Armodet och förtrycket ökar allt mer, här i landet och i världen. Imperialisterna, som utnämnt sig till planetens härskare i makt av sitt guld och sina vapen, låter sina folkmördande horder dra fram över jorden. De utkämpar sitt krig för att än mer underkuva och utsuga de förtryckta folken och nationerna samtidigt som de förbereder ett tredje världskrig som kommer att vara den största människoslakten någonsin. Alla motståndets röster förföljs med skoningslös repression. Allt som ger de förtryckta hopp ska krossas för att ersättas med nattens oändliga mörker. Blodsugarna vill få oss att tro att detta helvete är den bästa av världar, i sitt högmodiga rus drömmer de om slavägarnas slutliga seger. De misstar sig. Det är de som går mot sitt nederlag, för i världen dånar slagordet: Det är rätt att göra uppror!

Imperialisterna gräver sin egen grav

Imperialismen är krig och reaktion över hela linjen, överallt och utan undantag. I Afrika, Asien och Latinamerika kämpar imperialisterna mot varandra genom sina lakejer, men främst riktas nu udden mot de förtryckta folken. I länder som Irak, Afghanistan och Somalia, försöker imperialisterna krossa folkets kamp med blod och eld, men överallt går de från nederlag till nederlag och konsekvensen av deras mördande blir att motståndet stärks. Yankee-imperialismen, i sin roll som gendarm och enda hegemoniska supermakt, har försökt sluka mer än den kan svälja. De svenska imperialisterna är överallt aktiva i imperialismens krig. I Afghanistan står svenska knektar i vapen och deras antal ökar, de genomför folkmord och "oskadliggör" motståndsledare. I Irak biter "det svenska stålet" från Bofors - i ockupanternas händer - sönder de fattigas kroppar. På Afrikas horn intrigerar och manipulerar de svenska imperialisterna för att splittra folkets kamp med en långsiktig plan för att stärka sin ställning i regionen. I Europa deltar de i ockupationen av Balkan, samtidigt som de allt aggressivare roffar åt sig allt de kan i Baltikum och Centraleuropa. De är ständigt där, de "goda imperialisterna" från Sverige, som i namn av "mänskliga rättigheter", "demokrati", "utveckling" med mera, breder väg för den svenska storbourgeoisiens superprofiter. De stöter även på motstånd. I den anti-imperialistiska kampen ser motståndskämparna inte skillnad på en "god" och en "ond" imperialist. Därför transporteras svenska imperialistknektar numera hem från Afghanistan i likkistor. Det är inte dåligt, det är bra. För imperialisterna handlar inte i vårt intresse, de handlar i sin egen klass intresse. Sveriges arbetare och förtryckta har ett gemensamt intresse med folken i de förtryckta länderna: imperialismens krossande. Allt som försvagar imperialismen är bra för oss, allt som skadar vår fiende är bra för oss och den svenska imperialismen är alltid och allestädes den svenska arbetarklassens huvudfiende. Att de svenska imperialisterna allt mer hämningslöst deltar i det imperialistiska kriget betyder att de kommer att lida allt större nederlag och det kommer att påskynda utvecklingen av den revolutionära situation som redan finns.

