Filmen ”Der Baader-Meinhof-Komplex” är en film som baseras på boken med samma namn. Det är inte en film som baseras på ett historiskt materialistiskt underlag, eller är gjord efter en sådan metod. ”Der Baader-Meinhof-Komplex” är en idealistisk skröna som plockar vissa fakta ur den materiellt existerande verkligheten, lägger till en oerhörd mängd fördomar, lögner och förtal, blandar alltihopa och spetsar med nakna kvinnokroppar och explosioner. Resultatet blir en propagandafilm för de historielösa, en film vars – illa dolda - syfte är att rentvå Förbundsrepubliken Tyskland (BRD) från morden på människor som reste sig i uppror och att framställa upproret i sig som ett resultat av personlig frustration och inte som ett uttryck för klasskampens verklighet. Filmen är rakt igenom undermålig. Men, det ovan sagda förstår de flesta. Man behöver inte vara en revolutionär filmkritiker för att klura ut vad filmen går ut på och i vems intresse den är gjord. Det som är relevant för oss att här ta upp är framförallt vad filmen inte visar, att Rote Armee Fraktion (RAF) var ett i allra högsta grad politiskt projekt som syftade till att främja världsrevolutionens utveckling – åtminstone var det vad grupperingen själv föresatte sig. Det finns idag – oss veterligen – ingen verklig utvärdering av RAF som tar sin utgångspunkt i marxismen-leninismen-maoismen. Det som finns är massiva fördömanden från de som kallar sig maoister men som aldrig haft för avsikt att verkligen genomföra den proletära revolutionen i ett imperialistiskt land. En utvärdering är nödvändig, inte bara av RAF utan även av andra kamper som t.ex. Röda Brigadernas i Italien, de väpnade kampen i Nordirland och Baskien, och till viss del erfarenheterna från BLA (Black Liberation Army) och Weathermen i Förenta Staterna, därför att alla dessa organisationer och kamper, med alla deras fel och begränsningar, ger viktiga lärdomar för hur den revolutionära väpnade kampen kan – och inte kan – utvecklas i imperialistiska länder. Även erfarenheterna från motståndskampen under Andra Världskriget är relevant; t.ex. erfarenheterna från Danmark (från Köpenhamn i synnerhet) bör inte missaktas. Vi ger nedan i något schematisk form vår nuvarande syn på RAF utifrån de undersökningar som hittills kunnat göras. Dess största begränsning är att den inte är av jämförande karaktär och att det fortfarande finns stora luckor i vår kunskap. Alla slutsatser måste därför ses som preliminära och som diskussionsbidrag. Den samhälleliga situation som RAF uppstod ur kan endast förstås om vi sätter oss in i det då rådande världsläget i stort, läget i Europa i allmänhet och läget i BRD i synnerhet. BRD var vid slutet av förra århundradets sextiotal ett imperialistiskt land, men samtidigt ett land som de facto var ockuperat av Förenta Staterna; denna dubbla situation krävde en väldigt god klassanalys – och en god analys av världsläget – för att en riktig politik skulle kunna utformas. RAF misslyckades med det. Huvudfienden för proletariatet i förbundsrepubliken var staten BRD, och det var mot denna stat som kommunisterna och revolutionärerna borde ha riktat huvuddelen av sin kraft; RAF definierade inte saken så utan såg USA-imperialismen som huvudfienden, vilket var det kanske viktigaste felet som lämnade vägen öppen för den vändning till revisionismen som fullbordades under den så kallade ”andra generationen”. Därmed inte sagt att RAF inte såg BRD-staten som en fiende, det gjorde man och svårt vore det att undvika. Sedan 1956 var det Kommunistiska Partiet (KPD) förbjudet; varje ansats att formera en revolutionär rörelse möttes av stenhård repression, så till den milda grad att studentaktivister kunde mördas av polis utan att någon verkligen straffades för det. Att staten var ett instrument för klassdiktaturen och en dödsfiende till kommunismen vara det ingen som kunde undgå. Hela statsapparaten var full med gamla nazister. Detta tingens tillstånd satte den väpnade kampen på dagordningen även för allehanda småborgerliga grupperingar. I filmen framgår inte att det redan 1968 fanns flera olika organisationer som systematiskt genomförde väpnade aktioner, tex. Tupamaros i Väst-Berlin och München, Haschrebellerna, Svarta Fronten med flera. RAF som