Proletärer i alla länder, förena er!

Om sex aspekter av det politiska läget i Sverige

Mindre är en månad har gått sedan valet 2010. Det är på sin plats att göra en bedömning av det politiska läge som råder beaktande valprocessen, dess resultat och konsekvenser, och dess plats inom klasskampen i Sverige.

Vi har tidigare visat hur klasskampen i landet sedan 2008 utvecklar sig inom en ny cykel, hur den skärps allt mer. Vi har ett nytt läge och det duger inte att ligga efter i vår förståelse av detta, då det skulle medföra att vi förlorar mycket goda möjligheter till att verkligen kunna göra ett språng framåt, vilket den svenska revolutionen kräver som en del av den proletära världsrevolutionen.

Det som vi här vill ta är framförallt följande punkter: den borgerliga demokratins kris och bojkotten; ”integrationspolitiken” och den proletära internationalismen, och; ”ekonomism” och gerillastrategi.

I

Den borgerliga demokratins kris

Valet 2010 har till sitt väsen varit samma vanliga skådespel som alltid, en farsartad föreställning som syftar till att ge sken av att vi lever i en ”demokrati”, att ”folkviljan” är det utslagsgivande, allt för att dölja det verkliga sakförhållandet: att vi lever i en borgerlig diktatur. Valprocessen är en fars eftersom den överhuvudtaget inte är avgörande för hur staten styrs, det som verkligen avgör det är den härskande klassens – den imperialistiska storbourgeoisiens – behov. Dess behov är att å ena sidan allt mer aggressivt delta i den skärpta kampen mellan imperialistmakterna, det främsta uttrycket för det är dess krigsaktivism som har den väldigt konkreta innebörden att Sverige i detta nu är en krigförande stat. De svenska imperialisterna för krig i Afghanistan idag och utvecklingen av ”försvarsmakten” är helt inriktad på att den svenska imperialismen, än mer än idag, ska kunna föra krig på utländsk mark. Å andra sidan måste den imperialistiska storbourgeoisien, för att kunna behålla och öka sina profiter, öka utsugningen av arbetarklassen här i landet, och ”rationalisera” staten genom att annullera de rättigheter som arbetarklassen och folket tillkämpat sig. Dessa behov står i absolut motsättning till arbetarklassens och denna söker göra motstånd: klasskampen skärps.

Den ”svenska modellen”, med utvecklad korporativism och en stark arbetararistokrati, grundad på den svenska imperialismens förhållandevis goda ställning i världen, har kommit till vägs ände. Den svenska imperialismen kunde komma ur nittiotalskrisen genom de nya marknader och inflyttandesfärer som man erövrade i framförallt Baltikum, men även i Central- och Östeuropa. Idag finns det för den inga sådana öppningar. Kapitalismen tillåter inte stillastående, stagnation; den grupp av monopolkapitalister som inte växer och stärks, går under sopas bort av andra. Därför måste profiten öka till varje pris. I detta läge blir de svenska imperialisterna allt mindre benägna att använda de extraprofiter de suger ut ur de förtryckta nationerna till att muta delar av befolkningen här, och priset för detta är ökad fattigdom, förlorade rättigheter och hårdare utsugning av arbetarklassen, samt att delar av arbetararistokratin förlorar sin privilegierade ställning och att småbourgeoisien pressas allt hårdare under monopolen.

Den ”svenska modellens” parti är socialdemokratin, SAP. Att detta parti år 2010 gör sitt sämsta val sedan 1920-talet är alltså inte speciellt konstigt. SAP är – trots den allmänna tron på motsatsen – inte ”hela folkets parti” utan har en social bas, framförallt arbetararistokratin, och dess makt vilar på kontrollen över LO och den statliga byråkratin. När den sociala basen försvagas, LO försvagas och kontrollen över den statliga byråkratin minskar – självklart försvagas då SAP. När SAP försvagas uppstår att annat problem, nämligen dess attraktion som ”statsbärande parti”. Ett medlemskap i SAP har under årtionden varit en säker karriärväg för tiotusentals akademiker – byråkrater i den statliga administrationen och de statliga företagen – vilka tjänat som partiets viktigaste kadrer samtidigt som detta förhållande gjort partiet representativt för en stor del av småbourgeoisien. SAP kan inte fortsätta som om inget har hänt: för att återta de positioner som partiet – och därmed de sociala skikt som man baserar sig på – måste man försöka driva fram mer korporativa organisationer, använda dessa som vapen för att försvara sin existens som den imperialistiska storbourgeoisiens viktigaste politiska kraft. Att SAP i detta sammanhang ”samarbetar” med Vänsterpartiet är inget konstigt.

Vänsterpartiet är ett revisionistiskt parti som i åtminstone 60 år – under olika namn – spelat rollen som ”den vänlige pådrivaren”. En social kraft vars roll är att kanalisera arbetarklassens och folkets motstånd in i reformistiska återvändsgränder. Här är det värt att hålla i åtanke att det finns en mångfald av ”revolutionära” partier, organisationer och grupper, som i varierande grad kallar sig ”utomparlamentariska”, vilka de facto utgör stödtrupper till Vänsterpartiet; de är ”den vänlige pådrivarens vänliga pådrivare”. Vänsterpartiets ledning är sammanväxt med borgarstaten och hela partiet är statligt finansierat; att det ligger i Vänsterpartiets intresse att ”samarbeta” med SAP är helt givet. Man har aldrig, sedan sin tillblivelse som revisionistiskt parti, varit självständigt från SAP. Vänsterpartiets valresultat i detta ljus är inte uppseendeväckande, man har under valprocessen fortsatt göra det som man ”alltid” gjort, och man ligger därför på ett valresultat som är i princip likvärdigt med förra valet. Under den kommande perioden kommer partiet göra allt för att behålla ”samarbetet” med SAP och man kommer vara dess viktigaste verktyg i att försöka använda de folkliga protesterna i kampen mellan storbourgeoisiens fraktioner; demonstrationerna efter valet – ”protesterna mot Sverigedemokraterna” – visar precis vad det handlar om och vad som komma skall.

