aktuellt

2016.07.02

FIDEL CASTRO OCH EN AVBRUTEN BEFRIELSEKAMP

Den 25 november avled Fidel Castro, ledare för den väpnade grupp som 1959 störtade den USA-stödda diktaturen på Kuba, och därefter Kubas stats- och regeringsöverhuvud fram till 2006. Bland världens förtryckta folk står Castro och den kubanska revolutionen än idag som symboler för befrielsen från USA:s imperialism, medan yankeeimperialisterna och deras lakejer förstås som vanligt beskriver Castro som en "diktator" och under åren har haft långt gångna planer på att mörda honom (ungefär som man senare gjorde med andra liknande ledare: Khadaffi, Saddam Hussein, etc.).

Det kubanska folkets motstånd mot yankeeimperialismen är verkligen värt att hyllas - men det är inte samma sak som att framhålla Kuba som ett exempel på socialistisk revolution. Det faktum att Castros regering genomförde reformer som på vissa sätt förbättrade livsförhållandena för Kubas arbetare och fattigbönder betyder inte att det som byggdes var socialism. Castro och hans väpnade grupp var för det första inte marxistisk, och utgav sig inte heller till en början för att vara arbetarklassens förtrupp som skulle mobilisera folket i socialistisk revolution; den var snarare en slags borgerlig nationalrevolutionär grupp. Det var inte förrän Castro knöt nära kontakter med Sovjetunionens ledning som han började kalla sig "kommunist" och "marxist".

Vid tidpunkten för Castros maktövertagande hade Sovjetunionen sedan 3 år tillbaka styrts av Nikita Chrustjov och hans revisionistiska kuppmakare, under vilkas ledning en ny borgarklass av byråkrater gripit makten och satt igång med att avskaffa socialismen i landet och ersätta den med monopolistisk statskapitalism. Sovjetunionens stöd till de förtryckta nationernas kamp mot imperialismen byttes ut mot "fredlig samexistens" med USA-imperialisterna och Sovjetunionen förvandlades till en socialimperialistisk supermakt i vilken den härskande borgarklassen - under "kommunistiska" paroller - ägnade sig åt utsugning av länder i Östeuropa och andra delar av världen.

I stället för att hålla fast vid sitt ekonomiska, politiska och militära oberoende och förlita sig på sina egna krafter, så valde Castro i detta läge att luta sig mot det socialimperialistiska Sovjetunionen, och Kuba blev därefter alltmer beroende av, alltmer underordnat den sovjetiska härskande borgarklassens intressen. Liksom i de övriga länder som dominerades av Sovjetunionen så avbröts alla ansatser till socialistisk revolution. I stället för att bygga socialism, fortsätta revolutionen och kämpa för det klasslösa samhället, strävade det ledande skiktet på Kuba efter att bevara status quo, bl.a. med hjälp av reformer. Befrielsen från USA:s imperialism gav Castro och hans regering stor prestige, men i slutändan byttes en imperialistmakts utsugning bara ut mot en annans, och fattigdomen fortsatte existera, trots diverse "välfärdsreformer".

Exemplet Kuba är viktigt idag, därför att det lär oss att det inte går att befria sig från imperialismen genom att underordna sig en annan imperialistmakt, och att det inte går att bygga socialism utan en medveten arbetarklass med ett verkligt kommunistiskt parti för att leda och mobilisera massorna i folkkrig för att erövra och försvara makten med fullständigt ekonomiskt och politiskt oberoende och självbestämmande. Det är på den vägen som Kubas folk liksom folken i hela världen slutligen kommer att besegra alla imperialisterna och fortsätta sin marsch mot kommunismen. Exemplen från Kuba, Chile och andra länder visar oss att det inte räcker med ett enat folk – som i slagordet ”el pueblo unido jamás será vencido” (ett enat folk kan aldrig besegras), utan att vi i stället måste ta till oss och tillämpa slagordet ”el pueblo armado jamás será aplastado” (ett väpnat folk kan aldrig krossas).

   

 

 

castromengistu
Castro och Mengistu i Etiopien

 

CASTROCHRCastro och Chrustjov i Moskva


 

 


2016.07.02

OM "BREXIT", IMPERIALISMEN OCH REVISIONISMEN

En majoritet av britterna har nu i en folkomröstning röstat för att lämna EU. Resultatet är delvis ett uttryck för ett folkligt motstånd mot det imperialistiska EU-projektet, som är ett verktyg för monopolkapitalets mer och mer intensiva utsugning av såväl den europeiska arbetarklassen som folken i de förtryckta nationerna i tredje världen. Ett EU som planmässigt och skoningslöst har genomfört den s.k. "nyliberala" nedskärnings- och utplundringspolitiken i varje land och fortsatt att koncentrera makten och ägandet allt mer till den lilla klick av monopolkapitalister som ligger bakom hela projektet.

Men "Brexit"-rörelsen är inte på något sätt en representant för den brittiska arbetarklassen eller dess intressen; den representerar en fraktion av den engelska borgarklassen som på grund av sina egna ekonomiska och politiska intressen hellre befinner sig utanför denna union som domineras av den tyska imperialismen. Genom nationalistisk demagogi och rasistisk hets, men också genom att utnyttja framför allt arbetarklassens rättmätiga hat mot allt vad EU innebär, har denna del av den härskande klassen lyckats driva tillräckligt många till valurnorna för att uppnå det önskade resultatet.

Den mest öppet proimperialistiska delen av Europas revisionistiska "vänster" har som vanligt ställt sig på den dominerande borgerliga fraktionens sida och mer eller mindre slutit upp kring "remain"-kampanjen. Den andra delen av denna "vänster", som håller fast vid sitt "motstånd" mot EU, har i stället gått i den andra fraktionens ledband och framställer nu denna folkomröstning som ett uttryck för "verklig demokrati" och "folkvilja" - som om någon verklig demokrati för arbetarklassen och folket skulle kunna förverkligas under imperialismen, under den borgerliga diktaturen. Den typ av revisionister som idag sätter sitt hopp till den ryska imperialismen förespråkar skamlöst borgerlig nationalism; de förvränger den marxistiska principen om nationell befrielse och likställer Europas imperialistmakter med förtryckta nationer; i stället för att göra revolution skall arbetarna i varje land försvara sina "egna" kapitalister och deras imperialistiska stater.

