Not till den svenska översättningen: denna artikel publicerades i nr. 36 av tidskriften Sol Rojo (Röd Sol) i oktober 2011. Vänskapsföreningen Sverige - det Nya Peru tar ansvar för eventuella brister i översättningen.

OM FASCISMEN – REAKTION ÖVER HELA LINJEN

Syftet med denna artikel är inte att göra en komplett genomgång av fascismen och dess historia, utan att bidra till en grundläggande förståelse av vad fascismen är och hur den uttrycks i världen sedan sin uppkomst och fram till idag. På så vis vill vi bidra till att skingra de rökridåer som sprids av reaktionen angående detta ämne, och beväpna oss med en marxistisk förståelse av fascismen för att kunna bekämpa den. Vi kommer inte att ta upp samtliga exempel på fascistiska regimer, utan begränsa oss till några få för att illustrera huvudpunkterna.

Först och främst är kampen mot fascismen inte på något sätt inaktuell; imperialisterna och deras lakejer tillämpar idag liksom tidigare fascismen när de behöver den. För kommunisterna och revolutionärerna är det därför nödvändigt att förstå vad fascismen är, genom att tillämpa arbetarklassens ideologi och inte låta sig luras av bourgeoisiens lögner och förvrängningar. Först måste vi utgå från en marxistisk definition av fascismen. Det är inte tillräckligt, utan direkt vilseledande, att använda termen fascism om allt som är reaktionärt och ”antidemokratiskt”. Vi kan inte heller acceptera de borgerliga definitioner som utgår från koncept såsom ”auktoritarism” och ”totalitarism” (som vi skall se nedan). Men vi har inte heller någon anledning att starta ”från noll”. I marxismens klassiker och i den internationella kommunistiska rörelsens historia finner vi tillräckligt med praktisk erfarenhet och marxistisk teori för att kunna definiera fascismen – och det är vår uppgift att tillämpa denna kunskap på den konkreta verkligheten, inte se den som en död dogm.

Som vi har lärt oss av erfarenheterna från den Tredje Internationalen och dess upplösning, kampen mot fascismen och tillämpningen av enhetsfrontspolitiken, och framför allt av Ordförande Mao Tsetung och den kinesiska revolutionen, så är Georgi Dimitrovs ”klassiska” definition av fascismen otillräcklig. Han definierade den som ”den öppna terroristiska diktaturen av finanskapitalets mest reaktionära, chauvinistiska och imperialistiska element”. En otillräcklig definition eftersom den inte räknar med korporativismen som en del av fascismen, d.v.s. den korporativa organiseringen av makten och ekonomin. Ordförande Gonzalo lär oss: ”Ifrågasättandet av parlamentet är en grundläggande ståndpunkt hos fascismen, som siktar mot statens traditionella demo-borgerliga struktur, grundad på förnekandet av de principer, friheter och rättigheter som lades fast under 1700-talet, som postulerar den korporativa organisationen och förstärker det reaktionära våldet maximalt, allt i enlighet med borgarklassens (storbourgeoisiens i vårt fall) mest hämningslösa klassdiktatur och i imperialismens tjänst”. (Må den Strategiska Jämvikten skaka landet mer!, PKP 1991). Här har vi en lysande sammanfattning och mer fullständig definition av fascismen, men man måste komma ihåg att ingen kortfattad definition är tillräcklig för att förstå ett fenomen – för detta behövs en djupare förståelse och en praktisk tillämpning av vår ideologi i varje konkret fall. Vi skall därför se på fascismens olika beståndsdelar mer i detalj.