Miljöpartiet har i denna valprocess etablerat sig som ett uttryck för de klassintressen som tidigare kanaliserades genom Centerpartiet, men som efter att detta omvandlats till ett rent lydparti till Moderaterna tvingats söka nya uttryck. Man har gjort allt för att visa sig som ett stabilitetens parti, ett parti som garanterar ordning. För att fortsätta behålla sin sociala bas måste Miljöpartiet fortsätta att profilera sig – främst mot Centerpartiet – och det kan endast göras i opposition mot Moderaterna. Även detta parti har ett behov av att fortsätta ”samarbetet” med SAP.

Alltså, dessa tre partier - SAP. Vänsterpartiet och Miljöpartiet – har alla ett behov av att fortsätta ”samarbetet” som inte är något samarbete utan en utveckling mot en allt mer solid fraktion under fullständig socialdemokratisk hegemoni, där de motsättningar som finns mellan partierna är sekundära. De ”rödgröna” utvecklas allt mer som ett parti.

När det gäller ”Alliansens” partier är utvecklingen mot enhetlighet än tydligare. Moderaternas hegemoni är omtvistad och den förstärks under valprocessen. De övriga partierna fullgör sina tilldelade roller. ”Alliansen” företräder den imperialistiska storbourgeoisiens ”rationaliseringsbehov”. I dagens Sverige, vilket är en liten men hungrig imperialistisk stat, finns det stora samhälleliga skikt som fullt ut delar dess strävanden. En stor del av Sveriges befolkning har faktiskt förstått att om monopolkapitalisterna gör stora profiter så är det bra för dem, inte bara genom att aktieutdelningarna blir större, utan genom att skillnaderna mellan ”de där nere” och ”de där uppe” blir större. Naturligtvis uppskattar den del av småbourgeoisien som får tillgång till pigsystemet det hela; att arbetskraften blir billigare är naturligtvis även de små utsugarna till gagn.

Hur långt denna rörelse mot enhetlighet gått framgår tydligt om man jämför reaktionen, från de partier som idag utgör ”Alliansen”, när Ny Demokrati kom in i riksdagen och hur de reagerat när nu Sverigedemokraterna kom in – då uppståndelse och käbbel, nu enighet och lugn.

Att den tendens mot tvåpartisystem som vi uppmärksammat långt innan valet fortsätter har tydligt bekräftats av valprocessen. Detta är en förändring mot den tidigare ”block”-uppdelningen; när läget skärps, såväl internationellt som inom landet, måste imperialismens fraktioner tydligare ta ställning, tydligare definiera sig, det blir mindre utrymme för ”mångfald” eftersom de centrala intressena kommer i förgrunden. Det parlamentariska systemet – den borgerliga demokratin – framstår därför allt mindre som ett uttryck för ”folkviljan” – med en mångfald av partier och olika intressen – och allt mer som en arena för kampen mellan två tydligt definierade fraktioner. Till en av dessa två fraktioner förväntas befolkningen ta ställning och den borgerliga demokratin ger allt mindre sken av att verkligen representera de olika intressena i samhället. Den demo-liberala formen tappar i betydelse; ett tydligt uttryck för politisk reaktion.

Det viktigaste uttrycket för den politiska reaktion som imperialismen driver fram är dock den framträdande roll som fascismen har givits av den imperialistiska storbourgeoisien.

Sverigedemokraternas utveckling är ett resultat av hur borgarstaten har främjat den. SD har genom ekonomiska medel från staten och genom tilldelning av kadrer från samtliga riksdagspartier, kunnat utvecklas från en förhållande liten nazistisk organisation till ett rikstäckande parti. SD hade inte kunnat utvecklas så utan direkt hjälp från SÄPO, på två plan: för det första är nazistgrupperingarna i Sverige infiltrerade på ett sådant sätt att om staten verkligen vill lägga hinder i vägen för en organisations utveckling så är det inga problem, man ser helt enkelt till att organisationen splittras eller hamnar i andra typer av interna svårigheter; för det andra genom att man inte ens tillämpar den borgerliga statens lagstiftning på dem: nazisterna sysslar hela tiden med saker som är ”brottsliga” – kårverksamhet, olaga vapeninnehav, misshandel och hets mot folkgrupp är alla medvetna om, men även en mängd ”ekonomiska brott” som försäkringsbedrägerier, ”skattefusk”, hembränning och andra drogbrott; om borgarstaten hade önskat hade de kunnat skicka medlemmarna i nazistorganisationerna i fängelse i parti och minut. Även de aktivister som bildade SD sysslade med sådana saker, och en stor del av deras fotfolk gör det fortfarande, men istället för att bekämpa dem lät borgarstaten och dess hemliga polis dem bygga uppe ett stabilt parti i lugn och ro, och man såg dessutom till att de fick rikligt med bidrag. Ett parti som till sin struktur har lite gemensamt med Ny Demokrati – som i jämförelse snarare var en tillfällig kampanj – och som har förutsättningar för att vara en långvarigt verkande kraft och inte ett korthus.

