|
SANNINGEN OM ASHANINKAS [artikel ur informationsbulletinen Nya Peru nummer 7, september-oktober 1998, sid. 21-26]
Varför en film om Ashaninkas? Nyligen hade filmen "Det finns bara en Sol",
om de peruanska Ashaninka-indianerna, premiär i Sverige. Premiären
utannonserades på bästa sändningstid i ett av Sveriges
Televisions nyhetsprogram, och filmen fick ytterligare uppmärksamhet
strax därefter med en helsidesartikel i Dagens Nyheter [1]
. Varför all denna uppmärksamhet, kan man fråga sig.
Sveriges Television och de andra som ligger bakom filmen vill uppenbarligen
hemskt gärna att så många som möjligt ser just
den här filmen. Och det är ingen slump. "Det finns bara
en Sol" handlar nämligen om Ashaninka-indianerna i Peru och
deras förhållande till å ena sidan den peruanska staten
och dess väpnade styrkor, och å andra sidan "terroristerna
Sendero Luminoso", i verkligheten Perus Kommunistiska Parti, som
leder folkkriget i Peru, det största hotet mot imperialismen idag.
Det skall vara helt klart att denna film, som knappt ens visar några
tecken på försök till "objektivitet" eller
"opartiskhet", är en reaktionär propagandafilm som
inte på något sätt försvarar varken Ashaninkastammens
eller det övriga peruanska folkets intressen, utan ställer
sig på reaktionens och imperialismens sida[2] I filmen får vi följa regissören Torgny Anderberg, som gjort filmen, och hans följe under deras besök i tre olika Ashaninka-byar vid floden Apurimac. Anderberg har kommit för att besöka sina gamla vänner, hövdingarna Amadeo och Fernando. Under filmens gång får vi i känslomässiga scener höra Amadeo och några andra hålla monologer om hur "Sendero förstört Ashaninkas", samt se Anderberg själv stå i centrum som den godhjärtade västerlänningen. Vi får också reda på att hövdingen Fernando nu betraktas som "förrädare", då han uppges samarbeta med "Sendero". Alla dessa scener varvas med några "vittnesmål" om hur "Sendero" tvingat indianer att strida för revolutionen och mördat oskyldiga. Det framgår också att stora delar av stammarna har försvunnit och att de antas vara "hos Sendero". I stället för att grunda sig på fakta och mer djupgående intervjuer, bygger filmen nästan helt på effekter - dramatisk musik och väl valda klipp - för att föra fram sitt budskap. Det är alltså ganska tydligt att den inte är någon "objektiv dokumentär", utan en propagandafilm. Till att börja med är det som sagt inte mycket fakta som presenteras i filmen. Vi får inte veta mycket om indianernas historia eller levnadsförhållanden, utan matas i stället med känslomässiga bilder och berättelser från två hövdingar och ett par andra personer, som alltså framställs som representanter för hela Ashaninka-befolkningen i området, dvs ca 25 000 människor. Låt oss då i stället se på lite fakta om Ashaninkas och deras roll i den peruanska revolutionen. En historia av uppror Det bör klargöras att dessa indianer inte, som filmen antyder, är någon liten pittoresk folkgrupp som "fallit offer för det moderna samhället", utan ett folk av krigare, kända för sin upprorsanda. Ashaninkas, som lever i Amazonas djungler och beräknas vara ca 60 000 st., kastade ut de spanska kolonisatörerna redan på 1700-talet. I hundratals år har de fört sin kamp mot slavdrivare, missionärer, knarkkungar och andra utsugare. Under 1900-talet har olika imperialistiska makter velat lägga vantarna på djungelns tillgångar, och företagens privata väpnade styrkor har tvingat indianerna till slavarbete. Dessutom har fattigdom och tvångsåtgärder från regeringen tvingat stora delar av både indianfolken och den fattiga bondebefolkningen på flykt, vilket bl.a. lett till motsättningar mellan Ashaninkas och nybyggare. Det var inte länge sedan de härskande klasserna i Peru sade att utplåningen av dessa folk var "tragisk men oundviklig". Man skall också komma ihåg att hövdingarna i dessa stammar ofta är halvfeodala s. k. gamonaler, som lever på att suga ut sitt eget folk och är de som representerar den gamla reaktionära staten i de mest avlägsna byarna. Ashaninkas och folkkriget Men 1980 inledde Perus Kommunistiska Parti, som vi vet, folkkriget i Peru. Redan tidigt fick revolutionen ett fäste bland Ashaninkas i de centrala djungelregionerna och Huallaga-dalen, och skapade en ny enhet mellan Ashaninkas och de övriga fattigbönderna. Man löste problem och avskaffade slaveri och livegenskap. Fler och fler indianer anslöt sig till den revolutionära armen och den väpnade kampen. Snart satte regeringen in sina trupper, och 1982 infördes undantagstillstånd i Ayacucho och Apurimac. Redan nu fick regerings trupperna indirekt stöd av USA i form av materiel och militär träning, och man byggde tio militära baser i området, av vilka de snart tvingades överge sex p.g.a. folkkrigets frammarsch. Under de följande åren stärktes folkkriget och den nya makten allt mer i området. Hundratals folkkommittéer fanns här, och några av de första öppna folkkommittéerna etablerades kring 1990. Det var nu tydligt att majoriteten av Ashaninka-indianerna i området anslutit sig till revolutionen, och att tusentals kämpar i FBA var Ashaninkas. Ända sedan den väpnade kampen inleddes har den peruanska reaktionen, på uppdrag av yankeeimperialismen, gjort allt för att krossa folkets uppror. Förutom att man begått folkmord på den fattiga befolkningen och däribland Ashaninkas, så har man tvingat in dem i s.k. "rondas" eller självförsvarskommittéer som skall bekämpa folkkriget, och leds av gamonaler och andra som förlorar på att massorna befriar sig. Det är känt att dessa rondas, men även andra trupper, ofta begår utstuderade massakrer på folket i byarna och uppger sig vara "Sendero Luminoso".
