_________________________________________________________________________________________________________
UTDRAG UR "HALVA HIMLEN" AV CLAUDIE BROYELLE Efter befrielsen 1949 ställdes Kina inför följande problem: hur ska man få alla de miljoner kvinnor, som alltid varit förvisade till hushållsgöromål, att ta del i den samhälleliga produktionen? För att genomföra denna omvälvning hade Kina mycket gynnsamma förutsättningar. Framför allt hade revolutionens seger efter tjugo års nationellt krig och inbördeskrig i grunden förändrat det gamla samhället och till stora delar förintat den gamla ideologin om kvinnans underlägsenhet. Miljontals kvinnor hade aktivt deltagit i det anti-japanska kriget, de hade direkt och ofta på ett avgörande sätt utövat makten i de befriade områdena; på många platser hade de åtagit sig uppgifter inom jordbruksproduktionen. Det var mot bakgrund av denna rika erfarenhet som frågan ställdes om vidareutvecklingen av kvinnornas frigörelse. Här fanns en ytterst viktig grund som kvinnorörelsen kunde stödja sig på, då den grep sig an med den nya etappen.
Arbetet är inte alltid befriande Även om Kina idag praktiskt taget är det enda landet i världen där en överväldigande majoritet av kvinnorna deltar i samhällsproduktionen, så har detta inte skett utan svårigheter. Några siffror låter oss ana det. I Shanghai t.ex. hade strax före kulturrevolutionen, 1966, mer än hälften av kvinnorna slutat arbeta och återgått till hushållsarbete. Detta kan delvis förklaras av Kinas kommunistpartis politik, som stod under inflytande av Liu Shao-chi.1 Han propagerade ivrigt för att kvinnan skulle återvända till hemmet, och denna propaganda bedrevs för övrigt på många olika sätt. Ena gången prisades moderns ”oersättliga” kvalifikationer som barnuppfostrare, en annan gång påstods utan omsvep att kvinnan inte dög något till, eftersom hennes intellektuella förmåga inte räckte till för att lära ett yrke; ibland användes det otillräckliga antalet daghem och matbespisningar som argument för att förbjuda kvinnorna att arbeta. Och dem som arbetade försökte man inge föreställningen att de arbetade för att få en andra lön för att dryga ut hushållskassan! ”Arbeta för att bättre nära och kläda familjen.”2 Utan tvivel blev de beredvilliga modfällda av denna reaktionära propaganda, men det räcker inte för att förklara den relativt massiva återgången till hushållsarbete. Huvudskälen måste sökas i själva arbetet och i dess organisation. Annars blir det obegripligt hur kvinnor som var på väg att tillkämpa sig frigörelse genom yrkesutövning kunde låta sig övertygas av dessa bakåtsträvande teorier. I verkligheten kämpade de inte, i vart fall inte överallt, för sin frigörelse. Och när det verkligen fanns arbete av frigörande art hade man för övrigt ingen sådan ström av kvinnor ut ur fabrikerna. I fabriken Chao Yang som vi besökte hade bara ett tiotal kvinnor ”åter gått bakom dörren till sitt hus” som kineserna säger. Ingen kan längre nöja sig med den sovjetiska modellen: ”Här är en fabrik som tillhör staten, staten är partiet och partiet är massorna, alltså tillhör fabriken dig, arbetare. Vilket skulle bevisas.”Nej, det duger inte längre. Om man säger till mig: ”Denna fabrik tillhör dig, den tillhör folket” men om jag måste lyda direktörernas order blint, om jag ingenting begriper av min maskin, ännu mindre av den övriga fabriken, om jag inte vet vad det blir av min färdiga produkt, inte heller varför den produceras, om jag arbetar fort, mycket fort för premiens skull, om jag leds ihjäl och hela veckan bara väntar på söndagen och hela dagen bara väntar på kvällen, om jag efter år av arbete är mer obildad än när jag började arbeta, då innebär det att fabriken inte tillhör mig, och inte folket! När produktionen alltjämt organiseras enligt kapitalistisk modell, d.v.s. då klyftan mellan intellektuellt och manuellt arbete bibehålls och fördjupas och profit och lönsamhetsaspekten är avgörande; då produktionen fortlöper enligt borgerliga regler med blind disciplin och materiell stimulans, med å ena sidan folk som tänker och andra sidan de som arbetar, då blir de minst utbildade, speciellt kvinnorna, också de mest förtryckta. Om ett betydande antal kvinnor kunde låta sig övertygas om fördelarna med en återgång till hemmet, så berodde det i första hand på att klasskampen mellan borgarklassen och proletariatet i vissa fabriker ännu inte medfört borgarklassens nederlag på detta område. Därför