De första kommunisterna

Ur landsbygdens armod sökte de sig till staden, bara för att där finna en fattigdom så mycket brutalare, rakare och öppnare. De var inte längre lärlingar hos en patriarkalisk byskräddare eller bonde, som kunde aga dem, men som också delade matbord med dem. De hade blivit bitar i ett pussel som de inte kunde se helheten av, enskilda gesäller av tusentals i en sönderfallande skråordning där kapitalister så smått börjat ersätta mästarna. De hade börjat bli moderna proletärer.

I mitten av 1840-talet var Sverige ett av reaktionens starkaste fästen i Europa. De feodala institutionerna var intakta, riddarhuset och det kungliga slottet var fortfarande centrum för statens politiska liv. Skråordningen bestod, även om den urholkades av nya yrkesgrupper och import av billiga industriprodukter från utlandet. Många saker hade också förändrats dramatiskt de senaste hundra åren. Den moderna borgarklassen hade genomfört stora revolutioner i Europa. Napoleonkrigen hade fört den borgerliga lagstiftningen och de borgerliga institutionerna till stora delar av kontinenten och inte minst Tyskland kokade av vilja att göra upp räkningen med junkrarna [1] och de gamla furstarna, att ena nationen och genomföra den borgerliga revolutionen. I Sverige hade skiftena genomförts på landsbygden, tre genomgripande förändringar för att slå bygemenskapen i bitar, skapa konkurrens bland bönderna och promovera individuella initiativ för att öka produktionen. Befolkningen ökade som följd av den ökade inhemska produktionen av förnödenheter med 100 % på 100 år och människor som inte längre kunde försörja sig i den ökande konkurrensen på landsbygden började söka sig till bruksorterna och städerna. Trots detta behölls envist både skråväsende och legostadga [2] , vilka fungerade som bromsklossar för en kapitalistisk utveckling. Hela samhället pulserade av motsättningen mellan den framåtgående borgarklassen och den gamla aristokratin, som motvilligt sågs sig tvungna att gå över till mer och mer kapitalistiska produktionsformer på sina gods, samtidigt som de drömde sig tillbaka till ”fornstora dar”. Samtidigt var dessa båda dessa klasser inte sena att slå sig samman i kampen mot den stora egendomslösa klassen, som de fruktade och föraktade.

De stora politiska frågorna var vid denna tid 1) representationsreform, d.v.s. ståndsriksdagens ersättande av ett borgerligt parlament; 2) näringsfrihet, d.v.s. rätten att etablera företag och näringar utanför den trånga skråordningens ramar; och 3) skyddstullarna, som höll uppe priset, huvudsakligen på livsmedel, men som skyddade inhemsk industris avsättningsmarknad.

Vårt intresse skall inte koncentreras kring någon av dessa frågor, inte heller kring borgarklassens kamp för statsmakt, men de är viktiga att ha i åtanke när man undersöker temat för vår artikel, proletariatets kamp för organisation, en särskild organisation, totalt olik alla de organisationer som skapats av de besuttna klasserna, i förlängningen kampen för sitt Parti, för sin kampstab. Men till en början stod kampen kring själva rätten att sluta sig samman i egna föreningar.

De arbetare vi möter i denna tid kan ibland tyckas naiva, förvirrade och oerfarna, för det var de också, de är vår barndom, och vi kan vara stolta över deras kamp trots deras brister, som i huvudsak berodde på klassmässiga begränsningar och oerfarenhet som de inte kunde göra mycket åt. Marx karakterisering i Vorwärtz 1844 av det tyska proletariatets första stapplande steg, trots hård kritik av Weitling och andra, kan man ha i åtanke för att inte stirra sig blind på de svenska arbetarnas omognad och naivitet: ” om man jämför dessa proletariatets jättelika barnskor med det dvärglika måttet på bourgeoisins utgångna politiska skor, måste man förutsäga en jättes gestalt för denna askunge."

Kampen för proletärerna kom från första början att stå om egna och från bourgeoisien särskilda organisationer. Den första som bildades var med stor sannolikhet Bildningscirkeln i Stockholm. Det var en organisation bildad på initiativ av arbetare, av arbetare och för arbetare. Trots dess offentligt blygsamma målsättningar att verka för ”hantverksklassernas upplysning” så ingick den i en större plan för att bygga starka kommunistiska celler i landet och genom dessa genomdriva egendomsgemenskapen, kommunismen. Hur man skulle göra detta rådde det fortfarande väldigt delade meningar om och kampen inom cellen eller cellerna gick med all säkerhet het. Kring bildandet av de första kommunistiska cellerna och deras verksamhet ska vi koncentrera vår uppmärksamhet.

För att förstå tidens arbetarrörelse kan man omöjligen undgå att gå in en smula mer ingående på det politiska läget i Tyskland. Den borgerliga revolutionära rörelsen i Tyskland och repressionen från reaktionens sida skapade en formlig flodvåg av exiltyskar till övriga Europa. En gruppering av dessa som skapades i utlandet var De förföljdas förbund (eller De fredlösas förbund), men ”de mest extrema, huvudsakligen proletära elementen” bröt sig ur 1836 förbundet och bildade istället det hemliga ”De rättfärdigas förbund”.  Då de huvudsakligen uppehöll sig i Paris blev de 1839 inblandade i Blanquis och Barbés kuppförsök och marscherade tillsammans med sina franska kamrater till nederlaget den 12 maj. Bland de tyskar som dömdes till fängelse och sedan förvisning sökte sig många till London, Genève och Bryssel. I London påbörjade Karl Schapper omedelbart en reorganisering av förbundet, liksom Weitling gjorde i Genève. De utarbetade här ett distinkt förhållande mellan det öppna och det hemliga arbetet. Engels förklarar det ”I London, såväl som i mindre grad i Schweiz, drog de nytta av förenings- och församlingsfriheten. Redan den 7 februari 1840 grundades den ännu existerande, legalt arbetande Tyska arbetarbildningsföreningen. Föreningen tjänade som rekryteringsbas för nya medlemmar till förbundet och eftersom kommunisterna som alltid var de mest aktiva och begåvade medlemmarna av föreningen, var det helt följdriktigt att ledningen låg helt i förbundets händer. Förbundet hade snart ett flertal kommuner, eller som de då kallades, loger, i London. Samma uppenbara taktik följdes i Schweiz och på andra ställen. Där arbetarföreningar kunde bildas utnyttjades de på samma sätt. Där dessa var olagliga, anslöt man sig till körsällskap, idrottsklubbar och liknade” …”omfattningen av det återupprättade förbundets utbyggnad var ansenlig”. Förbundet var det viktiga, de hemliga kommunistiska cellerna var ledningen, medan de bredare organisationsformerna fungerade för att rekrytera folk till dessa. Lenin uttryckte det så här: "Men denna förändring av den klandestina organisationens former har ingenting att göra med formeln för att 'anpassa' denna till den lagliga rörelsen. Den är någonting fullständigt annorlunda! De lagliga organisationerna är de stödjepunkter som tillåter oss att föra ut idéen om klandestina celler till massorna. Det vill säga att vi modifierar formerna för påverkan i syfte att den tidigare påverkan skall fortsätta i klandestin riktning. [3] " . Man måste även se den svenska bildningscirkeln i belysning av detta.

Initiativet för bildandet av cirkeln i Stockholm togs av två skräddargesäller vid namn Sven Trägårdh och Olof Renhult, tillsammans med skräddargesällskapets läkare Johan Ellmin. De träffades i Ellmins lägenhet vid Stortorget i Stockholm den 15 oktober 1844 och beslöt att man skulle kalla till det första offentliga mötet den 26 oktober. Gesällerna var den tidens arbetare, inte ett steg på vägen mot att bli mästare som borgarklassens skola ger sken av i sina historieböcker. En näst intill försumbar del av gesällerna blev mästare vid denna tid, och mästarskap ärvdes nästa alltid. Det måste betonas att skillnaden mellan mästare och gesäll inte var en fråga om yrkesskicklighet, utan att de senare saknade rätt att bedriva näringsverksamhet (med vissa undantag). Det senaste året hade missnöjet ökat rejält bland det svenska folket och bland gesällerna i synnerhet. Under 1845 hade det rått stor hungersnöd i landet och stora protester hade genomförts mot exporten av säd och potatis, likaså mot dessas användning till sprittillverkning som var omfattande. 1844 hade också den hatade gesällboken införts, ett dokument som gesällen ständigt skulle bära med sig och som införts för att hålla gesällernas myckna resande under kontroll och i vilken varje medborgare hade rätt att skriva då de hade något att anmärka på en gesälls beteende och om någon ville titta på boken var det gesällens skyldighet att visa upp den. Vandringstiden för gesäller skulle också inskränkas till 3 månader. Mer om vandringarna nedan.

