JOSÉ CARLOS MARIÁTEGUI

VERKLIGHETEN OCH FIKTIONEN¹

Fantasin återtar sina privilegier och sina positioner i den västerländska litteraturen. Oscar Wilde blir en den samtida estetikens mästare. Hans nuvarande inflytande är inte beroende av varken hans verk eller hans liv, utan av hans uppfattning om tingen och om konsten. Vi lever i en tid som är gynnsam för hans paradoxer. Wilde hävdade att dimman i London hade uppfunnits av måleriet. Det är inte sant, sade han, att konsten kopierar naturen. Det är naturen som kopierar konsten. I våra dagar driver Massimo Bontempelli denna tes till det yttersta. Enligt en bisarr bontempelliansk teori, tagen ur en sommarmeditation i en bergsby, bestod jorden under sina första år nästan uteslutande av mineral. Det fanns inget annat än människan och stenen. Människan livnärde sig på mineraler. Men hennes föreställningsförmåga upptäckte naturens två andra riken. Träden och djuren uppkom genom att konstnärerna föreställde sig dem. Varelser och växter, efter att ha existerat som idéer i konsten, började existera på riktigt i naturen. Då planeten var inredd på detta sätt, skapade människans föreställningsförmåga nya saker. Maskinerna dök upp. Den mekaniska civilisationen föddes. Jorden blev elektrifierad och mekaniserad. Men, efter att mekaniseringen hade nått sin höjdpunkt, så upprepades processen i omvänd ordning. Mineraler, växter, maskiner, etc. återabsorberades av naturen. Jorden förstenades, och mineraliserades gradvis tillbaka till sitt ursprungliga tillstånd. Denna evolution har genomgåtts många gånger. Idag befinner sig världen än en gång i sin mekaniska och maskinella period.
Bontempelli är en av de författare som är mest i ropet i dagens Italien. För några år sedan, då den italienska litteraturen dominerades av verismen, skulle hans bok ha haft ett annat öde.
Bontempelli, som till sin början var mer eller mindre klassicist, hade inte skrivit den. Idag är han en Pirandellian , igår skulle han ha varit en d'annunzian.

En d'annunzian? Men finner vi inte även hos D'Annunzio mer fiktion än realism? Fantasin hos D'Annunzio finns mer i det yttre än i det inre i hans verk. D'Annunzio klädde sina romaner fantastiskt, bysantinskt, men dessas skelett skilde sig inte mycket från de naturalistiska romanerna.  D'Annunzio försökte vara aristokratisk, men vågade inte vara osannolik. Pirandello å andra sidan presenterade med ett verk som Salig Mattias Pascal, med en naken roman utan dekor och enkel till formen, ett fall som kritiken omedelbart stämplade som extraordinär och osannolik, men som livet, år senare, troget reproducerade.

Realismen i litteraturen fjärmade oss från verkligheten. Den realistiska erfarenheten har inte hjälpt oss på något annat sätt än att visa oss att vi bara kan finna verkligheten på fantasins väg. Detta har skapat surrealismen som inte bara är en skola eller en rörelse inom den franska litteraturen, utan en trend, en inriktning inom världslitteraturen. Surrealist är italienaren Pirandello. Surrealist är amerikanen Waldo Frank. Surrealist är rumänen Panait Istrati. Surrealist är ryssen Boris Pilnyak. Det spelar ingen roll att de arbetar utanför och långt borta från den surrealistiska manipeln som leder i Paris, Aragón, Bretón, Eluard och Soupault.

Men fiktionen är inte fri. Mer än att upptäcka det underbara åt oss, verkar den avsedd att avslöja det verkliga åt oss. Fantasin, när den inte för oss närmare verkligheten, har vi väldigt lite nytta av. Filosoferna använder sig av falska begrepp för att komma fram till sanningen. Författarna använder fiktionen i  samma syfte. Fantasin har inget värde annat än när den skapar något verkligt. Detta är dess begränsning. Detta är dess drama.

Den gamla realismens död har absolut inte skadat kunskapen om verkligheten. Tvärtom har den underlättat den. Den har befriat oss från dogmer och fördomar som gjorde den trångsynt. I det osannolika finns ibland mer sanning, mer mänsklighet än i det sannolika. I den mänskliga själens avgrund tränger en osannolik fars av Pirandello djupare än en sannolik komedi av herr Capus. Och Han som ville bli bedragen av den genialiske Fernando Crommelynk är förvisso mer värd än hela den mediokra franska teatern av äktenskapsbrott och skilsmässor, till vilken El Adversario (Motståndaren) och Ña Falena (Fru Falena) hör.

Fördomen om det sannolika framstår idag som en av dem som mest har stått i vägen för konsten. Konstnärerna av mer måttfull anda gör våldsamt uppror mot den. ”Livet”, skriver Pirandello, ”för alla de skamlösa absurditeterna, små och stora, som det är så vackert fullt av, har den oskattbara förmånen att kunna klara sig utan denna sannolikhet som konsten ser sig tvungen att lyda. Livets absurditeter måste med nödvändighet se sannolika ut, eftersom de är verkliga. I motsats till konstens, som för att se verkliga ut med nödvändighet måste vara sannolika."

Befriade från detta bindsel, kan konstnärerna hänge sig åt att erövra nya horisonter. Man skriver i vår tid verk som utan denna frihet inte skulle vara möjliga. Jeanne d'Arc2 av Joseph Delteil, till exempel. I denna roman presenterar Delteil Jungfrun i Domrémy för oss i en dialog; naiv och naturlig, som med två flickor från landsbygden; med Santa Catalina och Santa Margarita. Miraklet berättas med samma enkelhet, med samma oskuldsfullhet som i en fabel för barn. Det osannolika i denna roman försöker inte vara sannolikt. Och det är så, genom att gå med på miraklet – det vill säga det fantastiska - som vi kommer närmare sanningen om Jungfrun. Joseph Delteils bok ger oss en mer sannfärdig och levande bild av Jeanne d'Arc än Anatole Frances bok.

Ur denna nya föreställning om det verkliga hämtar den moderna litteraturen en av sina bästa krafter. Det som gör den anarkistisk är inte fantasin själv. Det är denna förbittring av individen och av subjektivismen som utgör ett av symptomen på den västerländska civilisationens kris. Roten till dess onda skall inte sökas i dess överskott av fiktioner, utan i avsaknaden av en stor fiktion som kan vara dess myt och dess stjärna.

NOTER:

¹ Publicerad i Perricholi: Lima, 25 mars, 1926.
² Jeanne d'Arc : Läs essän som José Carlos Mariátegui ägnade åt Joseph Delteils bok, i Signos y Obras (Tecken och Verk).