|
[artikel ur Informationsbulletinen Nya Peru 16-17, mars 2001] Nyligen visade Sveriges Television filmen "Kurage" ("Coraje") från 1999, en film som handlar om fallet Maria Elena Moyano, vice borgmästare i kåkstaden Villa El Salvador utanför Perus huvudstad Lima. Filmen är, efter "det finns bara en sol" av Torgny Anderberg[1], den andra filmen man visar under det senaste året som entydigt syftar till att vända opinionen mot och smutskasta Folkkriget i Peru och Perus Kommunistiska Parti. Båda filmerna är direkt sponsrade och genomförda på initiativ av imperialismen och reaktionen: "Det finns bara en sol" är producerad i samarbete med den svenska imperialismen genom dess statliga television, medan "Kurage" är den peruanska reaktionens egen produkt, skapad under yankee-imperialismens vakande öga i samarbete med den spanska imperialismen. Man kan således ganska snabbt sluta sig till att det är stora politiska och ekonomiska intressen som ligger bakom denna film, och att dessa intressen inte är andra än att till varje pris sätta stopp för massornas tilltagande stöd till det segerrika Folkkriget i Peru och Perus Kommunistiska Parti (PKP) som leder det. Det är inte heller någon slump att filmen kommer just nu, i en tid då nyheterna sprids över världen om de peruanska massornas stigande protester och om den allmänna kris som det peruanska samhället upplever. Denna kris är inte av en övergående karaktär, det är en kris i vilken den gamla peruanska staten går under och det gamla ruttna utsugar- och förtryckarsamhället krossas av folkets massor som rest sig med vapen i hand i folkkrig under ledning av PKP. Filmen är bara ett exempel på imperialismens, reaktionens och revisionismens desperata propaganda i syfte att dölja uppenbara fakta för Perus och världens massor, dvs. att deras ruttna utsugarstat blir alltmer tydligt oförmögen att styra landet, samtidigt som PKP bygger upp maktens erövring i hela landet. Idag står den s.k. "oppositionen" med Toledo, "yankeen med indianansiktet" i spetsen, på kö för att ta över den fascistiska regimen efter Fujimori som styrt sedan 1990 - dvs. ta över rollen som folkmördare och yankee-marionett. För Perus folk finns dock bara två vägar: den gamla statens väg, som är utsugningens och folkmordets väg, där massorna är utlämnade till förtryckarnas allmosor och deras "fred", en fred under de väpnade styrkornas bajonetter. Den andra vägen är Folkkrigets väg - den Nya Statens och den demokratiska revolutionens väg, som är den enda vägen framåt för Perus folk. I detta läge vill de, med en film som "Kurage", återigen försöka rädda ansiktet genom att dra sin gamla saga om att revolutionärerna är "terrorister", och det blir nästan komiskt när de i filmens slutkommentar talar om- ... början till slutet för Sendero", med tanke på Folkkrigets fortsatt segerrika utveckling. Låt oss kort se på bakgrunden till de händelser som filmen utger sig för att beskriva. Platsen där Moyano verkade var Villa el Salvador, en av de växande kåkstäderna utanför Perus storstäder, där massorna lever i djupaste fattigdom. Det är viktigt att se kåkstädernas roll i revolutionen: då Folkkriget i Peru följer vägen att omringa städerna från landsbygden, är landsbygden dess huvudsakliga arena, medan städerna utgör ett nödvändigt komplement. Även där byggs den Nya Makten, för att förbereda för det uppror i städerna som genomförs i krigets slutskede. Proletariatet, den ledande klassen i revolutionen, är också koncentrerad i städerna, framför allt i Lima. 1992 var situationen den, att folkkriget uppnått stora segrar i städerna - som ett resultat av att folkkriget gått över till att utvecklas inom dess andra etapp, den Strategiska Jämvikten.