Proletärer i alla länder, förena er!

Jag vill börja med att säga att syftet med dagens inlägg inte är att etablera vägen för den svenska revolutionen, detta kan endast det svenska proletariatet göra. Vi är en organisation som kommer ur den peruanska revolutionen, ur PKP’s kamp och folkkriget det leder. Vi gör inte heller några anspråk för att ha en heltäckande bild över Sverige på grund av geografiska begränsningar och vår analys ska inte ses som en ”sanning i högsta och sista instans” utan som ett inlägg i debatten som förhoppningsvis kan ge bidrag till en större förståelse och gemensam syn på utvecklingen av klasskampen i detta land. Kritik är ingenting vi fruktar utan välkomnar så länge dess syfte är att flytta fram proletariatets klasskampspositioner i allmänhet och bidra till en tillämpning av maoismen i synnerhet.

Det svenska proletariatet kräver sitt Parti, det Kommunistiska Partiet, ett militariserat marxist-leninistiskt-maoistiskt parti som utifrån den svenska klasskampens verklighet tillämpar den allmängiltiga ideologin och leder arbetarmassorna i folkkrig. Behovet av det Kommunistiska Partiet står som ett outtalat klasskrav i varje arbetsplatskamp, varje konfrontation med statsmaktens styrkor, i varje husockupation och varje gång en arbetare tar till kamp eller då en arbetare tvekar inför att ta till kamp i detta land.

Klasskampen är en konstant i klassamhället, men det är idag inte huvudsakligen proletariat som tar initiativ i kampen utan den imperialistiska bourgeoisien. Under 90-talers kris pressades vår A-kassa ner, strejkbrytarfirmor i form av privata arbetsförmedlingar gjorde åter entré efter att ha varit förbjudna sedan 30-talet, privatiseringarna gjorde det möjligt för bougeoisien att öppet profitera direkt på skatteintäkter. Under 90-talets förbereddes marken genom lagar, av både den moderatledda regeringen Bildt och den socialdemokratiska Persson-regeringen, för den ena efter den arbetarfientliga åtgärden, ofta under namn av EU-anpassning. På 2000-talet, och i synnerhet i samband med den nuvarande krisen, så har bourgeoisien i stor skala implementerat sin politik gentemot en arbetarklass som mer eller mindre har förlamats av den socialdemokratiska byråkratin och en efterföljande brist på klassmedvetenhet.

Vad har då hänt med den svenska s.k. vänstern.

Revisionismens bankrutt i Östeuropa och då socialimperialismen ersättes av den ryska imperialismen, svagare ekonomiskt och politiskt, och även om den fortfarande behåller en stor kärnvapenarsenal, så kan den inte ägna sig åt lika många och stora militära äventyr som dess företrädare, betydde tillsammans med den allvarliga 90-tals krisen att en helt ny svensk vänster såg ljuset. Revisionismens bankrutt innebar huvudsakligen inte en nyfödelse av marxistisk vänster i någon betydelsefull mening, istället var det anarkistiska och postmoderna idéer som fick djupast fäste. VPK som blev VP gick från att vara ett parti som i allt väsentligt var ett klassiskt krustjvev-revisionistiskt parti, till att bli en parti med en världsbild präglad av postmoderna idéer. Viktigt är att påpeka att de inte slutade vara revisionister, men de började blanda friskt mellan gammal reformistisk skåpmat och allehanda postmoderna teorier.

Vänsterpartiet är visserligen intressanta, som det enda Partiet som har möjlighet att suga upp radikala krafter på många mindre orter, men i storstadsregionerna så framstår de eller deras ungdomsförbund inte mer radikala än miljöpartiet och de ”massor” de mobiliserar t.ex. till första maj är i flesta fall huvudsakligen organiserade i andra organisationer.

Den autonoma vänstern tog en liknande vandring in i identitetspolitikens träsk. Särskilt anarkisterna tog till sig postmodernismen som sin egen. Klasskamp, antisexism, antifascism, antihomofobi och i vissa fall antispecisism, kom att utgöra separata och lika viktiga kamper för stora delar av rörelsen. Enligt postmodernismen är förtryck en konstruktion, alltså gäller det att bekämpa uppfattningar som bidrar till att människor känner sig förtryckta, alltså riva ner de förtryckande konstruktionerna. Pengar är bara något vi människor har bestämt att de har något värde, en konstruktion, alltså kan vi bestämma att de ska sluta ha ett värde; kön är en konstruktion; nationen är en konstruktion, etc. etc. Eftersom allt förtyck beror på att den härskande makten har hegemoni över de olika ”diskurserna” kan man heller inte rangordna eller säga att något förtryck eller någon kamp är viktigare än någon annan.