SD:s roll är överallt att rättfärdiga alla folkfientliga beslut som de riksdagspartierna fattar och att verka för en splittring av arbetarklassen och folket efter etniska linjer; detta har varit partiets uppgift oavsett om man varit i riksdagen eller inte; nu kommer deras betydelse öka än mer. Under valprocessen har det blivit tydligt hur SD använts för att ”sätta dagordningen”. Alla partier har diskuterat ”invandringen”, alla är överens om hur ”integrationen har misslyckats” och att man måste ta tag i den ”ökande brottsligheten” osv. Att SD kommer att fortsätta var tongivande i den såkallade ”politiska debatten” är helt klart.

Att SD nu fått nya positioner, inte bara i riksdagen utan även i övriga parlamentariska församlingar, innebär även att de högst påtaligt kan påverka beslutsfattandet; nämndemän utsedda av SD lär knappast ens bry sig om att försöka vara ”objektiva” då deras övertygelse om de borgerliga ”fri – och rättigheternas” värdelöshet är grundmurad.

Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Dess vision är en korporativt organiserad stat, dess bekännelse till den borgerliga demokratin är ett dåligt skämt. SD står för en öppet chauvinistisk nationalism – som i ett imperialistiskt land endast kan betyda en än mer aggressiv utrikespolitik, framförallt i närområdet. Det är i detta sammanhang viktigt att hålla i åtanke att SD kan spela en viktig roll som krigsparti den dag de svenska imperialisterna anser att det är tid att ”sätta hårt mot hårt” mot Ryssland.

Då tendensen mot tvåpartisystem blir starkare, och fascisterna är ”vågmästare” råder det inget tvivel om den borgerliga demokratin genomlever en kris. Läget i det nya årtusendet andra årtionde är ett läge som den svenska staten inte varit i under hundra år. Det är fullkomligt berättigat at tala om att den borgerliga demokratin är i kris. De ”där uppe” kan inte styra som tidigare. Fortfarande kommer SAP och Moderaterna att fatta gemensamma överenskommelser om de för den imperialistiska storbourgeoisien livsviktiga frågorna, men det visar än mer att staten inte styrs av ”demokratin” utan efter imperialismens behov.

Att valdeltagande i allmänhet ökat i årets val ändrar inte denna ”demokratins kris”, tvärtom bekräftar det allvaret i situationen. Tvärtemot vad alla ”experter” har påstått, och i flertalet fall fortfarande tjockskalligt påstår, innebar det faktum att fler gick och röstade inte en fördel för SAP – det gjorde som sagt ett ”katastrofval” – utan att ett fascistiskt parti kom in i riksdagen. Att fler gick och röstade stärkte i detta fall inte den borgerliga demokratin, eftersom de som gick framåt i valet var de krafter som i sitt väsen är motståndare till den.

Bojkotten

Läget beskrivet ovan är läget i fiendens läger, som vi måste förstå för att kunna bekämpa den. Men vi måste även förstå vårt eget läge för att kunna utarbeta en riktig politik. Vi har i årets valprocess genomfört en kampanj för bojkott av valen – som maoisterna har gjort här i landet sedan början av nittiotalet.

Redan Marx bekämpade den parlamentariska kretinismen, men kommunisternas deltagande i val förekom även under hans tid. Även under Lenins och ordförande Maos tid deltog kommunisterna i val under borgerlig diktatur. Ofta var det rätt. Men Marx, Lenin och ordförande Mao, såg alltid valdeltagandet som en taktik, som syftade till att fullgöra specifika politiska uppgifter i specifika situationer. Revisionismen har alltid försökt att förvandla valdeltagandet till en strategisk fråga, en allmän princip – oavsett om de varit fräcka nog att påstå att det är så proletariatet kan ”erövra makten” eller att det är en nödvändighet för att ”samla och utveckla” revolutionens styrkor. Ta upp frågan om valdeltagandet med en revisionist som påstår sig vara anhängare av Lenin och revisionisten i fråga kommer att försöka rättfärdiga sin position med en hänvisning till ”Radikalismen”. Få skrifter i världshistorien har blivit så missbrukade som "Radikalismen" - kommunismens barnsjukdom från 1920. I verket fördömer Lenin, med rätta, frasradikala ”vänsteristers” illusioner; utifrån det att dessa ”vänsterister” inte utgick från konkret analys av konkreta förhållanden, det utgick från sina önskningar och inte det verkliga läget. Nittio år har gått sedan Lenin skrev sin polemiska text. Om vi beaktar de erfarenheter som det internationella proletariatet har gjort sedan dess, med hela den process världsrevolutionen genomgått, kan vi idag säga att det finns ett behov av att använda valdeltagandet för att mobilisera massorna? Finns det inte tusentals exempel världen över på otaliga ”revolutionära partier” som deltagit i val? Har något av dessa partier under de senaste trettio åren fört den revolutionära rörelsen ett enda steg framåt? Har något ”revolutionärt parti” i Sverige sedan andra världskriget fört den revolutionära rörelsen framåt genom att delta i val? Under sjuttiotalet deltog ”revolutionära” partier i val i Sverige, vad gör de idag? Var tog den ”marxist-leninistiska” rörelsen i Sverige vägen, den deltog i val, slog den djupare rot för det? Svaret på alla dessa frågor är att valdeltagandet inte fört den revolutionära rörelsen framåt.