Alla dessa olika typer av revisionister har fullständigt övergett alla tankar på revolution, på att störta hela det imperialistiska systemet, och sätter i stället sin tilltro till den ena eller andra imperialistmakten, den ena eller andra fraktionen av den härskande klassen, och sprider illusioner om att "förändra" systemet genom "utökad demokrati", genom val och omröstningar. Denna parlamentariska kretinism tjänar inte till någonting annat än att legitimera den rådande ordningen och leda arbetarklassens och folkets kamp på villovägar. Kommunisternas uppgift är tvärtom att utnyttja imperialismens kris och dess interna motsättningar för att mobilisera och bygga en revolutionär arbetarrörelse, oberoende av och helt motsatt alla borgarklassens fraktioner, deras val och deras parlament. För att bygga en sådan rörelse, med absolut ideologiskt, politiskt och ekonomiskt oberoende, behöver arbetarklassen i varje land sin revolutionära förtrupp, sitt Kommunistiska Parti som tillämpar den internationella arbetarklassens ideologi marxismen-leninismen-maoismen på det egna landets specifika förhållanden för att leda revolutionen.

Det finns ingenting som tyder på att Englands eventuella utträde ur EU skulle leda till något mer än en förändring i maktförhållandena mellan de imperialistiska makterna, ingenting som tyder på att det skulle försvaga imperialismen i sin helhet eller stärka de revolutionära krafterna. Som Lenin sa, apropå att "motverka" den europeiska stormaktsfederation som socialliberalen Hobson helt riktigt hade förutsett: "Socialliberalen Hobson ser inte, att endast det revolutionära proletariatet kan prestera denna 'motverkan' och endast i form av den sociala revolutionen." (Lenin - Imperialismen och socialismens splittring)

   

 

 

remain

leave

 

 


2016.02.19

SYRIZA: DEN REFORMISTISKA "VÄNSTERN" FÖRVALTAR BORGARKLASSENS DIKTATUR

Partiet Syriza i Grekland är ett av de nya "vänsterpartier" i Europa som de senaste åren har marknadsförts som det nya hoppet för en reformistisk väg ut ur imperialismens kris. Med hjälp av partier som Syriza, Podemos i Spanien, och även s.k. "socialistiska" politiker som Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i England, försöker man få kontroll över arbetarklassens och folkens växande protester och se till så att de inte utvecklas till klassmedvetna och organiserade revolutionära rörelser. Under påverkan från de revisionistiska ledarna har många låtit sig vilseledas, och trott att dessa "vänsterpartier" verkligen skulle kunna gå emot kapitalets intressen och representera det arbetande folket, men illusionerna om denna "nya vänster" krackelerar redan.

Bakom de "radikala" fraserna från dessa partier/rörelser är verkligheten den att de allihop (liksom Vänsterpartiet och andra revisionister i Sverige) har deklarerat sin fullständiga lojalitet och sitt helhjärtade stöd till den borgerliga diktaturen, hela det imperialistiska systemet och dess folkmordskrig mot de förtryckta nationerna. Liksom de gamla socialdemokratiska - socialfascistiska - partierna så har dessa nya "vänsterpartier" redan tydligt visat sin beredvillighet när det gäller att förvalta kapitalets diktatur och med våld slå ner folkets protester.

I november 2015 gick hundratusentals greker ut i strejk och våldsamma protester utbröt i Aten mot Syriza-regeringens fortsatta nedskärningar. Syriza-regeringen svarade genom att kalla demonstranterna "extremister" och slå ner dem med våld (samtidigt som den försökte upprätthålla sin "radikala" image genom att uttrycka sitt hycklande "stöd" för protesterna).

I december skickade Syriza-regeringen kravallpolis för att med tårgas och gummikulor driva bort 2300 flyktingar som bosatt sig i ett läger vid gränsen till Makedonien. En man från Marocko dödades av ett elstängsel då han försökte fly, och så här uttalade sig Syriza-politikern Dimitris Tsoukalas om händelsen: "Det är inte lätta saker... På andra sidan har de satt upp elstängsel... och en kille blev bränd. Vi fick en rostad marockan."

Den 4 februari i år fick "vänsterregeringen" återigen sätta in kravallpolis för att försvara borgarstaten mot demonstrerande folkmassor . Denna gång var det 50 000 personer som marscherade mot parlamentet i samband med generalstrejken, för att protestera mot de chockhöjda skatterna och den intensifierade utsugningen. En av deltagarna var pensionären Nikos Ghinis, som uttryckte sig rakt på sak: "De [regeringen] borde hängas upp här, på Syntagma-torget".  

Dessa är bara några exempel på hur en borgerlig s.k. "vänsterregering" agerar i regeringsställning. Dessa "vänster"-politiker från Syriza, Podemos, Labour m.fl. utnyttjar det arbetande folkets hat mot utsugarsystemet för att gynna sina egna karriärer, och de vet att borgarklassen alltid har behov av en reformistisk "vänster" som kan avleda protesterna, skapa "stabilitet" på hemmaplan och stävja motståndet mot imperialismens krig. Men radikala fraser och löften om "välfärd" kan inte stoppa folkets protester och inte rädda imperialismen ur sin slutliga kris. Hoppet för framtiden ligger inte hos några borgerliga "vänsterpartier" eller i de borgerliga parlamenten över huvud taget, utan hos de upproriska folkmassorna, vars kamp nu kräver att arbetarklassen genom sina kommunistiska partier tar ledningen och beväpnar folket för att störta kapitalet, konfiskera kapitalisternas egendom och krossa deras stat, upprätta arbetarklassens makt och bygga socialismen på väg mot det klasslösa samhället.

   

 

 


grek1

grek2

2016.02.08

DEN SVENSKA IMPERIALISMEN I KRIG - FÖR STÖRRE PROFITER

Den härskande klassen i Sverige, monopolkapitalisterna och alla deras underhuggare, har sedan en tid tillbaka bestämt sig för att avskaffa de sista resterna av den påstådda "neutraliteten" och öppet dra in Sverige i krig. "Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år" säger Försvarsmaktens arméchef Anders Brännström. Han jämför med 30-talet och säger "den gången lyckades vi hålla oss utanför. Det är inte alls säkert att vi lyckas den här gången". (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22151092.ab)

Sanningen är den att imperialiststaten Sverige aldrig varit "neutralt", utan alltid har erbjudit sina tjänster åt de större och starkare imperialistiska makterna och supermakterna. När dessa imperialister har krigat mot varandra i kamp om kolonierna i tredje världen, eller fört rena folkmordskrig mot de förtryckta länderna för att utplåna allt motstånd, så har den svenska borgarklassen och dess stat alltid sett till att få vara med på ett hörn för att få en del av bytet; för att försvara och öka sina profiter. Under Andra världskriget lät "samlingsregeringen" (alla partierna utom Sveriges Kommunistiska Parti) den tyska imperialismens hitlerfascister fritt transportera sina trupper och vapen genom Sverige. Så länge det såg ut som att Tyskland skulle vinna kriget, så hyllade det svenska kapitalet öppet Hitler och odlade nära ekonomiska och politiska band med det "Tredje riket". Rasbiologi var högsta mode bland de rika och mäktiga, och kommunister sattes i läger enligt tysk modell.