Sven Trägårdh, född Mattisson, föddes 1812 i ett arbetarhem i Blekinge. När hans 3 år yngre syster föddes fick hans far sparken från sin tjänst som skomakargesäll och de var tvungna att flytta till Hoby som inneboende på en gård. Under uppväxten arbetade han tidigt med allehanda sysslor på gården, som dräng och vallpojke, fram tills det att han fyllde 15 och flyttade till Ronneby för att bli skräddarelärling. Efter fem år som lärling blev han gesäll och gick till prästen för att göra flyttanmälan för första steget på sin gesällvandring, till Agerums socken, fyra mil mot den skånska gränsen. Gesällvandringarna genomfördes av de flesta gesäller och kunde vara mycket långa (se nedan) och vara i flera år, oftast med Paris som slutmål. Dessa vandringar hade en central roll i utbildningen till färdig skräddare och var en sorts examen. De fortsatte under stora delar av 1800-talet och gjorde gesällerna till långt mer beresta än senare generationer av arbetare, vilket fick som direkt konsekvens att de på egen hand upplevde och deltog i arbetarnas organisering och politisering på kontinenten, t.ex. blev självaste August Palm i februari 1873 medlem av Internationalens tyska sektion under sin gesällvandring.  

Sven kom dock aldrig så långt, utan fastnade efter två mil där han tog tjänst som sockenskräddare. Det är möjligt att han insåg att hans sjukliga fysik skulle sätta stopp för en längre vandring. När han skrev in sig hos prästen angav han här för första gången namnet Trägårdh, som han tagit från en adelsfamilj i Hoby. Under denna tid gifte han sig med Maria, en piga från Växjö och snart fick de även barn. Han påbörjade nu intensiva studier av allt mellan himmel och jord, speciellt under sina långa sjukperioder. 1836 beslöt han att flytta till Stockholm och skickade efter familjen i september 1837 då han ordnat med bostad. Sven blev ofta arbetslös och hade långa sjukperioder, under vilka han fick underhåll och försvarssedel från skräddargesällskapet, "skräddargesällen Sv. Trägårdh befanns år 1841, i februari månad insjuknad i bröstverk som flera veckor höll honom vid sängen samt grundlade i viss mån lungsot, så mycket besvärligare som bröstkorgen därjämte är missbildad; dessutom är herr Trägårdh till följe av reumatiska krämpor som oftast nödsakad att avbryta sin verksamhet, vilket intygas på avlagd ämbetsed... J. Ellmin. Prakt. läkare." Under dessa perioder började han studera allt mer intensivt och blev mycket intresserad av anledningarna till orättvisorna i världen. Eftersom en stor del av tidskrifterna och böckerna som behandlade samhällsfrågor var på tyska lärde han sig helt enkelt tyska från dessa.

Olof Renhult var old gesäll [4] bland skräddargesällerna i Stockholm och hade blivit vald till detta av sina kamrater. Även han hade långa perioder av arbetslöshet under början av 40-talet. Han föddes 1811 i Värmland som oäkta son till en piga som dog när han bara var 5 år. Han flyttade till sina morföräldrar och gick i skräddarlära från 17 års ålder. 1834 flyttade han till Stockholm där han blev involverad i gesällernas lönestrider och började intressera sig för tidens stora politiska frågor. Han kände med all säkerhet till mycket om kommunistiska förbundets arbetarbildningsföreningar, som vissa av skräddargesällerna varit medlemmar av i utlandet, och det var han som föreslog namnet Bildningcirkeln på den organisation man nu skulle bilda i Stockholm.

Johan Ellmin var en läkare för folket. Hans officiella titel var professor på Karolinska Institutet, men vid sidan av detta bedrev han en egen praktik som alltid gick med förlust. Han var läkare för skräddargesällskapen, för Stockholms sjömanshus, på Sabbatsbergs fattigsjukhus samt fattigläkare i Nikolai församling. Han hade på Naturforskarmötet 1842 yrkat på att man skulle göra en vetenskaplig undersökning av fattigdomens grundorsaker, vilket hade blivit nedröstat.

Bourgeoisiens kupp

Under de kommande månaderna samlades en större och större skara hemma hos Ellmin och bara veckor efter starten kom det över 35 personer, till största delen gesäller, men även representanter från borgarklassen.. Olika föredrag hölls, både av Renhult och av Trägårdh, liksom av andra, med tonvikt på samhällsfrågor. Dock började de olika borgliga personerna i cirkeln ta större och större plats och yrkade på inflytande och ledning. Grundarna hade tänkt sig en cirkel för ”män utav vårt stånd”, även om man lagt till ”ävensom för andra”. De talade hela tiden om ”hantverksklassernas upplysning” men även om antalet gesäller ökade, speciellt skräddarna, så utökade bourgeoisien sitt inflytande i organisationen. Dessa herrar började från årsskiftet 1845-46 att driva organisationen efter eget behag, med tonvikt på naturvetenskap inför en större och större skara av hantverkargesäller som tyst satt och lyssnade. Från februari var antalet så stort att man var tvungen att flytta över till andra sidan Stortorget, till Röda rummet på Börshuset. Den 5 april fick man en ny medlem, en magister Götrek som höll ett föredrag om ”författarskapet i olika tider”.

Per Götrek var en utopist, framförallt påverkad av Saint-Simon och hans lärljunge Bazard, samt Cabet. Götrek hade en lång historia som radikal. Han hade gett ut tidningar och tryckt böcker sedan mitten av 1820-talet. Han föddes revolutionsåret 1789 hos en f.d. handskmakargesäll som blivit tullvaktmästare, denne var inte hans biologiske fader, utan hade tagit till sig hans moder när hon blivit gravid utanför äktenskapet med brodern till landshövdingen. Han var det enda barnet i familjen som fick läsa vidare och blev 1816, efter avslutade studier, informator åt lektor Marcus Wallenbergs söner, varav den yngste 40 år senare skulle bilda Enskilda banken, som idag heter SEB och är en av den svenska imperialismens starkaste maktcentrum, ännu i familjen Wallenbergs händer. Efter bara ett år avlade han studentexamen och började studera vid filosofiska fakulteten i Lund. Han hette fram till detta Godberg, men tar namnet Götrek i göticismens tecken, en av de ideologiska riktningar som den uppstigande borgarklassen skapar under denna tid. Under tiden fram till 1846 hade han inte gjort mycket väsen av sig, utan mest publicerat radikal litteratur, drivit bokhandel, men inte tagit steget att genomföra konkreta politiska handlingar. Han tog detta steg när han hörde talas om bildningscirkelns bildande och då han var politiskt intresserad kan man vara övertygad om att han kände till bildningsföreningarna i London och Hamburg, liksom deras funktion som rekryteringsbas och täckorganisationer för de rättfärdigas förbund. Bokhandlare Götrek och den alltid läsandes Trägårdh kände med stor säkerhet varandra redan innan Götrek dök upp på bildningscirkelns möten, och kanske var det så att det var Trägårdh som övertygade den tidigare tillbakadragne bokhandlaren att komma till mötena.

