| ENA FOLKET! [Denna del 1 blev publicerad i ib nr 6, 1998] Kort om revolutionens tredje instrument. Vi far ofta höra i media och av diverse sk. "experter" att PKP skulle vara "sekterister". Dessa påståenden försöker man sedan underbygga genom att dra fram exempel på hur de peruanska revolutionärerna skulle ha attackerat "demokrater", "människorättsaktivister", "arbetarledare" osv, i näst intill oändlighet; man påstår att PKP skulle vara fanatiker som inte skulle kunna enas med någon annan än dem som hyser exakt samma uppfattningar som dem i samtliga frågor. Dessa påståenden är falska. De personer som glorifieras av reaktionen är inga hjältar eller framstegsvänner; de är gemena quislingar som inte på något sätt står på folkets sida. PKP tillämpar enhetsfronten och strävar efter att i den förena den överväldigande majoriteten av den peruanska befolkningen, genom att under PKPs ledning ena folkets fyra klasser, för folkrepubliken Peru. Vi skriver denna artikel för att visa hur PKP ser på frågan om enhetsfronten, vi kommer även att göra en del kommentarer hur frågan om fronten hanterats av arbetarklassen internationellt sett och hur vi bör se på frågan om enhetsfronten i förhållande till VfSNP:s verksamhet. Ena folket… I februari i år antog PKPs Centralkommitté planen "Ena folket mot den fascistiska, folkmördande och landsutförsäljande diktaturen, utvecklande folkkriget mer!", denna plan för Partiet säger "Man har börjat komma ut ur kröken. Massorna börjar gradvis att aktivt sluta upp", läget har alltså kommit till viktig ändring; nu har det riktiga i planen "Övervinn kröken..." återigen fullständigt bekräftas av hårtslående fakta; för vad säger planen? Jo, genom att citera Ordförande Mao Tsetung säger man "För oss betyder seger huvudsakligen seger i kampen mot ’inringning och undertryckning', det vill säga, strategiska segrar och segrar i fälttåg" och det faktum att PKP och FBA besegrat fiendens offensiver, dvs alla deras "inringnings- och undertrycknings" fälttåg, betyder att en stor seger har uppnåtts. Många som inte förstår de lagar som styr folkkriget har svårt att se hur revolutionärerna kan tala om att perspektivet är ljust och att segern närmar sig allt mer, när fienden utsätter dem för de mest rasande angrepp; dessa människor har inte förstått just vad det innebär att seger för oss i huvudsak är seger i kampen mot "inringning och undertryckning", och de tror att det är idealism att i tider då fiendens angrepp är som hårdast, tala om seger. För att försöka illustrera innebörden i citatet, låt oss använda oss av en liknelse: i en boxningsmatch står två kämpar mot varandra, den ena boxaren har för ögonblicket tagit initiativet, gått på offensiven och utsätter sin motståndare för en skur av slag, men den andre boxaren skyddar sig, försvarar sig och glider undan (går på defensiven) och lyckas efter något ögonblick kontra (motoffensiv) och kan senare mycket väl vinna matchen om han följer en riktig strategi och har bättre kondition osv. Likadant är det i folkkriget: två kontrahenter står mot varandra, revolution och kontrarevolution, reaktionen utsätter revolutionen för en offensiv, som tar sig formen av ett "inringnings- och undertrycknings"-fälttåg, revolutionen går tillfälligt på defensiven, försvarar sig och går sedan på motoffensiv; och liksom boxaren som klarar av att motstå alla motståndarens angrepp kommer folkkriget att segra därför att det följer en överlägsen strategi och dess styrkor är i det långa loppet fiendens överlägsna. Så att vi konsekvent hävdat och hävdar att folkkriget går mot seger är inte idealism, det är helt enkelt att förstå de lagar som styr folkkriget, det är en förståelse i enlighet med den materialistiska dialektiken. Med denna stora seger kommer folkkriget att ställas inför nya problem att lösa; dessa problem är sådana att de är helt avgörande för makterövringen i hela landet, för den demokratiska revolutionens kul minering, för sedan -91 utvecklas folkkriget inom den strategiska jämvikten, det långvariga folkkrigets andra skede, och man tillämpar den sjätte stora militära planen för att bygga upp erövringen av makten. Ett av dessa problem är frågan om uppbyggnaden och utvecklingen av revolutionens tredje instrument, enhetsfronten. Enhetsfronten idag måste vara en enhetsfront för att etablera folkrepubliken Peru, en enhetsfront som enar alla de revolutionära klasserna under det Kommunistiska Partiets ledning. Revolutionen kan inte segra utan ett Kommunistiskt Parti som leder den och en revolutionär armé under Partiets absoluta ledning, och den kan inte heller segra utan en enhetsfront; detta har PKP varit fullständigt på det klara med redan innan folkkriget inleddes och det är därför som man sedan allra första början har byggt upp de tre instrumenten; det är därför som frågan om fronten idag är en högst väsentlig fråga för alla som är intresserade av att stödja den peruanska revolutionen. Så, låt oss titta närmare på hur PKP ser på enhetsfronten. "Samlandet av de revolutionära styrkorna..." Fundamentet för allt PKPs handlande är dess enhetsbas, som antogs på Partiets första