Efter att hitlerfascismen till borgarnas förtret krossats av det socialistiska Sovjetunionen och de övriga antifascistiska krafterna i världen, vände Sveriges borgare blicken mot den uppstigande supermakten USA. Under de kommande årtiondena blev Sverige en alltmer trogen partner till den nordamerikanska imperialismen, även om man fortsatte spela på sin "neutralitet" och såg till att ha fungerande affärsrelationer även med revisionisterna i det socialimperialistiska Sovjetunionen (fr.o.m. 1956). Ägarna till den svenska vapenindustrin har håvat in enorma profiter på de imperialistiska folkmordskrigen runtom i världen, och fortsätter att göra det idag1.

Efter revisionismens kollaps i Sovjetunionen har det svenska kapitalet alltmer ensidigt förlitat sig på sina band till USA för att försäkra sig om sin del av kakan. Utöver vinsterna i vapenindustrin så har den svenska imperialismens storföretag stora profiter att bevaka runtom i världen, inte minst i det fattiga Östeuropa, där alla de största svenska företagen numera fritt kan förse sig med billig arbetskraft (se Baltikum, Polen, Rumänien m.fl.)2, men även i Afrika, Asien och Latinamerika. Det främsta politiska verktyget för att säkra denna utplundring är EU, och det militära verktyget är NATO, under nordamerikanskt befäl. Sverige deltar redan i dessa plundrings- och folkmordskrig i Afghanistan, i Libyen och på andra platser; det är vad de kallar ett "modernt insatsförsvar" som skall "delta i internationella insatser".

I det redan inledda imperialistiska omfördelningskriget mellan USA:s imperialister och de ryska och kinesiska imperialisterna - oavsett om detta utvecklar sig till ett direkt och öppet världskrig mellan imperialistmakterna eller inte - vill alltså de svenska monopolkapitalisterna till varje pris vara med. Den krigshets vi idag hör från kapitalets alla underhuggare - mot Ryssland, mot "islamismen", mot "terrorismen" etc. - handlar inte om att försvara någon "demokrati" eller några "mänskliga rättigheter", utan om att försvara och utöka en handfull utsugares miljardprofiter på de arbetande folkens bekostnad. Ingen av imperialisterna, varken de nordamerikanska, de europeiska eller de ryska och kinesiska, har några "ädla motiv" när de bombar Mellanöstern och skickar ut unga människor att dö för kapitalisternas profiter.

Nu när borgarna talar om att dra in Sverige i ett öppet krig i Europa, var är då motståndet? Var är anti-krigsdemonstrationerna? Den revisionistiska och reformistiska "vänstern" har på alla sätt hjälpt till att förlama och tysta ner arbetarklassens och folkets motstånd mot imperialismens krig, och ger idag sitt mer eller mindre öppna godkännande varje gång det är dags att bomba ihjäl ytterligare några tusen syrier, afghaner eller libyer, när NATO skall genomföra någon av sina numera regelbundna krigsövningar på svensk mark eller när det skall skickas vapen och trupper till imperialismens "krig mot terrorn"3.

Samtidigt som de försöker dölja sitt medlöperi genom att kräva fortsatt s.k. "neutralitet" och rent formellt motsätter sig svenskt NATO-medlemskap, så är t.ex. Vänsterpartiet redan insyltade i imperialisternas krig upp till öronen. De godkände Sveriges deltagande i bombkriget mot Libyen, och instämmer till fullo i propagandan om "hotet från Ryssland" för att slå vakt om kapitalets intressen i Östeuropa. Så här sade t.ex. Jonas Sjöstedt (V) efter att ha riktat en pliktskyldig "kritik" mot formerna för NATO:s krigsövningar i Norrland: "Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag". Och vi vet som sagt redan vad dessa "internationella uppdrag" går ut på, och hur många döda kvinnor, män och barn de lämnar efter sig i de länder där den svenska borgarklassen är med och delar på bytet.

1 Fakta om vapenexporten: Sverige en av de största vapenförsäljarna i världen
2 Läs här: Svenskt Näringsliv skryter om sin utplundring av Östeuropa
3 Vänsterpartiet vill skicka svenska soldater till Syrien

   

 

 

afgh
Svenska folkmordstrupper i Afghanistan

afgh2

2015.10.07

VAD HÄNDER I SYRIEN?

USA:s borgarklass och dess stat - yankeeimperialismen - befinner sig i kris. För att inte konkurreras ut av de andra imperialistmakterna och gå under så behöver de desperat befästa sin kontroll över och utsugning av viktiga territorier, och Mellanöstern är ett av de viktigaste områdena. Ryssland, Kina och andra imperialistmakter som siktar på att expandera och drömmer om att utkonkurrera USA, måste även de se till att bevara och utöka sin kontroll och utsugning i tredje världen, och t.ex. Ryssland har sedan länge närvaro och ekonomiska och militära intressen i länder som Syrien och Irak. 

