2024.01.13 MASSIVT FOLKLIGT STÖD FÖR PALESTINA SKRÄMMER REAKTIONEN OCH HÖJER KAMPNIVÅN Den rättfärdiga och hjältemodiga palestinska befrielserörelsens aktioner den 7:e oktober och de sionistiska ockupanternas nu pågående folkmord har i hela världen mötts av ett enormt och växande folkligt stöd till det palestinska folkets kamp mot den olagliga ockupationen. Här i Sverige har vi under dessa månader sett den största folkliga mobiliseringen på årtionden, med tusentals som demonstrerar varje vecka i alla landets större städer. Den svenska reaktionära staten och dess nuvarande brunsvarta regering försökte omedelbart isolera och smutskasta demonstrationerna med sikte på att kunna förbjuda dem, men blev fullständigt överrumplade av det massiva folkliga deltagandet. Även om de fortfarande uppenbarligen överväger att förbjuda och med våld stoppa demonstrationerna, som en del av den pågående fascistiseringen, så vet de att en sådan repression skulle leda till våldsamma konfrontationer i stor skala och göra den folkliga rörelsen ännu mer disciplinerad och militant. Denna kamp kommer att ha djupgående återverkningar på klasskampen i Sverige och världen under lång tid framöver, och bidrar redan nu till att skärpa och tydliggöra de viktigaste motsättningarna. Genom att tydliggöra huvudmotsättningen i världen idag, mellan imperialismen och tredje världens förtryckta nationer, avslöjas revisionisternas, den falska ”vänsterns” förräderi. I Sverige visade sossarna och Vänsterpartiet omedelbart sin lojalitet med imperialismen genom sitt fjäsk för fascisterna och folkmördarna och sitt smutsiga fördömande av Palestinas rättfärdiga motståndskamp. Eftersom arbetarrörelsens traditionella stöd till Palestina fortfarande är djupt rotat bland dessa partiers väljare och sympatisörer, så försöker de revisionistiska ledarna tafatt stå med en fot i varje läger. Detta har bara lett till att deras hyckleri blir alltmer uppenbart, och flera gånger har deras representanter buats ut och ställts till svars av demonstranterna. Palestinarörelsen bidrar på så vis till att avslöja revisionisternas roll som borgarklassens och imperialismens agenter, vilket är nödvändigt och positivt för klasskampens utveckling i Sverige. Liksom tidigare i historien tydliggörs det för de breda massorna att den reformistiska, borgerliga ”vänsterns” ställningstagande för imperialismens krig och utsugning är den vattendelare som skiljer dem från den verkliga, revolutionära arbetarrörelsen. Dessa händelser ökar nu överallt arbetarklassens och folkets medvetenhet om imperialismen, om Israels roll som imperialismens utpost i Mellanöstern och sionisternas roll som imperialismens fascistiska bödlar. Sionisternas öppet rasistiska och blodtörstiga hets mot de arabiska folken avslöjar det verkliga innehållet i imperialismens propaganda om den ”västerländska civilisationen”. Det går inte längre att dölja det faktum att de krafter som idag stöder den sionistiska terrorstaten är exakt samma krafter som för inte länge sedan hetsade mot judar (SD är bara ett av många exempel), och deras lögnpropaganda om ”kamp mot antisemitism” håller på att smulas sönder. Borgerliga media, särskilt det statliga SVT, har fullständigt övergett alla illusioner om ”opartiskhet” och sprider ohöljt imperialismens lögnkampanjer och fascistiska hets mot de förtryckta folken, och undergräver på så vis ännu mer den redan kollapsande illusionen av ”demokrati”. Även om de palestinska organisationerna i Sverige i huvudsak har fokuserat på att behålla ”enigheten” i rörelsen och upprätthålla goda relationer till den svenska imperialistiska staten, så blir dessa oförsonliga motsättningar nu alltmer oundvikliga och uppenbara. Det ökande medvetandet och kampviljan i den folkliga rörelsen och den alltmer öppet fascistiska och repressiva politiken från borgarstaten ställer nya krav på palestinarörelsen såväl som på den svenska arbetarrörelsen. Repressionen och det kontrarevolutionära våldet kommer inte att knäcka oss, utan i stället öka kampviljan och stärka rörelsen, men det kräver också kamp mot dem som inom rörelsen förespråkar kapitulation och underkastelse inför imperialismen och reaktionen.
|
En av de många demonstrationerna i Stockholm...
...och i Malmö |
|
ANGIVERIET OCH DE YRKESUTBILDADES FÖRLUST AV RÄTTIGHETER OCH AUKTORITET I FASCISTISERINGSPROCESSEN Först deklarerades offentligt det som redan tillämpats i praktiken, att de yrkesutbildade läkarna inte längre skulle utvärdera och ställa sina professionella kriterier angående vilka personer som kan arbeta eller inte med tanke på deras hälsa. Nu är det den borgerliga diktaturens administratörer som har makten att bestämma vem som ska dö av att arbeta med cancer i kroppen och vem som med bruten högerhand kan fortsätta arbeta med vänsterhanden. Sedan lät de oss veta att de förbereder en ny lag som säger att hädanefter skall alla statligt anställda, t.ex. vård- och utbildningspersonal, ha plikten under straffrättslig påföljd att anmäla om det kommer illegala invandrare som söker deras hjälp. En norm som ställs över den yrkesmässiga etiken och moralen. Liksom under inkvisitionens glansdagar, eller Gestapos eller Franco-diktaturens i Spanien, ställs de statliga myndigheterna till förfogande för den för tillfället rådande politiken, i detta fall migrationspolitiken, och gör dem till migrationsverkets underavdelningar för att uppfylla de avtal som regimen gjort med det öppet rasistiska nazistpartiet Sverigedemokraterna. Allt detta är ännu ett exempel på hur de kränker de rättigheter som medborgarna tillkämpat sig, genom att utövandet av läkaryrket och dess funktion i samhället underställs de dunkla arbetsrättspolitiska intressen som vi såg i avskaffandet av LAS, vilket genomfördes med välsignelse och godkännande från alla den s.k. vänsterns revisionister, och med deras fulla delaktighet. Alla dessa åtgärder ingår i den process av fascistisering som imperialismen och alla kapitalistiska stater nu utvecklar. På så vis åsidosätts rättsstaten och de så kallade individuella friheterna mer och mer. En minister förklarade i svensk TV att det som skiljer detta från nazityskland och andra fascistiska diktaturer såsom Francos etc., är att de inte tvingar alla medborgare till angiveri, utan endast dem som arbetar för staten, oavsett om deras funktion inte har att något att göra med migration. Läkarna förlorar således sin funktion att skydda medborgarnas liv och hälsa och utlämnas i stället till byråkraternas nåd för att avgöra om medborgarna kan fortsätta arbeta eller inte. Detta är förmodligen bara toppen av ett isberg, då de av allt att döma förbereder nya repressiva åtgärder och kommer att avskaffa fler av de rättigheter som en gång erövrats. De siktar på att göra detsamma när det gäller sjukpenningen, och det läkarintyg som idag krävs som underlag för de sjukdagar som betalas kommer förmodligen att ersättas av personalchefernas bedömning för att avgöra om en person verkligen är sjuk eller tillräckligt sjuk för att få sjukpenning. Fascismen betyder monopolkapitalets direkta diktatur; storbourgeoisiens fullständiga makt över hela samhället utan ”demokratiska” mellanhänder och etiska hänsynstaganden. Den svenska imperialistiska borgarklassen och dess stat genomför nu gradvis fascistiseringen av samhället för att maximera utsugningen och profiten samt befästa sin diktatur medan de förbereder sig för ett nytt stort omfördelningskrig, och de genomför denna process oavsett vilka partier som vinner val och bildar regering. |
En av de stora demonstrationerna mot angiverilagen, Stockholm september 2023 |
|
KORANBRÄNNINGARNA OCH IMPERIALISMENS AGENDA Den senaste tidens allt vanligare bokbål, där diverse personer med olika slags politiska motiv bränt koranen på offentliga platser, är nu föremål för diskussion runtom i samhället: bör koranbränningar förbjudas eller inte? En del, såväl SD-fascister som företrädare för den borgerliga s.k. ”vänstern”, motsätter sig ett sådant förbud med hänvisning till ”yttrandefriheten” och menar att Sverige inte ska ”ge vika för påtryckningar från islamister och terrorister”. Andra representanter för borgarklassen lutar åt ett förbud med hänsyn till Sveriges relationer till andra länder, och då särskilt förstås med tanke på Sveriges formella inträde i NATO, vilket påstås kunna förhindras av Turkiets veto. Som sedvanligt i borgerliga media så diskuteras frågan som om den existerade i ett vakuum; den framställs som om den vore i första hand en fråga om yttrandefrihet och/eller religion, och den politiska situation som den äger rum i ignoreras fullständigt. Vilken är då denna politiska situation? Låt oss göra en kort sammanfattning: Det kapitalistiska världssystemet – imperialismen – befinner sig i en allt djupare kris. Liksom tidigare i historien så försöker imperialisterna (den härskande monopolbourgeoisien i de imperialistiska länderna och alla deras underhuggare) rädda sitt välde och sina profiter genom att på nytt dela upp världen emellan sig med plundrings- och omfördelningskrig, och genom att låta arbetarklassen och folket i varje land betala för kapitalets kris med hjälp av ännu mer intensiv utsugning. Idag liksom förr så kräver krigs- och plundringspolitiken även politiska förändringar; den demokratisk-liberala formen för kapitalets diktatur duger inte under dessa förhållanden, utan borgarklassen behöver utöva sin diktatur på ett mer direkt sätt. Denna process av reaktionarisering och fascistisering av de borgerliga staterna pågår nu över hela världen, såväl i t.ex. USA och Sverige som i Ryssland och Kina. Som en del av denna process har imperialisterna (i första hand USA, men även Kina, Ryssland och de mindre imperialistmakterna) sedan årtionden tillbaka drivit en ideologisk och politisk kampanj mot folken i Mellanöstern med förevändningen om ”kamp mot islamismen”. Denna kampanj har använts för att rättfärdiga imperialistiska folkmords- och plundringskrig (Irak, Afghanistan etc.) och för att vända arbetare mot arbetare och folk mot folk så att de inte förenar sig mot utsugarna. Såväl motiven som metoden är alltså i princip identiska med den hetskampanj mot judar som imperialisterna ivrigt ägnade sig åt ända fram till Andra Världskriget. Dessa kampanjer är, oavsett om de maskeras som ”kamp mot terrorism” eller ”religionskritik”, ingenting annat än rasistiska och chauvinistiska kampanjer för att tjäna imperialisternas agenda. Imperialisterna är fullt medvetna om att de, för att försöka rädda sitt genomruttna system, till varje pris måste förhindra att folken i imperialistiska länder som Sverige förenar sig med folken i de förtryckta nationerna i Asien, Afrika, Latinamerika och Östeuropa och vänder sig emot hela utsugarsystemet. Samtidigt som resterna av den borgerliga demokratin och dess fri- och rättigheter avskaffas mer och mer, så behöver imperialisterna fortfarande rättfärdiga sina krig och sin repression med att det handlar om att ”försvara demokratin”. Det blir då allt viktigare att framställa imperialisternas fiender – arbetarklassen och de förtryckta folken såväl som rivaliserande imperialistmakter – som ”totalitära” krafter vilka hotar vår påstådda ”frihet”. Särskilt USA och dess allierade imperialistmakter fokuserar idag på att bygga upp myten om att motsättningen i världen idag handlar om en kamp mellan det ”liberala”, ”demokratiska” och ”sekulära” samhället och de ”totalitära”, ”auktoritära” och religiösa krafterna. Även om en sådan motsättning verkligen existerar, så är den sekundär i sammanhanget, och de som nu påstår sig står för ”demokrati” är i själva verket de som håller på att avskaffa de återstående demokratiska fri- och rättigheterna. Denna myt är inget annat än en saga för att dölja de huvudsakliga motsättningar som präglar och styr allt som händer i världen: motsättningen mellan imperialisterna och de förtryckta nationerna, motsättningen mellan borgarklassen och arbetarklassen, och motsättningen mellan de olika imperialistmakterna som slåss om världsherraväldet. Det är utifrån detta politiska sammanhang vi måste förstå koranbränningarna. Som en del av den svenska statens fascistisering och krigsförberedelser har regeringen redan länge försökt piska upp skräcken för ”terrorism”, och i brist på terrorattentat försökte t.o.m. statsministern för några år sedan definiera de ”kriminella gängen” som ”inhemska terrorister” för att motivera ännu mer repressiva åtgärder. Samtliga riksdagspartier har i flera år drivit fram och stött den allt mer repressiva politiken, inklusive förslag om att kunna sätta in armén mot den egna befolkningen, de senaste ”antiterrorlagarna” och det institutionaliserade angiveriet etc. Den rasistiska hetsen, med särskilt fokus på muslimer, fyller fortfarande en viktig funktion för reaktionen, och med koranbränningarna slår de två flugor i en smäll: vips så har vi ett ”terrorhot” för att motivera ännu mer öppen diktatur (riksdagsbrandsmodellen), och samtidigt framställs ”muslimerna” än en gång som ett hot mot det påstått moderna, sekulära och frihetliga Sverige. Varje normalt funtad människa förstår givetvis att koranbränningarna inte är en provokation mot "islamister", utan mot alla muslimer. Provokationen är inte religiös, utan nationell och rasistisk. Men även representanter för den s.k. ”vänstern” deltar villigt i den reaktionära propagandan; se t.ex. hur Åsa Linderborg försvarar koranbränningarna i Aftonbladet. Det är helt riktigt att yttrandefriheten måste försvaras mot alla inskränkningar, men att välja att framhålla denna reaktionära hetskampanj med bokbål som symbol för ”demokrati” är att stödja fascistiseringen och imperialismens myt om den ”västerländska civilisationen” i kamp mot de ”efterblivna” och ”fundamentalistiska” folken i de förtryckta nationerna. Frågan handlar alltså varken om ”yttrandefrihet” eller om ”religionskritik”, oavsett vad de enskilda aktörerna må ha för motiv. Den handlar om att vända arbetare mot arbetare och folk mot folk, och om att legitimera fascistiseringen och de imperialistiska krigen. Det är inte islamister eller ryssar eller kineser som håller på att avskaffa våra rättigheter mer och mer för varje dag. Det är inte ”religiösa fanatiker” och ”extremister” som berikar sig på oss, höjer priserna och håller på att dra in Sverige i ett nytt storkrig. Det är den svenska imperialistiska borgarklassen och dess stat, och det enda sättet att få stopp på utsugningen, kriserna och krigen en gång för alla är att störta hela deras utsugarsystem. |
