Proletärer i alla länder, förena er!
LEVE DEN FÖRSTA MAJ, DEN INTERNATIONELLA ARBETARKLASSENS DAG!
VAL, NEJ! FOLKKRIG, JA!
Vi kommunister firar idag proletariatets dag tillsammans med vår klass över hela världen. Vi firar den internationella arbetarklassens hjältemodiga och ständigt pågående kamp mot borgarklassen som suger ut vår märg i fabrikerna, vid kassaapparaterna, i gruvorna, på vårdhemmen och på åkrarna, överallt där vår klass och världens förtryckta folk med sitt arbete dagligen skapar all den rikedom som samlas i utsugarnas händer. Det är i år 165 år sedan våra grundare Marx och Engels publicerade det Kommunistiska Partiets Manifest, vilket markerar den revolutionära arbetarrörelsens, den internationella kommunistiska rörelsens födelse, det manifest som kommer att fortsätta vara vårt program tills den dag vi har sopat bort utsugningen och klassamhället från jordens yta en gång för alla.
Vi firar denna första maj 2013 i en tid då kapitalismen i sin sista fas, imperialismen, befinner sig i sin allmänna och slutliga kris. Men det är också en tid då den härskande klassen, den imperialistiska bourgeoisien, tillfälligt har tagit initiativet i klasskampen och pressat tillbaka arbetarklassen över hela världen. Det finns idag inte längre något land i världen där arbetarklassen har makten (efter kapitalismens återinförande i Sovjetunionen 1956 och i Kina 1976). Den härskande klassen och dess fjäskande anhang av reaktionära intellektuella inom utbildningsväsendet, massmedia och kulturindustrin, gör allt för att beröva oss vårt klassmedvetande och vår enhet. Med sin ständiga propaganda och skamlösa historieförfalskning försöker de beröva oss vår historia och få oss att glömma eller förneka våra storslagna segrar och vårt mål. De enorma framstegen och förbättrade livsvillkoren för det arbetande folkets massor i de socialistiska länderna, segern över fascismen, kvinnorörelsens oöverträffade bedrifter i Sovjetunionen och Kina, de var alla resultat av det faktum att arbetarklassen hade tagit makten och försvarade den med sin egen armé och sin egen stat, inte av några "välvilliga" pampars reformer - och allt detta vill de idag att vi skall "fördöma" och sudda ut ur historieböckerna. "Arbetarklassen finns inte längre" säger de, och med diverse ideologiska besvärjelser om "mångfald", "frihet" och "demokrati" försöker de få oss att sluta kämpa för VÅR frihet. Vi säger: låt de vacklande opportunisterna och kappvändarna ljuga bäst de vill - arbetarklassen låter sig inte stoppas förrän utsugarnas välde är krossat.
Den tillfälliga kompromiss som borgarklassen, i samarbete med revisionisterna och opportunisterna, de reformistiska klassförrädarna, använde för att hålla revolutionen borta, har idag spelat ut sin roll och är för arbetarklassen varken önskvärd eller möjlig att återvända till. Fascismens, socialdemokratins och hela reformismens projekt är att förhindra revolutionen och försöka säkra fortsatt utsugning och borgerlig diktatur genom att skapa "fred" mellan klasserna. I ständig skräck för den revolutionära arbetarrörelsen tvingades borgarna till eftergifter, och genom sin orädda och envisa kamp tillkämpade sig arbetarklassen vissa rättigheter inom det kapitalistiska systemet: 8 timmars arbetsdag, rösträtt m.m. vilka alla genomfördes under borgarklassens högljudda protester. Med sina extraprofiter från utsugningen av de förtryckta folken i tredje världen fick imperialisterna råd att muta en viss del av arbetarklassen och skapade det skikt av privilegierade pampar, arbetararistokratin, som lät sig köpas för att gå borgarklassens ärenden och förvalta det socialdemokratiska "välfärds"-projektet - en "välfärd" skapad på bekostnad av världens arbetare och folken i tredje världen.
Men detta socialfascistiska "folkhem" kunde aldrig bli något annat än ett övergående tillstånd. Motsättningen mellan klasserna går inte att lösa inom det kapitalistiska systemet, utan endast genom att den nya klassen besegrar den gamla och störtar den. "Klassfreden" kan inte upprätthållas bara med smulor från utsugarnas bord, den kräver också stenhård repression och diktatur mot de arbetare som inte nöjer sig med smulorna, och både sossar och fascister, liksom alla reformistiska "arbetarpartier" vid makten, har alltid visat sin trohet mot borgarna genom att mörda och fängsla kommunisterna och förhindra spridningen av de upproriska idéerna på alla sätt. När de så lyckas pressa tillbaka och splittra arbetarklassen och tror sig ha avvärjt det omedelbara hotet om revolution, så behöver de inte längre kompromissa: de kan inte längre avstå från sina extraprofiter, de rättigheter vi tillkämpat oss dras tillbaka och "välfärden" avskaffas - och detta är vad vi ser idag i Sverige.
