Frågan om hur revolutionärer i Sverige bör bedriva sitt arbete, för att tjäna kampen för kommunismen, på bästa sätt kan endast besvaras riktigt om man har en riktig bild av hur läget i landet ser ut, vad det är för förhållanden – framförallt politiska och ekonomiska sådana – som råder. Naturligtvis är en helhetsanalys, om den skall vara korrekt, ett synnerligen omfattande arbete. Men framförallt måste de som företar sig att göra en sådan analys faktiskt delta i aktivt i klasskampen, i dess olika aspekter. Att som enskilda aktivister försöka formulera en allmän politisk linje för den proletära revolutionen i Sverige, är meningslöst. Ett sådant arbete kan först göras på ett korrekt sätt av ett verkligt kommunistisk parti – då detta är arbetarklassens organiserade förtrupp. Det som vi dock kan göra är att vi kan börja samla bitar, ur erfarenheterna från de kamper som förts och ställa dessa till kamraternas förfogande. Förhoppningsvis kan det utgöra ett bidrag, en impuls till att ta itu med de brännande uppgifter som de proletära revolutionärerna idag står inför. I denna mening avser vi behandla följande aspekter av den svenska verkligheten, politiska grundfrågor som vi idag står inför. Det svenska samhället, den svenska staten och den svenska revolutionen Det svenska samhällets karaktär. Det svenska samhällets karaktär bestäms av de rådande produktionsförhållandena. I Sverige härskar kapitalistiska produktionsförhållanden, Sverige är ett kapitalistiskt land. Sedan sekelskiftet 1800/1900 har kapitalismen utvecklats inom sitt sista och högsta stadium, imperialismen. Lenins exakta karakterisering av imperialismen – Av det svenska samhällets karaktär följer den karaktär som revolutionen i detta land måste ha. Den revolution som måste genomföras i Sverige är den socialistiska revolutionen. Imperialismen utgör den materiella förberedelsen för socialismen, den utgör så att säga, för att igen tala med Lenin, tröskeln till socialismen. Monopolen, den högt utvecklade statskapitalismen, produktionens koncentration, o.s.v., det i närmast totala församhälleligandet av arbetet, gör att det som måste lösas är egendomsfrågan, det privata tillägnandet av det samhälleliga arbetet. Endast den socialistiska revolutionen utgör förutsättningen för denna frågas lösning. Den enda klass som har allt att vinna på den socialistiska revolutionens seger, och inget att förlora på den, är proletariatet. Den socialistiska revolutionen är därför till sin karaktär proletär. En revolution betyder att en klass störtar en annan och upprättar sin diktatur. Den socialistiska revolutionen innebär att proletariatet störtar bourgeoisien och upprättar sin diktatur. Men, den socialistiska revolutionen är endast ett delmål för proletariatet, för det kan inte frigöra sig själv som klass utan att privategendomen upphör, och eftersom privategendomens existens är grundvalen för alla klassers existens, kan proletariatet inte frigöra sig som klass utan att frigöra mänskligheten i dess helhet, genom att föra mänskligheten till kommunismen. Att upprätta det klasslösa samhället i ett land är omöjligt, alltså kan kommunismen endast upprättas som världsomfattande system. Av det följer att den proletära världsrevolutionens seger, imperialismens krossande i hela världen, är en förutsättning för att även proletariatet i Sverige, den avdelning av det internationella proletariatet som lever i Sverige, skall kunna frigöra sig. Den svenska revolutionen är i den meningen inte ”svensk” utan en del av den proletära världsrevolutionen. Det som måste genomföras i Sverige är alltså en socialistisk revolution, för upprättandet av proletariatets diktatur, som en beståndsdel av den proletära världsrevolutionen. Klasserna i det svenska samhället, deras ställning till imperialismen och revolutionen Utveckla en verkligt revolutionär praxis kan endast de kommunister göra som har en klar och nykter bild över hur läget i klasskampen ser ut, vilka motsättningar som finns och hur dessa kan utnyttjas för att främja den revolutionära rörelsens, proletariatets rörelse. Det räcker inte med att vi ”känner vår egen klass’ läge”, då en sådan begränsning skulle göra bilden ofullständig, och reducera vår verksamhet till ekonomism. För att åskådliggöra citerar vi Lenin: ”Arbetarmassornas medvetenhet kan inte vara ett verkligt klassmedvetande, om inte arbetarna lär sig att på basis av konkreta och framför allt dagsviktiga (aktuella) politiska fakta och händelser iaktta alla andra samhällsklasser i alla yttringar av dessa klassers intellektuella, moraliska och politiska liv; om de inte lär sig att i praktiken tillämpa den materialistiska analysen och den materialistiska bedömningen av alla sidor i verksamheten och livet hos alla klasser, skikt och grupper av befolkningen. Den som riktar arbetarklassens uppmärksamhet, iakttagelseförmåga och medvetenhet uteslutande eller ens huvudsakligen på den själv — han är ingen socialdemokrat, ty arbetarklassens kännedom om sig själv är oskiljaktigt förknippad med en fullständigt klar och inte bara teoretisk — det vore rättare att säga: inte så mycket en teoretisk som en på grund av erfarenheterna från det politiska livet vunnen uppfattning om förhållandet mellan alla klasser i det moderna samhället. Därför är våra ekonomisters förkunnelse om att den ekonomiska kampen är det mest användbara medlet för att dra massan in i den politiska rörelsen så ytterst skadlig och så ytterst reaktionär i sin praktiska betydelse. För att bli socialdemokrat måste arbetaren ha en klar uppfattning om godsägarens och prästens, den höge ämbetsmannens och bondens, studentens och luffarens ekonomiska natur, deras sociala och politiska fysionomi, han måste känna deras starka och svaga sidor, måste kunna orientera sig i de slagord och alla möjliga sofismer, som varje klass och varje samhällsskikt kamouflerar sina egoistiska syften och sin verkliga ”insida” med, han måste förstå vilka intressen de särskilda institutionerna och lagarna återspeglar och hur de gör det. Men denna ”klara uppfattning” kan inte hämtas ur böcker, den kan man endast få från levande exempel och från avslöjanden som följer de färska spåren av det som sker runt omkring oss i ett givet ögonblick, det som alla och envar på sitt sätt talar om eller måhända viskar om, det som kommer till uttryck i de och de händelserna, i de och de siffrorna, i de och de domstolsutslagen etc., etc. Dessa allsidiga politiska avslöjanden är en nödvändig och grundläggande betingelse för att fostra massorna till revolutionär aktivitet.” (Lenin, ”Vad bör göras”, kursiven i originalet) Klassanalys framställs ofta som något väldigt komplicerat, som endast akademiker är kapabla till. Därför är det inte så konstigt att de ”klassanalyser” som gjorts ofta har förvandlats till rena statistiska övningar. Man ställer upp abstrakta kriterier, som man försöker belägga med referenser till klassikerna och sedan passa in olika sociala skikt i det föruppställda schemat. Det finns en poäng med att använda sig av statistik, men en konkret analys av konkreta förhållanden, och därmed