|
|
DEN NYA ”TERRORLAGEN” HANDLAR OM MER ÄN NATO OCH PKK Den 1:a juni trädde Sveriges nya ”terrorlag” i kraft, en lag som gör det straffbart att ”främja, stärka eller understödja terroristorganisationer”. I den offentliga diskussionen har lagen framställts som i första hand en åtgärd för att tillgodose Turkiets krav på bekämpning av den kurdiska organisationen PKK, och därmed en del av processen för ett svenskt NATO-medlemskap. Men denna lag handlar om mycket mer än så. Den är ytterligare ett steg i den gradvisa reaktionariseringen och fascistiseringen av den borgerliga staten; en process som nu genomförs i alla världens reaktionära stater med de imperialistiska supermakterna och makterna i spetsen, och som går ut på att stärka borgarklassens kontroll och repression, avskaffa de borgerligt demokratiska fri- och rättigheterna och bereda väg för öppen och direkt diktatur. Det är ett desperat försök att hantera imperialismens allt djupare kris, slå ner och förhindra det arbetande folkets motstånd och uppror och de förtryckta ländernas kamp mot imperialismen, samt förbereda sig för mer omfattande imperialistiskt omfördelningskrig. Som exempel kan nämnas Spanien, där staten med ”Podemos” goda vilja fängslar politiska aktivister bara för deras åsikter, och Tyskland, där rörelsen för fredlig bojkott mot Israel har stämplats som ”antisemitisk” och därmed förbjuden. Den nya lagen dök således inte upp från ingenstans; diverse förslag och motioner om att förbjuda ”extremistiska organisationer” har lagts fram av olika partier sedan flera år tillbaka. En taktik gick ut på att börja med ett förbud mot rasistiska och nazistiska organisationer; på så sätt kunde även delar av ”vänstern” förmås att överge sitt försvar av demokratiska principer som föreningsfriheten och yttrandefriheten. I praktiken var det bara ett förberedande steg för att kunna gå vidare med förbud mot andra grupper som borgarklassen definierar som ”extremister”. Detta ”förbud mot rasism” omfattade uppenbarligen inte heller nazistpartiet SD, utan hjälpte i stället till att befästa dess roll som ”statligt godkända” nazister (vilket också var orsaken till att SD var en av de främsta förespråkarna för ”förbudet mot nazism”). Den lag som moderat- och nazistregeringen nu drivit igenom är avsedd att göra det brottsligt inte bara att delta i organisationer som ägnar sig åt väpnade aktioner, utan även att ”främja eller stödja” sådana organisationer som anses hota utsugarklassens makt och profiter. Lagen är avsiktligt vagt formulerad för att göra det möjligt att tillämpa den enligt de härskandes behov för ögonblicket. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) säger att lagen ”inte tar sikte på opinionsyttringar” utan att ”det handlar om andra sätt att främja och stödja terroristverksamhet”, men han vill inte svara på om myndigheterna kommer att stoppa t.ex. demonstrationer till stöd för PKK: ”våra lagar är utformade på ett sådant sätt att de bedömningarna inte görs av regeringen utan av de ansvariga myndigheterna”. Detta innebär i praktiken att lagen gör det möjligt att t.ex. stoppa demonstrationer, förbjuda böcker och internetsidor eller fängsla oliktänkande i stor skala när den härskande klassen så önskar, vilket i så fall beslutas helt utanför den s.k. ”demokratiska processen”. Denna lag måste alltså ses som en del av en större process, i vilken det härskande imperialistiska monopolkapitalet gradvis avskaffar de sista resterna av den borgerliga demokratin. En process som inkluderar allmän intensifiering av repressionen, obegränsad övervakning, inskränkning av rättssäkerheten, militarisering av poliskåren och öppnande för att sätta in militär mot befolkningen, o.s.v. Allt detta är uttryck för imperialismens och borgarklassens djupa kris och desperation inför det faktum att folket allt mer genomskådar och överger deras lögner om ”frihet och demokrati”; som Moderaterna skriver: ”enligt SÄPO har antalet personer i de våldsbejakande extremistiska miljöerna i Sverige under senare år ökat från hundratals till tusentals”. I en sådan situation åligger det revolutionärerna och kommunisterna att försvara de borgerligt demokratiska fri- och rättigheterna; inte för att vi tror att den borgerliga demokratin någonsin kan vara sant demokratisk eller leda till någon verklig frihet för arbetarklassen och folket, utan för att vi konsekvent försvarar folkets rätt att organisera sig och störta det ruttna utsugarsystemet med alla nödvändiga medel. |
|
|
1:a MAJ 2023: DEN SKÄRPTA KLASSKAMPEN, KRIGET OCH DEN BORGERLIGA "VÄNSTERNS" DUBBELSPEL Arbetarklassens dag 2023 präglades av skärpt klasskamp i stora demonstrationer över hela världen. Här i Europa såg vi arbetarna resa sig i våldsamma protester mot den intensifierade utsugningen på flera platser, t.ex. i Paris där arbetarna framgångsrikt konfronterade den borgerliga statens repressiva styrkor. På många platser, t.ex. i Sydamerika och Asien, såg vi hur arbetarklassen går framåt i att åter ta upp sin ideologi och kampen för att återskapa sina Kommunistiska Partier. Ett återkommande mönster i alla länder är att de borgerliga, revisionistiska ”arbetarpartierna” och ”vänstern” desperat försöker dämpa klassens rättfärdiga vrede och hålla tillbaka upproret, vilket ju är deras funktion inom det borgerliga systemet. Men nu när borgarna i hela världen försöker lösa kapitalismens hopplösa kris genom ökad utsugning, fascism och imperialistiskt omfördelningskrig så blir det allt mer uppenbart för de breda massorna att denna ”vänster” är en del av systemet, inte en del av kampen mot det. I Sverige är det numera främst Vänsterpartiet som mobiliserar folk till första maj – men det är tydligt att klyftan växer mellan många av dem som demonstrerar i tågen och de borgerliga karriärpolitiker som leder och administrerar själva partiet. Vad som också är tydligt är att Vänsterpartiet, bakom en ridå av samma gamla tomma reformlöften och ”radikala” slagord, är ett parti som till fullo stöder den svenska imperialismen, kapitalets krigshets och den gradvisa fascistiseringen av systemet. Precis som alla partiledare brukar göra så fokuserade Nooshi Dadgostar i sitt förstamajtal på att försöka framställa sig själv och sitt parti som ”vanligt folk” och ”arbetarparti”. I övrigt handlade talet mestadels om de höjda priserna, inflationen m.m. – alltså viktiga och absolut rättfärdiga kampfrågor – men i stället för att kalla till uppror och motstånd mot kapitalet så blir dessa frågor för Vänsterpartiet bara material till ännu fler tomma löften: ”rösta på oss i nästa val så blir det bättre” var kontentan av Dadgostars tal. Ännu mer avslöjande var de saker som Dadgostar INTE nämnde i sitt tal. Att Sverige nu ansökt om medlemskap i NATO – en historisk händelse - och i stor omfattning deltar i USA:s och de övriga imperialisternas aggression och förberedelser för ett nytt stort imperialistiskt omfördelningskrig, det nämndes inte med ett enda ord. Att prata – som Dadgostar gjorde – om de iranska och turkiska regimerna och om Rysslands invasion av Ukraina, men inte med ett enda ord nämna den största och mest aggressiva supermakten USA och dess krigsallians NATO, det är detsamma som att ta ställning för USA:s imperialistiska krig och den svenska imperialismens deltagande i dessa. Detta är förstås anmärkningsvärt för ett parti som påstår sig vara emot NATO-anslutning och vars väljare och sympatisörer fortfarande till stor del ÄR emot imperialismen och dess krig; här kan även påpekas att NATO-motståndet uppenbarligen var en viktig fråga för demonstranterna i tåget, där det syntes många hemgjorda plakat med slagord som ”Nej till NATO”. På lapparna med slagord som delades ut hade de t.o.m. fått med ”inte en soldat, inte ett gevär, inte en krona till NATO:s militär” – men de partiaktivister som höll i megafonerna valde intressant nog att INTE ropa detta slagord en enda gång under demonstrationståget i Malmö. Frågan är hur länge Vänsterpartiet – som bl.a. röstade ja till Sveriges deltagande i USA:s massmord i Libyen och Afghanistan – kan fortsätta att lura de sympatisörer som fortfarande vill kämpa mot imperialismen och dess krig. En annan historisk händelse som Dadgostar höll tyst om är den nya ”antiterrorlag” som kan bli verklighet inom kort; en lag som om den funnits på 60-talet skulle ha stämplat hela vietnamrörelsen som ”terroristisk” och kriminaliserat den, och som på 80-talet skulle ha gjort kampen mot Apartheidregimen i Sydafrika till ett brott; en lag som är ytterligare ett steg i den pågående fascistiseringen och stärkandet av borgarklassens diktatur. Oavsett hur Vänsterpartiet röstar i frågan så är det signifikant att dess partiledare inte bara underlåter att mana till bred kamp mot fascistpolitiken, utan inte ens nämner en lag som sannolikt även kommer att drabba många av partiets egna sympatisörer/väljare. Dadgostars tal ger oss en bra bild av den borgerliga ”vänsterns” roll i imperialismens politiska system. Partier som föreslår några blygsamma ”välfärdsreformer” och slänger sig med ”socialistiska” slagord för att dämpa klasskampen fyller en viktig funktion för den härskande klassen, men villkoret för att de ska få lov att fortsätta existera som karriärmaskiner för Dadgostar och hennes gelikar är att de inte på riktigt motsätter sig monopolkapitalets planer. Och dessa planer inkluderar idag inte bara mer utsugning och fattigdom för arbetarklassen och folket, utan även avskaffande av de borgerligt demokratiska fri- och rättigheterna, fascistisering och mer krig och folkmord. Dadgostars tal, och hela Vänsterpartiets agerande, visar bortom alla tvivel att det är ett borgerligt parti som alla andra, ett parti för kapitalismens och imperialismens bevarande, inte för att störta utsugarväldet och bygga ett annat samhälle. |
Santiago, Chile, 1:a maj 2023 |
|