marxistiska kongress 1988, och denna säger bl.a. följande om enhetsfronten: "Det är Ordförande Mao som för första gången utvecklar en fullständig teori om enhetsfronten och fastställer dess lagar. En front baserad på arbetar-bondeförbundet som garanti för proletariatets hegemoni i revolutionen; en klassfront ledd av proletariatet representerat av Partiet, i syntes en enhetsfront under det Kommunistiska Partiets ledning; en enhetsfront för folkkriget, för revolutionen, för erövrandet av makten till förmån för proletariatet och folket. Så, konkret, är enhetsfronten samlandet av de revolutionära styrkorna mot de kontrarevolutionära styrkorna för att göra kampen mellan revolution och kontrarevolution huvudsakligen medelst folkkriget, med vapen. Enhetsfronten är, vilket är uppenbart, inte likadan i varje etapp av revolutionen och än mer, har den sina specifika drag enligt de olika perioderna i varje etapp; likaledes är enhetsfronten i en konkret revolution inte den samma som på världsnivå, även om båda följer samma allmänna lagar. Utöver detta, är det viktigt att framhäva förhållandet mellan front och stat som Ordförande Mao etablerar genom att framlägga att enhetsfronten är en form av gemensam diktatur, när man utvecklade det antijapanska kriget, en fråga som förtjänar att studeras speciellt av de vilka som vi står inför demokratiska revolutioner."[1] I detta citat kommer PKP in på ett flertal mycket viktiga frågor så låt oss till en början ta det som utgångspunkt för hur vi behandlar frågan om enhetsfronten. För det första, "Det är Ordförande Mao som för första gången utvecklar en fullständig teori om enhetsfronten och fastställer dess lagar"; här tar Partiet upp hur teorin om enhetsfronten kommit till, detta är faktiskt inte en på något sätt oväsentlig fråga utan tvärtom en fråga av största vikt, speciellt då vi måste hålla i åtanke att PKP i hela sin verksamhet utgår från sin ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, och då detta är en vetenskaplig ideologi bör den behandlas som en sådan och studeras grundligt.[2] Marx skapade, i nära samarbete med sin vapenbroder Engels, marxismen och Kommunisternas till kommunismen giltiga program, det Kommunistiska Manifestet, men det fanns flera problem som de inte kunde lösa, problem som endast kunde lösas med tiden och revolutionens utveckling. Ett av dessa problem var frågan om enhetsfronten; det kommer med tiden, eftersom den går ständigt framåt, också nya problem som vår grundare Marx naturligtvis inte kunde lösa då de inte existerade under hans levnad, som t.ex. imperialismen som kapitalismens högsta och sista stadium hade inte nåtts då han levde och det var därför Lenin som fick definiera denna utveckling av kapitalismen. Ej heller Lenin kunde lösa problemet med enhetsfronten, för även om han utvecklade marxismen till en andra etapp, leninismen, och marxismen blir till marxismen-leninismen, och gör framsteg i hur hantera frågan om fronten så utarbetade han inte en fullständig teori om denna. Det är därför som det föll på Ordförande Mao Tsetungs lott att utarbeta en komplett teori; detta inte utifrån en skänk från ovan, inte någon "avancerad idé" som han tänkte ut i sin kammare; nej. Ordförande Mao kunde utarbeta denna teori utifrån den kunskap och insikt han fick utifrån att kämpa i och leda den kinesiska revolutionen, i sin konsekventa tillämpning av marxismens allmänna sanning på den kinesiska revolutionens konkreta förhållanden löste han ett tidigare olöst problem och bidrog i detta till att berika marxismens allmänna sanning, dvs en lösning som skall tillämpas i hela världen. Ordförande Maos samlade bidrag, varav teorin om enhetsfronten bara är ett, till marxismens allmänna sanning utgör som Ordförande Gonzalo och PKP som bekant slagit fast en ny, tredje och högre etapp av marxismen: maoismen. Vi fortsätter. För det andra: "En front baserad på arbetar-bondeförbundet som garanti för proletariatets hegemoni i revolutionen; en klassfront ledd av proletariatet representerat av Partiet, i syntes en enhetsfront under det Kommunistiska Partiets ledning; en enhetsfront för folkkriget, för revolutionen, för erövrandet av makten till förmån för proletariatet och folket"; här ser vi hur PKP klart slår fast att enhetsfronten är en klassfront, dvs en front mellan olika klasser. PKP uppfattar inte enhetsfronten som en samling av olika grupper som alla säger sig vara "marxister", "revolutionärer" osv, utan som en front där olika klasser enas under proletariatets ledning, under dess hegemoni, Ordförande Gonzalo förklarar: "Vi är fullkomligt emot den revisionistiska teori som tillämpas i Centralamerika, och som de vill sprida till andra områden, om att "alla är revolutionärer", "alla är marxister", "det finns inget behov av ett Kommunistiskt Parti som leder", "det räcker med att helt enkelt ena alla och basera sig på en front för att leda en revolution". Det är förnekandet av marxismen. Det är förnekandet av Marx, förnekandet av Lenin och förnekandet av Ordförande Mao. Ingen marxist har lagt Partiets ledning åt sidan." [3] Enhetsfronten är ingen lös formation, det är