sökandet av sanningen som den är, det vill säga alltid konkret, måste utgå från en analys av klasserna, deras inbördesförhållanden och kamp, så som den praktiskt ser ut i klasskampen. I denna mening kommer vi här inte att användas oss av långa utdrag ur SCB:s publikationer utan behandla ämnet på samma sätt som ordförande Mao, vilket innebär att vi tar upp de klasser som existerar och hur de förhåller sig till varandra i klasskampen utifrån egna fältundersökningar, studier och samtal med personer tillhörande olika samhällsskikt samt, huvudsakligen, de erfarenheter vi gjort under årtionden av aktivt deltagande i klasskampen i landet. Utförliga statistiska belägg är en uppgift som vi kan återkomma till längre fram. Det klassiska marxistiska schemat för hur klasstrukturen ser ut i ett kapitalistiskt land är att det finns tre klasser: bourgeoisien, småbourgeoisien och proletariatet. Det finns partier i Sverige, som t.ex. ”Kommunistiska Partiet”, som håller fast vid en sådan syn, utan att utveckla den. På sextio och sjuttiotalen försökte KFML/SKP, och andra, trolla fram ”tjänstemännen” som något som kunde sägas vara en klass för sig. Den första ansatsen är felaktig därför att den är mekanisk och inte motsvarar den utveckling som det svenska klassamhället befinner sig i nu i det tjugoförsta århundradets första decennium (frågan är om den någonsin kan sägas ha varit helt korrekt i Sverige); verkligheten är mer diversifierad. Den andra ansatsen är felaktig för att den blandar ihop skikt inom olika klasser och gör dem till en klass i sig. En viktig aspekt som inte heller den kan lämnas åt sidan, just eftersom vi sysselsätter oss med verkligheten och inte med ett abstrakt schema, är att det stora flertalet människor lever i familjer och att såväl kvinnor som män arbetar. Det betyder att två personer som ”på papperet” tillhör två olika klasser, utgör en ekonomisk enhet. En sjuksköterska som lever tillsammans i en familj med en läkare, lever under helt andra sociala och ekonomiska förhållanden än en sjuksköterska som lever i familj tillsammans med en fastighetsskötare. Ett bevis gott som något på att det inte räcker med att titta på statistiska uppgifter för att förstå verkligheten. Det som intresserar oss är vilka klasser som finns i det svenska samhället och i vilket förhållande de står till imperialismen och den socialistiska revolutionen. Vi anser att den mest korrekta sammanfattning som gjorts av vad en klass är för något är den som vi hämtar ur Lenins verk ”Det stora initiativet”. Lenin säger: ”Klasser kallas stora grupper av människor, vilka skiljer sig åt genom sin ställning i det historiskt bestämda systemet för samhällelig produktion, genom sitt förhållande till produktionsmedlen (till största delen förankrat och fixerat i lagarna), genom sin roll i arbetets samhälleliga organisation och följaktligen genom det sätt på vilket den erhåller den andel av den samhälleliga rikedomen, över vilken den förfogar, samt storleken av denna andel. Klasser är sådana grupper av människor, där den ena gruppen kan tillägna sig den andres arbete tack vare deras olika ställning under en bestämd samhällsekonomisk formation." Utifrån detta kriterium kan vi se att det finns följande klasser i Sverige: storbourgeoisien, mellanbourgeoisien, småbourgeoisien, arbetararistokratin, halvproletariatet, proletariatet och trasproletariatet. Eftersom Sverige har ett extremt industrialiserat kapitalistiskt jordbruk, finner vi det fel att tala om bönderna som en klass i sig; de som är yrkesverksamma inom jordbruket tillhör antingen småbourgeoisien eller proletariatet. Storbourgeoisien är finanskapitalisternas klass, de som kontrollerar monopolkapitalet. Denna klass är den i särklass minsta klassen i Sverige. Här finns de familjer som en gång i tiden var femton [se revisionisten Hermanssons arbete] men vars antal idag är mindre. Det är denna klass som härskar över det svenska samhället, det är denna klass som den svenska staten först och främst tjänar. Detta är de verkliga imperialisternas klass. Denna klass utgörs av dem som äger tillräckligt stora andelar i bankerna och storföretagen för att kontrollera dessa. Wallenbergarna är det mest kända exemplet. Detta är parasiter som lever av arbetarklassens och de förtryckta folkens blod; denna klass är rakt igenom kontrarevolutionär. Mellanbourgeoisien är de mindre kapitalisternas och toppbyråkraternas klass. Det finns ett helt socialt skikt som inte tillhör det yttersta fåtal som kontrollerar monopolen, och därför tvingas följa dess diktat och vara dess hantlangare – ett skikt som består av mindre kapitalister och höga byråkrater. De utför inget produktivt arbete, deras dagliga besvär är att bestämma och diktera, de befinner sig i toppen av den samhälleliga organiseringen av arbetet, deras inkomster består till största delen av räntor, och de har en livsstil som tillhör de rika. Den borgare som besitter tre McDonaldsrestauranger (franchise) kan håva in miljoner varje år och leva ett liv i sus och dus, allt mer ansträngande arbete sköter hans föreståndare och förmän. Han har ingen makt mot monopolet, han är dess tjänare, hans eget öde är helt förbundet med monopolets öde. För arbetarna är han chefen, deras svurne fiende – den som ger kapitalet ett ansikte. Avdelningschefen på Vattenfall tjänar mer än han kan göra av med, ”investerar” i aktier och lever ett liv där hans rikedom och makt överskrider är något som den överväldigande majoriteten bara kan drömma om Sveriges befolkning. Denna klass är rakt igenom kontrarevolutionär, den har allt att förlora på den socialistiska revolutionens seger. Småbourgeoisien är en stor klass i Sverige och det är nödvändigt att förstå att den inte är homogen och man kan säga att den har tre skikt, ett övre, ett mellan- och ett undre skikt. Småbourgeoisiens övre skikt utgörs av dem vars situation i mycket liknar mellanbourgeoisien, de lever i första hand på sitt eget arbete men har betydande ränteinkomster (aktier och andra egendomar). Det som framförallt skiljer dem från toppbyråkraterna är deras roll i arbetets samhälleliga organisation, där de har avsevärt mycket mindre makt. Här återfinns företagare med flera anställda men som ändå själva måste utföra visst nödvändigt arbete, chefer på mellannivå i de privata och statliga företagen och en hel här av byråkrater i chefsställning inom den statliga byråkratin (stat, landsting och kommun). Detta skikt förser storbourgeoisien med dess viktigaste kader, det är ett skikt utan vilket imperialisternas stat inte kan fungera och de behandlas därefter av sina härskare. Detta skikt av småbourgeoisien är rakt igenom kontrarevolutionärt. Småbourgeoisiens mellanskikt utgörs av den enorma mängden ingenjörer, välavlönade tjänstemän, företagare med ett mindre antal anställda vilka dock själva deltar med nödvändigt arbete. Detta är ett arbetande skikt, men de besitter även i regel inkomster från aktier och har överlag ett stort välstånd. Detta skikt har materiellt inget att vinna på den socialistiska revolutionen, de har det de behöver och mer därtill. De