Utdrag ur nummer 39 av tidskriften Sol Rojo / Red Sun:

__________________________________________________________________

Proletärer i alla länder, förena er!

AVSLÖJA DEN ”NYA SYNTESEN” OCH HELA DEN NYA REVISIONISMEN!
LEVE MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN, HUVUDSAKLIGEN MAOISMEN!

”Det är ju ingen hemlighet, att inom den moderna internationella* socialdemokratin har uppstått två riktningar, mellan vilka kampen än blossar upp och slår ut i klar flamma, än stillnar av och glöder under askan av imponerande ”resolutioner om vapenstillestånd”. Vad som är innebörden i den ”nya” riktningen, som är ”kritisk” mot den ”gamla, dogmatiska” marxismen, det har Bernstein sagt och Millerand visat klart nog.
Socialdemokratin måste omvandlas från den sociala revolutionens parti till ett demokratiskt parti för sociala reformer. Detta politiska krav har Bernstein omgärdat med ett helt batteri av tämligen väl samordnade ”nya” argument och synpunkter. Man har bestritt att det går att basera socialismen på vetenskaplig grundval och bevisa dess nödvändighet och oundviklighet ur den materialistiska historieuppfattningens synpunkt; man har bestritt det faktum att utarmningen och proletariseringen ökar och att de kapitalistiska motsättningarna skärps; man har påstått att själva begreppet ”slutmål” är ohållbart och har kategoriskt förkastat idén om proletariatets diktatur; man har bestritt den principiella motsättningen mellan liberalismen och socialismen; man har förnekat klasskampens teori, som man påstått inte kan tillämpas på ett strikt demokratiskt samhälle, vilket styrs enligt flertalets vilja osv.”

(V.I. Lenin – Vad bör göras?, 1902)

Den Internationella Kommunistiska Rörelsen (IKR) befinner sig idag i en situation av splittring. Vi ser att imperialismens, reaktionens och revisionismens slag mot den proletära världsrevolutionens styrkor har haft kortsiktiga framgångar i sina försök att beröva IKR dess principer och dess vägledning, att sprida splittring; konkret så är det på det sättet vi ser HOL:s och VOL:s [de högeropportunistiska respektive ”vänster”-opportunistiska linjernas – övers. anmärkn.] förräderi i Peru, under direkt ledning och i samarbete med yankee-imperialismen, och dess motsvarighet i Nepal, där de revisionistiska förrädarna, med full kontroll över partiet, har kapitulerat och sålt revolutionen för en grynvälling. Men huvudaspekten av denna situation inom IKR är inte fiendens attacker. Det är inte så att fienden är så mäktig, som några säger, eller att massorna inte vill ha revolution, som andra säger. Nej, huvudproblemet, roten till splittringen inom IKR, är högerpositionerna inom dess egna led; revisionismen och opportunismen, idag maskerad som en så kallad ”maoism”, d.v.s. vad vi kallar den nya revisionismen – en borgerlig linje vars väsen är kapitulation inför imperialismen och reaktionen och förnekandet av marxismen. Som alltid insisterar högern på att splittringen är resultatet av ”dogmatism” och ”fel” som påstås ha begåtts av kommunisterna och revolutionärerna, medan vi kommunister, som alltid, insisterar på att enheten uppnås genom att upphöja, försvara och tillämpa proletariatets allmängiltiga ideologi, idag marxismen-leninismen-maoismens, huvudsakligen maoismens principer, för att bibehålla revolutionens kurs ända till kommunismen. D.v.s. att kampen för att ena IKR, med sikte på den nya Kommunistiska Internationalen vars kärna må ledas av de Partier som leder folkkrig, i grunden är en kamp för att genomtvinga maoismen som den proletära världsrevolutionens enda befäl och vägledning, och den reaktionära uppgift som tilldelats revisionisterna är att attackera, revidera, neutralisera och tämja maoismen, med det mörka, omöjliga syftet att krossa den. Som vi redan vet, har RCP (USA) [Förenta Staternas Revolutionära Kommunistiska Parti – övers. anmärkn.] och dess främste företrädare Bob Avakian redan sedan RIM:s början motsatt sig kampen för maoismen på olika sätt, medan andra har intagit en vacklande eller tvetydig ståndpunkt.

