Det peruanska folket kämpar med vapen i hand mot sina förtryckare. Folkets Befrielsearmé under Perus Kommunistiska Partis ledning kämpar sida vid sida med folkmassorna i folkkriget. Det är ett revolutionärt krig. Det finns de som i ord fördömer förtrycket i Peru men som samtidigt tar avstånd från detta revolutionära krig. Detta är en ekvation som inte går ihop. Att förneka nödvändigheten av en våldsam revolution i Peru betyder att döma det peruanska folket till evigt slaveri. Vi skriver denna artikel för att reda ut begreppen kring det revolutionära våldet.

Marxismen och det revolutionära våldet.

Eftersom Perus Kommunistiska Parti inte är vilken social sammanslutning som helst utan just ett Kommunistiskt Parti, den högsta formen av politisk sammanslutning, är det omöjligt att fullt ut förstå dess politik utan att förstå marxismen, för det är denna som ett Kommunistiskt Parti måste utgå från i alla analyser som ligger till grund för utformningen av dess politik. Alltså måste vi när vi tittar närmare på hur PKP förhåller sig till frågan om våld, se hur marxismen ställer sig till frågan om våldet.

Frågan om våldet är oupplösligt förbunden med frågan om staten. Marxisterna har alltid ansett att staten är ett redskap som en viss klass använder sig av för att utöva sin diktatur över andra klasser. Så har alla stater att fungerat i historien och så kommer alla stater fungera i framistiden, tills klasserna försvunnit och staten dött bort. Staten har olika administrativa delar men dess ryggrad är alltid armén som upprätthåller statens makt och som när det är nödvändigt genomtvingar dess vilja med våld. De härskande klasserna har i historien aldrig frivilligt gett upp sin makt utan har alltid med alla medel bekämpat de klasser som försökt överta makten; Marx sa att; "Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt", och påvisade att det inte är sant att våldet endast spelar en ondskefull roll i historien utan att våldet är nödvändigt för att mänskligheten ska gå framåt. Detta är en av marxismens huvudteser vars fullständiga riktighet har bekräftats av historien och den gäller även för det moderna samhället. Vi kan se hur borgarklassen gång på gång under historien visat att den inte har någon som helst avsikt att frivilligt lämna över makten till arbetarklassen, och därför slog Lenin fast att; "Den borgerliga statens avlösning av den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution", denna tes riktighet har blivit bekräftad om och om igen: alla de opportunister som talat om att det genom parlamentarismen eller andra fredliga metoder skulle vara möjligt att upprätta socialismen har i praktiken tagit avstånd från marxismen och då dessa människor som kallat sig socialister och kommunister kommit i ledande ställningar i den borgerliga staten har det varit just därför att de inte har företrätt en proletär politik utan tvärtom tjänstgjort som borgarklassens drängar. Arbetarklassen kan inte överta bourgeoisiens stat utan måste krossa den och bygga upp sin egen, upprätta sin egen diktatur.

Lenin slog fast att grundfrågan i varje revolution var frågan om makten, d.v.s. vilken klass som hade makten, och därför slog Mao Tsetung fast att; "Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagandet med väpnat våld, tvistefrågans lösning medelst krig Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder". Alltså frågan om nödvändigheten av den våldsamma revolutionen och behovet av det revolutionära våldet har klart som korvspad definierats av Marx, Lenin och Mao Tsetung; revisionister och opportunister har försökt förneka det revolutionära våldets nödvändighet samtidigt som de kallat sig marxister och försökt förvränga Marx ord och handling för att framställa honom som vilken dussinliberal som helst, men sådant tal kan endast tros av dem som inte känner till något som helst om vem Marx var och hur han verkade.

Att marxismen varit helt riktig i frågan om det revolutionära våldets riktighet, bekräftas också av det faktum att alla socialistiska stater, där proletariatets diktatur rått, har upprättats genom det revolutionära våldet. Det var den väpnade Oktoberrevolutionen som skapade den första proletära staten, det socialistiska Sovjetunionen, det var det långvariga folkkriget som skapade Folkrepubliken Kina o.s.v.

Revolutionen är enligt marxismen alltså inte en lugn och stillsam tillställning, inte en tebjudning, utan en våldsam, väpnad, kamp där en klass störtar en annan.

Vad skiljer revolutionärt våld från kontrarevolutionärt våld?

Som vi tidigare sett anser PKP att kriget är politikens fortsättning medelst andra medel, d.v.s. att den militära kampen är en fortsättning på den politiska kampen, och att det revolutionära kriget är en form för klasskamp, detta betyder att det revolutionära inbördeskriget är ett klasskrig. I detta krig bekämpar olika klasser varandra med vapen i hand och de gör det utifrån sina klassintressen, utifrån sin klass världsåskådning. Proletariatets huvudklassintresse är att befria sig själv som klass, för att göra detta måste de frigöra alla klasser, och komma till Kommunismen. Bourgeoisiens klassintresse är att bevara den nuvarande, imperialistiska världsordningen och befästa privategendomen och löneslaveriet för all framtid. Med andra ord: arbetarna vill frigöra mänskligheten från alla former av förtryck och utsugning medan borgarna önskar befästa ett system där ett fåtal lever som parasiter på den stora massan. Arbetarklassen utkämpar alltså ett krig för att dra mänskligheten framåt mot överflödets rike medan borgarna utkämpar sitt krig för att bevara den ruttna existerande ordningen. Hur man ser på kriget, vad man syftar till med det, avspeglas naturligtvis också i de militära teorier som man kämpar efter.

För feodalklassen var det fullt naturligt, enligt deras världsåskådning, att man satte in det tunga riddarkavalleriet för att slakta bönder istället för att låta ryttarhärarna bekämpa varandra, på så sätt dog färre adelsmän i krigen men desto fler bönder, som snabbare kunde ersättas med fler tvångsutskrivna, och adelsmännen kunde fortsätta att plåga bönderna, dricka vin, spela harpa och annat som de tyckte var trevligt.