står i motsättning till storbourgeoisien i det att de tvingas följa dess nycker, de mindre företagarna plågas av monopolens pålagor, men så länge de kan behålla den andel av den samhälleliga rikedomen som de nu förfogar över är detta skikt kontrarevolutionärt. Småbourgeoisiens undre skikt är dess största. Här finns kioskägaren som utnyttjar sin egen familj under slavliknandeförhållanden men som samtidigt själv arbetar långt mer än de flesta arbetare, här återfinns läraren som tror sig vara en upplyst person samtidigt som han ägnar sig åt folkfördumning i kvadrat, här återfinns tjänstemännens stora massa. Detta skikt skiljer sig inte i stor utsträckning från arbetararistokratin och proletariatets övre skikt när det gäller lönenivå, men däremot genom sitt förhållande till produktionsmedlen och sin roll i arbetets samhälleliga organisation. Denna skillnad är viktig, för detta skikt är desperat rädd för att kastas ner i proletariatet och beredd att ställa sig på storbourgeoisiens sida mot proletariatet. Vilket den också gör. Inte sällan besitter detta skikt mindre besparingar, några aktier, ett sommarhus o.s.v. vilket gör den sätter sitt hopp till imperialismen skall låta dem behålla sitt välstånd. Även om de plågas av bankernas diktat och är tydligt medvetna om att det finns de som har det betydligt bättre än de själva, så är denna klass viktigaste strävan att behålla vad de faktiskt har. Därför är även detta skikt reaktionärt, endast i en akut kris (krig, hyperinflation, eller dylikt), kan det komma att ställa sig på proletariatets sida. Arbetararistokratin. Sedan Lenins tid har arbetararistokrati setts som en del av proletariatet, dess övre förborgerligade skikt. Men, arbetararistokratin har nu existerat i över hundra år, dess förhållande till produktionsmedlen, dess roll i arbetets samhälleliga organisation, sättet på vilket den erhåller sin andel av den samhälleliga rikedomen och storleken av denna andel, har, naturligtvis med viss variation, i stort varit konstant. Att tala om arbetararistokrati som en egen klass är därför rimligt. Lenin förklarar dess roll: ”Därigenom att kapitalisterna inom en av många industrigrenar eller i ett av många länder o.s.v. erhåller monopolitiskt höga profiter, får de ekonomisk möjlighet att korrumpera vissa skikt av arbetare, tidvis t.o.m. en rätt betydande minoritet, och dra dem över på bourgeoisiens sida inom ifrågavarande industrigren eller ifrågavarande nation mot alla övriga”. Att detta skikt av korrumperade arbetare bestått och utvecklats under hundra år i Sverige, är helt beroende av att Sverige är ett imperialistiskt land. De svenska monopolens styrka, deras utsugning av proletariatet i landet, men framförallt av de förtryckta nationerna, har gjort att de kunnat skapa denna klass som sitt viktigaste sociala stöd mot proletariatet. Arbetararistokratins ställning är oskiljaktig från imperialismen, den är ett uttryck för den samma. I ett litet imperialistiskt land som Sverige, som dessutom gränsade till det socialistiska Sovjetunionen (t.o.m. slutet av femtiotalet), var det en absolut nödvändighet för imperialisterna att ha ett lugnt och välorganiserat uppland. En titt på klassammansättningen i de övriga skandinaviska länderna eller Schweiz visar att det i sig inte är något unikt – även om varje land har sina egna säregenheter. Hela armén av byråkrater – oavsett om dessa kallas funktionärer eller ”ombudsmän” – som tillhör SAP, fackföreningarna, Vänsterpartiet (inklusive de anställda vid småpartierna som omger det), ”folkrörelserna” o.s.v. utgör denna klass, tillsammans med ”arbetsledare” och förmän av allehanda slag. Arbetararistokratins existens är direkt beroende av finanskapitalets och dess stats välgång, därför är denna klass rakt igenom reaktionär – den existerar som ett bålverk mot proletariatet och är socialdemokratins viktigaste sociala stöd. Den talrikaste klassen i Sverige är proletariatet. Som helhet betraktad, som klass, har proletariatet ett objektivt intresse, ett behov av den socialistiska revolutionens seger. Proletariatet är förtryckt och utsuget i Sverige. Men, samhällets imperialistiska karaktär, dess parasitära karaktär, gör att majoriteten av proletariatet, under de idag rådande förhållandena, kan fortsätta att leva som den gör. Endast för en minoritet – en stor sådan, men dock en minoritet – är läget outhärdligt. Även proletariatet är nämligen inte strikt homogent, det finns skikt även inom detta, som lämpligen kan beskrivas som ett övre, ett mellan- och ett undre skikt. Proletariatets övre skikt utgörs av de kvalificerade arbetarna, de arbetare som utför arbetsuppgifter som kräver särkskilda yrkeskunskaper, som t.ex. byggnadssnickare eller sjuksköterskor. Till denna del av proletariatet hör även en stor del av dem som utför bättre betalade rutinmässiga arbetsuppgifter på kontor; lägre tjänstemän. Detta skikt av proletariatet har inte sällan möjlighet att bo i radhus eller bostadsrätter, genom att skuldsätta sig hos bankerna, och ha en levnadsstandard som inte skiljer sig i allt för hög grad från småbourgeoisiens lägre skikt. I kristider, med höga räntor, arbetslöshet o.s.v. radikaliseras denna del av proletariatet snabbt, därför att den förlorar vad den har. Om kommunisterna inriktar sig på detta skikt av proletariatet, eller låter det dominera olika organisationsformer som uppstår, kommer praktiken alltid att reduceras till försvar av det bestående, eller, på sin höjd, kamp för någon procent mer i lön. Kommunisterna måste alltså vara vaksamma när det gäller detta skikt, det spelar på arbetsplatsen en dominerande roll över proletariatets andra skikt, och det är viktigt att bryta denna dominans när man skapar proletära organisationer. Proletariatets mellanskikt är dess största skikt, här återfinns industri- och verkstadsarbetare, det stora flertalet andställda inom ”offentlig sektor”, flertalet anställda inom transportsektorn o.s.v. Den parasitära karaktären hos den svenska imperialistiska ekonomin kommer tydligt till uttryck i det att industriproletariatet har minskat kraftigt i antal. Städer som tidigare var dominerade av stora industrier, som t.ex. Malmö och Kockums, är det inte längre. Det betyder inte att ”bruksorterna” försvunnit, eller att industriproletariatet inte längre existerar, men dess roll har ändrats, dess vikt i samhället har minskat. Vi kan inte utgå från att Sverige ser ut som på sjuttiotalet. Vi måste utgå från hur landet ligger idag. Det stora flertalet av industriproletärerna i Sverige hör idag till proletariatets mellanskikt. Den socialdemokratiska ideologin är helt dominerande inom detta skikt, vilket inte är konstigt, redan Lenin såg det: ”Den imperialistiska ideologin intränger även i arbetarklassen, som icke är åtskild från andra klasser genom någon kinesisk mur.” Tydligast blir det hela när man ser på hur man uppträder när fabriker hotas av nedläggning; i namn av att ”försvara jobben” sluter man upp i tävlan mot arbetarna i andra länder. Det som tyskarna kallar Standortlogik, d.v.s. den egna fabrikens överlevnad satt i motsats till andra