Revisionismen och Folkkriget.

[artikel ur informationsbulletinen Nya Peru nummer 2, november-december 1997, sid. 27 - 44]

Det peruanska folket har rest sig i uppror mot sina förtryckare, med Perus Kommunistiska Parti i spetsen kämpar folkmassorna för ett värdigt liv i frihet. De kämpar för sitt nationella oberoende, för att kunna fylla sina hungrande magar, för socialism och frihet. För en bättre framtid för mänskligheten, fri från exploatering och förtryck. Ändå finns det människor som kallar sig revolutionärer och framstegsvänner som föraktar det peruanska folkets kamp och kallar dem "terrorister" och "dogmatiker". De människor som kallar Perus Kommunistiska Parti och det kämpande peruanska folket för "terrorister" och "dogmatiker" är varken revolutionärer eller framstegsvännner. De är vad PKP kallar för revisionister och de går imperialismens ärenden. Vi skriver denna artikel för att förklara vad revisionismen är och hur den agerar för att bekämpa det peruanska folkets heroiska kamp.

Vad är revisionismen?

Vi kan inte här göra en lång utförlig kritik av revisionismen och det är inte heller vare sig vår uppgift eller avsikt, vi ska endast kort och enkelt försöka förklara vad revisionismen är och hur den agerar. Vi börjar som sig bör från början.

Marxismen föddes som arbetarklassens ideologi vid mitten av 1800-talet. Vid denna tid verkade en mängd andra strömningar som sade sig företräda arbetarklassens intressen, men Marx och Engels bevisade genom ihärdig kamp, såväl på teorins område som praktikens, att marxismen var arbetarklassens enda ideologi och att den dessutom var den enda vetenskapliga ideologin. Så vid slutet av 1800-talet hade marxismen drivit ut i princip alla fientliga läror ur arbetarrörelsen och marxismen hade därmed i stort uppnått hegemoni inom arbetarklassens led. Men denna marxismens seger betydde inte att de mot marxismen fientliga strömningarna försvann, för dessa strömningar var såsom alla politiska strömningar under klassamhället uttryck för olika klassers och skikts intressen. Så länge klassamhället består kommer andra klassers representanter att försöka sprida sina läror inom arbetarklassen som naturligtvis också kommer att utsättas för den härskande klassens ideologiska tryck. Politiska läror uppstår inte ur tomma intet utan är direkta uttryck för olika klassers intressen i klasskampen. Således, när marxismen drivit ut de fientliga politiska lärorna ur arbetarrörelsen, sökte sig de tendenser som kommit till uttryck i dessa läror andra vägar och så inleddes en kamp mot en mot marxismen fientlig strömning inom marxismen, dvs dessa fientliga lärors företrädare som tidigare öppet attackerat marxismen ställde sig nu i ord på marxismens grund men fortsatte att attackera marxismens väsen. Den som kom att ge denna strömning sitt namn var en f.d. marxist vid namn Bernstein, då det var han som förde mest oväsen omkring sig i sina försök att "rätta" Marx, att revidera marxismen. Därmed uppstod revisionismen. Revisionisterna började, under förevändning att "rätta" Marx, försöka att ersätta marxismens revolutionära lära med borgerliga uppfattningar och idéer. Inom den marxistiska filosofin försökte de ersätta materialismen med idealism och den revolutionära dialektiken med lugn och stillsam "evolution". På den politiska ekonomins område påstod de att kapitalismens kriser var möjliga att undvika, att koncentrationsprocessen inom industri och handel gick långsamt, att Marx' värdeteori borde korrigeras, att klassmotsättningarna mildras, etc. Beträffande den vetenskapliga socialismen försökte de revidera marxismens grundval, läran om klasskampen, och påstod att parlamentet inte var ett organ för klassherravälde utan ett organ för "majoritetens vilja" under den borgerliga demokratin; de hävdade att den våldsamma revolutionen inte var en nödvändighet utan att arbetarklassen kunde erövra makten genom parlamentet. I detta påstående försökte de stödja sig på lösryckta citat av Marx och Engels i vilka dessa sades ha sagt att så var fallet, detta på ett helt skamlöst sätt. T.ex. talade Marx om att arbetarklassen under en viss period under vissa omständigheter (den borgerliga statsmaktens avsaknad av en reell militärmakt) kunde ta makten utan våldsam revolution i vissa specifika länder (t.ex. USA) vilka utgjorde undantag. Detta försökte revisionisterna använda som "bevis" för att Marx skulle varit av åsikten att den våldsamma revolutionen ej var nödvändig, vilket naturligtvis är helt absurt då Marx talade om undantagsfall som fanns p.g.a. särskilda orsaker som nu inte finns och inte heller kommer att uppstå igen. ‘Men - säger den "skolade" revisionisten - Engels talade i sitt berömda förord från 1895 till Marx' "Klasstriderna i Frankrike": "Världshistoriens ironi ställer allt på huvudet. Vi ‘revolutionärerna’, ‘omstörtarna’, vi är mycket framgångsrikare, när vi använder oss av lagliga medel än av olagliga och omstörtning", och med detta citat råder det väl ingen tvekan om att Engels skulle förordat lagliga och fredliga medel, säger revisionisten; men han säger ingenting om att detta förord i originalutgåva publicerades efter att reformister i ledningen för det tyska socialdemokratiska partiet stympat det och tagit bort allt som inte passade deras revisionistiska syften, om vilket Engels själv skrev "Liebknecht (en av "stymparna", OBS! det är inte Karl Liebknecht det är tal om utan Wilhelm, -red.) har nyligen spelat mig ett fult spratt. Han har från min inledning tagit... allt som kunde tjäna till stöd för fredlig och icke-våldsam taktik till varje pris, vilket han nu har valt predika en viss tid ... Men jag predikar denna taktik endast för Tyskland idag och t.o.m. då med många reservationer. I Frankrike, Belgien, Italien, Österrike kan en sådan taktik på det hela taget inte följas och i Tyskland kan den vara oanvändbar i morgon.[1] Vi kan tydligt se hur Engels håller fast vid revolutionen oavsett hur revisionisterna än försökte framställa saken. Detta sätt att gå till väga, att stödja sig på enskilda citat, som inte utgör fastställanden av allmänna teser utan endast avser en säregen och övergående situation, är typiskt för revisionister; det ligger i revisionismens väsen att den inte agerar öppet och ärligt. Revisionismen har sin sociala bas i ett litet skikt av arbetare som imperialismen förborgerligat och gjort till en "arbetararistokrati" bestående av fackföreningspampar, arbetsledare och partibyråkrater, vilka uppträder som borgarklassens agenter inom arbetarrörelsen.

