Proletärer i alla länder, förena er!

 
FÖR EN KLASSLINJE I KVINNORÖRELSEN!

 
Det är viktigt att förstå kvinnofrågan utifrån marxismen, som lär oss att denna är kopplad till privategendomen, familjen och staten, eftersom kvinnans situation och historiska belägenhet är intimt förbunden med dessa tre punkter i den historiska processen. Marxismen lär oss att ursprunget till kvinnoförtrycket har att göra med skapandet, framväxten och utvecklandet av privategendomen och att kvinnans frigörelse således är kopplad till privategendomens förstörande. Kapitalismen lägger grunden för kvinnans framtida frigörelse som del av det mogna proletariatets frigörelse, eftersom de förtryckta klasserna, och kvinnan ännu mer, har det gemensamt att de lider under förtrycket från de utsugande klasserna. Dessa klasser försöker upprätthålla och rättfärdiga kvinnoförtrycket, och i deras tjänst upphöjer revisionismen den förmodade “kvinnofrigörelsens” slitna fanor för att försöka avleda vår kamp och följa en reaktionär feminism för den “sexuella läggningens” och de “intima förhållandenas” frihet, för att på så sätt ställa individen mot klassen.

I de imperialistiska länderna görs mycket propaganda om kvinnans frigörelse; man säger att det råder lika rättigheter för män och kvinnor, men sanningen är att denna jämlikhet bara är formell, och att detta samhälles framsteg vad gäller kvinnans frigörelse bara är relativ – eftersom kvinnans kamp för dagskraven är beroende av arbetarklassens nuvarande kamp i varje land, och av alla de rättigheter som erövrats av våra klassystrar, såsom 8 timmars arbetsdag, arbetsvillkoren, anställningsskyddet, minimilönen, arbetslöshetsersättningen, pensionssystemet, etc. Imperialismen och dess lakejer motsätter sig kvinnans sanna frigörelse, och sprider den borgerliga och småborgerliga feminismen för att försöka splittra klassen och avleda vår kamp, för att förvandla den till ett krig mellan könen, för att vi kvinnor inte skall förena oss med våra klassbröder och på så sätt kämpa enade mot våra gemensamma fiender, våra klassfiender: imperialismen, reaktionen och revisionismen. Därför är det nödvändigt att förkroppsliga den enda revolutionära feminismen, den proletära feminismen, d.v.s. den feminism som uppfattar kampen för proletariatets frigörelse i sin helhet, och så bekämpar avvikelserna för att inte tillåta att någon schackrar med kvinnoförtrycket. Vi har fått nog av att våra kamper beslagtas av fientliga krafter som bara vill rida på massornas ryggar och utnyttja dem för sina val och sina personliga ambitioner; vi tillåter inte att man förråder vår kamp och att denna leds till nederlag – det är bara under ledning av proletariatet och dess Parti som kampen för kvinnans frigörelse kommer att ha en rättfärdig och korrekt linje.

Det måste understrykas att även i de imperialistiska länderna, där vi antas ha ett samhälle med formell jämlikhet i fråga om mannens och kvinnans rättigheter, upplever vi i vår dagliga praktik att kvinnan lider under mer utsugning och förtryck än mannen. T.ex. är det i allmänhet så att vi tar på oss omsorgen av barnen och utför en enorm mängd arbete (som samhället behöver men som kallas “hushållsarbete”) utan någon som helst betalning; att vi fortfarande anses ha en “bristfällig natur”, att vi fortsätter att vara offer för manligt våld, att vi får mindre betalt när vi säljer vår arbetskraft – inom vissa arbeten tjänar vi t.o.m. mindre än männen när vi har samma kompetens och yrkeskunskap. Och det är ingen tillfällighet att, på många arbeten där fler kvinnor än män arbetar (sjukvård och förskola), lönen är lägre än en fabriksarbetares. Dessutom anställer många företag färre kvinnor än män eller tvingar dem att skriva på ett kontrakt där kvinnorna måste lova att inte skaffa barn under anställningstiden, för att företaget skall slippa utgifterna för mammaledigheten och för den som hyrs in som ersättare. Siffrorna från 2008 visar att arbetande kvinnor i Tyskland tjänar 23.8% mindre än sina manliga kollegor. Särskilt anmärkningsvärd är skillnaden inom den “tekniska” sektorn, där kvinnorna tjänar upp till 34% mindre än männen (statistik publicerad av Statistisches Bundesamt, se jW-online 2010-03-05). Statistiken visar dessutom att kvinnorna i EU som helhet tjänar 18% mindre än männen, och att denna situation inte har förändrats mycket under de senaste 15 åren. Alltså kamrater, så ser vi att hur mycket de än försöker dölja det, så är kvinnan även här socialt och ekonomiskt förtryckt – och det skall understrykas att allt detta drabbar framför allt kvinnorna från arbetarklassen.