Assadregimen i Syrien representerar den grupp inom landets kompradorbourgeoisie* som är underkastad den ryska imperialismen (d.v.s. den ryska storbourgeoisien). USA:s plan är därför att störta denna regim för att i stället upprätta en USA-vänlig regim (baserad på någon USA-vänlig grupp av kompradorbourgeoisie samt på feodala krafter). Då det blev omöjligt att uppnå detta genom direkt militär ockupation, valde Obama-regimen att destabilisera Syrien genom att sponsra "rebeller", däribland olika varianter av islamister, Al-Qaida etc.  - d.v.s. exakt samma metod som de använde när de byggde upp och beväpnade de islamistiska styrkorna i Afghanistan för att kasta ut den ryska socialimperialismen på 80-talet. Målet är att skapa kaos och en desperat situation som ska rättfärdiga att USA tar kontrollen över landet, dess arbetskraft och naturtillgångar. Några av dessa rebellgrupper utvecklades, med stöd från USA:s allierade Saudiarabien, Turkiet och Israel, till den s.k. Islamiska Staten (IS). Att IS och andra liknande grupper spelar på folkets antiimperialistiska och "antiamerikanska" känslor förändrar inte det faktum att de idag utför samma uppgift som USA:s egna styrkor gjorde i Irak: att förstöra landets stat och infrastruktur och bedriva terror för att skapa gynnsamma förutsättningar för USA:s och dess allierades intressen.

För det syriska folket finns det alltså i första hand ett akut behov av att krossa IS och sätta stopp för USA:s planer; alla vet vad dessa planer ledde till i Libyen, Afghanistan och Irak: massmord, ett land i ruiner, krig mellan konkurrerande klaner etc. Eftersom även den ryska imperialismen har intresse av att kasta ut USA ur Syrien, så får den ännu en chans att vinna sympatier och framställa sig som en "antiimperialistisk" kraft. När Ryssland nu går in militärt för att stödja Assadregimen och bombar IS, så är det alltså nödvändigt för USA/NATO att besvara detta med en omfattande internationell propagandakampanj: de nordamerikanska imperialisterna, som är skyldiga till hundratusentals döda civila och barn bara i de senaste årens krig i området, beskyller nu cyniskt sina imperialistrivaler för att ha attackerat civila.

Den härskande klassen i Sverige och Västeuropa är fortfarande i huvudsak troget allierad med USA, eftersom den hittills har sett det som den bästa möjligheten att främja sina egna profitintressen. Men denna lojalitet är inte för evigt; de är ständigt beredda på att sluta nya allianser om de tror att det finns mer pengar att tjäna. Delar av borgarklassen och dess intellektuella i dessa länder, framför allt Tyskland och Frankrike, förespråkar redan allians med Ryssland/Kina. När fascistiska grupper som Front National i Frankrike, vissa svenska fascister och även gamla socialfascister som Göran Persson nu försvarar Ryssland, så är det inte uttryck för någon "antiimperialism"; fascister, sossar och reformistisk "vänster" har det gemensamt att de alltid erbjuder sina tjänster åt den ena eller andra imperialistmakten.

Sanningen är att ingen av imperialistmakterna, varken USA, Ryssland, Kina eller de europeiska makterna, kan erbjuda något hopp eller någon frihet åt Syriens folk. Deras agerande styrs av en enda sak: den imperialistiska borgarklassens behov av att konsolidera och öka sina profiter och sin makt. I dagsläget är det USA och dess allierade som utgör det främsta hotet mot det syriska folkets självständighet och befrielse, men lösningen är inte att underordna sig en annan imperialistmakt i stället. För att kunna skapa en rörelse för verklig nationell befrielse och självständighet i ett land som Syrien, så krävs det att arbetarklassen med sitt Parti går i spetsen och enar alla antiimperialistiska krafter för det nationella befrielsekriget. Detta är förutsättningen för att kunna störta den gamla reaktionära staten, genomföra den nydemokratiska revolutionen, gå vidare med den socialistiska revolutionen och fortsätta marschen till kommunismen. Rörelser som inte har detta som mål, utan begränsar sig till lokala ”demokratiska experiment” och därför tvingas samarbeta med imperialistmakterna för att uppnå kortsiktiga fördelar, de utgör inte något hot varken mot imperialismen eller mot utsugar- och förtryckarsystemet i det egna landet.

*Ordförande Mao Tse Tung:
"I länder som lever under imperialistiskt förtryck finns det två slags bourgeoisi — den nationella bourgeoisin och kompradorbourgeoisin (...)
Kompradorbourgeoisin är alltid imperialismens hejdukar och en måltavla för revolutionen. Olika grupper inom kompradorbourgeoisin tillhör de monopolkapitalistiska grupperna i olika imperialistiska länder så som Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike. I kampen mot de olika kompradorgrupperna är det nödvändigt att utnyttja motsättningarna mellan de imperialistiska länderna, och först ta itu med en av dem och slå mot den som just då är huvudfienden."

   

 

 

demons

cartoon


2015.07.06

MAOISTISK KONFERENS I ITALIEN UPPRÖR DEN PERUANSKA REAKTIONEN

Den Konferens som genomfördes i Italien den 20 juni i år, organiserad av Folkrörelsen Peru och den italienska organisationen Guardare Avanti, har tydligen upprört den peruanska reaktionen. I en artikel i den reaktionära blaskan Expreso ondgör de sig över att "de lokala myndigheterna" (i Italien) kunde tillåta dessa "hemska terrorister" att hålla konferens. En peruansk kongressledamot uppmanar landets diplomater att kräva av europeiska myndigheter att de ingriper mot sådana "terroristgrupper".

Hur kommer det sig att dessa reaktionärer blir så uppskrämda av en Konferens långt borta i Italien? Anledningen är att det är just genom Folkrörelsen Peru och det arbete som denna bedriver tillsammans med andra kamrater runtom i världen, som Perus Kommunistiska Parti (PKP) fortsätter att avslöja den peruanska reaktionens lögnhistorier och fortsätter att föra ut Ordförande Gonzalos och PKP:s linje till revolutionärerna och kommunisterna. Detta arbete är det främsta hotet mot yankeeimperialismens och den peruanska reaktionens kontrarevolutionära plan, som går ut på att inbilla världens folk att "PKP inte längre existerar" och att "Ordförande Gonzalo och PKP nu söker fredsavtal och försoning".

Vi har också mottagit rapporter om att Konferensen skapat oro inom den högeropportunistiska linjens led; bland de personer de har lyckats dra med sig och vilseleda (även i fängelserna) har enligt uppgift en del tagit intryck av Konferensens budskap och börjat ifrågasätta de revisionistiska ledarna som nu försöker släpa massorna till de reaktionära valen.