förblev också arbetet underställt borgerliga kriterier. Nej, den kapitalistiska produktionen förmår inte ”befria’’ kvinnorna - lika lite som den har befriat männen. Vi som alla hade arbetat i fabrik kom ihåg ändlösa diskussioner med andra kvinnor över det ämnet. ”Om min man tjänade tillräckligt, skulle jag stanna hemma”, ”När jag blir gift, kommer jag inte att arbeta mer”: så hette det jämt. Även om samma kvinnor dagen därpå försäkrade: ”Aldrig i livet skulle jag stanna hemma, jag skulle aldrig stå ut.” Detta vacklande sinnestillstånd återspeglar bara den särskilt tvetydiga situationen som gäller för kvinnliga arbetare i ett kapitalistiskt land. Det räcker med erfarenhet från yrkesarbete för att vi ska uppfatta begränsningen i hushållsarbetet, samtidigt som ett fullständigt meningslöst yrkesarbete får hemmatillvaron att framstå som en för tillfället ouppnåelig ”lyx”. I en televisionsfabrik berättade Chantal, en kvinnlig svetsare, för mig: ”På måndagsmorgonen, när jag har hela veckan framför mig, avundas jag dem som kan stanna hemma, på söndagskvällen efter en dags ’städning’ beklagar jag dem.” Även om kvinnornas deltagande i yrkeslivet inte har befriat dem, så har det dock på ett avgörande sätt bidragit till att de blivit medvetna om förtrycket och den sociala innebörden i deras revolt. Det har medfört en massiv medvetenhet om förtrycket av kvinnor.
KAPITEL I Inget arbete, ingen lön. Chao Yang, fabriken for medicinsk utrustning i Peking, imponerar inte genom sitt yttre. Den består av några tegellängor vid en gård som påminner om en skolgård. Men i all stillhet händer här saker som är avgörande för kvinnornas framtid. Vi hade blivit mottagna här några dagar efter vår ankomst, i en liten vit sal. Vi samlades kring ett långt bord och våra kalla händer kupade sig kring de varma tekopparna medan en kvinnlig arbetare i femtioårsåldern, Ma Yu-yin, berättade fabrikens historia: ”Fram till 1958 fanns de flesta kvinnorna i det här kvarteret fortfarande i hemmet för att ta hand om familjen, hushållet och barnen... Det var då hela landet reste sig för att genomföra ’stora språnget framåt’ d.v.s. då alla krafter mobiliserades för att nå en ny etapp i samhällsomdaningen. På landsbygden organiserade bönderna en mer utvecklad form av kooperativ för att skapa folkkommuner; industrin decentraliserades i stor skala och i de mest avlägsna delar av landet utvecklades små industriella produktionsenheter. Skulle vi kvinnor då stanna kvar i hemmen och stå vid sidan av den omvälvningen? Ordförande Mao manade oss att ”lita till egna krafter, att frigöra oss från hushållsuppgifter och deltaga i de produktiva och sociala aktiviteterna”. Vi ville efterkomma den uppmaningen och också vi ta det stora språnget framåt. Men hur skulle vi bära oss åt? Det var då ett tjugotal kvinnor i kvarteret bestämde sig för att ’passera familjens dörr’ och grunda en kvartersfabrik. Gatukommittén lånade oss två tomma skjul för ändamålet. På sätt och vis hade vi allt emot oss: vi var få, hade ingen utrustning, ingen barnkrubba, ingen matbespisning, ingen produktionserfarenhet - alla var vi hemmafruar - vi visste inte ens vad vi skulle producera. Men å andra sidan hade vi många trumf på hand: vi hade inte bestämt oss att arbeta för att familjen skulle få det lite bättre: vi ville förändra samhället, förändra kvinnans situation. Måtte kvinnorna öppna dörren till det hus som skymmer deras sikt! Vi ville inte längre tjäna familjen, vi ville tjäna folket. Slutligen, efter en rundfråga bland invånarna i kvarteret, beslöt vi tillverka de nödvändigaste föremålen som det var brist på: vattenkittlar, ugnsrör, kastruller etc. Vi tog med oss våra egna verktyg hemifrån: hammare, tänger, några skruvmejslar, spik etc. Något annat hade vi inte. Vi gick runt till fabrikerna och skaffade oss metallplåt och järnrör och så satte vi igång med arbetet. Ibland kom några arbetare efter sitt arbete och visade hur man skulle bära sig åt. Ett annat stort problem var barnpassningen. Kamraten här t.ex. hade fem barn. Vi ordnade det så gott det gick; de stora barnen fick passa de små; några fick hjälp av sin mor eller svärmor och kunde lämna barnen till dem. Det fanns också grannfruar som stödde oss och gav oss ett handtag. Man kan säga att problemet på den tiden löstes genom ömsesidig hjälp. Under hela denna period lyfte vi ingen lön. Ofta stannade vi t.o.m. kvar i fabriken långt in på natten för att avsluta ett arbete som vi åtagit oss.”