ett instrument som ska ledas av det Kommunistiska Partiet, som representerar proletariatet i det att Partiet är klassens organiserade förtrupp, och PKP delar alltså inte på något sätt de uppfattningar om "fronten" som praktiserats av bl.a. FMLN i El Salvador. För att bättre förstå denna fråga måste vi förstå den grundläggande marxistiska uppfattningen att människor är uppdelade i klasser (t.ex. arbetarklass, bondeklass, borgarklass) och att medlemmarna i en klass har gemensamma intressen, klassintressen. För att hävda sina intressen i sin kamp mot varandra alstrar klasserna olika partier som företräder deras intressen och leder deras klasskamp. Det Parti som företräder arbetarklassens, proletariatets, intressen är det Kommunistiska Partiet. Då enhetsfronten skapas av det Kommunistiska Partiet, skapas den naturligtvis med syfte att tjäna arbetarklassens och folkets intressen, den skapas för att göra revolution. Det finns många som hävdat att man ska bilda "enhetsfront" i den ena eller andra frågan som rör enskilda dagskrav; men att hantera problemet så är inte att se på enhetsfronten på ett riktigt sätt: enhetsfronten är inte huvudsakligen till för att genomdriva ett enskilt dagskrav, att se på saken så är en icke-marxistisk uppfattning, för även om kampen för dagskraven är nödvändig så är kampen om makten det huvudsakliga och det är denna kamp som enhetsfronten i huvudsak ska tjäna. Vi återkommer till denna fråga, om enhetsfronten som klassfront, men går nu vidare. För det tredje, "Så, konkret, är enhetsfronten samlandet av de revolutionära styrkorna mot de kontrarevolutionära styrkorna för att göra kampen mellan revolution och kontrarevolution huvudsakligen medelst folkkriget, med vapen". Då enhetsfronten är en klassfront betyder samlandet av de revolutionära styrkorna att man i fronten ska ena de klasser som vill göra revolution, de klasser som utgör folket och inte fienden; detta betyder i Peru, varande ett halvkolonialt och halvfeodalt land i vilket byråkratkapitalism existerar, "en front av klasser, med proletariatet som den ledande klassen, bondeklassen som huvudkraften, småbourgeoisien som en allierad som vi måste ägna uppmärksamhet åt, i synnerhet åt de intellektuella, för de är nödvändiga för revolutionen, som Ordförande Mao också lärde oss. Och, under vissa villkor och förutsättningar, kan även den nationella bourgeoisien delta och deltar den i denna front"[4] . Enhetsfronten skall alltså ena de revolutionära styrkor som inte organiseras i något av revolutionens andra instrument, det Kommunistiska Partiet och den revolutionära armen, för att proletariatet så ska kunna ena hela folket bakom sig i kampen mot fienden [5] . För det fjärde, "Enhetsfronten är, vilket är uppenbart, inte likadan i varje etapp av revolutionen och än mer, har den sina specifika drag enligt de olika perioderna i varje etapp; likaledes är enhetsfronten i en konkret revolution inte den samma som på världsnivå, även om båda följer samma allmänna lagar". Hur revolutionen ska genomföras i ett specifikt land avgörs efter de speciella omständigheter som råder i det landet, det aktuella landets särdrag, även om vissa allmänna lagar gäller för alla länder, t. ex. nödvändigheten av ett Kommunistiskt Parti som leder revolutionen och att makten erövras och försvaras medelst det revolutionära våldet. Det som avgör revolutionens karaktär är karaktären på landet i fråga; i de förtryckta nationerna i tredje världen i Asien, Afrika och Latinamerika, där det inte genomförts någon borgerlig revolution och länderna därför är halvfeodala och halvkoloniala, behövs det en demokratisk revolution, som är en borgerlig revolution av ny typ under ledning av proletariatet, för att sedan, omedelbart efter dennas avslutande och utan uppehåll, det Kommunistiska Partiet i respektive land ska kunna leda proletariatet och folket i genomförandet av den socialistiska revolutionen. I de imperialistiska länderna, som t.ex. Förenta Staterna, Tyskland, Japan, Ryssland och Sverige, är en socialistisk revolution nödvändig för att proletariatet ska kunna upprätta sin stat, sin diktatur. Det är av det som det kommer att enhetsfronten ser olika ut i olika länder, för i en socialistisk revolution ställs andra målsättningar än i en demokratisk; t.ex. är lösen i agrarfrågan' jorden åt den som brukar den" i en demokratisk revolution, medan den i en socialistisk måste vara jordbrukets kollektivisering, vilket innebär, att medan de fattiga bönderna i tredje världen naturligtvis tar till sig den av det Kommunistiska Partiet uppställda parollen och därför helhjärtat stödjer revolutionen då den tillvaratar deras intressen och sopar bort halvfeodaliteten, så skulle uppställandet samma paroll i ett imperialistiskt land vara fullständigt befängt eftersom jordbruket i dessa länder, i allmänhet, är helt kapitalistiskt och mekaniserat och därför i huvudsak bedrivs av kapitalistiska storbönder som inte är ett dugg intresserade av jordbrukets kollektivisering. Att tro att enhetsfronten ska se likadan i olika revolutioner är alltså helt befängt. Enhetsfronten skiftar enligt de olika