För borgarklassen är det fullständigt logiskt, allt enligt deras världsåskådning, att bomba länder sönder och samman för att folket där har förkastat det imperialistiska systemet; för borgarklassen är det fullt naturligt att fängsla, tortera och avrätta människor som gör revolt mot borgarstaten; för borgarklassen är det fullständigt givet att en person som med våld bekämpar dem är en terrorist som måste stoppas med alla till buds stående medel, oavsett om man måste döda tusen andra bara för att fånga en enda person; för borgarklassen är det självklart att disciplinen i deras väpnade styrkor måste upprätthållas med fascistiska tvångsmetoder, detta för att soldaterna ska genomföra order och lyda blint; för borgarklassen är den starkast som har de modernaste och största vapnen, för dem är vapen den avgörande faktorn i krig; för borgarklassen är det rättfärdigt att kriga mot andra stater för att hävda den egna statens expansionistiska intressen, o.s.v., i korthet: borgarklassen har en militär teori som skapats utifrån dess egen världsåskådning.

Arbetarklassen har också sin militära teori, som tillhör marxismen (arbetarklassens världsåskådning). Redan Marx och Engels började, då de var fullt på det klara med nödvändigheten av den väpnade revolutionen, att lägga grunderna till proletariatets militära teori; de analyserade de revolutionära erfarenheter som man dittills införskaffat och fann att den mest avancerade proletära kampformen vid denna tid var barrikadkampen, men Marx och Engels slog fast att denna inte vartillräcklig och att det var en nödvändighet att proletariatets militära teori utvecklades mer. Lenin fortsatte Marx och Engels verk och gick vidare för att finna lösningen på problemet med den militära teorin; genom att med fasthet tillämpa marxismen i den ryska revolutionen kom han fram till att proletariatet skulle använda sig av kampavdelningar (små rörliga väpnade enheter) i revolutionen och under Oktoberrevolutionen drog han viktiga lärdomar men fortfarande saknade proletariatet en egen, enhetlig, militär teori. Det var först med Mao Tsetung som proletariatet fick sin militära teori. I det att Mao Tsetung tillämpade marxismen (som då var marxismen-leninismen) i den kinesiska revolutionen och på ett storartat sätt ledde det kinesiska folket till seger över imperialismen och dess hejdukar, lyckades han, tagande i beaktande det internationella proletariatets samlade erfarenheter (och erfarenheterna av bondekrigen i Kina), utforma proletariatets militära teori, folkkriget; en teori inte giltig bara i Kina utan giltig i alla världens länder. Mao Tsetung slog fast att det var nödvändigt att proletariatet organiserade tre instrument, Partiet, Armén och Enhetsfronten och att kampens huvudform var den väpnade, och att huvudformen för organisation skulle vara armén (inte att förväxla med den högsta formen av organisation som är Partiet). Den revolutionära armén ska bestå av de revolutionära klasserna och ledas alismäktigt av det Kommunistiska Partiet; den ska uppfylla tre uppgifter; att kämpa (vilket naturligtvis är huvuduppgiften för en armé), men också att mobilisera massorna och att producera för att inte vara en börda för massorna. Teorin om folkkriget ställer fyra villkor som måste uppfyllas för att det ska vara tal om ett folkkrig: 1.) Proletariatets ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, måste specificeras till det aktuella landets villkor och ta formen i av ett vägledande tänkande; 2.) det är nödvändigt att ett Kommunistiskt parti står i ledningen för folkkriget; 3.) hur folkkriget ska utkämpas specifikt i det givna landet och den väg som revolutionen ska följa måste fastställas, och; 4.) Stödbaser och Ny Makt ska upprättas. I folkkriget är människan den avgörande faktorn inte vapnen, det är bevisat av historien att en liten nation kan besegra en stor, att en materiellt sämre utrustad armé kan besegra en materiellt bättre utrustad armé. Folkkriget är ett massornas krig, ett krig som förs för att frigöra de förtryckta och exploaterade; folkkriget tjänar massornas intressen och har därför deras stöd. Folkets Befrielsearmé kan därför röra sig som fisken i vattnet, bland massorna; det är ur de breda folkmassorna, arbetarna och bönderna, som FBA kommer. (Teorin om folkkriget är en stor fråga och vi berör den bara kort här, vi återkommer mer till denna teori i senare nummer av Nya Peru). I korthet: revolutionärt våld, konkretiserat i folkkriget, är till för att frigöra arbetarklassen och folket; reaktionärt våld, borgarklassens våld är till för att bekämpa det revolutionära kriget och befästa den gamla ordningens förtryck och exploatering.

Folkkriget i Peru

I folkkriget i Peru, som följer vägen att omringa städerna från landsbygden, använder sig PKP och FBA av fyra former av militära aktioner: gerillaaktioner, sabotage, väpnad agitation och propaganda och selektiva förintanden. Dessa fyra former av militära aktioner är det revolutionära våldet tillämpat inom folkkriget; de genomförs för att krossa byråkratbourgeoisiens och jordägarnas stat och för att driva fram den Nya Staten, arbetarnas och böndernas stat, och det är den konstruktiva aspekten som är huvudaspekten av detta krig.

