Utdrag ur det kommande numret av tidskriften Sol Rojo / Red Sun: __________________________________________________________________ Debatt: STÖD FOLKKRIGEN OCH DE VÄPNADE KAMPERNA I VÄRLDEN GENOM ATT BEKÄMPA OCH KROSSA REVISIONISMEN OCH OPPORTUNISMEN! Den nuvarande situationen i den internationella kommunistiska rörelsen och i de olika länder där folkkrig och väpnad kamp utvecklas under maoismens fana, gör behovet av ideologisk och politisk tvålinjerskamp än mer nödvändig. Först och främts återförsäkrar vi oss i den proletära internationalismens principer och, mer specifikt, i Ordförande Gonzalo, gonzalos tänkande och Perus Kommunistiska Parti, dess Centralkommitté och hela dess ledningssystem; följaktligen stöder vi och kämpar för inledandet och utvecklandet av folkkrig i alla världens länder, vilket givetvis inkluderar den indiska revolutionen. Ett segerrikt folkkrig i Indien – som krossar den gamla staten, kastar ut imperialisterna och krossar halvfeodalismen och byråkratkapitalismen, genomför den ny-demokratiska revolutionen, etablerar den nya makten såsom de revolutionära klassernas gemensamma diktatur under ledning av proletariatet, och sedan utan något uppehåll fortsätter med den socialistiska revolutionen under proletariatets diktatur med kulturrevolutioner fram till kommunismen – vore en stor och viktig seger för det internationella proletariatet. Ju snarare en sådan seger förverkligas desto bättre, och därför är det alla kommunisters och revolutionärers plikt, såsom uttryck för vår proletära internationalism, att stödja våra kamrater i Indien. Däremot insisterar vi på att detta stöd inte kan och inte kommer att tjäna det indiska proletariatets och folkets seger om det inte baseras på principer, d.v.s. på marxismen-leninismen-maoismens, huvudsakligen maoismens principer. Om det internationella stödet till den indiska revolutionen försöker undvika kritiken och debatten, undvika tvålinjerskampen mot revisionismen och opportunismen, och i stället för en sådan kamp tillämpar den revisionistiska tesen om att försoning leder till enighet (”två förenas i en”), så tjänar det i verkligheten inte alls proletariatet och folket, utan försvarar bara några ”ledares” intressen, och vad som är viktigare, så tjänar det imperialismens och reaktionens kontrarevolutionära planer. Det är ett kännetecken för revisionister, och i synnerhet för dagens nya revisionister, att de undviker kampen på alla sätt de kan. Det är de som, när meningsskiljaktigheter uppstår och motsättningarna skärps, föredrar att helt enkelt sticka, kapitulera fullständigt eller bilda alla slags nya grupper och organisationer. Opportunister kommer att följa och stödja vilket som helst parti eller vilken som helst rörelse som för ögonblicket har mest vapen eller får mest publicitet i den borgerliga pressen – eftersom de är så angelägna om en snabb seger, så angelägna om att försäkra sig om viktiga roller åt sig själva som ”stora personligheter” under sin egen livstid, och hoppas på att få poster. Vi kommunister får inte falla i denna fälla. Vi måste vara förberedda på det långvariga kriget, för långa år av kamp, och förstå att om den ideologiska och politiska linjen inte är korrekt, så kommer våra segrar i själva verket inte vara segrar alls.
Situationen i folkkriget i Peru och Ordförande Gonzalos betydelse i världen Perus Kommunistiska Partis och folkkriget i Perus vikt för den internationella kommunistiska rörelsen och den proletära världsrevolutionen kan inte förnekas och har fått brett erkännande: det var p.g.a. Ordförande Gonzalo och hans röda linje som det första folkkriget inleddes i världen efter den revisionistiska kuppen i Kina, och det var Ordförande Gonzalo som definierade maoismen som tredje, ny och högre etapp av marxismen. Med folkkrigets utveckling i Peru, fick detta ett massivt stöd bland det internationella proletariatet och världens förtryckta folk, och inspirerade kommunisterna