Proletärer i alla länder, förena er! FÖRSTA MAJ 2015: ARBETARKLASSEN I SPETSEN FÖR KAMPEN MOT IMPERIALISMEN Arbetarklassen har en unik roll i historien: det är den klass som "inte har något att förlora utom sina bojor", och därför den enda klass som kommer att kunna begrava kapitalismen och avskaffa klassamhället och all utsugning. Motsättningen mellan arbetarklass och borgarklass är den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska samhället, och den går bara att lösa genom att arbetarklassen - som ledande klass i allians med andra förtryckta klasser - tar makten, d.v.s. med sina vapen och sina organisationer krossar den borgerliga staten och bygger sin egen stat för att bygga socialism och sedan fortsätta revolutionen tills det inte längre finns några klasser eller någon stat. Dessa grundläggande principer, baserade på arbetarklassens erfarenheter och hela klasskampens historia, har varit självklara utgångspunkter för den revolutionära arbetarrörelsen sedan dess uppkomst på 1800-talet. Men ända sedan dess och fram till våra dagar finns det borgerliga och småborgerliga "socialister" av olika slag, alltifrån fackpampar och sossebyråkrater till borgerliga intellektuella, som ständigt försöker finna sätt att hantera klasskampen mellan borgare och proletärer så att borgarstaten och kapitalismen skall kunna bevaras - eftersom de själva värnar om de privilegier som detta system ger dem. Typiskt för denna sorts "socialister", som gör allt för att vara "rumsrena" i borgarklassens ögon, är att de förnekar arbetarklassens historiska roll som ledande klass. De försöker i stället lura på oss illusioner om en klasslös kamp mellan "bra och dåliga ideologier", som om det vore idéer som skapade verkligheten i stället för tvärtom. I själva verket tjänar deras politik - som t.ex. de olika varianterna av illusionen om den "fredliga övergången till socialism" - enbart borgarklassen. Deras reformism och anarkism tjänar till att passivisera vår klass, ställa oss under borgerlig och småborgerlig ledning, och förhindra att vi åtar oss vår historiska roll och begraver kapitalismen för alltid. Problemet med dessa reformister och revisionister (de som reviderar arbetarklassens mål och principer) är inte att de förespråkar andra medel för att nå samma mål, utan att de strävar efter helt andra mål. För lite drygt hundra år sedan gick kapitalismen in i sin högsta och sista fas och blev till imperialism. Det betydde bl.a. att ägandet och makten koncentrerades allt mer till ett fåtal stora monopolkapitalister, och att världen ekonomiskt delas upp mellan monopolen i ett fåtal rika länder som suger ut ett stort antal fattiga förtryckta länder. För att kunna överleva måste imperialisterna ständigt expandera och öka sina profiter, vilket oundvikligen gör att de gång på gång måste inleda nya krig och begå nya folkmord för att omfördela territorierna och upprätthålla sin dominans. Denna uppdelning i imperialistiska och förtryckta nationer och det barbariska förtrycket, folkmorden och svälten som den innebär, präglar på ett avgörande sätt förutsättningarna för klasskampen i hela världen. Den grundläggande motsättningen fortsätter att vara den mellan borgare och proletärer, men huvudmotsättningen på världsnivå, d.v.s. den som påverkar alla de andra motsättningarna, har idag blivit motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna i tredje världen. Imperialismen innebär t.ex. som Lenin sade, att "Det privilegierade skiktet av de imperialistiska makternas proletariat lever delvis på bekostnad av de icke-civiliserade folkens hundratals miljoner". Detta betyder inte att arbetarklassen i de imperialistiska länderna har blivit en "reaktionär klass" eller att "klasskampen ersätts med antiimperialism" och dylikt nonsens, men innebär däremot att en del av klassen - fackpampar m.fl. - förvandlats till en arbetararistokrati, ett förborgerligat skikt som inte längre tillhör proletariatet utan försvarar det utsugarsystem som mutat dem med hjälp av sina extraprofiter från de undertryckta länderna. Det innebär också att de övre skikten av arbetarklassen t.ex. i Sverige fortfarande kan dras med i försvaret av den imperialistiska staten och den borgerliga ordningen i stället för att förena sig med sina klassbröder och med de förtryckta folken. Förhållandena under imperialismen innebär att de förtryckta folken i tredje världen och deras befrielsekamp mot imperialismen objektivt sett blir en del av den proletära världsrevolutionen; endast genom att arbetarklassen i de imperialistiska länderna förenar sin kamp med denna befrielsekamp kan vi besegra utsugarna i hela världen. Samtidigt så är det idag ett tydligt faktum att arbetarklassen i de förtryckta nationerna måste gå i spetsen för de demokratiska revolutionerna mot imperialismen och de feodala resterna i dessa länder för att kunna leda befrielsekrigen till seger och bygga socialism, och de folkkrig och väpnade kamper som idag leds av maoistiska Kommunistiska Partier i länder som Peru, Indien, Filippinerna etc. är lysande exempel på detta. Vi väljer att insistera på dessa saker denna första maj, därför att det idag är mer tydligt än någonsin att kapitalismen - imperialismen - befinner sig i sin slutliga kris och står redo att sprida än mer död och förintelse genom nya folkmord och omfördelningskrig, samtidigt som de angriper våra rättigheter och intensifierar utsugningen av vår klass även i imperialistiska länder som Sverige. Detta kräver att arbetarklassen åtar sig sin historiska uppgift att leda och ena folken i alla länder för att föra krig mot det imperialistiska systemet och alla dess underhuggare, i stället för att liksom fascisterna och reformisterna svansa efter den ena eller den andra imperialistmakten (USA, Ryssland, Kina, Tyskland) och sprida reformistiska illusioner för att försöka rädda detta system. Endast genom att bygga sina Kommunistiska Partier i varje land - partier som är raka motsatsen till alla de borgerliga partierna från höger till "vänster" - och bygga en revolutionär arbetarrörelse som är ekonomiskt, politiskt och militärt oberoende av alla de reaktionära staterna, kan arbetarklassen gå framåt. Detta kan vi inte göra genom att försöka anpassa vår kamp och våra paroller till vad som passar borgarna, småborgarna eller ens de övre skikten av vår egen klass, utan genom att gå till vad Engels kallade "den understa massan" av arbetare, den faktiska majoriteten som inte är infekterad av den "borgerliga respektabiliteten", och genom att föra en ständig kamp på liv och död mot revisionismen, som är huvudfaran inom arbetarklassens led. Upproret kokar redan även här i Sverige, och kommunisternas plikt är att delta i det, vägleda det och utveckla det, inte att försöka dämpa det. LEVE DET INTERNATIONELLA PROLETARIATET!
|