Klassdiktatur och demokrati

Vår utgångspunkt då vi talar om fascismen måste vara marxismens uppfattning om staten, d.v.s. klassdiktaturen. Som Lenin sade: ”Staten är en maskin för att upprätthålla den ena klassens herravälde över den andra.” D.v.s. att varje samhälle i vilket klasser existerar, utan undantag är en diktatur. Vidare lär oss Lenin att statens existens inte endast visar att det finns klasser, utan att det finns oförsonliga motsättningar mellan dessa klasser – d.v.s. motsättningar som inte kan lösas med de antagonistiska klassernas försoning, utan endast med revolution. Under kapitalismen, då borgarklassen har makten, är staten borgarklassens instrument för att upprätthålla sin makt och undertrycka de övriga klasserna, huvudsakligen proletariatet. I den proletära revolutionen krossar arbetarklassen borgarklassens stat och bygger den proletära staten, vilken har som ett av sina syften att undertrycka borgarklassen och alla som vill återupprätta kapitalismen. Då vi kommer till kommunismen, det klasslösa samhället, och inte dessförinnan, kan och måste staten försvinna. Vi skiljer mellan statssystem och regeringssystem: statssystem syftar på vilken klass som har makten (och den borgerliga diktaturen är således statssystemet i kapitalismen), medan regeringssystem syftar på vilket system denna klass använder för att utöva sin diktatur (den borgerliga demokratin är ett regeringssystem, fascismen är ett annat).

Staten fullgör sin roll på olika sätt, genom lagar, kontroll över den allmänna opinionen genom utbildning och massmedia etc. – men i grunden baserar sig statsmakten alltid på de väpnade styrkorna, d.v.s. på våldet. Som del av denna diktatur kan det existera olika grader av demokrati; under den borgerliga diktaturen finns det således olika former av demokrati för borgarklassen och alla som tjänar deras makt, men inte för arbetarklassen och folket. Under den proletära diktaturen finns det demokrati för arbetarklassen och folket, men inte för klicken av borgare och reaktionärer. Men då varje stat grundar sin makt på våldet, kan vi inte reducera vår definition av fascismen till en fråga om våld och terror:

”Vad gäller frågan om att identifiera fascismen med terror, med repression, verkar det för oss vara ett misstag. Vad som sker i detta fall är följande: om man kommer ihåg marxismen, så är staten det organiserade våldet, detta är den definition som klassikerna har gett oss, och varje stat använder våldet för att den är en diktatur, hur skulle de annars hålla folket nere för att kunna förtrycka och utsuga det?” (Intervju med Ordförande Gonzalo, PKP 1988)

När den fungerar som bourgeoisien önskar, ger den borgerliga parlamentariska demokratin, upphöjd till ett ideal av imperialisterna, illusionen av folkligt inflytande och minskar de förtrycktas revolutionära vilja – problemet är att denna demokrati befinner sig i motsättning till själva det imperialistiska systemet, för vilket det är svårare och svårare att upprätthålla ens denna parlamentariska fars.

Fascismens ursprung: döende imperialism och reaktion över hela linjen

”Att imperialismen är en parasitär eller ruttnande kapitalism, framträder framför allt i den tendens till förruttnelse, som är utmärkande för varje monopol under privatäganderätten till produktionsmedlen. (...) För det fjärde "eftersträvar finanskapitalet herravälde och inte frihet". Politisk reaktion över hela linjen är ett utmärkande drag för imperialismen.” (V.I. Lenin – Imperialismen och socialismens splittring, 1916)

Då bourgeoisien var en revolutionär klass som kämpade mot den gamla härskande feodalklassen, försvarade den de borgerliga fri- och rättigheterna, kämpade den för upprättandet av demokrati och för den tidens progressiva idéer om ”alla människors lika värde”. I allmänhet var den framgångsrik i sin uppgift att störta feodalklassen och etablera sig vid makten, den borgerliga staten. Men ända sedan dess har det stått klart att de nya härskarna inte hade ”hela folkets väl” som sitt mål; de fri- och rättigheter de hade proklamerat gällde för dem själva, och kunde i praktiken aldrig gälla för den nya klass av proletärer som uppkom, eftersom borgarklassens och kapitalismens själva existens är grundad på att suga ut detta proletariat. Den borgerliga demokratin och dess parlamentarism visade sig vara en lämplig form för deras diktatur, sida vid sida med den liberala ideologin.