[2] Mot detta tillämpar reaktionen sin repression och sin fascistiska korporativisering, som vi skall beskriva nedan. Vi vill med denna text berätta sanningen om reaktionens egen falska hjältinna Maria Elena Moyano, om den ruttna peruanska staten och dess fascistiska politik, vilken hon representerade, samt om Folkkriget i Peru och landets verkliga hjältar - de kämpande massorna som ger sina liv för revolutionen, för Folkrepubliken Peru. Vem var Moyano? Moyano tillintetgjordes den 15 februari 1992, och hyllades därefter som en helgonliknande figur av reaktionen, imperialismen och revisionismen. Hon blev ett viktigt inslag i den desperata propagandaoffensiven mot PKP och Folkkriget, en del av den ständiga illasinnade lögnkampanj som under yankee-imperialismens ledning förts sedan folkkrigets början inom deras s.k. "lågintensitetskrigföring"[3] . Hon har också använts gång på gång av diverse revisionister, borgerliga feminister och andra som utger sig för att "kämpa mot förtrycket", för att understryka deras smutsiga lögner om hur Partiet "mördar folkets egna förkämpar". Men vem var Moyano? Vad var hennes förhållande till revolutionen och vilken sida stod hon på i klasskampen? Moyano målas i "Kurage" och i den allmänna reaktionära propagandan upp som den heliga Maria själv, ett under av godhet och mänsklighet och en folkets förkämpe, som oberoende av den gamla peruanska staten utförde sin barmhärtiga fattighjälp, alltid med folkets spontana stöd och kärlek. Men det kämpande peruanska folket vet att verkligheten var en annan, vilket vi skall förklara här. Moyano var från första början en del av den gamla ruttna peruanska staten, den förtryckarapparat vars enda syfte är att bevara utsugarsystemet och den nuvarande klassdiktaturen med alla medel - innefattande allt från parlament till systematiska folkmord. Hon var pamp i partiet "Rörelsen för Socialistisk Bekräftelse" (MAS), som ingick i den nu utdöda revisionistiska s, k. "Förenade Vänstern" (lU), vilken representerades på flera viktiga poster i den reaktionära staten. Med sitt parti MAS tillhörde hon dem som hjälpte folkmördaren Fujimori till makten, och det var också en medlem av MAS som blev Fujimoris första utbildningsminister. Själv utnämndes Moyano till vice borgmästare i Villa el Salvador 1989. Som vice borgmästare och ledare för "Folkets Kvinnofederation" i Villa el Salvador var Moyano ansvarig för välgörenhetsprojekten "Ett glas mjölk" och "Folkkafeteriorna", vilka inte, som filmen påstår, är självständiga organisationer byggda av massorna, utan projekt som är direkt styrda av den gamla staten, genom bl.a. militären och den katolska kyrkan, samt beroende av framför allt yankee-imperialismen genom t.ex. AID (Division of Food for Development, styrd av USAs ambassad i Lima) och Världsbanken. Varje typ av organisation som befattar sig med samhälleliga frågor har i den slutgiltiga analysen en klar politisk karaktär, för ett ställningstagande i dessa frågor betyder ett politiskt ställningstagande. För att tydliggöra: om man behandlar frågor som berör frågan om Makten, måste man ta ställning till vem det är som innehar makten i samhället, vilken klass det är som utövar sin diktatur. I ett land där revolutionen pågår blir denna frågeställning förr eller senare klar för alla och envar. De organisationer som fru Moyano stod i spetsen för var inte folkets organisationer, de syftade inte till att vända upp och ner på den rådande ordningen i Peru för att folkmassorna ska få leva fria från utsugning och förtryck; de var, och i den mån de finns kvar är de fortfarande, organisationer knutna till de härskande klasserna och imperialismen och tjänar alltså endast till att upprätthålla den rådande ordningen. Folket behöver inte smulor från härskarnas bord, det behöver en Folkrepublik. Det är nödvändigt att förstå att projekt som dessa, vilka tillämpas i hela Peru, är en del av imperialismens "lågintensitetskrig" och exempel på den fascistiska korporativisering som regimen i landet genomför i ett desperat försök att söva massornas kamp och krossa revolutionen. Låt oss se närmare på denna fascism. Fascismen i Peru 1996 definierade Perus Kommunistiska Parti att den nuvarande regimen är en fascistisk sådan, vilken tillämpar en fascism anpassad för att bekämpa ett folkkrig. Detta är en fascism som är bistådd och utarbetad av imperialismen, huvudsakligen yankee-imperialismen, och vars föregångare är Velascoregimen på 70-talet och APRA-regimen på 80-talet[4] . Hur tillämpas då denna fascism? För utom förnekandet av de borgerliga fri och