organisation grundades i början av år 1970. RAF kom att bli den viktigaste och mest långlivade av alla dessa organisationer, men för att förstå den verkan som den väpnade kampen hade i BRD, under slutet av 1960-talet och i princip hela 1970-talet, måste man förstå att det även genomfördes massvis med aktioner av andra grupper/organisationer utöver RAF. Viktigast av de andra organisationerna var ”2 juni-rörelsen” som grundades 1972 och som i huvudsak blev en del av RAF under 1980-talet. Organisationen ”De Revolutionära Cellerna” trädde i dagen 1973 och 1977 började Rote Zora agera som en självständig väpnad kvinnorörelse. Den väpnade kampen i BRD var inte ett uttryck för enskilda studenters eller ”tokstollars” självhävdelsebehov utan ett uttryck för den revolutionära situationen i ojämlik utveckling. Yttre faktorer, såsom den proletära världsrevolutionen i strategisk jämvikt, den nationella befrielserörelsen i tredje världen på mycket stark frammarsch, kampen mellan supermakterna USA och Sovjet, den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina och uppsvinget i massrörelsen i hela Europa, var onekligen viktiga och impulsgivande faktorer till att RAF uppstod, men de avgörande förutsättningarna fanns inom BRD-samhället. RAF var inte ett ”internationellt fenomen” utan ett tyskt sådant inom en internationell trend. I filen framställs grundarna av RAF som enskilda individer utan förhistoria, men Ulrike Meinhof hade sitt politiska ursprung i det illegala KPD, Baader hade varit aktivist i ”Den Utomparlamentariska Oppositionen” (som leddes av Rudi Dutschke), flera andra av de ursprungliga medlemmarna hade varit aktiva i olika KPD-ledda organisationer, osv. Det var politiska aktivister som grundade RAF, människor med olika grader av politisk skolning och inte ett gäng äventyrare. RAF sysslade med teoribildning. Det som i det sammanhanget är av intresse för oss idag är inte vem i grupperingen som var dess främste teoretiker, eller vem som var dess främste praktiker. Borgerlig historieskrivning, och filmen är en del av en sådan, utgår från individerna; det gör inte vi och om vi centrerar på de enskilda personernas karaktärer förlorar vi förmågan att förstå grupperingen politiskt. Dokumenten ”Stadsgerillakonceptet” (april 1971), ”Om den väpnade kampen i Västeuropa” (maj, 1971) och ”Tjäna Folket” (april 1972), är viktiga ideologisk-politiska texter som visar hur RAF:s grundares världsåskådning såg ut. Att dessa dokument inte behandlas i filmen mer än som suggestiva redskap, när det i verkligheten handlar om högst genomtänkta dokument av programmatisk karaktär, är inget konstigt. Dessa dokument visar hur maoismen var en mycket viktig inspirationskälla för RAF:s grundare. Man analyserar klasskampen internationellt och nationellt, bland annat de mycket viktiga strejkerna bland gruvarbetarna och arbetarna inom metall- och elektronikindustrin som i september 1969 involverade över 200 000 strejkande, och den stora kemiarbetarstrejken 1971. Man kritiserar revisionismen hos Deutsche Kommunistische Partei (DKP), som var den legala Chrustjovrevisionistiska ”fortsättningen av KPD” som hade bildats under hösten 1969. Man fördömer såväl USA-imperialismen som ”Sovjet-revisionismen”. Man visar en förståelse för världsrevolutionens process som ligger väldigt nära maoismens. Man intar en kamratlig hållning till de kommunister som börjat organisera organisationer och partier; nyåret 1968 hade Kommunistischer Partei Deutschlands/Marxisten-Leninisten (KPD/ML) bildats i Hamburg. Man visar den revolutionära kampens rättfärdighet och nödvändighet. Den springande punkten, den avgörande frågan är dock att man avvisar nödvändigheten av att bygga det kommunistiska partiet och att man uppvisar vad som i grunden är en avsaknad av förtroende för massorna. Det är i frågan om hur det Kommunistiska Partiet måste byggas som vår huvudkritik av RAF:s grundare måste riktas. RAF ville bygga den ”proletära organisationen” – dvs. det Kommunistiska Partiet – genom att med exemplets makt visa vägen för massorna och resa dem till kamp; problemet här var inte att en sådan föresats per definition är felaktig, utan att man faktiskt lyckades men inte hade de organisatoriska medlen för att organisera de