Perus Kommunistiska Partis grundare José Carlos Mariátegui skrev, utöver alla de viktiga verk där han analyserar det peruanska samhället och den peruanska revolutionen, också en lång rad lysande texter om kulturen och konsten, alltid utifrån en proletär klassposition. Många av dessa har aldrig översatts till andra språk, och vi i Vänskapsföreningen Sverige - det Nya Peru är därför glada över att kunna presentera denna nya översättning av Mariáteguis artikel om den sovjetiske författaren Fjodor Gladkov och hans roman Cement. Vi anser att den är ett mycket givande bidrag till en diskussion om den proletära litteraturen, och vi rekommenderar givetvis alla att även läsa Gladkovs bok, vilken finns i svensk översättning. Redaktionen, Informationsbulletinen det Nya Peru, juni 2011
JOSÉ CARLOS MARIÁTEGUI
För det första, märk väl att Cement inte är något propagandaverk. Det är en realistisk roman, i vilken Gladkov över huvud taget inte har syftet att förföra dem som, nära eller långt borta från Ryssland, som väntar på att revolutionen skall visa sitt gladlynta ansikte för att bestämma sig för att följa den. Den borgerliga pseudo-realismen – inklusive Zola – hade vant sina läsare vid en viss idealisering av de karaktärer som representerade godheten och dygden. I grunden hade den borgerliga realismen i litteraturen inte förkastat romantikens anda, mot vilken den verkade reagera oförsonligt och antagonistiskt. Dess nyskapande var nyskapande i tillvägagångssättet; i sceneriet, i klädseln. Bourgeoisien, som i historien, i filosofin, i politiken hade vägrat att vara realistisk, fastklamrad vid sin vana och sin princip att idealisera eller förklä sina motiv, kunde inte vara realist i litteraturen. Den sanna realismen kommer med den proletära revolutionen, då termen ”realism” och den konstnärliga kategori denna betecknar i litteraturkritikens språk fått så dåligt rykte att man känner det trängande behovet att mot denna sätta termerna ”superrealism”, ”infrarealism”, etc. Förkastandet av marxismen, som är liknande till sitt ursprung och sin process, förkastandet av freudianismen, som Max Eastman observerar i Revolutionens vetenskap, som har så fel i andra aspekter, är hos borgarklassen en logisk – och instinktiv – attityd, som inte ger sitt samtycke till att den borgerliga litteraturen frigör sig från sin tendens att idealisera karaktärerna, konflikterna och upplösningarna. Melodramen, både i litteraturen och filmen, följer denna tendens som kämpar för att hos småbourgeoisien och proletariatet bibehålla hoppet om ett sådant slut, vunnet genom resignation snarare än genom kamp. Yankee-filmen har fört denna optimistiska och rosenröda småborgarnas pedagogik till sin mest extrema och mäktiga industrialisering. Men den materialistiska historieuppfattningen måste i litteraturen leda till att man överger och förkastar dessa eländiga recept. Den proletära litteraturen tenderar naturligt till realism, liksom den socialistiska politiken, historiografin och filosofin. Cement tillhör denna nya litteratur, som i Ryssland har föregångare sedan Tolstoj och Gorkij. Gladkov skulle inte ha frigjort sig från den mest medelklass-aktiga kärlek till melodramen, om han då han skissade fram denna revolutionens robusta kader hade bekymrat sig om att mjuka upp dennas färger och linjer för propagandans och idealiseringens skull. Sanningen och styrkan i hans roman – konstnärlig, estetisk och mänsklig sanning och styrka – ligger just i dess hårda ansträngning för att skapa ett uttryck för revolutionär heroism – det som Sorel skulle kalla ”det proletärt storslagna” – utan att utelämna något av misslyckandena, desillusionerna, det andligt sönderslitande som detta hjältemod övervinner. Revolutionen är ingen renässans-änglarnas idylliska apoteos, utan en klass’ väldiga och smärtsamma strid för att skapa en ny ordning. Ingen revolution, inte heller kristendomens, inte heller reformationens och inte heller borgarklassens, har genomförts utan tragedi. Den socialistiska revolutionen, som drar människor ut i strid utan överjordiska löften, som kräver av dem en extrem och ovillkorlig hängivenhet, kan inte vara något undantag från denna ofrånkomliga historiska lag. Ännu har den bedövande, paradisiska revolutionen inte uppfunnits, och det är oundgängligt att vidhålla att människan aldrig kommer att nå höjdpunkten för sin nya skapelse utan en svår och smärtsam ansträngning i vilken smärtan och glädjen kommer att ha samma intensitet. Glieb, arbetaren i Cement, skulle inte vara den hjälte han är om hans öde inte hade krävt någon uppoffring. Hjälten når alltid sitt mål blodig och söndersliten: endast till detta pris når han sitt hjältemods fullkomlighet. Revolutionen måste utsätta Gliebs själ, känslor och instinkter för extrema prövningar. Hans kvinna, hans härd, hans dotter, hans bädd eller hans rena kläder, kunde inte vänta på honom vid någon stilla oas, skyddade från varje storm. Och Dacha måste, för att vara den Dacha vi känner i Cement, i sin tur genomgå de hemskaste prövningar. Då revolutionen bemäktigar sig Dacha helt och oförsonligt, kan den inte annat än att göra henne till en hård och kraftfull militant. Och i denna process måste den äkta makan, modern och hemmafrun försvinna; allt, absolut allt måste offras för revolutionen. Det är absurt, det är infantilt att vilja ha en hjältinna som Dacha, mänsklig, mycket mänsklig, men att innan man bedömer henne som revolutionär kräva bevis på hennes äktenskapliga trohet. I inbördeskrigets stränghet känner Dacha alla farans breddgrader, alla ångestens nivåer. Hon ser sina kamrater bli hudflängda, torterade, arkebuserade; själv undflyr hon döden blott genom en tillfällighet; vid två tillfällen närvarar hon vid förberedelserna till sin egen avrättning. I spänningen under denna kamp, som utkämpas medan Glieb kämpar långt därifrån, står Dacha bortom all sexuell moralisk kod: hon är ingenting annat än en militant, och kan bara svara för sina handlingar som en sådan. Hennes utomäktenskapliga kärlek saknar all syndig vällust. Flyktigt och sorgset älskar Dacha den soldat, som slåss för samma sak som hon, och som går ut i strid, som kanske aldrig mer kommer att återvända och som behöver denna kvinnliga kamrats smekning som en glädjens och njutningens färdkost inför sin öde och iskalla arbetsdag. Badyn, mannen som alla kvinnor underkastar sig, och som åtrår henne mer än någon annan, motstår hon alltid. Och när hon ger sig till honom – efter en dag då de båda har varit nära att omkomma i kosackernas händer medan de fullgjorde ett riskfyllt uppdrag, och Dacha har haft en mordisk snara runt halsen, redan hängande från ett träd vid vägen, och känt strypningens spasmer – så är det för att livet och döden har enat de två i ett ögonblick starkare än de själva.
