Proletärer i alla länder, förena er!

Imperialismens kris och arbetarklassens kamp

Som titeln på dagens föredrag antyder kommer vi idag att diskutera läget i landet. Vi kommer att göra det i syfte att påvisa att den proletära revolutionen är ett konkret och realistiskt perspektiv. Vi hoppas att kamraterna efter vår genomgång med olika frågeställningar och infallsvinklar bidrar till att berika och utveckla diskussionen. Nu vidare med dagens ämnen.

Man behöver inte vara kommunist för att i dagsläget klura ut att vi lever under en akut ekonomisk kris, om man inte märker det direkt i sitt eget skin så lär man ändå uppmärksammas om detta faktum då det är totalt dominerande i den offentliga debatten. Men, genom den offentliga debatten blir man inte speciellt klok på vad som egentligen orsakat krisen, och dess faktiska verkan är även den ganska oklar.

"Derivatoptioner" och "bolånekris i USA", i den riktningen svarar borgarklassen och dess propagandaapparat. Att vissa banker varit oförsiktiga i sin utlåning till folk som velat köpa hus och att vissa spelat lite väl galet på börsen; det ska vara förklaringen till att miljontals och åter miljontals människor i hela världen kastas ut i arbetslöshet, hunger och misär. Vi får veta att det inte är systemet som är dödssjukt utan det måste bara regleras lite, "stimuleras" en hel del och få sig en uppiffning i största allmänhet. Nu är det naturligtvis inte så.

Systemet i sig är problemet, dvs. de rådande produktionsförhållandena är grundproblemet, för det är de som ständigt alstrar nya kriser. Redan Marx beskrev kapitalismens kriser: "Under kriserna utbryter en samhällelig epidemi, vilken skulle ha förefallit alla andra epoker som en orimlighet: överproduktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt försatt tillbaka i ett tillstånd av momentant barbari, en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig synes ha avskurit det från alla livsmedel, industrin och handeln synes förintade, och varför? Emedan det äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel. De produktivkrafter, som står till samhällets förfogande, tjänar inte längre till att främja de borgerliga egendomsförhållandena, de har tvärtom blivit för väldiga för dessa förhållanden, de hämmas av dem, och så snart de övervunnit detta hinder bringar de hela det borgerliga samhället i oordning och hotar den borgerliga egendomens existens. De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att rymma den av dem skapade rikedomen. Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade tillintetgörandet av en massa produktivkrafter, å andra sidan genom erövringen av nya marknader och en grundligare utsugning av äldre marknader. Varigenom således? Därigenom att den förbereder ännu mer ingripande och våldsamma kriser och minskar medlen att förebygga kriserna." (Kommunistiska Manifestet)

Även om Marx beskrivning än idag är fullt giltig är det faktiskt nödvändigt att komplettera beskrivningen av krisernas orsak och även dess verkan. Vi måste – för att riktigt kunna förstå den aktuella krisen – utgå från att kapitalismen utvecklats till dess högsta och sista stadium, till dess imperialistiska stadium.

Lenins exakta definition lyder: "Imperialismen är ett särskilt historiskt stadium av kapitalismen. Dess tre kännetecken är 1) en monopolistisk kapitalism; 2) en parasitär eller ruttnande kapitalism; 3) en döende kapitalism." (Imperialismen och socialismens splittring)

Imperialismens grundläggande ekonomiska drag, dess väsen är att monopolet har avlöst den fria konkurrensen. Monopolismen framträder i följande huvudformer: produktionens koncentration har nått ett stadium, som gett upphov till dessa monopolistiska kapitalistförbund (karteller osv); storbankernas monopolställning; finanskapitalet, som är monopolistiskt industrikapital som smält samman med bankkapital, har lagt under sig råvarukällorna; världen delas upp (ekonomiskt) mellan de internationella kartellerna, vilka behärskar hela världsmarknaden och delar den "i godo" - tills ett krig nyuppdelar den! Kapitalexporten såsom en särskilt karakteristisk företeelse till skillnad från varuexporten under den icke-monopolistiska kapitalismen står i nära samband med den ekonomiska och politisk-territoriella uppdelningen av världen, och; världens territoriella uppdelning (kolonier och halvkolonier) har avslutats - och kan endast omfördelas genom krig.

Lenin förklarar vidare: "Kapitalismen har överhuvud taget den egenskapen, att den skiljer innehavandet av kapital från användningen av kapital i produktionen, penningkapitalet från industri- eller produktionskapitalet, rentiern, som lever blott på inkomster från penningkapitalet, från företagaren och alla, som omedelbart deltar i förfogandet över kapitalet. Imperialismen eller finanskapitalets herravälde är det kapitalismens högsta stadium, då detta avskiljande antar en väldig omfattning. Finanskapitalets övervikt gentemot kapitalets alla övriga former innebär rentierens och finansoligarkins herravälde, innebär att några få stater, vilka besitter finansiell "makt", utsöndrar sig från de övriga." (Imperialismen som kapitalismens högsta stadium)

Och han fortsätter, i samma arbete: "Monopol, oligarki, strävan efter herravälde i stället för strävan efter frihet, ett fåtal av de rikaste eller mäktigaste nationernas exploaterande av ett allt större antal små eller svaga nationer - allt detta har alstrat de imperialismens kännetecken, vilka gör, att vi karakteriserar den som en parasitär eller ruttnande kapitalism. Allt mera utpräglat framträder skapandet av "rentiärstaten", ockrarstaten - vars bourgeoisi i allt högre grad lever av kapitalexport och "kupongklippning" - som en av imperialismens tendenser. Det vore ett misstag att tro, att denna tendens till förruttnelse skulle utesluta en snabb tillväxt av kapitalismen. Nej, enskilda industrigrenar, enskilda skikt av bourgeoisin, enskilda länder uppenbarar under imperialismens epok med större eller mindre styrka än den ena, än den andra av dessa tendenser."

Det vi har att göra med idag är "ockrarstater", imperialistiska länder, som Sverige, vars härskande klass är en imperialistisk storbourgeosi, finanskapitalisternas klass. Denna klass av finanskapitalister behärskar samhällslivet. Denna klass agerar dock jämt och ständigt i profitmaximeringens anda. Den består att personer, familjer, grupperingar och fraktioner som inbördes bekämpar varandra, deras klassolidaritet sträcker sig endast till att bekämpa arbetarklassen och de förtryckta folken – i sådana lägen där deras klassdiktatur hotas agerar de gemensamt och enigt. Alla verkar de för att berika sig, och de drömmer alla om att enväldigt härska, och då ägandet är enskilt uppstår en anarki i produktionen och överproduktionskriser uppstår. Samma sak gäller själva finanssektorn, spekulationen i lån, värdepapper och börstrixande. De arbetar alla för den egna personens, familjens eller grupperingens intresse, och så skapar de enorma spekulationskriser, så kallade bubblor som spricker.

Eftersom hela samhället domineras av monopolen, eftersom hela produktionen i sig är samhällelig; blir effekterna av kriserna mer omfattande än någonsin och dessutom lättare utsugarna att lasta över på de utsugna än mer än tidigare, och framförallt för de imperialistiska länderna att lasta över verkningarna på de förtryckta nationerna. Bilden som systemets försvarare målar upp, om kapitalister som drivs från hus och hem, är falsk. En handfull miljardärer kanske får någon miljard mindre på fickan, tillfälligtvis, men hur mycket lider man när man fortfarande sitter på en 5-6 miljarder?

Krisen drabbar arbetarklassen och folket, inte finanskapitalet. Här i landet garanterar den imperialistiska staten att systemet bevaras och inte bara det, den ser till att finanskapitalet inte lider alltför stor nöd. För att illustrera det hela tar vi som exempel ett utdrag ur en artikel publicerad i Aftonbladet den 30 april i år med titeln: "Storbankerna tjänar storkovan på krisen".