En del av problemet med den nuvarande situationen är att medan nästan alla Partierna och organisationerna uttrycker sig emot Avakians nya revisionism och mot kapitulationen, så gör de detta endast i mycket allmänna termer, undviker att ta ställning angående specifika punkter och uttrycker t.o.m. positioner som konvergerar med den nya revisionismen och kapitulanterna. Därför insisterar vi på att, för att utveckla den tvålinjerskamp som är nödvändig för att ena kommunisterna på världsnivå, så måste var och en ta klar och fast ställning. Att upphöja, försvara och tillämpa maoismen betyder inte att upphöja och försvara ett ord, blott en symbol, samtidigt som man i praktiken tillämpar pragmatism eller opportunism. Maoismen består av de principer som är produkterna av hela proletariatets och IKR:s konkreta erfarenhet, och när vi kämpar mot den nya revisionismen som vill revidera dessa principer, så måste vi specificera: hur uttrycker sig den revisionism vi kritiserar? Varifrån kommer den och vart leder den? Några kamrater tänker att ”vi bör inte fördjupa den ideologiska kampen, vi bör inte fokusera så mycket på principer och etiketter, utan i stället ägna oss åt praktiken och förena oss”. Vad dessa kamrater inte förstår, eller inte vill förstå, är att den revolutionära praktiken inte kan skiljas från teorin, från de historiska erfarenheterna och vår position angående dessa. Om man mekaniskt försvarar föråldrad politik i syfte att slippa ifrån uppgiften att göra revolution, eller för att göra karriär inom revisionistiska organisationer, så är detta verkligen dogmatism. Men när kommunisterna orubbligt försvarar den proletära revolutionens principer, produkter av klasskampens praktik, för att de är de principer som garanterar revolutionens inledande och dess kurs till kommunismen, så är detta inte dogmatism utan marxism.

För ett år sedan publicerade RCP (USA) ett dokument (Brev till de deltagande organisationerna i den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen, maj 2012), i vilket de sammanfattar sin position rörande den aktuella situationen och kampen inom IKR. De gör detta med tvetydiga, oprecisa och pretentiösa ord, i ett försök att dölja sin positions borgerliga väsen, och det är tydligt att syftet med dokumentet är att 1) vända sig till de intellektuella inom IKR, kalla till deras småborgerliga bakgrund, kalla till deras höger och till deras skräck inför den proletära revolutionen och 2) vända sig till de nya kamrater, som inte väl känner till IKR:s och RIM:s historia, för att så kunna revidera denna historia. Det är kommunisternas plikt att ta ställning angående dessa punkter, och ännu mer så när vi ser hur positioner som konvergerar med dessa uttrycks i våra led på världsnivå. Här kommer vi att se på några av de centrala punkterna i det nämnda dokumentet, inte för att RCP och Avakian i sig själva är särskilt viktiga, utan för att de vill bli den nya revisionismens huvud och erkännas som sådant, och för att de är centrala punkter i den nya revisionismen i dess helhet, vilka uttrycks inte bara i RCP utan inom flera olika Partier och organisationer på världsnivå.

Idealism i stället för materialism

Enligt Avakian håller maoismen på att ”dela sig i två”, och det är sant. Faktum är att IKR håller på att delas i två: å ena sidan kommunisterna, som är för att fortsätta och utveckla den ärorika Internationella Kommunistiska Rörelsens väg, och å andra sidan revisionisterna, som är för att bryta med denna väg, som upprepar, med andra ord, imperialismens och reaktionens lögnhistoria om att ”kommunismen har misslyckats”, och alla de andra lögnerna och attackerna från utsugarklasserna. Enligt Avakian och hans följeslagare är IKR:s  historia, och kommunisternas och de socialistiska ländernas hela praktik, fulla av ”fel” som är så allvarliga att det är nödvändigt att bryta med detta kommunistiska arv och börja om från början. Men notera att enligt denna ”nya vision” så beror de påstådda allvarliga ”felen” inte på högerpositioner, borgerliga positioner, och inte heller är de kopplade till klasskampens konkreta förhållanden, utan har sitt ursprung i fel inom själva marxismen; i teoretiska ”fel” begångna av kommunisterna, av Marx, Lenin, Stalin, Ordförande Mao etc., vilka har tillämpat ideologin på den konkreta verkligheten och på så vis har avvikit från en förment ren, perfekt och moraliskt högtstående marxism. Sådan är Avakians idealism, och den uttrycks i hela hans analys av världsrevolutionen: för honom kommer allt det goda från de stora geniernas huvuden, och allt det dåliga kommer från fel begångna av kommunisterna, kombattanterna och massorna som har tillämpat teorin i praktiken.

För dem var följaktligen bildandet av RIM år 1984 och dess deklarationer inte produkter av revolutionens utveckling, av maoismens tillämpning i praktiken – såsom inledandet (1980) och utvecklandet av folkkriget i Peru – utan tvärtom:

”Bildandet av RIM gav hjärta och vägledning åt revolutionära kommunister över hela världen. RIM gick in i en politisk och ideologisk strid, med enighet och med sin grund  i vad som vid den tiden var en avancerad förståelse vilken återspeglas i Deklarationen. Enade av detta grundläggande fundament, ägnade sig kamrater från olika länder åt revolutionär kommunistisk praktik i enlighet med strategin och den revolutionära processens utvecklingsstadium i sina respektive länder. I några fall, i enlighet med landets grundläggande karaktär och konkreta omständigheter, mest märkbart i Peru och Nepal, var kamrater kapabla att göra verkliga genombrott i att leda massorna i folkkrig.” (Brev till de deltagande organisationerna i den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen, Revolutionära Kommunistiska Partiet, Förenta Staterna, maj 2012).