Med Götreks intåg i organisationen blir bourgeoisien nervös, då man kände till hans åsikter, och redan på nästa möte lade kapten Fahnehjelm (som med stor sannolikhet var kunglig spion från första början) fram förslaget att man skulle välja ny styrelse och att man skulle göra detta innan ”sommaruppehållet”. Hans rädsla kom av att den nuvarande majoriteten med Götreks hjälp skulle radikalisera föreningen under sommaren när bourgeoisien reste till sina lantställen. Frågan bordlades, för att tas upp igen på nästa möte den 19 april. Vid detta möte hade båda klassernas representanter vässat sina svärd och borgeoisien gick till inledande attack genom att kräva nyval. Götrek ledde motståndet från de arbetande klassernas sida. Hans kritik gick ut på 1) Det finns ingenting i stadgarna om något sommaruppehåll, 2) styrelsen borde kvarstå året ut, för det är en plikt och en rättighet och 3) ”Jag för min del anser sällskapets nuvarande ordförande, skattmästare och biblotikarie (Ellmin, Renhult och Trägårdh), såsom bildningscirkelns stiftare, vara inamovibla, d.v.s. ej avsättliga ledamöter inom styrelsen så länge de livas av samma anda som föranlett denna skapelse.” Efter att vissa av bourgeoisiens representanter talat om bättre och sämre folk går han till motangrepp: ”Vi finna tyvärr, att en nästan oöverstiglig gränsskillnand blivit utstakad emellan de olika samhällsklasserna. Sålunda har man uppdragit en skiljelinje emellan vad man kallar bättre och sämre folk och med det senare förstått den klass, som endast ängnats åt det materiella arbetet. Ingen indelning av människor kan dock stödjas på en falskare grund. Det finns visserligen inom samhället bättre och sämre folk, men jag föredrar andra karaktäristiska kännemärken, än dem som vanligen antages för rangeringen. Alla arbetare av vad samhällsklass som helst, kallar jag det bättre folket, och alla lättingar, de må vara så rika, välklädda och av andra lättingar så högt ansedda som helst, kallar jag det sämre.”

Motståndet fick dock lite resultat och bourgeoisien kunde genomföra sin kupp eftersom en stor del av gesällerna avstod att rösta i den slutliga omröstningen, kanske av rädsla för repressalier, kanske för de trodde att de bildade högdjuren visste bäst. Den nya styrelsen sammansattes med stark dominans av bourgeoisiens representanter. Deras mål var aldrig att upplösa organisationen, det var mycket bättre att ha en harmlös arbetarorganisation än ett vakuum, vilket snart skulle ha fyllts av andra liknade organisationer av arbetare. Snart blev det förbjudet att ställa frågor på föredragen eller att diskutera; när Trägårdh skulle hålla ett föredrag var han tvungen att skriva ner det i förväg och lämna det till styrelsen. Detta fick till resultat att det blev publicerat i tidningen, vilket omedelbart fick styrelsen att anta en ny regel, att inga föredrag fick vara skrivna i förväg.

Nya krafter

Under sommaruppehållet 1846 kom tre skräddargesäller tillbaka till Stockholm efter långa gesällvandingar på kontinenten. De tre, Carl Rudolf Löwstedt, Carl Daniel Forsell och Lars Gustaf Stolbin, kom tillbaka som övertygade kommunister och blev ett välkommet tillskott och ett kärt återseende för Trägårdh och de andra.

Löwstedt, född i Stockholm men med tyska som modersmål, gick i tyska skolan som ett av tolv barn som fick fattigstipendium, men slutade efter ett år och började som 11-åring som skräddarlärling. Hans far, som var död, hade varit hovdekorationsmålare i Stralsund som var svenskt fram till 1815, sålunda tysk men svensk medborgare. 1840 gav Carl sig iväg på en lång gesällvandring, till Kalmar, Malmö, Köpenhamn, nio månader i Kiel, till Hamburg, Oldenburg, Stuttgart, Freiburg, Geneve och Lyon, innan han nådde slutmålet Paris 1843, där han stannade i tre år. I Paris säger han att han ”blev förtrogen med där i synnerhet bland arbetarklassen rådande kommunistiska idéer”. Han deltog i möten med Cabet, som blev en personlig bekant och som han blev borgenär åt för att denne skulle kunna säkerställa sin tidningsutgivning. Han blev också bekant med den unge radikale Bakunin och deltog i de olika rabulistiska gesällorganisationerna som hade bildats. Dit kom snart även Forsell och Stolbin.

Även Forsell kom från småborgerskapet men hade blivit proletariserad och gått i skräddarlära. Han gav sig iväg på sin vandring 1838, först till Helsingfors, vidare till Petersburg, där han träffade två andra skräddargesäller, Stolbin och en Johan Pettesson. Stolbin och Forsell stannade 5 år innan de återvände till Stockholm 1843, bara för att omedelbart ta ut pass för att resa till Paris. Pettersson var liksom Renhult värmlänning och de bodde samtidigt som denne i Karlstad och det är möjligt att de två gesällerna kände varandra redan då. Efter att Pettersson lämnat Petersburg gjorde han en lång vandring över kontinenten för att slutligen sammanstråla med övriga i Paris. 1845 bildades på Café de Danemarc i Paris det Skandinaviska sällskapet, liksom de som fanns Hamburg och London, ett debattforum för alla former av förmarxistisk arbetarpolitik, med alla de 4 omnämnda skräddargesällerna som deltagare. Marx och Engels var vid denna tidpunkt ännu inte medlemmar av de Rättfärdigas förbund, men var involverade genom sina Kommunistiska korrespondenskommittéer och försökte med ihärdig korrespondens påverka förbundets politik. Dessa kommittéer upprättades i Bryssel, London och Paris för att upprätthålla kontakten till dess att tiden var mogen för en internationell enande kongress.

Vid årsskiftet 1845-46 lämnade alla fyra Paris. Löwstedt åkte direkt hem till Sverige, möjligen för att sondera terrängen. Forsell och Stolbin åkte däremot till London, där styrelsen för de Rättfärdigas förbund satt, och där de gick in som medlemmar, samtidigt som de gick med i stadens skandinaviska sällskap. I London fanns en mängd olika organisationer som samarbetade och upprätthöll kontakt med Marx och Engels och de hade stort inflytande bland dessa. Runt 40 skandinaver var medlemmar av Skandinaviska sällskapet som var anslutet till de Rättfärdigas förbund och lika många (säkert samma personer) uppges ha varit medlemmar av de Kommunistiska korrespondenskommittéerna och ca 30 var även medlemmar i den Tyska arbetarbildningsföreningen. ”I arbetarföreningen kunde man vid sidan om tyskar och schweizare, också finna medlemmar av alla de nationaliteter för vilka tyskan tjänade som kommunikationsmedel med utlänningar, i synnerhet skandinavier, holländare, ungrare, tjecker, sydslaver och även ryssar och elsassare.”  När utländska gesäller lämnade England fick de oftast noggranna instruktioner att följa för att bygga upp organisationerna i sina hemländer, och på så vis uppstod de i Tyskland och på andra ställen. Samma uppgifter fick Stolbin och Forsell. De återvände till Stockholm under sommaren 1846 och gick med i bildningscirkeln när den återupptog verksamheten på hösten. De lämnade dock snart när de insåg vad det hade blivit för organisation. När den skulle fira sin årsdag hade Ellmin föreslagit att man kunde använda hans bostad, men Fahnehjelm lyckades få den flyttad till frimurarnas lokaler. Där meddelade styrelsen att man fått 300 riksdaler av kungen i gåva. Detta fick många att lämna cirkeln, bl.a. Ellmin gick aldrig mer på mötena och en av de återkomna gesällerna hade blivit så förbannad att han rev sitt medlemskort framför de församlade, vem det var är osäkert.

Att skräddarna var särskilt aktiva i den unga kommunistiska rörelsen var inget som var speciellt för Sverige. Engels beskriver att tyska var det förhärskande språket bland skräddarna och att han samtalade med en norsk skräddare som kommit till Paris och som under 18 månader där lärt sig utmärkt tyska men knappt ett ord franska. Detta gjorde att de lättare tog till sig vad den huvudsakligen tyskspråkiga revolutionära rörelsen etablerade. Engels slår fast: ”Skräddarna utgjorde den centrala kraften i förbundet”( ännu de Rättfärdigas förbund). …”Medlemmarna var, om de nu var arbetare överhuvudtaget, nästan enbart hantverkare. Även i storstäderna var den som utsög dem vanligtvis bara en hantverksmästare. Utsugningen inom skrädderiet i stor skala, vad som nu kallas för konfektion, genom omvandlingen av hantverksskrädderi till hemindustri för en storkapitalist, var vid den tiden även i London ännu en nyhet. Å ena sidan, var utsugaren av dessa hantverkare en liten mästare; å andra sidan hoppades de alla i grunden att själva bli små mästare. Dessutom hängde sig en massa nedärvda klassföreställningar ännu fast vid de tyska hantverkarna. Den största äran tillkommer dem för att de, vilka själva ännu inte var genuina proletärer utan bara ett bihang till småbourgeoisin, ett bihang vilket var på väg in i det moderna proletariatet och vilket ännu inte stod i direkt motsättning till bourgeoisin, d.v.s. till storkapitalet - som hantverkare var förmögna att omedvetet förutse sin framtida utveckling och att de utgjorde, även om det ännu inte var helt medvetet, proletariatets parti.”

