APPENDIX

ÖPPET BREV FRÅN SOVJETUNIONENS KOMMUNISTISKA PARTIS
CENTRALKOMMITTÉ TILL PARTIORGANISATIONERNA
OCH ALLA KOMMUNISTER I SOVJETUNIONEN
DEN 14 JUNI 1963

Kära kamrater!

SUKP:s centralkommitté anser det nödvändigt att vända sig till er med ett öppet brev för att redovisa sin inställning till den internationella kommunistiska rörelsens viktigaste frågor i samband med brevet från Kinas kommunistiska partis (KKP) centralkommitté av den 14 juni 1963.

Sovjetmedborgarna är väl medvetna om att vårt parti och vår regering, som ger uttryck åt hela sovjetfolkets vilja, inte sparar på ansträngningarna för att stärka den broderliga vänskapen med folken i alla de socialistiska länderna, också det kinesiska folket. Vi förenas av en gemensam kamp för kommunismens seger, vi har samma mål, samma strävan och förhoppningar.

Relationerna mellan våra partier var goda i många år. Men för en tid sedan framträdde allvarliga meningsskiljaktigheter mellan KKP å ena sidan och SUKP och de andra broderpartierna å den andra sidan. Uttalanden och aktioner av ledningen för Kinas kommunistiska parti, vilka undergräver sammanhållningen mellan våra partier och vänskapen mellan våra folk, inger för närvarande SUKP:s centralkommitté allt större bekymmer.

SUKP:s CK har för sin del gjort allt för att övervinna de svårigheter, som framträtt, och framlade sålunda i januari detta år förslag om att den öppna polemiken inom den kommunistiska rörelsen skulle inställas så att man lugnt och sakligt skulle kunna diskutera tvistefrågorna och lösa dem på basis av marxist-leninistiska principer. Detta förslag från SUKP fick alla broderpartiernas varma stöd. Därefter träffades överenskommelse om ett möte mellan representanter för SUKP och KKP, vilket nu äger rum i Moskva.

SUKP:s CK hade hoppats att de kinesiska kamraterna, liksom vi själva skulle visa god vilja och bidra till mötets framgång i våra folks intressen och för att stärka den kommunistiska rörelsens enhet. Vi beklagar därför att de kinesiska kamraterna, när överenskommelse om ett möte i Moskva mellan representanter för SUKP och KKP redan hade träffats och delegationerna utsetts samt tidpunkten för mötet fastställts, istället för att ta upp de föreliggande meningsskiljaktigheterna till diskussion under detta möte plötsligt ansåg det möjligt att öppet och inför hela världen inte bara redovisa de gamla meningsskiljaktigheterna utan också lägga fram nya beskyllningar mot SUKP och de andra kommunistiska partierna. Det tog sig uttryck i offentliggörandet av ett brev från KKP:s CK av den 14 juni i år, vilket ger en godtycklig tolkning av Deklarationerna från 1957 och 1960 års Moskvakonferenser samt förvränger de viktigaste satserna i dessa historiska dokument. Brevet från KKP:s CK innehåller ogrundade och förljugna angrepp mot vårt parti och övriga kommunistiska partier, mot 20:e, 21:a och 22:a kongressernas beslut och mot SUKP:s program.

Som ni känner till genom det uttalande av SUKP:s CK, som publicerades i tidningen Pravda den 19 juni i år, kom SUKP:s CK-presidium efter att ha studerat brevet till den slutsatsen, att ett offentliggörande av brevet från KKP:s CK av den 14 juni i sovjetpressen vid den tidpunkten var olämpligt. Ett offentliggörande av brevet skulle naturligtvis ha krävt ett offentligt svar från vår sida vilket skulle ha lett till en fortsatt tillspetsning av polemiken och till att lidelserna satts i svallning, varigenom relationerna mellan våra partier skulle ha försämrats. Det var särskilt olämpligt att då publicera brevet från KKP:s CK, eftersom det skulle hållas ett möte mellan representanter för SUKP och KKP, ett möte vars ändamål enligt vår åsikt är att genom en granskning av föreliggande meningsskiljaktigheter i en kamratlig anda bidra till en bättre ömsesidig förståelse mellan våra båda partier när det gäller den nutida världsutvecklingens viktigaste frågor och till att skapa en gynnsam atmosfär för att förbereda och genomföra en konferens mellan representanter för alla kommunist- och arbetarpartier.

Samtidigt ansåg SUKP:s centralkommittés presidium det nödvändigt att låta medlemmarna av SUKP:s CK och alla deltagare i plenarsammanträdet få ta del av brevet från KKP:s CK och informerade dem dessutom om innebörden i meningsskiljaktigheterna mellan KKP:s ledning samt SUKP och andra marxist-leninistiska partier.

I en enhälligt antagen resolution godkände centralkommitténs plenum helt och fullt den politiska verksamhet, som SUKP:s CK-presidium samt förste sekreteraren i SUKP:s CK och ordföranden i Sovjetunionens ministerråd, kamrat N.S. Chrusjtjov, har bedrivit för att ytterligare sammansvetsa den kommunistiska världsrörelsens krafter, ävensom alla de konkreta aktioner och åtgärder som SUKP:s CK-presidium har vidtagit i sina relationer till Kinas kommunistiska partis centralkommitté.

SUKP:s CK-plenum gav CK:s presidium i uppdrag att vid mötet med KKP:s representanter oryggligt följa den linje som godkänts av vårt partis 20:e, 21:a och 22:a kongresser, den linje som godkänts på konferenserna mellan de kommunistiska partiernas representanter och kommit till uttryck i de båda Deklarationerna, en linje som helt har bekräftats av utvecklingen, av de internationella händelsernas gång. Efter att såsom grundlöst förtal kategoriskt ha tillbakavisat angreppen från Kinas kommunistiska partis CK mot vårt parti och andra kommunistiska partier, mot 20:e 21:a och 22:a kongressernas beslut och mot SUKP:s program, förklarade sig centralkommitténs plenum i överensstämmelse med hela vårt partis vilja berett och beslutet att konsekvent följa en kurs som går ut på att ena broderpartierna och övervinna föreliggande meningsskiljaktigheter. Plenarsammanträdet förklarade att vårt parti även i fortsättningen kommer att sträva efter att stärka enheten på basis av marxismen-leninismens och den socialistiska internationalismens principer samt en broderlig vänskap mellan SUKP och KKP till gagn för kampen för vår gemensamma sak.

Den senaste tidens händelser har tyvärr visat att de kinesiska kamraterna tolkar den återhållsamhet vi visat på sitt eget sätt. Vår uppriktiga strävan att undvika en tillspetsning av polemiken inom den kommunistiska rörelsen framställer de nära nog som en avsikt att dölja de kinesiska ledarnas åsikter för kommunisterna och det sovjetiska folket. De kinesiska kamraterna uppfattade vår självbehärskning som ett tecken på svaghet och började, i strid mot normerna för vänskapliga relationer mellan socialistiska brödraländer, att med all större fräckhet och ihärdighet i Moskva och andra städer i Sovjetunionen illegalt sprida brevet från KKP:s CK av den 14 juni, som tryckts i massupplaga på ryska. Ja, de kinesiska kamraterna nöjde sig inte med detta utan började att intensivt propagera för och distribuera detta brev och andra mot vårt parti riktade dokument över hela världen, varvid de inte har dragit sig för att använda imperialistiska förlag och byråer för denna distribution.

Saken förvärrades av att då Sovjetunionens utrikesministerium för Kinesiska folkrepublikens ambassadör i Sovjetunionen framhöll det otillåtliga i dylika handlingar, som grovt kränker vår stats suveränitet, så underlät de kinesiska representanterna inte bara att inställa dem utan förklarade demonstrativt att de betraktade det som sin rätt att fortsätta att sprida brevet i Sovjetunionen.

Den 7 juli, då mötet redan hade börjat i Moskva, hölls ett massmöte i Peking på vilket officiella representanter såsom hjältar hyllade de kinesiska funktionärer, som hade blivit utvisade från Sovjetunionen för illegal distribution av material innehållande angrepp mot vårt parti och sovjetregeringen. I det de hetsade upp ovänskapliga känslor och stämningar mot Sovjetunionen hos det kinesiska broderfolket försökte de officiella kinesiska representanterna på mötet gång på gång att bevisa sin rätt att kränka vår stats suveränitet och normerna för de internationella förbindelserna. Den 10 juli utfärdade KKP:s CK en ny deklaration i vilken den rättfärdigade sådana handlingar och i själva verket försökte tillskansa sig rätten att blanda sig i Sovjetunionens inre angelägenheter, något som sovjetregeringen givetvis aldrig kommer att tillåta. Sådana aktioner medför oundvikligen försämrade relationer och kan endast åstadkomma skada.

I en ledarartikel den 13 juli riktade tidningen Jen Min Jih Pao upprepade angrepp mot vårt parti och misstolkade det faktum att sovjetpressen inte hade publicerat brevet från KKP: s CK av den 14 juni.

KKP-ledarnas öppet ovänskapliga handlingar, deras envisa strävan att tillspetsa polemiken inom den internationella kommunistiska rörelsen, deras medvetna förvrängningar av vårt partis ståndpunkt och den felaktiga tolkningen av de motiv, som föranledde oss att tills vidare avhålla oss från att offentliggöra brevet, tvingar oss att nu publicera brevet från KKP:s CK av den 14 juni 1963 och att ge en värdering av detta dokument.

Var och en som läser brevet från KKP: s CK ser bakom de braskande fraserna om enhet och sammanhållning ovänskapliga och förljugna utfall mot vårt parti och sovjetlandet, en strävan att förringa den historiska betydelsen av vårt folks kamp för kommunismens seger i Sovjetunionen och för fredens och socialismens triumf i hela världen. Detta dokument är fullt av direkta och förstuckna beskyllningar mot SUKP och Sovjetunionen. Brevets författare tillåter sig att komma med ovärdiga och för kommunister kränkande påhitt om "förräderi mot hela det internationella proletariatets intressen och alla folk i världen" och om "avvikelse från marxismen-leninismen och den proletära internationalismen", de gör antydningar om "feghet gentemot imperialisterna", om "ett steg tillbaka i den historiska utvecklingen" och t.o.m. en "organisatorisk och moralisk avväpning av proletariatet och alla arbetande", liktydigt med att "tjäna uppgiften att restaurera kapitalismen" i vårt land. Hur kan man ha mage att säga något sådant om den store Lenins parti, om socialismens fosterland, om det folk som först i världen gjorde socialistisk revolution och försvarade dess stora vinningar i de hårdaste strider mot den internationella imperialismen och den inre kontrarevolutionen och som utför underverk av hjältemod och uppoffring i kampen för att bygga upp kommunismen, samtidigt som det ärligt gör sin internationella plikt mot de arbetande människorna i hela världen.