Utvidga produktionen, ”Slutligen lyckades vi efter trevande försök att med våra egna händer tillverka vattenkittlar och ugnsrör. Produktionen godkändes av staten. Det var vår första seger. Tänka sig - vanliga hemmafruar utan kvalifikationer hade genom ömsesidig hjälp, med kraft och envishet lyckats tillverka husgeråd som var av så god kvalitet att staten köpte dem! Vår iver fördubblades. Vi beslöt att se till folkets behov och tillverka även andra saker; en ny rundfråga gav besked om nya lokala behov och vi började tillverka medicinska tillbehör: skyddsplåtar mot röntgenstrålar, isoleringsskåp. Vi använde oss av gamla uttjänta maskiner; vi plockade isär dem, reparerade och byggde själva om dem för att höja produktiviteten och underlätta arbetet. Detta blev mer komplicerat och krävde mer kunskap än tillverkningen av vattenkittlar. Vi hade hängt upp följande ord av ordförande Mao i verkstaden: ”Tiderna har förändrats och vad mannen kan uträtta kan också kvinnan.” När allt kom omkring fanns det inget skäl till varför vi kvinnor inte skulle kunna konstruera sådana apparater. Ibland gjorde svårigheterna några av oss modfällda. De sade: ’Vad tjänar alla dessa ansträngningar till, vi kommer ändå inte att lyckas. Vi har ingen utbildning och de medicinska apparaterna är för svåra att tillverka, det är bättre att vi håller oss till vattenkittlarna.’ - Vi tog upp detta till diskussion. ’Vi är inte här för att vi ska bli rika, ännu mindre för att någon herre ska bli det. Folket behöver de här apparaterna och skulle vi kvinnor ge upp inför motgångar? I århundraden har de kinesiska kvinnorna ansetts dumma. Vi tillhör arbetarklassen, men hur ska den kunna leda landet om hälften av dess medlemmar förblir obildade och ur stånd att tillägna sig nya tekniker? Vi vet ingenting! Nåväl, så låt oss lära oss! Det är på de blanka sidorna de vackraste historierna skrivs!’ Och vi tog på nytt itu med uppgiften, för vi hade återfunnit självförtroendet. Med hjälp av andra fabriker, som skickade utbildat folk för att ge oss råd, lyckades vi framställa inte bara skyddsplåtar och isoleringsskåp, utan också stora steriliseringsapparater för hög temperatur och infraröda lampor. Efter prövning anförtrodde oss alltså staten den här produktionsuppgiften och vår fabrik fick sitt nuvarande namn: ’Chao Yang-fabriken för medicinsk utrustning’. Då hade vår arbetsstyrka vuxit, vi var något mer än trehundra, varav ett tjugotal män. 1960 byggde vi fyra nya verkstäder på gården utan att be staten om ett enda öre. Vi använde helt enkelt tegelstenar från gamla byggnader. Samma år byggde vi en restaurang och ett daghem på fabriksområdet. Och allt med våra egna händer; vi kan bygga socialismen med våra egna händer.”
Ett exempel på framgångsrikt motstånd från kvinnor ”I fabriken rådde en atmosfär av solidaritet, begeistring och hängivenhet. Det hände inte sällan att kvinnorna stannade kvar efter arbetets slut för att avsluta en uppgift eller för att lära in en svår teknik. Vi var naturligtvis inte tvungna att göra det och vi fick inte ens betalt för denna ’övertid’. Skall man få premier för att göra revolution? Det var just det det rörde sig om. För övrigt tilltalade vår verksamhet inte alla. En del av fabriksledningen, som var fullständigt förblindad av order från stadsförvaltningen i Peking3, beslöt 1961 att ’rationalisera’ produktionen; man bestämde att vi var for många för det arbete som fanns att göra, att vi skulle sluta tillverka vattenkittlar eftersom vi hädanefter var en fabrik för medicinsk materiel. Med vilket förakt de talade om våra vattenkittlar! Som en följd av ’reorganisationen’ skulle en stor del av oss återvända till hemmet. Man trodde sig kunna övertyga oss genom att säga att ’männens löner skulle höjas så att vi skulle kunna stanna hemma och ta hand om familjen’. Skulle inte allt bli mycket lättare då? Men dessa planer stötte på ett kraftigt motstånd från kvinnorna, som förklarade: ’Vi tänker inte återvända till spisen, vi ger inte upp vår arbetsplats!’ Tillvaron i fabriken blev mycket spänd. Det uppstod en bitter kamp mellan denna del av fabriksledningen som var ute efter en snabb profit för fabriken, och som framförallt inte ville att de kvinnliga arbetarna frigjorde sig, och det stora flertalet arbetare som ville fortsätta på den inslagna vägen. Kampen fördes medvetet. Vi förstod vad som stod på spel. I de flesta fallen stöddes vi av våra män och av andra män. Det har sin förklaring. Det som hände i Chao Yang var inte en isolerad företeelse. På alla fabriker fanns det en reaktionär offensiv, ledd av Liu Shao-chi, som antingen syftade till att återinföra kapitalistiska produktionsnormer eller förhindra att massorna omintetgjorde dem. Det är förklaringen till att de män, som själva också hade att kämpa mot denna borgerliga offensiv, förstod och i allmänhet stödde kvinnornas motstånd. För många av oss fanns det inte något arbete längre och därmed inte någon lön. Men det gjorde ingenting: ger man oss inget arbete? Då ska vi finna på något själva! Får vi ingen lön? Då klarar vi oss genom att hjälpa varandra! Vi bad andra fabriker att anförtro oss arbete, som vi kunde utföra i ’vår’ fabrik; några arbeterskor tog med sig spillmaterial till fabriken (tegelstenar, plåt etc.) som vi rengjorde och som på så sätt kunde användas på nytt. Arbeterskornas arbete var nyttigt, även om det inte var ’lönsamt’, det hade vi bevisat. Alla var dock inte i stånd att övervinna dessa svårigheter, men de var inte så många, knappt femton. De tog arbete i stora fabriker eller också återvände de till hemmen. Under kulturrevolutionen förstod vi ännu bättre denna reaktionära politiks innersta väsen. Vi genomförde kampanjer för att avslöja den s.k. ’rationaliseringsmetoden’. De flesta som hade stött Liu Shao-chis inställning upptäckte vilka intressen de hade tjänat; de arbetar nu med oss, sida vid sida. Kvinnorna som lämnade fabriken har nästan alla återvänt och arbetar här. Nyligen har kvinnorna i den här fabriken börjat bereda kisel. Tidigare var alla arbetarna här f.d. hemmafruar, de var i allmänhet äldre, mellan fyrtio och femtio år. Nu finns här också unga utbildade kvinnor, som lär ut sina kunskaper till de äldre, samtidigt som de får lära sig de gamla hemmafruarnas revolutionära beslutsamhet och proletära styrka. I kvarteret finns det nu praktiskt taget inga kvinnor som är kvar i hemmen, utom de som är för gamla eller som lider av dålig hälsa, men även för dem har livet förändrats. De hjälper varandra och tar hand om vissa hushållsbestyr för att underlätta för dem som yrkesarbetar; de organiserar det politiska och kulturella livet i kvarteren; de är inte längre isolerade som förr. Denna förändring är resultatet av tusentals kvinnors ’uppbrott’ till produktiv och social verksamhet. Vad oss beträffar är vi givetvis avlönade och det betyder mycket att vi uppnått ekonomiskt oberoende; men man måste förstå att det viktigaste är att vi är jämlika, att vi ägnar oss åt kollektiva angelägenheter i stället för att bara vara upptagna av familjeproblem. Vi gjorde produktionen till ett vapen för att frigöra oss och för att bättre tjäna det kinesiska folket och världsrevolutionen.” 1 Liu Shao-chi, förre presidenten i Folkrepubliken Kina. |