II
Spanien och det spansktalande Latinamerika lyder inte under sina småborgerliga avantgardisters smak. Bland dessa länders instinktiva förkärlekar finner vi den nya ryska litteraturen. Och redan nu kan man förutsäga att Cement snart kommer att nå samma spridning som Tolstoj, Dostojevskij, Gorkij. Gladkovs roman överträffar de andra som översatts tidigare, i det att den som ingen annan roman visar oss själva revolutionen. Några av revolutionens författare rör sig i en värld utanför denna. De känner dess reflektioner, men inte dess medvetande. Pilniak, Zotschenko, t.o.m. Leonov och Fedin, beskriver revolutionen utifrån, såsom främmande för dess passion, stående utanför dess drivkraft. Andra, som Ivanov och Babel, uppenbarar några av den revolutionära epikens element, men deras berättelser koncentreras till den krigiska, militära aspekten av boljsevikryssland. Budjonnyjs röda ryttararmé och Pansartåget tillhör fälttågskrönikornas genre. Man skulle kunna säga att huvuddramat i dessa verk utspelas bland dem som utsätts för denna revolution, inte de som genomför den. I Cement tillhör karaktärerna, sceneriet och känslan revolutionen själv, upplevd och beskriven inifrån. Det finns romaner som närmar sig denna bland dem vi än så länge känner till, men inte i någon av dessa förenas så naturligt och beundransvärt koncentrerat grundelementen i det individuella dramat och bolsjevismens mångfacetterade hjältedikt. Gladkovs biografi hjälper oss att förstå hans roman (en sådan intellektuell och andlig formering som hos denna konstnär var nödvändig för att skriva Cement). Julio Alvarez del Vayo återger den i förordet till den spanska versionen i koncisa rader som, då de utgör den mest illustrativa presentationen av Gladkov, jag finner lämpliga att kopiera. ”Gladkov föddes 1883 i en fattig familj, och hans unga år är ännu ett dokument för dem som vill lära sig om situationen på den ryska landsbygden vid slutet av 1800-talet. Att kontinuerligt driva runt i områdena vid Kaspiska havet och Volga i jakt på arbete. ”Gå från ett helvete till ett annat”. Så pågår det fram till tolv års ålder. Som en ensam öm ton, hans mors minnesbild av hur hon gick flera mil för att möta honom då tidvattnet kastar honom tillbaka till den byhåla där han föddes. ”Det är hårt att börja hata vid så ung ålder, men hård är också barnets desillusion då han faller i herrens klor”. Prygel, sömnlösa nätter, hunger – hans första teaterpjäs Fiskarlaget påminner om denna period i hans liv. ”Min fixa idé var att studera. Redan efter de tolv åren med min far, som i Kurban precis hade gått in i arbetarrörelsen, läste jag ivrigt Lermontov och Dostojevskij”. Han skriver sentimentala verser, en ”dagbok som väckte medlidande” och som återger hans största besvikelse vid denna tid: han nekas tillträde till gymnasiet för att han är fattig. Han lyckas bli antagen gratis vid den kommunala skolan. Familjen klarade sig med en hand mindre. Då hemmets budget är blygsam – fem kopek per person – så gör den förvärrade arbetskrisen att den enda dagliga måltiden riskeras. Från denna tid kommer hans bästa beskrivningar av det lägre proletariatet. Bland hans fars vänner är det två ”halvintellektuella” arbetare som har lämnat honom ett oförglömligt minne. ”Det var från dem jag första gången hörde ord vars dragningskraft ännu lever i min själ. Kloka av naturen och i hjärtat. De vande mig vid att se medvetet på världen och att tro på en bättre tid för mänskligheten”. Till slut en stor glädje: då Gorkij, för vilken Gladkov som ung kände gränslös beundran, bekräftade att han mottagit den lilla berättelse Gladkov skickat honom, uppmuntrade han honom att fortsätta. Han åker till Sibirien, beskriver straffarbetarnas liv, och når snabbt ett solitt rykte som berättare.1905 års revolution avbryter hans litterära karriär. Han hänger sig helt åt saken. Tre års förvisning i Verjolesk. En period av självutbildning och inlärning. Då straffet var avtjänat drar han sig tillbaka till Novorosisk vid svartahavskusten, där han skriver romanen De förvisade, vars manuskript han överlämnar till Korolenko. Denne återlämnar det med hyllningsfraser till författaren men