Ända sedan Perus Kommunistiska Parti (PKP) rekonstituerades och inledde folkkriget i Peru har imperialismen, reaktionen och revisionismen ägnat sig åt systematiska lögnkampanjer för att smutskasta och försöka isolera Partiet från Perus och världens folk. Ju mer de revolutionära styrkorna gick framåt och mobiliserade landets arbetare och bönder, ju mer folkkriget visade sig vara ett reellt hot mot imperialisternas intressen, desto mer leddes och utformades denna psykologiska krigföring av yankeeimperialismens olika organ (CIA m.fl.) - men som vanligt när det gäller sådana desinformationskampanjer fick den till stor del spridning då den tagits upp av delar av den s.k. "vänstern", där ryktena i viss mån fick eget liv. Således kunde man under 80- och 90-talet höra människor, som utgav sig för att stå på arbetarklassens och revolutionens sida, rabbla bisarra historier direkt hämtade ur CIA:s propagandamaskineri: "PKP mördar bönder", "PKP tvingar människor att kriga för dem" o.s.v. Att de använder lögnpropaganda är inte något konstigt; imperialisterna, reaktionärerna och deras hantlangare inom arbetarklassens egna led använde liknande lögnkampanjer då de försökte stoppa revolutionens framfart i Ryssland och senare i Kina, och de har gjort det på varje plats där arbetarklassen och folket vägrat böja sig för deras våld.
I fallet Perus Kommunistiska Parti har klassfienden särskilt goda skäl att vara oroliga för dess inflytande, både i Peru och runtom i världen. PKP var det parti som efter de revisionistiska maktövertagandena i både Sovjetunionen (1956) och Kina (1976), vägrade ge efter för det förfall och den förvirring som då spreds inom den kommunistiska rörelsen. Under Ordförande Gonzalos ledning förde Partiet i stället en konsekvent och obeveklig kamp mot revisionismen, bröt med vacklandet och tveksamheten genom att inleda folkkriget i Peru år 1980, och slog fast maoismen som ny, tredje och högre etapp av marxismen. Inledandet och utvecklandet av detta folkkrig, liksom Partiets konsekventa försvar och konkreta tillämpning av marxismen på konkreta förhållanden, blev en kraftfull inspiration för kommunister och revolutionärer över hela världen och var en viktig utlösande faktor för maoistiska partiers utveckling på många platser, för den Revolutionära Internationalistiska Rörelsens (RIM) utveckling, och för inledandet av folkkrig och väpnade kamper i t.ex. Nepal och andra länder. Imperialisterna såg hur PKP blivit deras värsta mardröm: ett Kommunistiskt Parti som vägrade låta sig köpas, som vägrade överge marxismens principer och som inspirerade andra att följa dess exempel i sina egna länder.
1992, då de revolutionära styrkorna i Peru enligt yankeeimperialisternas egen uppskattning kontrollerade ca 40% av landets yta, lyckades de kontrarevolutionära styrkorna tillfoga revolutionen ett svårt slag: de lyckades gripa Ordförande Gonzalo, Partiets och revolutionens anförare, och iscensatte kort därefter (i samarbete med en handfull förrädare i fängelserna, de som Partiet definierade som den högeropportunistiska linjen - HOL) sin största lögnhistoria hittills, planerad och genomförd under ledning av CIA. Ordförande Gonzalo - som direkt efter gripandet i ett historiskt tal deklarerat att folkkriget tveklöst måste fortsätta enligt de fastlagda planerna och att gripandet inte var något nederlag utan endast en "krök på vägen" - påstods nu förespråka "fredsavtal" för att stoppa folkkriget och i stället söka fred och försoning med landets utsugare. Ordförande Gonzalo själv kunde förstås inte tillåtas uttala sig offentligt, eftersom de visste att han då bara skulle upprepa sin uppmaning till fortsatt folkkrig. Han sitter därför fortfarande idag fullständigt isolerad i sin cell och har inte fått möjlighet att kommunicera med omvärlden en enda gång sedan sitt historiska tal.
PKP och dess Centralkommitté förkastade omedelbart "fredsavtalen" och avslöjade lögnhistorien som en CIA-komplott (vilket sedan har bekräftats av reaktionens egna källor). Men inom den kommunistiska rörelsen i världen fick lögnhistorien på vissa håll precis den avsedda effekten: en del ledande figurer inom den maoistiska rörelsen; revisionister som Bob Avakian och andra, som redan från början motsatt sig maoismen, såg sin chans att undergräva PKP:s inflytande i världen och öka sitt eget. De började tala om att "undersöka" om det kanske ändå kunde ligga något i det där med "fredsavtalen", och tog på eget bevåg kontakt med de förrädare i Peru som gick imperialisternas ärenden. De fortsatte sedan göra sitt bästa för att isolera PKP och dess organisationer från de övriga partierna i den internationella kommunistiska rörelsen, och spred skamlöst vidare imperialisternas propaganda: "PKP använder maffiametoder" (vilket de för övrigt sedan påstod att även Lenin och Ordförande Mao gjorde), "PKP är splittrat" o.s.v.
