Proletärer i alla länder, förena er! ARBETARKLASSEN I SPETSEN FÖR KAMPEN MOT RASISMEN Liksom de flesta andra europeiska länder så har Sverige nu för tiden ett s.k. ”invandringskritiskt”, d.v.s. öppet rasistiskt, parti i riksdagen. För alla revolutionärer och framstegsvänner är det en självklarhet att bekämpa fascistiska och rasistiska grupper som denna, men vi kan inte göra det utan att samtidigt avslöja och bekämpa hela systemet, d.v.s. den imperialistiska svenska staten och hela dess etablissemang av riksdagspartier ”från höger till vänster”. Rasismen är nämligen inte ett resultat av ”okunskap”, ”fördomar” eller någon slags naturlig ”främlingsfientlighet” hos det svenska folket, som de där uppe försöker inbilla oss. Den är en del av utsugarklassens ideologi som påtvingas oss uppifrån med hjälp av hela deras följe av borgerliga intellektuella och massmedia, och den är en naturlig del av den imperialistiska världsordningen. Arbetarklassen är därför rasismens och fascismens naturliga och mest konsekventa fiende, och har alltid stått i främsta ledet i kampen mot dessa. Var kommer denna rasism ifrån? Varför fortsätter den att dyka upp i olika former under detta system, oavsett vilka av borgarklassens partier och fraktioner som för tillfället har makten? Svaret är att rasismen är oundviklig i ett system som bygger på att ett fåtal imperialistiska länder (såsom Sverige) suger ut det stora flertalet av förtryckta länder i tredje världen, samtidigt som de suger ut den inhemska arbetarklassen och folket. Den rasistiska ideologin skapades och fortsätter att existera för att 1) rättfärdiga dessa imperialisters utsugning och folkmord i de förtryckta nationerna, och 2) för att splittra arbetarklassen och dra uppmärksamheten bort från klasskampen. Att försöka ena befolkningen i de egna länderna mot de förtryckta folken och för borgarklassens makt och dess erövringskrig – detta är ett av fascismens främsta kännetecken. Samtliga partier i den svenska riksdagen är delar av detta imperialistiska system – oavsett inre motsättningar mellan dem så representerar de olika fraktioner av storbourgeoisien och har uppgiften att försvara det rådande systemet. Därför kan de inte heller vara några verkliga ”antirasister”. Alla dessa hycklare, de som ”gillar olika” och pratar om ”mångkultur”, från (V) till (KD), vill så gärna ha invandrare i Sverige – för att utnyttja dem som en reserv av billig arbetskraft, ett skikt av särskilt nedtryckta och utsugna arbetare. Det är detta de menar när de talar om ”solidaritet” och att ”ställa krav”, såsom Annie Lööf (C) när hon säger att ”arbetskraftsinvandringen är en självklar del i nybygget Sverige”. Och dessa invandrare skall givetvis vara tacksamma och buga med mössan i hand för att imperialisterna bombat sönder deras länder och låtit dem komma hit, till den ”svenska idyllen”; de förväntas svära trohet till den svenska imperialismens ”paradis” – och det är detta som kallas ”integration”. Men det tillhör inte arbetarklassens tradition att vara underdånig. Då denna intensifierade utsugning blir allt värre, och arbetarklassen i förorten vägrar vara tacksamma och underkasta sig systemet och borgarstaten, då behöver de där uppe ta till andra medel. Därför har de under årtionden låtit ett parti som SD, uppbyggt av de mest chauvinistiska och rasistiska elementen från alla de övriga partierna, växa sig starkt och bygga upp sitt arbete i lugn och ro. På så sätt har de nu ett parti i riksdagen för att driva fram den rasistiska hets som de andra behöver för att ytterligare trycka ner de lägsta skikten av arbetarklassen, samtidigt som de kan rynka på näsan åt dessa ”främlingsfientliga” och framställa sig själva som godhjärtade ”mångkulturalister”. Oavsett om de babblar tills de är röda i ansiktet om ”arbetskraftsinvandring” och ”solidaritet”, om de öppet driver rasistisk hetspolitik som socialfascisten Reepalu med sitt förslag om ”andra klassens medborgare”, om de ivrigt ger sitt stöd till imperialismens folkmord i Libyen, som Vänsterpartiet, eller om de förskräckt tar avstånd från upproren i förorterna, som de s.k. ”revolutionärerna” i (KP), så deltar de alla i ett krig mot arbetarklassen och folket, i vilket rasismen är ett gammalt beprövat verktyg. Genom att måla upp SD som någon slags ”upproriskt” parti som påstås representera ”folkets röst” försöker de lägga över sin egen rasistiska agenda på det arbetande folket – liksom den tyska borgarklassen gjorde med nazisterna eller den italienska med Mussolinis fascister. Arbetarklassen har historiskt alltid varit den kraft som mest konsekvent och ihärdigt har bekämpat rasism och fascism, just därför att det är den klass som inte har något att förlora på att fullständigt krossa detta utsugarsystem. Och Sverige är inget undantag: medan socialfascisterna och alla de andra borgarna villigt öppnade landet för de tyska fascisterna under kriget, så var de svenska kommunisterna de enda som gjorde motstånd - med väpnade aktioner. Och även i Sverige har det alltid varit borgarnas representanter som suttit och skakat i sin riksdag och ”fördömt våldet” när arbetarna gått ut på gatan och kastat sten på borgarstatens polisstyrkor. På samma sätt måste arbetarklassen, och alla revolutionärer och framstegsvänner, bekämpa inte bara SD och andra bruna stormtrupper, utan hela den imperialistiska staten och den s.k. demokrati som bara är till för att legitimera borgarklassens diktatur. Kampen mot rasismen måste därför vara en del av hela arbetarklassens kamp – och målet för denna kamp är inte att få några fler smulor från Wallenbergs bord, eller att mildra utsugningen och repressionen – målet är att ta makten. MOT BORGARNAS RASISTISKA POLITIK OCH HELA DERAS STAT!
|