 

   

 

expreso


2015.02.22

"KRIGET MOT TERRORISMEN" ÄR I VERKLIGHETEN ETT KRIG MOT ARBETARKLASSEN OCH DE FÖRTRYCKTA FOLKEN

Efter de s.k. "terrorattentaten" i Paris och Köpenhamn, vilka påstås ha begåtts av "islamistiska nätverk", intensifierar nu imperialisterna och reaktionärerna sin hetskampanj mot arbetarklassen och de förtryckta folken. I Paris, under dagarna efter attentatet, arresterades 54 personer för att ha uttryckt otillåtna åsikter rörande händelsen. Återigen antas nya "terrorlagar", och på gatorna i Paris, Köpenhamn - och även i Sverige - syns nu poliser beväpnade med k-pistar på gatorna.

Under täckmanteln att "bekämpa antisemitism" försöker de härskande nu rättfärdiga mer hets och mer repression mot alla som inte underordnar sig imperialismens, framför allt yankeeimperialismens planer och den fascistiska politiken i Europa. De islamistiska legosoldaterna i ISIS och andra liknande grupper, som från början främjats och sponsrats mer eller mindre direkt av imperialisterna*, hjälper till att dra uppmärksamheten bort från de verkliga folkmördarna, d.v.s. imperialisterna själva. Metoden går ut på att vända förtryckta folk mot varandra och göra dem till spelpjäser i imperialisternas omfördelningskrig, vilket är möjligt så länge de olika väpnade grupperna inte leds av arbetarklassen och inte åtar sig att krossa imperialisterna och göra revolution.

* USA och andra imperialister har de senaste åren kraftigt trappat upp sin vapenexport till Saudiarabien, vars härskande klass i sin tur förser IS med dessa vapen. Även den svenska imperialismen fortsätter att exportera vapen till Saudiarabien.

 

   

 

 

poliskpist
Poliser beväpnade med k-pistar, nu på gatorna i Sverige


2014.10.23

UBÅTSSPEKTAKLET – EN PR-KUPP FÖR KRIG OCH NATOMEDLEMSKAP

Alla som har en hjärna att tänka med förstår att Sverige inte kan försvara sig mot en förmodad rysk invasion, liksom det inte skulle ha kunnat försvara sig mot Sovjetunionen, eller vilken som helst annan militär makt. Sverige har inte tillräcklig militär styrka för att stå emot sådana angrepp.
Så vad kan de reaktionära imperialisterna som styr Sverige göra? Idag liksom tidigare återstår bara att opportunistiskt ställa sig bakom någon av de världsmakter som på bästa sätt kan hjälpa dem att försvara den kapitalistiska diktaturen (även kallad ”demokratin”).

Så kollapsar än en gång de myter som borgarklassen skapat i samarbete med revisionisterna i Sverige, inför ögonen på de perplexa, de oskyldiga godtrogna och alla slags socialchauvinister som trott på sagorna om ett påstått neutralt Sverige, en ”fredlig förebild” inför världen; en illusion som marknadsförts och implementerats framför allt av socialdemokratin.

Sverige har aldrig varit ”neutralt”. Idag samarbetar Sverige mer än någonsin med världsgendarmen USA och med EU:s imperialister under tysk ledning.
Detta ubåtsspektakel är en uppvisning för att rättfärdiga och motivera Sveriges framtida fulla deltagande i NATO, för att så kunna fortsätta försvara det kapitalistiska systemet, för att inte gå miste om något vid nyuppdelningen av världen och för att kunna fortsätta leva och frodas på utsugningen av folken i tredje världen liksom på utsugningen och förtrycket av det svenska folket.

Kanske kommer de under de närmaste dagarna kunna uppvisa detta Loch Ness-monster, eller kommer de kanske säga att det var utomjordingar, som inte gick att finna? Det hela är så klart komiskt, men man skall komma ihåg att detta är kopplat till de militära övningarna i städerna, som de påstår är till för ”civilförsvar”, med soldater beväpnade till tänderna. Syftet är att skrämma massorna och visa upp sig som oövervinnerliga Rambo-soldater, fast de egentligen - precis som alla reaktionära och imperialistiska styrkor - inte är något annat än papperstigrar, vana vid att ösa sitt raseri över obeväpnade massor, liksom deras polisstyrkor, som mördar försvarslösa civila under förevändningen ”självförsvar”.

   

ubat

obama



2014.07.29

DE ISRAELISKA MÖRDARNA BEGÅR FOLKMORD I PALESTINA:
LEVE DET PALESTINSKA BEFRIELSEKRIGET!

Den sionistiska staten Israel, yankeeimperialismens utpost i Mellanöstern, genomför just nu ännu en folkmordskampanj mot det palestinska folket i Gaza. De senaste dagarna har mer än 900 palestinska män, kvinnor och barn mördats, mer än 5000 skadats och över 170 000 tvingats på flykt då deras hem bombats till ruiner. Samtidigt fortsätter Palestinas folk att kämpa hjältemodigt och besvarar ockupanternas massmord med alltifrån stenar till bomber och raketer. Vi hälsar det kämpande palestinska folket, och vi är övertygade om att Palestinas folk kommer att segra. Ett fritt Palestina kommer inte att skapas av några "godhjärtade" imperialisters ingripanden eller sanktioner, och inte av några "fredsavtal" som kompromissar bort det palestinska folkets rättigheter. Det kommer bara att kunna skapas genom att Palestinas folk, under ledning av den palestinska arbetarklassen, bygger upp sin folkarmé och genom långvarigt folkkrig kastar ut både de israeliska ockupanterna och alla andra imperialister samt bygger upp ett nytt och sant självständigt och oberoende Palestina. För detta behövs det också ett starkt stöd från omvärlden - men vad som behövs är framför allt en rörelse till stöd för Palestinas rättfärdiga befrielsekrig, för det palestinska folkets intressen och för det fullständiga återerövrandet av det palestinska territoriet, inte en rörelse som bara "vädjar" till imperialisterna, manar till bojkott och stöder "fredsavtal" utformade av imperialistmakter som schackrar med Palestinas framtid för sina egna intressens skull. Det palestinska folkets bundsförvanter är den internationella arbetarklassen och de förtryckta folken, och dess fiender är inte bara Israel och USA utan alla imperialistmakterna och deras lakejer.

