Proletären är inte en tidning som kallar sig maoistisk – den är organ för det parti som kallar sig ”kommunistiska partiet”, mer känt under sitt tidigare namn ”KPML(r)”, ett parti som aldrig har förklarat sig vara marxist-leninist-maoistiskt. Men vi å andra sidan är maoister, till övertygelse och bekännelse. Det är av denna anledning som två artiklar, publicerade i nämnda tidnings nummer 27 respektive 29 år 2007, tilldragit sig vår uppmärksamhet; två artiklar om situationen i Nepal med fokus på Nepals Kommunistiska Partis (Maoisterna) nuvarande politik. Med anledning av detta vill vi kortfattat lägga fram några grundläggande frågor som förtydligande.

Artiklarna är avsedda att skapa förvirring angående vad maoismen är

Maoismen är den tredje, nya och högre etappen av marxismens utveckling, skapad av Ordförande Mao i kamp på liv och död mot revisionismen; att vara marxist idag är att vara maoist. Detta har så definierats av Ordförande Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti (PKP), som sedan 1980 leder folkkriget i Peru. Det var tack vare dess exempel och kamp som också den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen (RIR) år 1993 erkände maoismen och publicerade en ytterst viktig Deklaration, i vilken detta erkänns. Nepals Kommunistiska Parti (Maoisterna) (NKP(M)) är medlem av RIR, har undertecknat Deklarationen från 1993 och förklarade under folkkrigets första år att de försökte tillämpa PKP:s exempel. Problemet är, att det bland dem som kallar sig maoister har framkommit en ny revisionism som vill framföra, bland annat, folkkrig utan Ny Makt, ”en ny vision av kommunismen”. Ledarna för Nepals Parti har tagit upp flera av den nya revisionismens ståndpunkter, och i ovan nämnda artiklar försöker man att för sina läsare framställa sådana ståndpunkter som om dessa vore maoism, som om de vore ”äkta vara”, när det i verkligheten handlar om billiga förfalskningar, och dessa positioner är maoismens negation.

Maoismen och NKP(M):s politik

Sedan kamraterna i NKP(M) för flera år sedan började tala om ”eld upphör” och ”fredssamtal”, har världens kommunister och revolutionärer åsett detta med oro, som ett hot mot den nepalesiska revolutionens utveckling. Idag ser vi att en sådan oro inte var ogrundad. Svaret från NKP(M):s ledare på våra frågor och kritikpunkter var alltid att det rörde sig om taktiska manövrer, vilka hade som målsättning att isolera fienden och försätta denna i en situation utan utväg; de insisterade alltid på att folkkriget var det enda sättet att erövra makten och genomföra revolutionen. Så sade de då. Nu är det inte bara tonen som är annorlunda, utan hela sången. Nu har de förklarat folkkriget för avslutat, upplöst Stödbaserna, avväpnat Folkets Befrielsearmé (FBA) och deklarerat att de har ”likviderat feodalismen” i och med att de har störtat kungen. Kamrat Prachanda har förklarat att hans revolution har ”segrat till 60%”, att dess målsättning är att Nepal, inom 10 till 20 år, med utländskt kapital (läs imperialistiskt) kommer att bli ett land som Schweiz. Prachanda och de andra höga ledarna inom hans Parti upprepar oavbrutet att ”kommunismens gamla koncept” inte fungerar längre, att lärdomarna från Marx, Lenin och Ordförande Mao, d.v.s. marxismen-leninismen-maoismen, nu har övervunnits av klasskampens utveckling och av de ”nya situationerna”. Han har t.o.m. själv förklarat sig villig att göra sig av med benämningen ”maoistisk”, och talesmän för hans Parti har uttryckligen påpekat att de är beredda att överge den så kallade ”prachandas väg” om detta skulle vara nödvändigt för att bilda ett enhetsparti med de öppna revisionisterna, som tidigare skoningslöst bekämpade folkkriget. Angående imperialismen har de förklarat att det finns ”en enda imperialistisk globaliserad stat”. De ser FN som representant för det ”internationella samfundet” och kamrat Prachanda har ödmjukt bett detta imperialistorgan att ta kontrollen över ”vapenhanteringen” i Nepal. De har förklarat att Indien nu spelar en positiv roll. Vad vi har nämnt här är fakta som bekräftats otaliga gånger och t.o.m. försvarats teoretiskt i NKP(M):s officiella dokument. Det finns en uppsjö av andra saker att ta upp, men vi tror att de nämnda är mer än tillräckliga.