RYSK INVASION: FÖRDÖM OCH BEKÄMPA ALLA IMPERIALISTERNA OCH DERAS KRIG Den ryska invasionen av Ukraina är den senaste upptrappningen av de imperialistiska supermakternas och deras allierades krigssträvanden. Invasionen är liksom alla imperialistiska krig ett orättfärdigt krig, som förs för att tjäna den ryska härskande borgarklassens intressen och ingenting annat. Den är det senaste steget i de tre imperialistiska supermakternas – USA:s, Kinas och Rysslands – nyuppdelning av världen, och ännu ett steg i riktning mot ett nytt världskrig. Den största och starkaste supermakten USA och dess allierade har med sin expansion österut och sin omringning av Ryssland uppnått vad som högst sannolikt var precis vad de ville: att pressa de ryska imperialisterna till att angripa Ukraina, för att på så vis konsolidera USA:s allians med de europeiska imperialistmakterna och skrämma folken till att underkasta sig USA och stödja dess plundrings- och folkmordskrig. Det är ett faktum att de nordamerikanska och västeuropeiska imperialisterna ända sedan Andra Världskriget har understött fascistiska och öppet nazistiska väpnade grupper i Ukraina, och att dessa under de senaste åren har mördat och terroriserat befolkningen i östra Ukraina. Men för de ryska imperialisterna är ”denazifieringen” av Ukraina och ”skyddet av den rysktalande befolkningen” ingenting annat än förevändningar; precis som västimperialisterna så använder sig den ryska staten av fascistiska organisationer och rasistiska hetskampanjer för att främja sina intressen i Ryssland och runtom i Europa. Liksom de övriga västimperialisterna så utnyttjar den svenska borgarklassen och dess stat nu denna invasion för att ytterligare trappa upp krigshetsen. De hoppas på att rädslan för kriget ska göra oss formbara och lydiga, och alla deras partier och massmedia försöker intala oss att vi måste välja sida mellan supermakterna, och att det enda möjliga valet är att underkasta sig USA:s imperialism och delta i kapitalets krigshets. Vad de försöker dölja är att alla dessa supermakter och mindre imperialistmakter - USA, Kina, Ryssland, Sverige, Tyskland, Frankrike o.s.v. - allihop står för samma sak: att till varje pris upprätthålla det ruttna, döende imperialistiska utsugarsystemet och fortsätta plundra världens arbetande folk. För alla som vill bekämpa imperialisterna och förhindra ännu mer krig finns det bara en väg; att fördöma och bekämpa ALLA imperialisterna och ALLA deras krig. Det är på grund av den svenska imperialiststatens omfattande militära samarbete med USA som Sverige idag riskerar att dras in i ett större imperialistiskt krig. Kampen mot de imperialistiska krigen måste därför innebära kamp mot den svenska imperialistiska staten, och den måste i den nuvarande situationen på kort sikt innebära bred folklig mobilisering för verklig neutralitet och ett totalt stopp för NATO-övningar på svensk mark. Den måste kort sagt ta till sig denna berömda vers ur Internationalen: Om de oss driver, dessa kannibaler |
|
KRIGSHETS FÖR PROFIT OCH VÄRLDSHERRAVÄLDE Från USA:s och dess allierades (inte minst Sveriges) håll sprids nu en krigshets som når närmast bisarra nivåer. Svenska politiker och journalister målar upp ett påstått överhängande hot från Ryssland, som beskrivs som ”aggressivt” och ”auktoritärt” o.s.v., samtidigt som den största, mest aggressiva och krigiska imperialistiska supermakten i historien – USA – beskrivs som fredens och demokratins försvarare. Till och med svenska militärer och själva den ukrainska regeringen ser risken för en rysk invasion som närmast obefintlig; den krigshets vi ser just nu är framför allt ett politiskt spel som handlar om en nordamerikansk imperialism i kris, som desperat kämpar för att befästa sina allianser med imperialistmakterna i Europa och försvara sin hotade position som enda hegemonisk supermakt. På kort sikt så har dessa imperialister förmodligen inte för avsikt att sätta igång något storkrig, men på lite längre sikt finns det en verklig risk för ett nytt världskrig när supermakterna ska avgöra frågan om världsherraväldet – och den svenska borgarklassen, dess massmedia och dess riksdag har med sin politik redan gjort Sverige till en måltavla, inklusive för kärnvapenangrepp. Vad är Sveriges roll i denna kamp mellan supermakter? Sverige har för det första aldrig på riktigt varit ”neutralt”, utan fungerar idag i praktiken som en NATO-medlem som utför uppdrag åt USA, bl.a. militärt och inom underrättelsesfären. Det finns sedan länge ett starkt folkligt motstånd i Sverige mot detta samarbete med NATO/USA, men politiken bestäms av det faktum att den dominerande fraktionen av den svenska imperialistiska monopolbourgeoisien fortfarande är knuten till USA:s imperialism genom en rad ekonomiska och militära intressen. Den svenska imperialismens exploatering av Östeuropa är nära kopplad till NATO:s och EU:s marsch österut, och den svenska vapenindustrin gör enorma profiter på USA:s krig. Samtidigt som det varnas för ”ryskt inflytande” till höger och vänster så används svenska skattebetalares pengar till att finansiera tankesmedjan Atlantic Council (AC), vars uppgift är att påverka opinionen till förmån för USA och NATO och hetsa mot dess fiender och imperialistiska rivaler. I AC:s ”International Advisory Board” sitter bl.a. massmördarna och krigsprofitörerna Madeleine Albright, Carl Bildt, Marcus Wallenberg och chefen för SAAB. Men ju mer USA:s position som hegemonisk supermakt försvagas, desto mer börjar delar av borgarklassen i Europa och Sverige att se sig om efter andra allianser. De tyska och franska imperialisterna finner sig inte i att för alltid dansa efter USA:s pipa; liksom alla imperialister så strävar de efter att växa på de övrigas bekostnad och ta upp kampen om världsherraväldet. Delar av borgarklassen har också ekonomiska intressen knutna till Ryssland eller Kina, och ser samarbete med dessa två imperialistiska supermakter som mer användbart när det gäller att främja den egna imperialismen. Detta borgerliga NATO-motstånd påverkar även det folkliga, rättfärdiga motståndet mot imperialismen genom revisionister, fascister och andra som omfamnar den ryska och kinesiska reaktionära propagandan om den ”multipolära världen” (som i korthet går ut på att försöka rädda den döende imperialismen genom att låta världen delas upp mellan flera supermakter eller ”poler”). En sådan falsk ”antiimperialism” syftar inte till att krossa imperialismen, utan till att stärka den egna imperialistiska staten och hela utsugarsystemet. Imperialisterna och deras hantlangare, inklusive den revisionistiska ”vänstern” försöker som alltid dra med arbetarklassen och folket i sina planer och göra oss till medbrottslingar i deras plundrings- och omfördelningskrig. Men arbetarklassen har ingenting att vinna på att välja sida i kampen mellan de imperialistiska rivalerna. Det ligger inte i arbetarklassens intresse att stärka den svenska imperialistiska staten eller någon annan imperialistmakt. Arbetarklassens linje är att bekämpa och förhindra imperialisternas krig, och när kriget väl är ett faktum, förvandla det till folkkrig, d.v.s vända vapnen mot utsugarna och deras stater och tillsammans med världens folk krossa alla imperialisterna och hela deras system. |
|
|
DEMONSTRATION MOT VACCINPASS Lördagen den 22/1 samlades tusentals personer i Stockholm och Göteborg i demonstrationer mot vaccinpass. Det är de senaste i en lång rad liknande demonstrationer som ägt rum i flera europeiska länder den senaste tiden, och de utmärker sig genom att vara de första stora demonstrationerna som genomförts i Sverige över huvud taget de senaste åren. Från statens och de stora mediemonopolens sida har dessa demonstranter genomgående beskrivits som ”konspirationsteoretiker” och ”högerextrema”, och även den borgerliga, revisionistiska s.k. ”vänstern” bidrar entusiastiskt till att håna och förlöjliga allt ifrågasättande av den fastlagda Corona-politiken. Det är uppenbart att fascister och reaktionära konspirationsteoretiker av olika slag har ett stort inflytande inom denna rörelse, men lika uppenbart att den revisionistiska ”vänstern” fullständigt har förrått den arbetarklass som den påstår sig representera, genom att skamlöst uppmana till lydnad och underkastelse. För de klassmedvetna arbetarna, för alla kommunister, revolutionärer och framstegsvänner, gäller det att förstå coronapolitiken och motståndet mot den utifrån klasskampens perspektiv.
Pandemi mitt i imperialismens kris COVID-19-pandemin drabbar världen i ett läge då hela det kapitalistiska systemet – imperialismen – befinner sig i desperat kris. En kris som den härskande kapitalistklassen redan långt innan pandemin försökt lösa genom att intensifiera utsugningen och upphäva de rättigheter som arbetarklassen och folken kämpat sig till, vilket i sin tur kräver stegvis avskaffande av den borgerliga demokratins principer, avskaffande av rättsstaten, ökad repression och övervakning, rasistisk hets o.s.v. I denna situation blev pandemin ännu en förevändning för att ytterligare inskränka folkets demokratiska rättigheter; ett lysande tillfälle att förbjuda politiska demonstrationer och sammankomster och införa olika slags undantagstillstånd – samtidigt som arbetarklassen fortfarande tvingades trängas i kollektivtrafiken och på arbetsplatserna. Coronapolitiken har i första hand utformats utifrån kapitalets behov av att 1) befästa sin makt och försöka rädda sitt döende utsugarsystem, 2) undvika negativa konsekvenser för storföretagens vinster, genom att låta arbetarklassen och småföretagarna ta hela smällen. Till detta kommer också det faktum att sjukvården – i Sverige och i många andra länder – under lång tid har nedmonterats och omstrukturerats för att skapa vinst åt kapitalet, vilket har lett till ett sjukvårdssystem som knappt fungerar under normala omständigheter. En pandemi som denna hotar då att göra situationen i vården så akut att det skulle leda till folkligt uppror, och mycket av coronapolitiken handlar därför mindre om att rädda människoliv än om att hålla nere antalet sjuka för att undvika total kollaps och kunna fortsätta använda vården som en vinstmaskin.
Vaccin: medicin i händerna på storkapitalet Vaccin i sig är en utmärkt uppfinning, som sedan det uppfanns har räddat många miljoner människoliv och satt stopp för flera epidemier, medan vaccinmotståndet delvis har sina rötter i ett gammalt reaktionärt och religiöst motstånd mot de medicinska framstegen. Men dessa vaccin tillverkas och säljs idag av imperialistiska storföretag, som redan gång på gång har visat sig kapabla och villiga att offra hur många människoliv som helst för att maximera sina profiter, genom att medvetet ljuga i sin marknadsföring, genom att systematiskt dölja läkemedels farliga biverkningar, och – naturligtvis – genom att undanhålla viktiga läkemedel från världens fattiga arbetande folk. Pfizer och i stort sett alla de största läkemedelsföretagen har t.ex. allihop varit delaktiga i att skapa den s.k. opioid-krisen i USA, genom att aggressivt marknadsföra starkt beroendeframkallande och dödliga opioidpreparat som ”ofarliga”, i en kampanj specifikt riktad mot arbetare i yrken med många arbetsskador. De statliga organ som påstås ”kontrollera” dessa läkemedel visade sig i stället vara direkt inblandade i den falska marknadsföringen (se t.ex. dokumentären ”The Crime of the Century” för mer information). Resultatet blev tusentals förstörda liv och dödsfall. Detta är bara ett av tusentals exempel på hur dessa storföretag och stater ljugit och begått brott i stor skala, brott som de gjort enorma vinster på, precis som de nu gör ofattbart stora vinster på att sälja COVID-19-vaccin.
Motstånd på villovägar Det finns alltså uppenbarligen extremt goda skäl att ifrågasätta och kritiskt granska ALLA påståenden, rekommendationer och åtgärder som kommer från dessa stater och storföretag. Att allt sådant ifrågasättande nu kopplas till fascister och andra reaktionära konspirationsteoretiker är förstås ganska praktiskt för den härskande klassen och dess stat; det har bl.a. lett fram till den smått bisarra situationen att hela den borgerliga, reformistiska och revisionistiska ”vänstern” (inklusive många av dem som brukar kallas ”extremvänstern”) i stort sett enhälligt uppmanar till att lita på borgarstaten och storföretagen, till att lyda och hålla käften. I brist på en arbetarrörelse som kan gå i spetsen för motståndet mot repressionen och mot en sjukvård och en läkemedelsindustri i händerna på kriminella utsugare, blir det i stället ett motstånd lett av småbourgeoisien och av fraktioner av borgarklassen som av olika skäl hamnat i motsättning till den dominerande borgerliga fraktionens politik. Coronapolitiken har gynnat storföretagen på bekostnad av småföretagarna, som drabbats hårt av restriktionerna. Denna situation utgör en klassisk grogrund för fascister och andra reaktionärer som vill avleda och utnyttja även rättfärdiga folkliga kamper, så att de inte riktas mot utsugarsystemet och borgarklassen i sig, utan mot diverse mer eller mindre påhittade fiender och sammansvärjningar. |
|
|