också med skräck inför temat: ”Sibirien, ett löst dårhus”. Fram till 1917 är han lärare i Kuban. Han tar aktiv del i oktoberrevolutionen, för att sedan än en gång ägna sig helt och hållet åt litteraturen. Cement är det verk som gjort honom känd i utlandet”. Gladkov var alltså inte blott ett vittne till det revolutionära arbete som utfördes i Ryssland mellan 1905 och 1917. Under denna period mognade hans konst i ett klimat av hjältemodig kraftansträngning och hjältemodigt hopp. Dessa oktoberdagar skulle sedan räkna honom bland sina författare. Och senare har ingen av bolsjevismens djupaste peripetier kunnat undgå honom. Därför representeras hos Gladkov den revolutionära epiken mindre av den väpnade kampens känslor, och mer av den ekonomiska återuppbyggnadens känslor, av skeendena och vedermödorna i skapelsen av ett nytt liv. Tchumalov, huvudpersonen i Cement, återvänder till sin by efter att i tre år ha kämpat i Röda Armén. Och hans svåraste, mest våldsamma slag är det som nu väntar hans by, där åren av krigsfara har bragt allting i oordning. Tchumalov finner den stora cementfabriken lamslagen, den fabrik på vilken han varit arbetare fram till sin flykt – repressionen hade utsett honom till ett av sina offer. Getterna, grisarna och ogräset invaderar gårdarna; de stillastående maskinerna förfaller, kabinbanorna där man tog ned stenarna från stenbrottet ligger orörliga efter att rörelsen upphört i den fabrik där tidigare tusentals arbetare rörde sig. Endast dieselmotorerna skiner, redo att återuppliva denna förfallande koloss, tack vare en arbetare som har stannat på sin post och skött om dem. Tchumalov känner inte igen sitt hem. Dacha, hans kvinna, har under dessa tre år blivit en militant, drivkraften i kvinnosektionen, den mest outtröttliga kvinnan i den lokala sovjeten. Tre år av kamp – först ansatt av den oförsonliga repressionen, sedan fullständigt hängiven åt revolutionen – har gjort Dacha till en ny kvinna. Niurka, hennes dotter, är inte med henne. Dacha har blivit tvungen att lämna henne i Barnens hus, en organisation hon ihärdigt bidrar till. Partiet har vunnit en hård, energisk och intelligent militant; men Tchumalov har förlorat sin hustru. I Dachas liv finns ingen plats för den äktenskapliga och moderliga dåtid som hon helt har offrat för revolutionen. Dacha har en autonom existens och en autonom personlighet; hon är inte längre Tchumalovs ägodel, och kommer inte att bli det igen. I Tchumalovs frånvaro har hon, under trycket från ett obevekligt öde, känt andra män. Hon har förblivit intimt hederlig; men mellan henne och Tchumalov ställs denna skugga, denna mörka närvaro som plågar den svartsjuka hannens instinkt. Tchumalov lider; men då han själv i sin tur är järnhårt gripen av revolutionen, kan hans individuella drama inte lägga beslag på honom. Han axlar plikten att återuppliva fabriken. För att vinna detta slag måste han övervinna specialisternas sabotage, byråkratins motstånd, kontrarevolutionens döva efterdyningar. Det finns ett ögonblick då Dacha ser ut att komma tillbaka till honom. Det är snarare ett ögonblick då deras öden förenas för att sedan skiljas åt igen. Niurka dör. Och med henne klipps det sista känslomässiga bandet som en gång höll dem fast. Efter en kamp i vilken hela Rysslands omorganiseringsprocess, hela revolutionens återuppbyggande arbete, återspeglas, återupplivar Tchumalov fabriken. Det är en segerdag för honom och för arbetarna; men det är också den dag då han känner att Dacha är fjärmad, främmande och för alltid förlorad, och känner sin rabiata och brutala svartsjuka. I romanen korsas och blandas dessa varelsers konflikt med en mängd andra varelsers i fruktansvärd spänning, i en rasande dödskamp. Tchumalovs drama är ingenting annat än ett fragment av det revolutionära Rysslands drama. Alla revolutionens passioner, alla dess drivkrafter och smärtor finns i denna roman. Alla öden, de mest motsatta, de mest intima, de mest olikartade, är rättfärdiga. Gladkov lyckas med att på dessa sidor av kraftfull och rå skönhet uttrycka den nya kraften, den skapande energin och den mänskliga rikedomen hos den största händelsen i vår samtid. NOT:
|