Alla revolutionärer och kommunister torde idag vara medvetna om den kamp som pågår inom den internationella kommunistiska rörelsen, både inom och utanför den Revolutionära Internationalistiska Rörelsen (RIM). Det är en kamp om ideologiska och politiska frågor som är livsavgörande för rörelsens framtid och för världsrevolutionen – en kamp som ställdes på sin spets i och med händelserna i Nepal, d.v.s. med ledningen för Nepals Förenade Kommunistiska Partis (Maoisternas) kapitulation inför imperialismen och reaktionen, och dess utförsäljning av de erövringar som Nepals folk gett sitt blod för sedan 1996. Det är en kamp som handlar om att antingen hålla fast vid den marxistiska linjen, som vi sammanfattar i slagordet ”Folkkrig till Kommunismen”, eller att i stället sälja ut folkkriget för några platser i den reaktionära statens parlament, och spela med i imperialismens plan för ”fredsavtal” för att tämja och sätta stopp för de revolutionära kamperna runtom i världen. Det Parti som under hela denna kamp har försvarat och kämpat för den marxistiska linjen är Perus Kommunistiska Parti, som konsekvent har avslöjat denna plan för ”fredsavtal” samt bekämpat den nya revisionism som företrätts av framför allt USA:s Revolutionära Kommunistiska Parti (RKP) och dess frontfigur Bob Avakian, liksom av ledningen för Nepals Förenade Kommunistiska Parti (maoisterna) (NFKP(m)) och dess ledare Prachanda. RKP har idag i princip helt öppet övergett marxismen-leninismen-maoismen och förespråkar i stället Avakians så kallade ”nya syntes” såsom vägledning för världsrevolutionen, medan Prachanda och hans efterföljare alltmer öppet och skamlöst fungerar som ännu ett borgerligt parti i den gamla nepalesiska statens tjänst. På grund av denna nya revisionisms splittrande roll har RIM idag slutat att fungera och en del har intagit hållningen att man bör överge RIM och i stället skapa en ny internationell organisation. Perus Kommunistiska Partis position angående dessa motsättningar framlades med stor tydlighet i Partiets dokument Till den Internationella Konferensen i Stockholm den 17:e april 2010. Där vidhåller Partiet sin ståndpunkt, att det som behövs är en utvärdering av maoismens tillämpning, och därmed av RIM:s arbete och av kampen inom den internationella kommunistiska rörelsen – och sin oenighet med de som vill ”stryka ett streck” över dessa motsättningar genom att helt enkelt bilda en ny organisation. Ingen enighet kan uppnås utan kamp, d.v.s. genom att de felaktiga ståndpunkterna krossas och en ny enhet uppnås på högre nivå; en enhet grundad på marxismens principer. Liksom Ordförande Mao Tsetung konstaterade under kampen mot Chrustjovs revisionister, så är det inte kommunisterna, vilka obönhörligt håller fast vid marxismens principer, som är splittrare eller likvidationister – de verkliga splittrarna är, nu liksom då, de som vill ersätta dessa proletära principer med borgerliga principer och beröva marxismen dess revolutionära väsen; eller för att uttrycka det mer konkret, med PKP:s ord; det fundamentala i maoismen, d.v.s. makten. Det är de som i slutändan kapitulerar inför imperialismen och reaktionen, och sätter sina egna intressen före proletariatets och folkets, som splittrar och likviderar. I enlighet med denna ståndpunkt har därför PKP genom sin utlandsorganisation anordnat en rad internationella konferenser i just detta syfte, för att genom kamp om de avgörande frågorna uppnå enhet inom rörelsen och skoningslöst bekämpa denna nya revisionism varifrån den än må komma. Och det är en kamp som har varit mycket framgångsrik. Framför allt genom den Internationella Konferensen i Hamburg den 4:e december 2010, som var den sista i en serie sådana evenemang. Denna konferens visade tydligt hur PKP:s kamp för en utvidgad konferens med RIM:s medlemspartier – för att utvärdera maoismens tillämpning – är en framgångsrik kamp. Den visade just att PKP fullgör sin roll som röd fraktion inom den internationella kommunistiska rörelsen, inte genom att kompromissa med principer eller försonas med revisionism, utan genom att obevekligt hålla fast vid principerna och bekämpa revisionismen oförsonligen; genom att framhålla folkkriget i Peru som exempel och visa hur PKP har kunnat bibehålla kursen, fortsätta folkkriget och bevara och utveckla den nya makten just tack vare dess Anförarskap Ordförande Gonzalo, och tack vare att Partiets ledning fortsätter att tillämpa Gonzalos tänkande. Även om det råder oreda och oenighet i den internationella kommunistiska rörelsen, så är det felaktigt att framhäva denna sida ensidigt och därtill framställa det som något ensidigt negativt – detta är ett uttryck för pessimism. Att stormar uppstår och skapar oreda inom den internationella kommunistiska rörelsen är ingenting konstigt, det är tvärtom något helt naturligt och visar att lugn och ro inte kan råda så länge borgerliga positioner fortfarande existerar och utövar inflytande i rörelsen. Ordförande Mao Tsetung var mycket väl medveten om detta faktum: ”Under förra året rasade flera stormar på världsscenen. Vid Sovjetunionens kommunistiska partis tjugonde kongress rök de på Stalin i stor stil. Därefter reste imperialisterna två stormar mot kommunismen, och två stormiga debatter ägde rum inom den internationella kommunistiska rörelsen. (…) Vi känner i stället stor optimism: i själva verket tyder denna oreda just på att den röda fraktionens kamp går framåt och återverkar i hela rörelsen – och det är endast genom att insistera i samma kamp, samma principer – såsom de uttrycks i Partiets dokument till Konferensen i Stockholm – som denna kamp kommer att segra och därmed tjäna till en ny och högre enighet grundad på vår klass principer, och tjäna till att krossa imperialismens kontrarevolutionära planer. LEVE DEN PROLETÄRA INTERNATIONALISMEN!
|