FÖRORD TILL DEN SVENSKA ÖVERSÄTTNINGEN Vi är glada att här kunna presentera ännu en text av Perus Kommunistiska Partis grundare José Carlos Mariátegui, även denna för första gången översatt till svenska. Texten publicerades första gången 1925. Vi tar ansvar för alla eventuella brister i översättningen. Vi har även översatt de franska fraserna till svenska för er förståelse, även där tar vi ansvar för eventuella brister i översättningen. Vänskapsföreningen Sverige – det Nya Peru ______________________________________________________________ JOSÉ CARLOS MARIÁTEGUI: MÄNNISKAN OCH MYTEN1 I Alla den samtida intelligentians undersökningar om världskrisen utmynnar i denna enhälliga slutsats: den borgerliga civilisationen lider av bristen på en myt, på en tro, ett hopp. En brist som är ett uttryck för dess materiella sammanbrott. Den rationalistiska erfarenheten har haft denna paradoxala effektivitet i att leda mänskligheten till den förtretliga övertygelsen att Förnuftet inte kan visa dem vägen. Det enda som rationalismen har tjänat till är att misskreditera förnuftet. Idén om Frihet, har Mussolini sagt, har dödats av demagogerna. Mer exakt är det utan tvekan så att idén om Förnuftet har dödats av rationalisterna. Förnuftet har från den borgerliga civilisationens själ exstirperat återstoderna av dess gamla myter. Den västerländska människan har för en tid placerat Förnuftet och Vetenskapen på de döda gudarnas retabel. Men varken Förnuftet eller Vetenskapen kan vara en myt. Varken Förnuftet eller Vetenskapen kan tillfredsställa hela det behov av evighet som finns i människan. Förnuftet självt har åtagit sig att bevisa för människorna att det inte är nog för dem. Att endast Myten äger den dyrbara dygden att fylla deras djupa jag. Förnuftet och Vetenskapen har anfrätt och upplöst de antika religionernas prestige. Eucken förklarar i sin bok om livets mening och värde tydligt och träffsäkert mekanismen för detta upplösande arbete. Vetenskapens skapelser har gett människan en ny känsla av sin egen kraft. Människan, tidigare skrämd inför det övernaturliga, har plötsligt upptäckt en omåttlig makt att korrigera och åtgärda naturen. Denna känsla har dragit upp den gamla metafysikens rötter ur hennes själ. Men människan, enligt filosofins definition, är ett metafysiskt djur. Man lever inte på ett fruktbart sätt utan en metafysisk livsåskådning. Myten driver människan i historien. Utan en myt har människans existens inte någon historisk betydelse. Historien skapas av människor besatta och upplysta av en överlägsen trosövertygelse, av ett övermänskligt hopp; de övriga människorna är den anonyma kören i dramat. Den borgerliga civilisationens kris uppträdde i full dager från och med det ögonblick då denna civilisation konstaterade sin brist på en myt. Renan underströk melankoliskt, i tider av stolt positivism, religionens dekadans, och oroade sig för den europeiska civilisationens framtid. "Religiösa människor - skrev han – lever av en skugga. Vad ska man leva av efter oss?" Denna förtvivlade fråga väntar fortfarande på ett svar. Den borgerliga civilisationen har fallit ned i skepticism. Kriget verkade återuppliva den liberala revolutionens myter: Frihet, Demokrati, Fred. Men den allierade bourgeoisien offrade dem omedelbart för sina intressen och sitt agg vid konferensen i Versailles. Dessa myters föryngring tjänade emellertid till att den liberala revolutionen äntligen genomfördes i Europa. Deras åkallande dömde de ännu överlevande återstoderna av feodalism och absolutism i Centraleuropa, Ryssland och Turkiet till döden. Och framför allt, kriget bevisade än en gång, obestridligt och tragiskt, mytens värde. De folk som var kapabla att segra var de folk som var kapabla till en massmyt.