Vår position i frågan finns i PCP:s Internationella linje:
”På hösten 1980 undertecknade 13 Kommunistiska Partier och organisationer en deklaration. ”Till marxist-leninisterna, arbetarna och de förtryckta i alla länder”, med vilken de kallade kommunisterna att enas kring marxismen-leninismen, och tog upp Ordförande Mao, dock utan att se maoismen som ett nytt stadium med universell giltighet. Detta arbete leddes huvudsakligen av USA:s Revolutionära Kommunistiska Parti. 1983 kontaktade RCP-USA Perus Kommunistiska Parti och inbjöd det att underteckna uttalandet från 1980. PCP ställde sig inte bakom ett sådant uttalande eftersom det inte tog hänsyn till Mao Tsetungs tänkande; dessutom baserade vi oss redan då på marxismen-leninismen-maoismen. I mars 1984 hölls dessa organisationers Andra Konferens, på vilken man kom överens om att bilda den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen (RIM), och de antog en gemensam deklaration i vilken de talar om att enas kring marxismen-leninismen-mao tsetungs tänkande. Vår position rörande PCP:s inkorporering i RIM sammanfattas i ett brev skrivet till den Revolutionära Internationalistiska Rörelsens Kommitté från oktober 1986: ’Vi vill upprepa två frågor rörande denna punkt. För det första, sedan våra kontakter inleddes har utgångspunkten för våra meningsskiljaktigheter varit rörande den viktiga och avgörande frågan om marxismen-leninismen-maoismen såsom den enda, sanna och nya etappen av proletariets ideologis utveckling, med universell giltighet, och framför allt frågan om maoismen såsom nyckelfråga; samt följaktligen vår oenighet med benämningen marxism-leninism-mao tsetungs tänkande. Trots detta tänkte vi, och tänker fortfarande, att lösningen av denna för oss oumbärliga utgångspunkt är komplicerat, kräver tid och, framför allt, att utveckla revolutionen’.”

För RCP å andra sidan, berodde alla framgångarna på RIM:s ledares ”avancerade förståelse”. Men inte problemen. Det dåliga, än en gång, kommer från kommunisterna som befinner sig på slagfältet:

”Men kamraterna i olika länder mötte även svåra hinder, och på några platser gick den revolutionära processen tillbaka eller stannade upp, vilket har haft inverkan på RIM i dess helhet.” (ibid.)

Faktum är att hela dokumentet, och hela Avakians ”nya syntes”, kännetecknas inte av den historiska och dialektiska materialismen, utan av idealismen och metafysiken. I sin analys av vilket som helst problem, kommer han alltid fram till den idealistiska slutsatsen att varje lösning och varje problem har sitt ursprung i idévärlden, inte i klasskampens praktik:

”Det mest grundläggande är att saker har kommit till en återvändsgränd, inte p.g.a. det ena eller andra partiets hindrande, eller p.g.a. CoRIM:s inaktivitet [den Revolutionära Internationalistiska Rörelsens Kommitté] inför de akuta meningsskiljaktigheterna vad gäller linjen, eller ens i grunden p.g.a. det högst reella förräderiet mot revolutionen i Nepal med alla dess negativa följder (vilket vi har mer att säga om nedan). Snarare är det så, att RIM:s och den internationella kommunistiska rörelsens kris mer allmänt uppstod för att den förståelse på vilken rörelsen grundades – det som vi har kallat marxismen-leninismen-maoismen – håller på att ’delas i två’”. (ibid.)

Genialiskt! Vad denne herre alltså har upptäckt, är att anledningen till att IKR håller på att delas i två – är att den håller på att delas i två! De nepalesiska förrädarnas klassposition, HOL:s uppdykande i Peru, dess koppling till imperialismens och reaktionens planer, ett partis politik rörande den borgerliga parlamentarismen och ”fredssamtalen”, och CoRIM:s totala oförmåga att ta fast ställning och ge korrekt vägledning åt rörelsen – dessa faktorer är för Avakian inte mer än oviktiga detaljer. Givetvis nämner de inte, i sin analys av kampen inom RIM, den ställning som RCP tog till lögnhistorien om ”fredsavtalen”, d.v.s. att de inte åtog sig och försvarade PCP:s Centralkommittés deklaration, som helt korrekt avslöjade lögnhistorien som en reaktionär plan ledd av yankee-imperialismen, utan i stället ägnade sig åt att göra ”undersökningar” och ge utrymme åt de s.k. ”självkritiker” och deklarationer som kapitulanterna gjorde tillsammans med reaktionen i fängelserna, och på så vis bidrog till fiendens plan. De nämner inte heller att de har tillämpat samma politik, att ”vänta” och ”undersöka” när det gällde ”fredsavtalen” i Nepal, och att medan PCP kämpade (ändra spa) mot dessa revisionistiska positioner på en rad möten sedan runt 2001, så höll RCP (och CoRIM) fullständigt tyst fram tills 2009, då förräderiet redan var ett obestridligt faktum, och de säger t.o.m. att den revisionistiska linjen i Nepal inte tog kontroll över partiet förrän 2005.