När kapitalismen kring 1900 gick in i sitt imperialistiska stadium, d.v.s. sitt högsta, sista och döende stadium, hamnade den i ännu skarpare motsättning till den borgerliga revolutionens gamla idéer. Då den ”fria konkurrensen” sopas bort och egendomen mer och mer koncentreras i händerna på några få monopol, då själva utsugningen har skapat en växande klass av medvetna och revolutionära proletärer, och då man begår massiva folkmord i de erövrade länderna som del av den imperialistiska expansionen och uppdelningen – så blir det svårare och svårare att upprätthålla ens en begränsad demokrati och rättfärdiga sitt herravälde med fraser om ”alla människors lika värde” eller ”frihet, jämlikhet och broderskap”.

”En annan punkt inom den vetenskapliga socialismen som är viktig för Mariategui är den borgerliga demokratins kris, vars symptom man förnimmer sedan före Första Världskriget och vars orsaker han ser i ”kapitalismens och proletariatets parallella ökning”; således är monopolets utveckling, ett kännetecken för imperialismen, och proletariatets ifrågasättande av den borgerliga ordningen orsakerna till den borgerliga demokratins kris. Då han fördjupar frågan understryker han att industrin under borgerlig regim utvecklas extraordinärt med maskinens uppsving då ”enorma industriföretag hade uppkommit”, samt hur de politiska och sociala formerna bestäms av den bas som de grundar sig på; han drar slutsatsen att ”dessa nya produktivkrafters expansion tillåter inte att de gamla politiska formerna fortsätter att existera. Den har förändrat nationernas struktur och kräver att regimens struktur transformeras. Den borgerliga demokratin motsvarar inte längre organisationen av de kraftigt förändrade och växande ekonomiska krafterna. Därför befinner sig demokratin i kris. Demokratins typiska institution är parlamentet. Demokratins kris är en parlamentets kris.” (Låt oss återta Mariategui och rekonstituera hans Parti, PKP 1975)

I korthet är imperialismen rutten kapitalism, och det uttrycks i dess ekonomi, dess ideologi och dess politik. För de alltmer koncentrerade monopolen utgör den borgerliga demokratin alltmer ett hinder snarare än ett medel för att upprätthålla deras diktatur och tillämpa deras politik, och ideologiskt och politiskt överger man under imperialismen allt som varit progressivt i politiken, filosofin, kulturen och vetenskapen. Inför den ekonomiska, ideologiska och politiska krisen, och huvudsakligen för att konfrontera den proletära revolutionen, lanserar imperialismen fascismen i ett försök att rädda sitt ruttna system av utsugning och förtryck..

Ideologiskt ursprung

Ideologiskt representerar fascismen ett försök att skapa en myt för att ersätta den borgerliga revolutionens idéer. Ideologiskt är den eklektisk; den har inga fasta principer som den grundar sig på, utan blandar och använder vad den behöver för att fullgöra sin uppgift, att upprätthålla den imperialistiska ordningen. Men som resultat av dess konkreta ideologiska och politiska behov, finner man några återkommande drag hos de flesta av de fascistiska rörelserna, och ett gemensamt ideologiskt ursprung  i de idéer som uppkom som resultat av imperialismens förfall och som reaktion mot marxismen.

Irrationalismen – redan vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, utvecklade borgerliga intellektuella de idéer som sedan blev kännetecken för den borgerliga ideologin under imperialismen. Den ”irrationalistiska” strömningen, representerad av Nietzsche, Shopenhauer och andra, förkastar Upplysningens idéer om vetenskaplig förståelse, och glorifierar i stället ”intuitionen” och ”instinkten”. Dessa intellektuellas huvudfiende var givetvis marxismen; medan marxismen analyserade världen vetenskapligt för att förändra den, var de borgerliga tänkarnas uppgift att förhindra och förneka denna analys i syfte att upprätthålla den rådande ordningen. Där borgerliga tänkare tidigare hade upphöjt klarheten och objektiviteten, och till och med gjort väsentliga bidrag till samhälls- och naturvetenskaperna, började de nu upphöja subjektiviteten och ”känslan”, och förkastade förnuftet. För att förhindra förståelsen av de befintliga klassmotsättningarna, introducerade de en rad metafysiska idéer om ”det folkliga” (se Carl Jung och teorierna om ”folksjälen”), ”viljan till makt” etc. vilka uppenbarligen påverkade Hitler och blev delar av den fascistiska ideologin. Typiskt för fascismen är också en uttalat cynisk och pragmatisk hållning till sin egen ideologi – Hitler själv erkände t.ex. öppet att idén om en ”judisk-bolsjevikisk sammansvärjning” var en lögn, en myt utformad med specifika politiska syften, och inte grundad på verkliga fakta.