Alla de borgerliga partierna, moderater och sverigedemokrater, sossar och vänsterpartister och allt vad de heter, fyller sina funktioner inom den borgerliga diktaturen och tävlar om vem som bäst kan tjäna den svenska storbourgeoisiens intressen. Samtidigt som fascisterna i SD försöker splittra arbetarklassen och upprätthålla "klassfreden" med gamla ruttna nationalromantiska myter och rasism i stället för med "välfärd" - så domineras den så kallade "vänstern" fortfarande av dem som lever på drömmen om det imperialistiska "folkhemmet". De grupper som utgör den "utomparlamentariska vänstern", till vilka många ärliga revolutionärer och framstegsvänner söker sig i brist på bättre, är dock isolerade från arbetarklassen och agerar i praktiken fortfarande som stödgrupper åt Vänsterpartiet, eftersom de i stort har följt strömmen och hjälper borgarna att bekämpa allt som har med marxism, proletär revolution och vetenskaplig socialism att göra. Medan reformisterna i "KP" skryter om hur de "tar avstånd från maoismen" och helt i enlighet med detta fegt fördömer arbetarklassens uppror i förorterna, så hålls de "autonoma" grupperna tillbaka av sina småborgerliga ledarfigurers postmoderna teorier och småborgerliga livsstilsmoralism, och deras sporadiska deltagande i gatustrider blir inte mer än reklamjippon för reformisterna så länge de inte vägleds av arbetarklassen och dess ideologi. Vi ser en "vänster" som å ena sidan drömmer om att återupprätta "klassfreden" med utsugarna, och samtidigt står likgiltig inför, eller t.o.m. försvarar, samma borgares utsugning och folkmord i tredje världen. En sådan "vänster" blir ingenting annat än borgarlakejer, "socialchauvinister" som Lenin sade. Vi kan aldrig tillåta att arbetarklassen i Sverige eller något annat land luras att kämpa för "sina" imperialisters intressen gentemot folken i tredje världen och mot andra imperialistmakter.
Vi lever i en tid då alla motsättningarna i världen skärps: motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna i tredje världen (som idag är den huvudsakliga motsättningen), motsättningen mellan imperialistmakterna om världsherraväldet, som för oss allt närmare ett nytt världskrig, och motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen (som är den huvudsakliga i Sverige idag). Varje dag slaktas de arbetande folken i tredje världen av imperialistmakternas (och däribland Sveriges) folkmordsarméer, och varje dag intensifieras utsugningen av arbetarklassen världen över. Runtom i världen reser sig arbetarklassen och folken med vapen i hand för att kasta ut de imperialistiska ockupanterna. I Peru fortsätter Perus Kommunistiska Parti och dess Centralkommitté att leda det segerrika folkkriget under svåra omständigheter, och utvecklar massarbetet på fabrikerna, på landsbygden, i skolorna. Detta folkkrig går, genom att tillämpa marxismen av idag, maoismen, på Perus specifika förhållanden, på så vis i spetsen för de kommunister som inlett revolutionära krig under maoismens fana världen över, i Indien, Filippinerna och på andra platser, och idag handlar kampen i den internationella kommunistiska rörelsen om att försvara och tillämpa marxismens principer, vilket innebär att etablera marxismen-leninismen-maoismen som tredje, nytt och högre stadium av arbetarklassens allmängiltiga ideologi. Som en del av detta är det nödvändigt att avslöja och krossa den imperialistiska plan som går ut på att med "fredsavtal" och diverse "kompromisser" och med hjälp av så kallat "kommunistiska" och t.o.m. falska s.k. "maoistiska" partier, tämja och sätta stopp för revolutionen, såsom skett t.ex. med kapitulationen i Nepal.
Även i Sverige skärps klasskampen, och till trots mot det allmänna förfallet inom "vänstern" under revisionisternas och opportunisternas dominans, så ser vi små men goda tecken på ett växande klassmedvetande; arbetarungdomar som kämpar mot borgarstaten i förorterna under allt mer organiserade former, kamrater som samlas för att studera marxismen, för att lära sig om den historia och de erfarenheter som tillhör vår klass och som borgarna försöker ta ifrån oss; och ett växande avståndstagande från det borgerliga valspektaklet. Den tiden är förbi då arbetarklassen kunde använda sig av de borgerliga parlamenten och valen som taktik - idag tjänar dessa endast till att sprida opportunismen och legitimera borgarklassens fortsatta diktatur. Ett "arbetarparti" kan inte ingå i det borgerliga parlamentariska systemet utan att i ord och handling svära trohet till borgarklassens diktatur och fördöma revolutionen.
Vad arbetarklassen behöver i Sverige är ett Parti som gör det ett arbetarparti skall göra, ett Parti som tar sitt ansvar som arbetarklassens förtrupp; som leder klassens kamp för våra dagskrav, men inte för att fortsätta köpslå med utsugarna, utan som en del av kampen för makten. Inte ett parti av byråkrater eller livsstilsrevolutionärer, som babblar och anpassar sig till borgarnas spelregler medan de "väntar" på en revolution som skall "komma" i framtiden, utan ett disciplinerat, militariserat Parti som idag bygger upp den organisation som krävs för att krossa borgarstaten och erövra makten genom långvarigt folkkrig. Ett Kommunistiskt Parti som består av arbetarklassens bästa söner och döttrar, som lever och kämpar tillsammans med massorna på arbetsplatserna och i bostadsområdena, som tillämpar arbetarklassens ideologi på Sveriges specifika förhållanden, som aldrig säljer ut klassens principer för några kortsiktiga lättvunna fördelar. Ett Parti som leder den svenska revolutionen, inte bara för att krossa den svenska bourgeoisiens välde, utan för att tillsammans med det internationella proletariatet och världens folk krossa hela det imperialistiska världssystemet. För att genomföra den socialistiska revolutionen i Sverige och tillsammans med arbetarklassen och folken i hela världen fortsätta mot vårt slutliga mål, ett samhälle utan klasser och utan utsugning, det kommunistiska samhället.
LEVE DEN FÖRSTA MAJ, ARBETARKLASSENS DAG!
LEVE MAOISMEN, NED MED REVISIONISMEN!
NED MED DEN PARLAMENTARISKA KRETINISMEN!
FÖR REKONSTITUTIONEN AV SVERIGES KOMMUNISTISKA PARTI!
FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN!
Studiecirkeln 24:e september
1 maj 2013