Där står följande att läsa: "En viktig inkomstkälla för bankerna är det så kallade räntenettot. Det är, enkelt uttryckt, skillnaden mellan den ränta som bankerna själva betalar när de lånar och den ränta de kräver av sina kunder.

Under första kvartalet förra året tjänade bankerna nästan 27 miljarder kronor på räntenettot. Under samma period i år hade det ökat till 32 miljarder. Det är en ökning med 19 procent eller drygt fem miljarder kronor.

Även en trygghetsnarkoman skulle nog våga ta gift på att krisåret 2009 har ingen annan affärsverksamhet i det svenska näringslivet ökat marginalerna med 19 procent. Utom möjligen tillverkare av lyckopiller.

Sånt finns inte just nu. Utanför bankvärlden.

SEB är i en klass för sig. Bankens inkomster från låneverksamheten ökade med hela 40 procent."

Allt fixat genom Riksbankens räntesänkningar och regeringens "garantiprogram".

Och det är här vi kommer tillbaka till frågan om krisens orsak. Krisen har orsakats av den anarkin i produktionen och den därmed uppkomna överproduktionen, inte bara av bostäder i USA utan över hela linjen (vilket är synnerligen uppenbart om man t.ex. tittar på lastbils- och personbilsproduktionen); krisen har tagit så katastrofala proportioner därför att finanskapitalet, om till att börja med är direkt ansvarigt för överproduktionen, systematiskt blåst upp bubblan - exemplet med de absurda derivataoptionerna är övertydligt. Krisens orsak står att finna i finanskapitalets herravälde, i den imperialistiska storbourgeoisiens makt, i det imperialistiska systemet; den enda verkliga lösningen av krisen, och det enda sättet att förhindra att den kommer åter, är att störta finanskapitalets herravälde, att förinta den imperialistiska storbourgeoisien, att krossa imperialismen.

I 1990-talets början bröts en utveckling som gällt för majoriteten av Sveriges befolkning sedan landet utvecklades till en imperialistmakt i början av förra århundradet; för första gången på närmare hundra år fick en generation uppleva att den tvingades leva under prekärare materiella förhållanden än dess föräldrar. Krisen som inträffade i början av 90-talet var – i Sverige - början till en cykel som varat fram till den nuvarande krisens början (dvs. 2008). Det var en period som ekonomiskt karaktäriserades av kraftigt försämrade arbets- och levnadsförhållanden för arbetarklassen och folket samtidigt som den svenska imperialismen aggressivt expanderade i Östeuropa, framförallt i Baltikum; politiskt karaktäriserades perioden av en skärpning av klasskampen i landet och en ökande svensk imperialistisk aggression mot de förtryckta nationerna (Balkan, Kongo, Afghanistan, etc.).

I den cykel vars början vi precis har inträtt har klasskampen skärpts och den kommer att skärpas än mer. Krisen slår hårt mot arbetarklassen och folket. Vi illustrerar med två exempel, arbetslösheten och skolungdomens läge.

Massarbetslösheten breder ut sig och kommer att öka än mer: regeringen räknar med att sysselsättningen kommer att falla med nästan 320 000 personer under perioden 2008-2011.

Arbetslösheten beräknas landa på 8,9 procent i år, 11,1 procent nästa år och 11,7 procent 2011 och vända neråt till 11,3 procent 2012, enligt regeringens bedömning. (Se Svenska Dagbladet av den 1 april 2009) Endast 45 procent av de arbetslösa fick a-kassa år 2008. Värst är det för arbetssökande födda utanför Norden och för de unga. Bara var femte under 25 år har a-kassa (Sveriges Radios Ekoredaktion, 5 maj 2009). Många har inte haft råd att vara med i a-kassan och därför gått ur; dessutom har reglerna för att omfattas av a-kassan skärpts till exempel för nyexaminerade som ännu inte fått något jobb.

Angående skolorna rapporterar det moderata husorganet: "I tre av fyra kommuner pågår ekonomiska nedskärningar i skolan. Sedan årsskiftet har knappt 380 kommunalanställda lärare sagts upp. Ytterligare 665 har varslats... Förutom lärare varslas också annan skolpersonal runtom i kommunerna, som till exempel elevassistenter och bibliotekarier. När lärare går i pension ersätts de inte, och i var tredje kommun väntas skolhälsovården bantas ytterligare. Var fjärde skola har infört inköpsstopp, som innebär att till exempel köp av datorer, läromedel och studiebesök dras in."(Svenska Dagbladet, 6 maj 2009)

Om detta noterar vi först två saker: när det gäller arbetslösheten talar vi här om den öppna arbetslösheten och när det gäller skolungdomens läge kommer dessa massiva nedskärningar – som vi bara ser början av – att med full kraft drabba arbetarungdomen vilken går i den offentliga skolan. Borgarungar kan alltid gå på någon friskola för överklassungar, arbetarungdomen är hänvisad till det offentliga utbildningssystemet.

Och i detta kommer en annan aspekt in: Sveriges BNP sjunker med 4,2 procent i år och underskottet i de offentliga finanserna beräknas bli 2,7 procent av BNP i år, 3,8 procent nästa år och 3,1 procent 2011 (Se Svenska Dagbladet av den 1 april 2009). Den nuvarande regimens lösning är att till stor del lägga över kostnader på kommuner och landsting; dvs. den centrala statsapparatens finanser snyggas upp genom att kostnaderna och underskottet delegeras nedåt; det som är extra fiffigt med en sådan lösning är att kommunala underskott kan lösas genom att man höjer kommunalskatten, vilket är den skatt, som tillsammans med momsen, hårdast drabbar arbetarklassen. De skatter som går till den centrala statsapparaten behövs alltså inte höjas och kan dessutom i vissa fall sänkas – dessa skatter kommer främst från arbetararistokratin, småbourgeoisien och till viss del den imperialistiska bourgeoisien.

Detta för oss tillbaka till skolan. Numera, sedan sossarna med den dåvarande skolministern och numera godsherren Göran Persson i spetsen kommunaliserade skolan, är det kommunerna som måste stå för fiolerna och inte den centrala statsmakten. När krisen "drabbar" Danderyd eller Vellinge, tror någon att det kommer leda till nedskärningar i skolorna där? Klart att det inte kommer att göra! Men när krisen slår till i Malmö eller Botkyrka, då kommer det utan tvivel bli nedskärningar.

Det är i samband med arbetslösheten även värt att för ett ögonblick beakta att inte bara de som själva blir arbetslösa påverkas, och deras familjer, utan även de arbetare som blir kvar på ett företag får en försämrad situation. Utsugningsgraden ökar, stressen blir outhärdlig, alltfler olyckor inträffar. Dessutom inträffar ett annat fenomen, framförallt på mindre och medelstora företag. Arbetare som tidigare blivit befordrade till förmän och liknande och vant sig vid förmåner och bättre pengar, blir tvungna att åter börja göra det tunga "skitjobbet" och förlorar sina förmåner därför att de inte längre har någon kvar att hunsa runt; de övre skikten av arbetarklassen och även vissa delar av arbetararistokratin och småbourgeoisien kastas ner till proletariatets lägre skikt, sådant befordrar radikalisering.

Sådant är läget i Sverige, men för att kunna förstå vad som måste göras, och även till viss del hur det måste göras, är det nödvändigt att sätta tingen i sitt sammanhang, och det betyder att beakta hur världen idag ser ut, att ta en titt på vad som händer utanför Sveriges gränser.