massor som faktiskt restes och utveckla klasskampen. Den ideologiska grunden står att finna i att man hade en eklektisk teori, man lät sig bevisligen inspireras av ordförande Mao och Kinas Kommunistiska Parti (att man studerat t.ex. ”Leve Segern i Folkkriget” är uppenbart) men man hade inte en solid världsåskådning och man ”blandade friskt” riktiga maoistiska ståndpunkter med olika revisionistiska teser. Detta utnyttjas i filmen, användningen av citat av ordförande Mao framställs som snarast ett uttryck för vad som närmast kan liknas vid ”galenskap” – onekligen en medveten manöver för att motverka att maoismen vinner mark bland tyska revolutionärer idag, vilken den ändå gör (se bland annat senaste numret av ”Radikal”). RAF:s grundare ville inte åta sig det – relativt – långvariga arbetet att bygga det kommunistiska partiet. Man hävdade att man genom att som gerilla inleda den väpnade kampen skulle alstra ett sådant genom denna. Hos RAF blir den väpnade gruppens – stadsgerillans – kamp en ersättning för en förtrupp bestående av prövade kommunistiska klasskämpar med oupplösliga band till massorna. Förståelsen av den revolutionära väpnade kampen som en långvarig kamp var och är riktig, inte heller var det en felaktig förståelse av det objektiva läget i klasskampen eller det historiska momentet som var problemet med RAF:s teori. Att förkasta RAF för att de inledde den väpnade kampen är oss främmande. Problemet med RAF var deras förståelse av den proletära revolutionens subjektiva krafter. Med en för småbourgeoisien typisk otålighet ville man hoppa över ett nödvändigt moment i den revolutionära processen, och man satte därför inte geväret i centrum för den revolutionära uppbyggnaden utan i den ledande rollen. I stället för att bygga Partiet för den väpnade kampen ville man genom den väpnade kampen skapa revolutionärernas organisation. Man försökte från sin position som gerilla ”intervenera” i klasskampen, inte leda den genom att bygga revolutionens tre instrument (Parti/Armé/Front). Det var först under 1980-talet, när man redan blivit ett verktyg i revisionismens händer, som man började försöka bygga ”motmaktsorganisering” på massnivå (se bland annat Hafenstrasse i Hamburg). När RAF försökte delta i debatten inom ”vänstern”, som t.ex. i fallet med det förinspelade diskussionsbidrag som man skickade till ett möte som organiserades av tre ”maoistiska” organisationer i Frankfurt am Main i slutet av maj 1972, var det som en kraft ”utifrån”. Man förstod att man måste ha band till massorna men eftersom man inte hade ett arbete bland proletariatet var man tvungen att förlita sig på logistiskt stöd från framför allt intellektuella och studenter. Man kunde därför inte röra sig som en fisk i vattnet och man blev snabbt gripna. Då man inte byggt upp ett parti blev gripandet av den centrala ledningen katastrofal för RAF som organisation. De som blev kvar i frihet kom att inrikta sina aktioner på att försöka befria fångarna samtidigt som den ”ideologiska” ledningen fortsatte att komma från de fängslade ledarna. Resultatet blev att ledarna mördades och den politiska linjen ändrades. RAF publicerade först 1982 ett dokument där den nya linjen utförligt lades fast. I dokumentet ”Gerilla, motstånd och antiimperialistisk front” (maj, 1982) är alla referenser till maoistiska ståndpunkter borta. Nu talar man inte om ”sovjetrevisionismen” utan om de ”socialistiska staterna” som av Förenta Staterna ”tvingas till upprustning”. Borta är kritiken av DKP, i stället kritiserar man socialdemokratin, och så vidare. Den nya ledning som med Brigitte Mohnhaupt och Christian Klar i spetsen övertog befälet, förvandlade RAF till en pjäs i socialimperialismens spel. Att det var så att socialimperialismen genom sina ”östtyska” handlangare lyckades ta kontrollen över RAF, är för oss klart; en tydlig indikation är att när DDR annekterades av BRD greps tio medlemmar ur RAF som uppehöll sig i landet. Det finns även en massa andra konkreta exempel; framför allt så gör de tidigare RAF-medlemmarna ingen hemlighet av att RAF sedan tidigt 1980-tal hade intensiva kontakter med DDR. Att dessa ”kontakter” inleddes redan tidigare är högst troligt. Även under ”den första generationens” ledning hade man en hållning