Samma irrationalism, idealism och relativism finner man även i den ”postmodernism” som är på modet i dagens akademiska värld, såsom ett ideologiskt vapen mot marxismen. Den tar speciellt Nietzsches idéer som siktar mot den vetenskapliga analysen av samhället, mot varje avsikt att förändra det, mot idén om framsteget. Enligt Nietzsche ”finns det inga lagar” varken i naturen eller i det mänskliga samhället: ”’Saker’ beter sig inte regelmässigt, enligt någon regel: det finns inga saker (de är fiktioner skapade av oss); de beter sig lika lite enligt någon nödvändighet. Det finns ingen ’lydnad’ här; för detta något är som det är, så starkt eller så svagt, inte som konsekvens av någon ’lydnad’ eller ’regel’ eller ’tvång’.” (”Viljan till makt” - vår övers.) På så sätt vill de borgerliga ideologerna argumentera för idén om ”historiens slut”, och upprepar Nietzsches idé om den ”eviga återkomsten”: ”världen är en cirkel som redan har upprepat sig ett oändligt antal gånger och kommer att fortsätta upprepa sig i oändlighet” [vår översättning]. Som reaktionär klass måste bourgeoisien förkasta inte bara det oundvikliga, utan det möjliga i kvalitativa förändringar eller språng i det mänskliga samhällets utveckling. Som Nietzsche säger: ”Mänskligheten representerar inte någon utveckling i riktning mot det bättre, representerar inte något starkare eller högre som folk idag tror. ’Framsteg’ är bara en modern idé, d.v.s. en falsk idé.” Detta är helt enkelt tankarna hos en reaktionär och dekadent klass, inget annat.

”Övermänniskan” och föraktet för massorna – Nietzsches idé om ”övermänniskan” är ett uttryck för den cyniska och extrema individualism som idag genomsyrar allt borgerligt tänkande och all borgerlig kultur, och för honom var det ingen hemlighet att denna individuella frihet endast kunde vara tillgänglig för några få. Följaktligen var massorna ”undermänniskor” som inte förtjänade någon sådan frihet – och så etablerar Nietzsche och andra intellektuella redan då det ideologiska rättfärdigandet för att ifrågasätta borgerliga fri- och rättigheter. Hitler talar om ”naturens aristokratiska princip” och säger att massorna är oförmögna att ”komma till bestämda allmänna politiska åsikter”. (”Mein Kampf”).

Rasismen, som i den borgerliga versionen av historien har blivit den tyska fascismens mest utmärkande drag, har varit ett återkommande inslag i de fascistiska rörelserna. Men den är varken begränsad till fascismen eller en nödvändig del av denna, även om den fick en mer öppen form och tillämpades mer systematiskt av olika fascistiska regimer. I korthet handlar det om imperialismens oundvikliga behov av att erövra nya territorier, och som en del av detta förslava och mörda befolkningen i dessa territorier. De rasbiologiska idéerna utvecklades för att rättfärdiga detta, och därför fortsätter rasismen att vara en del av borgerlig ideologi och politik så länge imperialismen fortsätter att existera. Den är inte resultatet av massornas ”okunskap” eller ”främlingsfientlighet” utan av imperialismens konkreta behov. Det är ett kännetecken för den borgerliga ideologin att försöka förklara psykologiska och sociala fenomen med biologin – och denna biologism genomsyrar fortfarande den borgerliga vetenskapen och kulturen; allt förklaras med gener och kromosomer, från kvinnoförtrycket till fattigdomen; för att inpränta i våra huvuden att den nuvarande ordningen är den ”naturliga” och att all kamp för ett annat samhälle således är meningslös och ”går emot naturen”.