MALMÖ: MOTSTÅND MOT POLISEN OCH FASCISTERNAS PROVOKATIONER Borgerliga media både i Sverige och utomlands har rapporterat på ett dramatiskt sätt om det s.k. "våldsamma upploppet" i förorten Rosengård i Malmö fredagen den 28 augusti. Händelserna, där ca 300 personer deltog och många av dem fysiskt konfronterade polisen, utlöstes av en liten grupp danska och svenska fascisters provokation under fredagen; fascisterna, som var beväpnade med baseballträ och enligt vittnen även skjutvapen, brände en koran på Rosengård och spred fascistisk propaganda på Stortorget. Det s.k. "upploppet" beskrivs av den reaktionära pressen som religiöst motiverat "islamistiskt våld", och med den utgångspunkten står nu fascister och liberaler på samma sida som vissa representanter för den s.k. "vänstern" och diverse imamer i en vulgär hetskampanj riktad mot de protesterande ungdomarna. De stora tidningarna och TV-kanalerna uttalar sig som vanligt i alla malmöbors namn och hävdar att "malmöborna är upprörda", och som vanligt intervjuas utvalda rosengårdsbor och "muslimer" som kräver "hårdare tag mot bråkstakarna" (men inte mot fascisterna). Även sajten "Aktuellt Fokus" - som påstås vara "av arbetarklass, för arbetarklass" - verkar stämma in helhjärtat i stödet till borgarstatens allt hårdare repression mot arbetarungdomen och citerar glatt en imam som tycker att polisen borde "rensa rent. stoppa, anhåll, rensa rent ...använd batong". Denna senaste gatustrid i Malmö var ingenting annat än ett oundvikligt och rättfärdigt uttryck för de allt skarpare klassmotsättningarna och en reaktion på de senaste månadernas polisterror i förorterna. Fascisternas "anti-muslimska" provokation var bara den utlösande faktorn, inte orsaken. Syftet med att framställa detta som huvudsakligen religiösa eller kulturella motsättningar är att dra uppmärksamheten bort från klasskampen; att vända arbetare mot arbetare och förhindra att klassen reser sig i enad kamp mot kapitalet och borgarstaten. |
|
|
YANKEE GO HOME! Om man utgår från borgerliga medias rapporter om vad som just nu händer i Syrien så kan det vara svårt att förstå vad det egentligen är som händer. Den härskande imperialistiska borgarklassen och alla dess lojala pennviftare, särskilt i imperialistiska länder som Sverige, matar oss dagligen med samma gamla saga om ”totalitära diktaturer” och ”fanatiska islamister” som slåss mot ”goda” och ”demokratiska” krafter. Tittar man lite närmare så inser man ganska snabbt att denna indelning i ”onda” och ”goda” krafter inte alls handlar om hur våldsamma de är eller i vilken mån de faktiskt är ”demokratiska”, utan att det alltid handlar om den härskande utsugarklassens - och därmed de imperialistiska staternas - ekonomiska och politiska intressen. De ”diktatoriska regimerna” och de ”extremistiska terroristerna” är oftast de som antingen är allierade med en konkurrerande imperialistmakt (t.ex. Ryssland) eller på olika sätt motsätter sig imperialismens förtryck och utsugning och kämpar för självständighet och oberoende. De ”goda demokraterna” är oftast de som går imperialisternas ärenden, de som tjänar ”rätt” imperialistmakt och/eller är användbara för hela imperialismens bevarande, för att förhindra att världens arbetare och förtryckta folk förenar sig och sopar bort hela det imperialistiska utsugarsystemet. Ibland, som i fallet med Islamiska Staten, så kan de ”onda” också vara sponsrade av imperialisterna och gå deras ärenden, men samtidigt spela en användbar roll som ursäkt för imperialistisk aggression och otyglad repression under täckmantel av ”kriget mot terrorismen”. I Syrien, precis som i övriga delar av Mellanöstern och i tredje världen generellt, så har imperialisterna, framför allt USA, tillämpat politiken att ”söndra och härska”; att stycka upp länderna i mindre bitar (s.k. balkanisering), störta deras regeringar, försvaga deras statsapparater, förstöra deras industrier och infrastruktur etc. för att på så vis kunna ta kontroll över dem och obehindrat suga ut deras arbetskraft och naturresurser samt använda deras territorier som spelplan i kriget mellan imperialistmakterna om världsherraväldet. Och framför allt: i Syrien och alla andra länder som drabbats av imperialismens utsugning och bombkrig, så hyser den överväldigande majoriteten av folket ett djupt, rättfärdigt och oförsonligt hat mot imperialismen – framför allt mot USA men även mot de övriga imperialistmakterna. För att förhindra att folken förenar sig och slänger ut inkräktarna, så har imperialisterna gjort allt de kan för att underblåsa (eller helt enkelt uppfinna) nationella och religiösa motsättningar. Det var denna metod de använde vid uppstyckningen av Jugoslavien, och de har använt den på samma sätt i Afrika, Mellanöstern och på andra platser. I detta syfte har USA och de övriga imperialisterna skapat, sponsrat och beväpnat grupper som Al-Qaida, IS och talibanerna, och såväl i Syrien som i Irak har de använt sig av kurdiska grupper i samma syfte. Det kurdiska folkets kamp – som är en rättfärdig kamp for nationell befrielse och mot den turkiska statens förtryck – har i PKK/YPG:s tappning blivit till ett redskap för imperialismen. PKK, som ursprungligen kallade sig ”marxist-leninistiskt” och mobiliserade det kurdiska folket under paroller om att krossa imperialismen och upprätta en självständig kurdisk stat, övergav under Öcalans ledning marxismen och hela kampen mot imperialismen. Öcalan, vars ideologiska och politiska linje fortfarande följs till punkt och pricka av YPG i Syrien, har tydligt deklarerat i sina skrifter att klasskampen inte längre är aktuell, att USA:s imperialism spelar en positiv roll i regionen, att det finns ett ”behov av imperialistisk ledning”, att privategendomen (utsugarklassernas privategendom) ska försvaras, o.s.v. Detta är det faktiska innehållet i den ”demokratiska konfederalism” som YPG tillämpar i Syrien: tjänstvilligt samarbete med de största imperialistiska folkmördarna och korporativistisk klassförsoning, allt detta dekorerat med fina ord om ”socialism”, ”feminism” och ”demokrati”. När USA bombade Syrien så uttryckte YPG:s ledare Salih Muslim öppet sin önskan att bombningarna skulle fortsätta, och att de skapade ”goda vänskapsband mellan [kurderna] och de krafter som slåss för världsfred och demokrati [d.v.s. USA och ’västvärlden’]”. Med en sådan politik, och i en omgivning där den stora majoriteten av det arbetande folket sett sina länder sönderbombade och sina familjer mördade av USA, så är det kanske inte så konstigt om just denna del av den kurdiska befolkningen upplever att de ”inte har några vänner förutom bergen”. När nu USA bestämt sig för att lämna sina kurdiska allierade åt sitt öde och låta den reaktionära turkiska staten attackera Syrien, så är det bara en fortsättning på samma imperialistiska aggression. Syftet är fortfarande att underminera den syriska nationen med sikte på att stycka upp den i bitar och exploatera den, i konflikt med – men också i samarbete med – den ryska imperialismen. USA:s omfattande ekonomiska, politiska och militära stöd till YPG var en del av den planen, men den som säljer sina tjänster åt imperialismen kan inte räkna med någon lojalitet. Turkiet å andra sidan må ha sina egna reaktionära ambitioner, men är i verkligheten en förtryckt nation kontrollerad av USA, utan någon verklig självständighet eller egen handlingsfrihet. Imperialismens utsugning och krig drabbar såväl det syriska som det kurdiska och turkiska folket, medan de reaktionära och revisionistiska ledarna säljer ut folkens blod till högstbjudande åt imperialistmakterna. Allt detta visar hur folkens kamp mot imperialismen, när den leds av de härskande utsugarklasserna och deras lakejer, förvandlas till sin motsats och blir till spelpjäser i imperialisternas krig om världsherraväldet. För att ena folken mot alla imperialisterna, konfiskera imperialisternas, byråkratkapitalisternas och de stora jordägarnas egendom, krossa de reaktionära staterna, bygga de nya staterna och tillsammans med världens folk störta utsugarsystemet i hela världen, så krävs det att arbetarklassen leder kampen, med sina Kommunistiska Partier och med sin ideologi, idag marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen. |
|
|
ERIC TORELL OCH POLISVÅLDET: ännu ett fall i raden
Redan före den pantomim-rättegång som nu avslutats så förberedde den svenska pressens pennviftare den allmänna opinionen och beskrev det som givet att de poliser som kallblodigt dödade den unge Eric Torell skulle frias; det sades att det inte fanns tillräckliga bevis för att veta om de handlade medvetet eller om de handlade i självförsvar mot ett reellt hot. Hur många skott avlossade den unge mannen som fick de oskyldiga poliserna att känna sig hotade till livet och därför avlossa 25 skott? Och nu, efter rättegången, så upprepar i stort sett alla massmedia bara vad domen slagit fast, att det inte gått att bevisa polisernas skuld. Andra, bland annat den unge mannens familj, säger att polisen måste dra lärdom och förbättra polisens instruktioner och utbildning, och att denna händelse kommer att stanna kvar i samvetet hos de poliser som dödade Eric. Det sägs att allt som gjordes var inom ramarna för svensk lag; men även om det vore sant så vore det i så fall bättre att ändra lagen så att de skyldiga kunde straffas, i bästa fall; åtminstone för ett ”mänskligt misstag”. Nåväl, att drömma kostar inget. Vad det handlar om är att med denna typ av rättegångar så förverkligas i praktiken den givna rätten att döda vilken som helst medborgare som hotar en polis med vapen, oavsett om det är ett riktigt vapen eller, som i detta fall, en leksak; d.v.s. oavsett om det föreligger något verkligt hot mot poliserna eller inte. Det viktiga är att de som tjänar det rådande systemet måste ingjuta skräck i befolkningen och påminna oss som fortfarande lever om att ingen får lyfta sin hand mot dem som är auktoriserade att utöva det statliga våldet. Det spelar inte längre någon roll om insatsen är proportionerlig eller inte. Ta t.ex. fallet med den 69-årige Lenine i Husby 2013, då en hel piketstyrka med poliser beväpnade till tänderna och med alla slags skyddsutrustning dödade en fattig äldre man för att det sades att han hotade dem med en ”väldigt vass kniv” – och dessutom var invandrare. Det viktiga är att de döda inte talar, och att ingen vågar sig på att röra systemets vakthundar. De senaste åren har vi sett en upptrappning av polisers och väktares övervåld, ofta oprovocerat, ofta med rasistiska förtecken och riktat mot framför allt invandrare och antifascistiska demonstranter, inklusive kvinnor och barn. Att aktiva fascister och brottslingar arbetar inom såväl poliskåren som vaktbolagen är känt sedan gammalt, och när statens politiker och tjänstemän tvår sina händer och ”tar avstånd” från detta så försöker de bara dölja det faktum att fascister, våldtäktsmän och mördare passar utmärkt som kapitalets vakthundar. Det viktiga för staten är inte att ”bekämpa brott”, utan att brottslingarna står på borgarstatens sida och går dess ärenden. Polisen och hela rättsväsendet ger sitt godkännande till detta, som de goda avlönade tjänare de är. Ingen ifrågasätter polisens våld och övergrepp, och ännu mindre straffas de skyldiga. Det står redan klart hur de kommer att svara när Sveriges arbetande folk bryter med sina revisionistiska ledare och på allvar utmanar statens våldsapparat på gator och torg; det kommer knappast se annorlunda ut än det gör just nu i t.ex. Hong Kong. Vi glömmer inte händelserna i Göteborg 2001 eller polisens mordförsök mot antifascister i Malmö 2014. Sedan morden i Ådalen 1931 har det varit förbjudet i Sverige att sätta in militär mot civilbefolkningen, men detta politiska tabu är redan på väg att brytas; förslag om att ändra lagen kommer med jämna mellanrum från olika riksdagspartier, nu senast med ”brottsvågen” som ursäkt. De kommer att besvara folkets protester med massakrer mot de medborgare som är längst ner på samhällsstegen i den rådande ordningen. Högre upp står ordningens vakthundar, vars jobb är att skydda detta system som bygger på den ena människans utsugning av den andra. Fallet med denne unge man blir bara ännu ett fall i raden av mord och övergrepp. För systemets apologeter finns det inget polisvåld; vi lever i paradiset Sverige, här har myndigheterna alltid rätt och lagen står alltid på deras sida. Ännu värre blir det för dem som kräver sin rätt att kämpa för ett socialistiskt samhälle (de som nu inte längre ens kallas kommunister eller terrorister, utan nu blir stämplade som ”extremister”), och konfronterar den väpnade utsugarstatens representanter, de vars jobb det är att påtvinga oss det kapitalistiska (s.k. ”demokratiska”) systemets ordning och värderingar. De som motsätter sig har varken ”mänskliga” eller lagliga rättigheter, och då de hamnar i händerna på de repressiva styrkorna kan de bara vänta sig summarisk avrättning, utförd av den gamla kapitalistiska statens hantlangare. Vi är dock fullt övertygade om att tids nog så kommer det i slutändan att bli folket och dess förtrupp som skipar verklig rättvisa.