rättigheterna, inklusive valfusk och förföljelser av journalister etc., så är korporativismen en viktig del av denna. Detta innebär att man i en anda av "klassamarbete" samlar representanter för staten, bourgeoisien och "arbetarna" i ledningen för företagen (där "arbetarrepresentanterna" i själva verket utgörs av diverse pampar och självutnämnda ledare från arbetararistokratin). Konkret uttrycks detta i Peru som en militariserad korporativisering, där staten representeras av de reaktionära väpnade styrkorna (som i Peru fungerar som ett politiskt parti och står bakom den fascistiska regimen), i samarbete med feodala godsägare och storbourgeoisiens representanter. Massorna organiseras i självförsvarskommitteer" och "rondas", dvs.väpnade förband under militär kontroll vilka skickas ut som kanonmat i det kontrarevolutionära kriget. Vidare använder man sig av en uppsjö av organisationer såsom "utvecklingskommittéer", "producentkommittéer" m.fl. Partiet slår fast: "De är korporativiserade organisationer under fascistisk militär kontroll, för att kedja fast dem vid sitt gamla exploaterings- och förtryckssystem och så försöker de skilja folket från gerillan. Därför, fortsätt avslöja Hermozas och Fujimoris schackrande när de delar ut brödkanter till folket och under förevändning av att bekämpa fattigdomen siktar de i grunden på att kväsa folkprotesten... "[5] . Ett av de främsta exemplen på detta schackrande med folkets hunger är just "ett glas mjölk"projektet - en del av den fascistiska korporativismen. Genom att utnyttja det faktum att folket svälter, som ett resultat av den skamlösa utsugningen, tvingar man dem till underkastelse och beroende av den gamla statens allmosor. Ett villkor för att få sin ranson är trohet mot fascisterna: "ange en senderist så får du mat". Detta var en av de roller "helgonet" Moyano spelade, och i t.o.m. i filmen ser man tydligt hur hon är bästa kompis med både ministrar och militär. Hon insisterar på att den korporativa organisationen är "den enda vägen" för massorna, och tvekar inte ens att själv ange sin "vän" som sympatiserar med folkkriget. Moyano var ansvarig för att minst 15 personer mördades av reaktionen, efter att hon angivit dem till myndigheterna. Men detta är inte Moyanos enda brott. Det som inte tas upp i filmen är att hon själv deltog i organiserandet av "rondas": i en intervju i tidningen La Republica tillfrågades hon om hon organiserade sådana, och svarade: Ja, vi organiserar grannskapspatruller. Vi agerar också i våra andra organisationer-vi känner varandra, vi vet vilka vi är ... Om folket organiserar sig och centraliserar sina ansträngningar, kan vi besegra Sendero. "Det står alltså ganska klart att Moyano inte, som filmen försöker få oss att tro, var någon oberoende folkets förkämpe, utan en ivrig revisionistisk karriärist och fascisternas egen organisatör och tjallare. Partiet säger: "Vi måste demaskera såväl den sittande fascistiska regimen, som är huvudfienden. Likaledes med de opportunister som vill schackra med de folkliga kamperna... " (Not om den Politiska Situationen, Perus Kommunistiska Parti juni 1997) Perus Kommunistiska Parti och Folkkriget Det som sker i Peru är att folket reser sig med vapen i hand mot sina förtryckare för att en gång för alla krossa det system som innebär djupaste fattigdom, svält och folkmord för det stora flertalet, genom att erövra makten åt arbetarklassen och folket, befria landet från imperialistisk dominans och bygga det nya samhället. Detta sker genom ett revolutionärt krig, i vilket Folkets Befrielsearmé kämpar sida vid sida med folkmassorna under ledning av Perus Kommunistiska Parti, och i vilket man slår mot imperialismen och den gamla peruanska staten med militära aktioner samtidigt som man bygger den nya staten. Denna fråga, om det revolutionära våldet, är avgörande för att förstå revolutionen i Peru. Det finns de som kallar sig "humanister" eller t.o.m. "vänster" och i ord fördömer förtrycket i Peru, men ändå tar avstånd från detta revolutionära krig, och stämmer in i imperialismens och reaktionens lögnaktiga klagosång om "terrorism". Detta är en ståndpunkt som