fabrikers överlevnad inom samma koncern, är kraftigt dominerande och blir särskilt oförhöljd när de nya fabrikerna ligger i tredje världen. Detta skikts levnadsställning har försämrats under de senaste två årtiondena; så fort en ändring uppstår, en höjning av avgifter, skatter, eller en nedskärning inom barnomsorgen, så märks det direkt. Den dag som detta skikt i allmänhet tar ställning för den proletära revolutionen kommer dess seger inte vara långt borta. Proletariatets undre skikt består av de mest utsugna och förtryckta delarna av befolkningen. Här återfinns städerskor, lantarbetare, hemtjänstpersonal, rivare, bemanningsföretagens slavar och inte minst det stora flertalet av de arbetslösa, fas 3:are m.fl. Detta är det skikt av befolkningen vars situation blir allt mer outhärdlig. Detta är de längst ner i samhället och det skikt som kommunisterna måste verka bland i främsta hand. Här måste vi bygga våra baser för att vinna de andra delarna av proletariatet i första hand och – inför revolutionens seger – de delar som kan vinnas av andra klasser. Detta skikt behöver inte i första hand marginella förändringar, de behöver en helt ny levnadssituation, det har ett behov av revolutionen – idag. Här är frågan om att utveckla kommunisternas massarbete en skriande nödvändighet (som vi återkommer till nedan). Trasproletariatet är det skikt som består av de hemlösa, knarkarna och de försupna, de kriminella och andra deklasserade element. Detta skikt kan inte utgöra en grund för den revolutionära rörelsen, det är ytterst korrumperbart och att förlita sig på detta skikt är ett förräderi mot den proletära revolutionen. Personer ur detta skikt kan, för att tala med ordförande Mao, ”...om de får riktig vägledning, bli en revolutionär kraft, ty de är modiga kämpar ehuru böjda för att vara destruktiva.” Riktig vägledning innebär, till att börja med, att få dem att upphöra med sin asociala verksamhet och ställa sig under proletariatets ledning. De vita garden som den proletära revolutionen i ett land som Sverige kommer att konfronteras med, i sinom tid, kommer till att börja med rekryteras ur detta skikt. Huvudmotsättningen i Sverige Alla samhällsklasser i Sverige utom proletariatet har imperialismen att tacka för sitt välstånd, och deras öde som klasser, deras klassintressen, är oupplösligt förbundna med imperialismens fortbestånd. De motsättningar som finns mellan mellanbourgeoisien och storbourgeoisien är av ytterst sekundär natur. De motsättningar som finns mellan småbourgeoisien och storbourgeoisien är sekundära så länge som småbourgeoisien kan behålla sin privilegierade ställning, d.v.s. så länge den inte står inför det omedelbara hotet att kastas ner i proletariatet och det gör den inte, som klass, så länge imperialismen fortbestår. Arbetararistokratins hela existens som klass är beroende av imperialismens vällevnad och som klass har den ett absolut intresse av att försvara dess existens; arbetararistokratins villor, dess bilar, dess thailandssemestrar – i korthet hela dess ”livsstil” – är beroende av de extraprofiter som den imperialistiska utsugningen av de förtryckta nationerna skapar. En majoritet av Sveriges befolkning har idag inget omedelbart behov av den proletära revolutionen. Det ligger i majoritetens objektiva intressen idag att revolutionen genomförs, socialismen vore för den bättre än imperialismen. Men, revolutioner äger inte rum på grund av objektiva intressen, utan på grund av konkreta behov. Nödvändigheten av revolution måste alltid mätas efter vad de som genomför den vinner på dess seger och vad de riskerar att förlora genom att kasta sig in i den. Det är helt enkelt inte värt att riskera död, fängelse och tortyr, om du är mätt, belåten och upplever dig som fri. Att bedöma huvudmotsättningen i Sverige som varande den mellan ”folket och monopolkapitalet”, som KFML/SKP gjorde, är felaktigt då det inte motsvarar det rådande läget i klasskampen och en sådan analys leder till att man reducerar all kamp i Sverige till behovet av att bilda ”enhetsfront” med småbourgeoisien kring icke-revolutionära krav; i slutändan till att man för en politik som endast tjänar till systemets bevarande. Huvudmotsättningen i Sverige står mellan bourgeoisien – med vilket vi förstår storbourgeoisien och de klasser som är oupplösligt förbundna med denna – och proletariatet. Att greppa huvudmotsättningen riktigt betyder att kan föra en revolutionär kamp med udden riktad mot huvudfienden i alla lägen. Det betyder inte att vi i enskilda situationer inte kan tillämpa specifika taktiker, eller att vi skall angripa småbourgeoisien som huvudfienden – det betyder att vi inte kan bygga vår strategi på ett förbund med småbourgeoisien. Skärpningen av huvudmotsättningen driver fram den revolutionära situationen i ojämlik utveckling – med förståelsen av den revolutionära situationen som varande det läge där ”de där uppe inte kan fortsätta att styra som tidigare och de där nere inte kan fortsätta leva som tidigare” – som existerar i viss omfattning i Sverige. Kommunisternas uppgift är att främja, utveckla och påskynda huvudmotsättningens skärpande. I den socialistiska revolution som måste genomföras i Sverige är proletariatet huvudkraften; proletariatet är inte bara den ledande klassen utan utgör också dess huvudstyrka, allt annat är att utgå från en felaktig analys av det svenska samhället. Andra befolkningsgrupper i motsatsförhållande till imperialismen Det imperialistiska systemet, storbourgeoisiens diktatur, alstrar ständigt motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. De viktigaste motsättningarna i samhället är klassmotsättningarna och alla andra motsättningar är betingade av dessa, men de är inte de enda. Motsättningarna i det mänskliga samhället är i slutändan orsakade av privategendomens existens, och kommer att försvinna med den samma. De grupper som kommer i motsättning till storbourgeoisien kan alltså i olika utsträckning vinnas, i viss utsträckning för proletariatet, men, vi upprepar, betingat av klassintressena. Det avgörande är alltid vilken klasståndpunkt man intar. För att ge några konkreta exempel. Ett stort antal intellektuella står i motsättning till storbourgeoisien, då monopolen reducerar deras verksamhet till den vulgäraste folkfördumning. I en ständigt högre utsträckning blir deras yrkesverksamhet direkt beroende av ekonomiska medel som ges av finanskapitalisterna till den som tjänar dem bäst. Samtidigt blir den roll som ideologiska propagandister för reaktionen vilken de intellektuella påtvingas genom statliga pålagor och inkvisitoriska institutioner, som t.ex. ”Forum för levande historia”, allt mer uppenbar. Konstnärernas och kulturarbetarnas situation är likvärdig, den ”fria konsten” är ett dåligt skämt i Sverige. Kvinnorna utsätts för det patriarkala förtrycket; detta drabbar naturligtvis arbetarklassens kvinnor som är dubbelt förtryckta, men även småbourgeoisiens kvinnor lider under patriarkatet. Det finns en oerhörd revolutionär energi att kanalisera i kampen mot detta förtryck, det som kommunisterna måste göra är att