|
|
|
HETSKAMPANJEN OM "IS-KRIGARNA" SYFTAR TILL MER FASCISM OCH REPRESSION Under de senaste åren har den reaktionära svenska staten och borgerliga media fört en ständig hets- och skrämselkampanj kring de s.k. "återvändande IS-krigarna". Det påstås att hundratals svenska medborgare rest till Syrien och andra platser, där de ska ha begått "terrorhandlingar" för den Islamiska Staten/Daesh, och att dessa nu tas emot "med öppen famn" i Sverige, där de antas planera terrordåd och rekrytera medlemmar till IS. Tittar man närmare på fakta så ser man att detta "hot" är kraftigt överdrivet, och att kampanjen har en politisk agenda som handlar om något helt annat än att "skydda oss mot terrorism". Ska vi prata om att straffa krigsbrottslingar så har vi ju i Sverige dessutom betydligt grövre sådana: alla de som främjat och berikat sig på Sveriges deltagande i de imperialistiska plundrings- och folkmordskrigen i Afghanistan, F.d. Jugoslavien, Irak, Libyen etc. Med hjälp av denna skräckpropaganda, i kombination med de krav på "förbud mot rasistiska organisationer" som förts fram p.g.a. fascistgänget NMR, har makthavarna förberett opinionen för en ny "antiterrorlag" som planeras träda i kraft den 1 augusti 2019. Lagen ska gå längre än existerande lagstiftning genom att göra det straffbart inte bara att utföra "terrorhandlingar", utan även att ha "samröre med" eller propagera för organisationer som de härskande definierar som "terroristiska". Alltså: en lag som tydligt inskränker åsikts- och föreningsfriheten, och som oundvikligen kommer att tillämpas mot organisationer och individer som på allvar motsätter sig det rådande imperialistiska utsugarsystemet. Tillsammans med hela den lista på repressiva åtgärder som den nya regeringen utlovat (ökade resurser till polis och armé, utökade möjligheter till kameraövervakning, avlyssning och signalspaning, ny myndighet för psykologisk krigföring o.s.v.), syftar den nya lagen till att stärka den härskande klassens diktatur. Det är ingen tillfällighet att detta sker samtidigt som den påstått "folkvalda" regeringen genomför ytterligare attacker på arbetarklassens och folkets rättigheter och livsvillkor för att öka kapitalets profiter. För att försöka förhindra att det arbetande folket reser sig i uppror mot denna politik (som vi nu ser t.ex. i Frankrike), försöker de härskande desperat kontrollera oss genom skräcken för "terrordåd", genom ökad repression och genom den konstanta rasistiska hetsen. I samband med diskussionen om "IS-krigarna" har det också förts fram förslag om att utvisa, eller dra in medborgarskapet för, svenska medborgare som begått "terrorbrott" (eller andra brott). Liknande förslag har även tidigare förts fram, inkl. av socialdemokratiska politiker, som ett sätt att hantera "integrationen". Vad de siktar på i förlängningen är ett system med två olika slags medborgarskap, något som historiskt framför allt har förekommit under fascistiska regimer såsom i Hitlertyskland. I Tyskland delades befolkningen in i "nationsmedborgare" (d.v.s. fullvärdiga medborgare; "renrasiga" och lojala tyskar) och "medborgare". I Sverigedemokraternas program kallas kategorierna för "nationstillhöriga" och "medborgare". Samma slags indelning av befolkningen - i en lojal, privilegierad grupp och en rättslös, misstänkliggjord grupp - ser vi i den politik som nu förs fram även av de övriga riksdagspartierna: "integration" av invandrare genom lägre löner och "flexibla" anställningsförhållanden, samt krav på politisk "lojalitet" gentemot den härskande klassen och dess stat. Allt detta ingår i den allmänna reaktionarisering av den borgerliga staten, och den ökade tillämpning av fascistisk politik, som nu genomförs av alla de imperialistiska staterna, inklusive Sverige. Det är alla revolutionärers och framstegsvänners plikt att försvara de demokratiska fri- och rättigheterna, att avslöja och bekämpa de fascistiska och rasistiska hetskampanjerna, och att skoningslöst avslöja och bekämpa den socialchauvinistiska så kallade "vänsterns" medlöperi i dessa reaktionära planer. |
|
|
VENEZUELA OCH IMPERIALISMEN |
|
|
SVERIGE: KRIS FÖR DEN BORGERLIGA DEMOKRATIN, YTTERLIGARE FÖRSÄMRINGAR FÖR ARBETARKLASSEN OCH FOLKET Efter valet har borgarklassens riksdag ännu inte lyckats sätta ihop någon regering. Partierna försöker nu hitta ett sätta att genomföra den planerade politiken - ytterligare försämringar för arbetarklassen och större profiter åt kapitalet - på ett sätt som inte leder till alltför stora protester. Den budget som M och KD fått igenom med stöd av SD är ännu en ohöljd attack på arbetarklassens och folkets levnadsvillkor, och den politik som nu skissas upp av S, C och L för en eventuell regeringsbildning har samma inriktning: ytterligare försämring av arbetsrätten, d.v.s. ännu mer otrygghet och låga löner. I båda fallen siktar man på försämringar för den stora majoriteten av arbetande, samtidigt som man genomför begränsade "lättnader" för mindre delar av arbetarklassen och småbourgeosien, så att dessa ska förbli lojala mot systemet och försvara det mot alla upprorstendenser. Allt detta presenteras med hycklande ord om "integration" och om behovet av att "inte ge inflytande åt SD"; men i själva verket är den rasistiska hetsen mot invandrarna en integrerad del av denna politik. Med hjälp av nationalismen och lögnen om "kostnaderna för invandringen" vill de vända vår uppmärksamhet bort från utsugningen och kapitalismens kris. Genom att skapa ett undre skikt av rättslösa, desperata arbetare - till stor del bestående av invandrare - och ett övre skikt av (relativt sett) "nöjda" arbetare, hoppas kapitalet på att kunna förhindra uppkomsten av en enad arbetarrörelse som kan gå i spetsen för ett brett uppror mot plundringspolitiken och hela utsugarsystemet. Målet är att ytterligare trycka ner arbetarklassen och öka utsugningen, och för detta projekt är SD och rasismen ett nödvändigt verktyg, hur mycket Löfven, Lööf och de övriga än "tar avstånd" från rasismen och tjatar om "mänskliga rättigheter". I denna situation kan både SD och V fortsätta att framstå som "radikala alternativ" när de i själva verket inte är något annat än stödpartier åt de större borgerliga partierna (M och S). De tjänar båda till att fånga upp missnöjet hos småbourgeousien och delar av arbetarklassen och se till så att det inte leder till uppror i ett läge då folkets förtroende för den borgerliga demokratin redan blir mindre och mindre. Liksom alla de övriga partierna instämmer både SD och V i kraven på mer resurser åt polis och militär, mer övervakning och repression för "trygghetens" skull. Men det är inte arbetarklassens och folkets trygghet, utan tryggheten för den lilla klicken av monopolkapitalister som ser händelserna i Frankrike och övriga världen och känner marken skaka under sina fötter. |
|
|
DEN SVENSKA IMPERIALISMEN SKAPAR VATTENBRIST I PERU Organisationen Swedwatch rapporterar att storföretag från Sverige och andra imperialistiska länder orsakar allvarlig vattenbrist i Ica-dalen i Peru. Produktionen av sparris för export till de rika imperialistiska länderna använder ca 90 procent av grundvattnet i området, vilket innebär att befolkningen får klara sig på de sista 10 procenten. "I de absolut värsta områdena vi besökt har folk tillgång till vatten ett par timmar varannan vecka. Det skapar problem med både hälsa och försörjning för befolkningen" säger representanten för Swedwatch, som vidare rapporterar: "förutom att det leder till hygien- och hälsoproblem som bakterie- och sjukdomsspridning drabbas också de mindre jordbrukarna, som bortprioriteras till förmån för storföretagen". Då de fattiga böndernas brunnar torkar ut tvingas de sälja sina marker. 99% av sparrisen som odlas i området går till export till framför allt USA och Europa, och de svenska företag som importerar denna sparris är Coop, Ica och Axfood (ägt av den liberala och numera SD-vänliga Antonia Ax:son Johnsons koncern, som även äger bl.a. Åhlens, Dustin, Kicks och en lång rad andra företag). Detta är bara ett av ofantligt många exempel på hur imperialismen - inte minst den svenska imperialismen - suger ut förtryckta nationer i tredje världen, håller kvar dem i fattigdom och orsakar svält, vattenbrist och sjukdomar för miljarder av människor runtom i världen. Vinnarna är framför allt en liten klick av imperialister, däribland den härskande klassen i Sverige; den svenska storbourgeoisien. Genom denna plundring, som administreras med hjälp av de härskande klasserna i de utsugna länderna (kompradorbourgeoise och stora jordägare), kan imperialisterna också upprätthålla en viss levnadsstandard för befolkningen i t.ex. Sverige, samtidigt som de lär ut lögnen om att de fattiga länderna är fattiga för att de är "misskötta", och att imperialismens utsugning i själva verket "bidrar" med "arbetstillfällen, ekonomiskt välstånd och infrastruktur", en lögn som upprepas även i den länkade artikeln. Denna utsugning är själva grunden för det imperialistiska systemet, och kan inte avskaffas genom att bojkotta vissa företag eller genom att välja en annan regering. Det finns ingen "god imperialism". Ingen politiker och inget parti som på allvar skulle föresätta sig att stoppa denna utsugning skulle få lov att ta plats i de borgerliga parlamenten. Det är en plundring som genomförs med den svenska statens fulla stöd, och som understöds av svenska och andra imperialistmakters väpnade styrkor. Det enda sättet att få stopp på imperialismens utsugning och förtryck är att de förtryckta nationernas folk organiserar sig och beväpnar sig för att slänga ut alla imperialisterna - såsom sker i Peru genom folkkriget under ledning av Perus Kommunistiska Parti - och att arbetarklassen och folken i imperialistiska länder som Sverige förenar sig med deras kamp och organiserar sig på samma sätt för att störta borgarklassen och dess stat här hemma. |
|
|
SVERIGE: ÖKAD REPRESSION OCH KRIG MOT ARBETARKLASSEN När SD-ledaren Åkesson i Riksdagen nyligen föreslog att staten skulle sätta in militär mot den "organiserade brottsligheten", så sade statsminister Löfven att det "inte var hans första alternativ" men att "man måste titta på alla möjligheter för att knäcka den här brottsligheten". Än en gång hjälper fascisterna i SD till att framställa det som om det är "folkets krav på hårdare tag" som de övriga partierna nu "ger efter för" - men i själva verket ingår den ökade repressionen, den alltmer öppna borgerliga diktaturen, i en politisk agenda som förs fram av samtliga partier; därför att kapitalet kräver det. De har tillsammans utnämnt "tryggheten" till tema för året valrörelse, och det är uppenbart att det inte handlar om anställningstrygghet, om en trygg ekonomi eller om en pålitlig sjukvård, utan om en intensifierad skrämsel- och hetskampanj där den "ökade brottsligheten" används för att skapa opinion för fler poliser, mer befogenheter åt polisen, militär mot befolkningen, mer kameraövervakning, mer tjallarverksamhet, mer rasistisk hets o.s.v. På grund av de alltmer akuta motsättningarna – mellan imperialistmakter och förtryckta nationer liksom mellan arbetarklassen och borgarklassen - genomför den härskande klassen i de europeiska imperialistländerna liksom i USA sedan flera år tillbaka förberedelser för ett alltmer öppet krig mot den egna befolkningen (läs t.ex. denna artikel från 2014 om hur EU:s militär tränar för krig mot de fattiga). Ju mer det arbetande folkets vrede mot utsugarsystemet växer, desto mer akut blir borgarnas behov av att splittra arbetarklassen och försöka förhindra varje ansats till revolutionär mobilisering mot kapitalet, mot imperialismen. För att vända uppmärksamheten bort från de verkligt stora brottslingarna – kapitalisterna – bedriver de en konstant propaganda för att hetsa en så stor del av befolkningen som möjligt mot ”invandrarna”, mot ”förortsungdomarna”, mot de ”extremister” som påstås ha förstört det ”trygga välfärdssamhället”, och för att förbereda opinionen för alltmer skoningslös repression och kontrarevolutionärt våld mot dem som vägrar underordna sig. Den svenska borgarklassen och dess stat har inget som helst intresse av att öka tryggheten för arbetarklassen och folket. De faktiska problem med gatuvåld och övergrepp som drabbar folket kan inte lösas genom mer borgerlig diktatur, utan bara genom revolutionär mobilisering. De förslag som nu läggs fram av alla de borgerliga partierna, och inte minst av revisionisterna inom den s.k. vänstern, syftar inte till något annat än att tjäna borgarklassens krig mot arbetarklassen. Socialdemokraterna föreslår att ”samhällsorienteringen för nyanlända” ska ses över; invandrarna ska lära sig ”svenska värderingar”, ”tydliga krav på individen”, ”svenska från dag ett”, ”snabbspår till bristyrken”. Förslaget, som bara för några år sedan hade varit otänkbart annat än från SD, syftar till att driva fram mer hets mot invandrade arbetare och på så vis maximera utsugningen av dem. Revisionisterna i ”KP” har ivrigt slutit upp i hetsen om ”brottslighet” och kräver ökade befogenheter åt tullverket och vill värna om det borgerliga våldsmonopolet med ”hårdare vapenlagar”. Och olika varianter på samma förslag hörs från de övriga partierna både i och utanför Riksdagen: starkare borgerlig våldsapparat samt rasistisk hets och/eller ”välfärdsreformer”. Vänsterpartiet och andra revisionister menar att lösningen på denna påstådda våg av brott och terror är reformer för att ”minska klassklyftorna”, samtidigt som de troget försvarar polisens våldsmonopol; raka motsatsen till revolutionär mobilisering med andra ord. |
|
|