Vi kan alltså se att reaktionens taktik är lik den som USA använde i Vietnam, men de har också lärt sig något av nederlaget den gången: de har insett behovet av att kontrollera den allmänna opinionen. Perus Kommunistiska Parti framhäver att stödet från det peruanska folkets stora massor är helt avgörande för att kunna erövra makten och, framför allt, försvara den. I andra hand är det också viktigt att det finns en opinion i andra länder till stöd för folkkriget. Därför tillämpar den reaktionära gamla peruanska staten och imperialismen, huvudsakligen yankee-imperialismen, den här gången i ännu större utsträckning den psykologiska krigföringen, som en del av sitt s.k. lågintensitetskrig. Med systematiska lögnkampanjer försöker man vända både det peruanska folket och massorna i andra länder mot folkkriget, för att sedan i lugn och ro kunna gå in med sina trupper. Det är viktigt att förstå att yankee-imperialismen, söm leder och planerar detta lågintensitetskrig, kämpar för sitt liv och inte skyr några medel i sina försök att krossa PKP och folkets kamp. Vi vet också att deras kontroll av massmedia, och därmed nyhetsrapportering och opinionsbildning, är näst intill fullständig, även internationellt (nyheter från Peru här i Sverige är ofta direkt hämtade från amerikanska nyhetsbyråer). I Peru har regimen nu svårt att upprätthålla bluffen om "fri press" och "tryckfrihet", då fler och fler uppgifter läcker ut om mordhot och dyl. mot journalister. Alltså sprider de sina lögner över världen, t.ex. genom att rapportera att "Sendero mördat oskyldiga bönder" när PKP genomfört en militär aktion mot kontrarevolutionära rondas, och att påstå att Partiet skulle vara "indian fientligt", när i själva verket en mycket stor del av kombattanterna i FBA är indianer. Vi citerar punkt 8 i PKP:s program för den demokratiska revolutionen: "Att slutföra bildandet av den peruanska nationen och verkligen ena landet för att försvara det mot all imperialistisk och reaktionär aggression och skydda minoriteternas rättigheter." (Vår fetstil och understrykning, - red.). Ashaninkas är en av dessa minoriteter. En av de mest spridda lögnerna, och kanske den mest absurda, är att PKP skulle tvångsrekrytera Ashaninkas och hålla upp till 6000 av dem förslavade i träningsläger. Idén att det skulle vara möjligt att dela ut vapen till tusentals människor, och sedan få dem att slåss som gerillasoldater får revolutionen utan att de vill det, är nästan skrattretande, men det är givetvis det enda sättet för kontrarevolutionen att förklara det uppenbara faktum att stora delar av Ashaninka-befolkningen befinner sig i revolutionens led. Det är viktigt att här slå fast, att Folkets Befrielsearmés styrka, gentemot en vapenmässigt överlägsen fiende, ligger just i dess kombattanters höga moral, optimism och disciplin, samt i dessas ideologiska och politiska förståelse. De som kämpar i folkkriget är kamrater som fattat ett medvetet och frivilligt beslut att slåss för en rättfärdig sak. "Det finns bara en sol" för skamlöst fram imperialisternas lögner i syfte att vilseleda progressiva människor som kan tänkas stödja det peruanska folkets kamp. Sanningen är den att Ashaninkas, som en del av det peruanska folket, fortsätter att delta i folkkriget alltmer, därför att det ligger i deras klassintresse att krossa den gamla peruanska staten och kasta ut imperialismen. Att filmen kommer vid nuvarande tidpunkt är en bekräftelse på att reaktionen är medveten om att det internationella stödet för folkkriget befinner sig på stark frammarsch, främst som ett resultat av att folkkriget är på väg ut ur kröken men också p.g.a. av det stödarbete som organisationer som vår egen genomför i olika länder. Det är bra, inte dåligt, att bli attackerad av fienden.
[1] Se Dagens Nyheter den 4 oktober 1998.[TILLBAKA] [2] i Proletären nr 46, 12-18 november 1998, finns
det en artikel i vilken Torbjörn Björkman recenserar "Det
finns bara en sol"; i denna artikel återges delar av en intervju
som TB genomförde med en av våra medarbetare, men inte en
enda mening av de som sägs komma från denna intervju är
riktigt återgivna, t.ex. skriver TB "Jag kritiserar Mattias
för att låta som regelboken med politiska schabloner som
från rebellrörelsen." Det sade TB inte alls under intervjun,
det han sade som närmast anknyter till rebellrörelsen var
"du låter precis som jag själv gjorde för 30 år
sedan", ett annat exempel på brister i intervjun är
att kamrat Mattias sades vara redaktör för vår publikation,
det är han inte och han sade sig inte heller vara det utan han
uppgav sig helt korrekt vara medarbetare till redaktionen. Trots alla
brister i artikeln vill vi dock framhäva att det är mycket
positivt att Proletären publicerar en artikel som intar en något
så när nyanserad hållning till PKP och folkkriget,
vilket är ett framsteg. Vi vill dock påpeka att vi för
exakta uppgifter hänvisar till denna artikel som vi själva
publicerar.[TILLBAKA]
|