Lenin tar även upp – som ett argument för taktiken att delta i parlament – att revolutionära ledare även borde prövas där. Finns det idag ett behov i Sverige av att bygga upp ett revolutionärt parti, kämpa för att komma in i ett ”parlament, vilket rimligtvis borde bli en kommunalförsamling”, för att ”pröva de revolutionära ledarna” i att rösta emot alla förslag och ”kämpa” för att få igenom att en gångväg ska få belysning? Finns det överhuvudtaget någon som kan ta ett sådant argument, i dagens Sverige, på allvar?
De revisionister som säger sig vara anhängare av ordförande Mao brukar hänvisa till hans skrift från 1938, Problem rörande krig och strategi, eller senare dokument som tar det där sagda som utgångspunkt. Förhållningssättet är det samma – revisionister arbetar på samma sätt oavsett vad de ger sig ut för att vara – ingen konkret analys av konkreta förhållanden och medveten förvrängning. För det första bekämpar dessa ”anhängare” ordförande Mao med ordförande Mao; om de verkligen vet vad de talar om vet de att ordförande Mao på sextiotalet gjorde en annan analys av världsläget och vad han då talade om som perioden av den kommande 50 till 100 åren, och att Kinas Kommunistiska Parti under ordförande Maos ledning under den stora proletära kulturrevolutionen utvecklade en djupgående kritik av hur kommunister världen tillämpade taktiken av att delta i val. För det andra förnekar de maoismens utveckling till en ny, tredje och högre etapp av marxismen, att denna idag är marxismen-leninismen-maoismen, och vill förneka dess allmänna principer – det är den huvudsakliga orsaken till denna typ av ”kritik”.

Vad är då arbetarklassens förhållande till parlamentarismen här i landet? Över femton procent av befolkningen deltog inte i valet 2010, alla undersökningar visar att det är de fattigaste som i störst utsträckning inte delar i valen. Det räcker med att titta närmare på valdeltagandet i de fattigaste områdena i städerna för att se att det är där som valdeltagandet är lägst. Inför valet har det bedrivits en omfattande kampanj för att få folk att rösta, och man har särskilt försökt använda ”hotet från Sverigedemokraterna” som ett argument för att denna gång var ”varje röst viktigt”. Anledningen till att dessa 15 procent inte går och röstar är att de vet att deras röst inte spelar någon roll, systemet kommer inte ändras oavsett hur de röstar. Att över en miljon människor i Sverige kommit till den insikten är inte dåligt - det är mycket bra. Av de arbetare som faktiskt går och röstar, så gör det stora flertalet det inte för att de tror att de verkligen kommer att kunna förbättra sitt läge, utan för att de hoppas att de så kan bidra till att deras läge inte försämras; alla vet att systemet aldrig kommer att förändras genom valen. Om kommunisterna i detta läge uppmanar till att delta i valskådespelet så bidrar de just till att sprida borgerliga fördomar, de bekämpar dem inte; oavsett hur ”radikal” en kandidatur än sökes framställa, så är ett deltagande i valet ett deltagande i systemet, och hela innehållet i en revolutionär politik är att påvisa nödvändigheten av systemets krossande och dess ersättande med den proletära diktaturen.

Bojkotten är i sig en krigsförklaring mot det imperialistiska systemet, det är en förklaring att vi inte erkänner dess legitimitet, att dess institutioner inte representerar oss och att borgarstaten är vår svurne fiende. Genom att använda uppståndelsen kring valprocessen för att sprida revolutionär propaganda, kan vi så frön hos de djupaste och bredaste lagren av arbetarklassen och vi kan, vilket erfarenheten visar, bidra till att föra massornas medvetenhet framåt.

Om vi tittar på de olika partier i Sverige som utger sig för att ”stå till vänster om Vänsterpartiet”, så har inget av dessa partier varit förmögna att frambringa någon revolutionär rörelse. Där de haft valframgångar och ”erövrat” ett eller flera av dem så eftertraktade kommunalfullmäktigeplatserna, har detta inte bidragit till något annat än de fått mer pengar i sina kassor, genom bidrag från den stat de påstår sig vilja bekämpa. Så bidrar dessa partiers framgång till att de blir ännu mer beroende av staten, att de utvecklar en partiledning som lever på staten, de blir än mer prostituerade. Arbetarklassen behöver sitt eget parti, sin organiserade förtrupp, inte charlataner som horar för imperialismens silverpenningar.

Att bidra till att dra arbetarklassen in i ett deltagande i valskådespelet är att göra imperialismen drängtjänst. Att göra det idag när den borgerliga demokratin är i kris, är än värre.

Detta för oss in på de andra frågor vi vill behandla.

II

”Integrationspolitiken”

Den imperialistiska storbourgeoisien har kunnat upprätthålla sin diktatur med sken av legitimitet genom å ena sidan den borgerliga demokratin, och å andra sidan därför att majoriteten av befolkningen i Sverige levt under uthärdliga förhållanden. När imperialisterna nu vill ”rationalisera” sin stat – arbetslösheten växer, fattigdomen ökar allt mer, ”välfärden” slaktas och levnadsförhållandena blir outhärdliga för allt bredare lager av folket – då tar man till den gamla beprövade politiken av att utse syndabockar, allt för att splittra arbetarklassen och folkets kamp. Idag ger man därför ”invandrarna” skulden för alla samhälliga problem, och alla borgarklassens partier, till vilka alla riksdagspartierna hör, talar om ”problemen med integrationen”. Den stora frågan i den borgerliga politiska debatten blir därför ”integrationspolitiken”. Eftersom denna fråga kommer att vara en där det är avgörande att ha en riktig politisk förståelse för att kunna bedriva en revolutionär politik i arbetarklassens tjänst, särskilt då fascisterna allt mer får sätta dagordningen, tar vi här upp några aspekter.