Att historien går framåt och inte bakåt kan låta som en självklarhet, men när man drar den politiska konsekvensen av det, att faktiskt också det mänskliga samhället går framåt och inte bakåt, då vill de flesta borgare inte längre hålla med. Men det gör inget för vi söker inte samförstånd med borgare. Vi utgår från den materialistiska dialektiken och enligt den är allt som existerar materia, och materiens existensform är rörelse. Att materiens allmänna rörelse skulle vara från det högre till det lägre, från det nya till det gamla, är en sådan absurditet att man måste vara Scientolog för att gå på det. Alltså är det tvärtom, tingen utvecklas från det lägre till det högre, det nya ersätter det gamla. Så utvecklas naturen (och med den också naturvetenskaperna), och så utvecklas även det mänskliga samhället och historien.

Revolutionen är den historiska huvudtendensen för att utvecklingen framåt sker genom språng, det mänskliga samhället utvecklas till en högre nivå genom revolutioner. I dag existerar imperialismens och reaktionens döende krafter – det gamla – i kamp mot den proletära världsrevolutionens krafter – det nya. Att historien utvecklar sig i riktning mot den proletära världsrevolutionens seger är en historisk materialistisk självklarhet.

Revolutionen är även den politiska huvudtendensen; inte endast som ett resultat av någon allmän utvecklingslag utan rent konkret: den politiska kampen i världen utvecklas högst konkret i riktning mot den proletära världsrevolutionens seger. Om man bara kastar en ytlig blick på världen av idag så låter ett sådant påstående lite väl optimistiskt, men bara vid en ytlig blick.

Allt snacket om en "ny era" och "historiens slut", som imperialisterna och deras lakejer körde med i början av nittiotalet, har, precis som Ordförande Gonzalo påpekade redan i september 1992, visat sig vara just tomt prat. Skitsnack på vanlig svenska. Över hela världen kämpar arbetarklassen och folken mot imperialismen. I Palestina, Irak, Afghanistan, Pakistan, Tjetjenien och Somalia kämpar det nationella motståndet mot den imperialistiska aggressionen. I Afrika rasar kriget i flera länder och i vart och vartannat land förekommer väpnade konflikter. Överallt anstiftar imperialisterna väpnade konflikter och krig som i Georgien. I Latinamerika finns inbördeskrig i Colombia och väpnad kamp i Mexico. Till och med i inom EU-länderna pågår väpnade kamper – de väpnade aktionerna i Nordirland har återinletts, i Baskien blir den väpnade kampen alltmer intensiv (efter de farsartade regionalval som nyligen hölls har massornas vrede nått nya höjder) och i Grekland har revolutionärer börjat genomföra urbana gerillaattacker; i länder som Italien och Tyskland är den revolutionära väpnade kampen ständigt på dagordningen. Samtidigt pågår revolutionära och framstegsvänliga väpnade kamper i Turkiet, Filippinerna, Bangladesh, Butan, Indien och Peru. Av dessa bör två framhävas folkkriget i Indien och folkkriget i Peru.

Sedan bildandet av Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) har den revolutionära väpnade kampen i landet utvecklats till ett centraliserat revolutionärt krig som i dagsläget utkämpas över mer än en tredjedel av subkontinentens territorium och där man -trots vissa viktiga ideologiska och politiska svagheter - har byggt upp en ny Makt på landsbygden; Indien är, med sin enorma befolkningsmängd, som i huvudsak består av fattigbönder och arbetare, ett strategiskt avgörande land för såväl reaktion som revolution, och att revolutionen där starkt utvecklas - se till exempel den massiva och segerrika bojkottskampanj som man nyligen genomförde mot parlamentsvalen – är en sak som på ett synnerligen konkret sätt visar hur revolutionen avancerar i världen.

Folkkriget i Peru intar en särställning i det att det leds av ett parti, Perus Kommunistiska Parti (PKP), som har en oöverträffad ideologisk och politisk soliditet, väglett av marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande; detta gör att PKP kan behålla revolutionens kurs under de mest komplicerade förhållanden. Således har PKP undvikit att ta revisionistiska ställningstaganden – såväl i allmängiltiga frågor såsom specifika taktiska sådana – vilket tyvärr inte varit fallet med andra proletära partier som idag leder revolutionära väpnade kamper. PKP understryker att partiet har Ordförande Gonzalo och hans anförarskap att tack för detta. Den mycket framgångsrika militära kampanj – en motkampanj av inringning och tillintetgörelse – som den PKP-ledda Folkbefrielsearmén genomfört sedan augusti 2008, i olika etapper, har i grunden besegrat de inringnings och tillintetgörelsefälttåg som de reaktionära väpnade styrkorna genomfört mot de revolutionära stödbaserna inom PKPs Huvudregionalkommittés jurisdiktion. Detta som en del av att man konfronterar och besegrar yankee-imperialismens alltmer omfattande intervention. Dessa fakta bekräftar än en gång att folkkriget i Peru är den proletära världsrevolutionens ledfyr och PKP fullgör sin funktion som den internationella kommunistiska rörelsens röda fraktion, och står i spetsen för den nya stora våg av den proletära världsrevolutionen som börjat utveckla sig.

Inte bara de nationella befrielsekamperna och de revolutionära väpnade kamperna är bevis på hur revolutionen utvecklas. Över hela världen utvecklas masskamper mot de härskande klasserna; exemplet Kina är av största vikt, där mobiliseras miljontals arbetare och bönder i väldiga demonstrationer och massaktioner mot de socialfascistiska och socialimperialistiska härskarna; Kinas folk var en gång herrar i sitt land, det har upplevt socialismen och känner en gränslös kärlek och respekt för Ordförande Mao; det kommer åter kräva sin rätt, det som saknas är att Kinas kommunister återbildar sitt Parti och följer ordförande Maos stora instruktion att störta de revisionistiska ursurpatörerna medelst revolutionärt krig.

Läget har utvecklats till den grad att även det europeiska proletariatet, som sedan årtionden varit i vad som närmast kan beskriva som politisk koma, nu börjat vakna upp. Den proletära ungdomens magnifika och hjältemodiga resning i Frankrike 2005 är den hittills viktigaste händelsen i klasskampen i Europa under 2000-talet; en resning som i sig visade vad som komma skall och som skakade inte bara den franska imperialiststaten i dess djupaste fundament utan hela det gamla Europa. Massresningen i Grekland 2008 var även den en bekräftelse på att massorna över hela kontinenten har fått nog av det vedervärdiga imperialistiska utsugarsystemet.

Vi skulle kunna fortsätta med exempel i nästintill oändlighet; men det nämnda räcker för att bevisa det som skulle bevisas: revolutionen är den politiska huvudtendensen; det är i dess riktning som det mänskliga samhället rör sig.

Det som står mot denna tendens, det som står emot folkens kamp för sin befrielse, är imperialismen, detta system som endast tjänar en handfull blodsugare i de imperialistiska ockrarstaterna och deras lakejer. Men finanskapitalets system är den döende kapitalismens system, ett fallfärdigt system som är oförenligt med mänsklighetens framsteg. Det är ett system som gör att en mycket liten minoritet av jordens befolkning lever i överflöd och lyx samtidigt som den förkrossande majoriteten lever under de svårast utsugningsförhållanden. Det är som om olika delar av mänskligheten levde under olika tidsåldrar; en liten minoritet lever i rymdålder och majoriteten lever på medeltiden. Denna ruttnande och döende kapitalism – för att tala med Lenin – som över hela världen skördar nederlag, som över hela världen konfronteras med folkens motstånd, den kan inte stå emot tidens hjul; den kan inte hindra historiens gång. Idag står imperialismen, dessutom, inför en kris vars like inte står att finna sedan slutet av det förra århundradets tjugotal; i den tredje världen är imperialismen föraktad och hatad av alla därför att den lever som en parasit på de förtryckta nationerna, i de imperialistiska länderna är den diskrediterad som ett ruttet system som endast tjänar fåtalet och tendensen att vända hela systemet ryggen utvecklas alltmer, vilket kan ses t.ex. i den ökande tendensen till spontan valbojkott.