De nämnda punkterna kan givetvis, om man tar dem var för sig, ses som isolerade ståndpunkter, men då man ser dem i sin helhet uttrycker de en hel strukturerad linje. Det är inte så att kamraterna i Nepal lägger fram ”en egen version”, ”en specifik väg” eller något liknande, av marxismen-leninismen-maoismen, utan det är något helt annat, något kvalitativt annorlunda.

För att utgå från frågan om krig och fred. Ordförande Mao slog fast: ”’Kriget är politikens fortsättning’. I denna mening är krig politik och kriget i sig självt en politisk handling. Sedan urminnes tider har det inte förekommit ett krig som inte haft politisk karaktär (…) Men kriget har sina egna särskilda kännetecken och i denna mening kan det inte likställas med politik i allmänhet. ’Kriget är helt enkelt politikens fortsättning med andra ... medel.’ När politiken utvecklas till ett visst stadium, utöver vilket den inte kan fortsätta med vanliga medel, bryter krig ut för att svepa undan hindren i vägen. (…) När hindret avlägsnats, kommer vårt politiska mål att ha uppnåtts och kriget att vara avslutat. Men om hindret inte sopas undan helt och hållet, måste kriget fortsätta till dess att syftet är helt uppnått. (…)Det kan därför sägas, att politik är krig utan blodsutgjutelse, medan krig är politik med blodsutgjutelse.” (Om Långvarigt Krig, maj 1938, Valda Verk band II.)

Kamrat Prachanda beskriver sitt Partis nuvarande fredspolitik som “en ny form av folkkrig”.

Alltså, det finns en maoistisk ståndpunkt angående förhållandet mellan krig och fred, och en annan ståndpunkt, Kamrat Prachandas. Här är det uppenbart att dessa två ståndpunkter är antagonistiska; det kan inte vara så att den senare är en ”utveckling” av den förra, ännu mindre när det rör sig om den universella uppfattningen av vad som är ett krigs säregenhet och framför allt, hur ett revolutionärt krig förs – vi upprepar: kriget måste ”fortsätta till dess att syftet är helt uppnått”.. Och är det inte så att kamrat Prachanda själv har undertecknat ett fredsavtal med den gamla nepalesiska staten? Har han kanske inte förklarat folkkriget för avslutat? Att fortsätta att säga att det finns ett ”folkkrig” i Nepal, är således inte bara att förneka den uppenbara verkligheten, vilket är det viktiga, utan t.o.m. NKP(M):s ordförandes egna deklarationer.

Vi fortsätter att se på den maoistiska ståndpunkten: “Enligt den marxistiska statsteorin är armen statsmaktens viktigaste beståndsdel. Var och en, som vill gripa och behålla statsmakten, måste ha en stark arme. En del människor förlöjligar oss som förespråkare av "krigets allmakt". Ja, vi förespråkar det revolutionära krigets allmakt; det är bra, inte dåligt, det är marxistiskt. Rysslands kommunistiska partis gevär skapade socialism. Vi ska skapa en demokratisk republik. Erfarenheterna av klasskampen under imperialismens era lär oss att det endast är med gevärets makt som arbetarklassen och de arbetande massorna kan besegra bourgeoisin och godsägarna, vilka bägge är beväpnade. I denna mening kan vi säga att endast med gevär kan hela världen omvandlas.” (Problem rörande krig och strategi, 6 november 1938, Valda Verk band II.) Ordförande Mao fortsätter: “Utan en folkarmé har folket ingenting”. (Om Koalitionsregering, 24 april 1945, Valda Verk band III)

NKP(M):s politik är att gå in i parlamentet, och i artiklarna ser vi hur det vi redan vet bekräftas. Spärra in kombattanterna i FBA, ställ dem och deras vapen under FN:s (det imperialistiska organets) kontroll, medan den gamla statens militär och polis tar hand om ”landets interna och externa säkerhet”. Upplös folkmakten för att kunna gå in i parlamentet med alla de reaktionära partierna, i en övergångsregering dominerad av samma reaktionärer och ledd av den indiske agenten Koriala. Upprätta en övergångs-konstitution, som inte på något sätt motsvarar en Folkrepubliks konstitution, och sylta in sig i valspektaklet; detta är NKP(M):s politik. 