 

   

resistance1
Israeliskt jaktplan nedskjutet av Palestinska styrkor

resistance


2014.05.08

IMPERIALISMENS FASCISTISKA SPRINGPOJKAR BEGÅR
MASSMORD I UKRAINA

I Ukraina skickar imperialistlakejerna i Kiev nu ut sina fascistiska mördare för att slå ner allt motstånd mot regimen och dess utförsäljning av landet till yankeeimperialismen och EU. I fredags, den 2 maj i Odessa mördade dessa fascister över 40 antifascister och motståndare till kuppregimen genom att tvinga in dem i en fackföreningsbyggnad och sätta eld på den, samt slog och sparkade ihjäl de som lyckades ta sig ut på gatan. Sveriges regering, alla partierna (även (V) ger sitt stöd till militär upprustning p.g.a. "det ryska hotet") och hela borgarpressen stöder mer eller mindre öppet yankeeimperialismens krigshets och försvarar de fascistiska massmördarna i Ukraina.

Yankeeimperialismen och dess fascistjunta i Kiev är idag det främsta och mest akuta hotet mot Ukrainas folk, och det folkliga motståndet mot detta hot bör stödjas av alla världens kommunister, revolutionärer och framstegsvänner. Att detta motstånd delvis får en "pro-rysk" prägel är ingenting konstigt; att folkets kamp utnyttjas av den ryska imperialismen för att främja dess egna intressen är ett problem som bara kan konfronteras med en konsekvent antiimperialistisk proletär rörelse, som organiserar och beväpnar Ukrainas arbetande folk för socialistisk revolution, för att störta den borgerliga diktaturen, kasta ut alla imperialister, bygga sin egen stat och erövra verklig självständighet. Det återstår att se i vilken mån de organisationer som idag går i spetsen för motståndet, som Borotba, Folkrepubliken Donetsk etc., vill eller kan bidra till skapandet av en sådan rörelse - men vi hälsar utan förbehåll det ukrainska folkets hjältemodiga kamp mot imperialismen och fascismen.


   


fire

antiimp


2014.03.18

MALMÖ: 10 000 MOT FASCISMEN

I söndags demonstrerade minst 10 000 personer i Malmö under parollen "Kämpa Malmö - Antifascism är självförsvar". Demonstrationen, som var en av de största i Malmö någonsin, var en direkt reaktion på fascisternas mordförsök natten efter den 8 mars, men det är tydligt att den också uttryckte det folkliga motståndet mot den fascism som sprider sig i hela Europa. I och med yankeeimperialisternas och deras lakejers skamlösa stöd till fascisterna i Ukraina blir det också alltmer uppenbart för allt fler att fascisterna är borgarklassens, imperialismens hantlangare, en medvetenhet som också märktes i söndagens demonstration. Händelser som den i Kärrtorp har också gjort det tydligt för allt fler antifascister att den borgerliga staten och dess Riksdag inte kommer att stå på folkets sida i kampen mot fascismen, utan i stället utnyttjar den för att öka repressionen mot antifascisterna, mot arbetarklassen och folket. Den "(V)änster" som fördömer antifascisters våld försöker förstås som vanligt utnyttja demonstrationer som denna för att locka väljare och främja sina karriärer inom det borgerliga systemets ramar. Andra grupper talar om antifascism och "antikapitalism", men vänder ryggen åt arbetarklassen och världens förtryckta folk, och lämnar därmed dörren öppen för att låta sig användas av imperialisterna, som vi sett t.ex. med den småborgerliga "vänster" som gått imperialisternas ärenden tillsammans med fascisterna i Ukraina.
Trots nämnda hyckleri så var demonstrationen ett kraftfullt exempel på folklig antifascism, och vi är säkra på att kampen mot revisionismen och opportunismen kommer att utvecklas och stärka de revolutionära krafterna i landet.

"Historiskt sett för alla reaktionära krafter, som befinner sig på randen till förintelse, en sista desperat kamp mot de revolutionära krafterna, och en del revolutionärer låter sig för en tid bedras av denna manifestation av yttre styrka men inre svaghet. De fattar inte det viktiga faktum att fienden närmar sig förintelsen medan de själva närmar sig segern. De fascistiska krafternas uppkomst och det aggressionskrig som de under några år har fört är just jämt uttrycket för denna sista desperata kamp". (Ordförande Mao Tsetung, Vändpunkten i Andra världskriget)

"Och det viktigaste i allt detta är att socialdemokratin är den imperialistiska pacifismens huvudkanal inom arbetarklassen; följaktligen utgör den kapitalismens huvudsakliga stöd inom arbetarklassen i förberedandet av nya krig och interventioner.
Men för att förbereda nya krig räcker det inte med bara pacifism, även om den stöds av en så betydande kraft som socialdemokratin. För detta behövs även särskilda sätt att undertrycka massorna i de imperialistiska centra. Det är omöjligt för imperialismen att föra krig utan om inte imperialismens bakland stärks. Det är omöjligt att stärka imperialismens bakland utan att undertrycka arbetarna. Och det är vad fascismen är till för.
Därav den växande skärpningen av de inneboende motsättningarna i de kapitalistiska länderna, motsättningarna mellan arbete och kapital.
Å ena sidan predika pacifism genom socialdemokraternas munnar för att mer effektivt förbereda nya krig; å andra sidan undertryckande av arbetarklassen i baklandet genom att använda fascistiska metoder, för att sedan kunna föra krig och intervention mer effektivt - sådana är deras sätt att förbereda nya krig." (Josef Stalin - Resultat av SUKP(B):s CK:s juliplenum) [vår översättning från engelska]

   

fana

antifa


2014.03.13

FASCISTISK ATTACK I MALMÖ

Natten efter den 8 mars attackerade fascister från ”Svenskarnas Parti” en grupp feministiska aktivister på Möllevången i Malmö. En antifascistisk aktivist inom fotbollslaget MFF:s supporterklubb fick livshotande skador och ligger i koma. Detta mordförsök visar tydligt att fascisterna funnit nytt mod genom sina imperialistiska herrars stöd till fascisterna i Ukraina. Som vanligt så fyller fascisterna villigt de funktioner borgarklassen gett dem: som stormtrupper mot arbetarklassen och som ursäkt för ökad repression under förevändningen ”kamp mot höger- och vänsterextremismen”.

Vi ger vårt fulla stöd till Malmös konsekventa antifascister, liksom till alla de antifascister som idag sitter som politiska fångar i Sverige och som för sin resoluta kamp mot fascisterna fördöms av alla de borgerliga partierna från höger till ”(V)änster”.