Cellen och skandinaviska sällskapet bildas

Kort efter Bildningscirkeln årsfest, 25 oktober, bildades Skandinaviska sällskapet i Stockholm och under denna höst bildades också den kommunistiska cellen, som en avdelning av De rättfärdigas förbund i London. Vilka som var medlemmar är omöjligt att säga, eftersom de inte direkt sparade medlemslistor. Ideologiskt var de splittrade, Götrek och Löwstedt höll fast vid för Cabets halvreligösa kommunism, medan Stolbin och Forsell stod för ”den tyska kommunismen” som man sa på den tiden. Vad övriga tyckte vet vi inte.

Snart gav sig Forsell och Löwstedt på organisationsresor efter en uppdelning av landet. Löwstedt till Göteborg och Forsell till Malmö och övriga södra Sverige. Den 22 december lade kungen fram att skråordningen skulle upphöra 1 juli 1847 medan båda herrarna var bortresta. Bildningscirkeln passade också på att attackera kommunisterna under januari, då en komminister och predikant vid namn Nils Ignell höll ett föredrag i cirkeln ”Om kommunismen och dess förhållande till kristendomen”, vilket Götrek försökte besvara på mötet, med direkt följd att styrelsen den 31 januari införde regeln att föredrag i cirkeln inte fick kritiseras. Ignell publicerade även sitt föredrag i Dagligt Allehanda. Forsell som hörde talas om det skrev omedelbart ett långt och utförligt svar som Götrek läste upp på Bildningcirkelns möte den 21 februari, vilket resulterade i ett förbud mot politiska föredrag i cirkeln. Götrek publicerade även Forsells föredrag i pamflettform med titeln ”Kommunismen och kristendomen – av C.D. Forsell, kommunist”. Den 22 februari skrev tidningen Hermoder en artikel om hemliga sällskap och om ”ett skandinaviskt sällskap med kommunistiskt färg”, i vilket det avslöjades att kommunisterna träffades 12-15 stycken och att de leddes av en gesäll som studerat kommunism i Paris, vilket måste vara Stolbin, eftersom de andra var ute och reste. Eftersom kommunisterna inte ville att det Skandinaviska sällskapet skulle uppfattas som kommunistiskt och i så fall riskera att förbjudas skrev Götrek omedelbart ett svar som publicerades 5 dagar senare i Eskilstuna Allehanda:  ”På ett visst håll oroande rykten hava här varit gängse angående inrättan­det av ett sällskap, inom vilket den kommunistiska propagandan skulle spela en icke oviktig roll ... Det verkliga förhållandet är att ett skandina­viskt sällskap har blivit inrättat. Stiftarna äro unga hantverkare, mästare och gesäller, vilka alla ha varit i utlandet och där varit ledamöter av associationer, som bland arbetarna där funnits inrättade för broderlighetens befästande och upplysningens tillväxt inom dessa klasser ... Dessa unga män ... alla ledamöter av Skandinaviska sällskaperne i Paris, London, Köpenhamn, Hamburg m fl orter utgjorde, då de av slumpen förenades i Sveriges huvudstad, redan på förhand ett Skandinaviskt sällskap, som en­dast behövde sammanhållas och befästas för att ligga till grund för en hit­tills uti Stockholm saknad association av denna beskaffenhet. Denna grund har nu också blivit lagd av dessa, ehuru unge dock värdserfarne män, vilka både i sedligt och intelligent avseende kunna anses utgöra en elite-corps av Stockholms arbetare. Att en del av dem har kunskap om kommunism och förstå och uppskatta den till sin rätta halt är otvivelaktigt, men att sällskapets tendens ej är kommunistisk visas bäst av stadgarna, vilka blivit med överståthållarämbetet kommunicerade.”…

”Ibland besynnerliga rykten, som man genom tidningsartiklar sökt sprida om detta sällskap, är att dess syfte skulle vara att motarbeta och sönder­bryta Bildningscirkeln. Detta är så mycket orimligare som de tre à fyra personer av sällskapets medlemmar som tillika tillhöra Bildningscirkcln, äro denna stiftelses mest nitiska vänner”

Vi denna tid skickar man också en rapport till förbundstryelsen i London där det etableras ”De kommunistiska idéerna där gör snabba framsteg, dock tycks de ännu vara något blandade med kristendomen, liksom det i början också hos oss, men det kommer nog att ordna sig. Flera av våra bröder har för avsikt att i alla delar av Sverige inrätta offentliga proletärföreningar, och i Stockolm har man redan gjort början därmed”. Man hade kommit igång och hade bildat både hemlig och öppen organisation. Men samtidigt så var det inte alla som höll fast vid den ”tyska kommunismen” och det fanns ett element av opportunism när någon även skrev till Cabets tidning Le Populaire och rapporterade följande ”Vi bildar här, i Sveriges huvudstad, en liten men koncentrerad och sammansvetsad falang som tillhör kommunismens fredligt progressiva del. VI uppskattar helt er fredliga och övertygande propaganda; vi är förvissade om för att kunna upplysa anden och förbättra det mänskliga hjärtat, måste nödvändiga reformer genomföras utan blodiga, revolutionära äventyr”

Oklarheterna i många frågor och på grundval av de rapporter som kom in beslöt Förbundsledningen att skicka en agent till Stockholm för att hålla möte med cellen. Man gladdes över bildandet men tyckte det var väsentligt att skapa enhet i de viktigaste ideologiskt-politiska frågorna. Därför kom agenten Anders till Stockholm. Alla medlemmar skulle ta ställning för ett cirkulär från november 1846 och ett från februari 1847, men innan man gjorde det påpekade medborgare Anders följande: ”Som inledning till diskussionen påpekar vi bara följande: Ni vet att kommunismen är ett system enligt vilket jorden skall vara alla människors gemensamma egendom, enligt vilket alla skall arbeta, producera, efter förmåga och efter sina krafter skall njuta, ”konsumera”. Kommunisterna vill alltså riva ner hela den gamla samhällsorganisationen och i dess ställe sätta en helt ny”. Punkterna de skulle ta ställning till var i det första cirkuläret proletariatets ställning till a) bourgeoisien, b) till de religiösa partierna och c) de sociala och kommunistiska partierna. På grundval av den andra cirkulärskrivelsen skulle de diskutera: vad är och vad vill a) kommunisterna, b) socialisterna och c) ”på vilket sätt kan gemenskapen snabbast och lättast införas”