av att stödja alla nationella befrielserörelser, som SWAPO, MPLA, FRELIMO för att nämna några afrikanska exempel, utan att se dessas förhållande till socialimperialismen på ett riktigt sätt; en förvriden ”anti-imperialism” som leder inte bara till ”min fiendes fiende är min vän”, utan i detta fall, min ”väns vän är min vän” och voilá! är socialimperialismen även ens egen vän. Det exakta förhållandet till PLFP är även det nödvändigt att undersöka (framöver). Efter att Mohnhaupt, Klar och flera andra med dem greps tog den så kallade ”tredje generationen” över, och även om dess linje på vissa punkter var annorlunda än föregående ”generations” – man gjorde bland annat solidaritetsaktioner för fångar tillhörande PCE (r)/GRAPO och uttalade viss sympati för Nya Folkarmén på Filippinerna – så var huvudlinjen den samma. Efter revisionismens allmänna bankrutt visste man inte vad man skulle göra och 1996 likviderades RAF formellt. Det kan vara värt att nämna i sammanhanget att de som upplöste RAF själva sade att ingen av dem var med i organisationen före 1984, och inte kände till diskussionerna som ledde fram till dokumentet från maj 1982. RAF var en småborgerlig revolutionäristisk rörelse under sin första period. Från och med den andra perioden och tills grupperingen likviderades rörde det sig om väpnad revisionism, en schackpjäs i den ryska socialimperialismens spel som när denna bröt samman inte hade något existensberättigande. Den väpnade kamp som inleddes av RAF pågick ”officiellt” till 1996. Än idag finns grupper som de som är kända under benämningen ”Militante Gruppe” och ”Revolutionära Vänstern” som numera är de som ger ut den mycket viktiga underjordiska tidskriften Radikal, vilken i sitt senaste nummer i en stor artikel uppmärksammar Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och det revolutionära krig det leder, samt publicerar rapporter om aktioner genomförda av Folkets Befrielsearmé i Peru. De grupperingar som systematiskt sätter eld på lyxbilar i städer som Hamburg och Berlin gör det med tydlig hänvisning till ”att sätta hundra bilar i brand är en politisk handling”. Den väpnade kampen fortsätter i allra högsta grad att stå på dagordningen i Tyskland, och om någon tvivlar borde de systematiska angreppen på institutioner (såväl militära som civila) knutna till den tyska imperialismens krig i Afghanistan utgöra ett tydligt bevis - om inte annat så är den brandbombsattack som nyligen genomfördes mot en polisstation i Hamburg mer än bevis för att man angriper den tyska staten. Det är i detta sammanhang som filmen måste ses. Filmmakarna vill få oss att tro att väpnad kamp är lönlös och att lärdomen av exemplet RAF är att det ända rätta är att inte ta till vapen. Tvärtom är RAF ett viktigt exempel på att det går att gripa till vapen, att man till och med kan ha viss framgång med alla de begränsningar som de hade och att denna kamps frön fortsätter att bära skörd 40 år efter RAF:s grundande. Det är den positiva lärdomen som man vill hindra oss från att se. RAF var en politisk organisation som agerade militaristiskt, det var inte en sammanslutning av förvirrade tokstollar. En hög andel av RAF:s kadrer var kvinnor, ca 60 % av medlemmarna var kvinnor och kvinnliga aktivister (Meinhof, Ensslin, Mohnhaupt m.fl.) spelade en ledande roll, men filmen vill reducera dem till vad som närmast liknar ett harem kring Baader. Att filmen endast sträcker sig fram till ”den tyska hösten” 1977 – boken som ligger till grund för den är från 1985 – är inte heller det en tillfällighet. Filmen släpptes i samband med 30-årsjubileumet av just denna ”tyska höst”, som medförde att RAF och den väpnade kampen då diskuterades synnerligen intensivt i reaktionära media. Att ge en ”förklaring” till morden på RAF-medlemmarna och att framställa BRD som den goda staten som ”försvarade demokratin” var politiskt nödvändigt. Just precis den funktionen fyller filmen. Avslutningsvis vill vi påpeka att den här ytterst summariska framställningen inte är komplett – långt därifrån – men vi hoppas ändå att vi gett ett bidrag till en diskussion som måste föras och med all säkerhet kommer att intensifieras allt mer med det att maoismen materialiseras i Sveriges kommunister och revolutionärer.
|