II Den samtida människan känner det brådskande behovet av en myt. Skepticismen är ofruktsam och människan nöjer sig inte med ofruktbarhet. En förbittrad och ibland maktlös "vilja att tro", som är så stark hos människan under krig, var redan intensiv och kategorisk hos förkrigsmänniskan. En dikt av Henri Frank, Dansen framför arken, är det dokument som jag har närmast till hands när det gäller litteraturens sinnesstämning under förkrigsåren. I denna dikt bultar en stor och djup sinnesrörelse. För detta, framför allt, vill jag citera den. Henri Frank berättar för oss om sin djupa "vilja att tro". Israeliten försöker, i första hand, tro på Israels Gud i sin själ. Försöket är förgäves. Orden från hans fäders Gud låter konstiga i denna epok. Poeten förstår dem inte. Han förklarar sig döv för deras mening. Den moderna människan, orden från Sinai kan inte fånga den. Den döda tron är inte i stånd att återuppstiga. Den tyngs ner av tjugo århundraden. "Israel har dött av att ha gett världen en Gud". Den moderna världens röst föreslår sin fiktiva och otrygga myt: Förnuftet. Men Henri Frank kan inte acceptera det. "Förnuftet – säger han-, förnuftet är inte universum". "La raison sans Dieu c'est la chambre sans lampe". Poeten ger sig i väg för att söka Gud. Han har bråttom att tillfredsställa sin törst efter oändlighet och evighet. Men pilgrimsfärden är fruktlös. Pilgrimen skulle vilja nöja sig med den dagliga illusionen. "Ah! sache franchement saisir de tout moment – la fuyante fumée et le suc éphémére". [”Ah! Man måste uppriktigt förstå att ta vara på varje ögonblick – den undvikande ångan och den flyktiga nektarn”] Slutligen anser han att "sanningen är entusiasmen utan hopp". Människan bär med sig sin sanning i sig själv. ""Si 1'Arche est vide oú tu pensais trouver la loi, ríen n'est réel que ta danse". [Om arken är tom och du trodde att du skulle finna lagen, ingenting är verkligt förutom dansen”]
III Filosoferna förser oss med en sanning analog med poeternas. Den samtida filosofin har sopat bort den mediokra positivistiska byggnaden. Den har belyst och avgränsat förnuftets modesta gränser. Och den har formulerat de nutida teorierna om Myten och Aktionen. Det är meningslöst, enligt dessa teorier, att söka en absolut sanning. Dagens sanning kommer inte att vara morgondagens sanning . En sanning är giltig endast för en epok. Låt oss nöja oss med en relativ sanning. Men detta relativistiska språk är inte tillgängligt, inte förståeligt för gemene man. Gemene man laborerar inte så mycket med subtiliteter. Människan vägrar att följa en sanning så länge hon inte tror att den är absolut och högst. Det är fåfängt att inför henne tala för trons, mytens, handlingens utmärkthet. Man måste föreslå henne en tro, en myt, en handling. Var kan man finna den myt som är kapabel att andligen återuppliva den ordning som är på nedgång? Frågan retar upp den borgerliga civilisationens intellektuella anarki, dess andliga anarki. Några själar kämpar för att restaurera medeltiden och det katolska idealet. Andra arbetar för en återgång till renässansen och det klassiska idealet. Fascismen tillskriver sig, med dess teoretikers ord, en medeltida och katolsk mentalitet; den tror sig representera motreformationens anda, trots att den å andra sidan gör anspråk på att förkroppsliga idén om Nationen, en typiskt liberal idé. Teoretiserandet verkar finna ett nöje i att uppfinna de mest invecklade sofisterier. Men alla försök att återuppliva det förgångnas myter blir omedelbart destinerade att misslyckas. Varje epok vill ha sin egen intuition av världen. Det finns ingenting mer ofruktsamt än att försöka återuppliva en utdöd myt. Jean R. Bloch skriver, i en artikel publicerad i tidskriften Europe, i detta avseende ord av djup sanning. I katedralen Chartres har han förnummit den fjärran medeltidens underbart troende röst. Men han varnar för hur mycket och på vilket sätt den rösten är främmande för denna epoks bekymmer. "Det skulle vara vansinne – skriver han - att tänka att samma tro skulle