Gerillaaktioner genomförs av FBA framförallt på landsbygden som är folkkrigets huvudarena; gerillaktioner syftar till att besegra enheter ur reaktionens väpnade styrkor. Gerillaaktioner kan ta formen av bakhåll på patruller ur de reaktionära väpnade styrkorna eller det kan vara storskaliga angrepp på enheter eller armébaser. Några exempel på gerillaaktioner: den 27:e juni (dagen före den gamla peruanska statens "nationaldag") 1989; de väpnade styrkornas högkvarter, med 150 soldater ur armen, i byn Madre Mia i Alto Huallaga dalen totalförstördes då den anfölls av enheter ur FBA (som då kallades Folkets Gerillaarmé) och 39 av reaktionens soldater dödades och 25 skadades. I juli 1995, vid SupaymayoLachoc i Huancavelica, genomförde enheter ur FBA ett stort bakhåll då 9 poliser (bland dessa en major) förintades och deras automatkarbiner konfiskerades. Den 12:e oktober 1997 anföll runt 100 kombattanter ur FBA polistationen i San Miguel, huvudstaden i La Mar i Ayacucho; kampen pågick i hela staden och reaktionens styrkor fick stryka på foten, en underofficer i polisen dödades. Vissa människor säger att de inte förstår varför FBA förstör, med bomber och eld, reaktionens byggnader, dessa personer har inte förstått vad ett krig är och tror att det rör sig om onödiga handlingar; vi låter Karl Marx svara dem: "I krig är eld ett fullkomligt rättmätigt vapen. Byggnader som hålls besatta av fienden bombarderar man för att sätta dem i brand. Blir försvararna tvungna att lämna dem så sticker de dem i brand för att angriparna inte skall kunna sätta sig fast i dem. Att bli nedbrända har alltid varit det oundvikliga ödet rör alla byggnader som varit belägna inom all världens regelrätta arméers frontområde." Och han fortsätter med att ironisera över dem som förnekar nödvändigheten av detta: "Men i de förslavades krig mot sina förtryckare, det enda rättmätiga kriget i historien, skall detta för allt i världen inte gälla." Vid olika tillfällen har FBA använt sig av bilbomber för att slå mot reaktionen och imperialismen, detta tycker dessa är synnerligen hemskt och förskräckligt och de skriker högt om vilka hemska "terrorister" folkets kombattanter är, att den peruanska reaktionen reagerar så är inget konstigt; det som är mer anmärkningsvärt är att vissa personer som kallar sig framstegsvänner och t.o.m. revolutionärer, fördömer bruket av bomber, särskilt bilbomber. Motståndarna av bilbomber brukar hävda att dessa slår mot "oskyldiga" såväl som "skyldiga": detta är för det första felaktigt, för det andra visar det på att man inte förstår bruket av bombers roll i det revolutionära kriget och för det tredje visar det att man inte har verklig kunskap om hur PKP och FBA använder sig av bilbomber. Låt oss ge ett exempel: PKP genomför vid sitt högtidlighållande av årsdagen (17 maj) av folkkrigets inledande alltid stora aktioner, så också 1995, då man sprängde en stor bilbomb i Lima. Bilbomben riktade sig mot lyxhotellet och casinot Maria Angola som ligger i de värsta rikemanskvarteren (Miraflores) i Lima, vid denna aktion gick enheter ur FBA in på hotellet och varnade alla anställda för att en bomb skulle explodera så att de kunde sätta sig i säkerhet och när bilbomben exploderade vållade den enorma materiella skador men endast fyra personer miste livet under aktionen av vilka tre var privata "säkerhetsvakter" (beväpnade med k-pistar) och den fjärde var en direktör på hotellet som ville varsko reaktionen om aktionen. Aktionen skakade den peruanska reaktionen djupt och spelade en väldigt viktig roll i det att den visade att PKP och FBA kan genomföra storskaliga aktioner även mitt inne i landets huvudstad där reaktionen är som starkast och på så sätt bidrog den till att slå hål på lögnerna om pacificeringen och höjde klassens och folkets moral. Bomben fyller alltså en viktig roll i det revolutionära folkets kamp. Detta är inget konstigt för verkliga revolutionärer, redan 1905 slog Lenin fast att: "Bomben har slutat att vara den ensamma "bombkastarens" vapen och blivit en nödvändig del av folkets beväpning."

Sabotage spelar en mycket viktig roll. Sabotage-aktionerna slår mot byråkratkapitalismen och mot imperialismen, de bidrar till att försämra den gamla statens ekonomi och fördjupar ännu mer dess kris; speciellt sabotagen mot gruvindustrin, som i stort är statligt kontollerad, slår hårt mot den gamla statens ekonomi. Sabotagen mot elnätet, som blivit kända som ''nedsläckningarna", har stor betydelse, de drabbar den gamla staten (den offentliga administrationen, bankernas informationssystem och industrin, etc), men i väldigt liten utsträckning de breda folkmassorna för de som bor på landsbygden eller i kåkstäderna har i regel inte tillgång till elektricitet. "Nedsläckningarna" har även den effekten att den för massorna klart visar den gamla statens klasskaraktär i det att den först tillgodoser storbourgeoisiens intressen och sedan tar sig an det som folket önskar, t.ex. så ser den gamla staten till att storföretagen får tillgång till el så fort som möjligt medan de låter offentliga inrättningar som massorna kan behöva använda vänta; på så sätt bidrar "nedsläckningarna" till att höja massornas politiska medvetande. Sabotagen slår även mot olika former av korporativistiska (fascistiska) åtgärder som reaktionen försöker genomföra, åtgärder som av reaktionen och dess hantlangare förs fram som syftande till att "förbättra folkets situation" men som i verkligheten endast syftar till att ytterligare förslava massorna (och inte så sällan innebär att massorna måste utföra obetalt arbete). Några exempel på sabotageaktioner: Den 1:e december 1989 intog enheter ur FBA staden Caraveli, i provinsen med samma namn i departamentet Arequipa, och man genomförde sabotage-aktioner och förstörde: två polisposteringar, militärens register, Nations Bankens lokalkontor, elstationen, tv-antennen och Jordbruksministeriets kontor i staden; de gamla myndigheterna flydde fältet när FBA gick in i staden.

Väpnad agitation och propaganda, detta är en av de fyra formerna för aktioner i folkkriget. Propagandan sprider idéer med sikte på folkkrigets målsättningar och agitationen tar upp de konkreta närliggande mål som massorna kämpar för; de tjänar till att så PKPs ideologi, politik, revolutionen och folkkriget bland massorna. PKP når med dessa aktioner massornas djupaste och bredaste lager, som till stor del varken kan läsa eller skriva, och skakar om människornas sinnen med handling. Aktioner av denna typ genomför PKP och FBA t.ex. när man går in i byar på landsbygden, man håller massmöten där man förklarar Partiets politik och folkkrigets syfte. Ibland kan denna typ av aktioner vara mycket spektakulära, som t.ex. när man tänt eldar som format slagord på bergssluttningar så att invånare i närliggande städer kunnat se det på nätterna, men de kan även vara mer ordinära och innefatta målande av slagord på husväggar etc.