Trots den massiva repressionen, och trots de tillfälliga framgångar fienden uppnått med sina lögnkampanjer, så har Perus Kommunistiska Parti hela tiden fortsatt att utveckla folkkriget, och har inte för ett ögonblick övergivit folkkrigets väg såsom den utstakades av Ordförande Gonzalo. Idag, efter hårda kamper inom Partiet och efter den "vänster"-opportunistiska linjens förräderi (1), håller Centralkommittén fast vid den folkkrigets kurs som lagts av Ordförande Gonzalo och kämpar för att återuppbygga massarbetet under svåra omständigheter. Samtidigt fortsätter Partiet i den proletära internationalismens anda att utveckla tvålinjerskampen på världsnivå mot revisionismen och opportunismen, mot imperialismens planer på att "tämja" de maoistiska partierna med "fredsavtal" och kapitulation (som i Nepal). Partiet kämpar för marxismen-leninismen-maoismens konkreta tillämpning på varje lands konkreta förhållanden, för att folkkrig skall inledas och utvecklas i varje land, för att vara i stånd att bemöta ett imperialistiskt världskrig med världsfolkkrig, för att kasta ut imperialismen och feodalismen och erövra verklig självständighet i varje förtryckt nation, för att i varje land genomföra den socialistiska revolutionen och de proletära kulturrevolutionerna - för att slutligen krossa och sopa bort imperialismen och all utsugning från jordens yta och avskaffa alla klasser och all utsugning. Som en del av kampen för dessa principer genomförde t.ex. PKP:s utlandsorganisation Folkrörelsen Peru (MPP) i oktober 2013, i samarbete med Ecuadors Kommunistiska Partis Rekonstruktionskommitté, den senaste i en rad internationella konferenser för att ena kommunisterna på världsnivå (se även det Öppna brevet från Konferensen), och i flera länder i flera världsdelar arbetar idag kamrater inom Partiets utlandsarbete (och även kamrater från andra länders Partier) framgångsrikt för att bryta den isolering som revisionisterna skapat, och föra ut PKP:s linje till arbetarklassen och folket.
Mot denna bakgrund är det alltså inte något nytt eller förvånande när vi ser att lögnkampanjerna mot PKP och den peruanska revolutionen fortsätter, och inte heller att några av dem som sprider dem gör så under förevändningen att de "försvarar det riktiga partiet". Under hela PKP:s historia, liksom under hela den kommunistiska rörelsens historia, så har det vid varje svår situation och vid varje kamp, inför varje nytt språng framåt eller varje motgång, funnits de som valt den lättaste vägen; de kortsiktiga, individuella eller lokala intressena, framför den svåra men korrekta vägen; Partiets och hela klassens intressen. För att rättfärdiga denna kapitulation inför svårigheterna tvingas de, antingen det är medvetet eller omedvetet, direkt eller indirekt, attackera Partiet och blir ofta på så vis objektivt sett delaktiga i reaktionens kontrarevolutionära kampanjer. Idag finns det således en handfull personer och kapitulanter i utlandet som utnyttjar de svåra omständigheter under vilka Partiet nu kämpar, för att sprida samma lögnhistoria som den reaktionära pressen prånglat ut i olika versioner sedan länge: att "Perus Kommunistiska Parti inte existerar", att "det inte finns någon Centralkommitté", och att "revisionister har tagit över Partiets utlandsarbete" (se Folkrörelsen Perus Kommuniké från 2011). De presenterar typiskt nog inga som helst ideologiska och politiska argument för att avslöja denna påstådda revisionism, utan nöjer sig med att helt enkelt upprepa själva lögnen så många gånger som möjligt. Som "belägg" för att PKP skulle ha upphört att existera nöjer de sig med att hänvisa till en eller annan "peruan" som minsann har varit i Peru och inte såg något parti (!) Till och från hänvisar de till "kamrater som kämpar för att återskapa partiet", och syftar då av allt att döma på en individ som redan för länge sedan övergett folkkrigets slagfält och dess plikter och sökt sig till Europa, där han sporadiskt publicerar dokument vilka han helt fräckt undertecknar "Perus Kommunistiska Parti", och i vilka även han, paradoxalt nog, både påstår att "Partiet inte finns" och riktar sin ”hälsning till Partiet”. Det finns inte heller någon ideologisk och politisk konsekvens i dessa skrifter: efter att under flera år ha argumenterat att "det finns ingen 'vänster'opportunistisk linje, att påstå att den finns är revisionism, vad som finns är en tredje högeropportunistisk linje" kallar han densamma i ett senare dokument plötsligt för ’vänster’opportunistisk linje - vilket är vad Partiets Centralkommitté (den CK som han och de övriga kapitulanterna påstår inte existerar) definierade i augusti 2011. Dessa motsägelsefulla haranger är ingenting annat än desperata försök att klä in lögnhistorien i politiska argument, vilka som helst, för att rättfärdiga sin egen kapitulation. I sin jakt på "det riktiga partiet" försökte en del av dessa personer för en tid lyfta fram "Mantaro Rojo" (en obskyr grupp som utgett sig för att vara en del av PKP), men valde sedan att förkasta densamma.
