Lika barn leka bäst: polisvåldet och fascismen
Många är eniga i att fördöma det polisvåld som den svenska staten genom sina polisstyrkor använde mot de människor som rest sig i rättfärdig protest mot den organiserade fascismen i Malmö. En fascism som tolereras och agerar med medgivande inte bara från polisen, som ger tillstånd till offentliga manifestationer, utan också av representanter för stat och regering, som säger att vi inte kan ”begränsa yttrandefriheten”; att så länge dessa fascister yttrar sig under fredliga former så kan vi inte förbjuda det, för då skulle vi bryta mot lagen om ”yttrandefriheten”. Många låter sig emellertid vilseledas av massmedia och vill framställa den här typen av handlingar från statens repressionsapparat (Ådalen, Göteborg, Kärrtorp, brutna armar i häktet, dödsskjutningar av försvarslösa äldre etc.) som om de vore blott ”excesser” eller ”misstag” begångna av några ”rötägg” inom polisen, som tillsammans med de ”goda poliserna” (alltså cheferna) sedan säger att de ändå handlat enligt lagen mot dem som inte bara bröt mot den utan dessutom gjorde det på ett våldsamt sätt, beväpnade med stenar, smällare, knivar etc.
Höjden av cynism ser vi i hur de håller på att vänja det svenska folket vid att acceptera något som är nästan unikt i världen: att polisen anmäler sig själv, och därför också skall utreda sig själv. D.v.s. att de skall göra ett slags självpsykoanalys eller Mea Culpa. D.v.s. ”låta katten vakta grädden”. Detta är en del av den fascistiska politik som den svenska staten bedriver på uppdrag av den härskande borgarklassen för att hålla nere arbetarklassen och alla förtryckta. Fascismen kommer alltså inte från de små fascistsekterna eller från SD – deras roll är snarare att försöka marknadsföra den fascism som redan är ett faktum till befolkningen i övrigt.
Vad massmedia döljer är att ursprunget till polisens hat och skräck gentemot folkliga resningar är statens själva natur, och dess funktion: att försvara nämnda imperialistiska stat, som suger ut folken i tredje världen och proletariatet och folket i sitt eget land.
Det är därför lämpligt att läsa vad Lenin skrev, då han citerade Engels för att illustrera den vetenskapliga uppfattningen om staten. Staten är inte någon allsmäktig Gud, som befinner sig ovanför klasserna och hjälper dem att försonas, så att vi alla kan leva i himmelriket på jorden, där alla demonstrationer och protester mot orättvisorna och fascismen skall ske genom de byråkratiska apparaterna, givetvis med utgångspunkten att den heliga ”borgerliga demokratin” (d.v.s. kapitalismen) är okränkbar och omöjlig att avskaffa; d.v.s. den eviga staten, den högsta punkten och slutet för mänsklighetens utveckling, historiens slut (Fukuyama), förrummet till det jordiska paradiset:
”’Staten’, säger Engels, i det han gör en sammanfattning av sin historiska analys, ’är sålunda ingalunda en makt, som påtvingas samhället utifrån. Lika litet är den 'den sedliga idéns verklighet', 'förnuftets bild och verklighet', som Hegel påstår. Den är snarare en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig självt, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att lösa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom 'ordningens' gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten.’
Här är marxismens grundidé beträffande statens historiska roll och betydelse fullständigt klart uttryckt. Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.”
Och den roll som tillfaller polisen och statens övriga repressiva väpnade apparater är att undertrycka varje försök till uppror från massornas sida, eller varje ansats eller uppmaning till detsamma. Och de undertrycker upproret med ännu större frenesi om detta har avsikten att bygga en proletär stat, ett socialistiskt samhälle:
”’Denna offentliga våldsmakt existerar i varje stat. Den består inte bara av beväpnade människor utan också av sakliga bihang, fängelser och tvångsanstalter av alla slag, om vilka gentilsamhället ingenting visste... ‘
Engels utvecklar begreppet om den "makt", som kallas stat, denna makt, som utgått från samhället, men ställer sig över detta och alltmer fjärmar sig från det. Vari består denna makt framför allt? I speciella förband av beväpnade människor, som har fängelser m.m. till sitt förfogande.” (Lenin - Staten och revolutionen)
Vad vi ser nu i Sverige är att polisen, såsom en av den imperialistiska statens tvångsapparater, auktoriserar de fascistiska krafterna, låter dem röra sig fritt, låter dem fritt uttrycka och sedan utöva sina idéer på gatorna, liksom de tillåts göra i parlamentet, för att avleda klasskampen, bort från kampen mot den svenska imperialismen och hela imperialismen. Och detta sker i en situation då de än en gång förbereder sig för valcirkusen för att välja vilken chefsclown som skall representera utsugarklassen och fortsätta med vapenförsäljningen till krigen i tredje världen, fortsätta utsugningen av proletariatet och de fattiga massorna i Sverige. På det sättet vill de få oss att glömma att klasskampen mot det kapitalistiska samhället är det centrala, och att folket redan har fått känna på vad den fascistiska socialdemokratin är, liksom vad den avgående ”allians”-regimen är. Det är dags att öppna ögonen och inte förvänta sig något från varken byråkrat- eller finansbourgeoisien. För närvarande kan de små fascistsekterna inte vara huvudmåltavlan; mer brådskande är att höja folkets klassmedvetande och fokusera på kampen mot den borgerliga staten och den parlamentariska kretinismen, som marknadsförs av både de ”borgerliga” och de revisionistiska, borgerliga ”arbetarpartierna” (självutnämnda kommunister/socialister) i Sverige. Det är därför vi kallar till bojkott av de borgerliga valen.
Som det stod på en skylt vid en av demonstrationerna: ”en polis är en polis” – han är alltid en vakthund som vaktar den härskande klassens intressen, och därav hans hat mot varje folklig protest; och ännu mer om denna är beväpnad med stenar etc. Men polisens våld, liksom fascistsekternas, riktar sig till syvende och sist mot upprättandet av en socialistisk stat, ett rättfärdigt samhälle lett av de proletära styrkorna. Lika barn leka bäst. Båda är emot proletariatets och de djupaste massornas intressen, och båda är skapade för att undertrycka deras kamper och deras strävan för ett socialistiskt samhälle på vägen mot det klasslösa samhället.