Stockholmcellen satte genaste igång att diskutera detta och stod bättre rustade än tidigare. Även i förbundet i stort skedde avgörande saker under våren, Marx och Engels hade knutits till förbundet och man hade beslutat att ombilda förbundet till Kommuniska förbundet och hålla en konstituerade kongress i London mellan den 2 och 9 juni 1847. Vid denna kongress togs upp behovet av ett nytt program och Engels hade skrivit ett förslag med titeln Kommunistiskt trosbekännelse, men Marx ogillade katekesformen och ansåg den begränsande och efter det röstade inte ens Engels för förslaget, utan det beslutades att Marx och Engels skulle utarbeta ett nytt förslag. På mötet deltog åtminstone två svenskar, bröderna Lundberg, som bodde i London, och möjligen var även Stolbin och Forsell närvarande, och det rapporteras att förbundet konstituerats i Stockholm. Strax efter detta skickade svenskarna ett brev som är försvunnet men som det refereras till i förbundets mötesprotokoll, där det bl.a. talas om hur Forsell (eller broder C som han kallas) har lyckats organisera 100 arbetare i Malmö i en arbetarförening. Det sägs att svenskarna ”är fyllda med största entusiasm över våra grundsatser” och därefter citerar man brevet: ”Bildningsföreningen här i Stockholm, som vi tidigare kunde beakta som en förgård till kommunismen, har tyvärr råkat i kälkborgarnas händer. Däremot är inom härvarande Skandinaviska sällskap, vari vi alla är medlemmar, och där en av de våra är president, det demokratiska elementet rent och obefläckat, och ur detta sällskap rekryterar vi våra medlemmar.” Efter detta säger protokollet att man skickat svenskarna stadgarna, kongressprotokollet och även en kopia av Engels Kommunistiska trosbekännelse, som kom att tjäna som en form av interimprogram. I stadgarna slås det fast att organisationen ska vara så hemlig att cellerna inte ens ska känna varandras existens och att alla medlemmar ska använda täcknamn. De lägsta organen, kommunerna, ska bestå av 3-12 medlemmar och blir man fler ska man splittras i två. Flera kommuner inom samma område skulle ha en kretsstyrelse, som leddes av förbundsstyrelsen som valdes av den kretsstyrelse i vilken centralstyrelsen hade sitt säte, vilket var London. Kongressen var förbundets högsta organ och skulle mötas varje år i augusti. Vidare krävde stadgarna att varje medlem skulle ”svara jakande på hedersord” på följande fem frågor: 1) att man var övertygad om egendomsgemenskapen, 2) att man ansåg att det krävdes ett starkt förbund för att genomföra detta, 3) att man i ord och handling skulle verka för detta, 4) att man lovade tystlåtenhet om förbundets existens och gärningar, samt 5) att man skulle följa förbundets beslut.

Trosbekännelsen studerades antagligen ingående i de en eller två kommunistiska cellerna i Stockholm och han fick här en grundligare förståelse av den vetenskapliga socialismens ståndpunkter, och inte minst av arbetarklassens historiska mission. Man fortsatte även under hösten att arbeta med det öppna arbetet i Skandinaviska sällskapet, men t.ex. Trägårdh fortsatte även som aktiv i Bildningscirkeln och även i andra organisationer. En av dessa var den s.k. Skyddsföreningen för frigivna fångar, en organisation som kunde räkna med deltagande från liberalernas mest etablerade kretsar, som Hierta, tidningsman och fabrikör, von Koch, justitiekansler, etc. En viktig skillnad mellan denna och bildningscirklen var att här var det tillåtet att ge politiska föredrag och det såg Trägårdh till att utnyttja. Bl.a. höll han ett långt föredrag om de arbetande klassernas läge med avstamp i vad som skapar brottsligheten. I föredraget har han helt upphört att tala om gesällklassen, eller gesällskrået, som han gjorde innan kontakten med Kommunisternas förbund, utan i hela föredraget talar han om de arbetande klasserna eller arbetarklassen, och då han nämner gesäller så är det bara på samma sätt som Engels i Trosbekännelsen, i en upprepning över olika yrkesgrupper inom arbetarklassen. Efter en stilsam början, med diverse ironiska ursäkter för att han, en fattig arbetare, trodde sig kunna undervisa så ”fint” folk om sakernas läge, började han lägga ut texten till ett anklagande föredrag mot de församlade personerna.

”Men för att kunna lyckas fordras först, att de orsaker noga etterforskas, vilka föranlett det överhandtagande onda... Även torde det vara av vikt att veta... om dessa orsaker härleda sig ifrån de arbetande klassernas sida ensamt, eller om det är bristfälliga och orättvisa lagar, som vållat och åstadkommit det onda, samt huru detta onda lämpligast och säkrast skall kunna hämmas och  botas.

Jag tillhör den klass av folket, som ej äger några medborgerliga rät­tigheter. Jag kan dock ej underlåta att här, då jag nu har tillfälle därtill, yttra några egna tankar över de orsaker som föranlett och alltid skall föranleda det största missförhållande i samhället.

Ar landets lagar och institutioner felaktiga och för sin tid ej ända­målsenliga, är det högst angeläget att i tid göra nyttiga, nödvändiga och framför allt rättvisa förändringar. Vid dessa förändringar är det även nödigt att folket höres över vad som kan och bör göras. (Men) tre fjärdede­lar eller fyra femtedelar av landets befolkning äga icke representa­tionsrätt. Icke dess mindre är de medlemmar i samhället och såsom såda­na ha de nytta eller skada av lagarnas rättvisa eller orättvisa grunder... Det är en av de första orsakerna till det överhandtagande onda.

Högst sällsynt är det fall, då en sann fosterlands- och människovän uppstår, för att skydda och förorda arbetarens rätt. Och en sådan mans bemödanden blir dessutom alltid fruktlösa, emedan de privilegierade och bevakade intressena alltid nedtrycka varje opinion till arbetarens fördel. Dessas tillvaro vill man knappast en gång erkänna, annat som en tryckande last på samhällets skuldra.

Och likväl är det denna klass, som odlar jorden, som uppför dessa massor av byggnader av alla slag, som bryter malmen ur bergens djup, som på oceanerna trotsar hetta och köld för att utbyta landets produkter mot andra länders ... Och vad har de för alla dessa mödor? Jo, föda och klä­der för dagen, och det ofta knappt nog, men for morgondagen, den kraft­lösa ålderdomen har de intet. Arbetets avkastning blir lite ojämnt fördelad — se där orsaken.

Det är även de, som i händelse av behov, skall försvara fosterlandets frihet och självständighet. Att allt detta är sant, kan väl ingen bestrida, och är det sant, så kan väl ingen rättänkande människa frångå, det även åt dem bör tillerkännas lika rättigheter med dem, som aldrig gjort eller göra det allmänna något gagn, men på vilka en tillfällig lyckans nyck hopat börd eller egendom...och vilka äro odugliga att själva sköta det ringaste av dessa sina ägodelar, vilka således blir bearbetade av denna rättighetslösa klass, utan vilken de mäktiga skulle ta sig ganska slätt.

Vartill tjäna lagarna och religionen?

Lagarna tjäna till att skydda den del av folket som har egendom, samt i det närmaste utestänga och hindra samt göra det omöjligt för den som intet äger, att förvärva någon.

Religionen däremot, såsom den allmänt tyds och tillämpas, är till för att trösta arbetaren däröver, att han intet har och intet kan få.”

Efter detta fortsatte han att ta upp det orättvisa rättsystemet, den förtryckande skolan, den dåliga sjukvården, den förfärliga bostadsituationen, den eländiga ekonomiska situationen och brännvinets gissel. Det är mycket möjligt att han utarbetade detta föredrag tillsammans med Löwstedt som blivit den han samarbetade mest med efter att denne kommit tillbaka från utlandet.

I november utgav den kommunistiska cellen den 44-sidiga häftet ”Om proletariatet och dess befrielse genom den sanna kommunismen”, en hopplock av översättningar från utländskt kommunistiskt material, bl.a. en nästan ordagran översättning av Engels Kommunistisk trosbekännlse, även om man slopat katekesformen, uppsatsen ”Proletarier!” från Kommunisternas förbunds tidskrift, samt 5 små skrifter från Cabet.

P.g.a. cellens arbete i Skandinaviska sällskapet, Bildningscirkeln och inte mist p.g.a. Trägårdhs publicerade föredrag i Skyddsföreningen för frigivna fångar, blev det en fullkomlig explosion av arbetarföreningar runt om i landet, startade på initiativ av arbetarna själva. Under hösten bildades ett 30-tal runt om i riket.

Februarirevolutionen och kommunistiska manifestet

I Frankrike, dåtidens Europas politiska centrum, började missnöjet att stiga inom stora befolkningslager mot den korrumperade och av finanskapitalet ensamt upprätthållna monarkin. Man mutade statstjänstemän och satte dem i parlamentet i sådan omfattning att runt 40% av de deputerade var statsanställda. Man spekulerade hårt i statliga projekt, som t.ex. utbyggnaden av järnvägen, och brydde sig inte om att staten hade fruktansvärda underskott utan berikade sig hejdlöst på de skatter folket, huvudsakligen den stora bondeklassen, hade betalat in. Men mindre var inte att vänta sig av en regering som sedan, med ett kort uppehåll, styrdes av Guizot. Denne herre, som svar mot protesterna på de höga inkomstkraven som ställdes för att kunna rösta, svarade ”Berika er!”. Finanskapitalet, dess monarki och dess regering, hade snart inte bara arbetarna och bönderna mot sig, utan även alla delar av bourgeoisien som utestängdes från dess diktatur, som industrikapitalet och den i Frankrike enormt stora småbourgeoisien. Dessutom fanns det i Paris ett väldigt stort proletariat, med inslag från hela världen, som hade kunskap i dåtidens kommunistiska läror.