tillämpa den proletära feminismen och bekämpa borgerlig och småborgerlig dito. Barn och ungdom i dagens Sverige växer upp i ett samhälle där de, i allmänhet, har sämre förhållanden än deras föräldrar. Sedan nittiotalets början är förhållandena sådana. Ungdomen ställs inte inför en lovande framtid utan en rå kamp för överlevnad. En värld som förstörs av imperialistisk utsugning och där till och med naturen börjar revoltera. Eviga krig, miljöförstöring och oändligt mänskligt lidande, det är vad imperialismen ställer för framtidsutsikter. Att ungdomen därför söker sig till det nya, till något bättre, är givet. Härav den enorma vikt som storbourgeoisien lägger vid den ideologiska hjärntvätten av ungdomen. Proletariatet kan inte, oavsett hur mycket kommunisterna utvecklar sitt arbete på den ideologiska fronten, oavsett hur vi försöker utveckla en ny kultur, övervinna denna situation med något annat än praktiska bevis. Endast genom att visa att världen kan förändras i praktiken, kan vi sopa bort den fördummande dynga som imperialisterna matar våra barn och ungdomar med; vi lever idag inte i en tid där socialistiska stater existerar, det högsta uttryck av idag existerande exempel vi har är den nya makt som utvecklas i folkkrigen i Peru och Indien, men det är inte det samma som en Sovjetunion eller ett socialistiskt Kina. Barn och ungdom har förhållandevis öppna sinnen och är de som är villigast att kämpa. Vi måste genom praktiska exempel vinna dem för kampen för en mänsklig framtid, för kommunismen. Vi har tidigare skrivit en del om invandrarnas roll i det svenska samhället (se bland annat ” Om sex aspekter av det politiska läget i Sverige” som vi publicerade i oktober förra året). Den del av invandrarna som är en del av proletariatet, vilket är det stora flertalet, tillhör i allmänhet dess mellan- och undre skikt. Proletariatets undre skikt utgörs, på flera orter, till största delen av invandrare. Invandrarna utsätts för det rasistiska förtrycket och är, på ett liknande sätt som kvinnorna, utsatta för ett dubbelt förtryck. Tillämpande av en konsekvent internationalistisk linje, en stridbar antiimperialism, är avgörande för att kunna utveckla den revolutionära rörelsen i Sverige. Det som även måste tilläggas till vad vi tidigare skrivit i ämnet, är att de invandrare som kommer till Sverige gör det i hopp om ett bättre liv, och ofta får de det; att leva sju personer på socialbidrag i en risig tvåa i en svensk storstadsförort är bättre än att bombas ihjäl av imperialisternas bomber i Afghanistan, men det är hursomhelst inte människovärdigt. Det är först när illusionerna om det ”goda livet i Sverige” krossas som invandrarna får ett intresse att förena sig med det övriga proletariatet i kamp mot imperialiststaten. En grupp vi, felaktigt, tidigare inte ägnat nämnvärd uppmärksamhet är pensionärerna/de äldre. Det finns i Sverige ett stort antal fattigpensionärer och för väldigt många äldre är livsvillkoren allt annat än angenäma. Orsaken är enkel, de skapar inte längre något mervärde för utsugarna och är därför en belastning och inte en tillgång för systemet. En majoritet av de äldre tillhör proletariatet, och fattigpensionärerna dess undre skikt. Det finns en stor potential i denna grupp, som kan och bör vinnas för den proletära revolutionen. Huvudproblemet är den enorma socialdemokratiska ideologiska dominansen, de parlamentariska fördomarna är oerhört starka. Hur ett revolutionärt arbete skall utvecklas på bästa sätt, när det gäller denna grupp, är för oss idag en relativt öppen fråga, men att det behöver göras är absolut klart. Vi har sett hur den svenska klasstrukturen ser ut, vi har sett huvudmotsättningen och andra viktiga motsättningar; vi har sett vilka som kan och bör organiseras, i första hand och i perspektiv - då reser sig frågan: hur? ”Vi är ropet som säger: 'Det är rätt att göra uppror'" Vi måste utgå från det internationella proletariatets ideologi, vår klass erfarenhet i teori och praktik under mer är hundrasextio år av proletär världsrevolution, och speciellt hålla i åtanke de erfarenheter som gjorts här. Att kämpa för att upprepa tidigare misstag vore ren dumhet; fel gör man alltid när man försöker lösa nya problem, men att inte beakta tidigare erfarenhet, det som proletariatet lärt till priset av floder av blod, vore en brottslig lättsinnighet. Det vi måste göra är således att tillämpa den enda marxist-leninist-maoistiska taktiken, vilken i dagens Sverige innebär följande: - För det första, sopa bort den "kolossala mängden avfall" (Engels). Detta betyder oförsonlig kamp mot revisionismen och opportunismen, framförallt mot dem som vill använda sig av proletariatet som valboskap, den parlamentariska kretinismens försvarare. Det betyder kamp mot alla socialdemokratiska illusioner, kamp mot fackföreningsbyråkratin, Vänsterpartiet och alla organisationer och partier av samma typ. Alla de som viftar med röda fanor för att föra arbetarklassen och folket in i organisationer knutna till imperialiststaten och som dyrkar den "parlamentariska demokratin", är i praktiken imperialismens drängar och måste bekämpas som sådana. I det imperialistiska Sverige är det alla kommunisters och revolutionärers plikt att hålla Lenins varning i åtanke: ”… att kampen mot imperialismen, om den ej är oupplösligt förbunden med kampen mot opportunismen, blott är en tom och lögnaktig fras”. Ordförande Gonzalo sammanfattar den hållning som kommunister bör inta, så här: "Res er över denna sårskorpa, detta revisionistiska, opportunistiska och valdyrkande ytskikt som rider på massorna. Det huvudsakliga är att man där under agiterar den stora massan som är i självdriven rörelse, bland vilken vi verkar med det mäktigaste upprorsverktyg som finns på jorden: den väpnade aktionen. Vi är ropet som säger: 'Det är rätt att göra uppror'". Inget svenskt parti har bedrivit sin verksamhet så i detta land, varken det ursprungliga kommunistiska partiet eller något av de partier som uppstod på sextio och sjuttiotalen; häri ligger en avgörande aspekt i varför de inte heller existerar idag – eller, som i r-arnas fall, är reducerade till ”vänstersocialdemokrater”. Att upprepa tidigare försöks fel kommer inte att leda till något annat än samma resultat. Egentligen är detta inte så svårt att förstå för dem med öppet sinne, och kommunister måste ha de öppnaste sinnena, men det kräver att man är beredd – om man nu inte vill vara en simpel och gemen bluffmakare – att ta konsekvenserna därav. Att bryta med det bekväma livet som en parasit på proletariatets och världens folks blod är svårt för svenska småborgare, det är inte särskilt konstigt. Vi andra, vi förlitar oss på massorna. Vi är revolutionärer och därför ser vi på samma sätt på saken som José Carlos Mariátegui, som träffande utryckte sin inställning så: "... om revolutionen kräver våld, auktoritet, disciplin, är jag för våldet, för auktoriteten, för disciplinen. Jag accepterar det, i en klump med alla dess fasor utan fega reservationer." Detta för oss till den direkt organisatoriska aspekten. Massornas organisering Det avgörande