Av det vi beskrivit ovan kan man se att det i vart och ett av de imperialistiska länderna föreligger en olöst och nödvändig uppgift: rekonstitueringen av de militariserade Kommunistiska Partierna som leder proletariatets kamp och kvinnans frigörelse i ljus av proletariatets ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, för att med folkkrig krossa den imperialistiska staten, bygga proletariatets diktatur och med successiva kulturrevolutioner tillsammans med hela mänskligheten marschera mot slutmålet kommunismen. Det är inte förrän då som vi fullständigt kan genomföra kvinnans sanna och fullständiga frigörelse, vilken utgör en del av proletariatets frigörelse – som i sin tur endast kan uppnås med kvinnornas aktiva och bestämda deltagande. Kvinnans politisering i de imperialistiska länderna är oumbärlig; utan den kan det inte bli någon mobilisering eller någon organisation. Utan den kommer vi inte kunna kämpa tillsammans med våra klassbröder, som en del av proletariatet, för vår frigörelse. Därför är kvinnornas politisering, deras ideologiska formering, avgörande, för att förkasta det borgerliga synsättet och för att sedan förbereda sig för kampen i dess olika former, i kampen för dagskraven som en del av kampen för makten. Vi minns vad den store Lenin skrev: “Vi brukar säga att arbetarnas befrielse måste vara deras eget verk, och på precis samma sätt MÅSTE ARBETERSKORNAS BEFRIELSE VARA DERAS EGET VERK.” (Arbetarkvinnorörelsens uppgifter i Sovjetrepubliken).

I andra delar av världen, där den förkrossande majoriteten av världens befolkning lever, i de förtryckta nationerna i Afrika, Asien och Latinamerika, är de kvinnliga massornas situation ännu värre på grund av den underutveckling som imperialismen påtvingar dem. Men kvinnan får inte reduceras till ett offer; kvinnorna från de framstegsvänliga klasserna genom historien har kämpat mot det dubbla förtryck de har utsatts för. På samma sätt kämpar kvinnorna idag för sin frigörelse – men på ett väldigt annorlunda sätt än vi många gånger tror, utifrån en eurocentrisk och ofta t.o.m. chauvinistisk synvinkel – och de som har gjort mest framsteg i denna process är de kvinnor som kämpar tillsammans med sina klassbröder i folkkriget i Peru. Där är de revolutionära kvinnorna del av processen för att förändra världen. De utgör en del av de krafter som skapar människans nya historia. I det mänskliga panorama vi lever i idag är det klassuppdelningen som är helt dominerande; vi kvinnor, liksom männen, tillhör klasser, och det är bara genom att kämpa tillsammans med våra klassbröder som vi kan nå våra mål. José Carlos Mariátegui, grundare av Perus Kommunistiska Parti, lär oss: “Kvinnor liksom män är reaktionärer, centrister eller revolutionärer. De kan således inte tillsammans utkämpa samma slag. I det nuvarande mänskliga panoramat skiljer klassen individerna åt mer än könet”. Vi ser alltså att både männen och kvinnorna kämpar, antingen i de utsugande klassernas tjänst för att splittra den revolutionära rörelsen, eller för att tjäna folkets kamp och den sanna demokratin i folkets tjänst. Och vi, de kvinnliga revolutionärerna, måste än mer resolut, och t.o.m. med våra egna liv, försvara revolutionens intressen och ihärdigt hålla fast vid partiprinciperna för att outtröttligt kämpa mot varje felaktig idé och handling varifrån den än må komma, för att hävda Partiets rättfärdiga principer i syfte att stärka Partiets kollektiva liv och dess band till massorna.

