JOSÉ CARLOS MARIÁTEGUI:

KONST, REVOLUTION OCH DEKADANS¹

Det är lämpligt att påskynda avvecklingen av ett missförstånd som förvirrar några unga konstnärer.

Man måste fastställa, genom att rätta till vissa hastiga definitioner, att inte all ny konst är revolutionär, och heller inte verkligt ny. I den moderna världen samexisterar två själar, revolutionens och dekadansens. Endast närvaron av den första ger en dikt eller en tavla värde såsom ny konst.

Vi kan inte acceptera såsom ny en konst som bara ger oss en ny teknik. Det skulle vara att förströ sig med den mest bedrägliga av nutidens hägringar. Ingen estetik kan förminska det konstnärliga arbetet till en fråga om teknik. Den nya tekniken måste också motsvara en ny anda. I annat fall är det bara utsmyckningen, dekoren, som förändras. Och en konstnärlig revolution nöjer sig inte med formella erövringar.

Att skilja mellan de två kategorierna av samtida konstnärer är inte lätt. Dekadansen och revolutionen, liksom de samexisterar i samma värld, samexisterar också i själva individerna. Konstnärens medvetande är den arena där kampen på liv och död mellan de två andarna utkämpas. Förståelsen av denna kamp undgår ​​ibland, nästan alltid, konstnären själv. Men till slut segrar en av de två andarna. Den andra blir kvar i sanden, strypt.

Den kapitalistiska civilisationens dekadans återspeglas i atomiseringen, i upplösningen av dess konst. Konsten har i denna kris framför allt förlorat sin grundläggande enighet. Var och en av dess principer, vart och ett av dess beståndsdelar har krävt åter sin autonomi. Utbrytning är dess mest karakteristiska term. Skolorna förökar sig i oändlighet eftersom det enda som verkar där är centrifugalkrafter.

Men denna anarki, i vilken den borgerliga konstens anda dör, ohjälpligt splittrad och söndrad, förebådar och förbereder en ny ordning. Det är en övergång liksom när solen stiger upp över bergen i gryningen. I denna kris utarbetas på spridda håll den framtida konstens beståndsdelar. Samtidigt som kubismen, dadaismen, expressionismen², etc., avslöjar en kris, kungör de en rekonstruktion. Isolerade medför var och en av rörelserna inte något recept, men alla samverkar – genom att bidra med någon beståndsdel, något värde, någon princip - till dess utarbetande.

De samtida skolornas eller trendernas revolutionära betydelse ligger inte i skapandet av en ny teknik. Den ligger inte heller i förstörandet av den gamla tekniken. Den ligger i avståndstagandet, i avhysningen, i hånandet av det borgerliga absoluta. Konsten livnär sig alltid, medvetet eller inte – det är av mindre betydelse - på det absoluta i sin epok. Den samtida konstnären bär i de allra flesta fall inte med sig någonting i sin själ. Dekadansens litteratur är en litteratur utan något absolut. Men på detta vis kan man bara ta några få steg. Människan kan inte gå framåt utan en tro, för att inte ha någon tro är att inte ha något mål. Att gå framåt utan en tro är patiner sur la place³. Ju mer odrägligt skeptisk och nihilistisk en konstnär bekänner sig vara, desto mer är denne konstnär i desperat behov av en myt.

De ryska futuristerna har anslutit sig till kommunismen: de italienska futuristerna har anslutit sig till fascismen. Kan man kräva ett bättre historiskt bevis på att artister inte kan undgå det politiska inflytandets vikt? Massimo Bontempelli säger att han 1920 kände sig nästan som en kommunist, och   1923, året för marschen mot Rom, kände han sig nästan som en fascist. Nu verkar han helt och hållet vara fascist. Många har hånat Bontempelli för denna bekännelse. Jag försvarar honom: jag tycker han är uppriktig. Den stackars Bontempellis tomma själ fick lov att ta till sig och acceptera den myt som Mussolini placerade på sitt altare. (De italienska avantgardisterna är övertygade om att fascismen är Revolutionen).

Vicente Huidobro låter påskina att konsten är oberoende av politiken. Detta påstående är så gammalt och föråldrat i sina skäl och motiv att jag inte skulle kunna föreställa mig det från en ultraistisk poet, om jag skulle tro att de ultraistiska poeterna var kapabla att resonera om politik, ekonomi och religion. Om politik för Huidobro uteslutande är Palais Bourbons politik⁴, är det klart att vi åt hans konst kan medge all den autonomi han önskar. Men faktum är att politiken, för oss som känner att den upphöjts till religionens kategori, som Unamuno säger, är historiens själva väv. I de klassiska epokerna, eller vid en ordnings höjdpunkt, kan politiken vara bara förvaltning och parlament; i de romantiska epokerna eller under en ordnings kris, intar politiken första plats i livet.