problemet i Sverige, för den proletära revolutionens utveckling, är avsaknaden av ett verkligt kommunistiskt parti, vilket vi som bekant ständigt påtalar. Innan ett marxist-leninist-maoistiskt kommunistiskt parti – som måste militariseras och tillämpa maoismens allmängiltiga sanning på den svenska revolutionens konkreta förhållanden och så fort det bara är möjligt inleda folkkriget, som en del av världsfolkkriget – bildas, är alla påståenden om organisationsformer abstraktioner. Vi tror dock att vi kommit så långt i Sverige att det börjar bli nödvändigt att tala om vad som komma skall, annars kommer vi inte dit. Vi måste idag tala om hur vi föreställer oss att man måste bygga organisationer, annars kommer de aldrig att kunna byggas. Dessutom är det viktigt att det under snart trettio års tid har existerat marxist-leninist-maoistiska organisationer i Sverige, och även om de inte varit alstrade av proletariatets kamp här i landet, så utgör deras erfarenheter en del av dem som proletariatet här noga måste beakta. För att inte dröja vid frågan om det kommunistiska partiets uppbyggnad – eftersom vi här vill diskutera massornas organisering och inte förtruppens, även om dessa två naturligtvis är omöjliga att skilja åt – hänvisar vi till vad Ordförande Gonzalo och Perus Kommunistiska Parti slagit fast och rekommenderar studiet av dokumenten ”Om Partiets uppbyggnad”, ”Intervjun med Ordförande Gonzalo” särskilt kapitlet om partiet, och ”Perus Kommunistiska Partis Allmänpolitiska Linje” särskilt ”Linjen för uppbyggnaden av revolutionens tre instrument”. Varje kommunist måste som ledstjärna för massarbetet sätta principen att ”massorna skapar historien”, d.v.s. att revolutionen inte är upplysta hjältars verk utan massornas och att utan att basera sig på massorna, utan att dessa politiseras, mobiliseras, organiseras och, i förlängningen beväpnas, kan det inte bli tal om att revolutionen skall segra. Utgående från detta och tillämpande ett strikt klasskriterium, i vårt aktuella fall att se proletariatet inte bara som den ledande klassen utan även som revolutionens huvudstyrka och se hur de andra klasserna och sektorerna (kvinnorna, ungdomarna m.fl.) förhåller sig till revolutionen, gå till massornas djupaste och breda lager och där bygga organisationer. Vi måste utgå från den svenska revolutionens karaktär, dess socialistiska karaktär. Det handlar i Sverige idag inte om att ”försvara demokratin” utan om att störta den. Självklart, skall de demo-liberala ”rättigheter” som arbetarklassen och folket har uppnått försvaras, men det är i frågan om att utveckla den revolutionära rörelsen en sekundär fråga. Att utgå från ”försvaret av demokratin” är idag att så illusioner om imperialismen, att upprätthålla dess ideologiska hegemoni. Kampen måste föras mot den borgerliga diktaturen, mot imperialisternas stat. Vi lever idag inte i det tsaristiska Ryssland eller i det halvfeodala Kina, vi lever i ett land som varit en borgerlig demokrati i över hundra år. Om man försöker framlägga en taktik som innebär ”försvaret av demokratin” i Sverige idag är det inte marxism utan tvärtom ett förnekande av marxismens grundprinciper. Det viktigaste för oss kommunister är kampen om makten; kampen för dagskraven är nödvändig. Utan ett kommunistiskt parti, utan ett verkligt utvecklat massarbete, kan vi naturligtvis inte säga att vi står inför den omedelbara uppgiften att ställa frågan om maktens erövring på dagordningen här i landet. Men, vi måste ständigt genomföra vårt revolutionära arbete på ett sådant sätt att frågan om makten ställs i förgrunden, att varje kamp ges ett politiskt innehåll som riktar sig mot imperialiststaten. Vi måste i detta även klart se att vi måste bygga organisationer som inte är anpassade till ”legaliteten”. Att bygga organisationer för ”fredstid” med förvändningen att man skall bygga andra organisationer i ”krigstid” har varit revisionismens förevändning för att aldrig skapa några verkliga kamporganisationer. Alla organisationer som vi bygger måste vara kamporganisationer. Detta är än tydligare idag då allt revolutionärt arbete, förr eller senare, betecknas som ”terrorism”. Den politiska linje i massarbetet som går ut på att ”samla krafter” inför en ”stor strid” som skall komma någon gång i framtiden är en linje som bergsäkert leder till pacificering, skapandet av organisationer djupt präglade av den borgerliga legaliteten och i förlängningen till parlamentarisk kretinism – var och en som känner hur den kommunistiska rörelsen i världen utvecklats, framförallt i länder som Sverige, vet att det är så. Vi behöver idag en ny politik i massarbetet, nya kampformer och nya organisationsformer. För att utveckla nya former för massarbetet är det viktigt att lära av de erfarenheter som vår klass gjort i andra länder – erfarenheter som naturligtvis måste tillämpas på de här rådande förhållandena och inte kan kopieras mekaniskt – och inte upprepa de misstag som gjorts här i landet. Vi anser att den erfarenhet som Perus Kommunistiska Parti gjort, och som finns sammanfattad i koncenterad form i dess allmänpolitiska linje (se ”Masslinjen”), är av största vikt att studera för kommunisterna i Sverige. Självklart finns det en milsvid skillnad mellan förhållandena i Peru och de som idag härskar i Sverige; framförallt gör det faktum att kamraterna i Peru sedan trettio år utkämpar ett folkkrig att kampen mellan revolution och kontrarevolution utvecklar sig där på en helt annan nivå, vilket naturligtvis starkt präglar hur man bedriver massarbetet (idag genom Folkets Befrielsearmé). Men, det peruanska folkkriget uppstod inte ur tomma intet; som en del av processen att återbilda PKP ledde ordförande Gonzalo samtidigt utvecklandet av partiets massarbete, och det var genom att basera sig på de egna krafterna och de organiserade massorna som man kunde inleda folkkriget. Kommunisterna i Peru har tyngdpunkten i sitt arbete på landsbygden, men har även ett välutvecklat arbete i städerna. Lima är en stad med ungefär lika många invånare som landet Sverige, och den näst största staden, Arequipa, har ungefär lika många invånare som Stockholm (storstadsregionen). Därutöver finns det ett antal städer med mellan en halv miljon och en miljon invånare. Städernas vikt i Peru är avsevärt större än den de hade i Kina när ordförande Mao ledde folkkriget där. Detta är de peruanska kommunisterna mycket medvetna om och har därför redan från början av folkkriget även utkämpat det i städerna. PKP har alltså en trettio år lång erfarenhet av väpnad kamp i stadsmiljö, och man har även erfarenheten av att bygga upp förutsättningar för denna under åren av förberedelser innan man inledde folkkriget. I städerna organiserar PKP massorna, d.v.s. de som inte organiseras inom Partiet eller den revolutionära armén, inom framförallt det som man kallar ”alstrade organisationer”, ”folkskolor” och ”metropolitankoordinationen”. Den revolutionära enhetsfronten formeras i städerna som ”Den revolutionära rörelsen för folkets försvar”. I de ”alstrade organisationerna” organiseras massorna efter deras