Följaktligen, när de deklarerar att den proletära världsrevolutionen har nått en ”ny etapp”, vilken antas förklara behovet av att göra sig av med maoismen och antaga den ”nya syntesen”, så kan de inte specificera vad denna ”nya etapp” består av. Vilka är de kvalitativa förändringarna i klasskampens praktik, i styrkeförhållandena i världen, som kännetecknar denna ”nya etapp”? Nej, för Avakian är det väsentliga i den ”nya etappen” att han själv har ”upptäckt” marxismens och IKR:s så kallade ”fel”, inte genom sin erfarenhet av att tillämpa marxismen i praktiken, utan helt enkelt genom sina egna uppenbarelser. Uppenbarelser som i verkligheten inte är något mer än ekon av reaktionens antikommunistiska propaganda och försök att anpassa marxismen till borgarklassens ruttna, fallfärdiga och hycklande principer om ”objektiv vetenskap” ovanför klasserna, om ”demokrati” och ”frihet” ovanför klasserna, om ”moral” ovanför klasserna etc.

Enligt Avakian ”finns ett verkligt behov av en vetenskaplig analys av hela denna erfarenhet [av den proletära världsrevolutionen]”. Självklart, men om vi är dialektiska materialister, så görs detta i praktiken, genom att tillämpa klassens och IKR:s erfarenhet, såsom den finns sammanfattad i den marxist-leninist-maoistiska, huvudsakligen maoistiska teori, på varje revolutions praktik. ”Utvärderingen” görs av kommunisterna i klasskampens mitt, genom att leda massorna och inleda och utveckla folkkrig, inte av intellektualoider isolerade i sina bibliotek. RCP fortsätter löjligt nog: ”Sanningen är att det har gjorts väldigt lite analys av de verkliga hindren och motsättningarna i processen att göra revolution”. Det har gjorts väldigt lite analys? Så marxismens klassiker, alla texterna av Marx, Lenin och Ordförande Mao, och dokumenten från Perus Kommunistiska Parti och andra, vad är de om inte undersökningar av ”de verkliga hindren och motsättningarna i processen att göra revolution”, baserade på den konkreta praktiken att göra revolution? Nej, för Avakian kan man inte lita på dessa, eftersom de är befläckade av den revolutionära praktiken, smutsig, komplex och blodig. I verkligheten ser Avakian ned på kommunisterna och revolutionärerna, som måste fatta svåra beslut, pröva teorierna i kriget och i klasskampens komplexa situationer, och genom att ”korsa floden av blod” som Ordförande Gonzalo säger. För Avakian betyder ”vetenskaplig” ”opartisk”, utan klassposition och fjärran från praktiken, och följaktligen är den störste teoretikern den som inte gör någonting (och således kan vi bättre förstå varför RCP varken leder eller deltar i någon av USA:s proletariats kamper). Som den store Lenin sade: ”Det är bara den som inte gör någonting som inte gör några misstag”.

Den ”nya syntesen” – mer vetenskaplig, eller mer borgerlig?

”Vad gäller filosofi och metod baserar den nya syntesen återigen, på ett betydelsefullt sätt, marxismen mer fullständigt på dess vetenskapliga rötter” säger Avakian. Men vad betyder ”vetenskaplig” för honom? Som vi redan vet är det inte första gången borgerliga intellektuella och vetenskapsmän försöker förneka marxismen med argumentet att ”den inte är vetenskaplig” – Popper är en av de mest kända. Det står alltså klart, att ”vetenskaplig” betyder en sak för borgarna och en annan sak för oss. Vad det betyder för oss finns mästerligt sammanfattat av Ordförande Mao:

"Vad som verkligen händer är att människans kunskap bekräftas endast då hon under den samhälleliga praktikens förlopp (i den materiella produktionen, klasskampen eller det vetenskapliga experimentet) uppnår de förväntade resultaten. (...)
Den marxistiska filosofin, den dialektiska materialismen, har två framträdande kännemärken. Det ena är dess klasskaraktär: den medger öppet att den dialektiska materialismen står i proletariatets tjänst. Den andra är dess inriktning på praktiken: den betonar teorins avhängighet av praktiken, framhåller att teorin är grundad på praktiken och i sin tur tjänar praktiken. Sanningshalten i varje kunskap eller teori bestämmes inte av subjektiva känslor, utan av objektiva resultat i samhällelig praktik. Endast samhällelig praktik kan vara ett kriterium på sanningen. Praktiken är den främsta och grundläggande utgångspunkten i den dialektisk-materialistiska kunskapsteorin."[Understrykningarna är våra]