i många länder att ta upp maoismen och inleda den väpnade kampen. Det är alltså inte så konstigt att världsreaktionen såg PKP och dess Anförarskap som ett allvarligt hot som de ville förstöra med alla medel. Eftersom de hade lärt sig av sina tidigare misstag, förstod fienden att det inte räckte med att helt enkelt döda kommunisterna och Perus revolutionära folk (även om de gjorde allt de kunde för att göra även det). Yankee-imperialismen och dess reaktionära lakejer i Peru tänkte ut lögnhistorien om ”fredsavtalen”, i hopp om att 1) smutskasta den peruanska revolutionens Anförare och 2) förvandla PKP till ett legalt parti, borgerligt och revisionistiskt, ett maoistiskt parti bara till namnet, integrerat i deras eget system av utsugning och förtryck. Detta var viktigt för dem inte bara för att ”rädda” Peru från revolution, utan kanske ännu viktigare, för att ”rädda” världen från Ordförande Gonzalos och PKP:s farliga inflytande på världsnivå. Var de framgångsrika i detta? Lyckades de förinta folkkriget i Peru, Ordförande Gonzalos röda linje och dess inflytande i världen? Som vi vet så har PKP fortsatt att tillämpa gonzalos tänkande och har inte stoppat folkkriget en enda sekund, och dess inflytande i världen har spelat en viktig roll som ett exempel att följa i bildandet av maoistiska Partier och i inledandet av revolutionära väpnade kamper i flera länder. Samtidigt är det dock ett faktum att fienden faktiskt lyckades tillfoga den peruanska revolutionen stor skada och hårda slag, och idag fortsätter PKP att leda folkkriget under svåra omständigheter. Vi vet också att fiendens plan på världsnivå har varit delvis framgångsrik vad gäller att uppnå PKP:s isolering, huvudsakligen därför att de nya revisionisterna spelade med i denna plan perfekt, och gjorde precis det som imperialisterna ville – och de fortsätter att göra det idag. En del av detta var att försöka undergräva och splittra PKP:s alstrade organisation för partiarbetet i utlandet – MPP – och i detta har också de nya revisionisterna spelat en viktig roll. HOL (den revisionistiska och kapitulationistiska högeropportunistiska linjen) och lögnhistorien om ”fredsavtalen” i Peru var en pilotplan, och efter att ha tillämpat den i Peru gick de vidare och gjorde detsamma i Nepal; och det råder inget tvivel om att de försöker göra detsamma i andra länder. För att uppnå detta var det nödvändigt och fortsätter att vara nödvändigt för imperialismen, reaktionen och revisionismen att isolera PKP från resten av IKR (den internationella kommunistiska rörelsen), genom att misskreditera Ordförande Gonzalo, PKP och dess ideologiska och politiska linje. Så, i ljuset av det ovan nämnda, vad betyder det när några ”solidaritetsgrupper” i världen organiserar stödkampanjer för folkkrigen i Indien och Filippinerna etc., men inte nämner något om Peru? Vad betyder det när några intellektualoider, förmenta försvarare av gonzalos tänkande, upprepar samma lögner som sprids av reaktionen – att ”PKP inte finns längre” och att det nu ”bara finns tävlande fraktioner”? (Och de indiska kamraterna måste vara väl bekanta med denna slags lögnhistoria från reaktionen i deras eget land). Och vidare, vad betyder det när samma personer utger sig för att stödja revolutionen i Indien, men inte säger ett enda ord om Ordförande Gonzalos bidrag, inte ett ord om att dela med sig av erfarenheterna från Peru till andra länders Partier och organisationer? Liksom de gamla revisionisterna förkastar maoismen med argumentet att Teng och hans följeslagare på den kapitalistiska vägen kunde ta makten i Kina (vilket påstås bevisa att ”maoismen inte fungerar”), förkastar dagens intellektualoider gonzalos tänkande med argumentet att det är orsaken till det påstådda ”nederlaget” för folkkriget i Peru. Och liksom de gamla revisionisterna förkastar den Stora Proletära Kulturrevolutionen genom att säga att den inte var något annat än ”en personlig