LEVE PALESTINA! KROSSA IMPERIALISMEN OCH SIONISMEN! De nordamerikanska imperialisternas officiella erkännande av Jerusalem som israelisk huvudstad är en provokation och en attack mot det palestinska folket. Beslutet har mötts av en våg av rättmätigt hat inte bara från Palestina utan från världens alla förtryckta folk, och det är en självklarhet för alla kommunister, revolutionärer och sanna demokrater att helhjärtat stödja det palestinska befrielsekriget för att driva ut imperialismen och krossa dess sionistiska utpost i Mellanöstern, den israeliska staten. Yankeeimperialisternas beslut följdes av en rad massiva protester och aktioner i Palestina, och de israeliska folkmördarna satte omedelbart igång ännu en terrorkampanj: flera palestinier har under de senaste dagarna dödats och hundratals skadats på Västbanken och i Gaza av israeliska bombningar, och denna terror fortsätter varje dag. Samtidigt har imperialisterna, sionisterna och deras lakejer runtom i världen fortsatt sin kampanj för att undergräva och smutskasta den palestinska kampen och det internationella stödet för den. De imperialistiska staterna - inklusive den svenska - och deras reaktionära media, d.v.s. samma krafter som för bara något trekvartssekel sedan spred hat mot det judiska folket, använder sig nu återigen av sin falska kampanj "mot antisemitismen" för att försvara ockupationen och folkmordet i Palestina. De får villigt stöd från allehanda revisionister inom den s.k. vänstern, som nu i stället för att villkorslöst fördöma den pågående terrorn mot Palestinas folk lägger sitt krut på att "fördöma antisemitismen" (och bortser helt från att även de arabiska folken är semiter). Det är en sak att kritisera när det berättigade hatet mot Israel tar sig rasideologiska uttryck - men en helt annan sak att ta detta som förevändning för att jämställa ett förtryckt folks kamp med imperialisternas och fascisternas folkmordsideologier. Arbetarklassens ideologi, idag marxismen-leninismen-maoismen, är klar och tydlig: kommunisterna förkastar alla slags rasistiska teorier och all slags reaktionär, borgerlig nationalism. Till skillnad från sionisterna själva så erkänner vi inte existensen av någon "judisk ras". Palestinas kamp är en kamp mot imperialisternas utsugning och förtryck, mot den sionistiska statens ockupation och folkmord, för den palestinska nationens självständighet och oberoende - inte en kamp mot "judarna" eller någon "religiös konflikt". Vår ståndpunkt är att denna befrielsekamp för att kunna segra måste föras som ett folkkrig lett av arbetarklassen och dess Kommunistiska Parti - men så länge den inte gör det så gör vi inte för den skull avkall på vårt fulla stöd till hela den palestinska befrielsekampen, som är en rättfärdig kamp. "Det är inte judarna som är det arbetande folkets fiender. Det är kapitalisterna i alla länder som är arbetarnas fiender. Det finns arbetare bland judarna, och de utgör majoriteten. De är våra bröder, vilka precis som vi är förtryckta av kapitalet, de är våra kamrater i kampen för socialismen. Det finns kulaker, utsugare och kapitalister bland judarna, precis som bland ryssar och bland folk i alla länder. Kapitalisterna försöker så och underblåsa hat mellan arbetarna av olika tro, nationalitet och ras. De som inte arbetar hålls kvar vid makten av kapitalets makt och styrka. Rika judar, precis som rika ryssar och de rika i alla länder, står i förbund för att förtrycka, kuva, råna och splittra arbetarna." (Lenin) |
|
|
OM "BREXIT", IMPERIALISMEN OCH REVISIONISMEN En majoritet av britterna har nu i en folkomröstning röstat för att lämna EU. Resultatet är delvis ett uttryck för ett folkligt motstånd mot det imperialistiska EU-projektet, som är ett verktyg för monopolkapitalets mer och mer intensiva utsugning av såväl den europeiska arbetarklassen som folken i de förtryckta nationerna i tredje världen. Ett EU som planmässigt och skoningslöst har genomfört den s.k. "nyliberala" nedskärnings- och utplundringspolitiken i varje land och fortsatt att koncentrera makten och ägandet allt mer till den lilla klick av monopolkapitalister som ligger bakom hela projektet. Men "Brexit"-rörelsen är inte på något sätt en representant för den brittiska arbetarklassen eller dess intressen; den representerar en fraktion av den engelska borgarklassen som på grund av sina egna ekonomiska och politiska intressen hellre befinner sig utanför denna union som domineras av den tyska imperialismen. Genom nationalistisk demagogi och rasistisk hets, men också genom att utnyttja framför allt arbetarklassens rättmätiga hat mot allt vad EU innebär, har denna del av den härskande klassen lyckats driva tillräckligt många till valurnorna för att uppnå det önskade resultatet. Den mest öppet proimperialistiska delen av Europas revisionistiska "vänster" har som vanligt ställt sig på den dominerande borgerliga fraktionens sida och mer eller mindre slutit upp kring "remain"-kampanjen. Den andra delen av denna "vänster", som håller fast vid sitt "motstånd" mot EU, har i stället gått i den andra fraktionens ledband och framställer nu denna folkomröstning som ett uttryck för "verklig demokrati" och "folkvilja" - som om någon verklig demokrati för arbetarklassen och folket skulle kunna förverkligas under imperialismen, under den borgerliga diktaturen. Den typ av revisionister som idag sätter sitt hopp till den ryska imperialismen förespråkar skamlöst borgerlig nationalism; de förvränger den marxistiska principen om nationell befrielse och likställer Europas imperialistmakter med förtryckta nationer; i stället för att göra revolution skall arbetarna i varje land försvara sina "egna" kapitalister och deras imperialistiska stater. Alla dessa olika typer av revisionister har fullständigt övergett alla tankar på revolution, på att störta hela det imperialistiska systemet, och sätter i stället sin tilltro till den ena eller andra imperialistmakten, den ena eller andra fraktionen av den härskande klassen, och sprider illusioner om att "förändra" systemet genom "utökad demokrati", genom val och omröstningar. Denna parlamentariska kretinism tjänar inte till någonting annat än att legitimera den rådande ordningen och leda arbetarklassens och folkets kamp på villovägar. Kommunisternas uppgift är tvärtom att utnyttja imperialismens kris och dess interna motsättningar för att mobilisera och bygga en revolutionär arbetarrörelse, oberoende av och helt motsatt alla borgarklassens fraktioner, deras val och deras parlament. För att bygga en sådan rörelse, med absolut ideologiskt, politiskt och ekonomiskt oberoende, behöver arbetarklassen i varje land sin revolutionära förtrupp, sitt Kommunistiska Parti som tillämpar den internationella arbetarklassens ideologi marxismen-leninismen-maoismen på det egna landets specifika förhållanden för att leda revolutionen. Det finns ingenting som tyder på att Englands eventuella utträde ur EU skulle leda till något mer än en förändring i maktförhållandena mellan de imperialistiska makterna, ingenting som tyder på att det skulle försvaga imperialismen i sin helhet eller stärka de revolutionära krafterna. Som Lenin sa, apropå att "motverka" den europeiska stormaktsfederation som socialliberalen Hobson helt riktigt hade förutsett: "Socialliberalen Hobson ser inte, att endast det revolutionära proletariatet kan prestera denna 'motverkan' och endast i form av den sociala revolutionen." (Lenin - Imperialismen och socialismens splittring) |
|
|
SYRIZA: DEN REFORMISTISKA "VÄNSTERN" FÖRVALTAR BORGARKLASSENS DIKTATUR Partiet Syriza i Grekland är ett av de nya "vänsterpartier" i Europa som de senaste åren har marknadsförts som det nya hoppet för en reformistisk väg ut ur imperialismens kris. Med hjälp av partier som Syriza, Podemos i Spanien, och även s.k. "socialistiska" politiker som Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i England, försöker man få kontroll över arbetarklassens och folkens växande protester och se till så att de inte utvecklas till klassmedvetna och organiserade revolutionära rörelser. Under påverkan från de revisionistiska ledarna har många låtit sig vilseledas, och trott att dessa "vänsterpartier" verkligen skulle kunna gå emot kapitalets intressen och representera det arbetande folket, men illusionerna om denna "nya vänster" krackelerar redan. Bakom de "radikala" fraserna från dessa partier/rörelser är verkligheten den att de allihop (liksom Vänsterpartiet och andra revisionister i Sverige) har deklarerat sin fullständiga lojalitet och sitt helhjärtade stöd till den borgerliga diktaturen, hela det imperialistiska systemet och dess folkmordskrig mot de förtryckta nationerna. Liksom de gamla socialdemokratiska - socialfascistiska - partierna så har dessa nya "vänsterpartier" redan tydligt visat sin beredvillighet när det gäller att förvalta kapitalets diktatur och med våld slå ner folkets protester. I november 2015 gick hundratusentals greker ut i strejk och våldsamma protester utbröt i Aten mot Syriza-regeringens fortsatta nedskärningar. Syriza-regeringen svarade genom att kalla demonstranterna "extremister" och slå ner dem med våld (samtidigt som den försökte upprätthålla sin "radikala" image genom att uttrycka sitt hycklande "stöd" för protesterna). I december skickade Syriza-regeringen kravallpolis för att med tårgas och gummikulor driva bort 2300 flyktingar som bosatt sig i ett läger vid gränsen till Makedonien. En man från Marocko dödades av ett elstängsel då han försökte fly, och så här uttalade sig Syriza-politikern Dimitris Tsoukalas om händelsen: "Det är inte lätta saker... På andra sidan har de satt upp elstängsel... och en kille blev bränd. Vi fick en rostad marockan." Den 4 februari i år fick "vänsterregeringen" återigen sätta in kravallpolis för att försvara borgarstaten mot demonstrerande folkmassor . Denna gång var det 50 000 personer som marscherade mot parlamentet i samband med generalstrejken, för att protestera mot de chockhöjda skatterna och den intensifierade utsugningen. En av deltagarna var pensionären Nikos Ghinis, som uttryckte sig rakt på sak: "De [regeringen] borde hängas upp här, på Syntagma-torget". Dessa är bara några exempel på hur en borgerlig s.k. "vänsterregering" agerar i regeringsställning. Dessa "vänster"-politiker från Syriza, Podemos, Labour m.fl. utnyttjar det arbetande folkets hat mot utsugarsystemet för att gynna sina egna karriärer, och de vet att borgarklassen alltid har behov av en reformistisk "vänster" som kan avleda protesterna, skapa "stabilitet" på hemmaplan och stävja motståndet mot imperialismens krig. Men radikala fraser och löften om "välfärd" kan inte stoppa folkets protester och inte rädda imperialismen ur sin slutliga kris. Hoppet för framtiden ligger inte hos några borgerliga "vänsterpartier" eller i de borgerliga parlamenten över huvud taget, utan hos de upproriska folkmassorna, vars kamp nu kräver att arbetarklassen genom sina kommunistiska partier tar ledningen och beväpnar folket för att störta kapitalet, konfiskera kapitalisternas egendom och krossa deras stat, upprätta arbetarklassens makt och bygga socialismen på väg mot det klasslösa samhället. |
|
|
DEN SVENSKA IMPERIALISMEN I KRIG - FÖR STÖRRE PROFITER Den härskande klassen i Sverige, monopolkapitalisterna och alla deras underhuggare, har sedan en tid tillbaka bestämt sig för att avskaffa de sista resterna av den påstådda "neutraliteten" och öppet dra in Sverige i krig. "Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år" säger Försvarsmaktens arméchef Anders Brännström. Han jämför med 30-talet och säger "den gången lyckades vi hålla oss utanför. Det är inte alls säkert att vi lyckas den här gången". (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22151092.ab) Sanningen är den att imperialiststaten Sverige aldrig varit "neutralt", utan alltid har erbjudit sina tjänster åt de större och starkare imperialistiska makterna och supermakterna. När dessa imperialister har krigat mot varandra i kamp om kolonierna i tredje världen, eller fört rena folkmordskrig mot de förtryckta länderna för att utplåna allt motstånd, så har den svenska borgarklassen och dess stat alltid sett till att få vara med på ett hörn för att få en del av bytet; för att försvara och öka sina profiter. Under Andra världskriget lät "samlingsregeringen" (alla partierna utom Sveriges Kommunistiska Parti) den tyska imperialismens hitlerfascister fritt transportera sina trupper och vapen genom Sverige. Så länge det såg ut som att Tyskland skulle vinna kriget, så hyllade det svenska kapitalet öppet Hitler och odlade nära ekonomiska och politiska band med det "Tredje riket". Rasbiologi var högsta mode bland de rika och mäktiga, och kommunister sattes i läger enligt tysk modell. Efter att hitlerfascismen till borgarnas förtret krossats av det socialistiska Sovjetunionen och de övriga antifascistiska krafterna i världen, vände Sveriges borgare blicken mot den uppstigande supermakten USA. Under de kommande årtiondena blev Sverige en alltmer trogen partner till den nordamerikanska imperialismen, även om man fortsatte spela på sin "neutralitet" och såg till att ha fungerande affärsrelationer även med revisionisterna i det socialimperialistiska Sovjetunionen (fr.o.m. 1956). Ägarna till den svenska vapenindustrin har håvat in enorma profiter på de imperialistiska folkmordskrigen runtom i världen, och fortsätter att göra det idag1. Efter revisionismens kollaps i Sovjetunionen har det svenska kapitalet alltmer ensidigt förlitat sig på sina band till USA för att försäkra sig om sin del av kakan. Utöver vinsterna i vapenindustrin så har den svenska imperialismens storföretag stora profiter att bevaka runtom i världen, inte minst i det fattiga Östeuropa, där alla de största svenska företagen numera fritt kan förse sig med billig arbetskraft (se Baltikum, Polen, Rumänien m.fl.)2, men även i Afrika, Asien och Latinamerika. Det främsta politiska verktyget för att säkra denna utplundring är EU, och det militära verktyget är NATO, under nordamerikanskt befäl. Sverige deltar redan i dessa plundrings- och folkmordskrig i Afghanistan, i Libyen och på andra platser; det är vad de kallar ett "modernt insatsförsvar" som skall "delta i internationella insatser". I det redan inledda imperialistiska omfördelningskriget mellan USA:s imperialister och de ryska och kinesiska imperialisterna - oavsett om detta utvecklar sig till ett direkt och öppet världskrig mellan imperialistmakterna eller inte - vill alltså de svenska monopolkapitalisterna till varje pris vara med. Den krigshets vi idag hör från kapitalets alla underhuggare - mot Ryssland, mot "islamismen", mot "terrorismen" etc. - handlar inte om att försvara någon "demokrati" eller några "mänskliga rättigheter", utan om att försvara och utöka en handfull utsugares miljardprofiter på de arbetande folkens bekostnad. Ingen av imperialisterna, varken de nordamerikanska, de europeiska eller de ryska och kinesiska, har några "ädla motiv" när de bombar Mellanöstern och skickar ut unga människor att dö för kapitalisternas profiter. Nu när borgarna talar om att dra in Sverige i ett öppet krig i Europa, var är då motståndet? Var är anti-krigsdemonstrationerna? Den revisionistiska och reformistiska "vänstern" har på alla sätt hjälpt till att förlama och tysta ner arbetarklassens och folkets motstånd mot imperialismens krig, och ger idag sitt mer eller mindre öppna godkännande varje gång det är dags att bomba ihjäl ytterligare några tusen syrier, afghaner eller libyer, när NATO skall genomföra någon av sina numera regelbundna krigsövningar på svensk mark eller när det skall skickas vapen och trupper till imperialismens "krig mot terrorn"3. Samtidigt som de försöker dölja sitt medlöperi genom att kräva fortsatt s.k. "neutralitet" och rent formellt motsätter sig svenskt NATO-medlemskap, så är t.ex. Vänsterpartiet redan insyltade i imperialisternas krig upp till öronen. De godkände Sveriges deltagande i bombkriget mot Libyen, och instämmer till fullo i propagandan om "hotet från Ryssland" för att slå vakt om kapitalets intressen i Östeuropa. Så här sade t.ex. Jonas Sjöstedt (V) efter att ha riktat en pliktskyldig "kritik" mot formerna för NATO:s krigsövningar i Norrland: "Vi är för ett starkt försvar. Det är klart att det behöver övas med andra nationer. Det är rimligt med tanke på att vi ska ut på gemensamma internationella uppdrag". Och vi vet som sagt redan vad dessa "internationella uppdrag" går ut på, och hur många döda kvinnor, män och barn de lämnar efter sig i de länder där den svenska borgarklassen är med och delar på bytet. 1 Fakta om vapenexporten: Sverige en av de största vapenförsäljarna i världen |