Bourgeoisiens representanter började hålla banketter för representationsreform i Paris, och det var då regeringen Guizot förbjöd en av dessa som blev startskottet till Februarirevolutionen. Paris arbetare bestämde sig för att försvara banketten som hölls trots förbud, militär inkallades och började beskjuta arbetarna. Militären kallades tillbaka, regeringen avgick, kungen abdikerade till förmån för en släkting, men det var försent, revolutionen var ett faktum och Paris arbetare intog de centrala delarna av staden efter 3 dagar av barrikadstrider. Republiken utropades, alla slavar frigavs och slaveri förbjöds, nationalverkstäder infördes och allmän rösträtt infördes. Bourgeoisien fruktade arbetarklassen och gjorde sedan allt för politiskt eliminera dess makt, vilken den tillkämpat sig på barrikaderna. Det hela slutade med parisproletariatets hjältemodiga upprorsförsök i juni. ”De svarade den 22 juni med det väldiga uppror med vilket det första stora slaget stod mellan de båda klasser, som det moderna samhället är delat i. Det var en kamp om den borgerliga ordningens vara eller icke-vara. Slöjan som dolde republiken revs itu.” Istället för krav på små förbättringar och reformer ställdes nu parollen ”Bourgeoisiens störtande! Arbetarklassens diktatur!”. Efter fyra dagar av hårda strider mot både borgliga nationalgrade och den reguljära armén krossades upproret. Mer än 3000 arbetare mördades i fångenskap, 15000 deporterades till fångkolonier, bourgeoisiens vita klasshat visade sig utan demokratiska slöjor, men arbetarklassen hade för första gången uppträtt själständigt, med egna paroller och egna krav, och den röda fanan vajade i spetsen för proletariatets armé.

Men detta är en senare historia som vi inte ska gå in på mer för tillfället. Februarirevolutionen i sig fick direkt verkan på hela Europas borgarklass, den fattade mod och vågade att utmana allehanda bakåtsträvande regimer, ibland under paroller för representationsfrihet, ibland för nationell frigörelse och ibland mot politiskt förtryck. Men det var inte p.g.a. de olika utlänningsarméer som snart sammansattes för att exportera revolutionen, med den franska bourgeoisiens stöd för att bli av med utländska revolutionärer. Marx och Engels fördömde genast detta och slog fast, vilket varit en marxistisk princip sedan dess, att man inte exporterar revolutionen, och uppmanade istället Kommunisternas förbunds medlemmar att åka hem enskilt och börja propagera bland massorna i sina hemorter. Mycket riktigt blev dessa utlandsarméer krossade och förstärkte istället reaktionens inflytande bland de icke-proletära klasserna och isolerade revolutionärerna.  I Tyskland, Österrike-Ungern, i de italiska staterna, Danmark, Belgien, etc., reste sig dock folkmassorna själva och även i Sverige. De svenska tidningarna berättar om hur vuxna män som inte kände varandra kramade varandra på Stockholms gator i glädje över fransmännens vunna republik.  Det var feststämning bland större delen av befolkningen, vilket naturligt oroade de svenska monarkins och ståndsriksdagens anhängare.

Ungefär samtidigt som nyheterna från Frankrike började nå Stockholm, i månadsskiftet februari-mars anlände det Kommunistiska manifestet med post till Stockholm, till våra kamrater i den kommunistiska cellen. Det är inte svårt att förstå med vilken förtjusning de måste ha studerat detta verk. Det gav dem inte bara en historisk förklaring till hela den tid de genomlevde, förklarade arbetarklassens historiska uppgift, det gav konkreta riktlinjer att följa i sitt arbete. I ett land som inte hade kastat av sig det feodala oket skulle man understödja, framtvinga och trycka på för att bourgeoisien skulle genomföra sin historiska uppgift. Proletariatets parti, Kommunisterna, hade fått sitt program, ett program som ännu idag, ca 160 år senare, fortsätter att behålla sin giltighet och kommer att vara giltigt för världens kommunister till Kommunismen. Under början av mars började diverse plakat att sättas upp lite överallt i staden och särskilt på dörrarna till konservativa politiker, med budskapet: Leve republiken!. Trägårdh, som verkar vara den som huvudsakligen genomförde kommunisternas öppna arbete, gick in i det borgerliga Reformvännernas sällskap och höll den 12 mars ett föredrag för den församlade borgerligheten, ”de gråa”, som de ”försiktiga” kälkborgarna kallades av revolutionärerna vid denna tid. ”De gråa” diskuterade ett nytt representationförslag som inte heller detta skulle inkludera arbetarklassen och Trägårdh gav sitt och kommunisternas svar: ”Vän av en lagbunden frihet, ehuru endast en ringa arbetare, har jag ej kunnat underlåta att sluta mig till detta sällskap, så mycket mera som jag vet att mina åsikter delas av många. En representationsreform är nödvändig, därom äro alla, som däröver tänkt, överens. Men lika nödvändig som den är, lika felaktiga äro de grunder, varpå alla representationsförslag, som hittills sett dagen, såväl som den nu gällande valrättsberäkningen, vila.

Vad gagn kan i det stora hela bliva av, att representationsrätt utsträckes till några få individer mera, än som förut äro i besittning därav, då själva grunden för vad som skall representeras är så falsk och obestämd? Eller vad är det egentligen som representeras? Och vad är det som bör representeras? På dessa frågor svaras troligen folket, och vad förstår man med detta uttryck?

Folket, det är människorna, varav samhället består. Men nu råkar det så till, att detta folk är av åtskilliga orsaker åtskilt i tvenne stora huvudavdelningar: de som hava egendom, och de som icke hava någon sådan. De som hava egendom, äga representationsrätt, men de som ej hava någon egendom, sakna denna rätt. Härav följer, att det icke är folket, människan, som representeras, utan det är egendomen, jämte börden och lärdomen.

Ingen med sunt förnuft vill eller kan väl bestrida, det denna princip ju är falsk. Och då så är, måste man frångå själva principen, varpå den nuvarande representationen är grundad, och antaga en annan överensstämmande med en naturlig, varje människa medfödd, lika rätt, utan avseende på vad hon i materiellt hänseende äger. Mot detta påstående kan visst göras invändningar och sägas, att om en sådan princip erkännes, då trädes nuvarande lagligen förvärvade och stadsfästade privilegier allt för nära, och att det skulle bliva ett emot det närvarande helt och hållet upp och nedvänt samhällsskick. Så bliver det också i viss mån, men därför ej sämre, tvärtom oändligen bättre. Ty arbetaren måste ock tagas i beräkning: han betyder även något i samhället.

Ni torde måhända tro, att svenska folket ej bryr sig om eller intresserar sig för dessa frågor, därför att det ej knotar, ej fordrar att komma i besittning av de rättigheter, vilka ensamt kunna betrygga deras existens som människor. Men då bedrar ni eder.

Det intresserar sig verkligen ganska mycket för dessa frågor. Men vad utväg hava de mäktiga berett dem, eller lämnat öppen för dem, att göra sin röst hörd, sin rätt gällande? Ingen. De hava upphävt sig till ensamma lagstiftare och domare, de pålägga skatter, tilldela eller fråntaga vissa små förmåner, utan att ens äga kännedom av, eller efterfråga om folket kan utbetala dessa skatter, eller om det har någonting att skatta för eller ej.

Ett enda litet exempel, ur den klass jag tillhör, på detta lagstiftnings och skattesystem. För omkring fyra år sedan utfärdades en ny "gesällförordning", varuti gesäller sättas nästan utom lagens skydd och prisgivas åt godtycket. Väl har det i underdånighet blivit avgivet petitioner om upphävande av eller förändring av denna förordning, men utan följd, ja, utan något svar. Men oaktat de klagomål, som blivit uttalade mot denna förordning, månne en enda röst av våra aktade representanter vid denna riksdag blivit höjd i denna fråga?