maktkamp”, proklamerar intellektualoiderna idag att ”PKP inte finns längre” och att PKP och dess Centralkommitté bara är en av flera fraktioner i en personlig maktkamp. Det faktum att några av dessa intellektualoider framställer sig som ”försvarare” av gonzalos tänkande gör bara deras opportunism än mer skamlös. Deras fega så kallade kritik, deras krav om att Partiet borde ha uteslutit eller tillintetgjort de opportunistiska renegaterna (VOL – den ”vänster”-opportunistiska linjen), är ett eko av revisionisten Hoxhas argument mot den Stora Proletära Kulturrevolutionen, d.v.s. den revisionistiska idén om det monolitiska Partiet. Det är tydligt att denna ”kritik” inte var något annat än en förevändning för att rättfärdiga deras egen kapitulation och opportunism. Inför en svår situation föredrog de att ta den ”lätta vägen”, och bilda sina nya smågrupper för att bli förment prestigefyllda ledare för småborgerliga solidaritetsorganisationer, försona sig med revisionismen och så tjäna fiendens planer. Se hur dessa självutnämnda ledare nu principlöst söker allierade överallt, och desperat söker vilken ”fraktion” de kan samarbeta med i sitt försök att undergräva PKP och dess Centralkommitté. Kanske har de funnit vad de sökte i internetfenomenet som kallar sig PKP-bas, och som nu säger att HOL och VOL är ”avvikelser som måste rätta sig efter Partiets linje”. PKP:s position är kamp till döden mot HOL och VOL och mot all kapitulation. Även om den vägledande huvudlinjen för revolutionen är riktig, är det omöjligt att få en säker garanti mot bakslag och offer under revolutionens förlopp. Så länge revolutionen följer en riktig linje är det inget tvivel om att den segrar i det långa loppet. (Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje, Kinas Kommunistiska Parti 1963) De gamla antimaoisterna och de nya revisionisterna, kotterierna och intellektualoiderna av idag har en sak gemensamt: alla deras argument är blott förevändningar för att rättfärdiga deras egen opportunism; deras villighet att följa den som för ögonblicket mobiliserar mest massor, eller har flest vapen, eller åtnjuter mest erkännande från de borgerliga intellektualoiderna – eftersom de bryr sig mer om sin egen prestige och sin dröm om att ha en viktig roll som individer i ”stora händelser” under sin egen livstid. Vi säger: Nej! Det faktum att fienden lyckas åsamka skada, det faktum att det finns hinder och svårigheter på revolutionens väg, innebär inte att vår linje skulle vara felaktig. Tvärtom bekräftar erfarenheterna från folkkriget i Peru och från andra länder maoismens universella giltighet, liksom giltigheten hos dess tillämpning på den peruanska revolutionen, gonzalos tänkande. Vidare bekräftar den nuvarande situationen i IKR att Ordförande Gonzalos och PKP:s varningar angående de ideologiska och politiska problemen i IKR och i RIM (den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen) var korrekta, d.v.s. angående RCP-USA:s och Avakians hegemonistiska strävanden, och angående den revisionistiska linjen i Nepal. De som upphöjde Nepal till den påstådda ”världsrevolutionens nya fackla” och kallade PKP ”dogmatiskt” för att det tog upp kampen mot denna revisionism, har nu ”plötsligt” förstått det uppenbara, att ledarna för det nepalesiska partiet är en handfull revisionister som inte tjänar någon annan än sig själva och imperialismen. Men har vi hört någon som helst självkritik från dessa kamrater? Än en gång, opportunister tillämpar inte den maoistiska metoden av kritik och självkritik, utan den revisionistiska metoden av försoning och smutsig kamp.