Imperialismens enda lösning är krig och imperialistisk aggression, men det skärper endast den nationella befrielsekampen och klasskampen i världen. Den situation som råder i världen är en situation där de där uppe inte längre kan fortsätta att regera på samma sätt som tidigare och de där nere inte längre kan leva som tidigare; en revolutionär situation. Naturligtvis är denna situation olikt utvecklad mellan olika kontinenter och länder, även med skillnader inom olika länder, men det är en revolutionär situation i ojämnlik men växande utveckling som råder i världen.

Vi har sett den viktigaste politiska tendensen som råder i världen, revolutionen, och vi har sett vilken allmän situation som råder, en revolutionär sådan som utvecklas allt mer; för att gå vidare måste vi även kort befatta oss med vilket läge revolutionen i sig själv befinner sig, endast så kan vi få en korrekt uppfattning om kommunisternas och revolutionärernas uppgifter i dagsläget.

Att beskriva hela den proletära världsrevolutionens utvecklingsprocess i närmare detalj är utanför rammarna för detta föredrag, men det är nödvändigt att göra en – synnerligen kort – överblick. Den proletära världsrevolutionen börjar med Pariskommunen 1871, med det första upprättandet av proletariatets diktatur börjar kampen mellan upprättandet av den proletära diktaturen och återupprättandet av bourgeoisiens diktatur. Med den kinesiska revolutionens triumf 1949 uppnåddes ett jämviktsläge där i princip halva världen tillhörde socialismen och den andra tillhörde imperialismen. Vid perioden runt 1980, då vi har förlorat de socialistiska länderna – Sovjetunionen och Kina, 1956 respektive 1976 – men nått en nivå där proletariatet mognat och revolutionen nått ett läge där vi kan behålla makten när vi väl erövrat den, kommer vi in i det som är den slutliga delen av världsrevolutionen. Om vi tillämpar det långvariga folkkrigets tre stadier kan vi säga att världsrevolutionens strategiska defensiv varade från 1971 till 1949, dess strategiska jämvikt från 1949 till 1980 då dess strategiska offensiv inleddes. Denna process – kampen mellan restauration och kontrarestauration – är en process som alla klasser som upprättat sitt herravälde genomgått i historien, så var fallet för slavägarna och feodalerna, även för bourgeoisien var det så och proletariatet kommer inte undan denna historiskt nödvändiga process. Om vi gör en historisk jämförelse kan man uppskatta den tidsperiod som proletariatet kommer att behöva innan det uppnått sin slutliga seger till cirka 200 år, däri ligger den vetenskapliga grunden till ordförande Maos uttalande från 1960-talet om den period av "50 till 100 år" inom vilken imperialismen kommer att sopas bort från världens yta.

För att sammanfatta denna del; revolutionen är den historiska och politiska huvudtendensen i världen där det råder en revolutionär situation i växande utveckling och vi befinner oss i den proletära världsrevolutionens strategiska offensiv. Vi går vidare.

Som vi påtalat ovan kommer klasskampen skärpas allt mer i den cykel vars början vi precis har inträtt. Vi har redan gett exempel på hur arbetarklassen och folkets läge kommer att radikalt försämras (arbetslösheten och nedskärningar i skolan). Låt oss nu titta närmare på de tendenser som nu utvecklas, såväl för den imperialistiska storborgeosin, finanskapitalet, imperialisterna och deras stat och partier som för arbetarklassen och folket.

Utvecklingen av de parlamentariska partierna, under den gånga cykeln, visar hur systemet reaktionariseras allt mer. Moderaterna har försökt göra om sig och göra om sig till ett verkligt maktparti av sosse-snitt, ett parti för vilket det enda heliga är makten. Folkpartiet har gått från ett parti med socialliberal framtoning till den bli osminkade reaktionens parti. Centerpartiet har i princip övergivit sin hembygdsfascistiska framtoning och blivit tok-nyliberalt. Kristdemokraterna har tonat ner sin kristna sekterism och försöker smälta mer in i den mörkblå massan. Socialdemokraterna har blivit ännu mer renodlade i sin framtoning som rent pampparti, retoriken är fortsatt socialfascistisk men man bryr sig allt mindre om att låsas företrädda arbetarklassens intresse. Vänsterpartiet har gått från att vara ett parti där man sade sig vilja organisera kommunisterna till att bli ett parti vars enda existensberättigande ligger i att fullgöra den gamla revisionistiska uppgiften att vara sossarnas "pådrivare från vänster". Miljöpartiet har gått från att försöka framstå som kaxiga och oberoende till att presentera sig själva som ansvarsfulla och statsmannaaktiga precis som alla de andra.

Det de facto tvåpartisystem som alltid dominerat riksdagen, blir allt mer tydligt; nu ställer de båda blocken upp i valen med gemensamma valprogram och fagra löften. Den nu ingångna "borgfreden" mellan regeringen och SAP för perioden av Sveriges EU-ordförandeskap, i ett läge där krisens verkningar kastas som kokande olja över arbetarklassen, är inte ett tecken på något anmärkningsvärt förräderi från SAP:s sida – det är sedan nästan 100 år tillbaka inte arbetarklassens parti och det gör precis som det brukar, bara lite mer skamlöst än i vanliga fall. När det gäller frågor av avgörande vikt är alla riksdagspartierna överens, de meningsskiljaktigheter som kan finnas rör endast nyanser av politiken men inte dess väsentliga innehåll, för de är alla representanter för den imperialistiska storborgeosin, dess grupper och fraktioner, och organiserar dess sociala stöd.

Staten i sig själv, den byråkratiska och militära apparat som upprätthåller den borgerliga diktaturen, har sedan länge kastat av sig den socialfascistiska "folkhemsmasken". Med den process som inleddes under socialdemokraterna och minister Bodström och som fortsatt med sådana uppmärksammade ärkereaktionära lagar som FRA-lagen, vilka negerar grundläggande borgerliga fri- och rättigheter, under den nuvarande regimen, visar staten tydligt sin folkfientliga karaktär. Samtidigt driver statsapparaten fram nya korporativa organisationsformer för att än mer kontrollera massorna.

Man utnyttjar organisationer som Lugna Gatan, nattvandrare med flera, som tillsvidare obeväpnade medborgargarden som genom angiveri, hot och påtryckningar som tillsammans med till tänderna beväpnade kravallpoliser ska hålla rebellisk arbetarungdom under kontroll. Frivilligorganisationer som dessa köps av staten, som tar över dem och inordnar dem i sitt maskineri, precis som man tidigare gjort med fackföreningar och hyresgästföreningen. Men man stannar inte där, man organiserar även något som endast kan liknas vid en militariserad Hitlerjugend: i Stockholm organiserar polisen, en del av statens våldsapparat, de så kallade ungdomsvolontärerna "det vill säga tonårspojkar och -flickor som regelbundet träffar polisen vid de lokala poliskontoren … för att förbättra relationerna mellan polisen och unga i socioekonomiskt utsatta bostadsområden. I Tensta har ett tiotal 16–17-åringar gått med" (Se, DN den 7 maj).

Man driver öppet och osminkat ideologiska kampanjer för systemets lära – myten om den borgerliga demokratin som den mänskliga utvecklingens höjd och slutpunkt ska med alla sätt tvingas in i folks huvud - den anti-kommunistiska hetspropaganda som indoktrineringsinstitutionen "Forum för levande historia" på statens uppdrag bedriver, är bara ett exempel. Den som önskar fördjupa sig i det hela kan ta en titt på den läroplan som landets lärare förväntas låta sig styras av, för att få ett tydligt exempel på statens "folkfostrande" roll.