Revisionismen lyckades under början av 1900-talet usurpera ledningen i flertalet av de socialdemokratiska partierna (som då var arbetarklassens revolutionära partier och inte som nu apparater för klassamarbete invuxna i den borgerliga staten) och brytningen mellan revisionister och marxister kom full ständigt till stånd med det första världskriget. Kampen hade pågått inom såväl de enskilda partierna som inom den internationella rörelsen, men det var endast i Ryssland som de verkliga marxisterna, bolsjevikerna under Lenins ledning, hade en stark egen organisation. Före världskriget hade opportunisterna svurit sin trohet till den proletära internationalismen och sagt sig vilja bekämpa ett imperialistiskt krig med alla medel; men när kriget kom visade de vad deras löften var värda: ingenting. De gav den proletära internationalismen fullständigt på båten och istället för att bekämpa det imperialistiska rövarkriget stödde de istället "sina" länders regeringar och manade arbetarna att gå till strid för imperialisterna och till att dö i kamp mot sina klassbröder. Revisionisterna blev socialpatrioter och socialchauvinister; men Lenin och bolsjevikerna, som var härdade i kampen mot opportunismen, höll sig fast vid marxismen och förvandlade det imperialistiska kriget till ett revolutionärt inbördeskrig samt genomförde den stora Oktoberrevolutionen. Lenin bildade tillsammans med världens kommunister den Tredje Internationalen; opportunisterna blev kvar i den gula Andra Internationalen under ledning av revisionister som Kautsky och här i Sverige under ledning av Branting. Det är under denna period som de socialdemokratiska partierna slutar företräda arbetarklassens intressen och denna roll övertas av de Kommunistiska Partierna. Denna typ av revisionism, företrädd främst av Bernstein och Kautsky, kallas vanligtvis för den gamla typen av revisionism; vi ska vidare se varför. Världens första socialistiska stat upprättades i Ryssland 1917 som ett resultat av Oktoberrevolutionen och denna stat kom att kallas Sovjetunionen. Oktoberrevolutionen var den ryska arbetarklassens revolution och den leddes av de ryska kommunisterna, bolsjevikerna, med Lenin i spetsen. Efter att arbetarklassen segrat i Ryssland och upprättat sin stat följde flera år av kamp för att bygga upp och befästa socialismen; detta var en hård kamp och arbetarklassen utkämpade många hårda strider för att behålla makten i sina händer. Men, arbetarklassen och det övriga sovjetfolket under ledning av bolsjevikernas parti byggde upp det tidigare efterblivna Ryssland till att bli en stark industrination vars befolkning levde i ett relativt välstånd. Sovjetunionen var så stark att den kunde stå emot och besegra de tyska imperialisternas oerhörda angrepp under andra världskriget. Mycket förtal spreds redan från början av imperialismen omkring socialismens uppbyggnad i Sovjetunionen, och mycket förtal sprids också nu om den första socialistiska staten och Stalin. Vi har inte för avsikt att mer specifikt gå in på detta här, men vi vill understryka att arbetarklassen hade makten i landet fram t.o.m. slutet av 50-talet då revisionismen tillvällde sig makten i landet och upprättade en borgerlig diktatur av hitlertyp. Med den revisionistiska kuppen i Sovjetunionen påtar sig revisionisterna ännu en roll, den som den kapitalistiska restaurationens män. Restauration betyder återupprätta, så när man säger att revisionisterna restaurerade kapitalismen så är det samma sak som att säga att de återupprättade kapitalismen, dvs de såg till att sovjetmakten, arbetar- och bondemakten, förstördes för att ge plats åt byråkratbourgeoisiens diktatur, revisionisternas diktatur.

Den strömning som revisionisterna i Sovjetunionen företrädde kallas den moderna revisionismen; och denna hade uppkommit inom den Internationella Kommunistiska Rörelsen vid tiden kring andra världskriget och hade då företrätts av individer som Browder (ledare för USAs Kommunistiska Parti) och Tito i Jugoslavien. Den hade bekämpats och förkastats av Sovjetunionens Kommunistiska Parti (bolsjevikerna) under kamrat Stalins ledning. Den kallas för den moderna revisionismen, då revisionisterna nu sade sig inte bara stå på marxismens grund, utan sade sig vara marxist-leninister vilket skilde dem från de gamla revisionisterna. Men revisionismen uppkom i Sovjetstaten p.g.a. att klasskampen fortsätter under socialismen, och den var ett uttryck för den bourgeoisie som fanns i Sovjetunionen. Nikita Chrusjtjov var det namn som revisionisternas ledare bar; han hade genom intriger efter Stalins död lyckats bli ledare för SUKP, och använde denna position för att genomföra statskuppen 1956. Det var på SUKPs tjugonde kongress som han framlade sin revisionism i mer systematiserad form och det var då han framlade sin s.k. "hemliga rapport om Stalin" i vilken han skamlöst angrep socialismens byggande i Sovjetunionen och Stalin med en samling lögner; denna händelse fick stor återverkan inom den Internationella Kommunistiska Rörelsen och de verkliga kommunisterna började ta upp kampen mot revisionismen.