Den imperialistiska planen för ”fredsavtal” Genom att basera sig på erfarenheterna från Peru med lögnhistorien om ”fredsavtalen”, HOL och det faktum att denna plan tänktes ut och leddes av yankeeimperialismen, och genom att basera sig på analysen av den internationella situationen, etablerade PKP att det idag finns en imperialistisk plan på världsnivå för ”fredsavtal”, med vilken de hoppas på att kunna tillintetgöra varje revolutionär väpnad kamp, speciellt de som leds av maoistiska partier, genom att förvandla dem till ”tämjda” maoister, d.v.s. legala borgerliga organisationer som försonas med reaktionen, deltar i val och blir delar av det gamla utsugar- och förtryckarsystemet (eller blir väpnade revisionister som för väpnad kamp för att ”sätta press på” den gamla staten i syfte att få en del av dess makt, som vi ser i anknytning till HOL och VOL i Peru). För att uppnå detta, hoppas de på att gamla revisionistiska positioner skall vinna inflytande inom den revolutionära rörelsen: den gamla teorin om ”fredlig övergång”, den gamla smutskastningen med ”personkulten” etc. I korthet vill imperialismen påtvinga de revolutionära rörelserna följande:
Dessa idéer har givetvis redan blivit heliga principer för alla världens gamla revisionister och en stor del av de massor de mobiliserar (speciellt i de imperialistiska länderna). Men genom partier såsom RCP-USA och dess ledare, definierade såsom nya revisionister, håller dessa idéer nu på att spridas även bland dem som kallar sig maoister. Vad är Avakians ”nya syntes” om inte precis de idéer som läggs fram här ovan? Vad är Prachandas och de andra nepalesiska revisionisternas linje om inte tillämpningen av dessa idéer under maoismens täckmantel? Och vägledda av dessa idéer vill de nya revisionisterna bilda sin s.k. ”nya international” för att genomtvinga samma idéer i hela världen. Om vi kommunister och revolutionärer inte erkänner att denna plan existerar, och om vi inte klart och tydligt fördömer och krossar den, lämnar vi dörren vidöppen för revisionisterna att fullgöra denna plans målsättningar. Medan några kan fördöma de revisionistiska förrädarna och deras ”fredsavtal” i Nepal, försvarar de ändå ”möjligheten” till fredsavtal i andra länder (och rättfärdigar detta genom att hänvisa till tidigare ”fredsavtal” i IKR:s historia – vilka ägde rum under helt andra omständigheter). I världen idag, då imperialismen är försvagad av sin slutliga kris och sina interna motsättningar, och då den har lanserat sin plan för ”fredsavtal” för att komplettera deras pågående repression och folkmord mot de revolutionära folken – så är det som PKP säger: Här, liksom i hela världen, finns det ingen plats för kapitulation, fredsavtal, eller någon vapenvila över huvud taget!
Om den indiska revolutionen När vi ser på den nuvarande situationen i den indiska revolutionen, måste vi göra det i ljuset av de fakta vi nämnt här ovan. Om vi vill att ett segerrikt folkkrig skall utvecklas i Indien, måste vi basera vår position på MLM:s principer och föra den ideologiska och politiska kampen för att driva ut revisionismen och opportunismen. Det är utifrån denna utgångspunkt som vi uttrycker våra farhågor angående den indiska revolutionen och några av de positioner som uttrycks av kamraterna i Indien. En del av problemet är just bristen på vilja till öppen debatt, och det faktum att det finns få dokument från IKP(M):s (Indiens Kommunistiska Parti (Maoisternas)) Centralkommitté som uttrycker klara positioner om de brådskande punkter som nämnts ovan. Vad som finns är en stor mängd dokument, intervjuer och uttalanden från individuella ledare som uttrycker mer allmänna positioner men undviker de mer brådskande diskussionspunkterna. I stor utsträckning återfinns IKP(M):s uttalanden i böcker och artiklar av de borgerliga intellektuella vilka de indiska kamraterna verkar ge förtroendet att publicera dess positioner. I allmänhet verkar det som att den internationella rörelsen till stöd för den indiska revolutionen till stor del baserar sig på stödet från sådana borgerliga intellektuella och på det småborgerliga ”solidaritetsarbetet”. Medan sådana borgerliga och/eller småborgerliga intellektuella, såsom den svenske författaren Jan Myrdal eller den indiska författarinnan Arundhati Roy, mycket