För denna process, att smula sönder de borgerliga fri – och rättigheterna och ta ifrån arbetarklassen och folket det som de uppnått i kamp, utnyttjar den imperialistiska storborgeosin Sverigedemokraterna. Detta parti är ett medel, ett instrument i den borgerliga diktaturens händer. Samtliga riksdagspartier har ställt upp och levererat kadrer till SD, men den ledande kärnan utgörs av individer som, precis som de flesta av sitt slag, mobiliserats genom de olika nazistiska organisationer som staten främjar och beskyddar genom främst SÄPO:s arbete. SD:s roll är överallt att rättfärdiga alla folkfientliga beslut som de riksdagspartierna fattar och att verka för en splittring av arbetarklassen och folket efter etniska linjer; detta är partiets uppgift oavsett om man är i riksdagen eller inte. Man öppnar upp för – och legitimerar – politiska deklarationer som den följande: "Mod, ärlighet, framåtanda, charm, visioner och förmågan att tända folk är egenskaper som krävs av en ledare som ska få folk att stanna upp och lyssna. Så: glöm de etablerade politikerna. Jag vet att jag drömmer men det är väl tillåtet ibland? I min drömvärld ser jag en person utanför den politiska sfären som coachar AB Sverige." (Kent Hansson, krönika i Kvällsposten av den 6 maj 2009) Så kan en liberal krönikör uttala sig utan att det väcker någon som helst uppmärksamhet i Sverige anno 2009! Här kommer en person, i en tidning som kallar sig liberal, och kallar efter en svensk Fujimori och inte en käft reagerar! Så reaktionär har den allmänna debatten blivit här i landet. Det är viktigt att komma ihåg: denna politik utgår från den härskande klassen och dess stat.

Sida vid sida med denna inre reaktion blir den svenska imperialismens internationella ambitioner allt mer öppet aggressiva; att regeringen utnämnt den förhatlige krigshetsaren Bildt till utrikesminister visar tydligt hur man resonerar. Men behöver inte bara tolka vad de gör för att förstå vad det handlar om, de säger det själva rent ut: "Vi värnar inte Sverige bara vid gräns. Tvärtom skall kriser, konflikter och krig hindras från att nå landets gränser. En insats internationellt kan ske i Östersjöområdet, i Barentsregionen lika gärna som i Tchad, om behov uppkommer. Det nya försvaret kommer att ha betydande förmåga för att värna Sverige med insatser i landet, i närområdet och utanför närområdet." (Försvarsminister STEN TOLGFORS, DN 20 mars 2009) För att ställa några retoriska frågor: hur många svenskar vet var Tchad ligger? Hur kan en kris i Tchad hota Sverige militärt? Varför ska svensk militär åkta till Kola-halvön för att slåss med ryssarna (vi utgår från att herrn ministern inte avser förklara Norge krig)? Hur värnar det Sverige? Samma sak med Östersjöområdet, skulle ett gäng karoliner försvara Sverige mot ryssen genom att än en gång invadera Baltikum? Det hela faller på sin egen orimlighet, det som återstår är det nakna imperialistiska intresset. Den svenska imperialismen har intressen i Tchad, Afrika och i de förtryckta nationerna världen över. Den svenska imperialismen tävlar i mycket med den ryska imperialismen. Den svenska imperialismen har en viktig om inte dominerande roll i Baltstaterna (framförallt Lettland och Estland). Därför talar krigsministern om mer utrikesinsatser av svensk militär. Detta är inte tomt prat, de svenska imperialisterna förbereder sig på krig och deras huvudintresse är just Baltikum; grundorsaken till att regeringens ändring av försvarsbudgeten och riktlinjerna för hur den ska användas ligger inte i kriget i Georgien undan i det faktum att utvecklingen av den svenska imperialismens intressen i Baltikum, dess investeringar och kontroll över stora delar av den där utvecklade byråkratkapitalismen, har kommit till vägs ände. De baltiska länderna har träffats som av en Tsunami av den ekonomiska krisen, för befolkningen är det en katastrof och staterna står på randen till bankrutt. Detta öppnar uppför omvälvningar där och det sätter allt som de svenska imperialisterna uppnått i Baltikum, vilket inte är lite, på spel och det är det som imperialisterna nu vill försvara, med vapenmakt om så krävs.

Den härskande klassen häri landet, varande imperialister, står för inrikes reaktion och utrikes aggression; ju mer förruttnad imperialismen blir, ju längre dess döendeprocess fortskrider, desto mer tillspetsas detta. De tendenser vi nu kan se, i den cykel vi precis gått in i, tyder på en allt starkare utveckling mot ett tvåpartisystem, statsapparaten agerar alltmer öppet reaktionärt, en tillväxt av korporativa organisationer, mer eller mindre öppet fascistiska partier främjas och imperialismens för en allt mer aktivistisk krigspolitik.

Olyckligtvis för de härskande existerar landets arbetarklass och folk inte som en foglig massa som problemlöst dansar efter deras pipa; så har det heller aldrig varit även om imperialisternas historieskrivning alltid tonar ner och förringar folkets kamp. Massorna skapar historien och så har det alltid varit, även i Sverige. Vad hade Gustav Vasa varit utan dalkarlarna? Vad hade de svenska feodalernas "stormaktstid" varit utan de svenska bönder som dog på slagfält över stora delar av Europa? Vad hade den svenska kapitalismen varit om inte arbetarklassen häri landet skapat all den rikedom som gör att människor över hela världen känner till Volvo, Scania och Ericsson? Ingenting! Nada! Problemet är inte om massorna skapar historien eller ej, problemet är vem leder dem, i tjänst av vems intressen gjuter de sitt blod? Idag kämpar massorna i Sverige i stort utan proletär ledning, vilket görs att deras kamp ofta förs i blindo. Därför är det vi nu tar upp exempel på massornas spontana kamp eller sådana som i nuläget organiseras av krafter som inte företräder arbetarklassens intresse.

Av alla kamper i dagens Sverige är en som rasar i Rosengård i Malmö den viktigaste, den visar hur det proletariatets kamp höjts med det svenska samhället inträtt i en ny cykel. Den proletära ungdomens kamp mot inte bara polismakten utan allt som de uppfattar som representativt för imperialiststaten har sedan länge pågått i städernas arbetarförorter, i sig är det inget nytt; Ronna i Södertälje är ett synnerligen tydligt och viktigt exempel där denna kamp visade vad den kunde utvecklas till. Det som är nytt är den kvantitativa och kvalitativa nivå som kampen nått. Kampen pågick, när den inleddes på en ny nivå, i flera dagar och har nu med något mindre intensitet pågått i närmare ett halvår och har direkt involverat hundratals ungdomar, detta är en viktig kvantitativ utveckling av kampen. De systematiska angreppen mot polisen, den obrutna kampviljan och öppenheten att kämpa tillsammans med alla som skrider till direkt handling mot imperialiststaten, utgör viktig kvalitativ utveckling. Kamperna på Rosengård i Malmö har inneburit ett språng till en ny nivå i konfrontationen mellan bourgeoisien och proletariat i landet; från och med december 2008 utvecklar sig klasskampen utifrån förändrade förutsättningar. Reaktionen är mycket väl medveten om detta och krav reses på alltmer radikala repressiva åtgärder, man talar i termer som ligger närmast till militära åtgärder, moderater och Sverigedemokrater ropar efter utegångsförbud på Rosengård – dvs. konkret ett slags undantagstillstånd – den folkpartistiske riksdagsmannen Johan Pehrson menar att läget är så akut att det behövs en nationell polisstyrka med placering i Rosengård (Se, TV4 den 6maj 2009). Samtidigt som kravallpolis härjar på gatorna, försöker staten utveckla de korporativa organisationerna (som vi nämnt ovan) och mobilisera de reaktionära religiösa och revisionistiska grupper som är aktiva i området för att bringa läget under kontroll. Man uppträder efter samma principer som en främmande ockupationsmakt (jämför USA-imperialismens agerande i Irak under "the Surge"). Kampen kommer med största sannolikhet att matas av och hållas på en lägre nivå, på grund av dess spontana karaktär, eftersom den saknar proletär ledning, men den kommer oundvikligen att blossa upp igen. Om det är här den viktigaste aspekten av det hela kommer in: Rosengård är bara början på ett fenomen som kommer att normaliseras på nationell skala under den cykel som vi nyss trätt in i. Den typ av kamp som vi idag ser i ett arbetarområde i Malmö, kommer vi imorgon att se i Göteborg, Stockholm, eller vilken svensk stad som helst. Tendensen går mot att vi kommer ha ett läge som det som möjliggjorde massresningen i Frankrike 2005. Kommunisterna och revolutionärerna måste främja, stödja och kämpa för att utöva den ledande rollen, i alla kamper av denna typ; detta är en uppgift av strategisk betydelse som är direkt förbunden med att röja väg för den väpnade kampens inledande och, med den, upprättande av en ny revolutionär makt.