Nej, det är arbetare det gäller, vem bryr sig om dem? Ingen.

Jag vill taga mig friheten och fråga: Vad är ett förslag värt, om det ... ej är uppställt på en princip, som på en gång är sann och rätt? Det är för principer som de flesta folkstrider försiggått och ännu försiggå.”

Marsoroligheterna

Liksom man ofta gör i svensk historieskrivning försöker man dölja det egentliga innehållet i händelser genom att ge dem kryptiska namn. Det uppror som inleddes den 18 mars 1848 i Stockholm, kallas i allmänhet marsoroligheterna, vilket är minst sagt lögnaktigt och förminskande. Det är samma sak som när man kallar den feodala statens massaker på dalabönder i centrala Stockholm 1743 för ”Stora daldansen”.

Den svenska bourgeoisien inspirerades av sina franska klassbröder och beslöt att hålla en bankett för representationsreform den 18 mars. Men arbetarna tog även de sina franska bröders exempel och på morgonen hittades anslag vid olika central platser med uppmaningar att samlas på Brunkebergs torg, utanför den restaurang, De la Croix som det borgerliga Reformvännernas sällskap skulle samlas på. ”5000 medborgare samlas på Brunkeberg i afton. Leve reformen! Allmän valrätt!”. Förutom dessa hade fem stycken längre proklamationer satts upp: ”Svenskar! Livligt klappa Edra hjärtan för de tappra fransmännen, som avskakat för­tryckets ok, störtat tronen och erövrat Republiken. Ni ropar leve för detta folk och för alla dem, som i denna stund rusta sig till kamp mot förtryc­ket. Ni önskar lycka åt andra nationer, men Ni glömmer Edert eget arma fäder­nesland! Hur olyckligt, hur förtryckt, hur förnedrat är icke Svenska Fol­ket! Finnes på jorden ett elände, så allmänt, så förskräckligt som det i Sverige? Svenskar! Revolutionens timma är slagen. Handling och endast handling gäller det! Ned med regeringen¹. Ned med förtryckarna! Ned med riksdags-skrodörerna! Ned med smädarna pä Riddarhusets bänkar! Ned med smädelsens näste: Riddarhuset! Död åt självskrivenheten! Leve Allmänna Val! Leve Frihet, Jämlikhet, Broderskap! Leve Republiken!!!^”

Den enda som kunnat bindas till proklamationerna är en ung skrivare (en som mot betalning hjälpte icke skrivkunniga att författa brev eller läsa upp brev) vid namn Kahnberg. Han ertappades när han satte upp en på anslagstavlan utanför krogen Hästtrappan, en piga fick syn på honom och snart kom två män och frågade vad han satt upp, på vilket han svarade att det hade han inte gjort, men det är mycket bra gjort.

Under kvällen inleddes banketten, men redan innan hade mycket av förhoppningar om den försvunnit då monarken själv, istället för att förbjuda, hade köpt upp en mängd biljetter och fyllt på med kungatrogna. Den blev också den beskedlighetsbankett som många hade befarat. Inne på banketten hälls skålar till konungens ära och nykomponerade sånger till hom´nom sjöngs. Den enda oppositionen mot detta som hördes var av den demokratiske Greve Anckarsvärd som häll ett improviserat tal där han påminde de deltagande att banketten minsann var för de orepresenterade och fällde yttrandet ”Det är något ruttet inom vårat samhällsskick”, vidare föreslog han att ett medborgargarde efter franskt mönster borde bildas som skydd för en representationsreform..

Under tiden samlades större och större arbetarskaror på torget utanför och inne på De la Croix kunde man höra hur det skanderades: ”Leve friheten! Leve republiken!”. Stämningen var upphetsad. Runt klockan 18:00 började de flesta kvinnor och barn gå hem, och till platsen anlände grupper av maskerade demostranter beväpnade med järnrör, knivar och en och annan pistol, dolda under långrockar. En av dessa var skomakargesällen Per Adolf Engström, för dagen klädd i en märklig huvdbonad, bestående av ett stycke sammet som han fått skickat med post från gesäller i Paris, vilket var en bit av den f.d. franske kungens tron, och han sa till de andra att snart skulle de alla kunna ha likadana när man tagit Oscars mantel. En annan var Ludvig Schortz, fabriksarbetare som denna kväll hade stor lösnäsa, mustascher målade med bränd kort och ett stort plåster i ansiktet. Frans Igelström hade en liknande maskering, fast också en stor slokhatt.

När banketten tog slut smög ”de grå” skamset iväg, medan de få rakryggade reformvänner som funnits på banketten stannade hos folkmassorna och berättade vilket sorglig föreställning som pågått inne på restaurangen. Planenligt lät man inte borgarnas svek mot sina egna klassintressen stoppa upproret, utan skanderandet av slagord ökade i styrka och snart var det en av de maskerade som tog ledningen och ropade ”till Hartmansdorff! Till Storkyrkobrinken!”. På vägen dit sprang man och samlade så mycket sten man kunde, vissa hade hela väskar fyllda som de bar mellan sig, kvinnor fyllde sina förkläden och smågrabbar klättrade över staket för att hitta mer stenar. Några eftersläntrare greps också av poliser som inte vågade ingripa mot den stora gruppen. Framme vid Hartmansdorffs bostad, denne ärkereaktionäre hovrättspresident som hade ett finger med i spelet vad gällde det mesta av statens politiska liv, satt i diverse utskott, var ledare för riddarhusets konservativa flygel och de facto ledare för det framstegsfientliga blocket. Dessutom gick det massor av rykten kring honom, han hade varit inblandad i framtagningen av gesällboken och nu sades det att han skulle lägga fram ett lagförslag som innebar att de orepresenterade skulle vara tvungna att gå runt i särskilda uniformer, likt straffångar.

Väl framme vid Storkyrkobrinken samlades man utanför nummer 9, där Hartmansdorff bodde och började vräka sten mot rutorna på andra våningen. Massan applåderade och ropade leven för varje sten som träffade. Polisen började försöka ingripa mot de som kastade, men dessa blev snart befriade och poliserna möttes av knytnävar och stenar. Ludvig Schortz och den grupp han ledde kom springande nerifrån Riddarhustorget där man samlat sten och fick syn på polisen. Schortz ropade ”Här kommer polisen! De ska vi slå ihjäl! Hurra för polisen!”. Polisen fångade honom med omringades av hans kamrater och den ene fick ett knivhugg genom rocken medan den andre höggs i handen, de drog sig tillbaka. Schortz skrek att nu skulle man ha ut Hartmansdoff och hans sammansvurna drog av en av fönsterluckorna för att använda den för att börja bräcka upp porten. DÅ kommer en stor trupp från Svea livgarde springande uppifrån slottet och trängde undan massorna för att ställa sig mellan dessa och huset, samtidigt har det blivit mörkt. Stenarna fortsätter att flyga genom luften och dova smällar hörs när soldaterna träffas och faller till marken. De försöker skydda sig mot stenarna som kommer flygande genom mörkret med sina gevär som på så sätt i stor utsträckning slås i sönder och blir obrukbara. Samtidigt kommer kavalleriet inridande i skritt och gör utfall mot massan med dragna sablar, vilket resulterar i många sårade, speciellt är det näsor, öron och axlar som förloras eller skadas av de uppifrån komna sabelhuggen. Samtidigt passar man på att byta av infanteristyrkan framför huset och borggården uppe vid slottet fungerar som ett tillfälligt fältsjukhus för de sårade soldaterna. Kavalleriattacken får motsatt effekt och ropen får istället ny styrka, för reform, för skyddstullar [5] , för friheten! Folket tränger tillbaka kavalleriet genom att dra av ryttarna eller slå av benen på hästarna, samt misshandla ryttarna när de väl ligger på marken. Reträttorder kommer från ryttarskvadronens befäl och nu är infanteristerna vid huset helt oskyddade. I panik börjar en av soldat att skjuta, vilket snart följs av fler skott, varpå folkmassan skingras. På folkets sida har fältsjukhus upprättats i två rakstugor, en i nedre delen av brinken och en på St. Nygatan, där bl.a. Dr. Ellmin arbetar för högtryck med att hjälpa de sårade. Brinken har tömts på folk, men då inte fler skott följer börjar folk söka sig uppåt i brinken igen, denna gång också upp i husen för att överraska soldaterna. Nya skott följer, stenarna haglar igen, men då kommer kungen ridande. Fortfarande existerade så mycket feodal underdånighet hos dessa republikaner att de inte attackerar. Kungen är ju ändå något speciellt, han vågar träffa dem, till skillnad från de andra högdjuren. Striderna stannar med en gång och istället uppmanar kungen massan att framföra sina klagomål direkt till honom. Efter en stunds diskuterande mellan folkmassan och för att sedan direkt bryta mot lagen genom att ge order om att de under kvällen gripna ska friges om massan lovar att gå hem sedan. Han tackar för uppmärksamheten och rider sedan upp mot slottet under folkmassans jubel.