Chrusjtjovs revisionism sammanfattas i "de tre fredliga" och "de två hela": Chrusjtjov sade att socialismen och imperialismen skulle "fredligt samexistera" och att alla typer av krig, inklusive revolutioner och nationella befrielsekrig, skulle förhindras för att atombomberna utgjorde ett hot mot hela mänskligheten. På så sätt förvrängde han Lenins tes som skiljer mellan förhållandet inom stater och mellan stater, och med det satte han sig emot arbetarklassen och de förtryckta folkens rätt till befrielse. Han talade om "den fredliga vägen till socialismen" och förnekade nödvändigheten av det revolutionära våldet, en av marxismens mest fundamentala teser, i det att han sade att arbetarklassen kunde ta makten genom borgarklassens parlament, en fullständigt klasskapitulationistisk linje. Chrusjtjov framlade också teorin om "den fredliga tävlan" i vilken socialismen skulle besegra imperialismen genom att visa för imperialisterna att socialismen är ett överlägset system, enligt Chrusjtjov skulle det alltså räcka med att visa för imperialisterna att de hade fel för att dessa skulle lägga undan sina slaktarknivar och sluta sukta efter profit och bli "snälla"! Chrusjtjov talade om att Sovjet var "hela folkets stat", förnekade på så sätt statens klasskaraktär, och med det siktade han mot proletariatets diktatur; han talade också om att SUKP var "hela folkets parti" och med det förnekade han även Partiets klasskaraktär. Med detta förnekade han allt vad marxismen står för och ersatte den med borgerliga uppfattningar; det var således helt logiskt att han på SUKPs tjugoandra kongress sade att Kommunistiska manifestet inte längre var kommunisternas program utan att det skulle ersättas med de borgerliga parollerna "Frihet, jämlikhet och broderskap", i praktiken ett totalt förnekande av marxismen. Perus Kommunistiska Parti håller fast vid att Kommunistiska Manifestet är kommunisternas program till Kommunismen.

Det var Mao Tsetung och Kinas Kommunistiska Parti (KKP) som, med stöd av det Albanska Arbetets Parti, tog upp kampen mot revisionismen i Sovjet. De kinesiska kommunisterna hade 1949 vunnit seger i det folkkrig som de utkämpat i tjugotvå år och de hade upprättat Folkrepubliken Kina. Genom olika möten och skrifter försökte KKP under Ordförande Maos ledning att föra SUKP på rätt spår igen men revisionisterna satte sig benhårt emot detta och efter en tid stod det klart att det inte skulle gå att rädda Sovjetunionen. Sovjet blev en socialimperialistisk stat som betedde sig som en imperialistisk stormakt, och i ord kallade sig socialister. Som ett resultat av kuppen i Sovjet splittrades hela den Internationella Kommunistiska Rörelsen; kommunisterna slöt upp bakom Ordförande Mao, men opportunisterna lyckades få med sig flertalet i många partier vilka blev socialimperialisternas lakejer. Här i landet tog detta sig uttryck i att opportunisterna tog över Sveriges Kommunistiska Parti, som sedan degenererade ytterligare och blev VPK och sedan Vänsterpartiet; revolutionärerna samlades i Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna. I Peru bildade Ordförande Gonzalo vid denna tid den röda fraktionen och med den kampen för att driva revisionismen ur PKP.

Den ryska socialimperialismen och deras lakej er i ledningen för partierna i Östeuropa förvandlade de tidigare folkdemokratierna i östra Europa till vasallstater som endast hade att lyda Moskvas order. Livet för arbetarklassen och folken i Sovjet och de tidigare folkdemokratierna förvandlades till ett helvete; revisionisterna satt som härskare och brydde sig endast om att roffa åt sig så mycket rikedom och makt som möjligt; med alla medel krossades oppositionen och alla revolutionärer förföljdes. Socialimperialismen började tävla med yankee-imperialismen om att vara den ledande imperialistmakten och Sovjet kom tillsammans med USA att utgöra den första världen, som de två imperialistiska supermakterna. De ryska revisionisterna attackerade 1968 dåvarande Tjeckoslovakien och slog med vapen i hand ner folkets uppror; revisionisterna förvandlade den tidigare stolta röda armen, som besegrat den inhemska reaktionen och de utländska imperialisterna, till ett verktyg för imperialistiska intressen; Östeuropas folk som tidigare hälsat röda armén som befriare när den drivit ut de tyska fascisterna fick nu lida under förtryck av ryska revisionister.

I Kina fortsatte arbetarklassen och folket under KKPs ledning att bygga socialismen; Ordförande Mao hade givit bidrag till marxismens utveckling och man talade om marxismen-leninismen, mao tsetungs tänkande. Men även i KKP uppkom revisionismen; den företräddes av Liu Shao-shi och hans vapenbroder Teng Shao-ping som ville att Kina skulle gå samma väg som Sovjetunionen, dvs de ville återupprätta kapitalismen. Inför denna fara och med händelserna i Sovjet i färskt minne kom Ordförande Mao fram till hur man skulle förhindra den kapitalistiska restaurationen, han drev fram den Stora Proletära Kulturrevolutionen; revolutionens fortsättning under proletariatets diktatur, vilket var en uppgift som Marx lämnat för kommunisterna att lösa och som först Ordförande Mao löste. Kulturrevolutionen siktar främst mot att förändra människornas själar, men det räckte inte med en kulturrevolution; det skulle behövas flera, sade Mao Tsetung. Under kulturrevolutionen slängdes Liu Shao-shi ut ur KKP, men då kampen mot revisionismen är mycket komplex och eftersom den inte uppträder öppet så var man även tvungen att bekämpa förrädaren Lin Piao som företrädde en revisionism som såg något annorlunda ut på ytan men som i verkligheten siktade på samma sak som Lius nämligen att återupprätta kapitalismen. Med kulturrevolutionen blev marxismen till marxismen-leninismen-maoismen, men man talade då om marxismen-leninismen-maotsetungs tänkande eftersom maoismen ännu inte etablerats formellt.