etapperna i en revolution och den ser inte heller likadan ut i en konkret revolution som på världsnivå; detta kan vi enkelt se om vi tittar på de ovan nämnda bönderna; i Peru är arbetar-bondeförbundet garantin för proletariatets hegemoni i fronten, det är den också om man ser till världsrevolutionen[6] , men i ett land som t. ex. Sverige vore det, minst sagt, synnerligen märkligt om arbetarbondeförbundet skulle vara garantin för proletariatets hegemoni i fronten, då vårt land har en helt annan klasstruktur än ett land i tredje världen givet att Sverige är ett imperialistiskt land. Men de lagar som styr fronten är de samma i alla länder, oavsett om det är tal om imperialistiska stater eller förtryckta nationer i tredje världen; fronten är alltid en klassfront där de revolutionära styrkorna samlas för att medelst folkkrig, då den väpnade kampen är huvudformen av kamp, under det Kommunistiska Partiets ledning, krossa fienden: imperialismen, världsreaktionen och revisionismen. Så, låt oss gå vidare. För det femte, "Utöver detta, är det viktigt att framhäva förhållandet mellan front och stat som Ordförande Mao etablerar genom att framlägga att enhetsfronten är en form av gemensam diktatur, när man utvecklade det antijapanska kriget, en fråga som förtjänar att studeras speciellt av de vilka som vi står inför demokratiska revolutioner". Under den kinesiska revolutionen utarbetade Ordförande Mao tesen om nydemokratin[7] , denna är en tredje form av statssystem, en tredje form av diktatur[8] ; en gemensam diktatur av arbetare, bönder (huvudsakligen fattigbönderna) och småbourgeoisien som respekterar mellanbourgeoisiens (den nationella bourgeoisien) intressena, under ledning av proletariatet, representerat av dess Parti som tillämpar sin hegemoni genom arbetar-bondeförbundet. D.v.s., enhetsfronten blir också ett sätt utöva statsmakten. Därför blir folkkommittéerna, enhetsfrontskommittéer. Den demokratiska revolutionen genomförs i de förtryckta nationerna i tredje världen, det är alltså absolut inte tal om man ska genomföra en sådan i de imperialistiska länderna. Det är här viktigt vi kommer ihåg skillnaden mellan statssystem och regeringssystem, och förstår statssystem som vilken klass som utövar sin diktatur och regeringssystem som hur denna klass organiserar sin maktutövning. Detta är en fråga av allra största vikt och vi kommer senare titta närmare på hur PKP organiserar fronten- den Nya Staten i Peru. Med detta som en allmän bild av enhetsfronten, låt oss nu. gå vidare och se hur PKP tillämpar den idag. Enhetsfronten i Peru. Som vi tidigare nämnt är den peruanska revolutionen idag inne i sitt demokratiska stadium. För att förstå hur enhetsfronten ser ut i Peru idag måste vi alltså se vilka som är uppgifterna för denna revolution, för det är i enlighet med dessa som PKP kan ena de revolutionära styrkorna. PKP säger: "...det finns tre måltavlor i den demokratiska revolutionen, imperialismen, byråkratkapitalismen och halvfeodaliteten, en av dem varande den huvudsakliga. i enlighet med det moment revolutionen genomgår; idag i agrarkrigets period är huvudmåltavlan halvfeodaliteten. Imperialismen, för oss huvudsakligen yankee-imperialismen för den är den huvudsakliga imperialism som dominerar oss och som allt mer försäkrar sin dominans och slår fast vår situation som halvkolonialt land; men förebygg även den ryska socialimperialismens eller andra imperialistiska makters penetration; utnyttja den gamla statens olika fraktioner för att skärpa dess motsättningar och isolera huvudfienden för att slå den. Byråkratkapitalismen ett konstant berg för den demokratiska revolutionen som verkar vidmakthållande halvfeodaliteten och halvkolonialiteten till tjänst för imperialismen Och halvfeodaliteten som fortbestår under nya modaliteter men som utgör ett grundproblem för landet"[9] . Dessa ar alltså måltavlorna i den demokratiska revolutionen och därför ställer PKP följande uppgifter för den: "Första, förstör der. imperialistiska dominansen, huvudsakligen den yankee-imperialistiska för oss, förebyggande den andra supermaktens, den ryska socialimperialismens och de andra imperialistmakternas agerande. Andra, förstör byråkratkapitalismen, genom att konfiskera det statliga och icke-statliga monopolistiska storegendomen, storkapitalet. Tredje, förstör den feodal godsägaregendomen genom att konfiskera den bolagiserade och icke-bolagiserade enskilt överlämnande av jorden under mottot "Jorden åt den som brukar den" först och främst till fattigbönderna. Fjärde, stöd mellankapitalet vilket man tillåter arbeta åläggande den villkor. Allt detta innebär att störta den gamla staten genom folkkriget med revolutionär väpnad styrka och det Kommunistiska Partiets ledning byggande upp en ny stat" [10] Mot dessa måltavlor, och för de mot dem siktande uppgifterna, strävar PKP att ena det peruanska folket kring det allmänna programmet för den demokratiska revolutioner., som tar formen av konkret program i enlighet med det aktuella läget i revolutionen, som antogs på PKPs första marxistiska kongress 1988. Detta program tillåter PIP att förena fyra klasser i enhetsfronten: arbetarna, bönderna, småbourgeoisien och den nationella bourgeoisien. Detta var första delen av artikeln om enhetsfronten. Artikeln avslutas i nummer 7 av det Nya Peru, Redaktionen
NOTER [1] Sobre el marxismo-leninismo-maoismo, antaget av PKP 1988, Översatt enligt utgåvan publicerad i tidskriften Sol Rojo nr 8 av den 12 augusti 1995.[TILLBAKA] [2] Låt oss i sammanhanget påminna om Engels, som lärde oss att: "Det kommer särskilt att bli ledarnas plikt att allt mer och mer sätta sig in i alla teoretiska frågor, mer och mer befria sig från inflytandet av traditionella, den gamla världsåskådningen tillhöriga fraser och ständigt minnas, att socialismen sedan den blivit en vetenskap också vill bli driven som en vetenskap, d v s studerad." Se Tyska bondkriget. Proletärkultur Göteborg 1981. [TILLBAKA] [3] Entrevista al Presidente Gonzalo, 1988. [TILLBAKA] [4] Anfört arbete.[TILLBAKA] [5] Märk väl att detta på intet sätt innebär att personer ur andra klasser än proletariatet inte organiseras i Partiet och armen; i Partiet är det viktigaste klassposition och inte klassursprung och FBA består till huvudsak av fattigbönder och det är en bondearmé givet den peruanska revolutionens nuvarande demokratiska karaktär, det vi här avser är enandet av dessa klasser utifrån deras klassintressen, som endast till viss del sammanfaller med proletariatets. [TILLBAKA] [6] Det är ingen tillfällighet att vår röda fana pryds av hammaren och skäran! [TILLBAKA] [7] Denna not borde väl egentligen inte vara nödvändig, men för att undvika varje risk för missförstånd vill vi klargöra följande: den marxistiska tesen om nydemokrati har absolut ingenting att göra med den vulgära rasistiska organisation, som bildades av en aristokratisk mångmiljonär och en patetisk människospillra till sommarlandsdirektör, och om kallades för "Ny demokrati".[TILLBAKA] [8] De andra två är borgerlig respektive proletär diktatur.[TILLBAKA] [9] Base de Unidad Partidaria. Revolución Democrática. Översatt enligt utgåvan publicerad i tidskriften Sol Rojo nr 3 av den 8 juli 1995. [TILLBAKA] [10] Se föregående not.[TILLBAKA]
[denna del 2 blev publicerad i ib 7, 1998] Låt oss titta närmare på de fyra klasserna som ska enas i enhetsfronten (vi kommer främst att uppehålla oss vid bondeklassen och den nationella bourgeoisien, då dessa klasser inte alls existerar i samma form i Sverige, och då flertalet av våra läsare därmed inte kan ha samma klara bild av dessa klasser som av arbetarklassen och småbourgeoisien). Arbetarklassen, proletariatet, är den ledande klassen i alla revolutioner; det är arbetarklassen som genom sin kamp frambringar sin organiserade förtrupp, det Kommunistiska Partiet, som leder revolutionen. Det peruanska proletariatet är främst koncentrerat till huvudstaden Lima som är landets industriella centrum, men det finns naturligtvis också på andra platser i landet (som t.ex. i Chimbote, en stad med stor fiskeindustri, och i gruvindustrierna i Anderna). Det peruanska proletariatet utgör en högre procentandel av landets befolkning än proletariatet i Kina gjorde under den demokratiska revolutionen som Ordförande Mao och Kinas Kommunistiska Parti ledde där (härav kan de skillnader som finns mellan specificeringen av folkkriget i Peru jämfört med folk kriget i Kina bl.a. härledas), men det minskar för var dag som går och allt fler kastas ut i arbetslöshet p.g.a. den byråkratiska kapitalismens totala kris. Det är proletariatet som tillsammans med bönderna, huvudsakligen fattigbönderna, står i folkkrigets absolut främsta led. Bönderna, huvudsakligen fattigbönderna, är den demokratiska revolutionens huvudstyrka. Bondeklassen är den i särklass största samhällsklassen i Peru och den utgör en bra bit över hälften av landets befolkning. Bondeklassen utgörs till största delen av fattigbönder, dessa utsätts för ett mycket omfattande förtryck av halvfeodalismen och många lever under utsugningsförhållanden med synnerligen starka drag av livegenskap. Att tala om bönderna är att tala om jordfrågan, dvs vem som äger den jord som brukas; i dagsläget äger flertalet bönder i realiteten inte sin egen jord, även om man frän reaktionärt håll försöker fram ställa tingen som om så inte var fallet, och PKP för fram parollen "jorden åt dess brukare" vilket är den åtgärd som löser bondeklassens eländiga situation. Då stommen i enhetsfronten och folk kriget är bönderna ägnar naturligtvis PKP dem synnerligen stor uppmärksamhet och det är nödvändigt att alla som vill sätta sig in i den peruanska verkligheten ägnar bonde-frågan nog grann uppmärksamhet och förstår att här är det inte tal om kapitalistiska storbönder av den typ som finns i länder som t.ex. Sverige, utan att situationen är helt annorlunda i det halvfeodala Peru; låt oss se hur Ordförande Gonzalo, i ett dokument från 1990, för klarar böndernas förhållande till den peruanska revolutionen: "Marx säger: ”Endast kapitalets fall kan få bonden att resa sig, endast en antikapitalistisk, en proletär regering kan avskaffa hans ekonomiska elände, hans sociala förnedring. Den konstitutionella republiken är hans förenade utsugares