inte stämmer överens med verkligheten, och innebär att döma det peruanska folket till evigt slaveri. Men varför behövs då detta våld? Och vad är PKP:s syn på det revolutionära våldet? Perus Kommunistiska Parti är inte "våldsromantiker', utan utgår från marxismen och dess analys av våldet och frågan om staten. Enligt marxismen är varje stat ett redskap med vilket en klass utövar sin diktatur över andra klasser. Staten existerar alltså bara så länge det finns ett klassamhälle, och kommer följaktligen att dö bort då vi går in i det klasslösa samhället. Då staten är en förtrycksapparat, vars syfte är att till varje pris upprätthålla den härskande klassens makt, baserar den sig huvudsakligen på våldet, och dess ryggrad är alltid armén. I historien har de härskande klasserna aldrig frivilligt gett upp sin makt - de har tagit till alla medel och förlitat sig på sina väpnade styrkor för att bekämpa de klasser som försökt överta makten. Av detta följer också att den klass som vill ta makten måste använda det revolutionära våldet både för att erövra makten och försvara den. Denna klass måste alltså ha sin egen armé, vilken måste utgöra ryggraden i dess nya stat. Detta har varit fallet i varje revolution i historien, och är fallet fortfarande idag, då det är arbetarklassens revolution som står på dagordningen. Men marxismen lär oss vidare, att denna arbetarklassens revolution skiljer sig från de tidigare. Proletariatet är, som den mest avancerade klassen i historien, den första som har förmågan att inte bara störta sina förtryckare, utan också slutligen avskaffa alla klasser över huvud taget och på så vis befria hela mänskligheten från själva det system som är orsaken till svält, förtryck och krig. Det klasslösa samhället, Kommunismen, är slutmålet för den proletära revolutionen, och så även för Perus Kommunistiska Parti. PKP tillämpar alltså, liksom alla kommunister alltid har gjort, krig för att fa slut på alla krig. Då kriget är en form för klasskampen, tillämpar varje klass våldet enligt sina respektive klassintressen. Det innebär också att varje klass utformar sina militära teorier efter vilka syften man har med att föra krig. Arbetarklassen har idag sin militära teori, folkkriget, som har formats av klassens erfarenheter och är allmängiltig för alla världens länder. I motsats till bourgeoisien, som i sina krig använder sig av massorna som kanonmat: och tvingar dem att föra krig mot sina egna intressen, enar proletariatet folkets klasser och organiserar dem enligt deras klassintressen. Det långvariga folkkriget väpnar massorna ideologiskt och politiskt, bidrar till att utveckla den revolutionära situationen och vinner massornas stöd mer och mer, fram till folkkrigets seger. Kriget har två sidor - att förstöra det gamla och att bygga upp det nya, dvs. den Nya Staten. Det senare är det huvudsakliga, och folkkrigets väsen är således de revolutionära stödbaserna, den Nya Makten. Perus Kommunistiska Parti tillämpar idag teorin om folkkriget enligt gonzalos tänkande, som är den skapande tillämpningen av proletariatets ideologi marxismen-leninismen-maoismen på den peruanska revolutionen. Man bygger således upp den Nya Makten innefattande de revolutionära stödbaserna och folkkommittéerna, genom vilka folket utövar sin makt, samtidigt som man med det revolutionära våldet kastar ut imperialisterna, storbourgeoisien och godsägarna som suger ut massorna. Med Folkkriget genomför man idag den demokratiska revolutionen, vilket bland annat betyder att man konfiskerar jorden från godsägarna och fördelar den bland bönderna, vilka utgör ca 60% av landets befolkning. Genom att omringa städerna från landsbygden och bygga upp den Nya Makten, marscherar man framåt mot erövrandet av makten i hela landet, varvid den socialistiska revolutionen omedelbart inleds och man går vidare mot det alltid strålande slutmålet Kommunismen. I den Nya Makten härdar Partiet massorna i att lösa sina egna problem, i stället för att vara beroende av statens och imperialisternas allmosor och utpressning - att under Partiets ledning organisera sig, sopa bort fattigdomen och bygga det nya samhället