Ordförande Mao dog 1976 och kort efter lyckades revisionisterna under ledning av Teng Shao-ping, som lyckats nästla sig in i KKP igen, göra en statskupp och ta makten i Kina. Många revolutionärer blev förvirrade i detta läge, då Teng använde en person vid namn Hua Kuo-feng som marionett fram till 1978, men Perus Kommunistiska Parti blev inte förvirrade utan fördömde den revisionistiska kuppen i Kina. Många frågar sig: om kulturrevolutionen är lösningen på problemet med den kapitalistiska restaurationen, hur kommer det då sig då att revisionisterna kunde ta makten i Kina? För att förstå detta måste man utgå ifrån marxismen; denna lär oss att kampen mellan restauration och kontrarestauration är en process som alla samhällsklasser som vill gripa makten måste gå igenom, feodalklassen var tvungen att gå igenom en sådan process, likaså borgarklassen, och det vet alla som kan lite historia; kulturrevolutionen garanterar lösningen på problemet men det betyder inte att problemet löses med en kulturrevolution, mänskligheten måste genom gå flera kulturrevolutioner innan problemet är helt löst och vi går in i Kommunismen, allt enligt vad marxismen lär.

Efter Ordförande Maos död och den revisionistiska kuppen i Kina; försökte Enver Hoxha, ledaren för det Albanska Arbetets Parti, utnyttja den förvirrade situation som rådde till att svinga sig upp som ledare för den Internationella Kommunistiska Rörelsen, han avslöjade sig fullständigt som revisionist och han attackerade, med samma "argument" som Chrusjtjov revisionisterna, marxismen och den utveckling som Ordförande Mao gett den i det att han fört den till en tredje etapp. Hoxha lyckades ställa till med än mer förvirring i den Internationella Kommunistiska Rörelsen; det var få Partier som stod fast under denna period, men Perus Kommunistiska Parti med Ordförande Gonzalo i spetsen stod orubbligt fast på marxismens grundval och höll sig fast vid marxismen-leninismenmaotsetungs tänkande utan att vika en tum. 1980 började PKP folkkriget och Partiet försvarade marxismen mot det totalangrepp som revisionisterna i Ryssland, Kina och Albanien gemensamt gjorde mot marxismen.

Den ryska socialimperialismen attackerade 1979 Afghanistan. De ville i sin tävlan med USA lägga landet under sig och det fick det afghanska folket betala, men landets folk gjorde motstånd och i slutet av 80-talet drev de ut de ryska imperialisterna; socialimperialismen lyckades ta kontrollen över flera länder i Afrika och Asien och de förvandlade dessa till sina halvkolonier, de lyckades med detta därför att befrielserörelserna i dessa länder saknade proletär ledning och den ledning som fanns sålde sitt folks kamp till socialimperialisterna. Kuba hade sedan USA drivits ut ur landet fallit under socialimperialismens dominans och blev till dess spjutspets i Latinamerika; många såg Kuba som en förebild, men händelserna har bekräftat att det inte alls var socialism som byggdes på Kuba, utan landet utvecklades som en halvkoloni till den ryska socialimperialismen; efter dennas fall har Kubas ledning öppet bjudit ut landet och inbjudit andra imperialistmakter att komma in i landet. Erfarenheterna i Nicaragua, El Salvador och Guatemala har visat att revisionister inte kan leda en verklig befrielsekamp till seger; när socialimperialismen kapitulerade, kapitulerade de alla, eftersom de inte längre hade dess stöd.

Den ryska socialimperialismen kollapsade i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Detta var inte dåligt för revolutionen, för det var inte socialismen som föll utan en imperialistisk supermakt. Med socialimperialismens fall kom dess revisionistiska lydpartier in i en fullständig kris och som de sanna opportunister de är övergav de snabbt vad de fann vara ett sjunkande skepp, bytte namn på sina partier, strök "marxismen-leninismen" ur sina program och försökte snabbt se till att de inte skulle förlora allt för många av sina positioner i borgarstaten. Idag är revisionismen i total bankrutt på världsnivå. De revisionistiska organisationer och partier som finns kvar försöker nu framställa sig som "en ny vänster" genom att blanda gamla revisionism med paroller om "ekologism" och småborgerlig "feminism" (vilken inte har något att göra med verklig feminism, som i sin renaste form är revolutionär). Marxismen däremot går framåt och är idag på världsnivå marxismen-leninismenmaoismen, med maoismen som nytt, tredje och högre etapp av marxismen. Marxismen har gått framåt i kampen mot revisionismen och det är marxismen som segrar när revisionismen går under.

Så, vi kan se hur revisionismen uppstod som en mot marxismen fientlig strömning inom marxismen; denna strömning har under hela 1900-talet bekämpat revolutionen på en mängd olika sätt. De har tjänat som kapitalismens förvaltare i de imperialistiska länderna, de återupprättade kapitalismen i de socialistiska länderna och de har uppträtt som socialimperialister. Idag är revisionismen i bankrutt, men de fortsätter att angripa revolutionen; vi ska nu se hur de angriper folkkriget i Peru.

Revisionismen i Peru.

Även i Peru finns det revisionister, märkligt vore det annars. Dessa personer är naturligtvis svurna fiender till Perus Kommunistiska Parti och folkkriget, men de uppträder, som sina syskon i andra länder, i skiftande förklädnader. I Peru finns det revisionister som sitter som medlemmar av den gamla statens parlament och det finns revisionister som då och då slåss med vapen i hand. De i utlandet mest kända revisionisterna är de parlamentariska kretinerna i IU (den Förenade Vänstern, på spanska Isqiuerda Unida) och deras kusiner i MRTA (den Revolutionära Rörelsen Tupac Amaru, på spanska Movimiento Revolutionario Tupac Amaru).

IU har under de senaste åren likviderat sig självt p.g.a. att det var tack vare IUs stöd som Fujimori i presidentvalet 1990 kunde få tillräckligt många röster för att bli vald till president för den gamla staten. Flera av dess ledare accepterade olika poster i staten, vissa t.o.m. som ministrar i Fujimoris regering, och i samband med detta splittrades organisationen. Nu har resterna av IU omgrupperat sig och kallar sig "den nya vänstern" men de har samma koncept som tidigare; de gör drängtjänst hos utsugarna. IU samarbetade nära med APRA-regimen (APRA har för övrigt också likviderat sig självt) som folkmördaren Alan Garcia ledde 1985-90; den regim som genomförde enorma folkmord mot det revolutionära folket - det mest uppmärksammade var det som man genomförde i tre fängelser 1986 då hundratals krigsfångar dödades. Denna hade inte kommit till regeringsmakten utan IUs stöd. Denna "vänsterorganisation" har på alla sätt fördömt, angripit och förkastat det peruanska revolutionärerna, kallat dem terrorister, mördare och fanatiker samtidigt som de själva gladeligen understött folkmorden, bl.a. som ivriga förespråkare för bildandet av kontrarevolutionära rondas[2] , och tjänstgjort som angivare åt reaktionen. IU har inte gjort det allra minsta för att bekämpa byråkratkapitalismen, halvfeodalismen eller imperialismen utan tvärtom tjänar de den gamla ruttna peruanska staten för att få en del av det rövade bytet; de har försökt skapa organisationer med avsikt att föra massorna bort från PKP genom att dra nytta av massornas misär, men deras tal om att de tjänar Perus fattiga är bara demagogi som ingen tar på allvar, de enda som stödjer dem är deras revisionistiska vänner som varmt önskar se ett "alternativ" till revolutionen.