Alltså, för oss marxister, om vi vill påvisa huruvida en teori är vetenskaplig eller inte, så måste vi se på förhållandet mellan teorin och den konkreta verkligheten. Vi måste visa och analysera med specifika exempel hur teorin har tillämpats i praktiken och vad det resulterade i. Men för Avakian är detta inte nödvändigt. För honom är det tillräckligt att deklarera att Marx’, Lenins och Ordförande Maos marxism, påstås det, inte underordnar sig några abstrakta och förment ”vetenskapliga” principer. Vulgärt upprepar Avakian samma gamla visa som de antikommunistiska och revisionistiska intellektuella från Bernstein till Chrustjov och Teng: att marxismen, såsom den tillämpas av kommunisterna, är ”hegeliansk”, att den är ”simplistisk” och ”mekanisk”, att dess determinism – d.v.s. den sanning som påvisades av Marx; oundvikligheten av kapitalismens nederlag och förverkligandet av det klasslösa samhället, kommunismen – är ”fatalistisk” och ”religiös”. Liksom sin föregångare Trotskij, vill Avakian till varje pris undergräva proletariatets anförares auktoritet. Som Trotskij sade vid 90-årsjubileet av det Kommunistiska Manifestet: ”Även Manifestet kräver rättelser och tillägg”, eftersom ”det revolutionära tänkandet har ingenting gemensamt med idoldyrkan”.

Så exempelvis, vad gäller determinismen: då han inte kan vederlägga den marxistiska sanningen, så tar Avakian än en gång till dumheter. Den marxistiska tesen, att samhället liksom naturen rör sig enligt lagar, och att människan genom att känna till dessa lagar vetenskapligt kan slutleda att en viss process oundvikligen kommer att leda till ett visst stadium av dess utveckling – denna marxistiska sanning är, enligt Avakian, ”teleologisk”, d.v.s. idén att ”naturen eller historien är försedda med en slags vilja eller syfte”. Så kan Avakian, utan att ens försöka vederlägga denna sanning med vetenskapliga argument, komma fram till sin önskade slutsats: att ”marxismen är religion” - en återkommande fras i den antikommunistiska propagandan. Avakian säger att han ”baserar återigen marxismen på dess vetenskapliga rötter”, men i verkligheten förnekar han ”att det går att basera socialismen på vetenskaplig grundval och bevisa dess nödvändighet och oundviklighet ur den materialistiska historieuppfattningens synpunkt” (Lenin), och förenar sig med Hoxha, Wang Ming och Chrustjov, som anklagade Ordförande Mao för att vara ”nationalist”, ”idealist” och för att ha en ”bondementalitet”.

Följande citat från den store Lenin visar tydligt att Avakians ”nya syntes” inte är så ny, utan att den tillhör en gammal tradition av borgerliga teoretiker vilka ägnar sig åt att ”vederlägga” marxismen:

"Saken är den, att idén om konflikten mellan determinism och sedlighet, mellan den historiska nödvändigheten och personlighetens betydelse är en av den subjektive filosofens omtyckta käpphästar. Om detta har han skrivit en hel hög papper och pratat en oändlig mängd sentimentalt kälkborgerligt nonsens för att lösa denna konflikt till förmån för sedligheten och personlighetens roll. I verkligheten finns här ingen konflikt alls: hr Michajlovskij har tänkt ut den på grund av sin (inte ogrundade) fruktan för att determinismen skulle kunna rycka marken undan den kälkborgarmoral, som ligger honom så varmt om hjärtat. Determinismens idé, som fastställer nödvändigheten av människornas handlingar och förkastar den absurda fabeln om viljans frihet, upphäver inte i ringaste mån vare sig människans förnuft eller samvete eller bedömningen av hennes handlingar. Alldeles tvärtom: endast den deterministiska uppfattningen tillåter en strikt och riktig bedömning i stället för att vältra allt möjligt över på den fria viljan. Lika litet gör idén om den historiska nödvändigheten det ringaste intrång på personlighetens roll i historien: hela historien är sammansatt just av handlingar av individer vilka utan tvivel handlar." (Lenin - Vad är "folkvännerna" och hur kämpar de mot socialdemokraterna?, 1894)

(Vad gäller den marxistiska determinismen, se även Mariateguis artikel i detta nummer av Sol Rojo).