Det som är mest slående är att dessa personer, som utnämner sig själva till anhängare av Gonzalos tänkande, till Ordförande Gonzalos enda "äkta" följeslagare i världen, i sin praktik inte gör någonting för att föra vidare Ordförande Gonzalos kamp för maoismen och sprida hans bidrag till marxismen och världsrevolutionen i de länder där de verkar. Medan revisionister av alla slag, inklusive en del som utger sig för att vara "maoister", gör allt för att motarbeta spridningen av Ordförande Gonzalos bidrag internationellt och för att motarbeta att maoismen får genomslag, så gör dessa personer ingenting för att försvara eller hävda varken Ordförande Gonzalos bidrag eller maoismen. I stället följer de strömmen; de vacklar, som Ordförande Mao sade, närhelst det blåser upp till storm, och de enda gångerna de idag uttalar sig om den peruanska revolutionen, om PKP eller om Ordförande Gonzalo, så är det för att upprepa reaktionens lögner och göra Ordförande Gonzalo till en nostalgisk ikon, som inte har något med dagens revolutionära praktik att göra.
Vi som ger vårt fasta stöd till den peruanska revolutionen, till Perus Kommunistiska Parti och dess kamp inom den internationella kommunistiska rörelsen, gör så som militanter, vi vacklar och tvekar inte inför tillfälliga svårigheter och kamper. Vi ser tvärtom hur PKP genom att hålla fast vid kursen, genom att praktisera Gonzalos tänkande som är maoismens konkreta tillämpning på den peruanska revolutionen, går framåt i att lösa problem under svåra omständigheter och når framgångar i det internationella arbetet. Vi ger vårt stöd till alla de maoistiska partierna och de väpnade kamper de leder, i Indien, i Filippinerna, i Turkiet m.fl., genom att hålla fast vid principerna och bekämpa revisionismen - inte genom att försöka rida på den kamp som för tillfället drar till sig mest uppmärksamhet. Vi tillämpar det som Ordförande Mao Tsetung lärde oss:
"Huruvida den ideologiska och politiska linjen är korrekt eller inte avgör allt. Då Partiets linje är korrekt, så kommer vi att få allt. Om vi inte har folk, så kommer vi att få folk; om vi inte har vapen, så kommer vi att få vapen; om vi inte har makten, så kommer vi att erövra den. Om vår linje inte är korrekt, så kommer vi att förlora allt vi har”
”Vad oss beträffar, anser jag att det är illa om en person eller partiet inte blir angripen av fienden. För i så fall skulle detta utan tvekan betyda att vi sjunkit till fiendens nivå. Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag. Detta visar att vi inte enbart har dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete.”
Och som Ordförande Gonzalo sade:
"Se hur människorna beter sig under valtider, några blir marxister, t.o.m. kommunister, men inte organiserade; när principerna [säger]: den som inte är organiserad är inte kommunist, det är så enkelt och konkret. Vad det är som motiverar dem? Valen, nomineringarna av ledamöter, senatorer; DET SOM KALLAS OPPORTUNISTER, uppenbarligen."
______________________________
(1) Den 'vänster'opportunistiska linjen (VOL) strukturerades i början av nuvarande årtionde med bröderna José och Raul Quispe i spetsen. Dessa personer upphörde därmed att vara en del av PKP, och gick slutligen över till fiendens sida. Det står nu klart att VOL, liksom den högeropportunistiska linjen (HOL), är understödd och direkt kopplad till den reaktionära peruanska staten (det är bevisat att Raúl samarbetade direkt med reaktionen i samband med gripandet av Feliciano), och den deltar också aktivt i reaktionens lögnkampanjer mot Ordförande Gonzalo (och kallar honom således "terrorist"). VOL har sitt ursprung i militaristiska positioner inom Partiet, vilka motsatte sig att utveckla massarbetet. Den vill vända armén mot ledningen och motsätter sig principen "Partiet har befälet över geväret". I motsats till HOL talar VOL om att "fortsätta folkkriget", men motsätter sig maoismens tillämpning på Perus förhållanden, Gonzalos tänkande, och utför väpnade aktioner endast för att tjäna sin egen personliga makt. Alltså är deras politik ingenting annat än väpnad revisionism; de söker överenskommelser med reaktionen och tillämpar fokismen i stället för det långvariga folkkriget; d.v.s. att de använder väpnade aktioner för att "sätta press" på den reaktionära staten, för att på så vis vinna personlig makt och fördelar inom densamma. (Läs mer t.ex. här och här).