I

I nästan ett halvt århundrade har sovjetlandet under kommunistiska partiets ledning kämpat för de marxist-leninistiska idéernas seger, till gagn för de arbetande människornas frihet och lycka på hela vår jord. Alltifrån de första dagarna av sovjetstatens tillvaro, då den store Lenin stod i ledningen för vårt land, och fram till den dag som idag är har vårt folk lämnat och fortsätter att lämna en osjälvisk och oerhört omfattande hjälp till alla folk, som kämpar för sin frigörelse från imperialismens och kolonialismens ok och för att bygga upp ett nytt liv.

Världshistorien känner inga andra exempel på att ett land i så stor skala har hjälpt andra länder att utveckla sin ekonomi, vetenskap och teknik.

Kinas arbetande folk och de kinesiska kommunisterna har i fullt mått fått del av sovjetfolkets och vårt partis broderliga solidaritet både under sin revolutionära kamp för fosterlandets befrielse och under det socialistiska uppbyggets år. Omedelbart efter det att Kinesiska folkrepubliken hade bildats slöt sovjetregeringen ett fördrag med Folk-Kinas regering om vänskap, allians och ömsesidigt bistånd, vilket är ett kraftfullt medel för att slå tillbaka imperialisternas anslag och utgör en fredsälskande faktor i Fjärran östern och hela världen.

Sovjetfolket har generöst låtit de kinesiska bröderna få del av alla sina mångåriga erfarenheter av socialistiskt uppbygge och sina rön inom vetenskapen och tekniken. Vårt land har gett och ger en betydande hjälp för att utveckla Folk-Kinas näringsliv. Med Sovjetunionens aktiva bistånd har Folk-Kina byggt 198 industriföretag, företagsavdelningar och andra anläggningar med den modernaste utrustning. Med bistånd från vårt land har det i Kina skapats sådana nya industrigrenar som bil-, traktor- och flygindustrier etc. Sovjetunionen har till Kinesiska folkrepubliken överlämnat drygt 21.000 uppsättningar vetenskaplig och teknisk dokumentation, däribland mer än 1.400 projekt till storföretag. Vi har ständigt hjälpt Kina att stärka landets försvar och att skapa en modern försvarsindustri. Tusentals kinesiska specialister och arbetare har fått utbildning vid sovjetiska högskolor och på våra företag. Även nu fortsätter Sovjetunionen att ge Kinesiska folkrepubliken tekniskt bistånd med att bygga 88 industriella företag och anläggningar. Allt detta säger vi inte för att skryta utan endast därför att ledarna för KKP under den senaste tiden har strävat efter att förringa betydelsen av den sovjetiska hjälpen, och vi glömmer inte att Sovjetunionen i sin tur har mottagit nödvändiga varor från Kinesiska folkrepubliken.

Ännu för inte så länge sedan hade de kinesiska ledarna många riktiga saker att säga om vänskapen mellan Kinas och Sovjetunionens folk och enheten mellan SUKP och KKP, de gav ett högt betyg åt den sovjetiska hjälpen och uppmanade folket att lära sig av Sovjetunionens erfarenheter.

Kamrat Mao Tsetung yttrade år 1957: "Under kampen för nationell frigörelse hade det kinesiska folket sovjetfolkets broderliga sympatier och stöd. Efter den kinesiska revolutionens seger fortsätter Sovjetunionen att lämna en allsidig och storslagen hjälp till det socialistiska uppbygget i Kina. Det kinesiska folket skall aldrig glömma allt detta."

Man kan bara beklaga att de kinesiska ledarna har börjat glömma det.

Vårt parti och hela sovjetfolket gladde sig åt det stora kinesiska folkets framgångar i uppbygget av ett nytt liv och var stolta över dem. I ett tal på en mottagning i Peking med anledning av Kinesiska folkrepublikens 10-årsdag yttrade kamrat N.S. Chrusjtjov: "Det heroiska och hårt arbetande folket i Kina har under sitt ärorika kommunistiska partis ledning visat vad ett folk är kapabelt att uträtta när det tar makten i egna händer... Nu är det kinesiska folkets och Kinas kommunistiska partis framgångar allmänt erkända. Folken i Asien och Afrika ser hur och under vilket system folkens talanger och skapande krafter verkligen kan utvecklas, när ett folk kan demonstrera sin mäktiga skaparkraft i hela dess vidd och djup."

Så förhöll det sig ända tills de kinesiska ledarna började avvika från den kommunistiska världsrörelsens gemensamma kurs.

I april 1960 röjde de kinesiska kamraterna öppet sina meningsskiljaktigheter med den kommunistiska världsrörelsen genom att publicera en artikelsamling med titeln "Leve leninismen!". Detta samlingsverk, som byggde på förvrängningar samt stympade och feltolkade satser ur kända arbeten av Lenin, innehöll teser som i grund och botten riktade sig mot grundvalarna i Deklarationen från 1957 års Moskvakonferens, vilken på KKP:s vägnar undertecknades av kamrat Mao Tsetung, mot den leninistiska politiken för fredlig samlevnad mellan stater med skilda samhällssystem, mot möjligheten av att förhindra ett världskrig i nuvarande epok, mot användandet av både fredliga och ickefredliga vägar för de socialistiska revolutionernas utveckling. KKP-ledarna började att söka påtvinga alla broderpartierna sina åsikter. När Fackliga världsfederationens generalråd i juni 1960 sammanträdde i Peking, sammankallade de kinesiska ledarna utan att broderpartiernas ledning visste om det en konferens mellan representanter för ett flertal partier, som då befann sig i Peking, och började öppet kritisera SUKP:s och de andra marxist-leninistiska partiernas ståndpunkter samt den Deklaration som hade antagits av Moskvakonferensen 1957. Dessutom tog de kinesiska kamraterna upp sina meningsskiljaktigheter med SUKP och de andra broderpartierna från öppen tribun i en partilös organisation.

Dessa åtgärder av KKP:s ledning väckte allvarlig oro hos broderpartierna. Med hänsyn härtill gjordes på de kommunistiska partiernas konferens i Bukarest 1960 ett försök att med KKP-ledarna diskutera de meningsskiljaktigheter som hade uppstått. Representanter för 50 kommunistoch arbetarpartier utsatte de kinesiska ledarnas åsikter och handlingar för kamratlig kritik och uppmanade dem att återgå till enhet och samarbete med den internationella kommunistiska rörelsen enligt principerna i 1957 års Moskvadeklaration. Tyvärr nonchalerade KKP-ledningen denna kamratliga hjälp och fortsatte att följa sin felaktiga kurs och att fördjupa sina meningsskiljaktigheter med broderpartierna.

I syfte att förhindra en sådan händelseutveckling föreslog SUKP:s CK att förhandlingar skulle hållas med Kinas kommunistiska partis centralkommitté. Dessa förhandlingar kom till stånd i Moskva i september 1960. Men inte heller då lyckades man övervinna de uppkomna meningsskiljaktigheterna, vilket berodde på att KKP:s delegation envist vägrade att lyssna på broderpartiets åsikt. Vid den konferens mellan representanter för 81 kommunist- och arbetarpartier, som hölls i november 1960, förkastade den absoluta majoriteten av broderpartierna KKP-ledningens felaktiga åsikter och föreställningar. Den kinesiska delegationen på denna konferens undertecknade Deklarationen först när det hade visat sig att den riskerade att bli fullständigt isolerad.

Nu står det helt klart att KKP: s ledare bara manövrerade när de satte sina namn under 1960 års Deklaration. Strax efter konferensen återupptog de propagandan för sin kurs och använde Albanska arbetspartiets ledning som sitt språkrör. Bakom ryggen på vårt parti igångsatte de en kampanj mot SUKP:s CK och sovjetregeringen.

I oktober 1961 gjorde SUKP:s CK nya försök att normalisera förbindelserna med KKP. Kamraterna N.S. Chrusjtjov, F.R. Kozlov och A.I. Mikojan hade samtal med kamraterna Chou En-lai, Peng Chen och andra ledande funktionärer som hade kommit till SUKP:s 22:a kongress. Kamrat N.S. Chrusjtjov gav den kinesiska delegationen en detaljerad redogörelse för SUKP:s centralkommittés ståndpunkt i de principfrågor som diskuterades på 22:a kongressen, och underströk vår ständiga strävan att stärka vänskapen och samarbetet med Kinas kommunistiska parti.

I sina brev av den 22 februari och den 31 maj 1962 framhöll SUKP:s CK för KKP:s centralkommitté de farliga följder som försvagningen av sammanhållningen inom den kommunistiska rörelsen kunde få för vår gemensamma sak. Vi föreslog då de kinesiska kamraterna att åtgärder skulle vidtas för att inte ge imperialisterna någon möjlighet att i sina intressen utnyttja de svårigheter som hade uppstått i de sovjetisk-kinesiska relationerna. SUKP: s CK föreslog också att effektivare åtgärder skulle vidtas i sådana frågor som utbytet av inrikespolitiska informationer och samordningen av broderpartiernas ståndpunkter i internationella demokratiska organisationer samt på andra områden.

Dessa brev och de övriga praktiska åtgärderna för att förbättra relationerna till KKP och Kinesiska folkrepubliken över hela linjen mötte emellertid inte något gensvar i Peking.

Innan Kinesiska folkrepublikens förre ambassadör i Sovjetunionen, kamrat Liu Hsiao, förra hösten lämnade Moskva hade SUKP:s CK-presidium ett långt samtal med honom. Under detta samtal tog medlemmarna av centralkommitténs presidium återigen ett initiativ för att stärka den kinesisk-sovjetiska vänskapen. Kamrat N.S. Chrusjtjov bad kamrat Liu Hsiao att till kamrat Mao Tsetung framföra vårt förslag: "Att bortse från alla dispyter och meningsskiljaktigheter och inte försöka utreda vem som har rätt och vem som har fel, inte rota i det förflutna utan inleda en ny, ren sida i våra relationer." Men vi fick inte ens ett svar på denna uppriktiga vädjan.

Samtidigt som KKP:s ledare fördjupade sina ideologiska meningsskiljaktigheter med broderpartierna började de överföra dem till relationerna mellan staterna. De kinesiska organen började inskränka Kinesiska folkrepublikens ekonomiska och kommersiella förbindelser med Sovjetunionen och de andra socialistiska länderna. På initiativ av Kinesiska folkrepublikens regering har Kinas handel med Sovjetunionen skurits ned med nästan 67 procent under de senaste tre åren; leveranserna av kompletta utrustningar har minskat till en 40-del av den tidigare volymen. Denna nedskärning har företagits på de kinesiska ledarnas initiativ. Vi beklagar att Kinesiska folkrepublikens ledning har slagit in på denna väg. Vi har alltid ansett och anser ännu att man bör fortsätta att utveckla de sovjetisk-kineiska förbindelserna, att utveckla samarbetet. Det skulle vara till gagn för båda parterna, och framför allt för Folk-Kina som har fått stor hjälp från Sovjetunionen och de andra socialistiska länderna. Sovjetunionen har förut utvecklat omfattande förbindelser med Kina och strävar även idag efter att vidga dem och inte efter att skära ned dem. Man tycker att KKP:s ledning i första hand borde vinnlägga sig om att utveckla de ekonomiska förbindelserna med de socialistiska länderna. Men den har börjat verka i motsatt riktning utan hänsyn till de skador som dylika aktioner vållar Kinesiska folkrepublikens näringsliv.