|
|
VAD HÄNDER I SYRIEN? USA:s borgarklass och dess stat - yankeeimperialismen - befinner sig i kris. För att inte konkurreras ut av de andra imperialistmakterna och gå under så behöver de desperat befästa sin kontroll över och utsugning av viktiga territorier, och Mellanöstern är ett av de viktigaste områdena. Ryssland, Kina och andra imperialistmakter som siktar på att expandera och drömmer om att utkonkurrera USA, måste även de se till att bevara och utöka sin kontroll och utsugning i tredje världen, och t.ex. Ryssland har sedan länge närvaro och ekonomiska och militära intressen i länder som Syrien och Irak. Assadregimen i Syrien representerar den grupp inom landets kompradorbourgeoisie* som är underkastad den ryska imperialismen (d.v.s. den ryska storbourgeoisien). USA:s plan är därför att störta denna regim för att i stället upprätta en USA-vänlig regim (baserad på någon USA-vänlig grupp av kompradorbourgeoisie samt på feodala krafter). Då det blev omöjligt att uppnå detta genom direkt militär ockupation, valde Obama-regimen att destabilisera Syrien genom att sponsra "rebeller", däribland olika varianter av islamister, Al-Qaida etc. - d.v.s. exakt samma metod som de använde när de byggde upp och beväpnade de islamistiska styrkorna i Afghanistan för att kasta ut den ryska socialimperialismen på 80-talet. Målet är att skapa kaos och en desperat situation som ska rättfärdiga att USA tar kontrollen över landet, dess arbetskraft och naturtillgångar. Några av dessa rebellgrupper utvecklades, med stöd från USA:s allierade Saudiarabien, Turkiet och Israel, till den s.k. Islamiska Staten (IS). Att IS och andra liknande grupper spelar på folkets antiimperialistiska och "antiamerikanska" känslor förändrar inte det faktum att de idag utför samma uppgift som USA:s egna styrkor gjorde i Irak: att förstöra landets stat och infrastruktur och bedriva terror för att skapa gynnsamma förutsättningar för USA:s och dess allierades intressen. För det syriska folket finns det alltså i första hand ett akut behov av att krossa IS och sätta stopp för USA:s planer; alla vet vad dessa planer ledde till i Libyen, Afghanistan och Irak: massmord, ett land i ruiner, krig mellan konkurrerande klaner etc. Eftersom även den ryska imperialismen har intresse av att kasta ut USA ur Syrien, så får den ännu en chans att vinna sympatier och framställa sig som en "antiimperialistisk" kraft. När Ryssland nu går in militärt för att stödja Assadregimen och bombar IS, så är det alltså nödvändigt för USA/NATO att besvara detta med en omfattande internationell propagandakampanj: de nordamerikanska imperialisterna, som är skyldiga till hundratusentals döda civila och barn bara i de senaste årens krig i området, beskyller nu cyniskt sina imperialistrivaler för att ha attackerat civila. Den härskande klassen i Sverige och Västeuropa är fortfarande i huvudsak troget allierad med USA, eftersom den hittills har sett det som den bästa möjligheten att främja sina egna profitintressen. Men denna lojalitet är inte för evigt; de är ständigt beredda på att sluta nya allianser om de tror att det finns mer pengar att tjäna. Delar av borgarklassen och dess intellektuella i dessa länder, framför allt Tyskland och Frankrike, förespråkar redan allians med Ryssland/Kina. När fascistiska grupper som Front National i Frankrike, vissa svenska fascister och även gamla socialfascister som Göran Persson nu försvarar Ryssland, så är det inte uttryck för någon "antiimperialism"; fascister, sossar och reformistisk "vänster" har det gemensamt att de alltid erbjuder sina tjänster åt den ena eller andra imperialistmakten. Sanningen är att ingen av imperialistmakterna, varken USA, Ryssland, Kina eller de europeiska makterna, kan erbjuda något hopp eller någon frihet åt Syriens folk. Deras agerande styrs av en enda sak: den imperialistiska borgarklassens behov av att konsolidera och öka sina profiter och sin makt. I dagsläget är det USA och dess allierade som utgör det främsta hotet mot det syriska folkets självständighet och befrielse, men lösningen är inte att underordna sig en annan imperialistmakt i stället. För att kunna skapa en rörelse för verklig nationell befrielse och självständighet i ett land som Syrien, så krävs det att arbetarklassen med sitt Parti går i spetsen och enar alla antiimperialistiska krafter för det nationella befrielsekriget. Detta är förutsättningen för att kunna störta den gamla reaktionära staten, genomföra den nydemokratiska revolutionen, gå vidare med den socialistiska revolutionen och fortsätta marschen till kommunismen. Rörelser som inte har detta som mål, utan begränsar sig till lokala ”demokratiska experiment” och därför tvingas samarbeta med imperialistmakterna för att uppnå kortsiktiga fördelar, de utgör inte något hot varken mot imperialismen eller mot utsugar- och förtryckarsystemet i det egna landet. *Ordförande Mao Tse Tung: |
|
|
MAOISTISK KONFERENS I ITALIEN UPPRÖR DEN PERUANSKA REAKTIONEN Den Konferens som genomfördes i Italien den 20 juni i år, organiserad av Folkrörelsen Peru och den italienska organisationen Guardare Avanti, har tydligen upprört den peruanska reaktionen. I en artikel i den reaktionära blaskan Expreso ondgör de sig över att "de lokala myndigheterna" (i Italien) kunde tillåta dessa "hemska terrorister" att hålla konferens. En peruansk kongressledamot uppmanar landets diplomater att kräva av europeiska myndigheter att de ingriper mot sådana "terroristgrupper". Hur kommer det sig att dessa reaktionärer blir så uppskrämda av en Konferens långt borta i Italien? Anledningen är att det är just genom Folkrörelsen Peru och det arbete som denna bedriver tillsammans med andra kamrater runtom i världen, som Perus Kommunistiska Parti (PKP) fortsätter att avslöja den peruanska reaktionens lögnhistorier och fortsätter att föra ut Ordförande Gonzalos och PKP:s linje till revolutionärerna och kommunisterna. Detta arbete är det främsta hotet mot yankeeimperialismens och den peruanska reaktionens kontrarevolutionära plan, som går ut på att inbilla världens folk att "PKP inte längre existerar" och att "Ordförande Gonzalo och PKP nu söker fredsavtal och försoning". Vi har också mottagit rapporter om att Konferensen skapat oro inom den högeropportunistiska linjens led; bland de personer de har lyckats dra med sig och vilseleda (även i fängelserna) har enligt uppgift en del tagit intryck av Konferensens budskap och börjat ifrågasätta de revisionistiska ledarna som nu försöker släpa massorna till de reaktionära valen.
|
|
|
"KRIGET MOT TERRORISMEN" ÄR I VERKLIGHETEN ETT KRIG MOT ARBETARKLASSEN OCH DE FÖRTRYCKTA FOLKEN Efter de s.k. "terrorattentaten" i Paris och Köpenhamn, vilka påstås ha begåtts av "islamistiska nätverk", intensifierar nu imperialisterna och reaktionärerna sin hetskampanj mot arbetarklassen och de förtryckta folken. I Paris, under dagarna efter attentatet, arresterades 54 personer för att ha uttryckt otillåtna åsikter rörande händelsen. Återigen antas nya "terrorlagar", och på gatorna i Paris, Köpenhamn - och även i Sverige - syns nu poliser beväpnade med k-pistar på gatorna. * USA och andra imperialister har de senaste åren kraftigt trappat upp sin vapenexport till Saudiarabien, vars härskande klass i sin tur förser IS med dessa vapen. Även den svenska imperialismen fortsätter att exportera vapen till Saudiarabien.
|
|
|
UBÅTSSPEKTAKLET – EN PR-KUPP FÖR KRIG OCH NATOMEDLEMSKAP Alla som har en hjärna att tänka med förstår att Sverige inte kan försvara sig mot en förmodad rysk invasion, liksom det inte skulle ha kunnat försvara sig mot Sovjetunionen, eller vilken som helst annan militär makt. Sverige har inte tillräcklig militär styrka för att stå emot sådana angrepp. Så kollapsar än en gång de myter som borgarklassen skapat i samarbete med revisionisterna i Sverige, inför ögonen på de perplexa, de oskyldiga godtrogna och alla slags socialchauvinister som trott på sagorna om ett påstått neutralt Sverige, en ”fredlig förebild” inför världen; en illusion som marknadsförts och implementerats framför allt av socialdemokratin. Sverige har aldrig varit ”neutralt”. Idag samarbetar Sverige mer än någonsin med världsgendarmen USA och med EU:s imperialister under tysk ledning. Kanske kommer de under de närmaste dagarna kunna uppvisa detta Loch Ness-monster, eller kommer de kanske säga att det var utomjordingar, som inte gick att finna? Det hela är så klart komiskt, men man skall komma ihåg att detta är kopplat till de militära övningarna i städerna, som de påstår är till för ”civilförsvar”, med soldater beväpnade till tänderna. Syftet är att skrämma massorna och visa upp sig som oövervinnerliga Rambo-soldater, fast de egentligen - precis som alla reaktionära och imperialistiska styrkor - inte är något annat än papperstigrar, vana vid att ösa sitt raseri över obeväpnade massor, liksom deras polisstyrkor, som mördar försvarslösa civila under förevändningen ”självförsvar”. |
|
|
DE ISRAELISKA MÖRDARNA BEGÅR FOLKMORD I PALESTINA: Den sionistiska staten Israel, yankeeimperialismens utpost i Mellanöstern, genomför just nu ännu en folkmordskampanj mot det palestinska folket i Gaza. De senaste dagarna har mer än 900 palestinska män, kvinnor och barn mördats, mer än 5000 skadats och över 170 000 tvingats på flykt då deras hem bombats till ruiner. Samtidigt fortsätter Palestinas folk att kämpa hjältemodigt och besvarar ockupanternas massmord med alltifrån stenar till bomber och raketer. Vi hälsar det kämpande palestinska folket, och vi är övertygade om att Palestinas folk kommer att segra. Ett fritt Palestina kommer inte att skapas av några "godhjärtade" imperialisters ingripanden eller sanktioner, och inte av några "fredsavtal" som kompromissar bort det palestinska folkets rättigheter. Det kommer bara att kunna skapas genom att Palestinas folk, under ledning av den palestinska arbetarklassen, bygger upp sin folkarmé och genom långvarigt folkkrig kastar ut både de israeliska ockupanterna och alla andra imperialister samt bygger upp ett nytt och sant självständigt och oberoende Palestina. För detta behövs det också ett starkt stöd från omvärlden - men vad som behövs är framför allt en rörelse till stöd för Palestinas rättfärdiga befrielsekrig, för det palestinska folkets intressen och för det fullständiga återerövrandet av det palestinska territoriet, inte en rörelse som bara "vädjar" till imperialisterna, manar till bojkott och stöder "fredsavtal" utformade av imperialistmakter som schackrar med Palestinas framtid för sina egna intressens skull. Det palestinska folkets bundsförvanter är den internationella arbetarklassen och de förtryckta folken, och dess fiender är inte bara Israel och USA utan alla imperialistmakterna och deras lakejer.
|
|
|
IMPERIALISMENS FASCISTISKA SPRINGPOJKAR BEGÅR I Ukraina skickar imperialistlakejerna i Kiev nu ut sina fascistiska mördare för att slå ner allt motstånd mot regimen och dess utförsäljning av landet till yankeeimperialismen och EU. I fredags, den 2 maj i Odessa mördade dessa fascister över 40 antifascister och motståndare till kuppregimen genom att tvinga in dem i en fackföreningsbyggnad och sätta eld på den, samt slog och sparkade ihjäl de som lyckades ta sig ut på gatan. Sveriges regering, alla partierna (även (V) ger sitt stöd till militär upprustning p.g.a. "det ryska hotet") och hela borgarpressen stöder mer eller mindre öppet yankeeimperialismens krigshets och försvarar de fascistiska massmördarna i Ukraina. Yankeeimperialismen och dess fascistjunta i Kiev är idag det främsta och mest akuta hotet mot Ukrainas folk, och det folkliga motståndet mot detta hot bör stödjas av alla världens kommunister, revolutionärer och framstegsvänner. Att detta motstånd delvis får en "pro-rysk" prägel är ingenting konstigt; att folkets kamp utnyttjas av den ryska imperialismen för att främja dess egna intressen är ett problem som bara kan konfronteras med en konsekvent antiimperialistisk proletär rörelse, som organiserar och beväpnar Ukrainas arbetande folk för socialistisk revolution, för att störta den borgerliga diktaturen, kasta ut alla imperialister, bygga sin egen stat och erövra verklig självständighet. Det återstår att se i vilken mån de organisationer som idag går i spetsen för motståndet, som Borotba, Folkrepubliken Donetsk etc., vill eller kan bidra till skapandet av en sådan rörelse - men vi hälsar utan förbehåll det ukrainska folkets hjältemodiga kamp mot imperialismen och fascismen.