MRTA är en organisation som fick stor internationell uppmärksamhet i samband med deras jippo-artade ockupation av den japanska ambassaden i Lima för en tid sen; denna aktion sammanfattar i ganska stor utsträckning vad MRTA egentligen är för en organisation, en organisation som inte på något sätt hotar den rådande ordningen i Peru och som inte försitter något som helst tillfälle att attackera PKP och den peruanska revolutionen. MRTA har sedan 1984 till och från fört väpnad kamp i Peru, och logiskt sätt borde de på 14 år ha uppnått åtminstone några påtagliga resultat men så icke; MRTA har ingen ny makt och inte heller något inflytande att tala om bland massorna i landet. Det som MRTA sysslar med är att då och då genomföra en spektakulär aktion för att på så sätt få ett bättre läge till att förhandla med imperialismen och reaktionen; de är beredda att gå så långt som att med vapen i hand attackera de revolutionära massor som står enade under PKPs ledning och de har enligt egen utsago dödat ca 60 PKP-sympatisörer, allt för "dialogen" med blodsugarna. MRTA brukar som exempel på sin egen storslagenhet framhäva en aktion som de genomförde i början av 90-talet i San Martin; de intog en större stad för att, som de själva sade, fästa nationell och internationell uppmärksamhet på förtrycket, korruptionen och militärens metoder i området, dvs de beklagade sig över symptomen på problemet men de attackerade inte orsakerna: halvkolonialismen, halvfeodalismen och byråkratkapitalismen; innan aktionen hade de inte gjort något åt läget i området och vad blev resultatet efter deras "stora aktion", vilka förändringar har inträffat i San Martin som ett resultat av MRTAs verksamhet? INGA SOM HELST! Och då MRTA senare återupprepade aktionen fick de ingen massmedial uppmärksamhet, vilket ledde dem till slutsatsen att det inte fanns förutsättningar för väpnad kamp längre! Ambassadockupationen har gett samma resultat, ingenting; de parroller om "fred för alla peruaner" o.dyl. syftade inte till att väcka folkmassorna till revolution, det var helt enkelt ett propagandajippo som kostade alla deras soldater livet, men som inte tjänade den peruanska revolutionen det allra minsta.

MRTA förnekar teorin om folkkriget och tillämpar focistiska principer, vilket innebär att de driver runt utan att bygga något som helst som förbättrar folkets läge, de tror att några "upplysta revolutionärer" är de som ska göra revolutionen och de ser inte den av marxismen fastlagda sanningen att det är massorna som skapar historien, de tror på "rambos" och förstår inte att det är massorna som är de verkliga hjältarna. MRTA är verkliga opportunister som då det passar dem kallar sig "marxistleninister" för att vid andra tillfällen säga att de "gett upp kampen för socialismen och bytt ut den mot en nyapristisk revolutionär nationalism från 20-talet", de härstammar från APRA, dvs ur en starkt anti-kommunistisk tradition, och många av dess aktivister har sitt ursprung där, bl.a. deras ledare Polay. Man blir inte, som MRTA försöker inbilla okunniga, revolutionär bara för man tar på sig en gerillasoldats uniform, låter bli att raka sig och skriker käcka slagord, det är en fråga om ideologi och vilka intressen man tjänar: MRTA har ingen revolutionär ideologi och de tjänar inte folket, de gör endast, som Ordförande Gonzalo sade: allt för dialogen men inget för revolutionen.

Ett annat revisionistiskt missfoster i Peru som försöker framställa sig som revolutionärer är en organisation som kallar sig PUM (de Förenade Mariateguisternas Parti, på spanska Partido de Unificado Mariateguista), som gör anspråk på att föra fram Jose Carlos Mariateguis (som 1928 grundade PKP) arv, men det de står för är den diametrala motsatsen till vad Mariategui stod för. Mariategui var marxist-leninist och analyserade Peru utifrån sin ideologi, bl.a. karaktäriserade han det peruanska samhället och sade att den peruanska revolutionen skulle följa vägen att omringa städerna från landsbygden; den kamp som den röda fraktionen, under ledning av Ordförande Gonzalo, förde för att driva revisionismen ur PKP för att kunna inleda folkkriget var just en kamp för att återta Mariateguis revolutionära väg som senare Ordförande Gonzalo vidareutvecklat. PUM är en samling parlamentariska kretiner som sitter representerade i den gamla statens parlament och som på alla sätt motarbetar folkkriget, de är sällsynt ivriga att fördöma PKP som terrorister men det är ytterst sällan som de säger ett ord om reaktionens folkmordspolitik och när de väl gör det så är det alltid för att få taktiska vinster utav det. PUM har organiserat rondas mot PKP; de säger dock att de vill att dessa ska vara "självständiga", dvs inte stå under den reaktionära arméns befäl, och detta är helt i linje med PUMs försök att framställa sig som anhängare av en "tredje väg", men saken är den att i kampen mellan revolution och kontrarevolution finns ingen "tredje väg", det är antingen eller, så PUMs rondas är lika förbannat kontrarevolutionära som alla andra rondas och PUM är ett lika kontrarevolutionärt parti som alla andra kontrarevolutionära partier. En person som arbetar med PUM är trotskilten Hugo Blanco som t.o.m. suttit i parlamentet för dem; Blanco organiserade under en kort period på 60-talet väpnad kamp, men denna misslyckades fullständigt därför att den saknade riktig ledning och inte var förbunden med massorna: nu organiserar denna "revolutionär" rondas mot PKP. PUM försöker använda sig av Mariateguis namn, men de har ingenting med Mariateguis linje att göra och för dem som tvivlar ska vi återge vad han själv sade om patetiska figurer som dem i PUM: "Jag är revolutionär. Men jag tror att bland män av rena tankar och bestämda ståndpunkter är det lätt att förstå och uppskatta varandra, även om man bekämpar varandra. Framförallt, bekämpande varandra. Den politiska sektor som jag aldrig kommer att förstå mig på är den andra: den mediokra reformismen, den tämjda socialismen, den fariseiska demokratin."