De kinesiska ledarna har inte sagt sitt folk sanningen om vem som bär skulden till att dessa förbindelser inskränkts. Bland de kinesiska kommunisterna och t.o.m. bland allmänheten har det satts igång en bred propaganda, som syftar till att diskreditera SUKP:s utrikes- och inrikespolitik och uppamma sovjetfientliga stämningar.

SUKP:s CK har riktat de kinesiska kamraternas uppmärksamhet på dessa oriktiga handlingar. Vi har sagt de kinesiska kamraterna att folket inte skall eggas till att berömma eller fördöma det ena eller andra partiet på basis av dispyter och meningsskiljaktigheter som uppstår. Det står klart för varje kommunist att meningsskiljaktigheter mellan broderpartier inte är något mer än en temporär episod, under det att relationerna mellan folken i de socialistiska länderna nu etableras för evärdeliga tider.

De kinesiska ledarna har emellertid varje gång ignorerat de kamratliga varningarna från SUKP och fortsatt att tillspetsa de kinesisk-sovjetiska relationerna.

I slutet av 1961 började de kinesiska representanterna i internationella demokratiska organisationer att öppet söka påtvinga dessa sina felaktiga åsikter. Vid Världsfredsrådets session i Stockholm i december 1961 motsatte sig den kinesiska delegationen att en världskongress för fred och avrustning skulle inkallas. Under 1962 sattes verksamheten i Fackliga världsfederationen, Världsfredsrörelsen, Afro-asiatiska solidaritetsrörelsen, Demokratisk ungdoms världsfederation, Kvinnornas demokratiska världsförbund och många andra organisationer i fara genom de kinesiska representanternas splittringsaktioner. De opponerade sig mot att representanter för de afro-asiatiska solidaritetskommittéerna i de europeiska socialistiska länderna skulle få delta i den 3:e afro-asiatiska solidaritetskonferensen i Moshi. Den kinesiska delegationens ledare framhöll för de sovjetiska representanterna att "vita har inget att göra här". På journalistkonferensen i Djakarta försökte de kinesiska representanterna hindra sovjetiska journalister att delta som likaberättigade delegater med hänvisning till att Sovjetunionen - inte var ett asiatiskt land.

Det är underligt och förvånansvärt att de kinesiska kamraterna anklagade den överväldigande majoriteten på Kvinnornas nyligen hållna världskongress för splittringsverksamhet och en felaktig politisk linje, när vid voteringen om appellen till kvinnorna på alla kontinenter endast representanterna för två av de 110 länder, som var representerade på kongressen, röstade mot den, nämligen Kina och Albanien. Det ser sannerligen ut som om hela den mångmiljonhövdade armén av frihetsälskande kvinnor går i otakt och bara två marscherar rätt, håller takten!

Detta är i korthet historien om den kinesiska ledningens meningsskiljaktigheter med SUKP och andra broderpartier. Den visar att ledarna för KKP ställer upp sin särskilda linje mot den kommunistiska rörelsens gemensamma kurs och strävar efter att påtvinga den sitt diktat, sina djupt felaktiga åsikter i nutidens kardinalproblem.

II.

Vad är den verkliga innebörden i meningsmotsättningarna mellan KKP å ena sidan och SUKP och den internationella kommunistiska rörelsen å den andra? Den frågan ställer sig otvivelaktigt var och en som bekantar sig med brevet från KKP:s CK av den 14 juni.

Många teser i detta brev kan vid första anblicken väcka förvåning: vem är det egentligen de kinesiska kamraterna disputerar med? Finns det kommunister som opponerar sig mot socialistisk revolution t.ex. eller som inte anser det vara sin plikt att bekämpa imperialismen och stödja den nationella frihetsrörelsen? Varför kör KKP-ledningen fram dylika teser så envist?

Det kan också frågas varför det är omöjligt att acceptera de kinesiska kamraternas ståndpunkter i många viktiga problem så som de framlagts i deras brev. Tag t.ex. ett sådant kardinalproblem som krig och fred. I sitt brev talar KKP:s CK om fred och fredlig samlevnad.

Men saken är den att när de kinesiska kamraterna går till offensiv mot de marxist-leninistiska partiernas ståndpunkter i nutidens nyckelfrågor, så tillskriver de för det första SUKP och andra marxist-leninistiska partier åsikter som dessa partier aldrig har uttryckt och som de står främmande för; och för det andra försöker de att maskera sina felaktiga åsikter och oriktiga ståndpuntker genom att i ord erkänna formuleringar och principer som hämtats ur den kommunistiska rörelsens dokument. Att öppet framträda mot folkens kamp för fred och fredlig samlevnad mellan stater med skilda samhällssystem, mot avrustning osv. skulle vara detsamma som att avslöja sina ståndpunkter inför all världens kommunister och fredsälskande folk och stöta dem bort ifrån sig. Ju mer polemiken tillspetsas och ju klarare svagheten i KKP-ledningens ståndpunkt framstår, desto ivrigare tillgriper den därför ett sådant kamouflage. Om man inte beaktar denna metod hos de kinesiska kamraterna så kan det utifrån t.o.m. förefalla som om dispyten har antagit en skolastisk karaktär och som om saken gällde enskilda formuleringar, vilka ligger långt borta från de vitala problemen.

Men i själva verket är det frågor, som berör folkens vitala intressen, som står i medelpunkten för dispyten.

Det är frågorna om krig och fred, frågan om det socialistiska världssystemets roll och utveckling, det är frågorna om bekämpandet av "personkultens" ideologi och praktik, det är frågorna om den internationella arbetarrörelsens och den nationella frihetskampens strategi och taktik.

Dessa frågor har ställts av själva utvecklingen, av de djupgående förändringar, som har skett i de socialistiska länderna och över hela världen, förändringarna i styrkeförhållandet mellan socialismen och imperialismen under senare år, och av de nya möjligheterna för vår rörelse. Den kommunistiska rörelsen var tvungen att besvara dessa frågor och gjorde det också genom att utarbeta en generallinje, anpassad efter det nuvarande världsutvecklingsskedets betingelser och krav.

Det är de kommunistiska partiernas enhälliga uppfattning, att en oerhört betydelsefull roll härvid spelades av SUKP:s 20:e kongress, som inledde ett nytt skede i hela den kommunistiska rörelsens utveckling. Denna värdering skrevs in i 1957 och 1960 års deklarationer, dessa kollektivt utarbetade kommunistiska partidokument som formulerar den kommunistiska rörelsens allmänna politiska kurs i nuvarande epok.

Men KKP-ledarna har nu som motvikt härtill lanserat en annan kurs och deras ståndpunkter avviker allt mer från den kommunistiska rörelsens gemensamma linje i grundläggande frågor.

Det gäller framför allt frågan om krig och fred.

I bedömningen av frågorna om krig och fred och inställningen till deras lösning får det inte förekomma några oklarheter och reservationer - det gäller ju här folkens öden och hela mänsklighetens framtid.

SUKP:s CK anser det vara sin plikt att helt uppriktigt meddela partiet och folket, att det i frågorna om krig och fred har uppstått genomgripande, principiella meningsmotsättningar mellan ledningen för KKP å ena sidan och oss och den kommunistiska världsrörelsen å den andra. De bottnar i en motsatt inställning till sådana ytterst viktiga problem som möjligheten av att förhindra ett termonukleärt världskrig, den fredliga samlevnaden mellan stater med skilda samhällssystem och det ömsesidiga sambandet mellan kampen för freden och den revolutionära världsrörelsens utveckling.

Vårt parti har i beslut av de 20:e och 22:a kongresserna och den kommunistiska världsrörelsen har i de båda Deklarationerna ställt kampen för freden och för att förhindra en termonukleär världskatastrof som en uppgift av primär betydelse för kommunisterna. Vi bedömer styrkeförhållandet i världen realistiskt och drar därför slutsatserna att även om imperialismens natur inte har förändrats och krigsfaran inte är undanröjd, så är fredskrafterna, vilkas främsta bålverk är de socialistiska staternas mäktiga gemenskap, under nuvarande förhållanden kapabla att med gemensamma ansträngningar förhindra ett nytt världskrig.

Vi bedömer också nyktert den genomgripande kvalitativa förändring som krigsföringsmedlen och därmed också ett krigs tänkbara följder har undergått. De nukleära raketvapnen, som skapades i mitten av detta århundrade, har förändrat de gamla föreställningarna om krig. Dessa vapen besitter en oerhörd förstörelsekraft. Det behöver bara nämnas, att en enda kraftig termonukleär bomb har större sprängkraft än all ammunition som förbrukats under alla föregående krig, inklusive de första och andra världskrigen. Och det har lagrats många, tusen sådana bomber!

Har kommunister rätt att ignorera denna fara? Måste vi säga folket hela sanningen om följderna av ett termonukleärt krig? Ja, det måste vi absolut, anser vi. Det kan inte ha någon "paralyserande" verkan på massorna, som de kinesiska kamraterna påstår. Sanningen om det moderna kriget mobiliserar tvärtom massornas vilja och energi till kamp för freden och mot imperialismen som källa till krigsfara.

Det är kommunisternas historiska uppgift att organisera och leda folkens kamp för att förhindra ett termonukleärt världskrig.

Att förhindra ett nytt världskrig är en fullt realistisk och genomförbar uppgift. Vårt partis 20:e kongress drog den ytterst betydelsefulla slutsatsen att krig mellan stater inte är något ödesbestämt oundvikligt i vår tid. Denna slutsats är inte en frukt av goda intentioner utan resultatet av en realistisk och strängt vetenskaplig analys av det klassmässiga styrkeförhållandet på världsarenan; den är baserad på världssocialismens gigantiska styrka. Våra åsikter i denna fråga delas av hela den kommunistiska världsrörelsen. "Ett världskrig kan förhindras"; "redan före socialismens fullständiga seger på jorden, medan kapitalismen ännu består i en del av världen, uppkommer den reella möjligheten att utesluta världskriget ur samhällets liv", understryks det i 1960 års Deklaration.

Denna Deklaration har också undertecknats av de kinesiska kamraterna.

Men vad intar KKP-ledningen för ståndpunkt? Vad kan vara meningen med de teser den förkunnar - att man inte kan göra slut på krig så länge som imperialismen existerar; att den fredliga samlevnaden är en illusion och att den inte utgör huvudprincipen för de socialistiska ländernas utrikespolitik; att kampen för freden hindrar den revolutionära kampen?

Dessa teser innebär att de kinesiska kamraterna går stick i stäv mot den kommunistiska världsrörelsens gemensamma kurs i frågorna om krig och fred. De tror inte på möjligheten att förhindra ett nytt världskrig, de underskattar fredens och socialismens krafter och överskattar imperialismens krafter, de ignorerar i realiteten uppgiften att mobilisera folkmassorna till kamp mot krigsfaran.