i stället för att vara tiggare i det gamla. I stödbaserna sköter massorna sin egen produktion, har sina egna läkare, lärare o.s.v., och är således självförsörjande och oberoende av allmosor från imperialismen. Man tillämpar en Ny politik, en Ny Ekonomi och en Ny Kultur, och är på så vis ett strålande exempel för Perus och världens folk. Det måste stå helt klart, att detta är den enda vägen framåt för Perus tolk. Liksom de arbetande massorna i hela världen, har massorna i Peru lärt sig av sin historia, av sin egen bittra erfarenhet, att det inte finns någon väg ut ur svälten och förtrycket inom den gamla staten, det gamla ruttna utsugarsystemet. Detta oavsett om detta använder sig av den öppna fascistiska diktaturen, den borgerliga parlamentarismen eller t.o.m. viftar med falska röda fanor. Moyano är långt ifrån den första, eller sista, opportunisten som velat dra nytta av massornas kamp för egen vinning, och massornas förkastande av dessa personer ökar för varje dag, oavsett hur mycket de ropar om sin s.k. fredliga revolution. I Folkkriget tillämpar Folkets Befrielsearmé, under Partiets ledning, fem former av militära aktioner: gerillaaktioner, sabotage, väpnad agitation och propaganda, selektiva förintanden och väpnade strejker. Selektivt förintande är den form som tillämpas mot personer inom reaktionen som har folkets blod på sina händer, t.ex. torterare, bödlar, folkmördare och angivare. I Moyanos fall, varnades hon vid flera tillfällen av Partiet och uppmanades att avbryta sin kontrarevolutionära verksamhet, men insisterade i att fortsätta. Hon dömdes därför av en folkdomstol och tillintetgjordes den 15 februari 1992, omgiven av livvakter sända av reaktionen för att skydda henne. Det var således inte frågan om något "mord på en folklig ledare" utan ett förintande av en kontrarevolutionär med morden på minst 15 av folkets söner och döttrar på sitt samvete. En tårdrypande propagandafilm Att filmen "Kurage" mottagit pris i Chile och hyllats av allehanda reaktionärer, beror uppenbarligen inte på dess konstnärliga kvaliteter eller på dess journalistiska så kallade objektivitet, utan på ovan nämnda politiska och ekonomiska intressen. Filmen är nämligen allt annat än professionellt utförd och konstnärligt förfinad. Den är snarare en uppradning av känslomässiga scener, vilka framför allt fyller två funktioner: att smutskasta Perus Kommunistiska Parti, och att måla upp bilden av Moyano som den ultimata goda Människan, som kämpar mot både staten och den ondskefulla gerillan. Vad gäller det första syftet, ser vi utstuderade scener där Perus Kommunistiska Parti framställs som irrationella, våldsromantiska främlingar utan något stöd bland massorna. För att understryka den irrationella våldsromantiken visar man vid flera tillfällen hur kombattanter målar det påhittade slagordet "ingen revolution utan blod" vilket inte används av Partiet, och vi hör Moyano deklarera att "Sendero leds inte av någon ideologi". Ett återkommande tema är Partiets "makthunger": upprepade gånger utmålar filmens reaktionärer skamlöst kamraterna i Partiet som desperata skurkar ute efter personlig makt, makt för sin egen skull i motsats till makten åt proletariatet och folket. Vidare försöker filmen utnyttja den rasism som finns i Peru för att svartmåla Partiet. Medan befolkningen i kåkstaden i allmänhet har ett indianskt utseende, är filmens revolutionärer nästan uteslutande vita, sånär som på ett undantag. I en scen ser vi hur en av de ljushyade som representerar Partiet talar med Moyano, samtidigt som en annan kombattant av indiansk härkomst ligger skadad och mekaniskt rabblar slagord. Detta är typiskt för den lögnaktiga och rasistiska bild av "de stackars hjärntvättade indianerna" som sprids av reaktionen i Peru. I verkligheten utgörs en stor del av Partimedlemmarna och kombattanterna i folkkriget av indianer, och rasismen är en av de reaktionära idéer som bekämpas i den Nya Staten. Det är också nästan skrattretande att se hur filmens "onda senderister" stryker runt med ansiktsuttryck som hör hemma i någon science-fiction film om ödlelika utomjordingar som vill ta överjorden. Den