I landet utvecklas även kampen på arbetsplatserna, med vilda strejker och protester. Ännu har det inte kommit till en massiv strejkrörelse pga. det faktum att sossemaffian kontrollerar fackföreningarna som verkar som, för tillfället, effektiva stoppklossar. Allt eftersom arbetarklassen drabbas hårdare och hårdare av krisen så kommer även de gula fackföreningarnas makt att minska och arbetarklassen kommer att söka nya organisationsformer. Med det att långt över trehundratusen arbetare förlorar sitt jobb under de närmaste åren så uppstår naturligtvis också frågan vem som kommer att organisera dem, speciellt eftersom många av dessa arbetare överhuvudtaget inte har med fackföreningar eller a-kassa att göra. Till detta måste läggas den växande gruppen av de så kallade papperslösa arbetarna och de som försörjer sig och sina familjer genom att jobba "svart"; detta är det mest utsatta och hårdast exploaterade skiktet av arbetarklassen i landet och dess antal ökar i stadigt kamp tillsammans med den alltmer omfattande "informella" ekonomin som främjas av imperialismen; detta skikt av arbetarklassen måste söka andra former av organisering. Konkret finns det en växande grupp arbetare i landet, vars antal kommer att uppgå till hundratusentals personer, som står i akut behov av organisering. Under 1990-talskrisen kunde ett sådant läge utnyttjas av revisionismen som förde fram organisationer av typen Enhetsinitiativet, i Italien uppstod under samma period de så kallade Cobas; under denna cykel, då läget skärps än mer, måste kommunisterna och revolutionärerna överallt främja, stödja och kämpa för att utöva den ledande rollen i verkliga sammanslutningar av arbetare, för arbetarklassens egna kamporganisationer.

Vi tar tagit upp de nedskärningar som kommer att drabba skolungdomen; dessa kommer att föra med sig att kampen utvecklas på skolor och andra utbildningsinstitutioner. Det kan röra sig om att motsätta sig personalnedskärningar, större klasser, avskaffande av gratis måltider, indragna busskort, osv. Hundratusentals skolungdomar kommer att tydligt se hur krisen slår direkt mot dem. Mot detta kommer eleverna att protestera. Skoldemonstrationerna i Malmö och Lund i början av 1990-talet är exempel på i vilken riktning det hela kommer att utvecklas. Ungdomen söker det nya, det livskraftiga, och här öppnar sig ett fält där kommunisterna och revolutionärerna inte bara kan så för framtiden utan redan nu börja skörda.

I landet saknas en revolutionär kvinnorörelse vilket gör att den kvinnokamp som föres inte tjänar kvinnans verkliga frigörelse från det patriarkala förtrycket. Kvinnorna drabbas hårdare av krisen än männen och den ökning av den undertryckta vrede som nu finns måste kanaliseras i tjänst av revolutionen. För den socialistiska revolutionens genomförande är det nödvändigt att det utvecklas en stark revolutionär kvinnorörelse som kämpar enligt den proletära feminismen. Det är värt att reflektera över vilken oerhörd styrka det skulle vara för den revolutionära rörelsen om den kunde räkna med en kraftfull proletär feministisk rörelse i arbetarförorterna; om de unga arbetarkvinnorna stod i det främsta ledet i kamperna skulle i det vara avsevärt svårare för imperialiststaten att använda olika religiösa och reaktionära grupperingar i förorterna för att släcka kampen. I folkkriget i Peru finns det bästa exemplet på hur kvinnornas revolutionära potential kanaliserats under proletariatets ledning och kommunisterna och revolutionärerna måste förstå att detta inte är en fråga av sekundär vikt utan en avgörande strategisk fråga för den proletära revolutionens seger.

Den av imperialismen framdrivna rasismen och chauvinismen, som genom Sverigedemokraterna legitimeras hos samtliga reaktionens partier, söker klyva arbetarklassen och som dessutom tjänar de nazistiska stormtruppernas tillväxt och ökade terror, skärper motsättningarna i samhället. Arbetarklassen kämpar mot detta men kampen förs inte offensivt, den riktas sällan eller aldrig mot systemet självt. I detta har revisionismen och opportunismen en avgörande skuld; det ligger inte i arbetarklassens, må dess medlemmar vara av vilken nationalitet eller hudfärg som helst, intresse att skapa ett "humant" imperialistland, dens intresse – i vad som är relevant rörande frågan – är en stat vägled av den proletära internationalismens principer. Rasism och fascism, inkluderat deras företrädare, ska bekämpas med alla till buds stående medel; nazistiska terrorister ska smaka arbetarklassens vrede och hat, all kamp mot dem, och alla revolutionära kampmetoder, är legitim och rättfärdig. Men, huvudfienden är inte nasse-packet, huvudfienden är den svenska imperialismen och dess stat. Den anti-rasistiska och den anti-fascistiska kampen måste förbindas med den antiimperialistiska; för att illustrera: parollen "ingen människa är illegal" är en "humanistisk" paroll som faller småbourgeoisien i smaken, "Vi är här för att ni förstör våra länder!" är en paroll som blir revolutionär om den används korrekt. Dock i detta sammanhang är det viktigt att kommunisterna och revolutionärerna är synnerligen uppmärksamma på det faktum att väldigt många olika krafter kommer i rörelse i samband med kamper av denna typ, och det är viktigt att hålla i åtanke att kamperna kring den 30 november i början av 1990-talet var breda militanta masskamper, och revisionismen och opportunismen kommer alltid att intrigera i syfte att försöka isolera oss.