En annan stjärna på den peruanska revisionismens himmel är en organisation som kallar sig Perus Kommunistiska Parti, Patria Roja (Rött Fosterland, på spanska); detta är en grupp som på 1960-talet blev utesluten ur PKP för att de följde en högeropportunistisk linje, de förnekade den roll som Mao Tsetung och Mariategui spelade för revolutionen och de förnekade att en revolutionär situation existerar i Peru. Revisionisterna i Patria Roja sade sig först vara "stora maoister" och de fördömde Teng Shao-ping när han kastades ut ur Kinas Kommunistiska Parti 1976, men när han kom tillbaka blev de snabbt hans trälar och nu hyllar de de kinesiska fascisterna och kallar det socialimperialistiska Kina för socialistiskt. Patria Roja har fördömt PKP som "terrorister", "äventyrspolitiker" osv, men de gör själva ingenting för att sopa bort den gamla ordningen i Peru; det enda stöd de överhuvudtaget har i Peru är det de får från en liten grupp intellektuella, företrädesvis lärare, vilka de använder för att bekämpa allt som syftar till att stärka de revolutionära krafterna bland de intellektuella i landet. Patria Roja har även haft mage att visa sitt fula tryne även utanför landets gränser och försökt etablera kontakter med andra rörelser av samma typ i utlandet, men de har haft liten framgång: de enda som velat veta av dem är folk som inte vet ett skvatt om hur landet ligger i Peru. Patria Roja försöker framställa sig som "maoister" men de är lika mycket "maoister" som mördarna som låg bakom massakern på den Himmelska Fridens torg, dvs inte alls.

Den senaste yttringen av revisionismen i Peru är den högeropportunistiska linje (på spanska la Linea Opportunista de Derecha, LOD) som några människor som tidigare arbetat med PKP företräder. Detta är också den på sätt och vis farligaste yttringen av revisionismen; för de övriga revisionisterna har inte haft med folkkriget att göra och har genom sitt direkta stöd till den gamla staten direkt visat för folkmassorna att de står på kontrarevolutionens sida, men LOD säger sig stå på marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkandes grund, de säger sig vara företrädare för PKP och de påstår att Ordförande Gonzalo är med dem. Detta gör dem farligare, då de kan lura personer som inte väl känner PKPs och Ordförande Gonzalos ideologisk-politiska linje men som stödjer folkets kamp i Peru. Dessa revisionister står dock inte alls på marxismen-leninismen-maoismens, gonzalos tänkandes grund, de företräder inte PKP och det är lögn att Ordförande Gonzalo skulle vara med dem. De förnekar i verkligheten gonzalos tänkande och säger att det är nödvändigt att lägga ner vapnen och kapitulera inför fienden; de är inte representanter för PKP utan ett gäng revisionister som kapitulerat i fängelserna efter att ha hjälpt reaktionen och imperialismen i dess planer mot folkkriget. De fortsätter i fängelserna att berätta allt de vet och ange kamrater för reaktionen, de samarbetar direkt med reaktionens kontrarevolutionära styrkor som t.ex. den peruanska säkerhetstjänsten; deras påstående att Ordförande Gonzalo skulle vara med dem är en lögnhistoria som imperialismen och reaktionen skapat, och de använder den för att försöka legitimera sitt förräderi. Den högeropportunistiska linjen är revisionistisk och kapitulationistisk, den har blivit krossad av PKP som hållit fast vid Ordförande Gonzalos Ledarskap och som fortsätter att mästerligt tillämpa gonzalos tänkande för att lösa nya problem, det enda som finns kvar av LOD är rester som ska sopas bort. (För PKPs analys av LOD, se PKP-dokumentet från mars -95 som vi publicerar i detta nummer av Nya Peru -red.)

Den som talar om "den peruanska vänstern" och med det avser någon av ovan nämnda organisationer, eller någon av deras likar, menar med det antingen de peruanska revisionisterna eller så vet han inte vad dessa organisationer står för. Man kan inte säga att dessa revisionister utgör en "tredje väg" för Perus folk, för mellan revolution och kontrarevolution existerar ingen sådan. Att stödja sig på uppgifter från dessa revisionister när man "analyserar" läget i landet är precis samma sak som att fråga Fujimori eller Hermoza Rios om deras uppfattning; för det är på deras sida som revisionisterna står: kontrarevolutionens.

De svenska revisionisternas angrepp på folkkriget.

Här i Sverige har revisionisterna spelat en synnerligen viktig roll som borgarklassens drängar. De svenska revisionisterna av den gamla typen, socialdemokratin, har förvaltat borgarnas stat och fungerat som garanter för att det arbetande svenska folket hållits i schack. Att socialdemokratin haft en så stark ställning i Sverige är nära förbundet med den svenska imperialismens utveckling och den därför existerande arbetararistokratin. Men detta är inte huvudtemat för denna artikel och vi kommer inte att djupare försöka analysera detta utan ska begränsa oss till hur de svenska revisionisterna förhåller sig till folkkriget i Peru.