man som uttrycker sympatier för Partiet och Folkkriget framställs genomgående som en grov och otrevlig slusk, otacksam för de allmosor som staten behagar dela ut. Men det som dominerar filmen är de scener som handlar om Moyano själv, hur hon självuppoffrande för sin ensamma kamp mot fattigdomen och den onda gerillan, trots hinder såsom de tröga och fega massorna. Det är dock slående hur fattigdomen verkar komma från ingenstans - den är som en evig naturlag, som endast kan lindras något tack vare helgon såsom Moyano själv och hjälp från några biståndsarbetare från den spanska imperialismen. För den har uppenbarligen ingenting med den gamla staten att göra. Vi får ju själva se hur Moyano hälsar på sin kompis ministern, som under ett porträtt av Fujimori med lätthet skriver under hennes förfrågan om mer ris till de fattiga. I övrigt läggs som sagt mycket möda på att visa hur mänsklig Moyano var, så att vi skall förstå hur vansinnigt och ondskefullt "mordet" på henne var. Moyano talar med en överdrivet folklig slang för att i åskådarna banka in hur otroligt vanlig och äkta hon var, och filmen inleds med en rad sekvenser i vilka hon delar ut mat till de jublande fattiga samtidigt som hon skojar och skämtar med dem. I olika scener beskrivs hon sedan omväxlande som den perfekta Modem för sina barn, den perfekta Kvinnan, som flirtar med alla men aldrig är otrogen, och den perfekta älskarinnan för sin man. Filmen innehåller t.o.m. en riktig sexscen i bästa Hollywoodstil, vars ömhet ställs i kontrast till den scen där den obehaglige terrorist-sympatisören kladdar brutalt på sin fru. Men Moyano är inte bara mild och snäll. Vi får också se henne vräka ut sitt klasshat mot Partiet och Folkkriget, då hon organiserar protester mot "hungern och terrorn" (aldrig mot den gamla staten), uppmanar till att "trotsa avskummet" (dvs. Partiet), och proklamerar att "Sendero är folkets fiender". I sin "hjältemodiga beslutsamhet" vägrar hon också kallt att lyssna på den kvinna vars man gripits av reaktionen då hon vill organisera en protest mot att denne hålls isolerad i fängelset. Detta bevisar för Moyano endast att kvinnan är en opålitlig senderist (som hon senare anger för reaktionen). Då samma kvinna berättar hur armén i hennes hemby i Ayacucho utförde folkmord på massorna och gav Perus Kommunistiska Parti skulden (att så sker är allmänt känt t.o.m. för borgerliga organisationer som Amnesty), säger Moyano bara "Du säger en sak, jag säger en annan". Moyano och massorna Förutom det ovan nämnda, så fyller filmen givetvis funktionen att pränta in i åskådarna bilden av Moyano som älskad av alla, framför allt av de fattiga massorna. Denna bild har hela tiden varit en viktig del av propagandan kring henne, och filmen upprepar den, samtidigt som den framställer Perus Kommunistiska Parti som inte bara helt utan stöd från massorna, utan också direkt fientliga mot dem. Återigen vet det peruanska folket att verkligheten är en helt annan. För det första är det ingen slump att de så envist vill banka in dessa lögner i världens folk: även reaktionen vet att Perus Kommunistiska Parti har ett stort och växande stöd bland massorna inte bara på landsbygden, utan även i storstädernas kåkstäder. Också där bygger man den Nya Makten och samman smälter massornas egna kampformer med Folkkriget. Faktum är att situationen 1992, då Moyano tillintetgjordes, var den att Partiets massarbete i storstäderna utvecklades på ett storartat sätt, vilket tvingade reaktionen och imperialismen till slutsatsen att Perus Kommunistiska Partis erövrande av makten var ett överhängande hot. Massornas deltagande i revolutionen fortsätter idag att öka, och närmar sig alltmer den stora majoritetens uppslutning vilken är en förutsättning för erövrandet av makten i hela landet. För det andra är sagan om Moyanos stöd bland massorna en stor lögn. Ett exempel på detta är den protest hon försökte organisera mot den väpnade strejken ledd av Perus Kommunistiska Parti i Villa El Salvador i februari 1992. Endast ett par dussin personer, de flesta myndighetspersoner som Moyano, dök upp, och strejken, som riktades mot Fujimoris