DET ÄR RÄTT ATT GÖRA UPPROR!

Den första maj är vår dag, den dag då denna enorma legion som är det internationella proletariatet marscherar i hela världen. Vår klass representerar det nya i denna värld. Vi är framsteget, förnyelsen och det levande löftet om en värld utan utsugning och förtryck. Kapitalets och jordens herrar utbasunerar oupphörligen sin påstådda seger och inrättandet av sitt rikes eviga tidsålder – och överträffar så de tyska fascisternas övermod, vilka i jämförelse var blygsamma då de förklarade sitt rike vara tusenårigt. Men detta ”historiens slut” är en saga, en fantasi som inte grundar sig på något annat än ett döende monsters feberdrömmar. Liksom fascisternas tusenåriga rike inte varade mer än några år innan det krossades av det internationella proletariatet och världens folk under ledning av kommunismen. Denna imperialisternas ”seger” är övergående och vi kan idag se hur de är helt fallfärdiga, medan vi är på uppåtgående. Det som har fallit är inte socialismen eller kommunismen, utan det revisionistiska förräderiet, bluffmakeriet hos de som i namn av vår klass, dess ideologi och dess parti, agerade i det gamlas tjänst, för sina egna intressen. Att denna samhälleliga sårskorpa – revisionismen – gick in i sin bankrutt är en bra sak, då det ger plats för mer klarhet. När vi marscherar idag gör vi det med den röda fanan med hammaren och skäran hissad i topp, fulla av optimism och övertygelse om vår saks rättfärdighet och dess oundvikliga seger. Det gamla kan aldrig stå emot det nya. Imperialismen – tillsammans med dess revisionistiska och reaktionära hejdukar – tillhör historiens sophög. Framtiden tillhör oss.

Vi kan alla känna det imperialistiska systemets globala kris i vårt eget kött. Denna kris skapades inte av några fås oansvariga attityd och ännu mindre på grund av arbetarklassen och folken. Denna kris är tvärtom en av dessa överproduktionskriser som är inneboende i själva systemet. Men de tvingar oss, i synnerhet de förtryckta folken, att bära krisen på våra ryggar. Varje illusion om att imperialismen bringar utveckling och välstånd till folkmassorna har än en gång krossats av den ökande svältens och misärens slående verklighet i hela världen. Till och med i själva de Förenta Staterna, denna förmenta världsgendarm och enda hegemoniska supermakt, finns det miljoner människor som inte ens har mat för dagen. I Europa är situationen den, som i de baltiska staterna och Grekland, att staterna praktiskt taget är i konkurs – de måste underställa sina ekonomier stormakternas diktat – och slår sönder det som var den s.k. ”sociala säkerheten”; i Spanien finns det 4 miljoner arbetslösa, detta enligt officiella siffror, och det finns inte ett enda land på den gamla kontinenten där de breda folkmassornas livsvillkor inte har förfallit drastiskt. Och om vi tidigare hade det dåligt i de förtryckta nationerna, så har vi det idag sämre. I de förtryckande länderna får det imperialistiska systemets kris dagligen proletariatets styrkor att öka, ett proletariat vars utsatthet blir mer och mer alarmerande. Imperialismens svar på krisen är mer aggressionskrig, mer repression, mer reaktion. De kastar sig som vilda bestar över folken och de förtryckta nationerna och begår folkmord efter folkmord – Irak, Afghanistan, Somalia, Pakistan, Jemen etc. Överallt försöker de dränka folkets motstånd i blod. I sin kamp för världsherravälde använder de lokala reaktionärer som marionetter och skapar så folkmord som det i Kongo, samt organiserar statskupper som i Honduras och på andra platser. Till imperialisternas och alla slags imperialistlakejers stora förtret understryker, skärper och stärker allt detta, krisen och den imperialistiska aggressionen, den historiska tendensen att länderna vill ha självständighet, nationerna vill ha befrielse och folken vill ha revolution. Med andra ord, revolutionen uttrycker sig mer och mer som den huvudsakliga tendensen i världen.

Vårt huvudsakliga problem som internationell klass ligger i bristen på organiserade förtrupper, utan vilka vi inte kan konfrontera, besegra och begrava imperialismen. Vi saknar de Kommunistiska Partierna i en stor del av världens länder.
Vår plikt är att kämpa för sådana Partiers rekonstituering liksom att stärka och utveckla dem som redan finns. Den avgörande frågan i detta är att greppa vår ideologi som den levande kraft den är. Inte som en död formel eller som en karikatyr skapad av intellektualoider som drömmer om att vara stora teoretiker, utan på samma sätt som denna har utvecklats i teorin och praktiken under mer än 160 år av kommunisters kamp. Det vill säga att greppa marxismen i dess nuvarande utvecklingsstadium, marxismen-leninismen-maoismen, och förstå maoismen som det huvudsakliga då den är den nya, tredje och högre etappen av det internationella proletariatets ideologi. Maoismen är den ideologi som dagligen bekräftar sin giltighet i det kraftfulla folkkriget i Peru, Indien och Filippinerna liksom de väpnade kamperna i Turkiet, Bangladesh och andra platser. Dessa folkkrig är tillförlitliga, materiella och konkreta bevis – revisionisterna må säga vad de vill – på att den proletära världsrevolutionen går framåt, att marxismen är livskraftig och att vi har en lysande framtid. Folkkriget i Peru är det folkkrig som har öppnat vägen: det är med Perus Kommunistiska Parti, Ordförande Gonzalos Anförarskap, med hans tänkande, genom att framhärda i folkkriget, som vi har en korrekt tillämpning av maoismen som låter oss bibehålla kursen till Kommunismen.

Det revolutionära kriget i Indien på stark frammarsch gör sin genomslagskraft mer och mer märkt i världen och visar att ju mer maoismen förkroppsligas, desto mer framsteg. Således är maoismen de kämpandes fana, den röda fanan med hammaren och skäran för att leda de demokratiska, socialistiska och kulturella revolutionerna med folkkrig till kommunismen. Därför förkastar vi maoister ”fredsavtalen” och den påstådda ”nationella försoningen” som imperialismen försöker genomtvinga på alla de platser där folket har rest sig i väpnat uppror. Därför förkastar vi maoister den parlamentariska kretinismen som sedan länge endast tjänar till att avleda den revolutionära kampen. Därför förkastar vi maoister ”vänsterns” pampar, som hovnarren Chavez, som varken har gjort eller kommer att göra någon revolution, som teatraliskt motsätter sig några imperialister bara för att slå sig ihop med några andra. Vi maoister är för den proletära världsrevolutionen, vi är inte för några halvmesyrer – vi är anhängare av världsfolkkriget.

Det är därför Folkrörelsen Peru, PKP:s alstrade organisation för partiarbetet i utlandet, med revolutionär glöd hälsar vår klass, det internationella proletariatet, och vet att denna kommer att begrava imperialismen och kommunismen kommer att segra.

TILLÄMPA MAOISMEN!
KROSSA REVISIONISMEN!
FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN!