I. IMPERIALISMEN ÄR MONOPOLISTISK,
PARASITÄR OCH DÖENDE KAPITALISM

Till en början måste vi ge en så exakt och fullständig definition som möjligt av imperialismen. Imperialismen är ett särskilt historiskt stadium av kapitalismen. Dess tre kännetecken är 1) - en monopolistisk kapitalism; 2) - en parasitär eller ruttnande kapitalism; 3 - en döende kapitalism.

Ur "Imperialismen och socialismens splittring" (oktober 1916)

Imperialismen utgör fortsättningen av kapitalismens utveckling, dess högsta stadium, i viss mening övergångsstadiet till socialismen.

Jag kan därför inte medge, att tillägget till analysen av kapitalismens grundläggande särdrag, analysen av imperialismen överhuvud är "mekanisk". I verkligheten omgestaltar imperialismen inte kapitalismen helt och hållet och kan inte heller göra det. Imperialismen komplicerar och skärper kapitalismens motsättningar, "sammanflätar" monopolen med den fria konkurrensen, men avlägsna utbytet, marknaden, konkurrensen, kriserna o. s. v., det kan imperialismen inte.

Imperialismen är en kapitalism, som håller på att bli utlevad, men som ännu inte är det, en döende men ännu inte död kapitalism. Inte rena monopol, utan monopol vid sidan av utbytet, marknaden, konkurrensen, kriserna - det är egentligen imperialismens viktigaste säregenhet.

Ur "Material för revidering av partiprogrammet" (april-maj 1917)

IMPERIALISMEN ÄR MONOPOLISTISK KAPITALISM

Det grundläggande i hela det internationella läget, så som det nu gestaltat sig, är imperialismens ekonomiska förhållanden. Under loppet av hela det 20:e århundradet har detta kapitalismens nya, högsta och sista stadium fullständigt utformats. Ni känner naturligtvis alla till att imperialismens mest karakteristiska och väsentliga drag är, att kapitalet uppnått ett kolossalt omfång. Gigantiska monopol har trätt i den fria konkurrensens ställe. Ett ringa antal kapitalister har stundom kunnat koncentrera hela industrigrenar i sina händer. De har kommit i händerna på sammanslutningar, karteller, syndikat och truster, vilka ej sällan har internationell karaktär. Det har sålunda visat sig, att monopolisterna slagit under sig hela industrigrenar ifråga om finanserna, äganderätten och delvis produktionen, och detta inte endast i enskilda länder, utan i hela världen. På denna grundval utvecklade sig ett hittills osett herravälde av ett obetydligt antal storbanker finanskungar och finansmagnater, vilka faktiskt förvandlat. o. m. de friaste republiker till finansmonarkier.

Ur "Tal på Kommunistiska Internationalens II kongress den 19 juli 1920 om det internationella läget och Kommunistiska Internationalens huvuduppgifter"

Ekonomiskt är imperialismen monopolkapitalism. För att uppnå ett fullständigt monopol måste all konkurrens undanröjas och inte enbart på hemmamarknaden (i den givna staten) utan även på utländska marknader, i hela världen. Är det ekonomiskt möjligt, under "finanskapitalets epok", att undanröja konkurrens även i en främmande stat? Visst är det möjligt. Det går via en rivals finansiella beroende och förvärvandet av hans råvarukällor och slutligen av alla hans företag.

De amerikanska trusterna är det yttersta uttrycket för imperialismens eller monopolkapitalismens ekonomi. De begränsar sig inte till ekonomiska medel för att utplåna rivaler, utan tar hela tiden till politiska, tom kriminella metoder. Det skulle emellertid vara det allra största misstag att tro att truster inte kan upprätta ett monopol med hjälp av rent ekonomiska metoder. Verkligheten ger oss mångfaldiga bevis på att detta är "möjligt": trusterna underminerar sina rivalers kredit via bankerna (ägarna till trusterna blir genom aktieköp, ägare till bankerna); deras tillgång till materiel (ägarna till trusterna blir genom aktieköp, ägare till järnvägarna); under en viss tid säljer trusterna under självkostnadspris, lägger ut miljoner på detta, för att ruinera en konkurrent och sedan köpa upp hans företag, hans råvarukällor (gruvor, jord etc).

Se där en rent ekonomisk analys av trusternas makt och deras expansion. Se där den rent ekonomiska vägen till expansion: uppköp av bruk och fabriker och råvarukällor.

Ett lands mäktiga finanskapital kan alltid köpa upp konkurrenter i ett annat politiskt oberoende land, och gör det hela tiden. Ekonomiskt är detta fullt möjligt. Ekonomisk "annektion" är fullt "möjlig" utan politisk annektion och är mycket vanlig.

Ur "En karikatyr av marxismen och den `imperialistiska ekonomismen'" (augusti-oktober 1916)

Imperialismen är monopolistisk kapitalism. Varje kartell, trust, syndikat, varje väldig jättebank är monopol. Extraprofiten har inte försvunnit utan blivit kvar. Ett privilegierat, finansiellt rikt lands utsugning av alla länder har blivit kvar och förstärkts. En handfull rika länder - de är endast fyra till antalet, om man talar endast om självständig och verklig gigantisk "modern" rikedom: England, Frankrike, Förenta Staterna och Tyskland - denna handfull länder har utvecklat monopolen i omätlig omfattning, erhåller en extra profit på hundratals miljoner, om inte rent av på miljarder, håller sin fot på nacken av hundratals miljoner av andra länders befolkning, kämpar sinsemellan om fördelningen av det särskilt präktiga, särskilt feta, särskilt bekvämt erhållna bytet.

Ur "Imperialismen socialismens splittring" (oktober 1916)

Kapitalisternas monopolistiska sammanslutningar - karteller, syndikat, truster - delar mellan sig först och främst den inhemska marknaden, i det de mer eller mindre fullständigt bemäktigar sig det egna landets produktion. Men under kapitalismen är den inhemska marknaden oskiljaktigt förbunden med den utländska. Kapitalismen har för länge sedan skapat världsmarknaden. Och i samma mån som kapitalexporten vuxit och alla de stora monopolistförbundens utländska och koloniala förbindelser och "inflytelsesfärer" utvidgat sig, har utvecklingen på ett "naturligt" sätt lett till internationella överenskommelser dem emellan, till bildandet av internationella karteller.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari juli 1916)

Låt oss minnas vad det berodde på, att kapitalismens föregående, "fredliga" epok blivit avlöst av den nuvarande imperialistiska epoken. Det beror på, att den fria konkurrensen har givit rum för de monopolistiska kapitalsammanslutningarna, och att hela jordklotet är uppdelat. Det är tydligt, att båda dessa fakta (och faktorer) har en verkligt världsomfattande betydelse. Frihandel och fredlig konkurrens var möjliga och nödvändiga, så länge kapitalet obehindrat kunde utvidga sina kolonier och tillägna sig ännu obesatta områden i Afrika o. s. v., medan kapitalkoncentrationen ännu var svag och monopolistiska företag, d.v.s. företag av en sådan omfattning att de behärskar hela den ifrågavarande produktionsgrenen, ännu inte existerade. Sådana monopolistiska företags uppkomst och tillväxt (denna process har antagligen inte avstannat vare sig i England eller i Amerika? Kautsky själv vill väl knappast åtaga sig att bestrida, att kriget har påskyndat och skärpt den) omöjliggör den tidigare fria konkurrensen och undergräver den, medan jordklotets uppdelning framtvingar en övergång från fredlig expansion till väpnad kamp om en nyuppdelning av kolonierna och inflytelsesfärerna.

Ur "Den andra internationalens sammanbrott" (andra hälften av maj-första hälften av juni 1915)

...det karakteristiska draget för denna period är världens slutliga uppdelning, slutlig icke i den mening, att en nyuppdelning vore omöjlig, tvärtom, nyuppdelningar är möjliga och oundvikliga - utan i den mening, att de kapitalistiska ländernas kolonialpolitik avslutat ockuperingen av obesatta landområden på vår planet. Världen har för första gången visat sig redan vara uppdelad, så att det i framtiden kan bli fråga om nyuppdelningar, dvs. övergång från en "besittare" till en annan, men inte om ett herrelöst lands övergång till en "herre".

Vi genomlever följaktligen en egendomlig epok i den koloniala världspolitiken, vilken å det intimaste är förbunden med "kapitalismens nyaste utvecklingsstadium", finanskapitalet.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari juli 1916)

Ifall det vore nödvändigt att ge en så kort definition av imperialismen som möjligt, så måste man säga, att imperialismen är kapitalismens monopolistiska stadium. En sådan definition skulle innehålla det huvudsakligaste, ty å ena sidan är finanskapitalet det i några få monopolistiska storbanker koncentrerade bankkapitalet, som sammansmälter med de monopolistiska industriförbundens kapital, och å andra sidan är världens uppdelning övergången från en kolonialpolitik, som ohämmat utbreder sig över de områden, vilka icke besatts av någon enda kapitalistisk makt, till en kolonialpolitik, som består i monopolistiskt herravälde över den fullständigt uppdelade jorden.

Men alltför korta definitioner är om också bekväma, ty de sammanfattar det viktigaste, dock otillräckliga så snart man ur dem måste härleda ytterst väsentliga drag hos den företeelse, som det gäller att definiera. Vi måste därför - utan att glömma, att alla definitioner över huvud taget endast har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna av en företeelse i dess fulla utveckling - ge en sådan definition av imperialismen, som innehåller dess följande fem viktigaste kännetecken: l. en koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapar monopol, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet, 2. bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital", 3. kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse, 4. det bildas internationella monopolistiska kapitalistförbund, vilka delar världen mellan sig, och 5. jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad. Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformat sig, då kapitalexporten uppnått en framträdande betydelse, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna är avslutad.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari juli 1916)

IMPERIALISMEN ÄR PARASITÄR ELLER RUTTNANDE KAPITALISM

Att imperialismen är en parasitär eller ruttnande kapitalism, framträder framför allt i den tendens till förruttnelse, som är utmärkande för varje monopol under privatäganderätten till produktionsmedlen. Skillnaden mellan den republikanskt-demokratiska och den monarkiskt-reaktionära imperialistiska bourgeoisien utplånas just därigenom, att den ena såväl som den andra levande förruttnas (vilket ingalunda utesluter kapitalismens överraskande snabba utveckling inom enskilda industrigrenar, i enskilda länder, under enskilda perioder). Kapitalismens förruttnande framträder för det andra i den omständigheten, att det uppstår ett väldigt skikt av rentierer, kapitalister, som lever av "kupongklippning". I de fyra framskridna imperialistiska länderna, England, Nordamerika, Frankrike och Tyskland, uppgår kapitalet i värdepapper till 100-150 miljarder francs, vilket innebär en årlig inkomst på minst 5-8 miljarder per land. För det tredje är kapitalexporten parasitism i kvadrat. För det fjärde "strävar finanskapitalet till herravälde och inte till frihet". Politisk reaktion över hela linjen är utmärkande för imperialismen. Korruption, mutor i jätteomfattning, Panama i alla variationer. För det femte förvandlar utsugningen av de förtryckta nationerna, vilken är oupplösligt förknippad med annexioner, och särskilt utsugningen av kolonierna från en handfull "stor"-makters sida alltmera den "civiliserade" världen till en parasit på de ickeciviliserade hundratals folkmiljonernas kropp.

Ur "Imperialismen och splittringen inom socialismen (oktober 1916)

Såsom vi sett, utgör monopolet imperialismens djupaste ekonomiska grundval. Detta monopol är kapitalistiskt, dvs. det har växt upp ur kapitalismen och befinner sig inom kapitalismens allmänna miljö - varuproduktion och konkurrens - i en ständig och olöslig motsägelse till denna allmänna miljö. Men likväl alstrar det, som varje annat monopol, en oundviklig tendens till stagnation och förruttnelse. I samma mån som det, låt vara tillfälligt, fastställes monopolpriser, försvinner till en viss grad drivfjädern till tekniska och följaktligen också till varje annat framsteg, till framåtskridande. I samma mån uppstår också den ekonomiska möjligheten att på ett konstlat sätt fördröja det tekniska framåtskridandet. Ett exempel: i Amerika har en viss Owen uppfunnit en maskin för tillverkning av buteljer, vilken åstadkommer en revolution inom buteljtillverkningen. Den tyska kartellen av buteljfabrikanter köper Owens patent och gömmer det, förhindrar dess användning. Självfallet kan monopolet under kapitalismen aldrig fullständigt och för mycket lång tid avlägsna konkurrensen från världsmarknaden (häri ligger för övrigt en av orsakerna till att teorin om ultraimperialismen är orimlig). Självfallet verkar möjligheten att sänka produktionskostnaderna och öka profiten genom införandet av tekniska förbättringar till förmån för förändringar. Men den tendens till stagnation och förruttnelse, som är utmärkande för monopolet, fortsätter i sin tur att verka och inom enskilda industrigrenar, i enskilda länder och för vissa tidsperioder vinner den överhanden.

Besittningsmonopolet över särskilt omfattande, särskilt rika eller gynnsamt belägna kolonier verkar i samma riktning.

Vidare. Imperialismen är en kolossal anhopning av penningkapital i några få länder, vilket såsom vi sett når upp till 100-150 miljarder francs i värdepapper. Därav följer en utomordentlig tillväxt av rentierernas klass, eller rättare sagt skikt - dvs. personer, som lever av "kupongklippning", personer, som absolut inte deltager i något som helst företag, personer, som har till yrke att gå sysslolösa. Kapitalexporten, en av imperialismens allra väsentligaste ekonomiska grundvalar, förstärker ytterligare detta rentierskikts fullständiga isolering från produktionen och trycker parasitismens stämpel på hela det land, som lever på exploatering av några transoceana länders och koloniers arbete.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari juli 1916)

Monopol, oligarki, strävan efter förtryck i stället för frihet, ett fåtal rika eller mäktiga nationers exploaterande av ett allt större antal små eller svagare nationer - allt detta har alstrat de kännetecken hos imperialismen, vilka gör, att vi karakteriserar den som en parasitär eller ruttnande kapitalism. Allt mera utpräglat framträder skapandet av "rentierstaten", ockrarstaten, vars bourgeoisie i allt högre grad lever av kapitalexport och "Kupongklippning", som en av imperialismens tendenser. Det vore ett misstag att tro, att denna förruttnelsetendens skulle utesluta en snabb tillväxt av kapitalismen, nej, enskilda industrigrenar, enskilda skikt av borgarklassen, enskilda länder uppenbarar under den imperialistiska epoken mer eller mindre starkt än den ena än den andra av dessa tendenser. I stort sett växer kapitalismen ojämförligt mycket snabbare än förut, men denna tillväxt blir inte endast i allmänhet allt mera olikmässig, utan olikmässigheten yttrar sig därtill i synnerhet i de mest kapitalistiska ländernas förruttnande (England).

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari juli 1916)

Englands nationalinkomst har nästan fördubblats under åren 1865 till 1898, men "inkomsterna från utlandet" har under samma period stigit niofalt. Om negrernas "uppfostran till arbete" räknas som imperialismens "förtjänst" (utan tvång går det inte...) så består imperialismens "fara" däri, att Europa "lastar arbetet över huvud taget - att börja med jordbruket och gruvarbetet, sedan också det grövre industriella arbetet - på den färgade mänsklighetens axlar och själv drar sig tillbaka till rentiärens roll, varmed det kanske förbereder de färgade rasernas ekonomiska och sedan även deras politiska emancipation".

I England drages en allt större del av jorden från jordbruket och användes för de rikas sport och förlustelser.

Vad Skottland beträffar - det mest aristokratiska landet för jakt och andra sporter - säger man att "det lever på sitt förflutna och på Mr Carnegie" (den amerikanske miljardären). Enbart för kapplöpningar och rävjakt ger England årligen ut 14 miljoner pund sterling (ca 130 miljoner rubel). Antalet rentiärer i England uppgår till ungefär 1 miljon. Procenttalet av den producerande befolkningen sjunker...

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari juli 1916)

En sådan utsugning av de sämre betalda arbetarna i de efterblivna länderna är just ett typiskt särdrag för imperialismen. Just härur härrör, till en viss grad, parasitismen hos de rika imperialistiska länderna som mutar en del av sina arbetare med en högre lön, medan de hänger sig åt den obegränsade och skamlösa utsugningen av de "billiga" utländska arbetarnas arbete. Till orden "sämre betalda" måste läggas orden: "och ofta utan rättigheter", då de även utnyttjar det faktum att de utländska importerade arbetarna inte har några rättigheter.

Ur "Om revisionen av partiprogrammet" (6-8 oktober 1917)

Imperialismen, som betyder uppdelning av världen och exploatering av inte blott Kina, som betyder monopolistiskt höga profiter för ett fåtal av de rikaste länderna skapar den ekonomiska möjligheten att korrumpera proletariatets övre skikt, och därmed när, utformar och förstärker den opportunismen.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari juli 1916)

Ekonomiskt sett är imperialismen (eller finanskapitalets "epok" - det är inte en fråga om ord) kapitalismens högsta stadium då produktionen har antagit sådana enorma proportioner att den fria konkurrensen övergår i monopol. Detta är imperialismens ekonomiska väsen. Monopolen visar sig i truster, syndikat etc, i de stora bankernas allmakt, i uppköpandet av råvarukällorna etc, i koncentrationen av bankkapitalet etc. Allting beror på det ekonomiska monopolet.

Den politiska överbyggnaden till denna nya ekonomi, till monopolkapitalismen (imperialism är monopolkapitalism) är övergången från demokrati till politisk reaktion. Demokratin svarar mot den fria konkurrensen. Politisk reaktion svarar mot monopolen. "Finanskapitalets strävan är herravälde, inte frihet", anmärker Rudolf Hilferding korrekt i sin "Finanskapitalet".

Det är i grunden fel, omarxistiskt och ovetenskapligt att skilja "utrikespolitiken" från politiken i allmänhet, för att inte tala om att ställa utrikespolitiken mot inrikespolitiken. Såväl utrikes- som inrikespolitiskt strävar imperialismen mot övergrepp mot demokratin, mot reaktion. I den meningen är imperialismen otvivelaktigt "negationen" till demokrati i allmänhet, till all demokrati, och inte endast ett av dess krav, nationellt självbestämmande.

Ur "En karikatyr av marxismen och den "imperialistiska ekonomismen"' (augusti-oktober 1916)

I det civiliserade och avancerade Europa, med dess förträffligt utvecklade teknik, dess rika, allsidiga kultur och dess författningar, har inträtt en historisk tidpunkt, då den dominerande bourgeoisien av fruktan för proletariatets tillväxt och ökade styrka understödjer allt efterblivet, bortdöende och medeltidsaktigt. Den senila bourgeoisien förenar sig med alla föråldrade och åldrande krafter för att bevara det vacklande löneslaveriet.

……….
Och ett mer slående exempel på hela den europeiska bourgeoisiens förruttnelse kan väl knappast anföras än det faktum, att den stödjer reaktionen i Asien till förmån för finansmännens och de kapitalistiska skojarnas vinningslystna syften.

Ur "Det efterblivna Europa och det avancerade Asien" (18 maj 1913)

IMPERIALISMEN ÄR DÖENDE KAPITALISM

Av allt det som ovan sagts om imperialismens ekonomiska väsen framgår, att den måste karaktäriseras som en övergångskapitalism, eller rättare, som den döende kapitalismen.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari- juli 1916)

Det är klart, varför imperialismen är en döende kapitalism och innebär övergången till socialism: monopolet, som växer fram ur kapitalismen, är redan kapitalismens bortdöende, början av dess övergång till socialismen.

Ur "Imperialismen och socialismens splittring" (oktober 1916)

Den sedvanliga indelningen i historiska epoker... är denna: (1) 1789-1871; (2) 1871-1914; (3) 1914-? ... Den första epoken, från bourgeoisiens stora franska revolution, till det fransk-preussiska kriget. Detta är epoken av bourgeoisiens höjdpunkt, för dess fullständiga seger. Detta är bourgeoisiens uppåtstigande linje, epoken av de demokratiskt-borgerliga rörelserna i allmänhet, epoken av de nationellt-borgerliga rörelserna i synnerhet, epoken för det snabba störtandet av de antikverade feodala absolutistiska institutionerna. Den andra epoken är epoken av bourgeoisiens fullkomliga välde och nedgång, en period av bourgeoisiens övergång från progressiv till reaktionär, och även till det mest reaktionära, finanskapital. Detta är den epok då en ny klass', modern demokratis, styrkor långsamt förbereds och grupperas. Den tredje epoken, som så snart den börjat försätter bourgeoisien i samma "position" som feodalherrarna intog under den första epoken. Detta är imperialismens och de imperialistiska konvulsionernas och de av imperialismen frambringade konvulsionernas epok.
……..
De internationella konflikterna i den tredje epoken, fortsätter, vad gäller formen, vara samma internationella konflikter som i den första epoken, men deras sociala och klassmässiga innehåll har förändrats i grunden. Den objektiva historiska omgivningen har blivit fullkomligt annorlunda.

I stället för kampen av det uppåtstigande kapitalet som eftersträvar nationell befrielse mot feodalismen, har framkommit det högst reaktionära, antikverade och döende finanskapitalets, som går från toppen till sin ruin, kamp mot de nya styrkorna. De national-borgerliga staternas gränser, vilka i den första epoken var en hjälp för mänsklighetens produktivkrafters utveckling, i den dåvarande processen av att befria sig från feodalismen, har gått till att nu, i den tredje epoken, omvandlas till ett hinder för produktivkrafternas ytterligare utveckling. Från en uppåtgående och framskriden klass har bourgeoisien omvandlats till en klass som går under, dekadent, död i sitt inre, reaktionär. Den uppåtstigande klassen - sett i den stora historiska skalan - är nu en annan fullkomligt olik.

Ur "Under en främmande fana" (Efter februari 1915)

Den* har överlevt sig själv. Den har omvandlats till det mest reaktionära hindret för den mänskliga utvecklingen. Den har reducerats till allmakten hos en handfull miljardärers och miljonärers som driver folken till dödande för att avgöra frågan om vilken grupp rovdjur, den tyska eller den engelsk-franska som ska tillägna sig det imperialistiska krigsbytet, väldet över kolonierna, över de finansiella "inflytelsesfärerna", de "administrativa mandaten", etc.

Under kriget 1914-1918 dödades och lemlästades miljontals män just på grund av detta, och endast på grund av detta. Förståelsen av denna sanning sprider sig med en ohejdbar styrka och snabbhet bland de arbetande massorna i alla länder, än mer eftersom kriget orsakade exempellös ödeläggelse överallt och, på grund av kriget måste man, överallt inklusive i "segrar"nationerna, betala ränta på skulderna. Och vilken är denna ränta? Tributen av miljarder betalda till herrarna miljonärer för att de varit så generösa att de låtit miljontals arbetare och bönder döda och lemlästa varandra för att avgöra frågan om hur kapitalisterna borde dela upp vinsterna mellan sig..

Kapitalismens sammanbrott är oundvikligt. Massornas revolutionära medvetenhet stiger hur mycket som helst. Tusentals symptom påvisar det för oss...

Kapitalisterna, bourgeoisien, kan "kanske" skjuta upp socialismens seger i det ena eller andra enskilda landet till priset av utrotandet av nya hundratusentals arbetare och bönder. Men de kan inte rädda kapitalismen. Sovjetrepubliken har kommit för att inta sin plats.

Ur "Svar på en nordamerikansk journalists frågor" (20 juli 1919)

Och våra paroller reses, liksom vår revolutionära fana, i alla länder. I Nordamerika, i detta land som tidigare kallades det allra friaste, fyller socialisterna fängelserna. I Tyskland, sprids den tyske socialisten Friedrich Adlers ord, "rikta icke era bajonetter mot de ryska arbetarna och bönderna utan mot er egen bourgeoisie" i bred omfattning bland arbetarna och soldaterna... Slutet på det dödande som inleddes av kapitalisterna är inte i sikte. Ju mer Tyskland segrar, i desto större antal grupperar sig bestar av samma slag i det motsatta följet, och nu är även Nordamerika med, och kämpar tillsammans med engelsmännen och fransmännen. Endast arbetarna kan sätta stopp för kriget: världsrevolutionen är oundviklig. I Tyskland, har en "nederlags"rörelse, lik den som vi hade, redan börjat; massiva strejker äger rum i Italien och Österrike; i Nordamerika sker massarresteringar av socialisterna. Och, då de känner sitt nederlag komma, sätter kapitalisterna och jordägarna in sina sista ansträngningar för att strypa den revolutionära rörelsen: de ryska kapitalisterna sträcker ut sina händer och ber om de engelsk-franska kapitalisternas och jordägarnas hjälp.

Nu finns två fronter: å ena sidan arbetarna och bönderna, och å den andra kapitalisterna. Det slutliga och avgörande slaget närmar sig. Nu kan det inte finnas någon kompromiss med bourgeoisien. Antingen måste de vinna, eller vi.

Ur "Tal på ett möte i distriktet Butyrski" (2 augusti 1918)

Kamrater, de som har iakttagit det europeiska samhällets utveckling, övergav för länge sedan sina tvivel om att kapitalismen inte kan sluta fredligt och om att den kommer leda antingen till de breda massornas direkta revolt mot kapitalets ok eller till samma resultat längs den svåraste, mest smärtfyllda och blodiga krigsvägen.

Ur "Gemensam session med den allryska Exekutiva Centralkommittén, med arbetarnas, böndernas och de röda soldaternas i Moskva, och fackföreningarnas diputerade: Rapport om kampen mot svälten" (4 juni 1918)

I. I IMPERIALISMENS EPOK BLIR SKÄRPNINGEN AV ALLA DE KAPITALISTISKA MOTSÄTTNINGARNA OMÄTLIGT STÖRRE

IMPERIALISTERNA ÄR VILDA BESTAR OCH ROVDJUR SOM PLUNDRAR VÄRLDEN, KÄMPAR INBÖRDES OCH BEVÄPNAR SIG DEN ENA MOT DEN ANDRA

Den nuvarande kapitalismens grundläggande kännetecken är det herravälde, som utövas av de största företagarnas monopolistiska sammanslutningar. Sådana monopol är stabilast, då alla råmaterialkällor samlats på en hand, och vi har sett, med vilken iver de internationella kapitalistsammanslutningarna inriktar sina ansträngningar på att avhända motståndaren varje möjlighet till konkurrens, på att uppköpa t.ex. malmfyndigheter eller oljekällor osv. Endast koloniala besittningar garanterar helt monopolets framgång gentemot alla tillfälligheter i kampen mot konkurrenten, t.o.m. i detta fall, då motståndaren skulle söka skydda sig genom en lag om statsmonopol. Ju högre utvecklad kapitalismen är, ju kännbarare bristen på råmaterial, ju skarpare konkurrensen och jakten efter råvarukällor över allt i världen är desto mera desperat är kampen för att förvärva kolonier.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari-juni 1916)

Kapitalet vinner på att den konkurrerande kapitalisten eller den konkurrerande nationen gör bankrutt, emedan detta medför en ännu starkare kapitalkoncentration. Därför, ju mera förbittrad och ju "trängre" den ekonomiska konkurrensen blir, d.v.s. ju mera ansträngningarna för att ekonomiskt driva sin konkurrent till bankrutt ökar, dess mer energiskt strävar kapitalisterna efter att komplettera detta genom att också med militärmakt driva sin konkurrent till bankrutt.

Ur "Den andra internationalens sammanbrott" (andra hälften av maj-första hälften av juni 1915)

Finanskapitalet och trusterna försvagar inte utan skärper olikheterna i utvecklingstempot för olika delar av världshushållningen. Men så snart styrkeförhållandena ändrats - med vilket medel kan väl motsättningarna då lösas under kapitalismen om inte med makt?

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari -juni 1916)

Ur denna uppdelning av jorden, ur detta kapitalistiska monopolvälde och denna av ett fåtal storbanker - högst två, tre, fyra eller fem per stat - utövade allmakt uppstod oundvikligen det första imperialistiska kriget 1914-1918. Detta krig gick ut på en nyuppdelning av hela världen. Kriget skulle avgöra, vilken liten stormaktsgrupp - den engelska eller den tyska - som skulle få möjlighet och rätt att utplundra, strypa och exploatera hela jorden. Som ni vet, avgjorde kriget denna fråga till den engelska gruppens förmån. Och resultatet av detta krig är att vi har en omättligt större skärpning av alla de kapitalistiska motsättningarna.

Ur "Kommunistiska Internationalens II Kongress: Rapport om den internationella situationen och de grundläggande uppgifterna för den Kommunistiska Internationalen" (19 juli 1920)

Den verkliga sanningen är att detta är ett krig mellan två grupper av rövarstormakter, för fördelningen av kolonierna, för förslavandet av andra nationer, för att erhålla världsmarknadens fördelar och privilegier. Detta är det mest reaktionära av krig, ett de moderna slavägarnas krig för det kapitalistiska slaveriets vidmakthållande och konsolidering... Vare sig Tyskland blir segraren, eller om Ryssland blir segrare, eller om det blir "oavgjort'- i vilket fall innebär kriget för mänskligheten det nya förtryckandet av hundratals och åter hundratals miljoner invånare i kolonierna, Persien, Turkiet, Kina, nytt förslavande av nationer, nya bojor för arbetarklassen i alla länder.

Ur "Upprop om kriget" (Augusti 1915)

Mellan Japan, England, Amerika och Frankrike pågår ett vilt gräl om uppdelningen av Turkiet, Persien, Mesopotamien och Kina. Den borgerliga pressen i dessa länder är full av de ursinnigaste angrepp och de bittraste uttalandena mot "kollegerna", för att de river åt sig bytet framför näsan på dem. Vi ser en fullständig upplösning bland överskiktet i denna lilla skara stormrika länder. En och en fjärdedels miljard människor kan omöjligen leva i en sådan träldom, som den "progressiva" och civiliserade kapitalismen önskar, och detta är ju 70% av jordens befolkning. Men en obetydlig grupp stormrika länder, England, Amerika, Japan (Japan har haft möjlighet att utplundra de östliga, asiatiska länderna, men det har ingen självständig finans- och militärmakt utan ett annat lands understöd), dessa två, tre länder kan inte komma till rätta med de ekonomiska förhållandena och inriktar sin politik på en brytning med sina kompanjoner och medbröder i nationernas förbund. Detta är upphovet till världskrisen. Och dessa krisens ekonomiska rötter är huvudorsaken till att Kommunistiska Internationalen vinner glänsande framgångar.

Ur "Kommunistiska Internationalens II Kongress: Rapport om den internationella situationen och de grundläggande uppgifterna för den Kommunistiska Internationalen" (19 juli 1920)

För oss är de imperialistiska staternas vitt skilda intressen klara. Trots deras ministrars deklarationer om det fredliga reglerandet av omstridda frågor, kan de imperialistiska makterna i verkligheten inte ta ett enda viktigt steg i de politiska problemen utan att deras skiljaktigheter kommer upp till ytan. Frankrike behöver ett starkt Polen och ett starkt Ryssland av tsartyp, och för detta är de beredda att göra de dyra uppoffringarna. England tenderar, å sin sida, med utgångspunkt från sitt geografiska läge, mot något annat; mot att sönderstycka Ryssland, att försvaga Polen, för att det ska finnas en jämvikt mellan Frankrike och Tyskland som säkrar de segrande imperialisterna makten över de kolonier som de har tillskansat sig till följd av världskriget, genom att plundra Tyskland. Vad gäller detta, är skillnaden i intressen påtaglig, och hur mycket de imperialistiska makternas representanter i San Remo än försäkrar oss att det råder fullständig förståelse mellan de allierade, vet vi att det inte finns enighet mellan dem.

Ur "Tal ett gemensamt möte med allryska E.K.K., med arbetarnas, böndernas och de röda soldaternas i Moskva, fackföreningarnas och fabrikskommittéernas diputerade" (5 maj 1920)

Finns det basala motsättningar i den samtida kapitalistiska världen som man bör utnyttja? Det finns tre basala. Jag vill nämna dem. Den första, och mest närliggande för oss, ligger i relationerna mellan Japan och Nordamerika. Ett krig förbereds mellan dem. De kan inte leva fredligt tillsammans vid Stilla havets kuster, även om dessa kuster ligger 3 000 verst från varandra. Denna rivalitet uppkommer tvivelsutan ur relationerna mellan deras kapitalismer. Det finns en ofantlig mängd litteratur ägnad åt frågan om det framtida kriget mellan Japan och Nordamerika. Att detta krig håller på att förberedas, att det är oundvikligt, står bortom tvivel.

……..
Vi har för er påpekat en imperialistisk motsättning som vi bör utnyttja, den som finns mellan Japan och Nordamerika; det finns en annan mellan Nordamerika och hela resten av den kapitalistiska världen. Nästan hela den kapitalistiska världen av "segrare" fick jättelika vinster av kriget. Nordamerika är starkt, nu står alla i skuld till det, alla är beroende av det, alla hatar det mer och mer, det stjäl av alla, och det är stöld på ett mycket originellt sätt. Det har inga kolonier. England hade efter kriget jättelika kolonier. Frankrike likaså. England erbjöd Nordamerika ett mandat - det är med detta slags språk man talar nu - över en av dessa kolonier, men Nordamerika accepterade det inte. De nordamerikanska affärsmännen resonerar uppenbart på ett särskilt sätt. De såg att kriget, såväl vad gällde förstörelsen som arbetarnas känslor, spelar en mycket bestämd roll, och de kom fram till slutsatsen att de inte skulle uppnå någon fördel med att acceptera mandatet. Men det är självklart att de inte kommer tillåta att denna koloni används av andra stater... Vi har framför oss den mest överlägsna staten i världen, som runt 1923 kommer ha en flotta starkare än den engelska, men denna stat möter de andra kapitalistiska ländernas stigande hat. Vi måste ta med denna omständigheternas kurs i beräkningen. Nordamerika kan inte försonas med resten av Europa- detta är ett av historien bevisat faktum

…………
Och vi har en tredje meningsskiljaktighet, mellan Ententen och Tyskland. Tyskland är besegrat, nedtryckt av Versaillefördraget, men det besitter jättelika ekonomiska möjligheter. Tyskland är det andra landet i världen vad gäller ekonomisk utvecklingsgrad, om vi betraktar Nordamerika som det första. Experterna säger till och med, att det, i den elektriska industrin, vinner över Nordamerika, och ni vet att den elektriska industrin har en jättelik betydelse. Vad gäller användandet av elektriciteten leder Nordamerika, men Tyskland vinner över det i teknisk fulländning. Och ett sådant land har man påtvingat Versaillefördraget, som det inte kan leva med. Tyskland är ett av de mäktigaste, mest framskridna imperialistiska länderna, det kan inte tolerera Versaillefördraget, och Tyskland är tvunget att söka en allierad mot världsimperialismen, själv varande imperialistiskt, men underkuvat.

Ur "Tal på ett möte med aktivister i Moskva-organisationen av R.K.P.(b)" (6 december 1920)

Den tyska imperialismen har avslöjat sig fullkomligt som ett rovdjur. Det viktigaste är att såväl i Nordamerika som i Frankrike, i dessa beryktade demokratier (det är förrädarna av socialismen, mensjevikerna och esserrarna, dessa eländiga människor som kallar sig själva socialister, som kommer med humbugen om demokratier), i dessa världens framskridna demokratier, i dessa republiker, blir imperialismen för varje dag allt fräckare och som vilda bestar och rovdjur framkommer det där som ingen annan stans. De plundrar världen, de kämpar inbördes och de beväpnar sig mot varandra. Det är omöjligt att dölja det särskilt länge. Det kunde döljas av krigets rökmoln. Rökmolnen kommer försvinna, freden närmar sig och massorna i just dessa demokratier ser, trots alla lögnerna, att kriget ledde till en ny plundring. Den mest demokratiska republiken är inte annat än en vacker dräkt åt rovdjuren, de vildaste och mest cyniska, som skyndar sig att leda hundratals miljoner människor till ruinen, för att betala sina skulder, det vill säga, för att betala herrarna imperialister, kapitalisterna, för att i sin godhet ha tillåtit arbetarna att ömsesidigt skära halsen av varandra. Detta blir för varje dag allt klarare för massorna.