Detta proklamerar, genom sina handlingar, Louis Aragon, André Breton och deras kamrater i den surrealistiska revolutionen – det franska avantgardets främsta själar - då de marscherar mot kommunismen. Drieu La Mesure Rocheile⁵ som när han skrev Mesure de la France⁶ och Plainte contre inconnu⁷, befann sig så nära detta sinnestillstånd, kunde inte följa dem, men eftersom han inte  heller har kunnat undgå politiken, har han förklarat sig vagt fascistisk och tydligt reaktionär.

Ortega y Gasset är i den spansktalande världen ansvarig för en del av detta detta missförstånd rörande den nya konsten. Hans blick kunde inte urskilja varken skolor eller tendenser; han skilde inte, åtminstone i den moderna konsten, de revolutionära elementen från de element som tillhörde dekadansen. Författaren till Konstens avhumanisering gav oss ingen definition av den nya konsten. Men han tog de egenskaper som typiskt motsvarar en dekadans såsom en revolutions egenskaper. Detta fick honom att, bland annat, sikta in sig på att ”den nya inspirationen alltid, ofelbart, är kosmisk.” Hans symptomatologiska bild är i allmänhet berättigad, men diagnosen är ofullständig och felaktig. 

Det räcker inte med tillvägagångssättet. Det räcker inte med tekniken. Paul Morand, trots hans bilder och hans modernitet, är en produkt av dekadansen. I hans litteratur andas man en atmosfär av upplösning. Jean Cocteau, efter att ha flirtat ett tag med dadaismen, kommer nu med sin Rappel a l'ordre⁸

Det är lämpligt att klargöra frågan, ända tills det sista missförståndet suddats ut. Det är ett svårt företag. Det kräver arbete att förstå frågan på många punkter. Ofta förekommer återspeglingar av dekadens i den avantgardistiska konsten, ända tills man då man övervinner den subjektivism  som den ibland lider av, sätter upp verkligt revolutionära mål. Hidalgo säger, då han hittar fram till Lenin, i en dikt med flera dimensioner, att ”Salomes barm” och ”Garconne-peruken”⁹ är de första stegen mot socialiseringen av kvinnan. Och detta är inget att förvånas över. Det finns poeter som tror att jazz-bandet är en revolutionens budbärare.

Lyckligtvis finns det i världen fortfarande artister som Bernard Shaw, som är i stånd att förstå att "konsten har aldrig varit stor, då den inte har tillhandahållit en ikonografi för en levande religion; och den har aldrig varit helt försumbar, förutom då den har imiterat ikonografin, sedan religionen hade blivit en vidskepelse." Den senare vägen tycks vara den som flera nya konstnärer har valt inom den franska litteraturen och annorstädes. Framtiden kommer att skratta åt den saliga dumhet med vilken några av tidens kritiker kallade dem för "nya" och t.o.m. "revolutionära".

___________________

1 Ursprungligen pub licerad i Amauta: Nr. 3, s. 3-4; Lima, november 1926. Återutgiven i Bolivar: Nr. 7, s. 12; Madrid, 19:e maj 1930. Och i La Nueva Era: Nr. 2, s. 23-24; Barcelona, november 1930.
Den publicerades också i Variedades: Lima, 19:e mars 1927, men med en annan titel (Tópicos de arte moderno) och där den kategoriska förklaringen i inledningen ersattes med några meningar i vilka man nämner enstaka episoder ur debatten om konsten. Där står att läsa: ”Debatten om det formella och det väsentliga i den moderna konsten blir djupare och bredare för varje dag. Konstens avhumanisering har t.ex. i den spansktalande världen, väckt en livlig polemik. Enrique Molin avslutar med att i tidskriften Atenea ge en substantiell kritisk studie. Leopoldo Lugones håller av och till en dialog med det argentinska avantgardet. Men man går inte alltid in på frågans centrala tema. Detta är min bedömning, och många av det spansktalande Amerikas konstnärer håller med mig i denna fråga.”
2 Se ”Expressionismen och dadaismen” i denna volym (s. 68)
3 Att halka på samma ställe. (trad. lit.)
4 Namnet på det palats där Delegaternas Kammare i Frankrike för närvarande håller sina möten.
5 Angående denne skribents sociala attityd och litterära betydelse, se essän Confesiones de Drieu La Rochelle, i Alma Matinal y Otras Estaciones del Hombre de Hoy.
6 Frankrikes mått (Trad. lit.)
7 Klagomål mot det okända (Trad. lit.)
8 En kallelse till ordning. (trad. lit.)
9 Pojke på franska. Även en kortklippt frisyr bland kvinnor, populär på 20-talet.