Med vissa små variationer ledde detta till att i slutet av 90-talet hade den autonoma rörelsen i sin helhet tappat all relevans för arbetarklassen och det syntes även i deras klassrekrytering. Anarkisternas huvudsakliga massorganisation SAC, minskade i medlemsantal varje år fram till 2009, då en liten ökning skedde.

Under det senaste årtiondet har det dock på många håll skett en motreaktion, som accelererats av den nuvarande krisen. Alla organisationer som skapats och utgått ifrån en postmodern borgerlig världsåskådning har havererat inför de kampuppgifter som kapitalets kris ställt dem inför.
Några exempel på motreaktion och positiva tendenser

Den grundläggande motsättningen i kapitalismen, mellan arbete och kapital, har åter kommit på dagordningen hos dessa grupper. Grundläggande marxistisk teori, som frågan om statens klasskaraktär, marxistisk värdeteori, att det faktiskt är massorna som gör revolutionen (inte oberoende aktivistkollektiv) tar utrymme på bekostnad av borgerlig genusteori och övrig snömos. Förståelsen att lösningen av motsättningen mellan arbete och kapital är central; att så länge denna motsättning finns kvar så reproduceras kapitalism, är avgörande. Kapitalismen, idag i dess monopolistiska, parasitära och döende stadium, imperialismen, söker stöd ifrån och upprätthåller alla de övriga formerna av förtryck. En förståelse av detta leder till att klasskriteriet skjuts i förgrunden, att frågan om klassmotsättningar blir den mobiliserade faktorn vare sig det gäller invandrade arbetare eller kvinnliga proletärer. De organisationer som mobiliserat på denna grund har också vunnit fler arbetartjejer och unga arbetare med invandrarbakgrund än hela det revisionistiska träsket.

En annan tendens är att man börjar diskutera frågan om att bygga röd makt lokalt, än så länge inte utifrån teorin om folkkrig, men tendensen gör att vi som maoister kan föra diskussionen vidare och sätta proletariatets militära teori mot den individualistiska militära idétradition som finns inom många s.k. vänstergrupper. Utifrån exempel ifrån huvudsakligen Irland och Italien diskuteras möjligheterna att organisera ”No-go areas” eller ”Röda baser” och t.o.m. personer som tillhör de anarkistiska aktivistgrupperna skriver om betydelsen av Ordförande Maos kamp mot Li-li Sans borgerliga linje.

Vilka tendenser ser vi då inom klassen.

Upproren bland förorternas arbetarungdom har vi diskuterat flera gånger, och vi har all anledning att diskutera det igen. De utgör ytterliggare ett exempel på en revolutionär situation i ojämlik utveckling, men bittert nog så kommer de att stanna vid detta om inte proletariatets medvetna förtrupp organiserar dem. Att det går är självklart, hur lätt det är och vad man exakt ska göra är en annan fråga, men om RKU lyckades få runt 100-talet gottsundaungdomar på ett politiskt möte, och om trashanksanarkister kan förena sig i strid med rosengårdsungsomarna, vad kan då inte maoister göra. Vad ett Kommunistisk Parti måste göra är att organisera massorna på grundval av deras dagskrav, till tjänst för maktens erövring. Vad de har för krav kan vi inte gissa oss till, de måste vi eftersöka liksom Ordförande Mao gjorde när han kröp i gruvgångarna och pratade med gruvarbetarna på 20-talet. Men för att kunna göra detta måste man ha en konsekvent hållning gentemot den borgerliga statsmakten, alla dess lakejer, alla dess köpta föreningar, moskéer och kyrkor. Det betyder inte att antagonisera kampen med dessa, men att avslöja dem utan pardon för massorna när de uppträder som förortens motsvarighet till strejkbrytare och gula fackföreningsfunktionärer, likt mullorna under Rinkebyockupationen som sålde sig direkt då staten erbjöd dem en ny moské.

Tendensen inom fackföreningarna är intressant. Mycket tyder på att LO kommer att splittras inom några år; det finns starka krafter inom Byggnads, Elektrikerna och Pappers som efter påtryckningar från medlemmarna och missnöje med LO-ledningen, lagstiftningen och hur avtalsrörelsen har skett ifrågasätter nyttan med LO-medlemskap. På andra sidan står huvudsakligen IF Metall, och som en trist parodi på fackförening, Kommunal, som bägge två går i spetsen för samhällsansvar och klassamarbete. Man ska nu inte tro att bossarna i de andra facken är bättre, men deras medlemmar har högre organiseringsgrad, mer att förlora (bland annat på Lavaldomen) och är mer öppet förbannade. Och om medlemmarna lämnar facket har byråkraterna inte längre någon som försörjer dem. Metall gick så långt i år att fast man hade lovat alla andra fack att inte skriva ett avtal innan bemanningsfrågan lösts, så gjorde man det utan att blinka. Den 22e april, om några dagar, hålls Bemmaningsföretagens dag, (strejkbrytarfirmorna firar sin egen existens), och gissa vem som ska tala, jo Metalls avtalssekreterare, tillsammans med vår käre näringsminister Littorin.