specifika problem; ett exempel är ”Movimiento Clasista Barrial” (på svenska ungefär: ”Bostadskvarterens Klassrörelse”) i vilken de fattiga massorna i städerna organiseras i kampen för bostäder, grundläggande nödvändigheter som vatten och el, o.s.v., men som en del av folkkriget. De ”alstrade organisationerna” har tre allmänna kännetecken, de är: ”1) Vägledda av marxism-leninism-maoismen, gonzalos tänkande; 2) De styrs genom den demokratiska centralismen och 3) De tjänar till att utveckla folkkriget”. Namnet ”alstrade organisationer”, kommer av att de alstrats av det kommunistiska partiets, proletariatets och massornas kamp, och inte uppstått som en skrivbordskonstruktion. De har uppstått som ett resultat av kampen och inte som ett resultat av någon persons briljanta idéer. Folkskolor är smågrupper av personer som, under ledning av partiet, förenar studier med praktisk verksamhet innan de slussas in i andra organisationsformer. Metropolitankoordinationen är samordningen av allt massarbete i staden. Som vi ser det finns det inget i detta sätt att organisera massarbetet som står i motsättning till de svenska förhållandena, tvärtom tror vi att kommunisterna här i landet bör tillämpa dessa erfarenheter. En huvudparoll för arbetet i städerna som de peruanska kamraterna använder sig av är parollen: ”Ta strid och gör motstånd!” (”¡Combatir y Resistir!”). Detta slagord sammanfattar det politiska innehåll som vi tror även är tillämpbart i Sverige, att resa massorna till kamp, inte bara den defensiva kampen utan även att föra fram sina positioner. En politik som endast talar om ”motstånd” är en politik som inte för kampen framåt och i förlängningen leder till att det revolutionära arbetet likvideras. För att kunna utveckla ett verkligt massarbete måste kommunister förstå att den första grundförutsättningen är att man förstår att förena sig med massorna, att man lever, arbetar och kämpar med de man vill vinna för revolutionen. Man måste alltså genomföra ett tålmodigt och långvarigt arbete där det viktigaste inte är att vinna så många som möjligt så fort som möjligt, utan att bygga långsiktigt. Massorna inkorporeras i den revolutionära rörelsen i språng. Att på nuvarande tidpunkt tro att vi kan organisera ett revolutionärt massarbete som omfattar tusentals personer är att göra sig illusioner. Det är möjligt och det kommer med säkerhet att ske i framtiden, men i nuläget är antalet människor som kan organiseras, utifrån de allmänna förutsättningarna i klasskampen och framförallt utifrån de subjektiva förutsättningarna (huvudsakligen avsaknaden av ett kommunistiskt parti), relativt begränsat. Vi måste göra en nykter bedömning av de förutsättningar som vi verkar under; vi måste främja, utveckla och kämpa för att kunna leda de masskamper som förs. I det är det avgörande att vi inte isolerar oss från massorna, utan befinner oss i dess mitt, bland de skikt som faktiskt kämpar och inte där det råkar vara bekvämt, som Lenin så träffande uttryckte det: ”Mana till aktion — inte i ordets allmänna utan i dess konkreta betydelse — kan man bara göra på ort och ställe, det kan endast den göra, som själv genast går med.” Så kan, på en riktig ideologiskt och politisk grundval, i klasskampens och tvålinjerskampens mitt, de organisationsformer som vi behöver skapas. Enhetsfronten och antiimperialistiskt arbete i Sverige Det finns i den kommunistiska rörelsens historia här i landet mycket positivt att lära för dem som idag håller kommunismens fana högt. Det finns också ett stort behov av att göra upp med felen och att dra en tydlig skiljelinje mot de ståndpunkter som hör revisionismen till. En av de frågor där det fortfarande, bland de som uppfattar sig som anhängare av ordförande Mao, föreligger ett stort problem är förståelsen av vad enhetsfronten egentligen innebär i marxistisk mening. Vi skulle kunna skriva en hel uppsats i ämnet men vi hänvisar för tillfället i första hand till den artikel som Vänskapsföreningen Sverige - det Nya Peru publicerade i sin informationsbulletin 1998 [se "Ena folket" publicerade i två delar, den första i "Nya Peru" nummer 6 och den andra i nummer 7] och som ger en god introduktion till hur marxismen ser på frågan om enhetsfronten; här skall vi endast ta upp några aspekter. Det viktigaste att förstå, när vi behandlar denna fråga, är att ordförande Mao ger ett bidrag till marxismens allmänna utveckling i förståelsen av revolutionens tre instrument, d.v.s. parti-armé-front, och deras inbördes förhållande. För ordförande Mao är enhetsfronten en klassfront under proletariatets ledning, genom dess kommunistiska parti. Enhetsfronten är inte bara att ena så många som möjligt, enhetsfronten är ett instrument (ett av de ”magiska vapen” som ordförande Mao talar om) som enar så många som möjligt utifrån de olika etapper som en revolutionär process genomgår. Att tala om att bygga en ”enhetsfront” utan kommunisternas ledning är ett förnekande av marxismen och har inget att göra med hur ordförande Mao såg på saken. Dessutom, vilket inte alls är oväsentligt, har dagens marxist-leninist-maoister erfarenheter i andra revolutioner, som den peruanska och den indiska, att beakta och ordförande Gonzalos bidrag om ”den koncentriska uppbyggnaden av revolutionens tre instrument” anser vi ha allmängiltig betydelse. Att bilda en sammanslutning och ställa upp ett par allmänna, möjligtvis helt korrekta, paroller är alltså inte att bilda en enhetsfront i marxistisk mening. Det är att bilda en förening, ett förbund, eller vad man nu kallar det. Det behöver inte vara dåligt, det kan tvärtom i vissa fall vara mycket bra, men man skall inte blanda ihop begreppen. När ett brett nätverk kallar till en demonstration i en fråga, som t.ex. var fallet med demonstrationerna mot Förenta Staternas invasion av Irak, så betyder det inte att en enhetsfront bildats; det betyder endast att ett antal partier, organisationer etc., har gjort gemensam sak och upprättat en tillfällig aktionsenhet. Att framställa det som en ”enhetsfront” är att förneka behovet av det kommunistiska partiet. En politik som går ut på ”allt genom enhetsfronten” förnekar proletariatets självständiga agerande, det kommunistiska partiets ledande roll och behovet av en mängd olika organisationsformer (som motsvarar olika kampformer). När denna politik dessutom inkluderar uppfattningen att varje sammanslutning är en ”enhetsfront” så blir föreställningar som ”vi är alla revolutionärer” och ”vi är alla marxister”, snabbt dominerande - och så försvinner, i huvudet på de som anammar denna typ av ståndpunkter, behovet av det kommunistiska partiet. Vi tror att det är helt avgörande att vi förstår denna problematik för att förstå hur det SKP, som sade sig stå på marxismen-leninismen-maotsetungstänkandets grund, så snabbt kunde likvideras. Uppenbarligen finns det flera grunder till detta, men att förståelsen av enhetsfronten spelat en viktig roll är för oss klart. En annan aspekt som vi vill understryka är att enhetsfronten ser annorlunda ut just beroende på de förhållanden under vilka den revolutionära processen