FÖRORD TILL DEN SVENSKA ÖVERSÄTTNINGEN

Vi är glada att här kunna presentera ännu en text av Perus Kommunistiska Partis grundare José Carlos Mariátegui, även denna för första gången översatt till svenska. Texten är hämtad ur Mariáteguis verk "El alma matinal" och publicerades första gången 1925. Vi tar ansvar för alla eventuella brister i översättningen.

Vänskapsföreningen Sverige – det Nya Peru
Maj 2012

______________________________________________________________

JOSÉ CARLOS MARIÁTEGUI:

VERKLIGHETENS PESSIMISM OCH IDEALETS OPTIMISM¹

I

Det förefaller mig att José Vasconcelos har hittat en formel för pessimism och optimism som definierar inte bara känslan hos den ibero-amerikanska generationen gentemot den samtida krisen, utan också helt motsvarar mentaliteten och känsligheten hos en epok i vilken, trots Don José Ortega y Gassets tes om den "desillusionerade själen" och "revolutionernas förfall", miljontals män arbetar med en mystisk glöd och religiös passion för att skapa en ny värld. "Verklighetens pessimism, idealets optimism", detta är Vasconcelos’ formel.

"Låt oss aldrig nöja oss, utan alltid vara bortom och stå över ögonblicket”, skriver Vasconcelos. ”Förkastande av verkligheten och kamp för att förstöra den, men inte på grund av brist på tro, utan på grund av ett överskott av tro på människans förmågor och av fast övertygelse om att det onda aldrig är permanent eller rättfärdigt och att det är alltid möjligt och genomförbart att förlösa, rena, förbättra det kollektiva tillståndet och det privata medvetandet.”

Attityden hos den människa som har för avsikt att korrigera verkligheten är sannerligen mer optimistisk än pessimistisk. Han är pessimistisk i sin protest och i sitt fördömande av nuet, men optimistisk när det gäller sitt hopp om framtiden. Alla stora mänskliga ideal har startat utifrån en negation, men de har alla också varit ett påstående. Religionerna har i historien ständigt representerat denna verklighetens pessimism och denna idealets optimism som vid denna tid den mexikanske författaren förkunnar för oss.

Vi som inte låter oss nöja med medelmåttigheten, vi som än mindre accepterar orättvisan, betecknas ofta som pessimister. Men i verkligheten domineras vår anda mycket mindre av pessimism än av optimism. Vi tror inte att världen måste vara förskräcklig och för evigt som den är. Vi tror att den kan och bör bli bättre. Den optimism vi förkastar är den enkla och lata panglossianska optimismen hos dem som tror att vi lever i den bästa av alla möjliga världar.

II

Det finns två typer av pessimister liksom det finns två typer av optimister. Den uteslutande negativa pessimismen begränsar sig till att med en gest av hjälplöshet och hopplöshet konstatera sakernas elände och ansträngningarnas meningslöshet. Han är en nihilist som melankoliskt väntar på sin sista besvikelse. Den yttersta gränsen, som Artzibachev sade. Men denna typ av människa är lyckligtvis inte vanlig. Den tillhör en sällsynt hierarki av desillusionerade intellektuella. Den utgör dessutom produkten av en epok av förfall eller av ett folks sammanbrott.

Bland de intellektuella är det inte ovanligt med en simulerad nihilism som fungerar som en filosofisk förevändning för att dra sig undan sitt samarbete med varje stor förnyande ansträngning eller för att förklara sitt förakt för varje verk eller gärning som omfattar massorna. Men den fiktiva nihilismen hos denna kategori av intellektuella är inte ens en filosofisk attityd. Den visar sig inte vara något mer än ett dolt och artificiellt förakt för de stora mänskliga myterna. Den är en icke erkänd nihilism som inte vågar sticka upp huvudet över ytan på verket eller livet hos den negative intellektuelle som hemfaller åt denna teoretiska övning såsom åt en enslig last. Denne intellektuelle, nihilist i det privata, är i det offentliga ofta medlem av ett nykterhetsförbund eller ett djurskyddssällskap. Hans nihilism är bara avsedd att försvara och gardera honom mot de stora passionerna. Inför de små idealen uppträder den falska nihilisten med den mest vulgära idealism.

III

Det är med de pessimistiska och negativa andarna av denna ätt som vår idealets optimism inte låter oss godta att sammanblandas. De absolut negativa attityderna är sterila. Handlingen består av negationer och affirmationer. Den nya generationen i vårt Amerika och runt om i världen är framför allt en generation som ropar ut sin tro, sjunger sitt hopp.

IV

I samtida västerländsk filosofi råder en skeptisk humor. Denna filosofiska attityd, som dess skarpsinnade kritiker understryker, är en särpräglad gest hos en civilisation i förfall. Endast i en dekadent värld framträder en känsla av besvikelse över livet. Men inte ens denna samtida skepticism och relativism har något samband, någon affinitet med de kraftlösas billiga och fiktiva nihilism eller med Artzibachevs och Andreyevs självmordsbenägnas och galningars absoluta och morbida nihilism. Pragmatismen, som så effektivt driver människan till handling, är i grunden en relativistisk och skeptisk skola. Hans Vainhingher, författare till Philosophie der Als Ob har korrekt klassificerats som pragmatiker. För denne teutoniske filosof finns inga absoluta sanningar, men det finns relativa sanningar som styr människans liv som om de vore absoluta. "De moraliska liksom de estetiska principerna, rättens kriterier liksom de begrepp med vilka vetenskapen fungerar, själva grunden för logiken, har inte någon objektiv existens, de är våra fiktiva konstruktioner, som endast tjänar som reglerande föreskrifter för vår handling, vilken styrs som om de vore sanna”. Så definieras Vainhinghers filosofi i Lineamientos de Filosofía escéptica [Grunddragen i den skeptiska filosofin] av den italienske filosofen Giuseppe Renssi som, enligt vad jag ser i en bibliografisk not i Ortega y Gassets tidskrift, börjar tilldra sig intresse i Spanien och därmed i det spanska Amerika.

Denna filosofi inbjuder alltså inte till att åsidosätta handlingen. Den avser endast att förneka det Absoluta. Men den tillskriver i mänsklighetens historia den relativa sanningen, varje epoks tillfälliga myt, samma värde och samma effektivitet som en absolut och evig sanning. Denna filosofi förkunnar och bekräftar mytens nödvändighet och trons nyttighet. Även om den därefter sysselsätter sig med att tänka att alla sanningar och alla fiktioner i sista hand är likvärdiga. Einstein, en relativist, beter sig i livet som en idealets optimist.

V

I den nya generationen brinner önskan om att övervinna den skeptiska filosofin. I samtidens kaos utarbetas materialet till en ny mystik. Den värld som håller på att bliva till kommer inte att sätta sitt hopp där de förbipasserade religionerna satte det. "De starka strävar och kämpar”,  säger Vasconcelos, ”för att föregripa en smula himlens verk”. Den nya generationen vill vara stark.

Not:

¹ Publicerad i Mundial: Lima, 21augusti, 1925. Dessutom har det sista stycket i del I lagts till av författaren.