Perus Kommunistiska Parti (PCP) ser kvinnofrågan på ett vetenskapligt sätt, utifrån en materialistisk och dialektisk ståndpunkt, i ljuset av vår allsmäktiga ideologi marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande. Partiet har alstrat en massorganisation med uppgiften att politisera, mobilisera och organisera kvinnan med en proletära klassposition. I PCP deltar kvinnan resolut och kampvilligt på Partiets alla nivåer, i revolutionens tre instrument: Parti, Armé och Front. Således leds de av den demokratiska centralismen och tjänar folkkrigets utveckling. Eftersom det i Peru – då det är ett halvfeodalt och halvkolonialt land och där en byråkratisk kapitalism utvecklas –  är nödvändigt att utveckla en demokratisk revolution och fullgöra denna, har PCP etablerat, i punkt 11 i sitt program för den demokratiska revolutionen: “Verklig jämlikhet för kvinnan, en bättre framtid för ungdomen och beskydd för modern och barnen; respekt och stöd till de äldre”, vilket genomförs i den nya makten, i folkkommittéerna där män och kvinnor lever i verklig jämlikhet på alla nivåer, inför folkdomstolarna, i äktenskapet, i arbetet. I den nya makten kämpar man konstant mot de gamla idéer som saluför  kvinnans “svaga och bristfälliga natur” och ser kvinnan som ett sexuellt objekt och inte som en tänkande och handlande varelse. Därför straffas misshandel och våldtäkt hårt i folkdomstolarna. Det är också därför som den peruanska revolutionen har den största graden av kvinnligt deltagande i historien. I PCP har vi kvinnliga kommunistiska ledare, partimedlemmar och kamrater som varje dag ger sina liv för Partiet och revolutionen, härdade i och för folkkriget, och kvinnliga ledare och kombatanter i Folkets Befrielsearmé som utdelar hårda slag mot imperialismen och reaktionen. Vår största hjältinna är kamrat Norah, medlem av Partiets allra högsta ledning – ett föredöme och exempel på ovillkorlig oegennytta och absolut hängivenhet åt folkets och klassens intressen.

Folkets bästa döttrar ingår i Partiets led på alla nivåer och utgör så en del av den proletära förtruppen. På detta sätt har kämpande kvinnor stigit fram under hela det internationella proletariets klasskamps historia, stora kämpar, framstående kvinnliga kommunistiska ledare som ägnat sina liv åt revolutionen och är storslagna exempel för folket, klassen och alla framtida kommunister. Bland andra har vi Louise Michel, N. Krupskaya. Rosa Luxemburg, Clara Zetkin, Liu Ju-lan, Chiang Ching, Kamrat Norah, liksom tusentals andra hjältemodiga kommunistiska kämpar såsom Bernio. Alla dessa, som bidragit till den revolutionära kampen och gett sina liv varje dag för revolutionen, är stora förebilder för de kvinnliga kamraterna, framtida partimedlemmarna och kombatanterna, för att kämpa sida vid sida med sina klassbröder under ledning av proletariatet genom dess Parti och begrava detta ruttnande lik som vägrar gå ner i graven, imperialismen, på så vis vara en del av och tjäna den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen som vi har gått in i, och med successiva kulturrevolutioner tillsammans med hela planeten nå slutmålet, den alltid strålande kommunismen.

Leve Ordförande Gonzalo!

Leve marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande!

Leve Perus Kommunistiska Parti!

Leve den proletära feminismen!

Ned med revisionismen!

Folkkrig till kommunismen!