Selektiva Förintanden. Detta är aktioner som syftar till att förinta enskilda medlemmar av reaktionen; de slår mot och hotar den gamla statens myndigheter. Aktionerna riktar sig mot beprövade folkfiender som dessutom alltid varnas innan de blir attackerade, de selektiva förintandena kan drabba angivare, torterare, folkmördare och andra som har folkets blod på sina händer. De selektiva förintandena spelar en viktig roll på landsbygden då de där slår mot den gamla statens representanter och gamonalerna, de bidrar till att skapa det maktvakuum som PKP fyller med de revolutionära arbetarnas och böndernas makt. Allehanda opportunister skriker, tillsammans med den peruanska reaktionen, ut sin förfäran över de selektiva förintandena, de säger att det är "mord" som inte fyller någon roll i ett krig; dessa människor förstår inte, eller vill inte förstå, det revolutionära kriget, endast opportunister och reaktionärer kan framhäva den gamla statens representanter som "folkföreträdare" eller "folkliga ledare". Det revolutionära kriget är ett klasskrig och i folkkriget står två stater mot varandra, två Makter, den ruttna gamla reaktionära staten mot den Nya Staten, Folkrepubliken Peru av Ny-demokrati under formering, och den som representerar den gamla staten är en representant för förtrycket och exploateringen och ingenting annat, sen spelar det ingen roll om de försöker kamouflera sig som "progressiva". Ett exempel på ett selektivt förintande: Den 15:e februari 1991 förintades Maria Elena Moyano i Lima, hon var viceborgmästare i kåkstaden Villa El Salvador och hade tidigare varit ordförande för Fepomuves (De Folkliga Kvinnornas Federation i Villa El Salvador). Fepomuves är en organisation som med stöd av den peruanska staten, kyrkan och utländska "biståndsorganisationer" organiserar olika former av bistånd till kåkstadens invånare, deras mest kända projekt är det s.k. "Ett glas mjölk"-projektet, PKP är inte motståndare till att man delar ut livsmedel till hungrande; det man däremot starkt vänder sig mot är att reaktionen försöker utnyttja massornas hunger för sina egna svarta syften. Fru Moyano var just en sådan person som försökte framställa sig som en vän av folket, men i verkligheten försökte hon endast utnyttja folkets lidanden för att attackera revolutionen; hon var ansvarig för att minst 15 personer blivit mördade av reaktionen, i det att hon gett deras namn och adresser till den gamla statens myndigheter och sagt att dessa personer var PKP-sympatisörer. Fru Moyano var även en varm offentlig förespråkare för diktatorn Fujimoris förslag att man skulle organisera kontrarevolutionära "rondas" i Lima; hon blev flera gånger varnad av PKP och uppmanad att sluta upp med sitt smutsiga hantverk och att dra sig tillbaka, hon nekade och hon blev av den gamla staten tilldelad två stycken livvakter från polisen. Så eftersom hon inte slutade upp blev hon alltså förintad av enheter ur FBA; efter sin död blev hon av den peruanska reaktionen utnämnd till "hjältinna i kampen mot terrorismen" och hon kallades i den reaktionära pressen för "mor modig". De peruanska reaktionärerna, med ivrigt stöd från opportunisterna, försökte förvandla hennes begravning till en manifestation mot PKP, men de misslyckades totalt; trots att den reaktionära pressen manade massorna att sluta upp i begravningståget, trots att höga medlemmar ur statsapparaten närvarade, trots att i princip alla borgerliga partier manade sina sympatisörer att deltaga, trots att Villa El Salvador har 100-tusentals invånare och trots att Fepomuves hade runt 10000 medlemmar deltog endast 3000 i hennes begravning och de flesta av dessa var personer tillhörande statsapparaten som hade rest ditt från andra områden i staden; hela spektaklet med Fru Moyanos begravning visar att hon inte alls hade något stöd från folket, utan tvärtom var det bara de peruanska reaktionärerna som beundrade henne. Under folkkrigets utveckling har det utöver dessa fyra former av aktioner uppkommit en aktionsform som kombinerar dem alla, detta är de väpnade strejkerna. De väpnade strejkerna är av stor militär betydelse och utöver att de fyra formerna av aktioner genomförs, genomförs också en stor massmobilisering; PKP och FBA genomför väpnade aktioner i vilka även massorna deltar samtidigt som det i berörda området genomförs en totalstrejk. De väpnade strejkerna bidrar till att isolera områden, t.ex de strategiskt mycket viktiga infartsvägarna till Lima, från reaktionen och drabbar den gamla staten på ett massivt sätt. Ett exempel på en väpnad strejk: Den 17:e till den 19: e maj 1993 genomfördes en nationell väpnad strejk under ledning av PKP, den sträckte sig från landets huvudstad till alla provinser; det var en enorm seger under vilken mer än 250 militära aktioner gjordes och inofficella källor (som ofta är mycket mer pålitliga än den peruanska reaktionen) uppger att reaktionen förlorade runt 50 personer ur deras olika väpnade styrkor. Under den väpnade strejken lamslogs hela landet och miljontals flygblad från PKP delades ut, i flygbladen fördes den demokratiska revolutionens program fram och Partiet kallade massorna till att försvara Ordförande Gonzalos liv. För att möta den kraftfulla väpnade strejken försatte reaktionen 300 000 militära och polisiära trupper i högsta beredskap och bara i Lima satte man in 80 000 man; reaktionen gjorde massiva arresteringar i Lima och grep över 2000 personer som påstods vara PKP-aktivister och kåkstäderna kring staden ockuperades av militären, fabriker och läroanstalter omringades av pansarfordon. I den strategiskt viktiga staden Ayacucho, där PKP länge varit mycket starka, rådde närmast totalt uppror och de reaktionära väpnade styrkorna tvingades att gömma sig i sina befästa baracker för att undgå de revolutionära styrkorna, över hela landet led reaktionen svåra nederlag. Den väpnade strejken i maj 1993 skakade Peru i dess djupaste grundvalar och var en förvarning inför vad som komma skulle.