Avakian, liksom hundratals andra revisionister, anklagar oss sibyllinskt för att vara ”religiösa” och ”idealister”, för att vi inte försonar oss med hans idé om en så kallad ”vetenskaplig” marxism i borgerlig mening, en kall marxism, en marxism för varelser som bebor Platons Topos Uranus, utan känslor, utan djupa rötter bland massorna och utan ett oundvikligt slutmål. De borgerliga intellektuella är rädda för de utsugna och förtryckta massorna, beväpnade med kraften i en tro, som Mariategui säger: ”Massorna kräver enhet. Massorna vill ha tro. Och därför förkastar deras själ den frätande, upplösande och pessimistiska rösten från dem som förnekar och dem som tvivlar, och söker den optimistiska, hjärtliga och fruktbara rösten från dem som fastslår och dem som tror.” (J.C. Mariategui – 1 maj och enhetsfronten). Och marxismen är verkligen en tro, men det är inte idealistiska och metafysiska tron på övernaturliga krafter, som används av utsugarklasserna för att upprätthålla sitt välde, utan tron på själva de arbetande massornas okuvliga styrka och deras förmåga att förändra världen. Vi återförsäkrar oss i Ordförande Maos marxistiska, dialektiska och materialistiska position, och ser att Avakian och de andra borgerliga intellektuella har mycket gemensamt med ”den vise gamle mannen”:

”Efter att ha vederlagt den vise gamle mannens felaktiga åsikt, fortsatte han att gräva varje dag, orubblig i sin övertygelse. Gud blev rörd härav och sände ned två änglar, som bar bort bergen på sina ryggar. I dag ligger två stora berg som döda vikter på det kinesiska folket. Det ena är imperialismen, det andra är feodalismen. Kinas kommunistiska parti har för länge sedan beslutat att gräva bort dem. Vi måste vara ståndaktiga och arbeta utan avbrott, och även vi kommer att röra Guds hjärta. Vår gud är ingen annan än det kinesiska folkets massor. Om de reser sig och gräver tillsammans med oss, varför skulle inte dessa bägge berg kunna skaffas undan?” (Mao Tse-tung - Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen)

Proletär internationalism eller borgerlig internationalism?

Enligt Avakian finns det i IKR en ”tendens till nationalism, att separera den revolutionära kampen i ett specifikt land, till och med lyfta upp den över den allmänna revolutionära kampen i världen för kommunismen”. På så vis utmärker sig Avakian än en gång som arvtagare till Trotskij, som attackerade och konspirerade mot Sovjetunionen med liknande argument: att socialismen inte kan byggas i ett land, att man måste vänta tills det blir revolution i de övriga länderna. I sin förmenta kritik av ”nationalistiska tendenser”, talar Avakian och RCP inte om något konkret exempel, de talar inte om de fel som faktiskt har begåtts i några fall (kommandostavs-politiken, politiken att ’exportera revolutionen’ etc.), eftersom deras avsikt inte är att ”utvärdera” utan att ifrågasätta, attackera och ”bryta med” den proletära revolutionen i sig. Avakian, liksom alla den kontrarevolutionära offensivens propagandister, blandar imperialisternas nationalistiska chauvinism med det fosterlandsförsvar som de förtryckta folken i tredje världen genomför, och fosterlandsförsvaret i ett socialistiskt land. I verkligheten siktar Avakian, med sin ”kritik” av de ”nationalistiska tendenserna”, mot alla de Partier och organisationer som inte accepterar RCP:s hegemonism och som är för att tillämpa maoismen på revolutionens konkreta förhållanden i sina länder. Kamrat Stalin, då han avslöjade Trotskijs revisionism, sade att för Trotskij ”återstår ingenting annat för vår revolution än ett perspektiv: att vegetera i sina egna motsättningar och ruttna bort i väntan på världsrevolutionen.”  Det är en beskrivning som stämmer bra in på RCP:s politik.

Proletariatets diktatur, klassens sanning och den borgerliga ”objektiviteten”

”Detta är vår kampparoll, detta är vår proletära sanning, sanningen om kampen mot kapitalet, en sanning som vi kastar i ansiktet på världens kapitalister med deras sliskiga, hycklande, svulstiga fraser om frihet och om jämlikhet i allmänhet, om frihet och jämlikhet för alla.” (V.I. Lenin – Sovjetmakten och kvinnans ställning, 1919)

”Varje observation måste göras för eller emot en viss ståndpunkt om den skall göra någon nytta” (Charles Darwin)

Avakian, än en gång i överensstämmelse med all propagandan från den kontrarevolutionära offensiven ledd av yankee-imperialismen, fortsätter med sin attack mot proletariatets diktatur. Även om han säger att han försvarar den, så attackerar han den i verkligheten, och siktar på att beröva den dess klasskaraktär och tillföra den den borgerliga liberalismens principer.

”Bob Avakian har uppmärksammat och understrukit behovet, i det socialistiska samhället, av en större roll åt avvikande åsikter, av ett större främjande av den intellektuella jordmånen, och ett större utrymme för initiativ och kreativitet inom konsten i det socialistiska samhället.”