2014.02.23

IMPERIALISTERNA SLÅSS OM UKRAINA

Den svenska borgarpressens rapportering om Ukraina följer strikt den version som dikteras från Washington och Bryssel, d.v.s. från de imperialistmakter som nu än en gång försöker lägga vantarna på Ukraina. Liksom var fallet med den s.k. "orangea revolutionen" så handlar det nu om så kallat "uppror" och "opposition" direkt finansierade och dirigerade av yankee-imperialisterna i skakig allians med EU (d.v.s. framför allt den tyska imperialismen), och målet är att ta kontrollen över landet ifrån den ryska imperialismen, som hittills har dominerat det. Ingen av dessa makter, och ingen av de grupper som nu påstår sig representera "folket", varken Janukovytjs regering eller "oppositionen", kämpar för det ukrainska folkets intressen - de kämpar för den ena eller den andra imperialistmaktens rätt att suga ut landets arbetande folk och dess naturtillgångar. Det är ingen nyhet att USA och Tyskland använder sig av ukrainska fascister för att främja sina intressen i landet. Den USA- och EU-vänlige "oppositionsledaren" Jusjtjenko, liksom fascistpartiet Svoboda, hyllar t.ex. öppet den nazistiske kollaboratören och massmördaren Stepan Bandera, som under Andra Världskriget gick den tyska imperialismens ärenden i landet. Denna "opposition" är direkta arvtagare till de fascister och imperialistlakejer som med bl.a. USA:s och Tysklands stöd terroriserade landets arbetare och bönder i sina desperata försök att krossa den dåtida sovjetiska arbetarstaten.

Med Oktoberrevolutionen 1917 reste sig Ukrainas folk under ledning av arbetarklassen, frigjorde sig från den ryska tsarismen, upprättade sovjetrepublik och blev 1922 en av de grundande medlemmarna av Socialistiska rådsrepublikernas union - Sovjetunionen. Medan Ukrainas arbetande folk byggde upp socialismen med enorm framgång och förbättrade livsvillkor för massorna i landet, bedrev USA och Europas imperialistmakter en desperat kamp för att åter lägga Ukraina under imperialistisk kontroll och utsugning, och de har ända sedan dess haft ett kontaktnät av imperialistlakejer och fascister inom den ukrainska borgarklassen, vilka har gått deras ärenden i landet. Landets arbetare och bönder förde inte minst under andra världskriget en resolut och segerrik kamp mot dessa folkfiender, till försvar för socialismen och arbetarstaten. Efter Chrusjtjovklickens revisionistiska kupp och kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen 1956 underkastades Ukrainas folk dock återigen imperialistiskt förtryck och utsugning, denna gång av socialimperialisterna i Moskva (vilket sedan fortsatte efter sovjetrevisionismens fall). Detta, tillsammans med den ständiga strömmen av antikommunistisk och historierevisionistisk propaganda, har gjort att Ukrainas arbetarklass idag i stor utsträckning berövats sitt klassmedvetande och sin historia. Det moskvatrogna revisionistiska "kommunistpartiet" i Ukraina representerar inget annat än den ryska imperialismens intressen, och den småborgerliga och anarkistiska "vänstern" verkar idag antingen sluta upp bakom den imperialistvänliga och fascistiska "oppositionen" eller förhålla sig helt passiv. Även om de pågående protesterna givetvis också ger uttryck för folkets väl grundade vrede mot de inhemska utsugarna och den ryska imperialismen, så är det inte en rörelse av det arbetande folket, utan en rörelse iscensatt, finansierad och ledd av huvudsakligen den nordamerikanska yankeeimperialismen genom dess CIA och NED (National Endowment for Democracy) och den tyska imperialismen genom EU och olika s.k. "NGO", med ukrainska fascister och imperialistlakejer i spetsen för kuppen. Det ser i skrivande stund ut som att fascistpartiet Svoboda kan komma att få stort inflytande i en kommande USA- och EU-vänlig regering, men det är också troligt att imperialisterna senare ersätter dem med en marionettregering med en mer "demokratisk" och "liberal" (kanske t.o.m. "vänster"-betonad) image för att ge kuppen ett acceptabelt ansikte.

Vad som händer i Ukraina, liksom i Syrien och runtom i världen, är uttryck för att motsättningarna mellan imperialistmakterna skärps: yankeeimperialismen kämpar desperat för att behålla sin roll som enda hegemonisk supermakt, medan EU (under tysk ledning), Ryssland och Kina alltmer flyttar fram sina positioner och siktar på att utmana USA om världsherraväldet, och bytet de slåss om är den tredje världens förtryckta nationer. USA och EU agerar fortfarande som allierade, men motsättningarna mellan dem blir allt tydligare. På det hela taget förbereder sig imperialisterna för ett nytt världskrig för att dela upp världen på nytt.

Att Ukrainas folk vill och behöver göra revolution är en självklarhet, men de kan inte göra det genom att förlita sig på varken den amerikanska, tyska eller ryska imperialismen, eller dessas lakejer inom den ukrainska reaktionen. Det största hotet mot Ukrainas folk idag, liksom mot folken i hela världen, är den nordamerikanska yankeeimperialismen och dess allierade - men det enda sättet de kan befria sitt land och uppnå verkligt oberoende och självständighet är genom att landets arbetarklass åter tar upp sitt klassmedvetande, bygger sitt Parti och leder hela folket för att med folkkrig krossa den reaktionära staten, kasta ut ALLA de imperialistiska parasiterna, ryska liksom amerikanska och europeiska, och bygger sin egen stat.  Inför imperialisternas inbördes tävlan och erövringskrig måste arbetarklassens hållning vara den som Lenin talade om:

"Socialisterna bör utnyttja kampen mellan rövarna för att störta dem alla. I detta syfte bör socialisterna framför allt säga folken sanningen, nämligen att detta krig i trefaldig mening är ett krig mellan slavägarna för att befästa slaveriet. Det är för det första ett krig för att befästa koloniernas träldom genom en "rättvisare" uppdelning och en fortsatt, mer "solidarisk" utsugning av dem"

"Kriget har utan tvivel gett upphov till en ytterst akut kris och ökat massornas lidanden i otrolig grad. Detta krigs reaktionära karaktär och den oförskämda lögn som bourgeoisin i alla länder serverar, då den döljer sina roffarsyften med "nationell" ideologi - allt detta skapar oundvikligen, på basis av den objektivt revolutionära situationen, revolutionära stämningar hos massorna. Det är vår plikt att hjälpa massorna att bli medvetna om dessa stämningar, att fördjupa och utforma dem. Denna uppgift får ett riktigt uttryck endast i parollen om att förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig, och varje konsekvent klasskamp under kriget, varje seriöst genomförd taktik av "massaktioner" leder oundvikligt till detta." (V.I. Lenin - Socialismen och kriget)