Kan då NKP(M):s politik anses vara en ”konkret tillämpning” av marxismen-leninismen-maoismens principer? Vem kan undgå att se att dessa är två motsatta och oförsonliga ståndpunkter?

Vissa har talat mycket om Chungching-förhandlingarna för att försöka säga att det som kamraterna i Nepal gör är en tillämpning av Ordförande Maos egen politik. Vi skall för ögonblicket inte behandla den internationella situationen och den nationella situationen i Kina respektive Nepal, eller den historiska tidpunkten, vilka är totalt olika (i Kina 1945 och i Nepal 2007), utan bara hänvisa till de allmänna principerna, också erkända av RIR i sin helhet: att kommunisterna aldrig får överlämna de huvudsakliga Stödbaserna och aldrig får avväpna den Revolutionära Armén. Minns hur Ordförande Mao klart och tydligt påpekade: “Folkets vapen, varje gevär, varenda patron, måste bevaras och får inte överlämnas”. (Om Chungchingförhandlingarna, 17 oktober 1945, Valda Verk band IV). Faktum är att NKP(M):s nuvarande ståndpunkt är den absolut motsatta.
Vi kan fortsätta att på detta sätt behandla var och en av de punkter vi framlade från början, och många fler, men då skulle det sluta med att vi skrev en hel pamflett. Det är inte vi, vi som försvarar maoismen, som måste förklara oss i denna situation. Det är de, de som ifrågasätter och t.o.m. förnekar marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, som måste förklara sig. Det är de som försöker försvara det som inte går att försvara, inte vi. Bortsett från själva problemet med det revolutionära kriget, kan de börja med att förklara: vilken slags diktatur är den nepalesiska staten idag? Borgerlig, nydemokratisk eller proletär? De kan fortsätta med att förklara: hur kan det proletära Partiet samregera med med jordägarna och borgarna? De kan gå vidare med att förklara: vad hände med byråkratkapitalismen – finns den eller finns den inte i Nepal? Är det bra eller dåligt med mer imperialistisk penetration i landet, med tanke på att deras ordförande hävdar att ”vi skall välkomna de utländska investerarna, och använda utländskt kapital för Nepals väl” (se intervjun utförd av Alessandro Gilioli från den italienska tidningen L’espresso, början av november 2006)? De kan sedan fortsätta med att visa: vad är det som är bra med den schweiziska imperialistiska staten? De kan också fortsätta att förklara en hel mängd andra saker, men det som intresserar oss, som maoister, är inte saker som tillhör andra ideologier. Vi vill inte ha det, eftersom vi är just MAOISTER – vi är inte ”proggressiva eller demokratiska” personer i allmänhet.

Vi har läst de officiella dokumenten från NKP(M). Vi har hört deklarationerna från kamrat Prachanda och andra ledare från NKP(M). Vi har sett deras praktik, och tills nu har vi inte sett ett enda marxist-leninist-maoistiskt argument som stödjer deras nuvarande ideologiska och politiska linje. Kanske är det därför som NKP(M):s ledare nu säger att de vill bilda ett gemensamt parti med de revisionistiska partierna, och t.o.m. med Kongresspartiet, till varje pris: ”Vi är till och med beredda att överge prachandas väg om detta skulle vara nödvändigt” (se intervju med C.P. Gajurel (Gaurav), EKantipur News, 22 januari 2007).

De tio åren av folkkrig i Nepal har visat att massorna i landet är redo, att de vill ha den Nydemokratiska revolutionen, socialismen och kommunismen. De har visat att massorna är redo att följa kommunisterna när dessa vågar fullgöra sin roll som förtrupp. Tusentals kommunister, kombattanter och massor har gett sitt värdefulla blod för den nepalesiska revolutionens framsteg som del av och till tjänst för den proletära världsrevolutionen. Vi är säkra på att kommunisterna och massorna kommer att fortsätta att följa denna folkkrigets enda lysande stig fram till kommunismen. Vi är säkra på detta eftersom vi är maoister, därför att detta är det internationella proletariatets enda ideologi; det är den som bestämmer vår politik, den är vårt enda befäl och vår enda vägledning. Om andra har en annan ståndpunkt, så kan det vara deras. Men det är inte maoisternas.