Den svenska imperialismen blir alltmer aggressiv på världen, överallt spelar den med och smider ränker, krigshetsar och bekämpar de förtryckta folkens frigörelsesträvanden. Samtidigt tjänar den grova pengar – den gör miljardvinster på att exportera vapen och krigsmateriell över hela världen. Den svenska staten är i krig i med Afghanistan, den svenska imperialismen deltar i den direkta ockupationen av en suverän stat. Den svenska staten är i detta även medansvarigt till krigets utvidgning till Pakistan. Som vi nämnt ovan är det mer, mycket mer, att vänta av samma sak. Inför detta måste kommunisterna och revolutionärerna i detta land inta en konsekvent revolutionärt defaitistisk hållning. Den svenska arbetarklassens huvudfiende är den svenska imperialismen och det är dess plikt att överallt understödja de förtryckta folkens kamp mot den. Aktivt understöd, politisk, moraliskt och, när det är möjligt, materiellt måste ges till de kamper som bekämpar imperialismen med vapen i hand. I detta måste huvudstödet inriktas på de konsekvent revolutionära kamperna. I Sverige är den enda organisation som ger stöd åt denna typ av kamper, Vänskapsföreningen Sverige – det Nya Peru. Detta är otillräcklig, den nationella befrielserörelsens kamp och den internationella proletära rörelsens kamp förenas under slagordet "Proletärer i alla länder och världens folk, förena er!". Perus Kommunistiska Parti har fastslagit att det är nödvändigt att kämpa för att folkkriget sammanstrålar med de antiimperialistiska kamperna som förs i världen för att så en äkta antiimperialistisk rörelse vägled av maoismen ska uppstå. För detta krävs kamp, såväl teoretisk som praktiskt, och det är nödvändigt att inte en hållning som inte går ut på isolering utan söker att nå aktionsenhet och om möjligt plattformar för samarbete. Ta saken med Palestina som endast ett exempel, där finns det till och med organisationer som kallar sig marxist-leninister med vilka man kan föra en dialog och det finns svenska grupperingar som sympatiserar med dessa, där kan det finnas konkreta möjligheter att göra något. Naturligtvis kommer revisionister och opportunister att försöka omintetgöra varje försöka att skapa en bredd antiimperialistisk rörelse här i landet, men det viktiga är hur kommunisterna och revolutionärerna förhåller sig, och inte intar en självisolerande hållning utan formulerar en riktig politisk ståndpunkt i varje fall.

Ett annat kampavsnitt, av viktig strategisk betydelse för den proletära revolutionen i landet är bostadsfrågan, inte i allmänhet utan specifikt för arbetarklassen. Låt oss slå fast at vi ger blanka fan i om bortskämda borgarungar har svårt att hitta bostad i någon chick stadsdel eller kommunen finansierar ett ungdomshus i Danderyd. Det som det här handlar om är att arbetarklassen tvingas leva under förhållanden som alltmer börjar likna det tidiga 1900-talets: storfamiljer inträngda i nedgångna trerumslägenhet är en vanligt förekommande verklighet i arbetarförorterna. Bostadssegregationen är extrem och kommer att öka, de rika lever i sina skyddade villaområden eller i lägenheter i mångmiljonklassen och arbetarklassen tvingas bo i getton. Och inte bara är förhållandena i sig för dåliga, dessutom skjuter hyrorna i höjden, för att inte tala om de fantasipriser som gäller för lägenheter i storstäderna. Antalet bostadslösa ökar, och denna gång kan det inte förklaras med likvideringen av den så kallade psykvården, barnfamiljer drivs från hus och hem av fattigdom, för att de inte kunnat betala ockerhyrorna som kapitalisterna kräver. Hyresgästföreningen är i sossemaffians händer och därifrån kan arbetarklassen och folket inte förvänta sig någonting positivt. Kommunisterna och revolutionärerna måste i arbetarkvarteren främja, stödja och kämpa för att utöva den ledande rollen, hyresstrejker och organiseringen av hyresgästföreningar som verkligen tar kampen mot utsugarna. Husockupationer är en bra aktionsform då den förbinds med den proletära kampen i allmänhet och bör tillämpas i arbetarområdena; då kan ockuperade hus tjäna som viktiga element i att bygga parallella strukturer.

All kamp kräver offer och för kommunister och revolutionärer är fängelsevistelser i det närmaste en del av själva arbetsbeskrivningen. Nu då klasskampen skärps och utvecklas på en ny nivå, ökar också imperialiststatens repression och antalet framstegsvänliga politiska fångar kommer att öka. Det är nödvändigt att utveckla kampen till stöd för de kamrater som fängslas, och dessa har i sin tur ansvaret att fortsätta kampen inuti fängelset. Ett mycket bra exempel på hur de revolutionära fångarna kan spela en starkt positiv roll finns i Peru, där de politiska fångarna och de revolutionära krigsfångarna förvandlat reaktionens mörka fängelsehålor till lysande kampskyttegravar. I den internationella kommunistiska rörelsens historia är den Internationella Röda Hjälpen en viktig föregångare. Kommunisterna och revolutionärerna här i landet måste utveckla stödet för de politiska fångarna, inte bara i andra länder utan även till de kamrater som sitter fängslade här; en enkel början kan vara att förse dem med revolutionär litteratur, att besöka dem eller skriva brev.

EU-valet den 7 juni i år och riksdagsvalet år 2010 är viktiga tillfällen för kommunisterna och revolutionärerna att utveckla valbojkotten. Häri landet finns flera viktiga erfarenheter som sträcker sig tillbaka till bojkotten av folkomröstningen om EU-medlemskapet och det finns goda erfarenheter av olika kampmetoder som man kan använda sig av i samband med bojkotten. Dessa erfarenheter måste tillämpas och utvecklas inför de kommande valen. Orsakerna till varför valbojkotten är av så viktig finns utred och beskriven i utmärkta dokument och flygblad utgivna av olika studiecirklar, och det är inte nödvändigt att här gå närmare in på det. Låt oss konstatera att de argument för TAKTIKEN att delta valen under vissa betingelser som var giltiga under tidigare etapper av den proletära världsrevolutionen idag har förlorat all giltighet. Att komma dragande med argument som handlar om något val på 1920-talet eller i samband med det Andra Världskriget, utan att beakta, imperialismens, parlamentarismens och revolutionens utveckling, är bara dum dogmatism, och särskilt löjeväckande då den brukar komma från folk som inte i någon annan fråga går in för att faktiskt underordna sig vad Lenin eller ordförande Mao sade eller skrev.

Vi har här kort tagit upp några viktiga kamper som pågår idag, hur dessa ser ut att utveckla sig och talat om deras potential. Naturligtvis skulle det vara det ideala om vi kunde gå in stenhårt i arbetet på alla dessa kampavsnitt, men det kan vi inte eftersom våra krafter är begränsade; därför måste man prioritera. Men, och detta är viktigt, i dessa kamper förändras massorna, med Lenins ord: "Massornas verkliga uppfostran kan aldrig avskiljas från massans självständiga politiska kamp och i synnerhet dess revolutionära kamp. Endast kampen uppfostrar den exploaterade klassen, endast kampen visar den dess egen styrka, vidgar dess synkrets, höjer dess förmåga, gör dess förstånd klarare, härdar dess vilja." (Lenin - Ett föredrag om revolutionen 1905) Sveriges arbetarklass och folk är inte den samma idag som det var i början av den förra cykeln, och de kommer att utvecklas till nya höjder under den cykel som nu börjat.

I alla specifika kamper måste kommunisterna och revolutionärerna sträva efter att formulera egna, klara och koncisa, paroller, som koncentrerat uttryck för vår politik, men; den huvudparoll som måste hamras in och ständigt förankras i massornas sinne är: "Det är rätt att göra uppror!" Denna paroll sammanfattar hela vår allmänna ståndpunkt och reser massorna till kamp, den är också väldigt lättförstådd och tydlig.

De där nere här ilandet kan inte fortsätta leva som nu och de där uppe kan inte fortsätta styra som fram tills nu, det råder en revolutionär situation i landet och den kommer att utvecklas allt mer; naturligtvis är den ojämnlikt utvecklad: i Rosengård är den uppenbar i Bromma har den knappt börjat märkas. Detta för oss fram till vår avslutande fråga.

Imperialismen är döende men den kommer inte att försvinna av sig själv; den kommer att sopas bort från jordens yta av världsfolkkriget. För att bourgeoisiens diktatur här ska krossas krävs det en proletär revolution. En revolution är en våldshandling där en klass störtar en annans diktatur och upprättar sin egen. Den proletära revolutionen kommer inte att inträffa spontant, den måste genomföras under ledning av proletariatet genom dess Parti. Vi är kommunister och revolutionärer, vårt mål är kommunismen och revolutionen; alltså måste vi kämpa för den och därför måste vi kämpa för det kommunistiska partiet. Det kommunistiska partiet är proletariatets organiserade förtrupp som representerar dess intressen; det måste därför vägledas av proletariatets ideologi, vilken idag utvecklats till marxismen-leninismen-maoismen. Ett sådant parti finns idag inte i Sverige, följaktligen finns det inget kommunistiskt parti i Sverige. De partier som kallar sig kommunistiska i Sverige är revisionistiska styggelser som inte tjänar revolutionen utan de facto bekämpar den (oavsett vad vissa enskilda medlemmar kan ha för subjektiva avsikter).