utvecklar sig. Enhetsfronten i ett land som t.ex. Peru ser annorlunda ut och förenar andra klasser än en enhetsfront gör i ett land som Sverige. I det första fallet handlar det om en nydemokratisk revolution i ett halvfeodalt och halvkolonialt land med byråkratkapitalism, och i det andra fallet handlar det om en socialistisk revolution i ett imperialistiskt land. För att kunna bygga en enhetsfront här i landet måste det kommunistiska partiet, när det återbildats, utgå från de klasser som finns här, vilka intressen de har i det nuvarande läget och i perspektiv, och se hur man bygger ”det tredje instrumentet”. Till detta skall läggas att enhetsfronten på världsnivå också ser annorlunda ut än den gör i ett givet land, och att vi dessutom idag varken har ett land som fungerar som stödbas för den proletära världsrevolutionen (den nya makt som existerar i vissa länder fullgör denna roll i ytterst begränsad omfattning i dagsläget) eller en kommunistisk international. Att tro att kommunister idag skall uppfatta byggandet av en enhetsfront på världsnivå som om situationen vore den samma som när Kina fortfarande var en socialistisk stat (d.v.s. fram till den revisionistiska kuppen 1976), är att leva i en nostalgisk drömvärld och resultatet blir ytterst reaktionärt. När det gäller frågan om det antiimperialistiska arbete i Sverige, till stöd för de kamper som förs i andra länder, finns det flera saker att beakta. För det första måste ett antiimperialistiskt arbete i Sverige alltid rikta sig mot den svenska imperialismen, även i de fall där huvudfienden för kampen i fråga är en annan imperialistisk makt (oftast Förenta Staterna som världen ser ut idag). Annars blir ”antiimperialisterna” ett möjligt verktyg för den svenska imperialismen; fallet Sydafrika är väldigt tydligt. För det andra är en antiimperialistisk enhetsfront inte en front som strävar efter en ”fredlig lösning“, ”en demokratisk stat“. En antiimperialistisk front utgår från att imperialismens måste besegras fulltständigt och att den imperialistiska utsugningen och förtrycket, halvfeodalismen och byråkratkapitalismen måste krossas och sopas bort av en segerrik nydemokratisk revolution. För det tredje så är idag förhållandena i världen, avsaknaden av socialistiska stater m.m., avsevärt annorlunda än de var på t.ex. sjuttiotalet. De kamper som förs är även de annorlunda. På sjuttiotalet var Vietnamrörelsen stark, det hade ett nära samband med det allmänna uppsving som den nationella befrielserörelsen hade i världen och med den Stora Proletära Kulturrevolutionen i Kina, för att nämna några avgörande faktorer. Stödet till FNL var starkt, och många såg i vietnamesernas kamp en förebild. Men det verkar som många idag har glömt bort att partiet som ledde det vietnamesiska folkets kamp var ett centristiskt parti, ett parti som inte tog ställning mot socialimperialismen utan som tvärtom sålde ut sig till den till en sådan grad att det efter att man drivit ut yankee-imperialisterna snabbt förvandlades till ett verktyg i socialimperialismens händer. Om vi ser på de partier som idag leder de mest utvecklade revolutionära kamperna i världen, som t.ex. PKP och Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), så ser vi att det är partier av en annan kaliber; partier som står på en klar marxist-leninist-maoistisk grund, som ser sin kamp som en del av den proletära världsrevolutionen och som inte säljer sig till någon imperialistmakt. Särskilt PKP har sedan folkkrigets inledande visat prov på en mycket stridbar proletär internationalism och tydligt deklarerat att man utvecklar folkkriget i den proletära världsrevolutionens tjänst; man är väldigt tydlig med att man kämpar för att sätta maoismen som ”vägledning och befäl” för den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen. Det betyder att när det kommer till att organisera ett stöd för dessa två folkkrig, vilka idag är de viktigaste för världens kommunister, är den ideologiska aspekten en helt annan än den var när det gällde stödet till befrielsekampen i Vietnam. Revisionistiska och opportunistiska organisationer kommer inte att sluta upp kring folkkrigen i Peru och Indien och dessa revolutioner kommer inte att få stöd av någon imperialistmakt eller av någon stark socialistisk stat som vietnameserna fick. Av detta följer för oss att när det gäller att utveckla denna typ av arbete i Sverige är det än viktigare att framhärda i den enda marxist-leninist-maoistiska taktiken (som vi redogjort för kort ovan). För det fjärde så har vi i denna artikel tagit upp hur vi i stora drag ser på klassammansättningen i Sverige och hur olika delar av folket står i motsättning till imperialismen. Vi tror att dessa saker är nödvändiga att ta i beaktande när vi ser på vilka det är vi kan vinna för ett revolutionärt arbete i dagsläget. Vi måste bedriva ett antiimperialistiskt arbete som inte går ut på att vinna småbourgeoisien i första hand, utan som bedrivs bland massornas djupaste lager, bland ”dem längst därnere”. Detta får flera konsekvenser, politiskt och praktiskt. Det betyder att propagandan måste bedrivas framförallt i de proletära bostadsområdena, det betyder att propagandan måste utformas inte utifrån småborgarnas smak utan på ett sådant sätt att den är tillgänglig för dem som vi vill nå i första hand; det betyder att nya kampformer måste prövas, och nya organisationsformer som övervinner de ritualiserade socialdemokratiska organisationsformer som är så djupt inpräntade i ”svenskt föreningsliv”, o.s.v. ”Mot svälten, arbetslösheten och krisen - För jord, lön och nationell produktion Erfarenheten visar med all tydlighet att under de perioder som kamraterna på denna riktiga politiska grundval, i klasskampens och tvålinjerskampens mitt, utvecklat organisationen, har man gjort framsteg. Som kamraterna i vänskapsföreningen själva alltid påpekat så ser man sig inte som en ”enhetsfront”, men man vill tjäna till att en sådan bildas. Vi tror att organisationsformer som denna är mycket bra och att de behöver utvecklas mer. Även om vi inte skall överskatta vår egen betydelse är det inte ett politiskt oviktigt faktum att ungdomarna i de storstadsförorter där de hårdaste kamperna stått under de senaste åren under sin uppväxt ständigt sett husväggarna i sina områden prydas av revolutionära paroller. *** Det finns mycket goda förutsättningar för att utveckla ett revolutionärt arbete i Sverige; det imperialistiska systemet är dödsdömt och vi har framtiden för oss. Det vi måste göra är att ta till oss marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen som ny, tredje och högre etapp av det internationella proletariatets ideologi, vilket även innebär att ta till oss de bidrag till marxismens allmänna utveckling som gjorts av ordförande Gonzalo, och använda, tillämpa, denna på de förhållanden vi verkar under. Huruvida kommunisterna är redo att ta konsekvenserna på alla plan av de politiska ställningstaganden som blir resultatet av en sådan tillämpning, är en prövosten för om de duger eller inte, om de är av det särskilda virke som kamrat Stalin talade om.
|