Maoismen är folkkrig

Perus Kommunistiska Parti har på ett fast sätt förkastat det som ledarna för NKP(M) nu lägger fram, och även andra maoistiska partier och organisationer har offentliggjort sin kritik – mest framträdande Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) som också leder ett folkkrig. För maoismen är inte kapitulation, utan precis tvärtom: marxismen-leninismen-maoismen är folkkrig, folkkrig för att genomföra den demokratiska revolutionen, den socialistiska revolutionen, och kulturrevolutionerna fram till kommunismen. Maoismen är marxismen i vår tid. D.v.s. att det som bör göras är att tillämpa Ordförande Gonzalos bidrag, genomföra revolutionen med folkkrig, med vilket man bygger ny makt, under en enda ideologi, allomfattande lett av det Kommunistiska Partiet, med koncentrisk uppbyggnad av revolutionens tre instrument och med Partiets militarisering, för att föra revolutionen till slutet, utan mellanliggande etapper, utan något som helst avbrott. Med enhetsfolkkrig som förbereder upproret för maktens erövring i hela landet från första början. Vad den nya revisionismen vill är motsatsen: att bilda en sammansmältning av alla slags partier. I Nepal talar de redan om att förena NKP(M) och de blodiga revisionistiska kontrarevolutionärerna i UML. På världsnivå vill de sammanföra alla slags partier och organisationer för att ”ena” den internationella kommunistiska rörelsen (IKR) på revisionistisk grund. Vi kommer aldrig att vara eniga med detta. Den internationella kommunistiska rörelsen kan endast återfödas i folkkrigens eld – det kommer att vara en IKR av ny typ, en ny Kommunistisk International för att leda världsfolkkriget.

Vi förkastar således den revisionistiska förruttnelse som artikeln sprider, i citat som detta: ”Folkkriget har inte upphört. Nu förs det med demonstrationer på Katmandus gator och med motioner i parlamentet. Vårt viktigaste vapen är ideologin och den är inte inlåst.”…”Kampen mot monarkin förs nu med demonstrationer på Katmandus gator och med motioner i parlamentet.”
För maoisterna föds inte den nya makten, och än mindre försvaras, utvecklas och utvidgas den, i parlamenten eller i möten som dessa, och det tjänar ingenting till att fokusera på dessa när folkkriget väl har inletts. Vår ideologi är viktig, men det inte räcker med linje, som vi lärt oss ända sedan kamrat Stalin; den måste förverkligas i en armé som utvecklar folkkrig, inte blott i meningslösa diskussioner i parlamenten, när folkets väg är klar och definierad. Som Ordförande Gonzalo lär oss: vi är starka i politiken, men vårt centrum är folkkriget. Massorna är redan trötta på att höra allsköns revisionister prata år efter år om ”vår ideologi” – dessa akademiker som kan marxistiska texter utantill, men som aldrig kommer att göra revolution och alltid är ute efter platser i parlamentet för att sätta sig på klassens och folkets ryggar. Eller de som talar om väpnad kamp, men inte om folkkrig, eftersom folkkriget har klara mål: ny makt, ny demokrati, socialism och kommunism, och inte avbryts för några fredssamtal, utan fortsätter tills dessa mål har uppnåtts, tills revolutionen genomförts till slutet.

Artikeln är mycket uttrycksfull då den visar fram denna antimaoism och låter oss förstå att detta är den ”splitternya maoismen”:

”För ett parti som har befunnit sig i krig i tio år var det inte ett lätt beslut att skicka in folkarmén i lägren. Utifrån ser det ut som om man går ner i brygga. Villkoren i fredsavtalen bryts ständigt och det höjs röster för att man riskerar allt som man under tio års folkkrig kämpat sig till. Men många inom maoistpartiet menar att hade man inte skrivit under fredsavtalet så hade man förlorat allt. / En vald taktik. Eller den enda möjliga? / På morgonen är tältduken genomblöt. Trots en väl tilltagen markkappa har nattens monsunregn runnit rakt genom tältet. / Den kvinnliga soldaten Prahaba börjar dagen klockan kvart i fem med en timmes terränglöpning. Därefter exercis och styrketräning på den röda jorden i ytterligare en timme. Sedan vitt ris med varmt vatten ute i det fria. På eftermiddagen följer politiska studier. Militär utbildning. Volleyboll. Och sedan mer träning.”