väl kan tjäna den proletära revolutionens sak om kommunisterna är i stånd att korrekt hantera denna typ av stöd, så tjänar de också revisionistiska och reaktionära syften under andra omständigheter. För att ta exemplet Myrdal: hans rapporter från Kina under 60- och 70-talen spelade en positiv roll, men det betyder inte att han är kommunist eller på något sätt revolutionär. Sedan den revisionistiska kuppen i Kina, har han aldrig klart och fast förkastat eller fördömt Teng och hans följeslagare; faktum är att hans enda kommentar rörande Tienanmen-massakerna 1989 var att den var ”förståelig” och ”nödvändig”, för att inte nämna hans positioner angående kamrat Stalin och angående de jugoslaviska revisionisterna. Idag, när en av de mest brådskande diskussionpunkterna inom IKR är just frågan om Nepal och positionen om ”fredsavtal”, har IKP(M) inte tagit en tydlig position. Det senaste dokumentet som uttrycker IKP(M):s position angående Nepal är från 2009, och även om detta visserligen fördömer den revisionistiska linjen i Nepal, så gör de det genom att uttrycka positioner som spelar fienden i händerna. T.ex.: ”’Kampen mot dogmatismen’ har blivit en modefras bland många maoistiska revolutionärer. De talar om att förkasta ”föråldrade” principer från Lenin och Mao, och om att utveckla MLM under de ”nya omständigheter” som de säger har uppstått i världen i det 21:a århundradet. Några av dem beskriver sin ansträngning att ”berika och utveckla” MLM som en ny väg eller ett tänkande, och även om detta till en början beskrivs som något som är begränsat till deras respektive land, får det oundvikligen och snart ”universell karaktär” eller ”universell betydelse”. Och i denna praktik glorifieras och t.o.m. förgudas enskilda ledare till den grad att de verkar vara ofelbara. Sådan glorifiering hjälper inte Partikommittéernas eller hela Partiets kollektiva funktion, och frågor rörande linje tas nästan aldrig upp, eftersom de kommer från en enskild ledare som är ofelbar. I en sådan situation är det extremt svårt för CK, för att inte tala om kadrerna, att kämpa mot en allvarlig avvikelse i den ideologisk-politiska linjen, eller i den grundläggande strategin och taktiken, även när det står fullständigt klart att denna går emot revolutionens intressen. Den ”individkult” som främjas under namnen väg och tänkande ger en viss grad av immunitet åt avvikelsen i linje om den kommer from denne individuelle ledare.” (Öppet brev till Nepals Kommunistiska Enhetsparti (Maoisterna) från Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna), 2009) Här tar de indiska kamraterna det rättfärdiga och korrekta förkastandet av den revisionistiska linjen i Nepal som förevändning för att upphöja Avakians redan krossade teser och så även förkasta principen om maoismens kreativa tillämpning till varje lands konkreta förhållanden, och upprepa den gamla revisionistiska tesen om ”personkulten”, vilken är en central del av imperialismens kontrarevolutionära offensiv i världen. D.v.s. samma tes som användes för att attackera socialismen i Sovjetunionen, därefter för att attackera Ordförande Mao, Kulturrevolutionen och maoismen, och idag för att attackera folkkriget i Peru och Ordförande Gonzalo i syfte att undvika att de inspirerar kommunisterna och revolutionärerna i andra länder. Frågan är, anser de indiska kamraterna att Ordförande Mao, och Mao Tsetungs tänkande, marxismen-leninismens kreativa tillämpning till den kinesiska revolutionens förhållanden, också var ett exempel på ”individkult” eller ”glorifiering” som ”inte [hjälpte] Partikommittéernas och hela Partiets kollektiva funktion”? Och när dess universella karaktär som maoism etablerades av Ordförande Gonzalo, anser de indiska kamraterna att detta var ett misstag? Vad gäller gonzalos tänkande, så har PKP aldrig påstått att det skulle ha universell karaktär. Emellertid etablerar Partiet att det innehåller universella bidrag till det internationella