Rasismen är inte heller specifik för de fascistiska rörelserna. Det var den brittiska reaktionen som öppnade vägen vad gäller rasistisk teori och praktik under den senare delen av 1800-talet; personer som Cecil Rhodes och Houston Stuart Chamberlain gick i spetsen med sina teorier om den vita rasens överhöghet, och engelsmännens folkmord och koncentrationsläger i Afrika tjänade som förebilder för de tyska fascisterna. De övriga imperialistmakterna har följt samma bana, och fram till Andra Världskriget ägnade sig de flesta av dessa länder åt rasbiologi eller varianter på denna ”vetenskap” i stor skala (inklusive Sverige, i socialdemokratisk regi). Även om det var mer kontroversiellt och känsligt att ägna sig åt sådana aktiviteter efter kriget, så har imperialisterna inte upphört med sådan ”vetenskap”. Ett exempel är den kända boken ”The Bell Curve” från 1994 av Charles Murray och Richard Herrnstein (Murray är nära kopplad till de ”tankesmedjor” som bidragit till att utarbeta USA:s politik sedan Reagan), som med siffror och diagram försöker visa skillnader i intelligens mellan de olika ”raserna” och så förklara fattigdomen och andra problem i USA.

Se hur fascisterna använder rasismen enligt sina behov för ögonblicket. Teorin om den judisk/bolsjevikiska sammansvärjningen var lämplig vid en specifik tidpunkt, medan många av de fascistiska grupperna av ”nynazistisk” typ idag tar ställning för Israel och har uppfunnit teorin om den ”muslimska invasionen” – med samma syfte: att bekämpa arbetarklassen och folken i tredje världen. De nya ”invandringskritiska” partierna i Europa presenterar sin rasism i form av ”kamp mellan olika kulturer”, medan de andra borgerliga partierna döljer sin rasism med den s.k. ”mångkulturen” – men syftet är fortfarande detsamma.

Den nationella chauvinismen tjänar huvudsakligen två syften: 1) att framställa den imperialistiska aggressionen, erövrings- och uppdelningskrigen, såsom hjältemodiga och rättfärdiga; såsom en reaktion mot arbetarklassens och folkets hat mot dessa krig, och 2) att försöka skapa falsk enighet, ovanför klasserna, för det imperialistiska ”fosterlandet” för att så dölja klasskampen.

Detta är några av de återkommande dragen i fascismen. Som vi ser är de i allmänhet inte specifika för fascismen, utan är delar av den borgerliga ideologin under imperialismen i allmänhet – men uttrycks genom fascismen i en mer öppen och systematisk form. Fascismen använder dessa drag i de former i och i den utsträckning som tjänar deras politiska mål.

Korporativismen

Fascismen uttrycker å ena sidan storbourgeoisiens behov av kontrarevolutionär repression och terror för att undertrycka arbetarklassen och folket, och å andra sidan dess behov av att hos massorna skapa en falsk enighet, ovanför klasserna, för den borgerliga diktaturen och mot revolutionen. De fascistiska rörelserna kamouflerar sig som ”revolutionärer” för att utnyttja den revolutionära viljan hos olika klasser inom folket, och använder attribut och slagord tagna från den proletära rörelsen eller andra folkliga rörelser (se de tyska fascisternas ”nationalsocialism”, Velascos så kallade ”revolution” i Peru, Chavez’ ”bolivarianska revolution” i Venezuela, eller hur de s.k. ”autonoma nationalisterna” i Europa idag tar ”vänsterns” stil och slagord). Typiskt för fascismen är pratet om ”anti-kapitalism”, ”varken höger eller vänster”, ”varken kapitalism eller socialism” – en demagogi som syftar till att dölja det faktum att fascismen är till för att garantera storbourgeoisiens absoluta makt. Ett mycket illustrerande exempel på denna politik är Chrustjovs tes om ”hela folkets stat” och ”hela folkets parti” – och märk väl att när Ordförande Mao definierade det socialimperialistiska Sovjetunionen som en ”diktatur av hitlertyp” så var det ingen tillfällighet.