Vilket bara visar, än en gång, att revisionisterna inte lärt sig någonting. De drar inte lärdom av det som hänt med andra väpnade revisionister, som i fallet med revisionisterna i MRTA i Peru och deras ”övertagande av den japanska ambassaden i Lima”. Dessa revisionister ägnade sig åt att spela fotboll på ambassaden i stället för att kämpa och göra motstånd, och centrera i att kämpa. De centrerade i ”överenskommelser” med reaktionen och trodde på de ”internationella medlarnas”, kyrkans och människorättsorganisationernas goda avsikter. De trodde att de skulle uppnå något gott genom att dra ut på tiden, eller som andra säger, ”samla krafter”. De, liksom de vi nu talar om, kommer aldrig att se det exempel som folkkriget i Peru är, som trots motgångarna fortsätter och utvecklas genom att framhärda i folkkrig, och fast tillämpa maoismens principer samt huvudsakligen, i Perus fall, i gonzalos tänkande. Tvärtom försöker dessa revisionister med detta citat få oss att tro att folkarmén tränar och härdar sig utanför själva folkkriget. De tror att kommunisterna är blåögda nog att svälja detta. Som om ett volleybollag – bara för att hänvisa till citatet – skulle kunna träna för den kommande olympiaden genom att lyssna på teorier och tal med mer eller mindre goda avsikter angående hur man vinner en volleybollmatch. Som om det skulle räcka med att vara i fysisk toppform för att vinna medaljen i den verkliga matchen. Nej! Allt det goda föds i själva folkkriget, på slagfältet. Allt det som är bra kommer därifrån, det är så man försvarar, utvecklar och utvidgar folkkriget, med planer och fälttåg, vart och ett med sina egna målsättningar. Allt annat är den gamla statens falska sånger, rutten revisionism för att anpassa sig till den gamla ordningen, utsugningens, förtryckets och folkmordets ordning, och för att släpa med sig massorna i kampen för rena dagskrav – vilka hur rättfärdiga de än må vara är förgängliga och befinner sig inom det gamla systemet. Nej! Det som måste göras är att organisera massorna i funktion av folkkriget, inte i funktion av valen, och militarisera alla de alstrade organisationerna, vilka direkt utkämpar folkkriget. Massorna skapar historien med sina egna händer, och kommer inte att vänta på att några upplysta ger dem makten genom ett uppror över en dag eller två. De måste vara härdade i långvarigt folkkrig och redo att betala det högsta priset för Partiet och revolutionen, till tjänst för världsrevolutionen.

För dessa ”innovatörer”, de nya revisionisterna, liksom för alla deras själsfränder i det förgångna, är marxismen inte längre giltig:

”Världen ser annorlunda ut än på Lenins och Maos tid. Vi kan inte vara dogmatiska, vi måste utveckla nya kampformer. Det nya ligger i kombinationen av legala och illegala medel: av krig och politik. Nu måste vi våga ta nya risker, våga kämpa och våga vinna.”

För dem är marxismen-leninismen-maoismens principer inte längre giltiga, och man måste därför stappla bakåt och hänga efter revisionismen och reaktionen som en svans. Nu, säger de, gäller det att sluta fredsavtal, avtal med reaktionen och den gamla staten för att ”folkkriget skall kunna gå framåt”. Det kan de ju försöka inbilla någon annan. Som om reaktionen inte skulle veta att vi maoister vill ha makten, att utan makten är allt en illusion; makten för Partiet, för klassen och för folket. Och att vi är övertygade om att folkkriget är den enda vägen. Det är klart, de säger ju att de inte är dogmatiker; och därför tror de att försoningens, kapitulationens, valens och parlamentets väg också fungerar; därför måste man återgå till denna väg. Detta är vad dessa maoismens renegater uppfattar som ”kreativt”: att upprepa det som varje reaktionär och revisionist tjatar om i alla de imperialistiska staterna, som alla imperialisterna sprider ut i skolorna och i massmedia, och som deras tjänare i de förtryckta nationerna upprepar. Allt detta uppfattar de nya revisionisterna närmast som om de återuppfunnit krutet.