De kinesiska kamraterna tror alltså inte på att folken i de socialistiska länderna, den internationella arbetarklassen och alla demokratiska och fredsvänliga krafter är kapabla att omintetgöra krigsanstiftarnas planer och uppnå fred för nutida och kommande generationer. Vad är det som ligger bakom de kinesiska kamraternas braskande revolutionära fraser? Det är bristande tro på arbetarklassens styrka och revolutionära förmåga, bristande tro både på möjligheten av fredlig samlevnad och på proletariatets seger i klasskampen. Alla fredsälskande krafter förenas i kampen för att förhindra krig. Till sin klassmässiga struktur och sina klassintressen är de olika. Men de kan enas i kampen för att bevara fred och förhindra krig, eftersom atombomben inte bryr sig om klassprincipen - den förintar alla inom räckhåll för dess förstörelseverkan.

Att slå in på den väg de kinesiska kamraterna föreslår är detsamma som att stöta bort folkmassorna från de kommunistiska partierna, som har vunnit folkens sympatier genom sin enträgna och modiga kamp för fre den.

Socialism och fred är nu oskiljaktiga begrepp för de breda massorna.

De kinesiska kamraterna underskattar uppenbart hela faran av ett termonukleärt krig. "Atombomben är en papperstiger", den är "inte alls fruktansvärd", påstår de. Huvudsaken, är, menar de, att man gör slut på imperialismen så fort som möjligt, men hur det skall gå till och vilka förluster det kommer att kosta - det skulle vara en sekundär fråga. Sekundär för vem? kan man fråga. För de hundratals miljoner människor, som är dömda till undergång i händelse av ett termonukleärt krig? För de stater, som kommer att utplånas från jordens yta redan under de första timmarna av ett sådant krig?

Ingen, inte heller de stora staterna, har rätt att leka med miljoner människors öde. De som inte vill göra ansträngningar för att utesluta världskrig ur folkens liv samt hindra en massförintelse av människor och förstörelse av den mänskliga civilisationens världen förtjänar att bli för dömda.

I brevet från KKP:s CK av den 14 juni talas det mycket om "oundvikliga offer", som revolutionen skulle kräva. En del kinesiska ledare i ansvarig ställning har också förklarat att det är möjligt att offra hundratals miljoner människor i krig. "På den döda imperialismens ruiner", hävdas det i det av KKP:s CK godkända samlingsverket "Leve leninismen!", "kommer de segerrika folken att snabbt skapa en civilisation, som är tusentals gånger högre än det kapitalistiska systemet, och säkra en ljus framtid för sig själva."

Man har lov att fråga de kinesiska kamraterna om de är på det klara med vad för slags "ruiner" ett världsomfattande raket- och kärnvapenkrig skulle lämna efter sig.

SUKP:s CK - och vi är övertygade om att hela vårt parti och hela sovjetfolken häri enhälligt stöder oss - kan inte dela den kinesiska ledningens åsikter om skapandet av "en tusentals gånger högre civilisation" på hundratals miljoner människors lik. Sådana åsikter strider i grunden mot marxismen-leninismens idéer.

Man har lov att fråga de kinesiska kamraterna vilka medel de föreslår att man skall använda för att förinta imperialismen.

Vi är helt och hållet för att imperialismen och kapitalismen skall förintas. Vi inte bara tror på kapitalismens oundvikliga undergång utan gör också allt för att detta skall ske genom klasskamp och det så snart som möjligt. Vem skall avgöra denna historiska fråga? Först och främst arbetarklassen, ledd av sin förtrupp - det marxist-leninistiska partiet - det arbetande folket i varje land.

De kinesiska kamraterna föreslår något annat. De säger direkt: "På den döda imperialismens ruiner", med andra ord som ett resultat av utlösandet av ett krig, kommer en ljus framtid att skapas. Går man med på detta, så behövs verkligen inte principen om fredlig samlevnad och kampen för att stärka freden. Vi kan inte slå in på en så äventyrlig väg: den strider mot marxismen-leninismens natur.

Det är allmänt känt att ett världskrig under nuvarande förhållanden skulle bli ett termonukleärt krig. Imperialisterna kommer aldrig att gå med på att frivilligt avträda från scenen, att lägga sig ned i sina kistor av egen fri vilja utan att ha tillgripit de yttersta medel som står till deras förfogande.

De personer, som kallar det termonukleära vapnet en -papperstiger", är tydligen inte helt på det klara med detta vapens förstörelsekraft.

Vi tar nyktert hänsyn till detta. Vi tillverkar själva termonukleära vapen och har framställt dem i tillräcklig mängd. Vi känner mycket väl till deras förstörelsekraft. Och om imperialismen utlöser krig mot oss, kommer vi inte att dra oss för att använda dessa förfärliga vapen mot angriparen. Men om man inte angriper oss, så kommer vi inte att bli de som först använder dessa vapen.

Marxist-leninister strävar efter att trygga en varaktig fred inte genom att tigga sig till den av imperialismen utan genom att sammansvetsa de revolutionära marxist-leninistiska partierna, sammansvetsa arbetarklassen i alla länder, sammansvetsa de folk, som kämpar för sin frihet och nationella oavhängighet, och förlita sig på de socialistiska staternas ekonomiska styrka och värnkraft.

Man vill fråga de kinesiska kamraterna, som föreslår att man skall bygga en ljus framtid på ruinerna av den i ett termonukleärt krig förintade gamla världen, om de i denna fråga har rådgjort med arbetarklassen i de länder där imperialismen härskar. Arbetarklassen i de kapitalistiska länderna skulle säkerligen svara dem: Har vi bett er att utlösa krig och förinta våra länder för att göra slut på imperialisterna? Monopolisterna och imperialisterna är ju bara en relativt liten klick, medan den stora massan av befolkningen i de kapitalistiska länderna består av arbetarklassen, arbetande bönder och arbetande intellektuella. Atombomben skiljer inte på imperialister och arbetande människor, den drabbar territorier och därför skulle miljoner arbetare förintas för varje monopolist. Arbetarklassen, det arbetande folket frågar sådana "revolutionärer": Vad har ni för rätt att i vårt ställe avgöra frågorna om vår existens och vår klasskamp - vi är också för socialism, men vi vill vinna den genom klasskamp och inte genom att utlösa ett termonukleärt världskrig.

Detta sätt att ställa frågan från de kinesiska kamraternas sida kan väcka den berättigade misstanken att det här inte längre rör sig om en klassmässig inställning i kampen för att förhindra kapitalismen utan om några helt andra syften. Om både utsugare och utsugna blir begravda under den gamla världens ruiner, vem skall då skapa "den ljusa framtiden"?

I detta sammanhang kan man inte undgå att notera att de kinesiska kamraterna i stället för den klassmässiga internationalistiska inställning, som är uttryckt i appellen "Proletärer i alla länder, förena er!", envist propagerar en paroll utan klassmässigt innehåll - "Östanvinden tar loven av västanvinden" .

I den socialistiska revolutionens frågor häller vårt parti fast vid de klassmässiga marxist-leninistiska ståndpunkterna, då det anser att revolutionerna i varje land görs av arbetarklassen, det arbetande folket, utan militär inblandning utifrån.

Det är naturligtvis inget tvivel om att ifall de imperialistiska vettvillingarna ändå utlöser ett krig, så kommer folken att sopa bort kapitalismen och begrava den. Men kommunisterna, som representerar folken, de verkliga förkämparna för socialistisk humanism, är skyldiga att göra allt för att förhindra ett nytt världskrig i vilket hundratals miljoner människor skulle gå under.

Inget parti, som verkligen bekymrar sig om folkets intressen, kan underlåta att inse sitt ansvar i kampen för att förhindra ett nytt världskrig och trygga fredlig samlevnad mellan stater med skilda samhällssystem.

Kamrat N.S. Chrusjtjov uttryckte vårt partis linje när han sade: "Det kommer att finnas frihetskrig så länge som imperialismen existerar, så länge som kolonialismen existerar. Det är revolutionära krig. Sådana krig är inte bara tillåtliga utan också oundvikliga, eftersom kolonialisterna inte frivilligt skänker folken oavhängighet. Därför är det endast genom kamp, inklusive väpnad kamp, som folken kan vinna sin frihet och oavhängighet." Sovjetunionen ger den nationella frihetsrörelsen det mest omfattande stöd. Alla känner till den praktiska hjälp, som vårt land har gett folken i Vietnam, Egypten, Irak, Algeriet och Jemen, det kubanska folket och andra folk.

Sovjetunionens kommunistiska parti har proklamerat den leninistiska principen om fredlig samlevnad som generallinjen för den sovjetiska utrikespolitiken och följer den oryggligt. Sedan 1953 och särskilt efter SUKP:s 20:e kongress har aktiviteten i vår fredspolitik ökat starkt och den har fått ett ökat inflytande på hela utvecklingen av de internationella relationerna i folkmassornas intresse.

De kinesiska kamraterna påstår att vi utgår från att begreppet "fredlig samlevnad" uttömmer principerna för våra relationer inte bara till de imperialistiska länderna utan också till de socialistiska länderna och de länder, som nyligen har frigjort sig från det koloniala förtrycket. De vet mycket väl att det inte alls förhåller sig så, att vi var de första som proklamerade vänskap och kamratligt ömsesidigt bistånd som den viktigaste principen i relationerna, mellan socialismens länder och ståndaktigt och konsekvent håller fast vid den, att vi lämnar en omfattande och mångsidig hjälp till de folk som har gjort sig fria. Och ändå anser de det av vissa anledningar vara fördelaktigt att presentera allt detta i fullständigt förvanskad dager.

Sovjetunionens sega kamp för fred och internationell säkerhet för allmän och total avrustning, för eliminering av det andra världskrigets rester, för en lösning av alla internationella tvistefrågor förhandlingsvägen har gett resultat. Vårt lands auktoritet i hela världen är större, vår internationella position starkare än någonsin. För detta har vi att tacka Sovjetunionens och de andra socialistiska ländernas ständigt växande ekonomiska och militära styrka, deras fredsvänliga utrikespolitik.

SUKP:s CK förklarar, att vi har följt, följer och kommer att följa den leninistiska politiken för fredlig samlevnad mellan stater med olika samhällssystem. Detta anser partiet vara sin plikt såväl mot sovjetfolket som mot folken i alla andra länder. Att trygga freden innebär att på det mest effektiva sätt bidra till att stärka det socialistiska systemet och följaktligen öka dess inflytande på frihetskampens hela gång, på den revolutionära världsprocessen.

De djupa åsiktsskillnaderna mellan SUKP och de andra marxist-leninistiska partierna å ena sidan och KKP-ledarna å den andra sidan i frågorna om krig, fred och fredlig samlevnad framträdde särskilt åskådligt under krisen i Karibiska havet 1962. Detta var en akut internationell kris: aldrig tidigare har mänskligheten varit så nära ett termonukleärt krig som i oktober förra året.

De kinesiska kamraterna påstår, att vi under den karibiska krisen gjorde ett "äventyrligt" misstag genom att föra raketer till Kuba och sedan "kapitulerade" för den amerikanska imperialismen, då vi drog bort raketerna från Kuba.[*]

Dylika påståenden strider fullständigt mot fakta.

Hur låg saken till i verkligheten? SUKP:s CK och sovjetregeringen satt inne med tillförlitliga uppgifter om att USA-imperialismen när som helst skulle börja en väpnad aggression mot Kuba. Vi insåg tillräckligt klart, att det krävdes de mest beslutsamma åtgärder för att slå tillbaka aggressionen, för att effektivt försvara den kubanska revolutionen. Förbannelser och varningar - inte ens om de kallas "allvarliga varningar" och upprepas 250 gånger - har ingen effekt på imperialismen.

Utgående från nödvändigheten att försvara den kubanska revolutioner kom sovjetregeringen och Kubas regering överens om att placera raketer på Kuba, eftersom detta var det enda effektiva sättet att förhindra en aggression av den amerikanska imperialismen, Leveransen av raketer till Kuba innebar, att ett angrepp mot detta land skulle stöta på energiskt motvärn och att raketvapnet skulle användas mot aggressionens organisatörer. Denna resoluta åtgärd från Sovjetunionens och Kubas sida blev en chock för de amerikanska imperialisterna, som för första gången under sin historia kände, att de som svar skulle få ett förkrossande slag mot sitt territorium ifall de företog en militär invasion på Kuba.

Eftersom det inte bara rörde sig om en konflikt mellan USA och Kuba utan om en sammanstötning mellan de två största kärnvapenmakterna skulle krisen i det karibiska området ha förvandlats från en lokal sammanstötning till en sammanstötning i världsmåttstock. En verklig fara för ett termonukleärt världskrig hade uppkommit.

Det fanns två alternativ i denna situation: antingen att följa "de förryckta" (så kallas de mest aggressiva och reaktionära representanterna för den amerikanska imperialismen) i kölvattnet och sätta kurs på att utlösa ett termonunkleärt världskrig eller, med utnyttjande av de möjligheter som uppstått genom raketleveransen, vidta alla åtgärder för att nå en överenskommelse om en fredlig lösning av krisen och förhindra en aggression mot Kubanska republiken.

Vi valde som bekant den andra vägen och vi är övertygade om att vi handlade riktigt. Vi är övertygade om att också hela vårt folk anser detsamma. Sovjetmedborgarna har flera gånger i handling bevisat, att de vet att hävda sin rätt, att försvara revolutionens sak, socialismens sak. Och ingen vet bättre än de hur mycket sorg och lidande ett krig medför, vilka umbäranden och offer det kostar folket.

Överenskommelsen om att avlägsna våra raketvapen som svar på USA-regeringens löfte att inte invadera Kuba och att avhålla sina allierade härifrån, det kubanska folkets hjältemodiga kamp och det stöd de fick från de fredsvänliga folken gjorde det möjligt att omintetgöra planerna hos de extremt äventyrliga kretsar inom den amerikanska imperialismen, som var beredda att bara rusa på. Härigenom blev det möjligt att försvara det revolutionära Kuba och rädda freden.

Som en "skönmålning av imperialismen" betraktar de kinesiska kamraterna vårt uttalande att också Kennedy-regeringen visade ett visst förnuft, en realistisk inställning under Kubakrisen. Tror de verkligen på allvar att alla borgerliga regeringar saknar allt förnuft i alla sina handlingar?

Tack vare Sovjetunionens modiga och framsynta hållning, tack vare det hjältemodiga kubanska folkets och dess regerings ståndaktighet och behärskning bevisade fredens och socialismens krafter, att de är i stånd att tygla imperialismens aggressiva krafter och påtvinga krigsanhängarna fred. Detta var en stor seger för förnuftets politik, för fredens och socialismens krafter; detta var ett nederlag för imperialismens krafter, för de militära äventyrens politik.

Som resultat härav lever det revolutionära Kuba i fred och bygger upp socialismen under ledning av sitt parti, Socialistiska revolutionens enhetsparti, och det kubanska folkets ledare, kamrat Fidel Castro Ruz.

När överenskommelse nåddes med Förenta staternas president och grunden därmed var lagd för en avveckling av krisen i Karibiska havet excellerade de kinesiska kamraterna särskilt i förolämpningar och smädelser mot Sovjetunionen och sökte bevisa, att man inte i något avseende kan tro imperialisterna på deras ord.

Vi lever i ett århundrade, då det finns två världar, två system: socialismen och imperialismen. Det skulle vara absurt att tro, att alla frågor, som oundvikligen uppstår i relationerna mellan länderna i dessa system, måste lösas endast med vapenmakt, med uteslutande av alla förhandlingar och överenskommelser. Då skulle det aldrig bli slut på krigen. Vi är motståndare till en sådan inställning.

De kinesiska kamraterna söker bevisa, att man inte kan tro imperialisterna i någonting, att de absolut kommer att lura en. Men här är det inte alls fråga om tro utan nykter beräkning. Sedan avvecklingen av den karibiska krisen har åtta månader förflutit och USA: s regering håller ord: det har inte förekommit någon invasion på Kuba. Vi åtog oss att föra bort raketerna från Kuba och gjorde detta.

Men man får inte heller glömma, att vi gjort ett åtagande också mot det kubanska folket: bryter USA:s imperialister sitt ord och invaderar Kuba, så skall vi komma till det kubanska folkets hjälp. Varje förnuftig människa förstår mycket väl, att ifall de amerikanska imperialisterna företar en invasion skall vi komma till det kubanska folkets hjälp från sovjetiskt territorium på samma sätt som vi skulle ha hjälpt det från kubanskt territorium. Visserligen kommer raketerna i detta fall att befinna sig lite längre i luften, men deras träffsäkerhet blir inte mindre för det.

Varför ignorerar då de kinesiska kamraterna envist den värdering av sovjetregeringens politik som den kubanska revolutionens ledare själva ger, nämligen den att den är en politik av broderlig solidaritet och verklig internationalism? Vad är de kinesiska ledarna egentligen missnöjda med? Kanske med att det gick att förhindra invasionen på Kuba och ett världskrig?

Men vilken linje hade KKP-ledningen för sitt uppträdande under den karibiska krisen? I detta kritiska ögonblick ställde de kinesiska kamraterna sin speciella hållning som kontrast mot sovjetregeringens realistiska och fasta kurs. De lät sig vägledas av några slags egna, speciella begrepp och riktade kritikens eld inte så mycket mot den aggressiva USA-imperialismen som mot SUKP och Sovjetunionen.

KKP:s ledning, som dessförinnan hävdat att imperialismen när som helst kunde utlösa ett världskrig, uppträdde i det mest ansvarsfyllda ögonblicket som en kritiker och inte som en kampallierad och kamrat. Ingen hörde under dessa dagar från de kinesiska ledarna uttalanden om några handlingar för att i praktiken försvara den kubanska revolutionen. I stället sökte de kinesiska ledarna uppenbarligen tillspetsa det redan kritiska läget i det karibiska området och lade bränsle på konfliktens pyrande eld.

KKP-ledningens verkliga ståndpunkt framträder ytterst klart i frågorna om krig och fred, i dess fullständiga underskattning, ja medvetna ignorerande av kampen för avrustning. De kinesiska kamraterna gör invändningar mot att kommunister ens tar upp denna fråga, varvid de tillåter sig att hänvisa till marxismen-leninismen och på allt sätt söker bevisa dels att avrustning är "ogenomförbar", dels att den är "onödig". Genom att jonglera med citat söker de bevisa, att en allmän avrustning blir möjlig först när socialismen fullständigt segrat på jorden.

Bör marxister sitta med armarna i kors och vänta på socialismens seger på hela jorden, när världen håller på att kvävas i kapprustningens skruvstäd, när imperialisterna lagrar kärnvapenförråd och hotar kasta ut människosläktet i ett världskrigs malström?

Nej, detta skulle vara brottslig passivitet gentemot tidens bjudande krav.

Denna sanning har för länge sedan förståtts av alla verkliga marxist-leninister, som inser sitt ansvar mot folken och under åtskilliga år har fört - och framgent kommer att föra - en seg och ihärdig kamp för allmän och total avrustning, för inställande av kärnvapenprov och förbud mot kärnvapen.

I vår kamp för freden och när vi framför parollen om allmän avrustning, utgår vi från folkens fundamentala intressen, beaktar det faktiska läget och blundar inte för svårigheterna. Imperialisterna gör naturligtvis allt för att förhala och omintetgöra en överenskommelse om avrustning - detta är fördelaktigt för dem. De använder upprustningen för att berika sig själva och hålla folkmassorna i de kapitalistiska länderna i fruktan. Men bör vi flyta med strömmen, följa i imperialismens kölvatten och avstå från att mobilisera alla krafter till kamp för fredens tryggande, för avrustning?

Nej, att uppträda på detta sätt skulle innebära att kapitulera för de aggressiva krafterna, för militaristerna och imperialisterna. Men vi anser, att arbetarklassen och det arbetande folket i alla länder kan tvinga de imperialistiska regeringarna att gå med på avrustning, att avvärja ett krig. För att kunna göra detta måste de framför allt inse sin styrka och sluta sig samman.

Mot imperialismens och krigets krafter måste man ställa den organiserade styrkan hos världens arbetarklass, som nu har den fördelen att den stöder sig på den materiella makten, försvarsförmågan hos de socialistiska länderna, som står mot imperialismen. Den tid är för alltid förbi, då imperialismen hade odelat herravälde. Läget har starkt förändrats också jämfört med de första decennierna efter Oktoberrevolutionen, då vårt land var ensamt, var avsevärt svagare än det nu är. I våra dagar har styrkeförhållandet på världsarenan blivit helt annorlunda. Att nu inta den ståndpunkten att krig är oundvikligt innebär därför att brista i tro på socialismens krafter, att ge efter för stämningar av hopplöshet och defaitism.

Man kan i det oändliga upprepa, att krig är oundvikligt och utge en dylik ståndpunkt för att vara en yttring av sin "revolutionära anda". Men i praktiken återspeglar denna inställning bara bristande tro på ens egen styrka och fruktan för imperialismen.

I det imperialistiska lägret finns alltjämt mäktiga krafter, som gör motstånd mot avrustning. Men det är för att tvinga dessa krafter att retirera som man måste väcka folkens vrede mot dem, tvinga dem att fullgöra folkens vilja.

Folken vill avrustning och är säkra på att just kommunisterna är förtruppen och organisatören av folkens kamp för att nå detta mål.

Vår kamp för avrustning är inget taktiskt knep. Vi önskar uppriktig avrustning. Och här står vi helt på marxismen-leninismens grund. Redan i slutet av förra seklet påvisade Friedrich Engels, att en avrustning är möjlig och kallade den en "fredsgaranti". I vår tid framfördes parollen om avrustning för första gången som en praktisk uppgift av V.I. Lenin, och de första sovjetförslagen om total eller partiell avrustning framlades redan 1922 på Genuakonferensen. Detta skedde under Lenins livstid och av rustningsförslagen formulerades av honom.

Kampen för avrustning är den viktigaste faktorn för att avvärja ett krig, detta är effektiv kamp mot imperialismen. I denna kamp har det socialistiska lägret den absoluta majoriteten av mänskligheten på sin sida.

De kinesiska kamraterna har framfört parollen om "hårt mot hårt" och ställt den mot övriga socialistiska länders politik, som syftar till att lätta upp den internationella situationen och göra slut på det kalla kriget. En dylik paroll gjuter faktiskt vatten på den kvarn, som utgörs av den imperialistiska politiken av "balansgång på krigets rand", och hjälper upprustningsanhängarna. Man får ett intryck av att KKP-ledarna anser det fördelaktigt att den internationella spänningen kvarstår och intensifieras, särskilt i relationerna mellan Sovjetunionen och USA. De menar uppenbarligen, att Sovjetunionen bör besvara provokationer med provokationer och gå i de fällor, som utsätts av "de förryckta" i imperialismens läger, bör anta imperialisternas utmaning till tävlan i äventyrlighet och aggressivitet, dvs. till tävlan i att utlösa ett krig, och inte i att trygga freden.

Att slå in på en sådan väg innebär att utsätta freden och folkens säkerhet för ett hot. Kommunisterna, som sätter folkens intressen högt, kommer aldrig att följa en sådan väg.

Kampen för fred, för realiserandet av principerna om fredlig samlevnad mellan stater med olika samhällssystem utgör en av de viktigaste formerna för folkens kamp mot imperialismen, mot nya krig som förbereds av den, mot imperialisternas aggressiva handlingar i de koloniala länderna, mot imperialisternas militärbaser på andra länders territorier, mot den forcerade upprustningen osv. Denna kamp ligger i arbetarklassens, hela det arbetande folkets intresse och är i denna mening klasskamp.

Vårt parti och alla broderpartier minns och låter sin verksamhet ledas av slutsatsen i 1960 års Deklaration om att kampen mot faran för ett nytt världskrig måste utvecklas innan atom- och vätebomberna börjar fällas. Denna kamp måste föras nu, med för varje dag allt större ansträngningar. Det viktigaste är att i tid tygla aggressorerna, att förhindra kriget, att inte låta det flamma upp. Att kämpa för fred idag betyder att iaktta den största vaksamhet, att outtröttligt avslöja imperialismens politik, uppmärksamt följa krigsanstiftarnas intriger och manipulationer, väcka folkens heliga vrede mot dem som har kursen riktad på krig, att öka alla fredskrafters organiserade styrka, oavbrutet förstärka massornas aktivitet till fredens försvar och stärka samarbetet med alla stater, som inte är intresserade av nya krig.

Kampen för fred och fredlig samlevnad försvagar imperialismens front, isolerar imperialismens mest aggressiva kretsar från folkmassorna och främjar arbetarklassens revolutionära kamp och folkens nationella frihetskamp.

Kampen för fred och fredlig samlevnad är organiskt förknippad med den revolutionära kampen mot imperialismen. "Under fredlig samlevnad skapas", skrev de 81 kommunistiska partierna i sin Deklaration 1960, "gynnsamma möjligheter för en utveckling av klasskampen i de kapitalistiska länderna och för folkens nationella frihetsrörelse i de koloniala och beroende länderna. Framgångar för den revolutionära klasskampen bidrar i sin tur till att konsolidera den fredliga samlevnaden."

Under förhållanden av fredlig samlevnad har nya betydande segrar under de senaste åren vunnits i proletariatets klasskamp och i folkens kamp för nationell frihet; den revolutionära världsprocessen utvecklas framgångsrikt.

Att isolera kampen för fredlig samlevnad mellan stater med olika samhällssystem från den revolutionära kampen mot imperialismen och kolonialismen, för oavhängighet och socialism, att ställa dem mot varandra, såsom de kinesiska kamraterna gör, innebär därför att reducera den fredliga samlevnadens princip till en tom fras, att beröva den dess reella innehåll, att faktiskt ignorera nödvändigheten av beslutsam kamp mot imperialismen, för fred och fredlig samlevnad, vilket skulle vara fördelaktigt endast för imperialisterna.

I sitt brev av den 14 juni beskyller KKP: s CK kommunistiska partier för att utsträcka den fredliga samlevnaden mellan stater med olika samhällssystem till att gälla relationerna mellan utsugare och utsugna, mellan förtryckta och förtryckande klasser, mellan de arbetande massorna och imperialisterna. Detta är i sanning ett chockerande påhitt och förtal mot broderpartierna, som leder proletariatet i dess klassdrabbningar mot kapitalet och alltid stöder den revolutionära kampen och de rättvisa frihetskrigen mot imperialismen.

KKP-ledarna har så svaga argument i kampen mot SUKP och andra broderpartier, att de är tvungna att tillgripa allehanda knep. Först tillskriver de oss helt omotiverade, av dem själva fritt uppfunna teser, och sedan börjar de anklaga oss, kämpa mot oss genom att avslöja dessa teser. Just så ligger saken till med deras absurda påståenden, att SUKP och övriga broderpartier håller på att avstå från revolutionen och ersätta klasskampen med fredlig samlevnad. I varje politisk studiecirkel i vårt land känner man utmärkt väl till att när vi talar om fredlig samlevnad, så menar vi härmed de statliga relationerna mellan de socialistiska och de kapitalistiska länderna. Den fredliga samlevnadens princip kan självfallet inte alls utsträckas till att gälla relationerna mellan de antagonistiska klasserna inom de kapitalistiska staterna, det är otillåtligt att utsträcka denna princip till att gälla arbetarklassens kamp mot bourgeoisin, för sina klassintressen, och de förtryckta folkens kamp mot kolonialisterna. SUKP vänder sig beslutsamt mot fredlig samlevnad på ideologins område. Detta är elementära sanningar, som det är på tiden att alla som anser sig vara marxister-leninister inhämtar.

III.

Allvarliga meningsskiljaktigheter föreligger mellan KKP å ena sidan och SUKP och övriga marxist-leninistiska partier å den andra om kampen mot följderna av den stalinska personkulten.

KKP-ledarna har åtagit sig rollen som försvarare av personkulten och som distributörer av Stalins felaktiga idéer. De söker påtvinga andra partier de förhållanden, den ideologi och moral samt de former och metoder för ledningen, som blomstrade under personkultens tid. Vi säger rent ut, att denna roll är tarvlig, och den kommer inte att skänka vare sig heder eller ära. Det kommer inte att lyckas för någon att driva in marxist-leninisterna och de framstegsvänliga människorna på en väg, som innebär försvar av personkulten!

Sovjetfolket och den kommunistiska världsrörelsen har vederbörligen uppskattat det mod, den djärvhet och den verkligt leninska principfasthet, som vårt parti och dess centralkommitté med kamrat N.S. Chrusjtjov i spetsen visat i kampen mot följderna av personkulten.

Alla vet, att vårt parti gjorde detta för att avlägsna den tunga börda, som fjättrade det arbetande folkets mäktiga krafter, och därigenom påskynda sovjetsamhällets utveckling. Vårt parti gjorde detta för att rentvå socialismens ideal, testamenterade till oss av den store Lenin, från de fläckar som satts på dem genom missbruk av personlig makt och genom godtycke. Vårt parti gjorde detta för att för alltid förhindra en upprepning av de tragiska händelser, som åtföljde personkulten, och för att alla som kämpade för socialismen skulle dra lärdom av våra erfarenheter.

Hela den kommunistiska rörelsen uppfattade riktigt och stödde kampen mot den för marxismen-leninismen främmande personkulten och dess skadeverkningar. På sin tid gillades detta också av de kinesiska ledarna, de talade om 20:e SUKP-kongressens ofantliga internationella betydelse.

I sitt öppningstal vid Kinas kommunistiska partis 8:e kongress i september 1956 sade kamrat Mao Tsetung:

"De sovjetiska kamraterna och sovjetfolket har handlat enligt Lenins anvisningar. På kort tid har de nått strålande framgångar. SUKP:s 20:e kongress, som hölls för inte så länge sedan, utformade även många riktiga politiska ståndpunkter och fördömde brister i partiarbetet. Man kan med tillförsikt säga, att deras arbete i framtiden kommer att få en utomordentligt stor utveckling."

I KKP:s CK:s politiska rapport, som framlades på kongressen av kamrat Liu Shao-chi, vidareutvecklades detta omdöme:

"Sovjetunionens kommunistiska partis 20:e kongress i februari detta år är en mycket viktig politisk händelse av världsomfattande betydelse. Kongressen utarbetade inte bara den storslagna sjätte femårsplanen och en hel rad av mycket viktiga politiska direktiv, som syftar till en vidareutveckling av socialismens sak, och fördömde personkulten, som hade lett till allvarliga konsekvenser inom partiet, utan framlade också förslag om en vidareutveckling av den fredliga samlevnaden och det internationella samarbetet samt gjorde en framstående insats ifråga om internationell avspänning."

I rapporten om förändringarna i partistadgan, vilken likaledes avgavs på KKP:s 8:e kongress, sade kamrat Teng Hsiao-ping:

"Leninismen kräver, att beslut rörande alla viktiga frågor inom partiet skall fattas av vederbörande kollektiv och inte enväldigt. SUKP:s 20:e kongress klargjorde övertygande den mycket stora betydelsen av att man orubbligt efterlever principen om kollektiv ledning och bekämpar personkulten. Detta klarläggande har haft en ofantlig inverkan inte bara på SUKP utan också på övriga kommunistiska partier i världens alla länder."

I den kända redaktionella artikeln i tidningen Jen Min Jih Pao, "Än en gång om de historiska erfarenheterna av proletariatets diktatur" (december 1956), skrev de kinesiska kamraterna:

"Sovjetunionens kommunistiska partis 20:e kongress visade den största beslutsamhet och djärvhet när det gällde att avveckla Stalinkulten, avslöja det allvarliga i Stalins fel och undanröja följderna av Stalins fel. I hela världen ger marxist-leninisterna och de som sympatiserar med kommunismens sak sitt stöd åt Sovjetunionens kommunistiska partis ansträngningar att rätta till felen och önskar att sovjetkamraternas ansträngnigar skall krönas med fullständig framgång."

Och detta är verkligen sant.

Varje objektiv person, som jämför dessa uttalanden av de kinesiska ledarna med det som sägs i brevet från KKP:s CK av den 14 juni, blir övertygad om att de gjort en helomvändning i sin bedömning av vårt partis 20:e kongress.

Men är vacklan och omsvängningar tillåtliga i sådana principfrågor? Självfallet inte. Antingen det ena eller det andra: antingen hade de kinesiska ledarna tidigare inte några meningsskiljaktigheter med SUKP: s CK i dessa principfrågor eller också var alla dessa uttalanden falska.

Som bekant är praktiken det bästa sanningskriteriet.

Just praktiken vittnar övertygande om vilka underbara resultat förverkligandet av 20:e, 21:a och 22:a SUKP-kongressens politik medfört i vårt lands liv. Under de tio år som förflutit sedan vårt parti gjorde en markant vändning i riktning mot ett återupprättande av de leninska principerna och normerna för partilivet har sovjetsamhället nått i sanning storslagna resultat i ekonomins utveckling, kulturens och vetenskapens uppsving, höjningen av folkets standard, stärkandet av värnkraften och framgångarna för sin utrikespolitik.

Den atmosfär av fruktan, misstänksamhet och osäkerhet, som förgiftade folkets liv under personkultens liv, tillhör nu för alltid det förgångna. Det går inte att förneka, att sovjetmedborgaren har börjat leva bättre och åtnjuta socialismens fördelar. Fråga arbetaren som fått en ny lägenhet (och det finns miljoner sådana!), fråga pensionären som fått sin ålderdom tryggad, kollektivbrukaren som nu är välbärgad, fråga de tusentals och åter tusentals personer som oförskyllt drabbades av repressalier under personkultens tid och som nu återfått friheten och sitt goda namn och rykte, så får ni veta vad segern för 20:e SUKP-kongressens leninistiska kurs i praktiken innebär för sovjetmedborgarna.

Fråga de människor, vilkas fäder och mödrar föll offer för repressalierna under personkultens tid, vad det betyder för dem att få erkänt att deras fäder, mödrar och bröder var hederliga människor och att de själva inte är utstötta i vårt samhälle utan värdiga söner och döttrar av det sovjetiska fosterlandet med alla deras rättigheter.

Industri, jordbruk, kultur, vetenskap och konst - vart ni än vänder blicken finner ni överallt ett snabbt framåtskridande. Våra rymdskepp färdas nu genom universums vidder och detta är också en glänsande bekräftelse på riktigheten i den kurs, som vårt parti för sovjetfolket på.

Självfallet anser vi inte, att allt redan har gjorts för sovjetmedborgaren, för att förbättra hans tillvaro. Sovjetmedborgarna förstår, att förverkligandet av denna princip inte bara är beroende av våra önskningar. Man måste bygga upp det kommunistiska samhället, skapa ett överflöd av materiella nyttigheter. Därför arbetar vårt folk ihärdigt för att snabbare skapa materiella och andliga värden, för att föra kommunismens seger närmare. Alla kan se, att vi följer en riktig kurs, klart ser perspektiven för vår utveckling.

SUKP:s program utstakar en konkret plan för det kommunistiska uppbygget. Dess förverkligande kommer att ge sovjetfolket, den högsta levnadsstandarden och inleda den successiva övergången till den heliga kommunistiska principen "av envar efter förmåga, åt envar efter behov".

Sovjetmedborgaren finner det underligt och sällsamt, att de kinesiska kamraterna söker klandra SUKP:s program, den storslagna planen för att bygga upp det kommunistiska samhället.

Anspelande på det faktum, att vårt parti proklamerar som sin uppgift att kämpa för ett bättre liv för folket, insinuerar KKP-ledarna om något slags "förborgerligande" och "urartning" av sovjetsamhället. Enligt deras logik är det kommunism om folket går i bastskor och äter tunn kålsoppa ur en gemensam skål, men ifall det arbetande folket har det bra och vill ha det ännu bättre imorgon, så är det närapå en restauration av kapitalismen!

Och en dylik filosofi vill man presentera för oss som marxismenleninismens senaste upptäckt! Detta avslöjar helt upphovsmännen till sådana "teorier" såsom personer, vilka inte tror på sin styrka och förmågan hos arbetarklassen, som tog makten i sina egna händer och skapade sin egen socialistiska stat.

Går man till vårt lands historia, till SUKP:s program, skall man utan svårighet finna vad vi började med, då vi under Lenins ledning tog makten i egna händer, och vilka höjder sovjetfolket nått. Vårt land har blivit en mycket stark socialistisk makt. Beträffande industriproduktionens storlek ligger Sovjetunionen främst i Europa och på andra platser i världen och kommer snart att gå förbi USA och gå upp på första platsen. Den sovjetiska arbetarklassen, de sovjetiska kollektivbrukarna och de sovjetiska intellektuella är de som skapat alla våra segrar.

Vi är övertygade om att inte bara sovjetfolket utan också folken i de andra socialistiska länderna är i stånd till stora arbetsbedrifter: allt som behövs är att man tryggar en riktig ledning av arbetarklassen och bönderna, att de personer som utövar denna ledning tänker realistiskt och fattar beslut, som gör det möjligt att inrikta det arbetande folkets krafter och energi längs den riktiga vägen.

I sina försök att rättfärdiga personkulten har de kinesiska ledarna fyllt sitt brev med för marxismen främmande resonemang om klasskamp i Sovjetunionen, om föregivet felaktiga teser i SUKP:s program rörande hela folkets stat och hela folkets parti.

I detta brev ämnar vi inte analysera alla deras argument i detalj. Var och en som läser brevet från KKP: s CK av den 14 juni kommer utan tvivel att märka att de resonemang, som finns i brevet från KKP:s CK, är helt orkeslösa och isolerade från sovjetfolkets liv. Man undervisar oss om att det i sovjetsamhället alltjämt finns fientliga klasser och att det därför fortfarande är nödvändigt med proletariatets diktatur. Vad är det då för klasser? Brevet från KKP:s CK upplyser oss om att det är "borgerliga snyltgäster, parasiter, svartabörshajar, tjuvar, dagdrivare, ligister och förskingrare.

De kinesiska kamraterna har verkligen en underlig uppfattning om klasser och klasskamp. Sedan när räknas dessa parasitära element som en klass? Och vilken klass? En klass av dagdrivare och en klass av ligister, en klass av förskingrare eller en klass av parasiter. Kriminella har inte i något samhälle utgjort en bestämd klass. Aven en skolpojke känner till detta. Dessa element utgör naturligtvis inte heller i det socialistiska samhället någon klass. De är yttringar av kapitalismens kvarlevor.

Proletariatets diktatur är inte nödvändig för kampen mot sådana personer. Hela folkets stat kan helt klara denna uppgift och gör det också. Genom våra praktiska erfarenheter känner vi till att ju bättre partiets, fackföreningarnas och andra offentliga organisationers fostringsarbete är, ju större roll allmänheten spelar och ju bättre den sovjetiska milisen arbetar, desto effektivare förs kampen mot kriminaliteten.

Det går inte att förneka det faktum, att det nuvarande sovjetsamhället består av två huvudklasser, arbetarna och bönderna, samt de intellektuella, att ingen enda klass i sovjetsamhället har en sådan ställning att den kan utsuga andra klasser. Diktatur är ett klassbegrepp; över vem föreslår då de kinesiska kamraterna att man skall utöva proletariatets diktatur i Sovjetunionen: över kollektivbönderna eller folkets intellektuella? Man måste beakta, att arbetarklassen och bondeklassen väsentligt förändrats i det socialistiska samhället och att skillnaderna och gränserna mellan dem utplånas alltmer.

Efter socialismens fullständiga och slutgiltiga seger utövar arbetarklassen inte längre sin ledande roll genom proletariatets diktatur. Arbetarklassen förblir samhällets mest avancerade klass också under det allsidiga uppbygget av kommunismen. Dess ledande roll bestäms av dess ekonomiska ställning, av det faktum att den är direkt knuten till den socialistiska äganderättens högsta form, och att den är mest stålsatt genom decennier
av klasskamp och revolutionära erfarenheter.

De kinesiska kamraterna hänvisar till Karl Marx' uttalande att innehållet i övergångsperioden från kapitalism till kommunism inte kan vara något annat än proletariatets diktatur. Men när Marx sade detta åsyftade han kommunismen som helhet, som en enda samhällsekonomisk formation (vars första stadium är socialismen), till vilken man inte kan övergå utan socialistisk revolution och proletariatets diktatur. Det finns en rad uttalanden av V.I. Lenin, i vilka det fullkomligt klart understrykes, att proletariatets diktatur är nödvändig just för att övervinna utsugarklassernas motstånd, organisera det socialistiska uppbygget och säkerställa segern för socialismen, kommunismens första fas. Härav står det klart, att behovet av proletariatets diktatur bortfaller efter socialismens seger, då det i samhället endast finns arbetande människor, vänskapliga klasser, vilkas natur helt förändrats, och det inte finns någon att undertrycka.

Drar man ut det verkliga innehållet ur hela denna härva av pseudoteoretiska resonemang, som finns i brevet från KKP:s CK rörande dessa frågor, så är det följande: de kinesiska kamraterna vänder sig mot SUKP:s politik att utveckla den socialistiska demokratin, som deklarerats med sådan kraft i besluten av vårt partis 20:e, 21:a och 22:a kongress, i SUKP:s program. Det är alls ingen tillfällighet, att de ingenstans i sitt ordrika brev funnit plats att ens nämna demokratins utveckling under socialismen, under det kommunistiska uppbygget.

Det är svårt att i full utsträckning bedöma de motiv, som de kinesiska kamraterna låter sig ledas av, då de försvarar personkulten. Det är i själva verket första gången i den internationella kommunistiska rörelsens historia som vi stöter på ett öppet lovprisande av personkulten. Det måste sägas, att till och med under personkultens blomstring i vårt land nödgades sjalve Stalin i ord ta avstånd från denna småborgerliga teori och han sade, att denna teori härstammade från socialistrevolutionärerna.

Försöken att stödja sig på Marx och Lenin för att försvara personkultens ideologi kan bara väcka förvåning. Känner de kinesiska kamraterna verkligen inte till att Lenin redan under vårt partis tillblivelse förde en väldig kamp mot narodnikernas teorier om hjältar och massa, att man under Lenin tillämpade verkligt kollektiva metoder för ledningen i vårt partis CK och i sovjetstaten, att Lenin var en utomordentligt blygsam människa och skoningslöst gisslade alla yttringar av kryperi och servilitet för honom?

Självfallet har vårt parti eller de andra marxist-leninistiska partierna aldrig uppfattat kampen mot personkulten som ett förnekande av partioch statsledarnas auktoritet. SUKP har upprepade gånger framhållit, bl.a. på 20:e, 21:a och 22:a kongressen, att partiet sätter stort värde på sin lednings auktoritet, att partiet då det avslöjar personkulten och kämpar mot dess följder ger höga befattningar åt de funktionärer, som verkligen ger uttryck åt folkets intressen och ger alla sina krafter åt kampen för kommunismens seger och därför åtnjuter välförtjänt auktoritet.

IV.

Nästa stora fråga, som står i centrum för meningsskiljaktigheterna, är frågan om vägarna och metoderna för arbetarklassens revolutionära kamp i de kapitalistiska länderna och den nationella frihetskampen samt vägarna för hela mänsklighetens övergång till socialismen.