Ur "Framgångar och svårigheter för Sovjetmakten" (Publicerad i mars-april 1919)

Kapitalisterna delar världen emellan sig, inte på grund av någon särskild ondska, utan därför att det stadium, som koncentrationen uppnått, tvingar dem att beträda denna väg för att uppnå profit. Delningen utföres härvid "efter kapital", "efter makt" - någon annan delningsmetod kan inte finnas under varuproduktionens och kapitalismens system. Makten åter förändras i samband med den ekonomiska och politiska utvecklingen. För att förstå vad som sker måste man veta, vilka frågor som löses genom maktförskjutningar - om dessa förskjutningar är av rent ekonomisk eller av utom-ekonomisk (t.ex. militär) natur, det är en underordnad fråga, som på intet sätt kan förändra den grundläggande uppfattningen om kapitalismens senaste epok. Att utbyta frågan om innehållet i kampen och överenskommelserna mellan kapitalistsammanslutningarna med frågan om kampens och överenskommelsernas form (idag fredliga, i morgon icke fredliga, och i övermorgon åter icke-fredliga), det är att sjunka ner till sofistens roll.
Den nuvarande kapitalismens epok visar oss, att vissa relationer mellan kapitalisternas sammanslutningar utbildats på grundval av världens ekonomiska uppdelning och att samtidigt och i samband därmed utbildas vissa förhållanden mellan de politiska sammanslutningarna, staterna, på grundval av världens territoriella uppdelning, kampen om kolonierna, "kampen om det ekonomiska territoriet".

Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (januari -juni 1916)

Privategendomen är stöld, och staten baserad på privategendom är en stat av rövare som för krig för att fördela krigsbytet.

Ur "Tal på mötet med ordförandena i distrikts- underdistrikts- och ruralexekutivkommittéerna i Moskva" (15 oktober 1920)

I IMPERIALISMENS EPOK ÄR DE NATIONELLA BEFRIELSEKRIGEN OUNDVIKLIGA, DEN LÅNGA OCH HÅRDA SLUTSTRIDEN FÖR DEN NATIONELLA FRIGÖRELSEN BÖRJAR

Imperialismen är ett fåtal stormakters tilltagande förtryck över världens nationer, den är en epok av krig mellan dem av utvidgning och befästande av förtrycket över nationerna, en epok, då folkmassorna blir bedragna av de hycklande socialpatrioterna, d.v.s. individer, som under förevändning av "nationernas frihet", "nationernas självbestämmanderätt" och "fosterlandsförsvar" rättfärdigar och försvarar stormakternas förtryck över flertalet nationer i världen.

Det revolutionära proletariatet och nationernas självbestämmanderätt (16 oktober 1915)

Detta en handfull kapitalisters herravälde nådde sin fulla utveckling, när hela jordklotet visade sig vara uppdelat, inte endast i den meningen att storkapitalisterna slagit under sig de olika råvarukällorna och produktionsmedlen, utan även i den meningen att den preliminära uppdelningen av kolonierna fullbordats. För 40 år sedan uppgick befolkningssiffran i de kolonier, som lydde under de sex kapitalistiska stormakterna, till något över en fjärdedels miljard. Före 1914 års krig räknade man redan i kolonierna en befolkning på 600 miljoner, och om vi lägger till sådana länder som Persien, Turkiet och Kina, vilka redan då var halvkolonier, får vi i runt tal en befolkning på en miljard, som genom kolonial avhängighet förtryckes av mycket rika, civiliserade och fria länder. Och ni vet att den koloniala avhängigheten förutom den direkt statliga, juridiska avhängigheten förutsätter en hel rad finansiella och ekonomiska avhängighetsförhållanden och en hel rad krig, vilka inte ansågs som krig, därför att de ofta blev blodbad, där de med de mest fulländade förstörelseverktyg utrustade europeiska och amerikanska imperialistiska trupperna tillintetgjorde de koloniala ländernas vapenlösa och försvarslösa invånare.

... Ni har följande bild av världen: efter kriget underkastades inte mindre än en och en fjärdedels miljard av befolkningen på en gång kolonialt förtryck och underkastas exploateringen av den brutala kapitalismen, vilken skrutit över sin fredsvänlighet och för femtio år sedan hade en viss rätt härtill, så länge jorden inte var uppdelad, så länge monopolen inte var förhärskande och så länge kapitalismen kunde utvecklas relativt fredligt utan väldiga krigiska konflikter.

Efter denna fredliga epok hår vi nu fått en ohygglig skärpning av förtrycket, vi iakttager en återgång till ett kolonialt och militärt förtryck, som är ännu värre än det föregående. Versailles-fördraget har försatt Tyskland och en hel rad besegrade stater i sådana materiella förhållanden, som omöjliggör deras ekonomiska existens, i ett läge av fullkomlig rättslöshet och förnedring.
Hur många nationer har dragit nytta av detta? För att svara på den frågan måste vi erinra om att U. S. A., det enda land, som helt vann på kriget och som förvandlades från ett land med massor av skulder till ett land, som alla var skyldiga, har en befolkning, som inte överstiger 100 miljoner. Japan, som stod på sidan om den europeisk-amerikanska konflikten vann synnerligen mycket och fick fast fot på den väldiga asiatiska kontinenten, har jämt 50 miljoner. England, som näst efter dessa båda länder vann mest, har en befolkning på 50 miljoner. Och om vi tillfogar de neutrala staterna med mycket liten befolkning, vilka gjorde sig rika under kriget, får vi i runt tal en fjärdedels miljard.

Ni får sålunda i stora drag en bild av världen, så som den gestaltat sig efter det imperialistiska kriget. Förtryckta kolonier på en och en fjärdedels miljard - länder, som delas levande, såsom Persien, Turkiet och Kina, och länder, som besegrats och försatts i kolonitillstånd. De länder, som förblev i sitt gamla läge, har ej mer än en fjärdedels miljard men de råkade alla i ekonomiskt beroende av Amerika och under kriget befann de sig alla i militärt beroende, ty kriget omfattade hela världen och tillät inte en enda stat att faktiskt förbli neutral. Och slutligen har vi inte mer än en fjärdedels miljard invånare i de länder, där självfallet endast överklassen, endast kapitalisterna tillgodogjorde sig uppdelningen av jorden. Sammanlagt: omkring ungefär en och tre fjärdedels miljard invånare, vilket utgör hela jordens befolkning. Jag ville framkalla denna bild av världen i ert minne, emedan uppdelningen av jordens befolkning står i. samband med kapitalismens, imperialismens alla grundläggande motsättningar, vilka leder till revolution, och alla grundläggande motsättningar inom arbetarrörelsen, vilka lett till den häftigaste kamp mot II Internationalen, varom ordföranden talat.
Dessa siffror illustrerar naturligtvis endast i stora huvuddrag den ekonomiska världsbilden. Och det är helt naturligt, kamrater, att finanskapitalets och de kapitalistiska monopolens exploatering mångfaldigats på grundvalen av en sådan uppdelning av hela jordens befolkning.
Det är inte endast de koloniala, besegrade länderna, som råkar i avhängighetsförhållanden. Även inom varje segerland har skarpare motsättningar utvecklats.

Ur "Kommunistiska Internationalens II Kongress: Rapport om den internationella situationen och de grundläggande uppgifterna för den Kommunistiska Intemationalen" (19 juli 1920)

Det imperialistiska kriget bidrog även till den revolutionära rörelsen utveckling, eftersom det tvingade hela regementen bestående av män från kolonierna att delta i Europas imperialisters kamp. Det imperialistiska kriget väckte även Östern, drog in dess folk i den internationella politikens omloppsbana. England och Frankrike beväpnade koloniernas folk, och hjälpte dem att lära känna krigsmaterielen och de moderna maskinerna. Dessa folk kommer dra nytta av de förvärvade kunskaperna mot herrarna imperialister. Efter perioden av Österns uppvaknande, håller i den nuvarande revolutionen en period i vilken alla de orientaliska folken kommer delta i avgörandet av hela världens öden på att komma, och de kommer göra det för att inte vara endast en källa till berikning. Österns folk vaknar för att handla praktiskt och för att varje folk ska avgöra hela mänsklighetens öde.
Därför tror jag att i världsrevolutionens utvecklings historia, som, att döma av dess början, kommer sträcka sig över många år och kräva stora ansträngningar, ni är kallade att spela en roll i den revolutionära kampen, i den revolutionära rörelsen, en stor roll, och att smälta samman denna kamp med den som vi för mot den internationella imperialismen. Ert deltagande i den internationella revolutionen ställer er inför ett komplext och svårt problem, vars lösning kommer tjäna som bas för den gemensamma framgången, för i Östern reser sig majoriteten av befolkningen för första gången i en oberoende rörelse och kommer vara en aktiv faktor i kampen för att störta den internationella imperialismen.

Ur "Rapport på den II allryska Kongressen med Österns folks kommunistiska organisationer" (22 november 1919)

Ett av imperialismens huvuddrag är just att den påskyndar kapitalismens utveckling i de mest efterblivna länderna och därmed vidgar och skärper kampen mot det nationella förtrycket. Detta är ett faktum. Och därav följer oundvikligt, att imperialismen måste ge upphov till nationella krig.

Ur "Den proletära revolutionens militärprogram" (september 1916)

Nationellt krig från koloniernas och halvkoloniernas sida är i imperialismens epok inte bara sannolika utan oundvikliga. I kolonierna och halvkolonierna (Kina, Turkiet, Persien) lever upp till tusen miljoner människor, d v. s. över hälften av hela jordens befolkning. De nationella frihetsrörelserna är här redan mycket starka eller så befinner de sig i tillväxt och utveckling.

Ur "Om Juniusbroschyren" (juli 1916)

Nationella krig mot imperialistiska makter är inte bara möjliga och sannolika, de är oundvikliga, de är progressiva och revolutionära ehuru en gynnsam utgång av dem självfallet kräver antingen förenade ansträngningar av ett oerhört antal invånare i de förtrycka länderna (hundratals miljoner i de av oss anförda exemplen ifråga om Indien och Kina) eller en särskilt gynnsam konstellation i det internationella läget (t. ex. ett förlamande av de imperialistiska. staternas intervention till följd av deras försvagande, deras krig, deras antagonism o. s. v.) eller samtidigt inträdande uppror av en av stormakternas proletariat mot dess bourgeoisie (detta sista av oss uppräknade fall är det för proletariatets seger mest önskvärda och fördelaktigaste).

Ur "Om Juniusbroschyren" (juli 1916)

Och världshistoriens morgon kommer vara den dag då de av imperialismen förtryckta folken, som redan har öppnat ögonen, slutligen vaknar, och när det långa och hårda slaget för dess frigörelse börjar.

Ur "Om nationalitetsfrågan eller om 'autonomiseringen'" (31 december, 1922)

PROLETARIATETS SITUATION HAR BLIVIT OUTHÄRDLIG, DET KASTAR MED REVOLUTIONÄR SKONINGSLÖSHET OUNDVIKLIGEN KAPITALETS OK

Imperialismen är kapitalismens högsta utvecklingsstadium. Kapitalet i de ledande länderna har vuxit ut de nationella staternas ram, har ersatt konkurrensen med monopolet och skapat alla objektiva förutsättningar för socialismens förverkligande. I Västeuropa och i Förenta Staterna står därför proletariatets revolutionära kamp för de kapitalistiska regeringarnas störtande och bourgeoisiens expropriering på dagordningen. Imperialismen driver massorna till en sådan kamp, i det den skärper klassmotsättningarna i oerhörd grad och försämrar massornas läge både i ekonomiskt avseende - trusterna, dyrtiden - och i politiskt avseende: militarismens förstärkande, de allt oftare återkommande krigen, reaktionens skärpning samt befästandet och utvidgningen av det nationella förtrycket och den koloniala utplundringen.

Ur "Den socialistiska revolutionen och nationernas självbestämmanderätt (Teser)" (Januari-februari 1916)

...levnadsomkostnadernas överallt förekommande ökning, oket från kapitalet förenat i associationer, karteller, truster och syndikat och makternas imperialistiska politik håller på att göra arbetarmassornas situation outhärdlig, intensifierande kapitalets kamp med arbetet; det ögonblick då man kommer göra slut på kapitalismen, då miljontals proletärer förenade kommer skapa ett samhällssystem i vilket det inte finns fattigdom bland massorna, inte heller människans utsugning av människan, närmar sig snabbt.

Ur "Till de arbetardeputerades i Duman fråga och deras deklaration" (Mitten av november 1912)

Den stora majoriteten av befolkningen - och än mer av den arbetande befolkningen - i varje kapitalistiskt land, bland annat också i Ryssland, har tusentals gånger på sin egen och sina anhörigas rygg fått pröva på kapitalets tryck, dess roffarmetoder, alla slag av hån och förnedring. Det imperialistiska kriget - d. v. s. mördandet av tiotals miljoner människor för att avgöra frågan om det engelska eller tyska kapitalet ska ha företrädet vid utplundringen av världen - har i utomordentlig grad skärpt, utbrett och ökat dessa prövningar samt tvingat människorna att bli medvetna om dem. Härav den sympati, som befolkningens övervägande flertal och särskilt de arbetande massorna oundvikligen hyser för proletariatet, emedan detta med heroisk djärvhet och med revolutionär hänsynslöshet avskuddar kapitalets ok, störtar utsugarna, undertrycker deras motstånd och med sitt blod banar väg till skapande av det nya samhälle där det inte kommer finnas plats för utsugare.

Ur "Det stora initiativet" (28 juni 1919)

Det imperialistiska kriget måste med objektiv oundviklighet oerhört påskynda och i högsta grad skärpa proletariatets klasskamp mot bourgeoisien, måste stå över i ett inbördeskrig mellan de fientliga klasserna.

Ur "Brev från fjärran" (7 mars 1917)

...det imperialistiska kriget har försatt även segerländerna i ett ohållbart läge. Härom vittnar även det stora missförhållandet mellan arbetslönen och prisstegringen.

……..
Det är självklart att arbetarnas förbittring, den revolutionära stämningen och de revolutionära idéerna samt de spontana masstrejkerna under sådana förhållanden oundvikligen växer. Ty arbetarnas läge blir outhärdligt. Av egen erfarenhet övertygar sig arbetarna om att kapitalisterna gjort sig omätligt rika på kriget och vältrar utgifterna och skulderna över på arbetarnas skuldror. Nyligen meddelade telegrammen, att Amerika vill skicka oss i Ryssland ytterligare 500 kommunister, för att bli av med de "skadliga agitatorerna".
Men saken förändras inte, även om Amerika sänder oss inte bara 500 utan t. o. m. 500.000 ryska, amerikanska, japanska och franska "agitatorer", ty detta missförhållande mellan priserna, som den inte kan göra någonting åt, blir kvar. Och det kan de ingenting göra, emedan privatäganderätten på det strängaste upprätthålles och hålles "helig" hos dem.
Detta bör man inte glömma, ty endast i Ryssland är exploatörernas privatäganderätt upphävd. Mot detta missförhållande mellan priserna kan kapitalisterna ingenting göra, och arbetarna kan inte leva på de gamla lönerna. Ingen av de gamla metoderna kan uträtta något mot detta elände. Varken enskilda strejker, parlamentarisk kamp eller omröstning kan göra någonting, ty "privatägandet är heligt", och kapitalisterna har samlat sådana skulder att hela världen råkat i slaveri under en handfull personer; och dessutom blir arbetarnas levnadsförhållanden allt outhärdligare. Det ges ingen annan utväg än att avskaffa exploatörernas "privatäganderätt".

Ur "Kommunistiska Internationalens II Kongress: Rapport om den internationella situationen och de grundläggande uppgifterna för den Kommunistiska Internationalen" (19 juli 1920)

IMPERIALISTERNA DRÖMMER STÄNDIGT OM ATT KROSSA
DE SOCIALISTISKA LÄNDERNA, MEN DE ÄR DÖMDA TILL NEDERLAG

Det politiska världsläget har nu satt proletariatets diktatur på dagordningen, och de världspolitiska händelserna koncentrerar sig ofrånkomligen kring en central punkt, nämligen: världsbourgeoisiens kamp mot den ryska sovjetrepubliken, som oundvikligen omkring sig grupperar å ena sidan sovjetrörelsen bland de framskridna arbetarna i alla länder, å andra sidan alla nationella frihetsrörelser i kolonierna och bland de förtryckta folkslagen, vilka på grund av bitter erfarenhet övertygats om, att det inte finns någon annan räddning för dem än sovjetmaktens seger över världsimperialismen.

Ur "Ursprungligt utkast till teser i den nationella och den koloniala frågan" (Publicerat i juni 1920)

...att folkens ömsesidiga förbindelser och hela det internationella statssystemet under nuvarande världsläge efter det imperialistiska kriget bestämmes av en liten grupp imperialistiska nationers kamp mot sovjetrörelsen och sovjetstaterna, i spetsen för vilka Sovjet-Ryssland står.

Ur "Rapport av kommissionen i nationalitets- och kolonialfrågorna på Kommunistiska Internationalens II kongress" (26 juli 1920)

Imperialisterna var sinsemellan oeniga. Men nu har en av grupperna sopats bort av den engelsk-fransk-nordamerikanska gruppen. Denna senaste sätter som central uppgift för sig att dränka världsbolsjevismen, att krossa dess huvudcell: Rysslands Sovjetrepublik. För detta gör man sig redo att upprätta en kinesisk mur med målet att skydda sig från bolsjevismen som från pesten. Dessa människor för fram att befria sig från bolsjevismen genom att isolera oss, men detta kan inte ske. Om de engelsk-franska imperialistiska herrarna, herrar över den mest perfekta tekniken i världen, lyckas resa denna kinesiska mur runt Republiken, kommer bolsjevismens bacill att ta sig över alla murar och smitta arbetarna i alla länder.

Ur "De allryska arbetarnas, böndernas, kosackers och röda soldaternas deputerades VI extraordinarie kongress: tal om det internationella läget" (8 november 1918)

Jag sa på detta möte, om vilket Pravda rapporterade på ett så olyckligt sätt, att vi nu har gått från krig till fred, men vi har inte glömt att krigen kommer komma tillbaka en annan gång. Så länge kapitalismen finns kvar och socialismen existerar, kan de inte leva i fred: den ena eller den andra blir till slut segerrik: man kommer sjunga begravningssånger antingen över Sovjetrepubliken, eller över den kapitalistiska världen. Kapitalisterna söker förevändningar för att sätta igång kriget.

Ur "Tal på ett möte med aktivister i Moskva-organisationen av R.K.P.(b))" (6 december 1920)

Jag säger att Englands, Frankrikes och Nordamerikas imperialister håller på att genomföra sitt sista försök att ta struptag på oss, men de kommer inte vara förmögna att uppnå det. Det spelar ingen roll hur svår situationen må vara, vi kan med förtroende förklara att vi kommer besegra den internationella imperialismen. Vi kommer besegra hela världens miljardärer. Vi kan besegra dem av två orsaker. För det första, eftersom de är bestar som har gått till sådana ytterligheter i sina blodtörstiga kamper att de kommer fortsätta sätta tänderna i varandra utan att se att de befinner sig på avgrundens kant. Och för det andra, eftersom sovjetmakten är i konstant växande över hela världen.

Ur "Extraordinariarie plenarsession med Moskva-sovjeten av arbetar- och Röda Armé-diputerade: Rapport om Sovjetunionens externa och interna situation" (3 april 1919)

III. FÖRENTA STATERNA ÄR DEN VILDSINTASTE OCH ÖVERMODIGASTE IMPERIALISMEN

I FÖRENTA STATERNA HÄRSKAR EN HANDFULL MÅNGMILJONÄRER SKAMLÖST,
MEDAN HELA FOLKET BEFINNER SIG I SLAVERI

Amerika har intagit första platsen bland de fria och bildade nationerna vad beträffar den högsta utvecklingen av producerande krafter, det förenade mänskliga arbetets, maskinernas fulländning och alla den nya teknikens underverk. Amerika har samtidigt blivit ett av de främsta länderna i anseende till djupet på den klyfta, som skiljer den handfull fräcka miljardärer, som storkna av smuts och lyx, från de miljoner arbetare, vilka ständigt lever på gränsen till tiggeri. Det amerikanska folket, som en gång givit världen ett exempel i det revolutionära kriget mot feodalt slaveri har hamnat i ett kapitalistiskt köpt slaveri hos en klick miljardärer, och har fått spela rollen av köpta bödlar då det år 1898 till det rika slöddrets fördel kvävde Filippinerna under förevändning att befria dem, och år 1918 kväver den ryska socialistiska republiken under förevändning att "försvara" den mot tyskarna.

Ur "Brev till de amerikanska arbetarna" (20 augusti 1918)

Ta Nordamerika, det friaste och mest civiliserade av länderna. Här har vi en demokratisk republik. Men vad finner vi? Det skamlösa väldet av en handfull, inte ens miljonärer utan mångmiljonärer, medan hela folket befinner sig i slaveri och träldom. Om alla verkstäder, fabriker, banker och hela landets rikedom tillhör kapitalisterna, och ni sida vid sida med den demokratiska republiken har miljoner arbetares träldom och deras misär utan utväg, är det på sin plats att fråga: var finns den jämlikhet och broderskap ni kacklar så mycket om?
Nej! Överallt där "demokratierna" styr, där finns det plundring, genuin och osminkad.

Ur "Tal på mötet i den gamla Michelson-fabriken" (30 augusti 1918)

Formen för statens herravälde kan vara olika, kapitalets makt kommer till uttryck på ett visst sätt där den ena formen råder, och på ett annat sätt där den andra formen råder, men i verkligheten stannar makten i kapitalets händer: oavsett om det råder rösträttscensus eller inte, om det är en demokratisk republik, ja, ju mera demokratisk den är, desto brutalare och mera cyniskt är kapitalismens herravälde. En av de mest demokratiska republikerna i världen är Amerikas Förenta Stater, men ingenstädes (den som har varit där efter 1905 har säkert en föreställning om det) framträder kapitalets makt, en klick miljardärers makt över hela samhället i så brutala former, med så ohöljd korruption som i Amerika. Då kapitalet en gång existerar, härskar det över hela samhället, och ingen demokratisk republik, ingen rösträtt kan ändra sakens väsen.

Ur "Om staten" (11 juli 1919)

I Förenta Staterna består endast 11,1 procent av befolkningen av negrer (och ven av mulatter och indianer) som måste betraktas som en förtryckt nation, då den jämlikhet, som uppnåddes genom inbördeskriget 1861-1865 och garanteras av Republikens Författning, i verkligheten, på de viktigaste platser där negrer bor (i Södern), begränsas i ökande form i många aspekter i förbindelse med övergången från progressiv, förmonopolistisk kapitalism från 1860-1870 till den senaste epokens reaktionära, monopolistiska kapitalism (imperialism)...

Ur "Statistik och sociologi" (Januari 1917)

FÖRENTA STATERNA HAR ÖKAT SIN BEVÄPNING I EXEMPELLÖS OMFATTNING, DE HÄRSKAR OCH DOMINERAR I DEN KAPITALISTISKA VÄRLDEN

...en annan jättelik vändning i världspolitiken består i den jättelika berikningen på Europas bekostnad av Amerikas Förenta Staters finanskapital, som under den senaste perioden har ökat sin beväpning, (såsom den japanska imperialismen har gjort, även om den är mycket svagare) i en oerhörd grad och att denna är mycket nöjd med att distrahera "sina" arbetares uppmärksamhet rörande dess vapen, genom billiga pacifistiska fraser om ... Europa!

Ur "Utkast till förslag till teserna för en kallelse till Socialistiska Internationalens kommission och alla socialistiska partier" (Före den 25 december 1916)

Hur bör detta* bestämmas i den kapitalistiska världen, i bankernas värld? Där bestäms styrkan av antalet banker, där bestäms styrkan på det sätt som beskrivs med typisk nordamerikansk rättframhet, när han förklarade: "Kriget i Europa förs om väldet över världen. För att behärska världen behöver man två saker: dollars och banker. Dollar har vi, banker kommer vi att öppna, och vi kommer behärska världen". Denna förklaring gjordes av en av de viktiga nordamerikanska mångmiljonär-tidskrifterna. Jag bör säga att dessa ord av en inbilsk och fräck nordamerikansk mångmiljonär innehåller tusen gånger mer sanning än tusen artiklar skrivna av de lögnaktiga borgare som framställer detta krig som om det fördes på grund av nationella intressen, nationella problem, och för fram en mycket uppenbar likartad lögn som fullkomligt kastar historien åt sidan och syftar på ett enskilt fall, som det med de tyska gamarna som överföll Belgien.

Ur "Krig och revolution" (14 maj 1917)

De amerikanska miljardärerna var de rikaste och befann sig i det ofarligaste geografiska läget. De berikade sig mer än alla andra. De gjorde alla till sina vasaller, t.o.m. de rikaste länder. De har roffat åt sig millioner, miljarder dollars, och vid varje dollar klibbar smuts i smutsiga hemliga fördrag mellan England och dess "allierade", mellan Tyskland och dess vasaller, fördrag angående delning av det roffade bytet, fördrag om ömsesidig "hjälp" för att undertrycka arbetarna och förfölja de internationella socialisterna. Vid varje dollar häftar en smutsklump av "förmånliga" krigsleveranser, som i varje land berikat de rika och ruinerat de fattiga. Vid varje dollar häftar spår av blod ur det blodhav som utgjutits av tio miljoner dödade och de tjugo miljoner stympade i den stora, ädla, befriande, heliga kampen för att den engelska eller tyska roffaren måtte få mera byte eller tyska eller engelska bödlar får visa sig som de främsta av hela världens smånationers förtryckare.

Ur "Brev till de amerikanska arbetarna" (20 augusti 1918)

England och Frankrike har segrat, men de är skuldsatta in på bara kroppen till Amerika, som har bestämt att, hur mycket segrare fransmännen och engelsmännen än anser sig vara, så ska hon lägga beslag på grädden och erhålla, med ränta, betalningen för sin hjälp under kriget; och detta måste tryggas av den amerikanska flottan, som håller på att byggas upp nu och som kommer vara överlägsen den engelska i styrka. Och amerikanernas rovgiriga imperialism visar sig med sådan brutalitet, beviset är alla de människor i Amerika som köper levande handelsvaror, kvinnor och flickor, och för dem till Amerika, främjande prostitutionen. Det fria och bildade Amerika förser bordellerna med levande handelsvaror! I Polen och i Belgien uppstår konflikter med amerikanska människor. Detta är en liten illustration av det som sker, i oerhörda proportioner, i varje litet land som har erhållit Ententens hjälp... Amerika har förlorat måttfullheten i sådan grad, att det börjar underkuva den "stora fria segraren", Frankrike, som tidigare var ett land av ockrare och som nu är mest i skuld till Amerika, för det har inte längre egna ekonomiska styrkor, varken deras vete eller kol räcker för dem, de kan inte utveckla sina materiella styrkor i stor skala, och Amerika kräver att varje tribut ska betalas ytterst noga. Så alltså, i takt med att tiden går, ser man med större klarhet Frankrikes, Englands och andra mäktiga länders ekonomiska bankrutt.

Ur "Rapport på den II allryska Kongressen för Österns folks kommunistiska organisationer" (22 november 1919)

DEN NORDAMERIKANSKA IMPERIALISMEN
ÄR ALLA LÄNDERS REVOLUTIONERS STRYPARE OCH BÖDEL

Det har blivit så att engelsmännen och nordamerikanerna agerar som den ryska frihetens bödlar och gendarmer, samma som fyllde denna roll på den ryske bödeln Nikolaus I:s tid, inte värre än de kungar som agerade bödlar när de ströp den ungerska revolutionen. Denna roll fyller nu Wilsons folk. De dränker revolutionen i Österrike, agerar gendarmer, ställer ultimatum till Schweiz: vi kommer inte ge er vete om ni inte ansluter er till kampen mot bolsjevikregeringen. De förklarar för Holland: ha inte djärvheten att tillåta sovjetiska ambassadörers ankomst till ert land, för då utlyser vi blockad. De har ett enkelt vapen: hungerns snara. Med detta dränker de folken.
... Glöm inte att Amerika är den friaste republiken, den mest demokratiska republiken, vilket inte på något sätt förhindrar att imperialismen agerar med samma vildsinthet där, att de inte endast lynchar internationalisterna, utan att mobben drar ut dem ur deras hus, klär av dem fullständigt, bestryker dem med tjära och tänder eld på dem.

Ur "Möte med partifunktionärerna i Moskva: Rapport om proletariatets hållning inför den småborgerliga demokratin" (27 november 1918)

Det vill säga att de engelsk-amerikanska trupperna tilldelas rollen av världsrevolutionens strypare och bödlar.
Kamrater: När de ryska bondetrupperna marscherade 1848 för att krossa den ungerska revolutionen, kunde detta göras även i förhållande till Polen, men det som inte kan ske är att ett folk som redan åtnjuter friheten sedan ett sekel tillbaka och i vilket man ingjutit hatet mot den tyska imperialismen genom att säga dem att det rörde sig om ett vilddjur och att det var nödvändigt att strypa det, inte förstår att den engelsk-nordamerikanska imperialismen är ett annat precis likadant vilddjur, vilket man i rättvisans namn måste strypa på samma sätt.

Ur "De allryska arbetarnas, böndernas, kosackers och röda soldaternas deputerades VI extraordinarie kongress: tal om det internationella läget" (8 november 1918)

När den engelska och nordamerikanska imperialismens representanter kom fram i Finland och Estland, började de undertrycka med större fräckhet än de ryska imperialisterna, större eftersom de ryska imperialisterna var den gamla epokens representanter och inte visste att undertrycka som sig bör, men dessa människor vet att undertrycka och undertrycker till slutet.

Ur "VII allryska Sovjeternas Kongress: Allryska E.C.K:s och Folkkomissariatsrådets rapport" (5 december 1919) [nyövers.]

***

I varje fall, vår uppgift består i att kämpa med beslutsamhet mot den engelsk-nordamerikanska imperialismen. Denna har känt att bolsjevismen har blivit en kraft på världsnivå, och just därför försöker de kväva oss så snabbt som möjligt, viljande göra slut på de ryska bolsjevikerna i första hand för att därefter kunna göra samma sak med sina egna.

Ur "Möte med partifunktionärerna i Moskva: Rapport om proletariatets hållning inför den småborgerliga demokratin" (27 november 1918)

...de amerikanska revolutionära proletärerna är just nu kallade att spela en särdeles viktig roll såsom oförsonliga fiender till den amerikanska imperialismen, den livskraftigaste, den starkaste, den senaste vad beträffar deltagandet i världsslaktandet av folken, på det att kapitalisterna måtte få dela vinsten. Just nu har de amerikanska miljardärerna, dessa moderna slavägare, vänt en särdeles tragisk sida i den blodiga imperialismens blodiga historia, i det de givit sitt medgivande - direkt eller indirekt, öppet eller skenheligt maskerat - till beväpnade fälttåg av engelsk-japanska vilddjur med uppgiften att strypa den första socialistiska republiken.

Ur "Brev till de amerikanska arbetarna" (20 augusti 1918)

Amerikas arbetare kommer icke att följa bourgeoisien. De kommer att ställa sig på vår sida för medborgerligt krig mot bourgeoisien. I denna övertygelse befäster mig den amerikanska och internationella arbetarrörelsens hela historia. Jag minns ett yttrande av Eugéne Debs, en av det amerikanska proletariatets mest omtyckta ledare-. I "Vädjan till förnuftet" - enligt vad jag minns i slutet av år 1915 - skrev han i en uppsats benämnd "För vad skall jag strida" och som jag citerade i början av 1916 på ett allmänt arbetarmöte i Bern, Schweiz, att han, Debs, hellre skulle låta arkebusera sig än rösta för kredit till det nu pågående brottsliga och reaktionära kriget, att han, Debs, känner endast ett från proletariatets ståndpunkt heligt, lagligt krig, nämligen: kriget mot kapitalisterna, kriget för mänsklighetens befrielse från betalt slaveri. Det förvånar mig inte att Wilson, de amerikanska miljardärernas överhuvud, de kapitalistiska hajarnas tjänare, satte Debs i fängelse. Må bourgeoisien rasa vilt mot de sanna internationalisterna, mot det revolutionära proletariatets sanna representanter. Ju större förbittring och grymhet från dennas sida, desto snarare gryr den segerrika proletära revolutionens dag.

Ur "Brev till de amerikanska arbetarna" (20 augusti 1918)

Vi ser att England och Nordamerika, länder som hade större möjligheter än andra att fortsätta vara demokratiska stater, har förlorat varje innebörd av åtgärden med samma tygellöshet och samma okänslighet som Tyskland på sin tid, för de närmar sig med samma snabbhet, och kanske ännu större, samma mål som den tyska imperialismen så lätt nått fram till. I början, blåste den tyska imperialismen upp sig osannolikt mycket till priset av tre fjärdedelar av Europa, täckande sig med flott, för att senare gå i luften lämnande en outhärdlig stank. Den engelska och nordamerikanska imperialismen slår med allt snabbare steg in på samma väg.

Ur "De allryska arbetarnas, böndernas, kosackers och röda soldaternas deputerades VI extraordinarie kongress: tal om det internationella läget" (8 november 1918)

III: DEN STATSMONOPOLISTISKA KAPITALISMEN HAR INTE FÖRÄNDRAT KAPITALISMENS NATUR, UTAN FÖRSTÄRKT DESS MOTSÄTTNINGAR

MONOPOLET I ALLMÄNHET HAR OMVANDLATS TILL ETT STATSMONOPOL

Världskapitalismen, som under det gångna århundradets sextio- och sjuttiotal var en framskriden och progressiv frihandelskraft, och som i början av nittonhundratalet omvandlades till monopolistisk kapitalism, till imperialism, tog ett stort språng framåt under kriget, inte endast mot en större koncentration av finanskapitalet, utan även mot dess omvandling till statskapitalism.

Ur "En vändning i världspolitiken" (31 januari 1917) [nyövers.]

... i opposition mot denna, huvudsakligen den engelsk-franska gruppen, uppkom en annan kapitalistisk grupp, än mer rovgirig, än mer glupsk, gruppen av de som fick delta i kapitalismens bankett när alla platser vid bordet redan var upptagna, men som i kampen införde nya metoder för att utveckla den kapitalistiska produktionen, tekniska förbättringar, en organisation utan like, som omvandlade den gamla kapitalismen, frihandelns eras kapitalism, till de oerhörda trusternas, syndikatens och kartellernas kapitalism. Denna grupp introducerade nationaliseringen i den kapitalistiska produktionen, kombinerande kapitalismens jättelika styrkor med statens jättelika styrkor med målet att bilda en enda mekanism som leder tiotals miljoner människor i den enda statskapitalistiska organisationen.

Ur "Krig och revolution" (14 maj 1917)

Särskilt under 1900-talet har kapitalismens utveckling gått framåt med jättesteg, och kriget har åstadkommit det, som inte kunde åstadkommas på 25 år. Industrins förstatligande har gått framåt med jättesteg inte bara i Tyskland, utan också i England. Från monopol i allmänhet har man kommit till statsmonopol. Tingens objektiva läge har visat, att kriget påskyndat kapitalismens utveckling, och denna har gått framåt från kapitalism till imperialism, från monopol till förstatligande. Allt detta har fört den socialistiska revolutionen närmare och skapat de objektiva betingelserna för den. Sålunda har den socialistiska revolutionen genom krigets förlopp kommit närmare.

Ur "Referat om det politiska läget, hållet på RSDAP:s allryska aprilkonferens" (24 april 1917)

DEN STATSMONOPOLISTISKA KAPITALISMEN ÄR ETT MILITÄRT TUKTHUS FÖR ARBETARNA OCH ETT PARADIS FÖR KAPITALISTERNA

De objektiva förutsättningarna för en socialistisk revolution som utan tvivel existerade redan före kriget i de mest utvecklade och framskridna länderna, har mognat än mer och håller på att mogna med oerhörd hastighet som resultat av kriget. Undanträngandet och ruinerandet av företag genomförs i ökad takt. Kapitalets koncentration och internationalisering tar jättelika språng, den monopolistiska kapitalismen omvandlas till statsmonopolistisk kapitalism. Den sociala regleringen av produktionen och distributionen introduceras i många länder, under omständigheternas tryck. Några inför allmän arbetsplikt.

När man bevarar privategendomen över produktionsmedlen, åtföljs alla dessa steg mot en större monopolisering och nationalisering av produktionen oundvikligen av en stigande utsugning av de arbetande massorna, av en ökning av förtrycket, av ökande svårigheter för att bjuda motstånd mot utsugarna, av en ökning av reaktionen och den militära despotismen. Samtidigt leder dessa steg till en jättelik ökning av storkapitalisternas vinster på bekostnad av alla andra skikt av befolkningen; de leder, under många årtionden, till de arbetande massornas träldom, genom tributer betalade till kapitalisterna, i formen av miljarder i räntor på lånen.

Ur "RSDAP(b):s VII allryska Konferens(i april): Rapport om det aktuella läget" (Supplement till tidningen Soldatskaya Pravda, N.° 13, 16 maj 1917)

Det är emellertid imperialismen - bankkapitalets epok, de gigantiska kapitalistiska monopolens epok, då monopolkapitalismen växer över i statsmonopolistisk kapitalism - som uppvisar en extraordinär förstärkning av "statsmaskineriet", en oerhörd tillväxt av dess ämbetsmanna- och militärapparat i samband med en ökning av repressalierna mot proletariatet såväl i de monarkistiska som i de friaste, republikanska länderna.

Ur "Staten och revolutionen" (augusti-september 1917)

I Tyskland har sakerna nått en punkt i vilken ledningen av 66 miljoner personers ekonomiska liv genomförs från ett centrum, där organiseringen från ett centrum av 66 miljoner människors nationella ekonomi har påtvingat de allra största offer för den överväldigande majoriteten av folket och allt för målet att de "30.000 högst upp" ska kunna stoppa miljarder i krigsvinster i portmonnän och för att så miljoner måste förgås i dödandet till förmån för dessa "mycket ädla och upphöjda" representanterna för nationen.

Ur "Väsentliga principer för kriget" (december 1916)

Det imperialistiska kriget har i ytterligt hög grad påskyndat och stärkt den monopolistiska kapitalismens förvandlingsprocess till statsmonopolistisk kapitalism. Det ohyggliga förtryckandet av de arbetande massorna genom staten, som allt intimare sammansmälter med de allsmäktiga kapitalistförbunden blir allt värre och värre. De ledande länderna förvandlas - vi syftar här på läget bakom fronten i dessa länder - till militärtukthus för arbetarna.

Ur "Staten och revolutionen" (augusti-september 1917)

Såväl Amerika som Tyskland "reglerar det ekonomiska livet" för att skapa straffarbete under kriget för arbetarna (och till en del för bönderna) samt ett paradis för bankirerna och kapitalisterna. Deras regering består i att "driva på" arbetarna ända till svältgränsen, medan man tillförsäkrar (i hemlighet, reaktionärt byråkratiskt) kapitalisterna vinster, som är ännu högre än före kriget.

Ur "Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den" (10-14 september 1917)

Bankmagnaterna tycks befara, att ett statsmonopol kunde smyga sig över dem från ett alldeles oväntat håll. Men denna fruktan överskrider givetvis inte gränserna för konkurrensen mellan exempelvis två avdelningschefer inom samma kansli. Ty å ena sidan är det dock sist och slutligen samma bankmagnater som faktiskt förfogar också över sparkassornas miljardkapital, och å andra sidan utgör statsmonopolet i ett kapitalistiskt samhälle endast ett medel att höja och stabilisera inkomsterna för några av bankrutt hotade miljonärer inom en eller annan industrigren.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari -juni 1916)

DEN STATSMONOPOLISTISKA KAPITALISMEN ÄR DEN MEST FULLSTÄNDIGA MATERIELLA FÖRBEREDELSEN FÖR SOCIALISMEN

Historiens dialektik är nämligen sådan, att kriget genom att i ovanligt hög grad påskynda den monopolistiska kapitalismens förvandling till statsmonopolistisk kapitalism h ä r i g e n o m i ovanligt hög grad närmat mänskligheten till socialismen.
Det imperialistiska kriget är aftonen före den socialistiska revolutionen. Och detta inte bara därför att kriget med sina fasor framföder det proletära upproret - inget uppror skapar socialism, om denna inte har mognat i ekonomiskt avseende- utan därför att den statsmonopolistiska kapitalismen är den mest fullständiga m a t e r i e 11 a förberedelsen för socialismen, f ö r s t u g a n till densamma, det trappsteg i historien, från vilket steg det inte finns något mellanliggande steg till det trappsteg, som kallas för socialism.

Ur "Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den" (10-14 september 1917)

För att ytterligare klargöra frågan skall vi först och främst anföra ett högst konkret exempel på statskapitalism. Alla vet vilket exempel jag menar - Tyskland. Där har vi att göra med "sista ordet" i modern storkapitalistisk teknik och planmässig organisation, underordnad den junkerborgerliga imperialismen. Stryk de kursiverade orden och sätt, i stället för den militära staten, junkerstaten, den borgerliga, imperialistiska staten, också en stat, men en stat av annan social typ, av annat klassinnehåll - en sovjetstat, d.v.s. en proletär stat, och då får ni hela summan av de betingelser som socialismen uppvisar.

Ur "Om naturaskatten" (21 april 1921)

DEN MONOPOLISTISKA STATSKAPITALISMEN FÖRBLIR UTAN TVIVEL KAPITALISM, REFORMISTERNA KALLAR DEN SOCIALISM I AVSIKT ATT FÖRNEKA DEN SOCIALISTISKA REVOLUTIONEN

Här har fångats det allra viktigaste i den teoretiska värdesättningen av den nyaste kapitalismen, d.v.s. imperialismen, nämligen att kapitalismen förvandlas till monopolkapitalism. Den sista delen av detta ord måste man understryka, ty det mest spridda misstaget är det borgerligt-reformistiska påståendet, att den monopolistiska eller statsmonopolistiska kapitalismen inte längre är kapitalism, utan redan kan kallas "statssocialism" o. dyl. En fullkomlig planmässighet har trusterna naturligtvis inte åstadkommit, åstadkommer de ännu inte och kan de inte heller åstadkomma. Men i den mån de arbetar planmässigt, i den mån kapitalmagnaterna på förhand beräknar produktionens omfång i nationell och t.o.m. i internationell skala, i den mån de planmässigt reglerar den, förblir vi likväl inom kapitalismen, visserligen på ett nytt stadium av den, men dock otvivelaktigt inom kapitalismen. Att en sådan kapitalism "står nära" socialismen måste för proletariatets verkliga representanter utgöra ett bevis för den socialistiska revolutionens närhet, lätthet, genomförbarhet och ouppskjutbarhet, men alls inte något motiv för att tolerera, att man förnekar denna revolution och skönmålar kapitalismen, såsom alla reformister brukar göra.

Ur "Staten och revolutionen" (augusti-september 1917)

V. KAMPEN MOT IMPERIALISMEN MÅSTE VARA OSKILJAKTIGT FÖRBUNDEN MED KAMPEN MOT OPPORTUNISMEN

INNEBÖRDEN AV KAUTSKYS INGRIPANDE MED TEORIN OM
"ULTRAIMPERIALISMEN" INSKRÄNKER SIG ENDAST TILL ATT BESLÖJA IMPERIALISMENS DJUPASTE MOTSÄTTNINGAR

Då vi ger denna definition av imperialismen, kommer vi i fullständig motsättning till K. Kautsky, som vägrar att i imperialismen se "en fas av kapitalismen" och definierar imperialismen som en politik vilken finanskapitalet "föredrar", som "industri"-länders strävan att annektera "agrar"-länder. Denna Kautskys definition är teoretiskt alltigenom falsk. Imperialismens utmärkande drag är inte industrikapitalets utan just finanskapitalets herravälde, strävan att annektera inte bara agrara utan just alla slags länder. Kautsky lösrycker imperialismens politik från dess ekonomi, lösrycker monopolismen i politiken från monopolismen i ekonomin i avsikt att röja väg för sin banala borgerliga reformism i stil med "avväpning", "ultraimperialism" och dylikt struntprat. Denna teoretiska förfalsknings innebörd och syfte går helt och hållet ut på att beslöja imperialismens djupaste motsättningar och därmed rättfärdiga teorin om "enhet" med imperialismens apologeter, de öppna socialchauvinisterna och opportunisterna.

Ur "Imperialismen och socialismens splittring" (oktober 1916)

"Ur rent ekonomisk synpunkt - skriver Kautsky - är det således inte uteslutet, att kapitalismen kommer att genomleva ännu en ny fas, kartellpolitikens överförande till utrikespolitiken, en ultraimperialismens fas" d.v.s. överimperialismens fas, en sammanslutning av hela världens imperialister och inte kamp dem emellan, en fas, då krigen inställes medan kapitalismen fortbestår, "det internationellt förbundna finanskapitalets gemensamma utsugning av världen".
………
Ställ nu denna verklighet, med den oerhörda mångfalden av ekonomiska och politiska betingelser, med det ytterst ojämna tempot i de olika ländernas utveckling o.s.v., med den rasande kampen mellan de imperialistiska staterna - gentemot Kautskys svagsinta fabel om en "fredlig" ultraimperialism. Är icke detta en uppskrämd småborgares reaktionära försök att gömma sig undan den hotfulla verkligheten? Visar oss inte de internationella kartellerna, vari Kautsky ser embryot till "ultraimperialismen" (såsom tillverkningen av tabletter i ett laboratorium "kan" förklaras vara embryot till ultrajordbruket), ett exempel på uppdelningen och nyuppdelningen av världen, övergången från fredlig delning till icke-fredlig och tvärtom? Amerikas och andra länders finanskapital, som tillsammans med Tyskland t.ex. i det internationella rättssyndikatet, eller i den internationella sjöfartstrusten fredligt uppdelade världen - delar de inte nu på nytt världen på grundval av nya maktförhållanden, vilka förändrats på ett absolut icke-fredligt sätt?

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari -juni 1916)

Kautskys teoretiska kritik av imperialismen har ingenting gemensamt med marxismen, duger blott som utgångspunkt för propagandan för fred och enhet med opportunister och socialchauvinister, därför att denna kritik kringgår och döljer just de djupaste och mest fundamentala motsägelserna hos imperialismen: motsägelserna mellan monopolen och den vid sidan av dem existerande fria konkurrensen, mellan finanskapitalets jättelika "operationer" (och jätteprofiter) och den "hederliga" handeln på den fria marknaden, mellan karteller och truster å ena sidan och den icke-kartelliserade industrin å andra sidan osv.
En alldeles lika reaktionär karaktär har den beryktade teorin om "ultraimperialismen" som Kautsky uppfunnit.
……..
Vilka välvilliga avsikter de engelska svartrockarna och den servila Kautsky än har, så är den objektiva, d.v.s. den verkligt sociala meningen i hans "teori" endast och allena den, att skänka massorna en högst reaktionär tröst genom att inge dem förhoppningar om möjlighet av varaktig fred under kapitalismen, genom att avleda uppmärksamheten från nutidens skarpa motsägelser och skärpta problem och rikta den mot de bedrägliga perspektiven av något slags föregiven ny, framtida "ultraimperialism". Kautskys "marxistiska" teori innehåller absolut ingenting annat än ett bedrägeri mot massorna.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari -juni 1916)

Kautskys överskylande av imperialismens djupaste motsägelser, som oundvikligen förvandlas till ett förskönande av imperialismen, lämnar också spår efter sig i hans kritik av imperialismens politiska egenskaper. Imperialismen är finanskapitalets och monopolens epok, vilka överallt bär en strävan till herravälde och inte till frihet. Reaktion över hela linjen under alla politiska system och en ytterlig skärpning av motsägelserna även på detta område - det är resultatet av dessa tendenser. Särskilt skärpes dessutom det nationella förtrycket och strävan till annexioner, d.v.s. till kränkning av den nationella oavhängigheten (ty annexion är ju ingenting annat än kränkning av den nationella självbestämmelsen).

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari -juni 1916)

OPPORTUNISTERNA ÄR BORGERLIGA FIENDER TILL DEN PROLETÄRA REVOLUTIONEN OCH VERKLIGA BORGARKLASSENS AGENTER INOM ARBETARRÖRELSEN

Kriget har klart bevisat att i en kris (och den imperialistiska eran kommer oundvikligen vara en era av flertaliga kriser) går en väsentlig mängd opportunister, stödda, och, ofta, ledda direkt av bourgeoisien (detta är av särskild betydelse!) över till dennas läger, förråder socialismen, skadar arbetarnas sak, undergräver den. I varje kris, hjälper bourgeoisien alltid opportunisterna, undertrycker alltid den revolutionära delen av proletariatet, utan att dra sig tillbaka inför något, användande de mest illegala och grymma militära medel. Opportunisterna är borgerliga fiender till den proletära revolutionen. I fredliga epoker utför de sitt borgerliga arbete maskerade, finnande tillflyktsorter inom arbetarpartierna; i kristider kommer de omedelbart fram som öppna allierade till hela den förenade bourgeoisien, från den konservativa sektorn till den mest radikala och demokratiska, från fritänkarna till de religiösa och prästerliga delarna.

Ur "Och vad nu?" (Publicerad i Sotsial-Demokrat, 36, N.° 9 januari 1915)

...har kapitalisterna alstrat ett fåtal (mindre än en tiondel av jordens befolkning - frikostigt och mycket överdrivet räknat, mindre än en femtedel) av särskilt rika och mäktiga stater, vilka medelst en vanlig "kupongklippning" plundrar hela världen. Kapitalexporten ger en inkomst av 8-10 miljarder francs årligen - enligt förkrigspriser och borgerlig statistik från förkrigstiden. För närvarande naturligtvis mycket mera.
Det är klart, att man med en sådan gigantisk extraprofit (emedan den erhålles utöver den profit, som kapitalisterna utpressar av arbetarna i sitt "eget" land) kan muta arbetarledarna och det övre skiktet av arbetararistokratin. Denna blir bestucken av kapitalisterna i de "framskridna" länderna - bestucken med tusen olika medel, direkta och indirekta, öppna och maskerade.
Detta skikt förborgerligade arbetare eller "arbetararistokrati", som till levnadssätt, inkomst och världsåskådning är fullständiga småborgare, utgör Andra Internationalens viktigaste stöd och i våra dagar bourgeoisiens viktigaste sociala (icke militära) stöd. Ty de är borgarklassens verkliga agenter inom arbetarklassen, kapitalistklassens arbetarlakejer (labour lieutenants of the capitalist class), de verkliga förmedlarna av reformism och chauvinism. I inbördeskriget mellan proletariat och bourgeoisie ställer de sig oundvikligen i betydligt antal på bourgeoisiens och "Versailles'" sida mot "kommunarderna".
Utan att förstå de ekonomiska grunderna för denna företeelse, utan att uppskatta dess politiska och samhälleliga betydelse är det omöjligt att taga ett enda steg ifråga om lösandet av den kommunistiska rörelsens och den annalkande sociala revolutionens praktiska uppgifter.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium". Förord till franska och tyska utgåvan (6 juli 1920)

UTAN EN IHÄRDIG OCH SKONINGSLÖS KAMP, ÖVER HELA LINJEN, MOT OPPORTUNISTERNA KAN MAN INTE ENS TALA OM KAMP MOT IMPERIALISMEN

Därigenom att kapitalisterna inom en av många industrigrenar eller i ett av många land erhåller hög monopolprofit, får de ekonomisk möjlighet att besticka enskilda skikt av arbetare, tidtals t.o.m. en rätt betydande minoritet, och draga över dem på bourgeoisiens sida inom ifrågavarande industri eller ifrågavarande nation mot alla de övriga. Och denna tendens förstärkes genom skärpningen av antagonismen mellan de imperialistiska nationerna på grund av världens uppdelning. Så skapas det sammanhang mellan imperialismen och opportunismen, som tidigast och klarast framträdde i England tack vare den omständigheten, att vissa imperialistiska drag i utvecklingen här kunde iakttas betydligt tidigare än i andra länder. En del författare, t.ex. Martov, älskar att avfärda det faktum, att det existerar ett sammanhang mellan imperialismen och opportunismen i arbetarrörelsen - ett faktum, som för närvarande är synnerligen i ögonen fallande - med "officiellt optimistiska" resonemang (i Kautskys och Huysmans anda) av följande art: kapitalismens motståndare skulle kämpa för en hopplös sak, ifall just den framskridna kapitalismen skulle leda till förstärkning av opportunismen, eller om just de bäst avlönade arbetarna skulle visa benägenhet för opportunism osv. Man får inte taga miste på betydelsen av en sådan "optimism", detta är optimism beträffande opportunismen, optimism som tjänar till att överskyla opportunismen. I själva verket är opportunismens synnerligen snabba och synnerligen motbjudande utveckling ingen garanti för dess varaktiga seger, liksom den hastiga utvecklingen av en svårartad böld på en sund organism blott kan påskynda böldens mognad och organismens befrielse från densamma. Farligast i detta hänseende är folk, som icke vill förstå, att kampen mot imperialismen blott är en tom och lögnaktig fras, om den icke är olösligt förbunden med kampen mot opportunismen.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium" (januari -juni 1916)

Det är ett faktum att "borgerliga arbetarpartier" som politisk företeelse redan uppstått i alla kapitalistiskt framskridna länder, att utan en beslutsam, skoningslös kamp över hela linjen mot dessa partier - eller det är sak samma, grupper, riktningar o.s.v. - kan det inte ens bli tal varken om kamp mot imperialismen eller om marxism eller socialistisk arbetarrörelse.

Ur "Imperialismen och socialismens splittring" (oktober 1916)

Proletariatet är ett barn av kapitalismen - av världskapitalismen och inte bara av den europeiska och inte bara den imperialistiska. I världsmåttstock, 50 år förr eller 50 år senare - i denna omfattning sett är det en bifråga - "kommer proletariatet" naturligtvis att bli enhetligt och inom detsamma kommer den revolutionära socialdemokratin "oundvikligt" att segra. Det är inte det frågan gäller, herrar kautskyaner, utan att ni i dag i Europas imperialistiska länder utför drängtjänst åt opportunisterna, vilka är främmande för proletariatet som klass, vilka är bourgeoisiens tjänare, dess agenter, som för in bourgeoisiens inflytande bland proletariatet och som arbetarrörelsen måste befria sig ifrån, om den inte skall förbli en borgerlig arbetarrörelse. Er predikan av "enhet" med opportunisterna, med Legien och David, med Plechanov eller med Tjchenkeli och Potresov et consortes o.s.v., är objektivt sett ett försvar för arbetarnas förslavande under den imperialistiska bourgeoisien med hjälp av dess bästa agenter inom arbetarrörelsen. Den revolutionära socialdemokratins seger i världsmåttstock är absolut oundviklig, men den går och den kommer att gå, den äger rum och den kommer att äga rum endast mot er, den kommer att bli en seger över er.

Ur "Imperialismen och socialismens splittring" (oktober 1916)

VI. OKTOBERREVOLUTIONEN HAR KROSSAT JÄRNLÄNKARNA I IMPERIALISMENS BOJOR OCH INFÖR HELA VÄRLDEN HÖJT FANAN FÖR DET FULLKOMLIGA STÖRTANDET AV IMPERIALISMEN

Det utomordentligt höga utvecklingsstadium, som världskapitalismen i allmänhet uppnått, den fria konkurrensens avlösande genom den monopolistiska kapitalismen; bankernas och likaså kapitalsammanslutningarnas utbildande av en apparat för det samhälleliga reglerandet av produktionsprocessen och produkternas fördelning, den i samband med de kapitalistiska monopolens tillväxt stående prisstegringen och ökningen av syndikatens förtryck över arbetarklassen, det kolossala försvårandet av arbetarklassens ekonomiska och politiska kamp, de fasor och olyckor, den utarmning och förvildning, som det imperialistiska kriget framkallar - allt detta gör det utvecklingsskede av kapitalismen, som nu uppnåtts, till den proletära, socialistiska revolutionens era.
Denna era har börjat.
Endast den proletära, socialistiska revolutionen kan föra mänskligheten ut ur den återvändsgränd, som imperialismen och de imperialistiska krigen skapat. Hur stora svårigheter och eventuella övergående misslyckanden revolutionen än skulle råka ut för och hur höga kontrarevolutionens vågor än skulle gå, är dock proletariatets slutliga seger oundviklig.

Ur "Material för revisionen av partiprogrammet" (april-maj 1917)

Imperialismen är det stadium, som omedelbart föregår proletariatets sociala revolution. Detta har sedan 1917 bekräftats i världsomfattning.

Ur "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium". Förord till franska och tyska utgåvan (6 juli 1920)

Det kan inte finnas en skiljelinje mellan Oktoberrevolutionens segrar och den internationella socialistiska revolutionens segrar; de måste börja sedan de brutit ut i andra länder.

Ur "Allryska arbetar-, bonde-, soldat- och Röda Arméns diputerades Sovjeters V Kongress: Folkkommissariernas Sovjets rapport" (5 juli 1918)

Hela världens arbetare, i vilket land de än bo, hälsa oss, sympatisera med oss, applådera oss, för det vi krossat järnlänkarna i imperialismens bojor, imperialismens smutsiga fördrag, imperialismens mål, för det vi brutit oss fram till frihet under de tyngsta offer - för det vi såsom socialistisk republik, ehuru av imperialisterna söndersargad och utplundrad, ställt oss utom det imperialistiska kriget och inför hela världen höjt fredens fana, socialismens fana.
Det är ej förvånansvärt att den internationella imperialistligan hatar oss för detta, att de "anklaga" oss, att imperialisternas alla lakejer, bland dem även våra högersocialistrevolutionärer och mensjeviker, också "anklaga" oss. Ur dessa imperialistiska vakthundars hat till bolsjevikerna liksom ur alla länders medvetna arbetares sympati öser vi ny tillförsikt till vår rättvisa sak.

Ur "Brev till de amerikanska arbetarna" (20 augusti 1918)

Vi vet att omständigheterna fört fram vår ryska avdelning av det socialistiska proletariatet, icke på grund av våra meriter, utan på grund av Rysslands särskilda efterblivenhet, och att intill den internationella revolutionens utbrott är en hel rad nederlag möjliga för skilda revolutioner.
Trots detta vet vi fullt och fast att vi är oövervinnliga, ty mänskligheten krossas icke av imperialistiskt slaktande, utan kommer att besegra det. Och det första land, som krossat det imperialistiska krigets bojor, var vårt land, vi har framburit de största offer för att bryta dessa bojor, men vi har brutit dem. Vi står utom det imperialistiska beroendet, vi har inför hela världen höjt kampens fana för att fullständigt störta imperialismen.

Ur "Brev till de amerikanska arbetarna" (20 augusti 1918)

I ett av de kapitalistiska länderna, i det minst utvecklade, har klassens seger redan erövrats. I de övriga länderna, med den enorma ansträngningen av exempellösa lidanden, skapar man de förutsättningar som gör denna seger "trots allt, oundviklig".
Må de "socialistiska" narrarna kraxa, må de irritera sig och bourgeoisien bli utom sig av ilska! Endast de som stänger ögonen för att inte se och håller för öronen för att inte höra, kan låta bli att lägga märke till att, i hela världen, för hela det gamla kapitalistiska samhället, havande med socialismen, har förlossningssmärtorna börjat. Vårt land, för tillfället framhävt av händelsernas lopp som den socialistiska revolutionens förtrupp, har ålagt de särskilt skarpa lidandena av den första förlossningstiden som redan har börjat. Vi har alla anledningar att se med full fasthet och absolut förvissning på framtiden, som för oss förbereder nya allierade och nya segrar för den socialistiska revolutionen i en rad mer framskridna länder. Vi har rätten att vara stolta och anse oss vara lyckliga på grund av det faktum att lyckan att vara de första att, i ett hörn av Jorden, störta vilddjuret, kapitalismen, som dränkte världen i blod och förde Mänskligheten till hungern och förråandet och som, ofrånkomligen, kommer gå under snart, ju mer monstruöst vildsinta dess yttringar i vreden över sina dödsplågor är.

Ur "Profetiska ord" (29 juni 1918)