proletariatets universella ideologi, och PKP har insisterat och fortsätter att insistera på att debattera dessa bidrag med Partierna i hela världen i en öppen och ärlig debatt, baserad på objektiva fakta. IKP(M) fortsätter att undvika att diskutera dessa punkter, och avvisar dem i stället helt och hållet genom uttalanden av allmän karaktär såsom det ovan. Å andra sidan, medan IKP(M) verkar förkasta det nepalesiska partiets deltagande i det borgerliga parlamentet, fortsätter det att anse att ”fredsavtalen” är en användbar metod i Indien, och vägrar tydligen att försvara denna position i tvålinjerskampen inom IKR. IKP(M):s dokument och dess representanter uttrycker vid flera tillfällen positionen att det revolutionära våldet endast är en fråga om ”självförsvar”, som i följande uttalande: ”Vi är redo att föra samtal om regeringen drar tillbaka sina styrkor. Våldet är inte en del av vår agenda. Vårt våld är antivåld.” (”Kishenji [Koteshwar Rao], intervju om den väpnade kampen, fredssamtalen och folkdemokratin”, Tidskriften Tehelka, 13:e november 2009) Denna position delas av de stödorganisationer i andra länder som beskriver den väpnade kampen i Indien som rent självförsvar, men som undviker att ta ställning i frågor om tvålinjerskamp mot revisionismen (inklusive den väpnade revisionismen). Medan några av IKP(M):s uttalanden (såsom det ovan citerade uttalandet från 2009) förkastar alla demokratiskt-borgerliga illusioner, så finns det senare uttalanden som uttrycker en annan position, och vädjar till de härskande klassernas förmenta demokratiska goda vilja samt insisterar på fredssamtal: ”T.o.m. enligt de lagar som formulerats av dessa härskande klasser, så skulle de demokratiska rättigheterna vara tillämpliga på vårt parti. Därför borde förbudet mot vårt parti hävas. Förbudet mot våra massorganisationer borde hävas. Man borde skapa absoluta demokratiska möjligheter till massmobilisering. Endast under omständigheter som skulle låta oss verka demokratiskt kan vi gå till samtal.” (Intervju med kamrat Ganapathy, Indiens Kommunistiska Parti (Maoisternas) generalsekreterare: ”Ingen kan mörda ’Azads” idéer! Ingen kan stoppa revolutionens frammarsch!!, 2010) PKP insisterar på det fasta förkastandet och avslöjandet av alla demokratiskt-borgerliga illusioner, och på nödvändigheten att ta fast ställning för det revolutionära våldet, och inte framför allt som självförsvar, utan som metoden för att förstöra den gamla staten och bygga den nya. Ja, det är nödvändigt och korrekt att fördöma att bourgeoisien inte följer sina egna principer, det är nödvändigt och korrekt att försvara de borgerligt demokratiska rättigheter som folket har erövrat, och det är nödvändigt och korrekt att hantera legala kampformer liksom illegala – men den första och huvudsakliga punkten måste alltid vara att helt och hållet förkasta idén om den borgerliga demokratin som ett medel för revolutionen och upphöja principen om det revolutionära våldet, inte som någon ”sista utväg” eller som ett sätt att sätta press på den härskande klassen, utan som grundläggande del av det internationella proletariatets högsta militära teori och strategi – folkkriget. ”Om revolutionen kräver våld, auktoritet, disciplin, så är jag för våldet, för auktoriteten, för disciplinen. Jag accepterar dem, i en enda klump, med alla dess hemskheter, utan fega reservationer.” (José Carlos Mariátegui, grundare av Perus Kommunistiska Parti) ”Vi marxist-leninist-maoister, gonzalos tänkande, återförsäkrar oss i det revolutionära våldet som allmängiltig lag för att ta makten och i att det är själva kärnan i att byta ut en klass mot en annan. De demokratiska revolutionerna sker med det revolutionära våldet, de socialistiska revolutionerna sker med det revolutionära våldet, och inför återupprättandena tar vi tillbaka makten genom det revolutionära våldet och upprätthåller revolutionens fortsättning under proletariatets diktatur