Korporativismen är ”statens uppbyggnad baserad på korporativ, vilket innebär förnekandet av parlamentarismen” (Ordförande Gonzalo). D.v.s. storbourgeoisiens makt organiserad genom organ med representanter för olika yrkesgrupper, skrån, eller andra grupper, vilka med sin ”expertis” och i ”samråd” fattar politiska beslut – i stället för representanter valda genom val, såsom i den borgerliga parlamentarismen (notera att båda formerna tjänar till att upprätthålla den borgerliga diktaturen). Exempel på sådana korporativa organ är de fascistiska fackföreningarna i Tyskland under Hitler och Italien under Mussolini, liksom ”självförsvarskommittéerna”, ”utvecklingskommittéerna”, COFOPRI, FONCODES, INADE etc. i Peru. Socialdemokratin (socialfascismen som Lenin säger) i länder som Tyskland och Sverige utvecklar också, speciellt sedan slutet på Andra Världskriget, en klar och tydlig korporativism; den s.k. ”svenska modellen”, ”Saltsjöbadsandan”, är ett mycket tydligt exempel på detta ”samråd” mellan klasserna, som i verkligheten är samråd mellan bourgeoisiens olika fraktioner och deras lakejer, under statens överinsyn och till förmån för storbourgeoisien. De är exempel som visar att ”förnekandet av parlamentarismen” inte nödvändigtvis innebär parlamentens eller valens avskaffande, utan detta förnekande uttrycks även i den verkställande makten, i det totala misslyckandet för illusionen om den parlamentariska demokratin etc.

Reaktionen, inklusive fascisterna själv, försöker ofta framställa korporativismen som en hybrid av kapitalism och socialism, eller ett system som varken är kapitalistiskt eller socialistiskt, eller t.o.m. framställa det som ett slags socialism (”demokratisk socialism” med socialdemokratins ord). Detta är en del av fascisternas demagogi för att lura folket, och de övriga reaktionärernas demagogi för att säga att ”socialism och fascism är samma sak”. I båda fallen är det en vulgär propaganda som inte ens reaktionärerna själva tror på; en ytlig undersökning av vilken som helst fascistisk regim är tillräckligt för att se att fascismen innebär mer folkmord och mer repression mot proletariatet och folket, speciellt mot revolutionärerna och kommunisterna, och mer vinster åt storbourgeoisien.

Korporativismen uttrycker storbourgeoisiens behov av att tillvarata hela storbourgeoisiens intressen, som klass, mot revolutionen och i kamp mot storbourgeoisien i andra länder. Den uttrycker behovet av att hantera kampen mellan individer, grupper eller fraktioner inom landets storbourgeoisie för att rädda storbourgeoisiens herravälde i dess helhet. Därför använder den fascistiska regimen i viss utsträckning staten för att genomtvinga planer och ge direktiv till storbourgeoisiens företag – men de kan inte undvika ”kapitalismens anarki” som Lenin säger, och de kan inte undgå de produktionskriser som är oundvikliga i kapitalismen. I verkligheten är den fascistiska regimen ett verktyg för storbourgeoisiens företag, och termen ”planekonomi” som reaktionen använder överensstämmer därför inte heller med fascismen.

Teorin om ”totalitarismen”

Konceptet ”totalitarism”, liksom ”auktoritarism” är uppfunna av reaktionen för att attackera socialismen genom att säga att fascism och socialism är samma sak. Termen användes ursprungligen av de italienska fascisterna för att beskriva deras system, och därefter har olika reaktionära teoretiker, såsom Borkenau (en renegat från Tysklands Kommunistiska Parti), Karl Popper och Hannah Arendt, systematiserat den för att använda den som en del av imperialismens propaganda mot de socialistiska länderna. Den har ända sedan dess populariserats och spritts i den akademiska världen liksom i kulturen – det mest berömda exemplet är trotskisten Orwells roman ”1984”. Före Andra Världskriget hade borgarklassen i USA och i de övriga imperialistmakterna en positiv inställning till de fascistiska regimerna i Tyskland och Italien, då de hoppades på att dessa skulle kunna göra slut på det ”kommunistiska hotet” i världen – men senare, då de befann sig i öppen konflikt och krig med den tyska och den italienska imperialismen om världsherraväldet, var det mycket opportunt att uppfinna konceptet ”totalitarism”. Sammanfattningsvis är det ett koncept som förnekar statens klasskaraktär och grundar sig på idén att makten åt folket och arbetarklassen är en omöjlighet, att den är en myt och en politik som bara leder till terror och förtryck när man försöker förverkliga den – d.v.s. att ”totalitarismen” är en lögnhistoria för att inför massorna dölja folkens enorma framsteg i de socialistiska länderna, dölja fascismens sanna karaktär, och på så vis marknadsföra utsugarklassernas och imperialismens eviga diktatur.