Reaktionen försöker ofta framställa sakerna så att det ska se ut som om PKP skulle tvinga massorna att strejka och att Partiet skulle tillämpa mottot att "den som inte strejkar blir skjuten": detta är helt befängt, för det första så är det helt osant; för det andra så behöver inte arbetarklassen och de breda folkmassorna tvingas till att strejka, den som påstår det känner inte det revolutionära peruanska folket; för det tredje faller det på sin egen orimlighet att PKP skulle kunna tvinga miljontals människor att göra saker mot dessa människors egen vilja (speciellt är detta uppenbart i de områden där den gamla ordningen råder), Partiets styrka är just det att det är oupplösligt förenat med arbetarklassen och folket. De väpnade strejkerna slår även mot den korrumperade fackföreningsbyråkratin som för länge sedan slutat intressera sig för folkets väl och som numera bara bryr sig om att tillgodose sina egna giriga intressen, dessa byråkrater (som tillhör diverse opportunistiska organisationer) rasar mot de väpnade strejkerna och säger att de är "påtvingade av auktoritär makt" och för att "det inte är fackföreningarna som kallar till dem"; vi låter Ordförande Gonzalo svara dem: "Det handlar inte om en skråmässig eller facklig aktion utan det är en militär aktion för att fortsätta att isolera, slå mot, vara kostsam för och undergräva den gamla ordningen för att folket ska se den allt djupare vanmakt som den peruanska Staten reduceras till, så däför diskuterar vi inte en kamp för dagskrav eller en skråmässig kamp utan vi utvecklar en militär aktion för att undergräva ordningen, visa dess vanmakt, skapa allmän opinion och skapa återverkan bland de bredaste massorna...".

Vi kan se hur PKP på ett utmärkt sätt tillämpar det revolutionära våldet i folkkriget; och vi har här inte tagit upp utvecklingen mot rörelsekrig som idag genomförs, detta tar vi upp i senare artiklar. Så, vi har sett hur det revolutionära våldet förverkligas, nu ska vi titta närmare på hur det reaktionära våldet gestaltar sig.

Det kontrasubversiva kriget.

Reaktionen har olika former att bemöta det revolutionära kriget, varierande efter detta krigs utvecklingsgrad, men i dessas innehåll är alltid ett och samma; ett krig mot arbetarklassen och de breda folkmassorna, ett slavägarnas krig mot de revolterande slavarna. Detta krig kallas av reaktionärerna själva för det kontrasubversiva kriget (subversion betyder omstörtande och kontra betyder mot, alltså kriget mot omstörtningen).

I Peru tillämpar imperialisterna och deras hejdukar, den folkmördande, landsutförsäljande och fascistiska Fujimori diktaturen med anhang, i det kontrasubversiva kriget, teorin om "lågintensitetskriget"; detta är en teori som imperialismen utarbetat baserad på dess erfarenheter i Algeriet, Sydostasien och Centralamerika för att bekämpa revolterande rörelser, en teori som inte innefattar storskalig imperialistisk intervention, utan endast intervention i mindre skala och man låter reaktionära element inom landet sköta det värsta grovjobbet (massakrar etc). Först när den inhemska reaktionen visat sig helt oförmögen att kontrollera situationen går imperialisterna in med fullskalig intervention. Fram tills idag tillämpar imperialisterna lågintensitetskriget i Peru, men sedan april 1992 har deras inblandning ökat i avsevärd grad och som utvecklingen fortskrider ser det ut som att en fullständig yankeeintervention står för dörren.

Lågintensitetskriget innefattar inte bara direkta militära aktioner utan även en mängd andra åtgärder, bla psykologisk krigsföring. Reaktionens militära kampanjer tar sig formen av inringning och undertryckelse fälttåg mot de revolutionära styrkorna och stödbaserna. De går i korthet till så att enheter ur de reaktionära väpnade styrkorna inringar det område där de revolutionära styrkorna befinner sig och sen sluter man cirkeln, går inåt och försöker förinta alla fientliga mål inom området; dessa fälttåg är ofta synnerligen brutala och inte sällan används taktiken att döda allt och alla, bla med hjälp av attackhelikoptrar. Seger för de revolutionära styrkorna betyder framförallt seger över reaktionens inringnings och undertryckelse fälttåg. Som ett resultat av folkkrigets kraftfulla avancemang höll de peruanska reaktionärerna i början av 1992 fullständigt på att tappa greppet om situationen i landet och därför beslöt yankeeimperialisterna att det var nödvändigt att de tog ett starkare grepp om situationen; därför såg de till att deras marionett Fujimori gjorde sin "självkupp" i april samma år och med denna inträffade en vändpunkt i kriget från vilken huvudmotsättningen har börjat att utveckla sig mot att nationen-imperialismen (från att ha varit massorna-feodalismen). Före vändpunkten hade yankeeimperialisterna successivt trappat upp sin militära närvaro i Peru, men fr.o.m. nu tog de den direkta ledningen över det kontrasubversiva kriget; detta resulterade i en upptrappning av lågintensitetskriget och reaktionärerna släppte lösa mycket stora inringnings och undertryckelse fälttåg mot de revolutionära stödbaserna, samtidigt som man satte in offensiver på andra områden än det direkt militära. Fälttågen mot de revolutionära stödbaserna om fattade bland annat bruk av bombflygplan och Fujimori talade öppet om att skapa ett litet Vietnam, men sida vid sida med massorna i de revolutionära stöbaserna lyckades Perus Kommunistiska Parti och Folkets Befrielse Armé slå tillbaka dessa angrepp, bevara den Nya Makten och fortsätta utveckla folkkriget framåt.