Till att börja med konstaterar vi kort att det naturligtvis är rent nonsens att ”invandrarna” skulle vara en ekonomisk förlustaffär för den svenska staten. Det är lika barockt som påståendet att judarna skulle ha varit en ”parasit på det tyska folket”. Imperialisterna har tjänat, och tjänar, enorma summor på ”invandrarna” – den svenska staten som vi känner den skulle inte kunnat existera utan utsugningen av invandrares arbetskraft. Till och med de mest fördummade borgerliga ekonomer vet detta, att här behöva leda det i bevis finner vi överflödigt, den som är intresserad kan läsa en bok om borgerlig ekonomi. Har man fattat något av marxistisk politisk ekonomi kan inga frågetecken föreligga. Ändå, dessa påståenden finner jordmån hos efterblivna delar av proletariatet här i landet. Det är värt att beakta varför.

Det viktigaste draget hos ett land i världen idag är huruvida det är ett land som förtrycker andra eller självt blir förtryckt. Jorden är uppdelad i imperialistiska länder och förtryckta länder. Sverige är ett land som förtrycker andra. Sverige har motsättningar till andra imperialistiska länder, och visst får Sverige i flera fall acceptera saker som supermakten Förenta Staterna dikterar, men även om Sverige är en relativt liten imperialistmakt så står landet inte i underordnat kolonialt eller halvkolonialt förhållande till något annat land. Sverige är inte bara en stat utan en nation. Den svenska nationen präglas i allt av det att den svenska staten – nationalstaten Sverige – förtrycker andra länder. All kultur kommer ursprungligen från folket, men inom ett klassamhälle präglas kulturen med en klasstämpel, precis som alla tankar, idéer och handlingar – i ett klassamhälle är alltid den dominerade kulturen den härskande klassens. Allt som vi uppfattar som ”svenskt” är därför präglat av imperialismen. ”Den svenska kulturen” – ja, själva ”svenskheten” – är en imperialismens kultur. En rörelse som verkligen vänder sig mot imperialismen, som den revolutionära proletära rörelsen, måste därför kämpa för ”svenskhetens” krossande. Att de politiskt efterblivna delarna av arbetarklassen tror att det ligger ett värde i att försvara ”den svenska kulturen” visar just att de är politiskt efterblivna – och den politiska efterblivenheten i denna fråga måste bekämpas av klassens mest avancerade element. Varande kommunister i ett imperialistiskt land måste vi verkligen förstå innebörden i principen att ”arbetarklassen har inget fosterland”!

Med utgångspunkt i detta kommer vi då till frågan: i vad ska ”invandrarna” integreras? I den imperialistiska ekonomin? De är redan integrerade, de utgör, i allmänhet, en avgörande kugge i det rådande ekonomiska systemet i landet som den mest exploaterade delen av proletariatet. I den borgerliga demokratin? De är redan integrerade i den borgerliga demokratin: hur många ministrar, kommunalråd och andra ledande poster i statsapparaten måste besättas av ”invandrare” för ”integrationen” ska vara lyckad? ”Invandrarna” är så förbannat ”integrerade” i det här landet att flera av dem är aktiva sverigedemokrater!

Om ”invandrarna” är politiskt och ekonomiskt integrerade, återstår ”socialt/kulturellt”. Eftersom ”invandrarna” i allra högsta grad är en del av det svenska – imperialistiska – samhället, utom i den rasistiska propagandan, så är då frågan vad som menas med ”integration”? Det som imperialisterna och alla dess lakejer menar när de talar om ”integration” är assimilering till den svenska kulturen; d.v.s. att människor som kommer från förtryckta länder ska glömma sina erfarenheter av vad imperialismen innebär, ska ta till sig parasitkulturen, lära sig att knyta näven i fickan och hylla det ”samförstånd” som betyder att arbetarklassen våldtas samtidigt som dess ”politiska representanter” lever gott betalda av imperialisterna. En sådan ”integration” – som i verkligheten endast handlar om assimilering – är ingenting som överhuvudtaget ligger i arbetarklassens intresse.

Vi skriver ofta ”invandrarna” inom citationstecken, därför att det finns överhuvudtaget ingen homogen grupp som kan kallas ”invandrare” på det sätt som idag görs av borgerliga politiker. Alla invandrare tillhör olika klasser, det är en stor skillnad på en invandrare från ett imperialistiskt land och en invandrare från en förtryckt nation. De enda som till viss del talar klarspråk i denna fråga – av de borgerliga partierna – är egentligen fascisterna i Sverigedemokraterna. De siktar in sig på ”muslimerna” och använder sig av dåligt förklädda synonymer till ”svartskallar” när de talar om invandrare; deras rasistiska argumentation är inget som är svårt att bekämpa bland arbetarklassen, det som är problemet är den mystiska ”integrationen” och behovet av att försvara ”det svenska” – och det är den ”debatten” som alla andra riksdagspartier kan använda sig av Sverigedemokraterna för att rättfärdiga.
Det ovan nämnda kan tjäna till att bekämpa en del av de fördomar som imperialisterna sprider, men för att kunna fullgöra vår revolutionära plikt måste vi ställa ett revolutionärt alternativ. Om vi bara går in för att bekämpa fördomar, men inte gör det i funktion av att främja proletariatets kamp för makten, är vi inte bättre än ”liberala antirasister” - den rådande ordningens försvarare.