Revisionisterna är arbetarklassens värsta fiender

I det läge som nu råder kräver framåtskridandets krafter ledning. Vi vet det och klassfienden vet det. Och det är här de har sitt dödligaste vapen, deras köpta lakejer, deras agenter inom arbetarklassen: revisionister och opportunister av alla slag. Samtidigt med imperialismen uppkom ett skikt av förborgerligade arbetare, arbetararistokratin, vilka gjorde gemensam sak med imperialisterna. Dessa kallade sig marxister men förde fram en perverterad version av marxismen, en reviderad, tandlös och ofarlig smörja som inte hade något med marxismen att göra. Dessa revisionister och deras senkommande är ansvariga för de revolutionära arbetarpartiernas förvandling till borgerliga partier och för kapitalismens återupprättande i de tidigare socialistiska staterna. I Sverige är det mest kända revisionistpartiet "vänsterpartiet", men det finns en hel uppsjö grupperingar av denna typ, såsom "r:arna", femtekolonnarna i det Hagelska "skp", trottepacket m.fl., vilka alla, enligt sin egen avarts logik, försöker framställa sig som företrädare för arbetarklassens intresse. Det är de inte. De kämpar inte för den socialistiska revolutionen, för proletariatets diktatur, världsrevolutionen eller kommunismen, oavsett om de säger så eller inte. Deras praktik är det uppenbara beviset: på sin höjd sitter de i någon parlamentarisk församling och brölar om en anslagstavlas placering, eller kränger någon tidning, finansierad av imperialiststaten, i vilken de anstränger sig för att vara de bästa ekonomisterna. Så fort arbetarklassen tar ett verkligt steg framåt i sin kamp är de på plats för att mana till "lugn och besinning", för att föra kampen in i legalismens återvändsgränd. De anstränger sig framförallt för att neutralisera radikaliserade arbetare och ungdomar genom att korrumpera dem med lön och "inflytande" i statliga och korporativa institutioner, främjande den mest vulgära karriärism. Det som alla revisionistgrupperingarnas reella politiska verksamhet kan sammanfattas i, är att de utgör ett "vänster-alibi" för det socialfascistiska sossepartiet. De gör ingenting för att leda arbetarklassen till revolutionen, tvärtom är allt deras tal om "motstånd" endast en bedräglig väg till samförstånd med blodsugarna. De anarkistiska gaphalsarna är inte bättre, ej heller de tjänar arbetarklassens sak. Trots deras "radikala" teater utgör de inget hot mot den rådande ordningen utan tjänar endast som katalysator för vissa småborgares politiskt pubertala "uppror". Om de råkar få en viss kraft ger de sig hän åt de mest reformistiska projekt. Utan en fullständig brytning med revisionismen och opportunismen kan det inte bli tal om en verklig kamp mot imperialismen.

Folkkrig är vägen

Över hela världen kämpar folken mot imperialismen. Även i de imperialistiska länderna kämpar arbetarklassen och folket mot den härskande klassen. Revolutionen är den historiska och politiska huvudtendensen och en ny stor våg av den proletära världsrevolutionen utvecklar sig. I spetsen för denna ny stora våg står Perus Kommunistiska Parti (PKP) som leder ett marxist-leninist-maoistiskt, gonzalos tänkande, folkkrig, som är den fackla som visar vägen för världens alla arbetare och förtryckta. Även i Indien, Turkiet, Bangladesh, Filippinerna och andra länder utvecklar maoistiska Partier folkkrig och väpnade kamper. Folkkriget i Peru visar vägen ut ur imperialismens helvete: folkkrig under ledning av det militariserade marxist-leninist-maoistiska Kommunistiska Partiet. Det är en kamp som bevisar det faktum att kommunismen aldrig besegrats, det som gjort bankrutt är revisionismen. Det är detta som vi måste förstå väl: det finns en väg, det finns en hoppets fackla. Marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, är det internationella proletariatets ideologi; att vara marxist idag betyder att vara maoist. Men det räcker inte med att ha en riktig ideologi, den måste också tillämpas på varje lands säregna förhållanden såsom Ordförande Gonzalo, världens idag störste levande marxist-leninist-maoist, gjort i Peru, frambringande gonzalos tänkande som ger viktiga bidrag till marxismens allmänna utveckling. Det Kommunistiska Partiet är arbetarklassens medvetna organiserade förtrupp vars uppgift är att leda arbetarklassen i att genomföra revolutionen, upprätta proletariatets diktatur och, med successiva kulturrevolutioner, tillsammans med hela mänskligheten marschera in i kommunismen. Det är ett sådant Parti som idag saknas i Sverige och många andra länder; därför kämpar massorna i blindo och deras kamper kan usurperas av allehanda charlataner. Kommunisternas uppgift är att återbilda det Kommunistiska Partiet för att så fort som möjligt inleda folkkriget. Det finns en revolutionär situation i ojämlik utveckling här i landet och i hela Europa. Överallt står den väpnade kampen på dagordningen. Det som kommunisterna och revolutionärerna, här i landet och i hela världen, måste göra är att förkroppsliga maoismen, återbilda det Kommunistiska Partiet och inleda folkkrig tillämpat till de säregna förhållandena. Det handlar om att våga, precis som Ordförande Gonzalo och PKP gjorde när de 1980 inledde folkkriget i Peru. Så kommer alla arbetare och förtryckta resa sig under maoismens fana och med världsfolkkrig sopa bort imperialismen från jordens yta. Så kommer också Sveriges arbetarklass fullgöra sin historiska uppgift och plikt som en del av det internationella proletariatet.

Det är rätt att göra uppror!

Förena er under Maoismen!

Folkkrig till kommunismen!