diktatur, den socialdemokratiska, den röda republiken är de med honom förbundnas diktatur.' Här är det en demokratisk revolution och diktaturen som den etablerar är en förenad diktatur baserad på arbetar-bondeförbundet, det är ännu inte en proletär diktatur, den är perspektivet, men tingens väsen förändras inte." Ordföranden fortsätter och förklarar längre fram i samma text hur detta kan förklaras utifrån bondeklassens karaktär: "Det är en klass på grund av de objektiva förhållandena, det är en klass i sig, den som en realitet på grund av de gemensamma intressena, men det är inte en klass för sig, i det den inte är medveten och inte heller är politiskt organiserad för att försvara sina egna intressen och det är därför de söker någon som ska företräda dem..." Och han fortsätter förklara utifrån landets specifika situation: "I Peru, konkret, finns det inget bondeparti, det existerar inte; det finns en viss grad av bondeorganisering men de som för befälet över dessa organisationer är skråbyråkratier, borgare, revisionister, opportunister, småborgare som försvarar sina egna intressen. Detta är inte att undervärdera bondeklassen, utan att med en realitet sådan som den är. Glöm inte det som Lenin lärde oss, att bönderna är småborgare och som sådana har de inte ett historiskt framtidsperspektiv, det är endast proletariatet som har det; historiskt har bönderna aldrig lett en segrande revolutionär rörelse. Detta innebär inte att de inte har kämpat, det har de gjort under århundraden, djärv, heroisk, oböjlig kamp, men de saknar ideologi. Dess eget tillstånd av utspridning snärjer dem; det är en av samhällets mest exploaterade och förtryckta delar, nedsjunken i armod, i djup misär allt detta försvagar bondeklassen mer, det inskränker och begränsar den. Om bondeklassen gått framåt är det huvudsakligen på grund av proletariatets aktion, endast när det går i förbund med proletariatet. Den praktiska slutsats som vi måste dra börjar vid behovet av att utveckla arbetarbondeförbundet mer, det är att få dem att förstå (att de genom aktionen drar den historiska lärdomen och att de medvetet anpassar sig och att de inkorporerar sig mer i folkkriget) att Folkrepubliken Peru är det som ska lösa det fundamentala problemet; jorden, grunden och den bärande frågan för den demokratiska revolutionen som löser den till fördel för bondeklassen, huvudsakligen fattigbönderna."[11] Det stora flertalet av medlemmarna i PKP kommer ur bondeklassen och det är där Partiet, givet den peruanska revolutionens demokratiska karaktär, är starkast; men dessa partimedlemmar är Kommunister Med proletärt sinne formade av arbetarklassens förtrupp. Småbourgeoisien, till denna klass hör bl.a.
det stora flertalet intellektuella, småföretagare, lägre
tjänstemän och lärare. Denna klass' levnadsvillkor hotas
av det rådande samhället, det gamla samhällets kris
gör att de kastas ner i ett läge som alltmer påminner
om proletariatets; den peruanska småbourgeoisien har, trots att
den är mer välbeställd än proletariatet och bönderna,
en levnads nivå som är avse värt mycket lägre än
vad samma klass i länder som t.ex. Sverige har. Denna klass har
utan proletariatet inget framtidsperspektiv och kan inte av egen kraft
undgå att slungas ned i djupaste misär och fattigdom, vilket
är det enda framtidsperspektiv som det gamla Peru de facto kan
erbjuda för småborgaren. Många av Perus intellektuella
har slutit upp i den demokratiska revolutionen då de sett hur
krossandet av de tre bergen som förtrycker det peruanska folket
är en absolut nödvändig förutsättning för
att landet ska kunna utvecklas; av det gamla Peru erbjuds de intellektuella
endast drängtjänst som folkfördummare och profitmaximerare,
genom att deltaga i revolutionen får de möjlighet att vara
sitt folks tjänare och med sina kunskaper och förmågor
bidra till en bättre framtid. Småbourgeoisien utgör
tillsammans med arbetarna och bönderna, i den demokratiska revolutionen,
enhetsfrontens ständiga stam. Av den nationella bourgeoisiens tvåfaldiga karaktär följer att den vid vissa tidpunkter och i viss utsträckning kan deltaga i revolutionen mot imperialismen och byråkraternas och krigsherrarnas regeringar och bli en revolutionär kraft, men att det vid andra tidpunkter är fara för att den ska följa storbourgeoisien - compradorerna- och uppträda som dess medbrottsling i kontrarevolutionen."[12] Denna den nationella bourgeoisiens tvåfaldiga karaktär gör att den för närvarande inte deltager i revolutionen, men dess intressen respekteras av revolutionärerna för att den i ett senare skede av folkkriget nödvändigtvis kommer att delta; detta kräver en god politik av revolutionärerna, Ordförande Mao förklarar: "Vinnandet av mittenkrafterna är en ytterst viktig uppgift för oss i den antijapanska enhetsfrontens period, men den kan förverkligas endast under vissa betingelser. Dessa är: 1) att vi besitter tillräcklig kraft; 2) att vi respekterar deras intressen; och 3) att vi är beslutsamma i vår kamp mot den yttersta högern och ständigt vinner segrar. Om dessa betingelser saknas, kommer mittenkrafterna att vackla eller till och med bli den yttersta högerns bundsförvanter i dess angrepp mot oss, därför att den yttersta högern också gör sitt bästa för att vinna mittenkrafterna i syfte att isolera oss."