Bruket av valprocessen (presidentval, etc) spelar en viktig roll i det kontrasubversiva kriget; valen tjänar till att försöka ge den gamla staten legitimitet, därför kallar Perus Kommunistiska Parti massorna till att bojkotta dessa och istället stödja och delta i folkkriget. I valprocessen avgörs (om inte fusk förekommer) nämligen ingeting annat än vilken fraktion av storbourgeoisien som ska stå i spetsen för den gamla staten, det innebär att det enda som kan ändras genom valprocessen är nyanserna av den politik som regimen för fram men grunderna i dess politik, som avgörs av statens klasskaraktär, ändras inte utan fortsätter att vara att befästa den gamla ordningen och med den förtrycket och exploateringen. I Peru har dessutom det otaliga gånger framkommit otvetydiga bevis på att det i verkligheten är så att valen avgörs genom fusk, och i vilket fall som helst är det Förenta Staterna som dikterar den peruanska statens politik pga den halvkoloniala ställning som Peru befinner sig i gentemot dem. Utvecklandet av bojkotten har gått stadigt framåt och blivit allt mer framgångsrik med åren och på så sätt har reaktionens försök att ge sin stat legitimitet genom valprocessen misslyckats fatalt.

Det reaktionära våldet riktar sig inte bara mot de väpnade enheterna ur Perus Kommunistiska Parti och Folkets Befrielse Armé, det riktar sig även mot de obeväpnade massorna som reaktionen med den brutalaste vita terror försöker kuva. En form som den peruanska reaktionen tidigt började tillämpa. För att göra detta är den ärke-reaktionära taktiken, att sätta massor mot massor, genom att organisera sk meznadas och rondas. Meznadas är väpnade grupper av civila som organiseras av militären på landsbygden; dessa grupper består i regel av arméveteraner, rika bönder, personer ur godsägarfamiljer, boskapstjuvar, etc; de står under militärt befäl och används för att genomföra aktioner tillsammans med polisen. Rondas (kallas även "självförsvarskommittéer" av reaktionen) är grupper av bönder som under hot om repressalier (ofta dödshot) organiseras av militären, ofta under befäl av den lokala hövdingen eller någon annan halvfeodal, för att tjänst göra som kanonmat mot Folkets Befrielse Armé; de utrustas ofta med väldigt enkla vapen, ofta inte ens med handeldvapen, för att reaktionen inte litar på att bönderna ska stanna kvar utan ska deseratera och gå med i FBA; de fega peruanska reaktionära väpnade styrkorna använder rondas som kanonmat och låter dem gå först in i strider för att möta FBA, vilket resulterat i att dessa rondas har lider stora förluster i striderna, för de är omotiverade (de har intresse av att folkkriget segrar, inte av att bekämpa det) och dåligt tränade och utrustade; rondas tvingas också ofta att delta i den direkta vita terrorn och genomföra massakrer på sina klassbröder. Perus Kommunistiska Partis sympatisörer går ofta i hemlighet in i rondas och bedriver där ett propaganda arbete bland bönderna för att fa dem att desertera och gå med i FBA där de kan kämpa för sina egna intressen. En annan del av lågintensitetskrigstaktiken, befolkningskontrollen, på landsbygden genomförs denna genom att man upprättar sk "säkra byar" där man tvingar in bönderna på landsbygden: i en "säker by" har de reaktionära väpnade styrkorna en postering som styr all verksamhet i byn, byn omges med stängsel, vakttorn och ofta med minor, för att militären ska ha fullständig kontroll över alla som kommer in i byn; befolkningen tillåts inte gå utanför byn utan sällskap av beväpnade militärer som kontrollerar allt de gör, och; militären tvingar in bönderna i rondas. När denna taktik med massor mot massor misslyckas tillgriper reaktionärerna och imperialisterna nästa metod i lågintensitetskriget, folkmord. Folkmordet är inte något som enskilda enheter ur de reaktionära väpnade styrkorna bär ansvaret för utan det är en medveten och systematisk politik som tillämpas av imperialismen och de inhemska reaktionärerna. Sedan 1983, då den gamla statens militär sattes in för att bekämpa folkkriget (tidigare hade reaktionen endast använt sina polisiära styrkor, men dessa hade misslyckats totalt), så har reaktionen systematiskt använt sig av folkmordstaktiken; de sätter in tunga militära vapen, som tex attackhelikoptrar, mot obeväpnade massor, hela byar har förintats från jordens yta. Folkmordet används också av reaktionen för att ta hämnd på folket för de nederlag som de revolutionära styrkorna tilldelar dem på slagfältet, de reaktionära väpnade styrkorna tömmer som de fega uslingar de är ut sitt raseri över att de inte kan besegra den oövervinnerliga FBA på obeväpnade arbetare och bönder; barn skonas inte, tvärtom händer det ofta att barn till revolutionärer torteras och dödas för att föräldrarna ska straffas. Denna barbariska folkmordstaktik, är ett borgarklassens försök att med skoningslös terror försöka isolera de revolutionära styrkorna, förinta den nya makten och tvinga massorna till fullständig underkastelse, och den visar klart och tydlig hur långt de är bereda att gå för att bevara sin diktatur. Reaktionen försöker hindra att information om dessa fruktansvärda brott når omvärlden och brukar redovisa slaktade bönder som "senderister fallna i strid" i den officiella statistiken. Lågintensitets kriget är som sagt inte bara direkt militära åtgärder, det innefattar också civila sådana och det är en verklig cynisk blandning. På en plats genomför de reaktionära väpnade styrkorna folkmord, på en annan försöker de framställa sig som de nödställdas frälsare genom att dela ut mat till de hungrande. Just taktiken att dela ut mat i vissa områden är en särskilt cynisk åtgärd; reaktionen försöker utnyttja massornas hunger, som skapats just tack vare den ruttna gamla ordningen, för att "köpa över dem". I detta smutsiga hantverk får militären ivrig hjälp av kyrkan, som dessutom har den makabra vanan att välsigna folkmördarna innan de drar i fält mot folket, och av de revisionistiska borgarlakejerna. Det bistånd som förmedlas av den gamla peruanska staten syftar inte till att hjälpa det svältande folket, utan det används som en del av lågintensitetskriget, dvs, det används som ett vapen mot folket. Samma sak gäller för andra projekt av samma karaktär; principen är "vi hjälper er om ni håller er borta från gerillan".