Och vidare apropå detta: Perus Kommunistiska Parti lär oss: ”Vad är det som är legalt i vårt arbete? Vi överskrider alltid det som den gamla staten tillåter. Det lagliga är för att utnyttja, men detta är för att inleda [folkkriget – övers. anmärkn.], och när man väl har inlett är det bara i funktion av folkkriget, inte för att backa och tro att reaktionärerna är tappade bakom flötet. Eller att massorna, oorganiserade eller organiserade i den gamla statens organisationer, kommer att följa oss bara på grund av sympatier, Partiet organiserar massorna i alstrade organisationer, som är del av det nya från folkkrigets början till dess slut, och fullgör folkkrigets olika uppgifter” (Direktiv från PKP, juli 2007). Detta har de i Nepal aldrig haft för avsikt att förverkliga. I stället för att aktivt organisera massorna i de nya organisationerna för folkkriget, tar den nya revisionismen dem till den gamla statens organisationer, och spänner så massorna framför den gamla ordningens vagn. På så vis förvränger den nya revisionismen maoismen fullständigt och försöker sälja ut revolutionen för en grynvälling – detta är vad de önskar. Vi fördömer, förkastar och krossar än en gång den nya revisionismen vid detta lämpliga tillfälle, med anledning av ”Proletärens” artiklar, och vi återförsäkrar oss i maoismen och i folkkrigets oövervinnelighet och universella giltighet.

Varför publiceras dessa artiklar?

För alla dem som känner till KPML(r):s historia, kommer inte publicerandet av dessa artiklar i deras organ som någon överraskning. Vi vet hur de har agerat i fallet med Filippinernas Kommunistiska Parti – lite oväsen när de tyckte det passade, och sedan inget som helst stöd till det filippinska folkets hjältemodiga kamp. De artiklar som nu publicerats är, i allmänhet, bara en journalistisk version av det som NKP(M) lagt fram och som redan är väl känt – och i det avseendet innehåller artiklarna ingenting nytt. Den enda verkliga användning ett parti som KPML(r) kan ha av det som NKP(M):s ledare lägger fram, är att försöka sätta en så kallad ”maoism” mot den verkliga maoismen. Vi vet att KPML(r) ända sedan Ordförande Maos död har attackerat honom och Kinas Kommunistiska Partis ideologiska och politiska linje. Efter hans död och kapitalismens återupprättande i Kina publicerade de en rabiat antimaoistisk text med titeln ”Marxism eller idealism” i vilken de framförde samma attacker som den albanska revisionismen och stämde upp i dennas kör. I korthet är detta ett Parti som har utmärkt sig genom sin anti-maoism i teori och praktik, och således ett parti som motsatt sig utvecklandet av ett verkligt Kommunistiskt Parti i Sverige. Det är då ingen tillfällighet att deras broderparti i Nepal är UML, vilket har utmärkt sig genom att – såsom regeringsparti och i ”opposition” - oförsonligt bekämpa folkkriget i Nepal.

Kvintessensen av vad de nu vill säga är: 1) att maoismen är en ideologi för bönderna i ett ”feodalt” land, och detta samtidigt som de lägger fram att ”det finns få länder som kan kallas feodala” – varvid de förnekar den uppenbara verkligheten att halvfeodaliteten är ett allmänt karaktärsdrag för de förtryckta länderna i Asien, Afrika och Latinamerika, och således stämmer upp i den kör som upprepar de gamla trotskistiska teserna i fråga om dessa länders karaktär. Det är således inte den kommunistiska ideologin, maoismen, som måste stå i spetsen för den proletära världsrevolutionen: ”även om den kan ha något värde under väldigt sällsynta omständigheter, så har den inget allmängiltigt värde”. 2) Att ”maoismen är en kapitulationens, den lagliga kampens och reformismens ideologi”, och därför måste Kommunisterna i Sverige förkasta den och följa vad den gamla revisionismen lägger fram, såsom KPML(r) alltid har gjort, d.v.s. den gamla parlamentariska fredliga vägen, det som de kallar att ”samla krafter”.

Mot denna bakgrund kan deras syfte med publicerandet av dessa artiklar inte vara annat än att motsätta sig maoismens förkroppsligande i Sveriges proletariat och folk, i ett hopplöst försök att stoppa det oundvikliga: att kommunisterna i detta land rekonstituerar sitt Parti, som ett marxist-leninist-maoistiskt militariserat Kommunistiskt Parti, för att snarast möjligt inleda folkkriget, tillämpat på detta lands konkreta förhållanden. I detta syfte använder de sig av den nya revisionismen för att försöka ”bekämpa röda fanor med röda fanor”.

Om någon vill veta mer om maoismen, rekommenderar vi att besöka hemsidan www.maoistisktforum.se, där man kan läsa mer om marxismen av idag och om kommunisternas kamp i världen och i Sverige.