[13] Idag då huvudmotsättningen i den demokratiska revolutionen är massorna - feodalismen deltar de ännu inte i enhetsfronten men i och med att läget utvecklas i det att den revolutionära situationen befinner sig i allt starkare utveckling och att motsättningen nationen - imperialismen är på väg att bli den huvudsakliga motsättningen så innebär det också att den nationella bourgeoisiens uppslutning närmar sig; den nationella bourgeoisien kan inte utvecklas under det imperialistiska förtrycket och därför finns det hos denna klass ofta starka patriotiska känslor[14] . Dessa fyra klasser utgör tillsammans över 90% av Perus befolkning och det är som vi tidigare sagt dessa som utgör de revolutionära krafter som ska enas under PKP:s ledning. Låt oss nu gå vidare och se hur PKP förverkligar enhetsfronten idag. Den Nya Saten, eller Folkrepubliken Peru av Nydemokrati under formering som dess fullständiga beteckning är, är idag den revolutionära enhetsfrontens konkretisering på den peruanska landsbygden. Vi har tidigare i denna artikel[15] visat hur det internationella proletariatet med Ordförande Mao frambringat teorin om tesen om nydemokratin och att enhetsfronten tar formen av de revolutionära klassernas gemensamma diktatur; och nu kommer vi in på en viktig fråga som ofta förbises, nämligen att enhetsfronten tar en organisatorisk form. Enhetsfronten för verkligas i folkkommittéerna, som är enhetsfrontskommittéer utifrån förbindelsen Stat - Front, på landsbygden som Den Revolutionära Fronten för Folkets Försvar och i städerna som Den Revolutionära Rörelsen för Folkets Försvar. Det finns idag sex mer av Ny Makt: Organisationskommitté av Folkmakten, Reorganisationskommitté av Folkmakten, Folkkommitté av den parallella Makten, Folkkommitté, Öppen Folkkommitté och Folkkommitté av Kamp[16] . De första fem formerna är former som finns på landsbygden men den sjätte formen, Folkkommitté av Kamp, är en form som finns i städerna, det kända fallet Raucana i Lima är ett exempel. Ett antal folkkommittéer bildar en stödbas och det är dessa som tillsammans utgör den tidigare nämnda Folkrepubliken Peru av Nydemokrati under formering. Folkkommittéerna leds av Kommissarier, som väljs av Representantförsamlingar och som kan avsättas av desamma, som sköter de olika statliga funktionerna, t.ex. utbildning och organisering av produktionen; man arbetar med kommissioner som är sammansatta av vad PKP kallar "tre tredjedelar", vilket innebär att de består av en tredjedel Kommunister (vilka representerar proletariatet), en tredjedel bönder (bondeklassens representanter) och en tredjedel framstegsvänner (här representanter för småbourgeoisien). Och det är häri som konkretiseringen av fronten förverkligas i den Nya Maktens form, det är så enhetsfronten förbinds med den nya Staten, för det är dessa folkkommittéer som utövar folkets diktatur, under proletariatets ledning, över blodsugarna och deras lejda drängar, får i den nya makten drivs folkfienderna bort, jorden delas ut till dess brukare och hela samhället organiseras för att tjäna folket och inte en handfull parasiter. Med "tre tredjedels"- systemet finns de olika klasserna representerade, i dagsläget dock inte den nationella bourgeoisien men dess intressen respekteras, under proletär ledning, vilket innebär en verklig klassfront. I de befriade områdena, dvs där den Nya Makten härskar, som t.ex. i den Revolutionära Stödbasen "den Röda Bastionen" och den Revolutionära Stödbasen 33 (vid floden Ene) vilka båda ligger i Ayacucho, förverkligas alltså på ett strålande sätt Ordförande Maos tes om nydemokratin. Inom fronten arbetar PKP även med de alstrade organisationerna som är organisationer som Partiet skapat för att organisera massorna utifrån dessas specifika dagskrav; således finns det ett antal alstrade organisationer; bl.a. finns en kvinnoorganisation, Folkets Kvinnorörelse, en ungdoms organisation, Folkets Ungdomsrörelse, och en organisation för Partiets utlandsarbete, Folkrörelsen Peru; men det är inte så att dessa utgör enhetsfronten, de utvecklar sitt arbete inom denna. I sitt mycket viktiga tal av den 24:e september 1992[17] , talade Ordförande Gonzalo om att det var tid att börja utveckla Folkets Befrielsefront, utifrån det att nationen var i fara i det att huvudmotsättningen, som vi tidigare nämnt, gick mot att bli nationen - imperialismen; Partiet har slagit fast att detta är något som håller på att uppfyllas, men denna front har ännu inte bildats. Partiet konstaterar också när man i den senaste planen[18] gör bokslut över tillämpningen av planen ’Övervinn kröken, utvecklande folkkriget!’, att man gjort. framsteg i frontpolitiken och att man har rättat tidigare begångna fel. PKP gör alltså framsteg även när det gäller enhetsfronten, vilken som sagt är en nödvändighet för folkkrigets seger. Låt oss nu fortsätta med att titta närmare på vad teorin om Enhetsfronten har för konkret betydelse för oss här i vårt