|
|
|
MALMÖ: 10 000 MOT FASCISMEN I söndags demonstrerade minst 10 000 personer i Malmö under parollen "Kämpa Malmö - Antifascism är självförsvar". Demonstrationen, som var en av de största i Malmö någonsin, var en direkt reaktion på fascisternas mordförsök natten efter den 8 mars, men det är tydligt att den också uttryckte det folkliga motståndet mot den fascism som sprider sig i hela Europa. I och med yankeeimperialisternas och deras lakejers skamlösa stöd till fascisterna i Ukraina blir det också alltmer uppenbart för allt fler att fascisterna är borgarklassens, imperialismens hantlangare, en medvetenhet som också märktes i söndagens demonstration. Händelser som den i Kärrtorp har också gjort det tydligt för allt fler antifascister att den borgerliga staten och dess Riksdag inte kommer att stå på folkets sida i kampen mot fascismen, utan i stället utnyttjar den för att öka repressionen mot antifascisterna, mot arbetarklassen och folket. Den "(V)änster" som fördömer antifascisters våld försöker förstås som vanligt utnyttja demonstrationer som denna för att locka väljare och främja sina karriärer inom det borgerliga systemets ramar. Andra grupper talar om antifascism och "antikapitalism", men vänder ryggen åt arbetarklassen och världens förtryckta folk, och lämnar därmed dörren öppen för att låta sig användas av imperialisterna, som vi sett t.ex. med den småborgerliga "vänster" som gått imperialisternas ärenden tillsammans med fascisterna i Ukraina. "Historiskt sett för alla reaktionära krafter, som befinner sig på randen till förintelse, en sista desperat kamp mot de revolutionära krafterna, och en del revolutionärer låter sig för en tid bedras av denna manifestation av yttre styrka men inre svaghet. De fattar inte det viktiga faktum att fienden närmar sig förintelsen medan de själva närmar sig segern. De fascistiska krafternas uppkomst och det aggressionskrig som de under några år har fört är just jämt uttrycket för denna sista desperata kamp". (Ordförande Mao Tsetung, Vändpunkten i Andra världskriget) "Och det viktigaste i allt detta är att socialdemokratin är den imperialistiska pacifismens huvudkanal inom arbetarklassen; följaktligen utgör den kapitalismens huvudsakliga stöd inom arbetarklassen i förberedandet av nya krig och interventioner. |
|
|
FASCISTISK ATTACK I MALMÖ Natten efter den 8 mars attackerade fascister från ”Svenskarnas Parti” en grupp feministiska aktivister på Möllevången i Malmö. En antifascistisk aktivist inom fotbollslaget MFF:s supporterklubb fick livshotande skador och ligger i koma. Detta mordförsök visar tydligt att fascisterna funnit nytt mod genom sina imperialistiska herrars stöd till fascisterna i Ukraina. Som vanligt så fyller fascisterna villigt de funktioner borgarklassen gett dem: som stormtrupper mot arbetarklassen och som ursäkt för ökad repression under förevändningen ”kamp mot höger- och vänsterextremismen”. |
|
IMPERIALISTERNA SLÅSS OM UKRAINA Den svenska borgarpressens rapportering om Ukraina följer strikt den version som dikteras från Washington och Bryssel, d.v.s. från de imperialistmakter som nu än en gång försöker lägga vantarna på Ukraina. Liksom var fallet med den s.k. "orangea revolutionen" så handlar det nu om så kallat "uppror" och "opposition" direkt finansierade och dirigerade av yankee-imperialisterna i skakig allians med EU (d.v.s. framför allt den tyska imperialismen), och målet är att ta kontrollen över landet ifrån den ryska imperialismen, som hittills har dominerat det. Ingen av dessa makter, och ingen av de grupper som nu påstår sig representera "folket", varken Janukovytjs regering eller "oppositionen", kämpar för det ukrainska folkets intressen - de kämpar för den ena eller den andra imperialistmaktens rätt att suga ut landets arbetande folk och dess naturtillgångar. Det är ingen nyhet att USA och Tyskland använder sig av ukrainska fascister för att främja sina intressen i landet. Den USA- och EU-vänlige "oppositionsledaren" Jusjtjenko, liksom fascistpartiet Svoboda, hyllar t.ex. öppet den nazistiske kollaboratören och massmördaren Stepan Bandera, som under Andra Världskriget gick den tyska imperialismens ärenden i landet. Denna "opposition" är direkta arvtagare till de fascister och imperialistlakejer som med bl.a. USA:s och Tysklands stöd terroriserade landets arbetare och bönder i sina desperata försök att krossa den dåtida sovjetiska arbetarstaten. Med Oktoberrevolutionen 1917 reste sig Ukrainas folk under ledning av arbetarklassen, frigjorde sig från den ryska tsarismen, upprättade sovjetrepublik och blev 1922 en av de grundande medlemmarna av Socialistiska rådsrepublikernas union - Sovjetunionen. Medan Ukrainas arbetande folk byggde upp socialismen med enorm framgång och förbättrade livsvillkor för massorna i landet, bedrev USA och Europas imperialistmakter en desperat kamp för att åter lägga Ukraina under imperialistisk kontroll och utsugning, och de har ända sedan dess haft ett kontaktnät av imperialistlakejer och fascister inom den ukrainska borgarklassen, vilka har gått deras ärenden i landet. Landets arbetare och bönder förde inte minst under andra världskriget en resolut och segerrik kamp mot dessa folkfiender, till försvar för socialismen och arbetarstaten. Efter Chrusjtjovklickens revisionistiska kupp och kapitalismens återupprättande i Sovjetunionen 1956 underkastades Ukrainas folk dock återigen imperialistiskt förtryck och utsugning, denna gång av socialimperialisterna i Moskva (vilket sedan fortsatte efter sovjetrevisionismens fall). Detta, tillsammans med den ständiga strömmen av antikommunistisk och historierevisionistisk propaganda, har gjort att Ukrainas arbetarklass idag i stor utsträckning berövats sitt klassmedvetande och sin historia. Det moskvatrogna revisionistiska "kommunistpartiet" i Ukraina representerar inget annat än den ryska imperialismens intressen, och den småborgerliga och anarkistiska "vänstern" verkar idag antingen sluta upp bakom den imperialistvänliga och fascistiska "oppositionen" eller förhålla sig helt passiv. Även om de pågående protesterna givetvis också ger uttryck för folkets väl grundade vrede mot de inhemska utsugarna och den ryska imperialismen, så är det inte en rörelse av det arbetande folket, utan en rörelse iscensatt, finansierad och ledd av huvudsakligen den nordamerikanska yankeeimperialismen genom dess CIA och NED (National Endowment for Democracy) och den tyska imperialismen genom EU och olika s.k. "NGO", med ukrainska fascister och imperialistlakejer i spetsen för kuppen. Det ser i skrivande stund ut som att fascistpartiet Svoboda kan komma att få stort inflytande i en kommande USA- och EU-vänlig regering, men det är också troligt att imperialisterna senare ersätter dem med en marionettregering med en mer "demokratisk" och "liberal" (kanske t.o.m. "vänster"-betonad) image för att ge kuppen ett acceptabelt ansikte. Vad som händer i Ukraina, liksom i Syrien och runtom i världen, är uttryck för att motsättningarna mellan imperialistmakterna skärps: yankeeimperialismen kämpar desperat för att behålla sin roll som enda hegemonisk supermakt, medan EU (under tysk ledning), Ryssland och Kina alltmer flyttar fram sina positioner och siktar på att utmana USA om världsherraväldet, och bytet de slåss om är den tredje världens förtryckta nationer. USA och EU agerar fortfarande som allierade, men motsättningarna mellan dem blir allt tydligare. På det hela taget förbereder sig imperialisterna för ett nytt världskrig för att dela upp världen på nytt. Att Ukrainas folk vill och behöver göra revolution är en självklarhet, men de kan inte göra det genom att förlita sig på varken den amerikanska, tyska eller ryska imperialismen, eller dessas lakejer inom den ukrainska reaktionen. Det största hotet mot Ukrainas folk idag, liksom mot folken i hela världen, är den nordamerikanska yankeeimperialismen och dess allierade - men det enda sättet de kan befria sitt land och uppnå verkligt oberoende och självständighet är genom att landets arbetarklass åter tar upp sitt klassmedvetande, bygger sitt Parti och leder hela folket för att med folkkrig krossa den reaktionära staten, kasta ut ALLA de imperialistiska parasiterna, ryska liksom amerikanska och europeiska, och bygger sin egen stat. Inför imperialisternas inbördes tävlan och erövringskrig måste arbetarklassens hållning vara den som Lenin talade om: "Socialisterna bör utnyttja kampen mellan rövarna för att störta dem alla. I detta syfte bör socialisterna framför allt säga folken sanningen, nämligen att detta krig i trefaldig mening är ett krig mellan slavägarna för att befästa slaveriet. Det är för det första ett krig för att befästa koloniernas träldom genom en "rättvisare" uppdelning och en fortsatt, mer "solidarisk" utsugning av dem" "Kriget har utan tvivel gett upphov till en ytterst akut kris och ökat massornas lidanden i otrolig grad. Detta krigs reaktionära karaktär och den oförskämda lögn som bourgeoisin i alla länder serverar, då den döljer sina roffarsyften med "nationell" ideologi - allt detta skapar oundvikligen, på basis av den objektivt revolutionära situationen, revolutionära stämningar hos massorna. Det är vår plikt att hjälpa massorna att bli medvetna om dessa stämningar, att fördjupa och utforma dem. Denna uppgift får ett riktigt uttryck endast i parollen om att förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig, och varje konsekvent klasskamp under kriget, varje seriöst genomförd taktik av "massaktioner" leder oundvikligt till detta." (V.I. Lenin - Socialismen och kriget) Och som Perus Kommunistiska Parti säger: "Motsättningen mellan de imperialistiska makterna: mellan supermakterna, mellan supermakterna och de imperialistiska makterna och de imperialistiska makterna sinsemellan [...] leder till krig om världsherraväldet och imperialistiska krig, rövarkrig mot vilka proletariatet måste ställa folkkriget och i perspektiv världsfolkkriget." (PKP, Internationella Linjen, 1988) |
|
|
MANDELA - VÄRLDSREAKTIONENS HELGON: I hela världen försöker nu de härskande klasserna och deras underhuggare än en gång överträffa varandra i hyllningar till "helgonet" och "frihetshjälten" Nelson Mandela. Han är uppenbarligen en av de ikoner, i likhet med Mahatma Gandhi och Dalai Lama, som de härskande gärna marknadsför som "goda föredömen" för massorna, i motsats till alla de arbetarklassens och folkets hjältar som samma reaktionärer rutinmässigt definierar som "terrorister" och "tyranner". Vad är det då som har gjort Mandela, en gång fördömd som farlig "terrorist", till imperialisternas och alla utsugarnas eget "helgon"? Sanningen är, att det avtal om "fred och försoning" som Mandela och andra i ANC:s ledning ingick med den härskande klassen i Sydafrika var ett utstuderat och välplanerat drag i syfte att försvaga de revolutionära styrkorna i landet och bevara och konsolidera utsugarnas makt och profiter - och både den inhemska bourgeoisien och världens imperialistmakter är tveklöst mycket nöjda med resultatet. "Fredsavtalet" från 1993 betyder lysande affärer för den svenska imperialismen, som etablerat sig än mer i Sydafrika och får vara med och suga ut landets rättslösa, huvudsakligen svarta arbetare. Sveriges ambassad i Pretoria rapporterar: "Antalet svenska företag med verksamhet i Sydafrika har ökat kontinuerligt sedan sanktionerna lyftes och uppgår i dag till ett 100-tal, mer än dubbelt så många som 1997. Stora multinationella företag som ABB, Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Volvo, Scania, Svedala, Tetra Pak och Sandvik är etablerade i Sydafrika". Reinfeldt, Löfven, Sjöstedt och de andra representanterna för den svenska imperialismen har således goda skäl att hylla förrädaren och kapitulanten Mandela. I Mandelas och ANC:s "regnbågsnation" har inte en enda av apartheidregimens massmördare och torterare - som bär tusentals sydafrikanska revolutionärers och arbetares blod på sina händer - fått sona för sina brott. Tvärtom har de, i "fredens och försoningens" namn, fått fria händer att fortsätta mördandet, förtrycket och utsugningen av landets arbetarklass och folk. Som en viktig del av denna process har de låtit skapa en liten svart borgarklass, till stor del bestående av ANC-pampar, som i "rättvisans" namn nu tillåts suga ut sitt eget folk och dela maktens korridorer med den vita "härskarrasen". Mot denna bakgrund är det föga förvånande att de största imperialistiska massmördarna och de mest rasistiska ärkereaktionärerna betraktar Mandela som en "god demokrat". Den 16 augusti 2012 sköts 40 gruvarbetare vid Marinaka-gruvan kallblodigt ihjäl av landets polis för att de krävde högre löner och bättre arbetsförhållanden. I styrelsen för det brittiska bolaget Lonmin, som äger gruvan, sitter bl.a Cyril Ramaphosa, en av de ANC-ledare som deltog i Mandelas fredsförhandlingar och skamlöst sålde ut sitt folk. Khulubuse Zuma, Jacob Zumas svärson, och Zondwa Mandela, Nelson Mandelas barnbarn, belönades för förräderiet med chefsposter vid guldgruvan Aurora, där de bl.a. vägrade betala ut löner till arbetarna och berikade sig genom att sälja ut gruvans tillgångar. Den sydafrikanska s.k. "freds- och försoningsprocessen" är inte unik. Den är i själva verket ett av imperialisternas mest lyckade exempel på denna specifika metod för att bekämpa revolutionen, och de har sedan dess föresatt sig att tillämpa den systematiskt över hela världen, på varje plats där folkens revolution och befrielsekrig hotar utsugarnas intressen; detta är vad Perus Kommunistiska Parti har definierat som en global imperialistisk plan för "fredsavtal". I Peru, i Indien, i Colombia, över hela tredje världen, etablerar de sina "NGO" och sina "freds- och försonings"-projekt, vilka kombineras med brutal repression och massmord i desperata försök att förhindra revolution till varje pris. Mandela är inte det enda fall där en ledare med stort folkligt inflytande fängslas, isoleras och torteras i syfte att få denne att förråda sitt eget folk, "göra avbön", förkasta revolutionens väg och i stället sprida försoning och kapitulation (se tidskriften Sol Rojos artikel om planen för fredsavtal). Sydafrikas arbetarklass och folk har för länge sedan insett innebörden av Mandelas och ANC:s förräderi (läs t.ex. det här öppna brevet från en ung sydafrikan som cirkulerar på Internet). De fortsätter idag sin kamp för att störta utsugarna och deras stat och kasta ut alla de utländska imperialisterna. Det är vår fasta övertygelse att Sydafrikas arbetarklass kommer att skapa sitt Parti, ett Kommunistiskt Parti i stånd att leda folket till befrielse, att genomföra de demokratiska och socialistiska revolutionerna och fortsätta mot det klasslösa samhället - men det kommer att kräva att de gör en grundlig analys av ANC:s och andra organisationers historia i landet, framför allt dessas förhållanden till revisionismen, till den sovjetiska socialimperialismen, och idag till den kinesiska socialimperialismen liksom övriga imperialistmakter. Vi har för avsikt att fortsätta fördjupa oss i frågan och återkomma till den i kommande artiklar. |
|
Polis i Sverige 2018
Palestina december 2017
Protester i Indonesien till försvar för Palestina
Castro och Chrustjov i Moskva