Andra tendenser inom facket är att stridbara klubbar börjat kontakta varandra, utöver branchgränserna och även mellan LO-klubbar och SAC-sektioner. Hamnarbetarförbundet som fört en lång hård kamp i Göteborgs hamn, mot LO och hamnstyrelsen, för att få förhandla för sina egna medlemmar, har organiserat föreläsningar och tagit kontakt med allt ifrån Stockholms sopgubbar till lagararbetarna på Lagena. Inom SAC finns det en trötthet inom vissa delar på det sätt man kämpar för arbetarna och aldrig med arbetarna. Lenin lär oss att fackföreningen måste vara öppen för alla som ärligt vill kämpa för dagskraven, hur fackföreningkampen är den skola där nödvändigheten av politisk handling förstås av egna erfarenheter, speciellt när man konfronteras av statsmaktens styrkor. Men om man kämpar för arbetarna genom att blockera t.ex. någon arbetsplats och inte reser kollektivet i kamp, så kan det vara aldrig så beundransvärt, men man har inte tagit ett steg framåt. Masslinjen måste råda i den fackliga verksamheten, och facklig verksamhet är just kamp, inte allt det där andra som ombudsmän och kurssekreterare på förbunden sysslar med, byråkratisk förvaltning av ”klassfreden”. Vi låter den svenske revolutionären och marxisten Axel Danielsson sammanfatta med några ord:

”Arbetaren måste som andra människor gå i skola, innan han kan lära något, och fackföreningen är hans skola, en skola till politisk och social väckelse, en skola i socialism. Men den uppfostran arbetaren här får är dock framför allt en självuppfostran. Han har inga andra lärare än sina kamrater och de ingen annan än han. Genom erfareheter av alla slag, genom segrar och nederlag, måste fackföreningen arbeta sig fram, ständigt i kamp, aldrig slutande fred. Fred vore det samma som de bestående förhållandenas fortvaro. Den vore bankrutten. Därför är lösen: kamp! Kamp inte minst mot bröders förräderi, okunnighet och slöhet. Och i denna kamp måste en var troget och ärligt kämpa sin andel.”

Axel Danielsson, 5 februari, 1889

För oss maoister är det självklart att stödja den fackliga kampen, men inte den fackliga fredplikten, inte den fackliga organisationen som sådan, utan den kämpande organisationen. Danielssons fackliga linje var att man aldrig kan sluta fred, dagens socialdemokrati har sedan slutet av 20-talet hyllat fredsplikten. Facklig verksamhet fyller bara sin roll om den stärker klassens organisatoriska makt och höjer medvetenheten om den socialistiska revolutionens nödvändighet, utan detta kommer den fackliga organisationen faktiskt bara tjäna det bestående och kan utan problem existera som en förhandlingspart enligt god borgerlig sed.

Sammanfattningsvis vill vi säga att det finns alla möjligheter för att avancera klasskampen i landet, att föra kampen för att etablera maoismen, att inleda folkkriget, bygga röda baser och erövra makten i hela landet. Vi är inga drömmare som tror att det är lätt, men vi vet att det går, men för detta krävs klassens parti, det Kommunistiska Partiet, militariserat marxist-leninist-maoistiskt Parti, som riktigt hanterar frågan om relationen mellan det hemliga och det öppna arbetet, som tillämpar en masslinje som ger understöd åt och leder arbetarmassornas mångskiftande kamper. Som inte definierar sig själv utifrån vad den oändliga mängden av avfall tycker och tänker, utan som står fast i klasskampen som arbetarklassens verkliga förtrupp. Klassen kräver sitt Parti, från arbetarungdomarna i Rosengård till pappersbruksarbetarna som nu strejkar i Norrland, från de som har slitit sönder sina kroppar åt kapitalet, till de som förvägrats arbete helt och hållet. Det är inte en stilla önskan från klassen, det är ett krav som kommunisterna måste åta sig.

Leve maoismen!
Leve återskapandet av de Kommunistiska Partierna!
Leve masslinjen!
Ned med revisionismen!
Ned med den parlamentariska kretinismen!