Den proletära internationalismen

Grunden för den svenska imperialistiska storbourgeoisiens makt som sådan är den imperialistiska utsugningen av de förtryckta nationerna och utsugningen av arbetarklassen här i landet. Att bara ägna den första aspekten uppmärksamhet innebär att likvidera den revolutionära ansatsen och reducera verksamheten till småborgerligt solidaritetsarbete. Att bara centrera på den andra aspekten innebär att hänfalla åt imperialistisk chauvinism; utan att de förtryckta nationerna går framåt i att kasta av sig imperialismens ok, kommer en proletär revolutionär rörelse i Sverige aldrig att kunna segra, helt enkelt därför att den materiella grunden för en sådan majoritet som krävs för revolutionens seger inte kommer att vara förhanden bland befolkningen. Problemet är inte nytt, redan Marx stötte på det.

På Marx tid var England det mest utvecklade landet i världen och den starkaste av stater. Grunden för dess makt, enligt Marx, låg i dess utsugning av Irland. Han analyserade läget och kom till följande slutsats:

”Efter att i många års tid ha studerat det irländska problemet har jag kommit till den slutsatsen att det avgörande slaget mot de engelska härskande klasserna (en politisk handling som kommer att få en oerhörd betydelse för arbetarrörelsen i alla världens länder) inte kan utdelas på engelsk mark utan måste riktas mot dessa klassers ställning på Irland.”

Många irländare emigrerade till England, de var den tidens ”invandrare”, och även detta fick konsekvenser som Marx analyserade:

”Och viktigast av allt: varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot "niggrerna" i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.

Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen - trots sin rätt långt hunna organisation - alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om”

Och Marx kom till en slutsats:

Sålunda är det Internationalens plikt att i alla sammanhang ställa konflikten mellan England och Irland i förgrunden - och samtidigt öppet ta ställning för Irland. Och Centralrådet i London måste se som sin speciella uppgift att få de engelska arbetarna att inse att Irlands nationella frigörelse är den viktigaste förutsättningen för att de själva skall kunna uppnå en social frigörelse - att sluta upp på irländarnas sida blir således ingalunda någon sentimental hjälpaktion; det ligger lika mycket i engelsmännens eget intresse.”

Citatet ovan – som Marx skrev den 9 april 1870 – passar så väl in på att beskriva den problematik som vi står inför i Sverige idag att vi använder oss av det trots att det är ganska långt. Byt ut ”irländare” mot ”invandrare” och ”engelsman” mot ”svensk” och du har en bra beskrivning för hur förhållandet i ser ut här idag. I dagens Sverige måste kommunisterna bedriva en konsekvent ta ställning för de förtryckta nationerna när de kämpar mot imperialismen, ta ställning för de förtryckta nationerna mot Sverige. I dagens Sverige måste kommunisterna göra allt för att eliminera antagonismen mellan de svenska arbetarna och de invandrade arbetarna - en antagonism som den härskande klassen gör allt för att hålla vid liv och underblåsa.

Detta blir så mycket viktigare då de mest exploaterade delarna av proletariatet i Sverige till största del utgörs av invandrare. De som är de mest exploaterade, de som utsätts för en ideologisk kampanj som syftar till att assimilera dem för att de ska förneka all sin sociala erfarenhet och som ständigt utsätts för rasistiska trakasserier, är också de som är mest benägna att göra uppror. Att upplopp numera är en ofta förekommande företeelse i de tre största städernas fattigaste arbetarkvarter, och även förekommer allt oftare även i arbetarkvarteren i mindre städer, är ingen tillfällighet. Det är ett uttryck för arbetarklassens kamp mot den borgerliga diktaturen; det är en politisk kamp av största vikt, den nu viktigaste i hela landet. Proletariatet i landet har allt att lära av de modiga ungdomar som ger sig i kamp mot poliser som inte tvekar att skjuta skarpt mot barn; i denna kamp ligger ett frö som måste odlas och utvecklas. Att reducera problemet till ”huliganism” kan bara den göra som antingen inte vill se eller därför den som stirrar sig blind på enskilda detaljer och vägrar se helheten – oavsett fallet ren och skär subjektivism.

Rent praktiskt måste kommunisterna göra sig fria från alla ”svenska” fördomar och vara sanna internationalister i teori och praktik. Det Sverige som vi känner måste förstöras för att arbetarklassen ska kunna upprätta sin diktatur här i landet. I förhållande till religionen vidmakthåller vi den politik som kommunisterna alltid företrätt: den är en privatsak i förhållanden till staten, inte i förhållande till Partiet. Självklart ska vi kämpa mot alla slags religiösa fördomar, såsom mot all reaktionär ideologi, men huvudfienden för oss är revisionismen och den imperialistiska chauvinismen, inte vad för metafysiskt nonsens som folk tror på.

Proletär internationalism och därmed konsekvent stridbar anti-imperialism, är ”således ingalunda någon sentimental hjälpaktion” utan en förutsättning för att kunna utveckla den revolutionära kampen till seger här. Häri ligger därmed vårt alternativ till den imperialistiska storbourgeoisiens ”integrationspolitik”.

III

”Ekonomism”

Efter valet måste den förlorande fraktionen inom den borgerliga politiken försöka framställa sig som ett stridbart alternativ. När allt kommer kring handlar dess existens – i dess nuvarande form – om att förvalta den imperialistiska storbourgeoisiens intressen i parlamentet. Det handlar alltså i grunden för den om att se till att vinna nästa val. I detta spelar Vänsterpartiet en mycket viktig roll, som organisatör av det ”utomparlamentariska motståndet”, en roll som Ohly betonade redan på sitt partis valvaka. Revisionisterna kommer att försöka leda kampen till ”försvar för arbetarklassens rättigheter” och de kommer än mer att försöka profilera sig som ”de som för den mest aktiva kampen mot Sverigedemokraterna” – allt i ”samarbete” med SAP. Det var samma sak när Moderaterna och de andra partierna som idag utgör ”Alliansen” hade regeringsmakten under nittiotalet, och när SAP sedan åter fick regeringsmakten skördade Vänsterpartiet stora framgångar.