med revolutionärt våld genom kulturrevolutionerna; och till kommunismen kommer vi bara gå med det revolutionära våldet. Så länge det finns en plats på jorden där utsugning existerar, så gör vi slut på den med det revolutionära våldet.” (Perus Kommunistiska Partis Internationella linje, 1988) ”Lenin sade att Engels höll lovtal till det revolutionära våldet; och detta är precis vad som åligger en marxist, en revolutionär. Det som åligger en reaktionär är att lovorda pacifismen, den följugna freden under bajonetterna. Det är två positioner, var och en har sin fred och var och en hanterar sitt krig. I världen finns det en hämningslös iver att prata om fred, om pacificiering, om dialog, en översvallande hämningslöshet av borgerliga och småborgerliga positioner av den mest vulgära pacifism, ett idiotiskt gift för att förgifta klassen och massorna.” (Centralkommitténs III Plenum, Centralt dokument, PKP 1992) Frågan är då, ser de indiska kamraterna denna form av pacifism som en slags ”taktik” för att dra till sig stöd från småborgerliga och borgerliga individer och grupper? Om detta stöd baseras på borgerliga principer snarare än på proletära, vad blir det för slags stöd? Om ett Kommunistiskt Partis politik anpassas till de borgerliga demokratiska principerna och om detta Parti bekymrar sig om att respektera de borgerliga ”mänskliga rättigheterna”, i rädsla för att reaktionen skall kalla dem ”terrorister”, vad säger det om detta partis linje? Vi har redan sett hur partiet i Nepal fick stöd från alla slags revisionister och omfattande uppmärksamhet i internationella reaktionära media – och ju mer fredsavtal de gjorde, ju mer de sålde ut det nepalesiska folkets blod, desto mer ”positiv uppmärksamhet” fick de. I det fallet vet vi alla att det inte hade något att göra med ”taktik” som Prachanda brukade säga, men allt att göra med det revisionistiska förräderiet. Det berömda citatet från Ordförande Mao har aldrig varit lämpligare: ”Vad oss beträffar, anser jag att det är illa om en person, ett politiskt parti, en armé eller en skola inte blir angripen av fienden, för i så fall skulle detta utan tvekan betyda att vi sjunkit till fiendens nivå. Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag. Detta visar att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete.” ("Att bli angripen av fienden är inte dåligt utan bra", 26 maj 1939) Vi kallar kamraterna i Indien att lägga fram sina positioner med klarhet och fasthet i öppen debatt. Vår kritik och våra frågor är inte, som de nya revisionisterna ibland påstår, uttryck för ”dogmatism” eller ”peruansk nationalism”, utan är i verkligheten ärliga uttryck för vårt stöd till den indiska revolutionen och vårt försvar av det internationella proletariatets principer. PKP önskar inte på något sätt tvinga sin politik på något annat Parti. PKP förkastar den revisionistiska idén om att ”exportera revolutionen”, och anser att det Kommunistiska Partiet i varje land måste tillämpa maoismen på sin egen revolutions konkreta förhållanden. Samtidigt är det så, att när PKP påpekar att det finns en reaktionär plan för att dra uppmärksamheten bort från den peruanska revolutionen (och sprida lögnhistorien om att den har besegrats), så gör Partiet så för att det förstår de ideologiska och politiska motiven bakom denna plan på världsnivå, och för att det vet att den imperialistiska planen för ”fredsavtal” i praktiken innebär mer folkmord, mer repression och mer elände för proletariatet och världens folk. Det kontrarevolutionära kriget, alla dess folkmord och dess brutala repression, kan inte stoppas genom att vädja till reaktionärernas empati eller moral, eller till de småborgerliga ”välgörarnas” välgörenhets- eller solidaritetsgärningar i de imperialistiska länderna – det kan bara stoppas genom att basera sig på de djupaste och bredaste massorna och härda dem i det revolutionära våldet, genom att utveckla folkkrig till kommunismen.
|