arbete. Utveckla stödet för folkkriget i Peru! Vi måste ha klarhet i frågan om enhets fronten för att kunna utveckla vårt arbete till stöd för folkkrigets seger; vi måste ställa oss frågan hur man här kan samla alla revolutionära styrkor som finns till stöd för folkkriget. För att besvara frågan måste vi först konstatera att vår förening, Vänskapsföreningen Sverige- det Nya Peru, inte är en enhetsfront men samtidigt komma ihåg att vi kan tjäna till uppbyggandet av en sådan. Vi måste för att göra detta utgå från en politik som tar i beaktande att det är den peruanska revolutionen som vår förening arbetar till stöd för, och denna är i sitt nuvarande läge en demokratisk revolution och inte en socialistisk, även om den naturligtvis är en del av den proletära världsrevolutionen, vilket gör att vi måste hålla i åtanke att det är utifrån denna revolutions förutsättningar som de olika klasserna förhåller sig. Vi måste i vårt arbete hålla i åtanke att det för att stödja folkkriget i Peru i sig inte är nödvändigt att stödja en proletär revolution i Sverige; se på de in vandrare som kommit till vårt land, bland dem finns många som härstammar från den nationella bourgeoisien i sina respektive hemländer, och i det att de behållit sina ståndpunkter från sitt hemland kan de i vissa fall stödja en demokratisk revolution, som den peruanska, medan de inte skulle stödja en socialistisk revolution i Sverige. Vi måste också noga beakta vilka klassintressen en person företräder när vi ser huruvida det kan vara aktuellt för denna person att delta i fronten, för vi får inte vara blinda och tro att det bara för att en person utnämner sig själv till revolutionär nödvändigtvis innebär att han eller hon är det, ty vi måste föra en outtröttlig kamp mot revisionismen[19] , vars företrädare ju som bekant ofta utnämner sig själva till synnerligen stora "revolutionärer". Revisionismen företräder den imperialistiska bourgeoisiens intressen (då arbetararistokratins öde är oupplösligt förbundet med dennas) och inte arbetarklassens. Vi ska inte absolut inte frångå vår grundläggande position och då måste vi komma ihåg att frågan om enhetsfronten är en fråga som vi måste gå till Ordförande Mao och ordförande Gonzalo för att fullständigt kunna greppa; vi måste förstå att om vi exklusivt riktar in oss på proletariatet så är det inte tal om att vi uppfattar enhetsfronten som en klassfront, vilket i enlighet med det tidigare förklarade är det enda korrekta sättet att uppfatta revolutionens tredje instrument. Vi ska komma ihåg att det folk som lever under revolutionstider når en högre förståelse av tingens natur för: "Revolutionen lär därigenom att den framhäver politikens aktuella uppgifter, som måste lösas, i deras åskådligaste, fattbaraste gestalt, tvingar folkmassorna att känna dessa uppgifter, gör själva folkets existens beroende av dessa uppgifters lösande och avslöjar i handling odugligheten av alla slags maskeringar, undanflykter, löften och erkännanden."[20] Med detta bör vi förstå att det som framförallt krävs för att utveckla enhetsfronten är att folkkriget, revolutionen, utvecklas mer och att vi fullgör våra uppgifter så att vi således också kan tjäna till maktens erövrande och upprättandet av Folkrepubliken Peru.
[11]Extracto del Documento de la Scsión Preparatoria del Il Pleno del Comite Central. Översatt enligt utgåvan publicerad i tidskriften Sol Rojo nr 6 av den 29 juli 1995. Marxcitatet är från Klasstriderna i Frankrike 1848-1850.[TILLBAKA] [12] Ordförande Mao Tsetung, Valda Verk band II sidorna 307-308.[TILLBAKA] [13] a.a. sid 408. Notera att den nationella bourgeoisien ingår i mittenkrafterna.[TILLBAKA] [14] För att förstå frågan om patriotismens förhållande till den proletära internationalismen, håll följande i åtanke: "Vi är på samma gång internationalister och patrioter, och vår paroll är: `Kämpa för att försvara fäderneslandet emot aggressorerna'. För oss är defaitismen ett brott och det är en ofrånkomlig skyldighet att sträva efter seger i försvarskriget. Ty endast genom att kämpa för fäderneslandets försvar kan vi besegra aggressorerna och uppnå nationell befrielse. Och endast genom att uppnå nationell befrielse blir det möjligt för proletariatet och andra arbetande människor att uppnå sin egen frigörelse. Kinas seger och de invaderande imperialisternas nederlag kommer att hjälpa folken i andra länder. I nationella befrielsekrig är patriotismen alltså tillämpad internationalism." Ordförande Mao Tsetung, Valda Verk B.II sid 194 (understrykningen är vår).[TILLBAKA] [15] Se föregående nummer av det Nya Peru[TILLBAKA] [16] Se dokumentet Leve Ordförande Gonzalo och hans allsmäktiga Tänkande! Antaget av PKP:s CK i Februari 1994.[TILLBAKA] [17] Se nummer 1 av det Nya Peru.[TILLBAKA] [18] D.v.s. Ena Folket mot den Fascistiska, landsutförsäljande och folkmördande diktaturen, utvecklande folkkriget mer! Se föregående nummer av det Nya Peru.[TILLBAKA] [19] För en förklaring kring detta problem och frågan kring revisionismen i allmänhet, se det Nya Peru nummer 4.[TILLBAKA] [20] V.I. Lenin, Samlade skrifter i urval, band
7, sidan 61.[TILLBAKA]
|