I sitt ”utomparlamentariska arbete” får Vänsterpartiet ovärderlig hjälp från de mindre revisionistpartierna som glada i hågen över att kunna delta i att leda ”massaktioner” för liv och lust deltar i olika ”nätverk” och ”fronter”. Även de som ingår i så kallade ”autonoma grupperingar” blir ofta, medvetet eller omedvetet, de facto stödtrupper till Vänsterpartiet; man går i Vänsterpartiledda demonstrationer, man gör mycket av fotarbetet och inte sällan utgör man revisionisternas skydd mot fascisterna.

En viktig förklaring är att de partier/organisationer/grupper som anser sig stå ”till vänster om vänsterpartiet” är fulla av ekonomistiska föreställningar om ”den genomsnittlige” arbetaren och dyrkar klassens efterblivna skikt. Ekonomisk kamp – strejker eller kamp för arbetsvillkor – upphöjs till ”den verkliga klasskampen” och den politiska kampen mot staten ses som något som ligger i en avlägsen framtid. Den ”politiska kamp” man ägnar sig åt är, i bästa fall, plakatpolitik i någon mindre kommun.

Att ”ta sin utgångspunkt i folks vardag” betyder att man reducerar arbetarklassens kamp till det omedelbart föreliggande, om huruvida den lokala vårdcentralen eller ej läggs ner. Problemet är, att om den lokala vårdcentralen läggs ner eller inte, på intet sätt påverkar imperialismens vara. Att man genomtvingar den rådande arbetslagstiftningen, eller får tillstånd en mindre förändring av den påverkar ej heller det imperialismens vara. Argumentationen att man genom att ”vinna segrar” i sådana kamper höjer arbetarklassens förståelse är inte sant, om man inte menar förståelse i den meningen att det är ”bättre att rösta på småparti X” än på de ”rödgröna”. Problemet är inte bara att ”resa kollektivet till kamp“ – problemet är att föra kampen, att leda den och höja den till en kamp mot borgarstaten, dvs. till en politisk kamp. Det är innehållet i kampen som är viktig inte formen. Visst ligger det i arbetarklassens intresse att försvara dess erövringar, det må vara den lokala vårdcentralen eller en strejk, men om dessa inte förs på ett sätt som görs att udden riktas mot staten; då är det en ekonomistisk kamp som likviderar all revolutionär ambition.

För att illustrera gör vi ett teoretiskt exempel: vårdcentralen x ska läggas ner, valfri parti/organisation/gruppen har en anställd på den och man har medlemmar på orten; parti/organisation/gruppen organiserar en kommitté med deltagande av personal på vårdcentralen och boende på orten. Man skriver insändare, ordnar demonstrationer och pressträffar och utövar tryck på lokala politiker. Låt oss utgå från att man verkligen lyckas ”vinna kampen”. Resultatet för den revolutionära utvecklingen är noll, parti/organisation/gruppen har kanske vunnit några nya medlemmar och får antagligen fler röster i nästa val så att det/den kan få mer statsbidrag om de har ”turen” att komma in i kommunfullmäktige. Invånarna på orten har inte fått sin situation försämrad som de skulle om vårdcentralen hade lagts ner och har i bästa fall fått intrycket av att ”rödingarna” är sympatiska typer. Men i grunden har inget förändrats. Om man förlorar kampen blir deltagarna ofta desillusionerade.

Om kampen förts med revolutionär inriktning hade den revolutionära organisationen koncentrerat alla tillgängliga resurser till att stödja kampen, man hade i varje läge sökt överskrida den borgerliga legaliteten, t.ex. genom att hålla vårdcentralen öppen då den normalt skulle vara stängd, behandla patienter gratis, bedriva en omfattande propagandaverksamhet på stadens väggar med spraymålningar, genomföra militanta aktioner mot kommunhuset, och militanta blockader när staten försöker stänga vårdcentralen. Om man har krafter nog kan man även göra allt det ”legala” arbetet, men då endast som komplement. Om kampen blir tillräckligt intensiv kan man vinna den. Då vinner man, utöver att man har försvarat en av arbetarklassens erövringar, en grupp som i sin praktik sett att kampen mot staten kan föras och vinnas. Om man förlorar kampen vinner man en grupp som har tagit steg förbi den borgerliga legaliteten, och som har genomskådat dess klasskaraktär.

Exemplet ovan är hårddraget och ska inte ses som en ”mall” att följa, snarare som en idé om vart vi vill komma: i varje kamp måste den borgerliga legaliteten sprängas och udden riktas mot staten. Endast så kan vi komma ur ”ekonomismens” fälla. En sådan kamp är tusen gånger svårare att föra än en ”legal” kamp som inte riktar sig mot systemet. Det är inte svårt att få ungdomar att ockupera ett hus, om de sen knallar där ifrån när snuten kommer; men att få ungdomar att försvara huset, och att utveckla det som en verklig motpol till borgarstaten, kräver helt andra förberedelser, helt annan organisation.