politik av svält och terror, genomfördes segerrikt. Ett annat exempel är det omtalade begravningståget för Moyano, som både i filmen och propagandan i övrigt beskrivs som ett spontant massuppbåd till detta helgons ära, men som i själva verket var ett spektakel där deltagarna bestod av representanter för den gamla staten samt massor som tvingats delta av skräck för den fascistiska repressionen. Trots deras hot deltog endast 3000 människor (av de 300 000 som bor i Kåkstaden), vilket kan jämföras med begravningståget för Edith Lagos, en ledande kamrat och kombattant i Folkets Befrielsearme som mördades av reaktionen 1982, där 30 000 människor (av ca 70 000) i staden Ayacucho slöt upp för att hylla sin hjältinna. Den psykologiska krigföringen "Kurage" är som sagt bara ett exempel på den massiva lögnpropaganda som sprids av reaktionen både i Peru och resten av världen, alltid under yankeeimperialismens ledning och med god hjälp av diverse opportunister och revisionister vars värsta mardröm är massorna som reser sig i revolution. Den psykologiska krigföringen är en viktig del av imperialisternas s.k. "lågintensitetskrigföring", och är ingenting nytt. Ända sedan arbetarklassen en gång påbörjade sin kamp för makten, har bourgeoisien med skräck försökt att i världens folk ingjuta hopplöshet och misstro mot allt vad revolution heter, och utmålat dem som gått i spetsen för revolutionerna som ondskefulla monster. Skräckpropagandan om den första socialistiska staten Sovjetunionen och spökhistorierna om de "röda banditernna" i under folkkriget i Kina är tydliga exempel, som idag har sin fortsättning i smutskastningen av Perus Kommunistiska Parti och Folkkriget i Peru. Perus Kommunistiska Parti etablerar: "Reaktionen har två principer för att förstöra revolutionen: förinta ledningen och isolera gerillan från massorna, men i syntes är deras problem att förinta ledningen för det är den som behåller riktningen och materialiserar den. " Det är inte svårt att se det riktiga i denna mästerliga analys om man studerar de lögnkampanjer som under åren förts fram mot Partiet och revolutionen. Då de lögner som helt enkelt var ämnade att framställa Partiet som maktgalna mördare och förbrytare inte fick den önskade effekten, skapade yankee-imperialismen och den inhemska reaktionen lögnhistorien om "fredsbreven", som genom att hävda att Ordförande Gonzalo ansökt om "fredssamtal" med reaktionen skulle få massorna att överge revolutionen, och på så vis lämna vägen öppen för att mörda Ordförande Gonzalo, dvs. förinta ledningen; men deras dröm om att förinta PKP är en löjeväckande dröm (ungefär lika realistisk som en fyllehunds svammel om rosa elefanter), för Partiet är den hjältemodiga kämpen som under Ordförande Gonzalos Anförarskap, väglett av marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande leder revolutionen och garanterar dess kurs. Som vi vet, kan de inte stoppa historiens gång med lögner, och idag leder Partiet framgångsrikt kampen för att sopa bort resterna av även denna lögnhistoria. Den nuvarande situationen i Folkkriget Sedan 1992 har Folkkriget fortsatt att utvecklas och vunnit seger efter seger över de reaktionära väpnade styrkorna. Det befinner sig sedan 1991 i den strategiska jämvikten, då reaktionen försöker återta sina förlorade positioner, och revolutionen bygger upp Maktens Erövring genom att bygga apparater som är överlägsna reaktionens. Listan över segerrika militära aktioner är lång, och då skall vi komma ihåg att endast en liten del av dem tillkännages av den reaktionära pressen. För att bara nämna ett par exempel: under 19992000 har Folkets Befrielsearmé skjutit ner ett flertal helikoptrar, t.ex. i september 1999, då 9 officerare och soldater från de reaktionära styrkorna tillintetgjordes, och omfattande väpnade agitation- och propagandaaktioner genomfördes i Uchiza i maj samma år, t.ex. den 28:e då mer än 100 kombattanter tog radiostationen i staden och på så sätt förde ut Partiets politik till massorna. Med aktioner som dessa fortsätter Partiet och Folkkriget att krossa reaktionens svarta drömmar om "pacificeringen" av landet, och befinner