upprepa samma mirakel. Sök omkring er, någonstans, en ny, aktiv mystik, kapabel till mirakel, lämplig att fylla de eländiga med hopp, att frambringa martyrer och att förändra världen med löften om godhet och dygd. När du har hittat den, fastställt den, gett den ett namn, så kommer du inte helt och hållet att vara samma människa." Ortega y Gasset talar om den "desillusionerade själen". Romain Rolland talar om den "hänförda själen". Vilken av de två har rätt? Båda själarna samexisterar. Ortega y Gassets "desillusionerade själ" är den dekadenta borgerliga civilisationens själ: Romain Rollands "hänförda själ" är själen hos dem som bygger den nya civilisationen. Ortega y Gasset ser ingenting annat än nedgången, förfallet, der Untergang. Romain Rolland ser ottan, gryningen, der Aurgang. Det som under denna epok mest klart och tydligt skiljer borgarklassen från proletariatet är myten. Bourgeoisien har inte längre någon myt. Den har blivit trolös, skeptisk och nihilistisk. Den liberala renässansmyten har åldrats alltför mycket. Proletariatet har en myt: den sociala revolutionen. Det rör sig i denna myts riktning med en passionerad och aktiv tro. Bourgeoisien förnekar, proletariatet bejakar. Den borgerliga intelligentsian sysselsätter sig med en rationalistisk kritik av revolutionärernas metod, teori och teknik. Vilken oförståelse! Revolutionärernas styrka ligger inte i deras vetenskap; den ligger i deras tro, deras passion, deras vilja. Det är en religiös, mystisk, andlig kraft. Det är Mytens kraft. Den revolutionära känslan, som jag skrev i en artikel om Gandhi, är en religiös känsla. De religiösa motiven har flyttat från himlen till jorden. De är inte gudomliga; de är mänskliga, de är samhälleliga 2. Sedan en tid tillbaka har man konstaterat socialismens religiösa, mystiska, metafysiska karaktär. Jorge Sorel, en av det franska tänkandets högsta företrädare under det tjugonde århundradet, sade i sina Reflektioner om våld; ”Man har funnit en analogi mellan religionen och den revolutionära socialismen, som föresatt sig att förbereda och t.o.m. rekonstruera individen för ett gigantiskt arbete. Men Bergson har lärt oss att inte bara religionen kan ockupera det djupa jagets region; de revolutionära myterna kan också ockupera den med samma titel". Renán, som Sorel själv påminner oss om, lade märke till socialisternas religiösa tro och konstaterade deras ointaglighet gentemot alla slags modfälldhet. "Efter varje misslyckad erfarenhet börjar de om. De har inte hittat lösningen: de kommer att hitta den. Aldrig drabbas de av iden att lösningen inte finns. Därav deras styrka". Samma filosofi som lär oss behovet av myten och tron, blir vanligtvis oförmögen att förstå de nya tidernas tro och myt. "Filosofins elände", som Marx sade. Intelligentsians professionella kommer inte att finna trons väg; massorna kommer att finna den. Det blir senare filosofernas sak att kodifiera det tänkande som uppstår ur massornas stora hjältedåd. Kunde kanske den romerska dekadensens filosofer förstå kristendoms språk? Den borgerliga dekadansens filosofi kan inte ha ett bättre öde. NOTER: 1 Publicerad i Mundial: Lima, 16 januari 1925. Återgiven i Amauta, nr. 31 (s. 1-4), Lima, juni-juli 1930; Romance, nr. 6, Mexico, 15 april 1940 (med undantag av några stycken); Jornada, Lima, 1 januari 1946. Och inkluderad den antologi över José Carlos Mariátegui som Mexicos Nationella Universitet sammanställde 1937, som andra volym i sin serie "Amerikas tänkare" [Pensadores de América] (s. 119-124). 2 Syftar på en artikel som ursprungligen publicerades i Variedades (Lima, 11 oktober 1924) och som sedan ingick i Den nutida scenen [La Escena Contemporánea] (s. 251-259). Där framlägger han och formulerar sitt tänkande på följande sätt: "Är kanske den revolutionära känslan inte en religiös känsla? Det som har skett i Västerlandet är att religiositeten har stigit ned från himlen till jorden. Dess motiv är mänskliga, sociala; de är inte gudomliga. De hör till livet på jorden, inte livet i himlen.".
|