Att springa runt och genomföra ”motståndsaktioner” som inte leder någon vart alls, mer än att det fixas ”lösningar” inom systemet, kommer med all säkerhet att bli ännu populärare under den kommande perioden. Allt detta kommer endast att tjäna Vänsterpartiet, och därmed SAP, och således vara kontraproduktivt för utvecklandet av en revolutionär rörelse, om inte kommunisterna förmår höja dessa kamper till en kamp mot borgarstaten. Att Vänsterpartiet fått 2500 nya medlemmar sedan valet är en indikation på hur revisionismen försöker dra nytta av läget.

De partier/organisationer/grupper som i denna situation snackar om att på nytt ”bygga upp arbetarrörelsen” genom att driva socialdemokratisk politik såsom den såg ut när socialdemokratin verkligen var en proletär rörelse, präglas antigen av en fullkomligt idealistisk historiesyn; vi lever under det tjugoförsta århundradet, Sverige är ett högt utvecklat imperialistiskt land; de materiella grunderna för att en sådan politik skulle ha framgångar är överhuvudtaget inte förhanden och även om de vore det visar väl SAP om något vart en sådan politik leder - eller så vill man helt enkelt ”samla krafter” för att vara ett ”vänster-alternativ” men då kan man lika gärna gå med i Vänsterpartiet tillsammans med alla de andra opportunisterna.

Det konkreta läget i Sverige är att det finns en revolutionär situation i för närvarande mycket ojämlik utveckling, kommunisterna får under inga omständigheter falla i fällan att svansa efter ekonomisterna utan måste främja, utveckla och kämpa för att leda revolutionära ansatser mot den rådande ordningen, allt för att utveckla den revolutionära situationen än mer. Hur det bör göras tar vi nu upp.

Gerillastrategi

Som maoister är vi fullt medvetna om ”det revolutionära krigets allmakt” och vi är dess aktiva protagonister. Vi vet att det inte kommer att kunna genomföras en revolution i Sverige – eller något annat land för den delen – utan ett revolutionärt krig. Ett revolutionärt krig som idag måste vara ett långvarigt folkkrig, ett krig som utvecklas från det lilla till det stora, som förs av de bredaste och djupaste folkmassorna, ett krig som samtidigt som det bit för bit förstör den gamla ordningen, samtidigt bygger upp en ny revolutionär statsmakt under ledning av proletariatet, en makt grundad på en revolutionär väpnad styrka som leds allomfattande av det kommunistiska partiet. Vi vet att den revolutionen här i landet måste vara en del av världsrevolutionen, och folkkriget här i landet måste vara en del av världsfolkkriget och verkligen uppfattas och förstås så med alla dess konsekvenser. Allt detta är för oss självklara sanningar. Men inte på långa vägar är vi i läge att idag inleda ett revolutionärt krig här i landet, den viktigaste orsaken till det är avsaknaden av de nödvändigt subjektiva elementen, och det i särklass av dessa är det kommunistiska partiet.

Arbetarklassen här i landet behöver ett marxist-leninist-maoistiskt militariserat kommunistiskt parti, som tillämpar marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismens, allmänna sanningar – beaktande de bidrag som gjorts av Ordförande Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti – till den svenska revolutionens säregna förhållanden och, under konstant kamp, finner lösningar på de problem som revolutionen ständig möter på sin väg. Utan ett sådant parti kan det inte bli tal om någon revolution i Sverige. Att se till att ett sådant parti skapas är kommunisternas viktigaste uppgift här i landet, fram tills dess att det görs.

Men vi kommer inte komma till den punkt där detta kan ske endast genom att skriva flygblad eller hålla diskussioner, utan endast genom att delta i klasskampens olika former och där över allt verka för att tillämpa vår ideologiska och politiska linje. Så har vi gjort hittills och vi bör göra så än mer. En viktig sak att förstå är att vi, i nuvarande läge i Sverige och i det perspektiv som ligger för oss många år framåt, måste tillämpa en gerillastrategi, gerilla i den mening att vi måste, huvudsakligen, politiskt tillämpa de operationsprinciper som ordförande Mao lägger fram för gerillakriget, och som strategi utgå från att vi under en långvarig period kommer att vara oförmögna att föra ställningskrig mot fienden. Om vi inte förstår att röra oss som ”fisken i vattnet” bland massorna, med en hög grad av klandestinitet, samtidigt som vi utkämpar politiska strider, kommer vi att ständigt förlora och varje gång vi höjer kampens nivå kommer vi att sätta helheten på spel. Vi måste sopa undan alla illusioner om att vi kan utveckla oss som kommunisterna gjorde i Sverige under låt säga 20- och 30-talen under förra århundradet. Om föreställningar om ”ställningskrig” får fotfäste bland oss kommer allvarliga högeropportunistiska fel begås. Naturligtvis talar vi här inte om ”gerillastrategi” i den innebörden att vi idag ska försöka inleda den väpnade kampen, eller likställa politisk kamp med väpnad kamp, vi använder uttrycket som ett sätt att göra en poäng i brist på bättre uttryck. Vi tror att PKP har gjort viktiga erfarenheter i arbetet i städerna som är giltiga i allra högsta grad även för förhållandena här i landet, och vi anser att de principer som Ordförande Gonzalo tar upp i ”Majdirektiven för Limas Metropolitankommitté” (1991) bör studeras av alla kommunister här i landet.

Vi har i denna artikel tagit upp 6 aspekter av den politiska situationen i Sverige. Var och en av dessa aspekter är i sig värda avsevärt mer utrymme än vi här kan ge dem. Vi hoppas dock att vi har lagt fram ståndpunkter som kan tjäna det som vi föresatt oss med denna text, att bidra till att kommunisterna i Sverige kan ta det språng som den proletära världsrevolutionen kräver.