Vi kan se att RCP inte vill smutsa ner sina uppenbarelser med exempel från den konkreta verkligheten, från praktiken, utan föredrar att tala abstrakt, allmänt, insinuera saker utan att säga dem öppet. Hur har ”den intellektuella jordmånen” förtryckts i de socialistiska länderna? Hur har det ”större utrymmet för initiativ och kreativitet inom konsten” begränsats? Vi har ett talesätt: ”bakom det allmänna gömmer sig revisionismen”. Det avgörande för kommunisterna är diktaturens klasskaraktär, demokratins klasskaraktär, och klasskaraktären hos de intellektuella och deras kreativitet. Men Avakian, när han talar om ”avvikande åsikter” (ännu ett av den reaktionära propagandans favorituttryck), så nämner han inte dessa ”avvikande åsikters” klasskaraktär. Faktum är att diktaturens proletära karaktär, d.v.s. arbetarklassens diktatur över utsugarklasserna, är precis vad Avakian attackerar när han kritiserar ”tendensen till ’reifikation’ av proletariatet”. Och när han talar om ”den viktiga roll som de intellektuella spelar”, så har dessa intellektuella, får man förmoda, inte heller någon klasskaraktär.

”…begreppet ’klassens sanning’, som faktiskt går emot den vetenskapliga uppfattningen att sanningen är objektiv, inte varierar enligt skilda klassintressen, och inte är beroende av vilken klassåskådning man för med sig i sökandet efter sanningen. Kommunismens vetenskapliga åskådning och metod – om den tas upp och tillämpas korrekt, som en levande vetenskap och inte som en dogm – ger oss, i en övergripande betydelse, det mest konsekventa, systematiska och omfattande verktyget för att komma fram till sanningen, men det är inte samma sak som att säga att sanningen i sig själv har en klasskaraktär, eller att kommunister kommer att komma fram till sanningen vad gäller särskilda fenomen, medan människor som inte tillämpar, eller till och med motsätter sig, den kommunistiska åskådningen och metoden inte är kapabla att komma fram till viktiga sanningar.”

På detta sätt ansluter sig Avakian till alla ledarna för den reformistiska och socialfascistiska socialdemokratin som säljer ut arbetarna, som uttryckligen har förklarat sin avsikt att ”utplåna marxismens klass-anda” och etablera ett samhälle väglett av ”objektiv vetenskap”, d.v.s. upprätthålla bourgeoisiens diktatur. På detta sätt ansluter han sig till de ryska revisionisterna och deras ”hela folkets parti” och ”hela folkets stat”, och till alla de borgerliga intellektuella som gick den kapitalistiska vägen och som var den Stora Proletära Kulturrevolutionens måltavla. Enligt dem är det inte klasskampen, proletariatets kamp för att konsolidera och fördjupa sin diktatur, som är revolutionens och det socialistiska samhällets motor, utan den ”objektiva vetenskapen”. Detta, som vi marxist-leninist-maoister redan vet, betyder i verkligheten borgerlig vetenskap; det betyder makten åt de borgerliga experterna, och i sammanhanget ett socialistiskt land betyder det kapitalismens återupprättande. I korthet: för Avakian är villkoret för att kunna nå den objektiva sanningen, att man placerar den ”ovanför klasserna” (vilket enligt den materialistiska uppfattningen inte är möjligt i ett samhälle uppdelat i klasser), medan för oss villkoret för att komma fram till sanningen, speciellt vad gäller klasskampens och revolutionens lagar, är att ha en fast proletär klasståndpunkt. Det vill säga, att den proletära sanningen är den vetenskapliga grunden för vår ideologi.

Vår position, marxist-leninist-maoisternas position, är klar och kraftfull: vi är för proletariatets diktatur, ledd av dess förtrupp det Kommunistiska Partiet, en diktatur utövad genom den proletära staten och baserad på proletariatets väpnade styrka, en proletär diktatur som innefattar den sanna demokratin för proletariatet och folket, och diktatur över utsugarklasserna, kontrarevolutionärerna och dem som slagit in på den kapitalistiska vägen. Proletariatet, i betydelsen arbetarklassen, inte i någon abstrakt eller diffus betydelse, är den klass som leder revolutionen och det socialistiska uppbygget i förening med folkets övriga klasser, bönderna och småbourgeoisien, som nödvändigtvis i denna process kommer att proletariseras. Detta är särskilt viktigt när det gäller de intellektuella, som oundvikligen har en viktig roll i revolutionen: vad revolutionen behöver är att härda proletära intellektuella. D.v.s. att arbetarna måste härda sig inte bara som arbetare, utan också som marxistiska intellektuella, och de intellektuella med småborgerligt eller borgerligt ursprung måste härda sig som proletärer. Vårt Parti har sammanfattat dess grundares, Jose Carlos Mariateguis korrekta position:

”Vi måste följa denna väg [Mariateguis väg, red. anmärkn.]: Jag föreslår inte att vi måste vara likadana som honom, utan bara att vi följer hans väg. Jag skulle t.ex. kunna göra ett ”litet förord”. Jag skulle t.ex. kunna göra något som följer hans ljus på denna nivå, och genom att göra det skulle jag vara en liten, liten teoretiker, men jag följer hans väg, och om vi samlar alla de små sanningar som vi kan nå medan vi följer Mariateguis väg, så skulle det bli en stor flod av sanning. Vem har mest ansvar i detta? De intellektuella. Men inte vilka intellektuella som helst. Vårt fosterland, dess förändring och dess utveckling kräver inte bara intellektuella, det kräver revolutionära intellektuella. Vad betyder detta? Mao Tsetung är lysande och exakt och väldigt konkret när han säger att vi måste bli ett med de utsugna arbetar- och bondemassorna. Han säger detta väldigt konkret. Om man vill vara en revolutionär intellektuell så måste man bli ett med massorna, arbeta som de gör, känna som de gör och tänka som de gör. Men detta är en process, eftersom jag måste lämna bakom mig min högre status, min kostym och slips, och jag måste lämna det bakom mig i god tid, om jag på det sättet lyckas bli en revolutionär intellektuell. Detta är en reflektion som gäller oss alla, vilket för oss till den andra punkten. I Mariategui ser vi en handlingens man. När Mariategui åtog sig en uppgift, så fullgjorde han den, han utförde den och när han ställdes inför ett särskilt problem, såsom hans hälsa, hans familj, så satte han alltid familjen och problemen efter sina uppgifter.
Mariategui var mycket konsekvent. Han offrade allt för sitt arbete eftersom han förstod detta, för att han var en kombattant. Den som inte är en kombattant, är inte någon marxist-leninist.” (Perus Kommunistiska Parti – Att förstå Mariategui)

Och vad gäller borgerliga intellektuella, inklusive de som idag kallar sig ”marxister” eller ”vänster”, så instämmer vi i den store Lenins position:

”Arbetarnas och böndernas intellektuella styrkor växer och vinner kraft i kampen för att störta bourgeoisien och dess hejdukar, kapitalets intellektuella lakejer, som tror att de är nationens hjärna. I verkligheten är de inte dess hjärna, utan dess skit”. (V.I. Lenin – Brev till Gorkij, 15 september 1919)

Den nya revisionismen tjänar objektivt imperialismens och reaktionens planer

Vi har här behandlat några av de centrala punkterna i Avakians ”nya syntes”, och vi hoppas att det kommer att tjäna till att utveckla kampen inom IKR mot den nya revisionismen i dess helhet. Som vi har påpekat, så är det nödvändigt att utveckla en obeveklig kamp inte bara mot Avakian och hans ”nya syntes” i sig själv, utan också mot alla positioner som konvergerar med densamma. Dessa s.k. ”kritiker” mot marxismen är ingenting mer än upprepningar av gamla revisionistiska positioner och av den allmänna kontrarevolutionära offensivens lögner och attacker. Det nya är att de idag presenteras som ”maoistiska”, när de i verkligheten är attacker på maoismen. De siktar på att förhindra att maoismen erkänns som världsrevolutionens enda befäl och vägledning, förhindra att den förkroppsligas i världens folk, och att snärja världsrevolutionen i revisionismen och opportunismens träsk. RCP och hela den nya revisionismen visar sig alltmer aktiv i att fullgöra den roll som CIA utformat, och under detta årtionde kommer kampen mot revisionismen att skärpas. Därför är PCP:s roll vad gäller att markera och upprätthålla kursen avgörande för den peruanska revolutionen, och för att förbereda det internationella proletariatet för att konfrontera revisionismen mitt i ett nytt imperialistiskt världskrig. Detta är den omvärld som närmar sig, och därför söker yankee-imperialismen göra så att kapitulationen får fäste i det revolutionära lägret för att bibehålla sin position som gendarm. Yankee-imperialismen håller på att förlora sin hegemoni, och behöver RCP och andra revisionistiska partier för att upprätthålla det gamla systemet, för att försvara den borgerliga demokratin, d.v.s. den gamla staten, liksom dess siamesiska tvilling i Peru, den högeropportunistiska linjen (HOL).

Det finns andra viktiga punkter att diskutera i denna debatt, såsom den eländiga återkomsten i kommunisternas led av den revisionistiska tesen om ”personkulten”, frågan om folkkrigets allmängiltighet och andra frågor, vilka vi kommer att behandla i andra artiklar. Vi kallar alla den Internationella Kommunistiska Rörelsens Partier och organisationer att delta i denna debatt och utveckla tvålinjerskampen för att kunna ena oss i revolutionär tanke och handling, i världsrevolutionens tjänst.