Folket går till de olika arresterna för att hämta ut sina kamrater, vilka efter lite besvär friges under stort jubel. Efter detta beger sig de flesta hem, men en grupp är inte klara för dagen, de börjar istället att fila på nya proklamationer att sätta upp under natten.

Nästkommande dag finns det inte alls lika mycket detaljer kring, eftersom de flesta tidningsmän inte vågade sig ut och kungen hade utfärdat förbud om att samlas i grupp och utegångsförbud på kvällen. Föregående natt tyckte han att han varit mild, men nu skulle han ta i med hårdhandskarna om det dumma folket fortsatte att trilskas. Polisen utökades, högvakten utökades dramatiskt, samt regementena kring Stockholm sattes i högsta beredskap, bl.a. med utdelning av skarpa skott till soldaterna.

På morgonen fanns dock glada nyheter från Europa för de upproriska i den av Franz Sjöberg utgivna Söndagsbladet: ”Europas regeringar ligga i detta ögonblick på knä för sina oroliga under­såtar, istället för att dessa senare fordom legat på knä för sin överhet. Ung­ern och Böhmen stå under uppror, själva Österrike är i största förlägen­het, och överallt giver man efter för allt. Herren vet dock hur leken skall slu­ta. Tyskarna följa...i politiskt hänseende...efter fransmännen och verkställa sina revolutioner på fullkomligt parisermanér. Hamburg och Bremen har skakat av sig sina fjättrar och fått nya författningar; Bayerns folk har marscherat på konungaborgen, som hade till följd att regeringen genast gav på hand på en konstitution. I Wiirtemberg, Baden, Hessen-Darmstadt, Hessen-Cassel, Sachsen. Hannover och Oldenburg börjar man röra sig, och överallt är lösen: ett gemensamt tyskt parlament och obegrän­sad tryckfrihet. Preussen har i detta ögonblick samma ställning...” . samtidigt fanns följande prolklamationer uppsatta på väggar runt om i staden.

”Medborgare. Nu är den behagliga tiden inne, grip till vapen och låt icke "medborgarnas blod" rinna förgäves, gör slut på adeln och låt borgarna och arbetarna få sin rätt, samlas på Hötorget i afton kl. 8.00, 10 000 väl utrustade blodsför­vanter, "frihetens och mänsklighetens försvarare" är vårt lösen, ty Oscar har icke gjort rätt, då han befaller att skjuta skarpt på sitt eget folk. Blodsförvant.”

och

”3 000 000 Svenska Medborgare skola De väl vara de sista att krossa våldets och förtryckets avskyvärda hydra? Nej. Snart äro dessa medborgare — dessa föraktade, förnedrade, förtryckta medborgare färdiga att visa despoten och världen vad svensk­mannamod och svenskmannakraft förmå...Ni som från samhällets höjder med förakt se ned på det med hunger och nöd kämpande folket —: Ni är den hydra som marterar nationens livskraft och som fröjdas av nationens blod! ...Men darra despoter, förtryckare, blodsugare! Snart slår eder sista timma. Då är leken slutad. Allvaret träder upp. Ett slag av Folkstyrkans handske skall på en gång krossa eder och tronen och monarkin för evigt. Det är straffet åt eder här på jorden. Evig förbannelse väntar i en annan värld.

Leve Folket och Folkets Rättigheter!

Leve Republiken!”

Nästkommande dag blev betydligt blodigare, de samlade upproriska hade två baser, en vid Storkyrkobrinken och en på Norrmalm, där man började att bygga barrikader, samtidigt gick man runt och slog i sönder rutorna på utvalda hus runt om i staden. När de blev tillfrågade av förbipasserande varför de inte krossade rutorna på en annan reaktionärs hus som låg bredvid huset som utvalts, svarade de att det inte fanns med i instruktionerna de fått. Man försökte även att tända eld på vissa ställen. Reguljära arméförband gav rotelvis eld mot massorna och började snabbt operera från gränderna där inte soldaterna vågande sig in. Soldaterna rörde sig via huvudgatorna och sköt salva efter salva ner i gränderna i gamla stan. På Norrmalm sattes kavalleriet in mot de ofärdiga barrikaderna de tvekade inte att hugga in. Folket slogs tappert hela natten och inte förrän småtimmarna kunde befälen hälsa konungen att ordningen återställts. Stockholms arbetarbefolkning hade gett sitt blod i gränderna och på barrikaderna, för att genomföra borgarklassens dagskrav, medan de samma satt rädda och tryckte på sina kammare. De hyllade revolutionen i Frankrike men tyckte den var otäck och passade inte in på deras romantiska ideal när den utspelade sig utanför deras stängda fönsterluckor, och nu lät de sig istället enrolleras i kungens borgargarde för lag och ordning.

Minst 19 arbetare dog direkt, och flera hundra blev allvarligt skadade, av vilka flera skulle dö av sina skador, ett hundratal allvarligt skadade militärer.

Den 20 mars var det mesta lugnt, borgargardet patrullerade staden, men de upproriska hade en plan för att få ut folk på gatorna, man skulle ringa i alla kyrkklockor i staden, som om man varnade för brand och så sammankalla alla på nytt. Två greps när de försökte, en lyckades nere vid Maria kyrka på Södermalm, men då den enhetliga effekten försvann gjorde det inte mycket nytta. På mynttorget stod Trägårdh och höll ett improviserat tal för de förbipasserande: ”Jag är inte annat än en fattig arbetare, men jag står här i himmelsen åsyn. Man skjuter på våra bröder, och deras blod flyter i rännstenarna. Vi begär rättvisa och hämnd”. Talet ska enligt en lokal gardesledare ha väckt massans passion och fulla raseri och den utbröt i ”förfärliga hurrarop och vilda skrän”, tills det att de skingrades av en borgargardesavdelning.

Man kan söka många enskilda förklaringar till att upproret misslyckades, men i huvudsak kan man säga att Stockholms arbetande klasser inte ännu hade blivit en enhetlig arbetarklass, arbetarrörelsen i sig var bara i sin mest rudimentära form, att förena en sådan med socialismens teori, med marxismen visade sig en övermäktig uppgift för våra tidiga kamrater.

Bara dagar efter upproret krossats kommer de första gripandena och snart har stora delar av den kommunistiska cellen tagits till förhör. Processen som sedan följde mot kommunisterna markerar i Sverige slutet för Kommunisternas förbunds verksamhet i Sverige, liksom kommunistprocessen i Köln markerar slutet för den första perioden för den självständiga tyska arbetarrörelsen. Men av alla de misslyckade revolutionerna 1848 drog proletariatet stora lärdomar som vi kan dra nytta av än idag. Marx sammanfattar det med följande ord: ”Med undantag för några få kapitel bär varje mera betydande avsnitt av 1848-1850 års revolutionshistoria överskriften: ’Nederlag för revolutionen!’

Det som gick under i dessa nederlag, var inte revolutionen. Det var de förrevolutionära, traditionsbundna kvarlevorna, resultatet av samhällsförhållanden, som ännu inte hade tillspetsats i skarpa klassmotsättningar – personer, illusioner, föreställningar, projekt, från vilka  det revolutionära partiet före februarirevolutionen  inte var fritt, från vilka inte en februariseger utan endast en rad nederlag kunde befria det.”