Och som Perus Kommunistiska Parti säger:

"Motsättningen mellan de imperialistiska makterna: mellan supermakterna, mellan supermakterna och de imperialistiska makterna och de imperialistiska makterna sinsemellan [...] leder till krig om världsherraväldet och imperialistiska krig, rövarkrig mot vilka proletariatet måste ställa folkkriget och i perspektiv världsfolkkriget." (PKP, Internationella Linjen, 1988)

   

ukraina
De ukrainska arbetarnas uppror till stöd för
Röda Armén 1918

2013.12.12

MANDELA - VÄRLDSREAKTIONENS HELGON:
FÖRSONING I STÄLLET FÖR REVOLUTION

I hela världen försöker nu de härskande klasserna och deras underhuggare än en gång överträffa varandra i hyllningar till "helgonet" och "frihetshjälten" Nelson Mandela. Han är uppenbarligen en av de ikoner, i likhet med Mahatma Gandhi och Dalai Lama, som de härskande gärna marknadsför som "goda föredömen" för massorna, i motsats till alla de arbetarklassens och folkets hjältar som samma reaktionärer rutinmässigt definierar som "terrorister" och "tyranner".

Vad är det då som har gjort Mandela, en gång fördömd som farlig "terrorist", till imperialisternas och alla utsugarnas eget "helgon"? Sanningen är, att det avtal om "fred och försoning" som Mandela och andra i ANC:s ledning ingick med den härskande klassen i Sydafrika var ett utstuderat och välplanerat drag i syfte att försvaga de revolutionära styrkorna i landet och bevara och konsolidera utsugarnas makt och profiter - och både den inhemska bourgeoisien och världens imperialistmakter är tveklöst mycket nöjda med resultatet.

"Fredsavtalet" från 1993 betyder lysande affärer för den svenska imperialismen, som etablerat sig än mer i Sydafrika och får vara med och suga ut landets rättslösa, huvudsakligen svarta arbetare. Sveriges ambassad i Pretoria rapporterar: "Antalet svenska företag med verksamhet i Sydafrika har ökat kontinuerligt sedan sanktionerna lyftes och uppgår i dag till ett 100-tal, mer än dubbelt så många som 1997. Stora multinationella företag som ABB, Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Volvo, Scania, Svedala, Tetra Pak och Sandvik är etablerade i Sydafrika". Reinfeldt, Löfven, Sjöstedt och de andra representanterna för den svenska imperialismen har således goda skäl att hylla förrädaren och kapitulanten Mandela.

I Mandelas och ANC:s "regnbågsnation" har inte en enda av apartheidregimens massmördare och torterare - som bär tusentals sydafrikanska revolutionärers och arbetares blod på sina händer - fått sona för sina brott. Tvärtom har de, i "fredens och försoningens" namn, fått fria händer att fortsätta mördandet, förtrycket och utsugningen av landets arbetarklass och folk. Som en viktig del av denna process har de låtit skapa en liten svart borgarklass, till stor del bestående av ANC-pampar, som i "rättvisans" namn nu tillåts suga ut sitt eget folk och dela maktens korridorer med den vita "härskarrasen". Mot denna bakgrund är det föga förvånande att de största imperialistiska massmördarna och de mest rasistiska ärkereaktionärerna betraktar Mandela som en "god demokrat".

Den 16 augusti 2012 sköts 40 gruvarbetare vid Marinaka-gruvan kallblodigt ihjäl av landets polis för att de krävde högre löner och bättre arbetsförhållanden. I styrelsen för det brittiska bolaget Lonmin, som äger gruvan, sitter bl.a Cyril Ramaphosa, en av de ANC-ledare som deltog i Mandelas fredsförhandlingar och skamlöst sålde ut sitt folk. Khulubuse Zuma, Jacob Zumas svärson, och Zondwa Mandela, Nelson Mandelas barnbarn, belönades för förräderiet med chefsposter vid guldgruvan Aurora, där de bl.a. vägrade betala ut löner till arbetarna och berikade sig genom att sälja ut gruvans tillgångar.

Den sydafrikanska s.k. "freds- och försoningsprocessen" är inte unik. Den är i själva verket ett av imperialisternas mest lyckade exempel på denna specifika metod för att bekämpa revolutionen, och de har sedan dess föresatt sig att tillämpa den systematiskt över hela världen, på varje plats där folkens revolution och befrielsekrig hotar utsugarnas intressen; detta är vad Perus Kommunistiska Parti har definierat som en global imperialistisk plan för "fredsavtal". I Peru, i Indien, i Colombia, över hela tredje världen, etablerar de sina "NGO" och sina "freds- och försonings"-projekt, vilka kombineras med brutal repression och massmord i desperata försök att förhindra revolution till varje pris. Mandela är inte det enda fall där en ledare med stort folkligt inflytande fängslas, isoleras och torteras i syfte att få denne att förråda sitt eget folk, "göra avbön", förkasta revolutionens väg och i stället sprida försoning och kapitulation (se tidskriften Sol Rojos artikel om planen för fredsavtal).

Sydafrikas arbetarklass och folk har för länge sedan insett innebörden av Mandelas och ANC:s förräderi (läs t.ex. det här öppna brevet från en ung sydafrikan som cirkulerar på Internet). De fortsätter idag sin kamp för att störta utsugarna och deras stat och kasta ut alla de utländska imperialisterna. Det är vår fasta övertygelse att Sydafrikas arbetarklass kommer att skapa sitt Parti, ett Kommunistiskt Parti i stånd att leda folket till befrielse, att genomföra de demokratiska och socialistiska revolutionerna och fortsätta mot det klasslösa samhället - men det kommer att kräva att de gör en grundlig analys av ANC:s och andra organisationers historia i landet, framför allt dessas förhållanden till revisionismen, till den sovjetiska socialimperialismen, och idag till den kinesiska socialimperialismen liksom övriga imperialistmakter. Vi har för avsikt att fortsätta fördjupa oss i frågan och återkomma till den i kommande artiklar.

   

marinaka
Gruvarbetare protesterar mot mordet på deras kamrater vid Marinaka-gruvan i augusti 2012

mandeklerk
Mandela försonas med massmördaren De Klerk 1993