Psykologisk krigsföring är en viktig del av lågintensitetskriget och den innefattar: desinformation, undanhållande av information, stora lögnhistorier, bruket av religiösa ledare och opportunister. Desinformationen omfattar ett systematiskt bruk av lögner och falska informationer; man påstår att regelbundet att kombattanter ur FBA kapitulerar och lämnar in sina vapen när det i själva verket rör sig om utklädda enheter ur de reaktionära väpnade styrkorna; man påstår att PKP och FBA bara skulle bestå av ett fåtal isolerade fanatiker utan någon avsevärd beväpning för att sänka klassens moral, detta samtidigt som över 2/3 av Peru lyder under militära undantagslagar!; man säger sig gripa höga ledare från Partiet eller revolutionära organisationer på regelbunden basis, otaliga gånger har reaktionen sagt sig gripa "nummer 2" eller "nummer 3" i "sendero" när det mest har rört sig om människor som bara sympatiserat med revolutionen; osv, osv. Undanhållandet av information är väldigt utbrett och syftar till att ge militären fri händer i det kontrasubversiva kriget och att sänka det revolutionära folkets moral; de reaktionära väpnade styrkorna kontrollerar nyhetsförmedlingen från de zoner där kampen står som hårdast och endast regimvänliga journalister tillåts rapportera; reaktionen offentliggör sällan några av sina militära försluster och om de gör det så redovisar de näst intill aldrig de riktiga siffrorna; befolkningen i olika områden undanhålls information om vad som händer i andra delar av landet, denna situation har gått så långt att människor i utlandet ofta är bättre informerade om läget i landet än vad vissa människor i Peru är; massmedia beläggs med munkavel och tillåts bara rapportera om det som regimen godkänner, det finns många fall där tidningar, radiostationer och tv kanaler trakasserats av myndigheterna tills de böjt sig; all distribution av materiell som inte totalt svartmålar revolutionen är strängeligen förbjuden och straffsatserna är på många år. Stora lögnhistorier framställs på löpande band av imperialisterna och reaktionen; ett exempel är lögnhistorien om att Ordförande Gonzalo skulle stå bakom de sk "fredsbreven" som vi tog upp i det första numret av Nya Peru; ett annat exempel är lögnhistorien om att Peru skulle blivit pacificerat, en lögn som propagerats starkt även i utlandet, som blivit fullständigt krossad av folkkrigets oavbrutna avancemang. Reaktionen låter även religiösa ledare, som tex den nordamerikanske prästen Mariano Gagnon, propagera för den gamla staten och försöker på så använda sig av delar av folket är religiösa för att få dem till att inte kämpa för sina rättigheter; revisonisterna spelar även dom en smutsig roll i det att de framställer sig som revolutionärer för att leda de revolutionära massorna från den riktiga kursen, för att det de egentligen gör är att de försvarar den gamla ordningen, förtrycket och exploateringen. Underrättelsearbete är en viktig del av lågintensitetskriget och reaktionen siktar här framförallt mot att lösa sin uppgift att förinta revolutionens ledning; när yankeeimperialismen tog den direkta ledningen över det kontrasubversiva kriget så skedde också en ökning i reaktionens ansträngningar på underrättelseområdet. Underrättelsearbetet är idag mycket omfattande och det innefattar bla skuggning av revolutionärer, infiltration av arbetsplatser och läroanstalter, telefonavlyssningar etc. Numera griper reaktionen inte en revolutionär direkt när de får kännedom orm dennas identitet utan de försöker förfölja revolutionären ifråga för att få kännedom om alla hans kontakter för att kunna gripa dem alla. Reaktionen infiltrerar arbetsplatser och läroanstalter i stor skala, bla så finns det flera reaktionära underrättelseagenter närvarande på i princip alla föreläsningar vid universitetet San Marcos i Lima där Perus Kommunistiska Parti traditionellt haft ett stort inflytande. Telefonavlyssningarna och buggningarna är så omfattande att de även inkluderar avlyssning av medlemmar av den gamla statens parlament och ministrar i regeringen. Till dessa åtgärder ska läggas ett mycket omfattande nät av angivare och polisinformatörer: denna gestapoliknande övervakning av det peruanska folket har resulterat i en situation där människor i de vita områdena i allmänhet inte vågar uttrycka några regimfientliga åsikter alls offentligt. Ytterligare en del av lågintensitetskriget utgörs av taktiken med "försvinnanden". Detta är en taktik som går ut på att reaktionens styrkor för bort en person och sen hörs den personen inte av, den mördas helt enkelt, men det som skiljer ett "fösvinnande" från att reaktionen griper en person och sen avrättar den är att reaktionen inte tar på sig ansvaret för "försvunna" personer. Att en personen försvinner innebär alltså att personen i fråga har kidnappats av reaktionen och sedan mördats. Den peruanska reaktionen har särskilt flitigt använt sig av "försvinnanden", vilket framgår av den höga placering som Peru intar på alla listor som redogör för länder med högst antal "försvinnanden" i världen. De många "försvinnandena" är förklaringen till de stora massgravar som regelbundet upptäcks i Peru. Tortyr, våldtäkt och misshandel tillämpas systematiskt av den peruanska reaktionen med syfte att pressa information ur fångar, men det används också för att skrämma befolkningen. Vid reaktionens räder mot stödbaserna är våldtäkter, misshandel, tortyr och mord standardförfarande för de väpnade styrkorna och proceduren är den samma vid angrepp på byar där Partiet har börjat att vinna inflytande. Tortyren är inte ett resultat av enskilda soldaters handlingar utan ett medvetet inslag i lågintensitetskriget, den är ett vapen som borgarklassen använder sig av i det kontrasubversiva kriget. Det systematiska användandet av tortyr har gått så långt att i princip alla revolutionärer som fängslas torteras och alla kvinnliga kamrater blir våldtagna då de fängslas; användandet av tortyr och våldtäkt som vapen i kriget visar på ett mycket tydligt sätt borgarklassens genomruttna väsen, det är medel som användes av feodalerna och slavägarna men som å det kraftigaste förkastas av arbetarklassen och det revolutionära folket. De peruanska väpnade styrkorna är experter på tortyr, folkmord och i att lida nederlag; det är det enda de är "bra" på.