Den strömning bland revisionisterna som mest öppet attackerar det peruanska folkets kamp är socialdemokraterna. Sin vana trogen försvarar socialdemokraterna den svenska imperialismens, och dess allierades, intressen på det mest energiska sätt. Den svenska staten, med den svenska imperialistklassens främste arbetsförman Göran Persson i spetsen, försvarar fujimoriregimen och stämplar det kämpande folket som terrorister. Ledningen för SAP är så nära förbunden med den svenska imperialismen att den är fullständigt ointresserad av att stödja en antiimperialistisk rörelse. När de i ord har gjort det, som t.ex. under Vietnamkriget, har det varit därför att det svenska arbetande folket genom sin ihärdiga kamp tvingat dem till att göra det, och de har då inte givit något reellt stöd utan endast försökt dra populistiska fördelar av att framstå som en framstegsvänlig regering. Tvärtemot att stödja det peruanska folkets kamp så motverkar socialdemokratins ledning denna rättfärdiga kamp; det av socialdemokratin så omhuldade "biståndsorganet" SIDA stödjer den peruanska reaktionen och yankeeimperialismen i lågintensitetskriget genom att bistå dem med ekonomiska projekt som bl.a. syftar till att utveckla småskaliga företag för att berika ett fåtal berörda familjer, men detta bidrar inte på något sätt till att lösa det peruanska samhällets grundläggande problem. SIDA sysslar inte med verkligt stöd till det peruanska folket, utan dess syfte är att bereda väg för den svenska imperialismens intressen. Ett annat utmärkt exempel på den socialdemokratiska ledningens fientlighet gentemot det kämpande peruanska folket är den synnerligt negativa hållning som den svenska staten, under socialdemokratisk regim, intar till asylsökanden från Peru; peruaner som nekats asyl i Sverige har fått det i andra länder; peruaner som nekats asyl i Sverige och som skickats tillbaka till Peru har torterats och ibland "försvunnit". SAP var broderparti med APRA i Peru, ett parti som bildades av Haya de la Torre 1924 som ett parti som kallade sig revolutionärt och anti-imperialistiskt men som samtidigt var starkt anti-kommunistiskt och snarast skulle kunna beskrivas som fascistiskt; det var detta parti, de svenska socialdemokraternas bröder, vars ledare Alan Garcia ledde den gamla peruanska staten i dess kamp mot folkkriget 85-90, och det var denna den svenska socialdemokratins broder som bar ansvaret för mordet på hundratals krigsfångar den 19 juni 1986. Vi är övertygade om att den överväldigande majoriteten av de socialdemokratiska partimedlemmarna inte är medvetna om den smutsiga politik som socialdemokratin tillämpar mot det peruanska folket och vi håller inte heller de socialdemokratiska "gräsrötterna" som ansvariga för partiledningens handlingar mot den peruanska revolutionen. Vi uppmanar de socialdemokratiska partimedlemmarna att ställa partibyråkraterna, som är imperialismens tjänare, till svars för deras oförlåtliga kontrarevolutionära handlingar.

De moderna svenska revisionisterna som är organiserade i Vänsterpartiet har under flera årtionden fungerat som stödtrupp till socialdemokratin. Med opportunisten Schyman i spetsen har Vänsterpartiet efter den ryska socialimperialismens sammanbrott mer och mer övergivit sin "revolutionära" demagogi, men de fortsätter ändå, såsom sanna opportunister, att använda sig av den då och då för att föra de arbetande folkmassorna bakom ljuset. Vänsterpartiet använder sig gärna av paroller om "internationell solidaritet", för att framstå som verkliga internationalister och lura okunniga, men de stödjer inte någon verkligt revolutionär kamp i världen: allt de stödjer är rörelser som antingen håller på att kapitulera eller redan har gjort det. Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund har haft en "Colombia-kampanj", vilket inte har varit en kampanj för att stödja kampen för att krossa den reaktionära staten i Colombia, och inte en kampanj som verkligt syftat till att avslöja och bekämpa USAs inblandning i landet, utan de huvudparoller som rests har varit av typen "stoppa det politiska våldet i Colombia" i vilka man ställer de förtryckta i en ställning där man de facto tar avstånd från deras kamp. Vad kan innehålla mer politiskt våld än en revolution och det nationella befrielse krig som Colombias folk oundvikligen i framtiden måste utkämpa? Att driva ut yankee-imperialismen ur landet kommer kräva massvis av "politiskt våld" eller tror det parlamentariska kretinerna i Vänsterpartiet att USA kommer att anordna en folkomröstning om imperialismens vara eller inte vara? Vänsterpartiets ledning hyser ett gediget hat mot PKP, men dess medlemmar är ofta inte insatta i frågan och är öppna för information för att själva ta ställning till vem de ska stödja i Peru. Detta fruktar de revisionister som leder organisationen; de försitter inget tillfälle att förtala PKP och folkkriget och de gör allt de kan för att förhindra att medlemmarna i Vänsterpartiet och dess organisationer ska få reda på vad som verkligen händer i Peru. De upprepar alla reaktionens lögnhistorier och lyfter fram sina revisionistiska bröder i Peru som "en tredje väg", vilket vi tidigare sett är en omöjlighet. Det Vänsterpartiet gjort som är bra och som faktiskt måste sägas är att de i vissa fall bidragit till att väcka uppmärksamhet kring fall med peruaner som riskerat att utvisas, men det måste också sägas att det är inte så att de gjort det för att de verkligen stödjer det peruanska folkets kamp utan de har gjort det, som de opportunister de är, för att framställa sig som framstegsvänner och dra populistiska fördelar.