sig idag på tröskeln till att övervinna den krök som gripandet av Ordförande Gonzalo 1992 innebar. Ända sedan dess har Partiet, genom att tillämpa gonzalos tänkande, löst de nya problem som uppkommit, först under ledning av Kamrat Feliciano, som sekonderar Ordförande Gonzalo, och idag med Kamrat Julio som står i spetsen för Centralkommittén, leder hela Partiet och leder Folkkriget tillsammans med andra kamrater, alltid under Ordförande Gonzalos anförarskap. Vi har redan nämnt hur massorna i allt högre grad deltar i revolutionen, vilket visar att Partiet segerrikt tillämpar den nuvarande planen "Ena folket mot den fascistiska, folkmördande och landsutförsäljande diktaturen, utvecklande folkkriget mer!" Under 2000 har man framgångsrikt genomfört bojkotten av valen, och inom detta visar både folkkrigets aktioner och de omfattande massprotesterna på folkets fullkomliga förkastande och hat mot den gamla ruttna stat som Moyano var så ivrig att försvara. Nu förbereder man en ny bojkott av nyvalen den 8:e april, och vi kan vara säkra på att även denna kommer ge nya segrar till Partiet och folket. Det är som synes ingen slump att imperialismen och den peruanska reaktionen inför denna situation känner sig nödgade att än en gång dra fram sin gamla snyfthistoria om den fantastiska Maria Elena Moyano, den förfallande klassdiktaturens försvarare. Skräckslagna inför Folkkriget och det faktum att massorna i hela världen alltmer ger detta folkkrig sitt stöd, sprider de sin lögnpropaganda i ett desperat försök att vända historiens gång. Låt oss komma ihåg det som Ordförande Mao lärde oss: "Vad oss beträffar, anser jag att det är illa om en person, ett politiskt parti, en arme eller en skola inte blir angripen av fienden, för i så fall skulle detta utan tvekan betyda att vi sjunkit tillfiendens nivå. Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag. Detta visar att vi inte bara dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete. " (Att bli angripen av fienden är inte dåligt utan bra, 26 maj 1939)
[2] Den strategiska jämvikten innebär att fienden kämpar för att återta förlorade positioner, medan revolutionen förbereder den strategiska offensiven och erövringen av makten genom att bygga apparater som är överlägsna reaktionens. Folkkriget i Peru har befunnit sig i den strategiska jämvikten sedan 1991.[TILLBAKA] [3] "Lågintensitetskrig" är yankeeimperialisternas egen beteckning på den typ av krigföring som de tillämpar i Peru och många andra länder i tredje världen. Detta innebär att man inte satsar på direkt och öppen militär intervention, utan i stället försöker behålla sin kontroll över landet genom ekonomiskt stöd till det aktuella landets reaktionära väpnade styrkor, genom egen militär intervention kamouflerad som "krig mot narkotikan", och genom en långtgående psykologisk krigföring, innefattande systematiska lögnkampanjer. Även den fascistiska korporativismen är en del av lågintensitetskrigföringen.[TILLBAKA] [4] APRA, som ingick i den revisionistiska s.k. "socialistinternationalen", tillämpade en fascistisk politik, och bär ansvaret för folkmord på tusen och åter tusen av folkets söner och döttrar, bl.a. mot krigsfångarna och de politiska fångarna från Perus Kommunistiska Parti i de Lysande Skyttegravarna av Kamp 1986. I en analys av APRAs fascism slår Perus Kommunistiska Parti fast: "Under Garcias ledning har APRA följt strategin att förlita sig på de fattiga massorna i kåkstäderna hålla tillbakafolkets kamp, genom att i synnerhet använda IU [Förenade Vänstern, se ovan] som stöttrupper och ena alla reaktionärer under sin ledning, isolera proletariatet, slå mot de breda massorna och ta sikte på folkkriget. " (Utveckla Folkkriget tjänande den Proletära Världsrevolutionen, Perus Kommunistiska Parti 1987) Håll detta citat i åtanke när ni tänker på IU-anhängaren Moyano, som gjorde allt för att hålla tillbaka folkets kamp och vräkte ut sitt klasshat över proletariatet och folkkriget.[TILLBAKA] [5] Ena Folket mot den Fascistiska Folkmördande
och Landsutförsäljande Diktaturen Utvecklande Folkkriget
Mer! Perus Kommunistiska Parti juni 1998.[TILLBAKA]
|