Som sagts tidigare är det yankeeimperialismen som står i ledningen för det kontrasubversiva kriget; lågintensitetskriget styrs av nordamerikanska befäl. För händelserna i april 1992 hade yankeeimperialismen utövat ett starkt inflytande över hur det kontrasubversiva förts och de hade, inför folkkrigets avancemang, trappat upp sin militära närvaro i landet och ökat sitt militära bistånd till den peruanska reaktionen; men med att de tog den direkta kontrollen ökade de den ännu mer. Förenta Staterna medger öppet att de har militära styrkor i Peru, men de påstår att de är där för att bekämpa drogerna; det sk "kriget mot droger" som yankeeimperialisterna är en dålig fars och inget annat än en dålig ursäkt för att blanda sig i en annan stats interna angelägenheter, kortfattat kan man säga att "kriget mot droger" är en rökridå som Förenta Staterna försöker använda sig av för att förhindra att den allmänna opinionen, såväl i Förenta Staterna som i andra länder, ska protestera mot deras intervention i Peru (vi kommer i senare nummer att utförligt behandla frågan om odlingen av koka i Peru och den roll som droghandlen spelar i landet och då kommer vi också ta upp det absurda talet om "narco-terrorism"). Eftersom yankees formellt är i Peru för att bekämpa droger använder de sig av DEA, men det är inte några knarkpoliser á la Miami Vice som är i Peru utan det är elitsoldater ur yankeeimperialisternas bästa förband; dessa tränar och leder de reaktionära peruanska väpnade styrkorna i deras kamp mot PKP och FBA, vid olika tillfällen har de kommit i strid med enheter ur FBA och de har då lidit svidande nederlag, som tex den 7 april 1990 då yankee-imperilisternas bas Santa Lucia i Alto Huallagadalen blev attackerad av enheter ur FBA och imperialisterna blev beskjuta under flera timmar och led svåra förluster. Officerare ur de reaktionära väpnade styrkorna utbildas på den kontrarevolutionära högskolan United School of the Americas i Förenta Staterna till att bli duktiga bödlar; hela strategin som de peruanska reaktionärerna följer är framställd i Pentagon. Yankeeimperialismen hjälper inte bara sina peruanska lakejer militärt de bistår även i allra högsta grad materiellt, med pengar och vapen (inkluderande de mest avancerade), tex har de använt sig av det högteknologiska spaningsplanet Boeing E-313 (som även användes i Gulfkriget) för att övervaka FBAs truppröžþUtöver den rent militära hjälpen har Förenta Staterna även mängder med "rådgivare" för andra områden i landet, främst inom underrättelseområdet; det är agenter från CIA som bistår SIN i att planera deras verksamhet och Montesinos (som tidigare dömts för att ha spionerat för Förenta Staternas räkning) män har full uppbackning av olika nordamerikanska experter på alla områden, från folkmord till psykologisk krigsföring. Yankee-imperialisternas upptrappning kommer med all sannolikhet att fortsätta och det är fullt troligt att en fullskalig militär intervention är att vänta.

Vi kan se att det reaktionära våldet är ett skamligt våld som används av imperialisterna och deras reaktionära lakejer för att tvinga det revolutionära folket till underkastelse; det är fega folkmord, tortyr och våldtäkter, mot obeväpnade folkmassor och de är fullständigt oförmögna att besegra revolutionen. (Vi har här varit sparsamma med exempel på reaktionens sadism, för mer exempel hänvisar vi till utdraget ur "Utveckla folkkriget, tjänande världsrevolutionen" som vi publicerar i detta nummer av Nya Peru).

5.) Sammanfattning:
Som vi har sett står revolutionärt våld och kontrarevolutionärt våld mot varandra i det revolutionär kriget, i Peru uttrycks detta idag som folkkrig mot lågintensitets krig. Vi har sätt hur PKP använder sig av revolutionärt våld inte därför att de är några blodtörstiga galningar; utan därför att det revolutionära våldet är en absolut nödvändighet för att befria den peruanska arbetarklassen och det peruanska folket från förtrycket och exploateringen, för att skapa arbetarnas och böndernas stat där folket självt får avgöra sitt öde. PKP och massorna det leder utkämpar inte folkkriget med intresset att gynna ett fåtal parasiter utan det är en rättfärdig kamp, som förs på ett rättfärdigt och korrekt sätt, för arbetarklassens och folkets intressen. Det kontrarevolutionära kriget är däremot ett orättfärdigt krig, som förs på ett barbariskt och orättfärdigt sätt, som syftar till att hålla den peruanska arbetarklassen och det peruanska folket i evigt slaveri. Det är imperialisterna som vill ha krig, proletariatet kämpar för den eviga fredens rike; Kommunismen. PKP och massorna det leder kommer att segra, för vad reaktionen än gör kommer de inte kunna dränka revolutionen i blod; ju mer av massornas blod de spiller ju mer kommer massornas klasshat att växa och för varje kamrat som faller så kommer dussintals nya. PKPs inställning till det revolutionära våldet klargjordes redan av Partiets grundare, J.C. Mariátegui i det han sade: "...om revolutionen kräver våld, auktoritet, disciplin, är jag för våldet, för auktoriteten, för disciplinen. Jag accepterar det, i en klump med alla dess fasor utan fega reservationer."; Ordförande Gonzalo och PKP är bergfasta i detta och övertygade om att folkkriget oundvikligen kommer att segra. Och om någon frågar oss om vi hävdar att folkkriget är oövervinnerligt svarar vi som ordförande Mao lärt oss: -"Ja, vi är förespråkare för teorin om det revolutionära krigets allsmakt. Det är inte dåligt, det är bra, det är marxistiskt".