Trotskister kallas de som följer den ryske revisionisten Trotsky i spåren, han var en opportunist som deltog i Oktoberrevolutionen efter att länge ha motarbetat Lenin. Efter revolutionens seger förrådde han den och gick fascisternas ärenden, många av de lögner som sprids om det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen har sitt ursprung hos Trotsky och hans anhang. I Sverige idag existerar ett antal trotskistiska sekter som glada i hågen kallar sig revolutionärer men samtidigt för en politik som är direkt kontrarevolutionär och deras politik gentemot folkkriget i Peru är av samma karaktär. Låt oss ta ett exempel: en av trotskistgrupperna kallar sig "Pathfinder". Denna grupp har gått så långt i sitt korståg mot revolutionen att de t.o.m. har anordnat offentliga möten för att attackera PKP och det revolutionära peruanska folket; då deras lokala aktivister inte har någon som helst verklig kännedom om vad som egentligen händer i Peru baserar de sina angrep på broschyren "Perus Shining Path: Anatomy of a reactionary sect" (Perus lysande stig: en reaktionär sekts anatomi) skriven av en av deras trotskistiska trosfränder; hela broschyren är ett patetiskt försök att påvisa att PKP inte skulle vara ett revolutionärt parti(!), ett påstående författaren försöker "bevisa" med att beskriva hur PKPs handlingar inte står i överensstämmelse med hans egna föreställningar om marxismen, vilka som sagt inte alls är marxism utan revisionism i trotskistisk form. Några av trotskisternas argument mot PKP: 'Sendero har en reaktionär och xenofobisk världsåskådning, ett exempel på detta är bombningarna av de kinesiska och sovjetiska ambassaderna i början av 80-talet' dvs enligt trotskisterna är det fel av PKP att skoningslöst bekämpa socialimperialismen, de hade naturligtvis varit helt nöjda om PKP förrått revolutionen till fascisterna precis som de själva!; vidare; 'Mord på en fackförenings ledare - det spelar ingen roll hur korrumperad, pro-företaget, eller avskydd av medlemmarna han är - är en attack på fackföreningen', vi låter Ordförande Gonzalo svara dem "...vi försvarar inte arbetararistokratin eller fackföreningsbyråkratin vi försvarar klassens ledare och dessa måste härda sig som sådana" (dokument från PKPs andra plenum), dvs PKP står på inte klassförrädarnas sida som trotskisterna utan står benfast på arbetarnas sida, trotskisterna hade väl hoppats att PKP precis som trotskisterna skulle kurtisera med sosse-maffian. Sen fortsätter trotskisterna att "argumentera" med samma vanliga lögnhistorier som också alla andra kontrarevolutionärer sprider.

När det gäller spillrorna av den sk "marxist-leninistiska rörelsen", dvs den revolutionära rörelse som hade sin höjdpunkt på 1970-talet, så finns där varierande uppfattningar om folkkriget. De organisationer som finns kvar har ännu inte öppet tagit ställning fullt ut, men kommer av folkkrigets utveckling tvingas till att göra detta, då folkkriget i Peru berör inte bara Perus folk utan alla världens folk, inklusive det svenska, för att det är en hoppets fackla för det internationella proletariatet i det att det går främst i den nya stora våg av den proletära världsrevolutionen som nu håller på att utveckla sig. Just det faktum att dessa organisationer inte öppet har tagit ställning är i sig också en form av ställningstagande, för att inte stödja en befrielsekamp är ett indirekt stöd för förtryckarna. Dessa organisationer måste snarast ta sig samman och aktivt börja stödja den peruanska revolutionen annars kommer de att avslöja sig som fullständiga revisionister i det de står på imperialismen och reaktionens sida, för som Lenin sade: "...alla vet ju, att man i politiken inte tar hänsyn till avsikterna utan till handlingarna, inte till de fromma önskningarna utan till fakta, inte till det inbillade, utan till det verkliga."

Sammanfattning.

Revisionismen uppstår inom den revolutionära rörelsen som ett resultat av andra klassers inverkan på denna, och är ett uttryck för andra klassers intressen, dvs revisionismen är inte ett uttryck för arbetarklassens intressen. Revisionismen är fientlig mot revolutionen och motarbetar den på alla sätt; revisionismen är en fiende som måste bekämpas av alla revolutionärer och framstegsvänner. Om revolutionärerna inte bekämpar imperialismen, reaktionen och revisionismen så är revolutionen dömd till nederlag, för att revisionisterna kommer inte försitta minsta tillfälle att återupprätta kapitalismen; försoning med revisionismen kommer att leda till att kampen förs på villovägar. Det är därför som vi som arbetar för att stödja folkkriget i Peru också måste bekämpa och avslöja revisionismen, annars blir vår kamp mot imperialismen och reaktionen urvattnad och till slut meningslös; men vi måste vara på vår vakt och hålla i åtanke vad Lenin så tydligt förklarade i ‘Ett steg framåt, två steg tillbaka’: "När man talar om kampen mot opportunismen, får man aldrig glömma det karakteristiska draget hos hela den nuvarande opportunismen på alla områden: dess obestämdhet, dess konturlöshet, dess ogripbarhet. På grund av själva sin natur undviker opportunisten alltid en bestämd och oåterkallelig frågeställning, han söker en medel väg, snor sig som en ål mellan synpunkter, som ömsesidigt utesluter varandra, försöker att "vara ense" med både den ena och den andra, reducerar sina meningsskiljaktigheter till små ändringsförslag, till tvivel, fromma och oskyldiga önskningar o.s.v., o.s.v."

Den "kolossala mängd avfall" som Engels talade om, kommer oundvikligen att sopas bort och vi ska också dra vårt strå till stacken; det är inte en fråga om "sekterism"; det är en fråga om varför vi kämpar och vi kommer inte att prostituera oss för några tillfälliga taktiska fördelar.

[1] Citaten hämtade ur Karl Marx och Friedrich Engels i urval, Stockholm 1965..)[TILLBAKA]

[1] Rondas (kallas även "självförsvarskommitteer" av reaktionen) är grupper av bönder som under hot om repressalier (ofta dödshot) organiseras av militären, ofta under befäl under den lokala hövdingen eller någon annan halvfeodal, för att tjänstgöra som kanonmat mot Folkets Befrielsearme; de utrustas ofta med väldigt enkla vapen, ofta inte ens med handeldvapen, för att reaktionen inte litar på att bönderna ska stanna kvar utan ska desertera och gå med i FBA; de fega peruanska väpnade styrkorna använder rondas som kanonmat och låter den gå först in i strider för att möta FBA, vilket resulterat i att dessa rondas har lidit stora förluster i striderna, för de är omotiverade (de har intresse av att folkkriget segrar, inte av att bekämpa det) och dåligt tränade och utrustade; rondas tvingas också direkt att delta i den direkta vita terrorn och genomföra massakrer på sina klassbröder..)[TILLBAKA]