Den centrala frågan för arbetarklassen i Sverige idag, är frågan om det kommunistiska partiets återbildande och återuppbyggnad. Denna fråga är den som kommunisterna och revolutionärerna huvudsakligen måste sysselsätta sig med. En förutsättning för att en meningsfull verksamhet – som främjar det kommunistiska partiets återbildande och återuppbyggnad – ska kunna bedrivas, är att vi har klarhet i hur denna process måste fortgå; annars blir varje steg framåt endast ett resultat av tillfälligheter och enskilda initiativ, och självfallet motsvarar ett sådant förhållningssätt från vår sida inte den proletära revolutionens behov.

Den aspekt man måste börja med är att klargöra hur och när det kommunistiska partiet kan återbildas och när dess återuppbyggnad kan anses inledd. Av detta uppkommer, framförallt, följande frågeställning: vad krävs - i konkreta termer - för det kommunistiska Partiet ska kunna återbildas?

Det som krävs för att det kommunistiska Partiet ska kunna återbildas är inte mängder av personer, det är inte en omfattande apparat eller en känd organisation. Det som krävs är en kärna av kamrater som avgjort står på marxismen-leninismen-maoismens grund och som brutit med det gamla samhället, är bereda att ge sina liv för revolutionen och har en fullständig hängivenhet för kommunismen, fast beslutna att åtaga sig den historiska uppgiften. Man kan inte ställa kravet att dessa kamrater ska ha en fix och färdig uppfattning om hur alla revolutionen ska lösas, för en korrekt politik kan endast utformas i kamp, endast genom att revolutionärerna och kommunisterna aktivt deltar i dessa kamper kan de skaffa sig en riktig uppfattning om vilka specifika politiska riktlinjer man bör föras och endast ur summan av riktiga specifika politiska riktlinjer kan en riktig allmän linje utformas. Ett marxist-leninist-maoistiskt parti, dvs. proletariatets parti av idag, kan endast utforma en allmänpolitisk linje för sin revolution genom att delta i klasskampen; en riktig allmänpolitisk linje kan alltså inte utvecklas före partiet återbildats. Klara ideologiska och politiska grunder är nödvändiga, det kommunistiska partiet måste stå på en tydlig och klar marxist-leninist-maoistisk grund och ha riktiga ståndpunkter i revolutionens kardinalfrågor, men att tro att det ska ha en komplett allmänpolitisk linje färdig utarbetad vid sitt grundande är idealism.

Då kommer frågan hur kan en sådan kärna utbildas, som är värdig att uppträdda som Parti?

I detta finns det bland det som i denna fråga kan anses som folkets läger, två huvudståndpunkter. Den ena hävdar att Partiet leder sin egen uppbyggnad, vilken måste ske koncentristisk och militariserat, detta är den maoistiska ståndpunkten - den marxist-leninist-maoistiska, gonzalos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande, ståndpunkten – detta är den riktiga ståndpunkten som utgår från det ovan sagda. Den andra ståndpunkten hävdar, även om dess företrädare ofta inte formulerar det så tydligt, att Partiet växer fram ur fronten. Denna ståndpunkt förfäktar att kommunisterna ska deltaga i masskampen och att ur dessa kommer ett flertal kamrater framträdda och med dessa som kvantitativt underlag kan man återbilda Partiet. Den politiska analys som ligger till grund för denna ståndpunkt är ett förnekande av att det föreligger en revolutionär situation i landet (eller de imperialistiska länderna överhuvudtaget) och som även ställer sig frågande till om proletariatet överhuvudtaget kan sägas existera i de imperialistiska länderna. De kämpar som ingick i det av reaktionen så kallade "Blekingegadebanden" – i Danmark – drog denna position till sin yttersta spets; än idag företräder flera partier i tredjevärlden denna ståndpunkt. Den är en revisionistisk ståndpunkt; den baserar sig på en tengsiaopingistisk analys, den ser inte världsrevolutionen som en enhet, ser inte världsfolkkriget som ett enhetligt folkkrig, den är felaktig och leder till likvidationism i de imperialistiska länderna och till nationalism i de förtryckta länderna.

Kommunisterna måste deltaga i masskampen, det duger inte att stå bredvid och hojta, men processen för det kommunistiska partiets återbildande och återuppbyggnad är en specifik process som inte föds per automatik ur masskampen utan genom en medveten och planmässig process i obeveklig och skoningslös kamp mot revisionismen och opportunismen. De kamrater som åtar sig denna uppgift bör hålla följande citat i åtanke: "De samhälleliga förhållandena har sin egen logik: Så länge människorna befinner sig i givna ömsesidiga förhållanden kommer de ovillkorligen att känna, tänka och handla just så och inte annorlunda. Mot denna logik skulle även den socialt verksamma personligheten kämpa förgäves: tingens naturliga gång (d.v.s. samma logik, de samhälleliga förhållandenas logik) skulle omintetgöra alla hans ansträngningar. Men om jag vet, åt vilket håll de samhälleliga förhållandena förändras på grund av de givna förändringarna i samhällets ekonomiska produktionsprocess, så vet jag också, i vilken riktning det sociala medvetandet förändras och har följaktligen möjlighet att påverka det. Att påverka det sociala medvetandet betyder att påverka de historiska händelserna. Således kan jag dock i viss mening göra historia och jag behöver inte vänta på att den skall "göras"." (Om personlighetens roll i historien - skriven av Plechanov då denne fortfarande var marxist) Eller som ordförande Mao sade, allt handlar om att våga.

Vi vill i detta sammanhang rekommendera samtliga kamrater att studera PKP:s erfarenheter och dess lärdomar; en övergripande bild får man om man studerar dokumenten: OM PARTIETS UPPBYGGNAD (finns i särtryck i svensk översättning), LINJEN FÖR UPPBYGGNAD AV REVOLUTIONENS TRE INSTRUMENT (en del av PKP:s allmänpolitiska linje, finns tillgängligt på svenska på Internet) och den del av Intervjun med Ordförande Gonzalo som specifikt behandlar Partiet (finns publicerat på svenska i Informationsbulletinen det Nya Peru).

Avslutningsvis vill vi säga att vi anser oss ha visat att revolutionen i Sverige är ett högst konkret perspektiv, vi har visat hur de objektiva förutsättningarna föreligger och hur de subjektiva utvecklas. Det är vår övertygelse att då det svenska proletariatet väl återbildat sitt parti och påbörjat dess återuppbyggnad kommer det snarast att inleda den väpnade kampen här i landet för det enda sättet att genomföra en verklig revolution är genom revolutionärt krig, och det betyder idag folkkrig. Som Ordförande Mao sade: Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medelst krig. Denna marxist-leninistiska revolutions­princip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder. (Problem rörande krig och strategi) Här är det inte tal om en rad spektakulära aktioner av propaganda karaktär, det är tal om att inleda ett långvarigt folkkrig som bit för bit krossar den imperialistiska staten samtidigt som den bygger den nya proletära makten. Hur detta exakt ska gå till är det proletära partiet i detta lands uppgift att definiera och kan inte slåss fast här och nu, vi är som bekant inte spåmän, men vi bidrar gärna till diskussionen. Kanske kan det vara ämnet för ett annat föredrag. För idag tackar vi och hoppas att vi inte varit alltför långrandiga. Tack för uppmärksamheten.

Stockholm, den 9 maj 2009