Fascismen av idag

Som vi ser av de olika exemplen ovan, fortsätter fascismen existera i olika former i världen idag, i de imperialistiska länderna liksom i tredje världen. Imperialismen förlitar sig på fascistiska regimer i de förtryckta nationerna för att garantera sin kontroll över dessa länder; fascismen i Peru är ett tydligt exempel, en fascism anpassad för att bekämpa ett folkkrig. I Latinamerika uttrycks tydligt hur man använder ”revolutionära regeringar” såsom Chavez’, som framställer sig som ”anti-imperialistiska” och t.o.m. ”vänster”, medan de är underkastade imperialismen, huvudsakligen yankeeimperialismen, och undertrycker varje folklig eller revolutionär rörelse såsom åligger fascistiska regimer.

I Europa fortsätter imperialismen använda olika korporativa former, och förnekandet av de borgerliga fri- och rättigheterna uttrycks mer och mer. Även om man idag inte använder socialdemokratin som tidigare, så uttrycks på ett tydligt sätt parlamentarismens kris, repressionen (och de socialdemokratiska partierna, som har en lång historia av repression och terror mot folket, är i många fall initiativtagare och de huvudsakliga försvararna av den intensifierade repressionen och befolkningskontrollen, såsom i Sverige).

Samtidigt har nya fascistiska partier ”av det gamla slaget” stigit in i parlamenten i hela Europa (PVV i Holland, NPD och DVU i Tyskland, DF i Danmark, etc.) De har sina rötter i de andra partiernas mest rasistiska fraktioner, och i de ”nynazistiska” grupperna. Alla dessa spelar en specifik roll för den härskande klassen. För bourgeoisien tjänar ”nynazisterna” och ”högerextremisterna” som stöttrupper mot revolutionärerna och kommunisterna, och mot de folkliga protesterna, och de nämnda partierna finns i parlamenten för att utföra det smutsiga arbetet med att introducera en mer rasistisk politik, och så framstår de övriga partiernas rasistiska politik som en aning ”mjukare”.

Hur man skall bekämpa fascismen

Vi revolutionärer och kommunister får inte låta oss överraskas av fascismen, då vi vet att repressionen, det kontrarevolutionära våldet och förnekandet av de demokratiska fri- och rättigheterna inte är undantag utan oundvikliga och inneboende i imperialismen. Därför måste vi bekämpa de likvidationistiska positioner som säger att ”man kan inte göra revolutionärt arbete under fascismen”. Vi kan inte heller acceptera de positioner som tar fascismen som förevändning för att lägga fram en s.k. ”enhetsfront” ovanför klasserna, och förvränger den marxistiska tesen om enhetsfronten som en front av de revolutionära klasserna, en front för att föra folkkrig. Vad som bör göras är att bekämpa utsugarklassernas diktatur med folkkrig som huvudformen av kamp. All erfarenhet från den proletära världsrevolutionen visar oss att vi måste förkasta och krossa idén att enbart ”använda de lagliga och fredliga metoderna” ända tills fienden börjar tillämpa fascismen, d.v.s. tills det ögonblick då det inte längre är möjligt. Arbetarklassen, dess Kommunistiska Partier och de socialistiska länderna har alltid varit förtruppen och de mest konsekventa och oförsonliga kämparna i kampen mot fascismen – och vi har ansvaret att fortsätta kämpa i denna anda mot fascismen liksom mot hela imperialismen, reaktionen och revisionismen.