I de kinesiska kamraternas framställning ser meningsskiljaktigheterna i denna fråga ut så här: ena sidan, dvs. de själva, är för världsrevolutionen, medan andra sidan, SUKP och de marxist-leninistiska partierna, glömt revolutionen, t.o.m. "fruktar" den och i stället för revolutionär kamp är måna om sådana för en verklig revolutionär "ovärdiga" ting som fred, de socialistiska ländernas ekonomiska utveckling och höjning av deras folks standard och kampen för det arbetande folkets demokratiska rättigheter och livsintressen i de kapitalistiska länderna.

Men i verkligheten ligger divergensen mellan KKP:s åsikter och den internationella kommunistiska rörelsen på ett helt annat plan: de ena, dvs. KKP-ledarna, talar i tid och otid om en världsrevolution och stoltserar av varjehanda anledning och ofta även utan anledning med "revolutionära" fraser, medan de andra, just de som de kinesiska kamraterna kritiserar; tar allvarligt på frågan om revolutionen och i stället för att svänga sig med högljudda fraser arbetar segt i en strävan att finna de riktigaste och mot epokens förhållanden svarande vägarna för socialismens seger samt bedriver en hårdnackad kamp för nationell oavhängighet, demokrati och socialism.

Låt oss granska de kinesiska kamraternas grundläggande åsikter i den moderna revolutionära rörelsens frågor.

Främjas ländernas och folkens övergång till socialismen av tesen att man i "världsrevolutionens" namn skall upphöra med att kämpa för fred, avstå från politiken för fredlig samlevnad och fredlig ekonomisk tävlan, från kampen för det arbetande folkets livsintressen och demokratiska omdaningar i de kapitalistiska länderna? Är det sant, att kommunisterna i socialismens länder, när de går in för fred och bedriver den fredliga samlevnadens politik, endast tänker på sig själva och glömt sina klassbröder i kapitalets länder?

Var och en som reflekterat över innebörden i den nuvarande kampen för fred och mot ett termonukleärt krig förstår, att de sovjetiska kommunisterna och broderpartierna i de andra socialistiska länderna genom sin fredspolitik ger ovärderligt bistånd åt arbetarklassen och hela det arbetande folket i de kapitalistiska länderna. Och frågan gäller inte bara att ett avvärjande av ett termonukleärt krig betyder att rädda arbetarklassen, folken i hela länder och t.o.m. på hela kontinenter från undergång, fast enbart detta är tillräckligt att rättfärdiga vår politik.

Det är dessutom så, att denna politik är det bästa sättet att hjälpa den internationella revolutionära arbetarklassen att nå sina viktigaste klassmål. Är det inte ett väldigt bidrag till arbetarklassens kamp att de socialistiska länderna under fredliga förhållanden de själva tillvunnit sig uppnår
strålande framgångar i näringslivets utveckling, ständigt nya segrar inom vetenskapen och tekniken, oavlåtligt förbättrar människornas levnadsoch arbetsförhållanden, utvecklar och förbättrar den socialistiska demokratin?

Vid åsynen av dessa framgångar och segrar kommer varje arbetare i ett kapitalistiskt land att säga: "Socialismen bevisar i handling att den är bättre än kapitalismen. Det lönar sig att kämpa för detta system." Under nuvarande förhållanden vinner socialismen människors känsla och förnuft inte bara genom böcker utan framför allt genom sina handlingar, genom sitt levande exempel.

Deklarationen 1960 anser att det viktigaste utmärkande draget för vår tid är, att det socialistiska världssystemet håller på att förvandlas till den avgörande faktorn i det mänskliga samhällets utveckling. Alla kommunistiska partier, som deltog i konferensen, kom till den gemensamma slutsatsen, att den internationella arbetarklassen och dess skapelse, det socialistiska världssystemet, står i centrum för den nutida epoken.

Lösandet av den revolutionära rörelsens alla andra uppgifter är i oerhört hög grad beroende av det socialistiska världssystemets konsolidering. Det är därför som kommunist- och arbetarpartierna förpliktat sig "att outtröttligt stärka folkens stora socialistiska gemenskap, vars internationella roll och inflytande på världshändelsernas gång växer för varje år." Vårt parti anser det vara sin högsta internationella plikt att realisera denna utomordentligt viktiga uppgift.

V.I. Lenin lärde, att "...vår huvudsakliga inverkan på den internationella revolutionen utövar vi genom vår ekonomiska politik. Till detta fält har kampen överförts i världsmåttstock. Löser vi denna uppgift, då har vi segrat i internationell måttstock, säkert och för alltid." (Skrifter, b. 32, sid. 413, ry.)

De sovjetiska kommunisterna har med fasthet tillägnat sig den store Lenins anvisning, den följs av kommunisterna i de andra socialistiska länderna. Men nu visar det sig, att det finns kamrater som beslutat att Lenin har orätt.

Vad är detta: bristande tro på de socialistiska ländernas förmåga att besegra kapitalismen i ekonomisk tävlan? Eller är detta ståndpunkter hos personer, som efter att ha stött på svårigheter i det socialistiska uppbygget blivit besvikna och inte ser möjligheter att utöva den huvudsakliga inverkan på den internationella revolutionära rörelsen genom sina ekonomiska framgångar, genom exemplet med ett framgångsrikt uppbygge av socialismen i sina länder? De vill snarare uppnå revolutionen på andra, såsom det förefaller dem, kortare vägar. Men en revolution, som segrat, kan blott och bart genom folkets arbete utveckla sina framgångar, bevisa socialismens överlägsenhet över kapitalismen. Visserligen är detta inte lätt, i synnerhet inte om revolutionerna sker i länder, som fått ett underutvecklat näringsliv i arv från det förgångna. Men Sovjetunionens och många andra socialistiska länders exempel visar övertygande, att det också under dessa förhållanden är möjligt att nå mycket stora framgångar och visa hela världen socialismens överlägsenhet över kapitalismen, om ledningen utövas på rätt sätt.

Vidare: vilken situation är gynnsammast för den revolutionära kampen av arbetarklassen i de kapitalistiska länderna - en situation av fred och fredlig samlevnad eller en situation av ständig internationell spänning och kallt krig?

Det är inget tvivel om svaret på den frågan. Vem känner inte till att de styrande kretsarna i de imperialistiska staterna utnyttjar situationen av kallt krig för att uppamma chauvinism, krigshysteri och otyglad antikommunism för att ställa de mest rabiata reaktionärerna och profascisterna vid makten, för att avskaffa demokratin och sopa bort arbetarklassens politiska partier, fackföreningar och andra massorganisationer?

Kommunisternas kamp för fred stärker i oerhört hög grad deras kontakter med massorna, deras auktoritet och inflytande och bidrar till att skapa det som kallas revolutionens politiska armé.

Kampen för fred och fredlig samlevnad mellan stater med olika sociala system bromsar inte alls kampen för att uppnå den internationella arbetarklassens slutmål utan gör det i stället möjligt att utveckla denna kamp för fullt.

Det är svårt att tro, att de kinesiska kamraterna, erfarna människor som själva gjort revolution, inte förstår huvudsaken: att världsrevolutionen idag försiggår genom det socialistiska världssystemets stärkande och genom arbetarnas revolutionära klasskamp i de kapitalistiska länderna, genom kampen för nationell frihet och stärkandet av den politiska och ekonomiska självständigheten i de nyss frigjorda asiatiska och afrikanska staterna, genom kampen för fred, mot aggressionskrig, genom folkmassornas antimonopolistiska kamp och på många andra sätt, som man inte får ställa mot varandra, utan måste förena och inrikta mot ett mål - det imperialistiska herraväldets störtande.

De kinesiska kamraterna anklagar på ett högmodigt och kränkande sätt Frankrikes, Italiens, USA:s och andra länders kommunistiska partier för ingenting mindre än opportunism och reformism, för "övertro på parlamentarismen" och till och med för att förfalla till "borgerlig socialism—. På vilka grunder? 3o, därför att dessa kommunistiska partier inte för fram parollen om en omedelbar proletär revolution, trots att även de kinesiska ledarna bör förstå, att man inte får göra detta utan att en revolutionär situation är förhanden.

Varje skolad marxist-leninist vet, att ett för tidigt framförande av en paroll om väpnat uppror, medan en revolutionär situation inte råder i landet, innebär att man dömer arbetarklassen till nederlag. Känt är med vilket ytterligt allvar V.I. Lenin förhöll sig till denna fråga, med vilken politisk klarsynthet och kännedom om den konkreta situationen han valde tidpunkten för den revolutionära aktionen. Strax före Oktoberrevolutionen framhöll Lenin, att det ännu var för tidigt att gå till aktion den 24 oktober, och att det den 26 redan skulle vara för sent, man kunde förlora allt, och följaktligen måste man ovillkorligen ta makten den 25 oktober. Vem fastställer intensiteten i klassmotsättningarna, förhandenvaron av en revolutionär situation och väljer tidpunkten för aktionen? Endast arbetarklassen i varje land och dess förtrupp, det marxist-leninistiska partiet, kan göra detta.

Den internationella arbetarrörelsens historia visar, att ett parti, som kallar sig arbetarparti men bara sysslar med ekonomiska frågor, inte fostrar arbetarklassen i en revolutionär anda och inte förbereder den för politisk kamp och för erövring av makten, är ett dåligt parti. Det förfaller i sådana fall ofrånkomligen till reformistiska ståndpunkter. Men också ett parti, som isolerar den politiska kampens uppgifter från kampen för att förbättra arbetarklassens, böndernas och alla arbetande människors ekonomiska läge, är ett dåligt parti. Ett sådant parti isolerar sig oundvikligen från massorna. Endast om partiet rätt utnyttjar klasskampens alla former och skickligt förenar dem kan det bli ett verkligt revolutionärt, marxist-leninistiskt parti, massornas ledare och framgångsrikt föra arbetarklassen till storms mot kapitalet för att erövra makten.

De kinesiska ledarna betraktar det som en dödssynd hos många kommunistiska partier i de utvecklade kapitalistiska länderna, att dessa anser sina omedelbara uppgifter vara att kämpa för det arbetande folkets ekonomiska och sociala intressen och för demokratiska reformer, som är genomförbara även under kapitalismen och underlätta levnadsförhållandena för arbetarklassen, bönderna och befolkningens småborgerliga skikt samt främjar bildandet av en bred antimonopolistisk front, vilken skall tjäna som basis för den fortsatta kampen för den socialistiska revolutionens seger, dvs. att de sysslar just med det, som står skrivet i 1960 års Moskvadeklaration.

Genom att vända sig mot allt, som de utvecklade kapitalistiska ländernas kommunistiska partier för närvarande är sysselsatta med, har de kinesiska kamraterna inte visat vare sig elementär solidaritet med de kommunister, som kämpat mot kapitalet i klasskampens främsta linje, eller förståelse för de konkreta betingelserna i dessa länder och de specifika vägar, som arbetarklassens revolutionära rörelse följer där. I själva verket förkastar de "i revolutionens namn" just de vägar, som leder till revolution, och söker tvinga fram en kurs, som skulle isolera de kommunistiska partierna från massorna och leda till att arbetarklassen förlorar sina bundsförvanter i kampen mot monopolens herravälde och mot kapitalismen.

De kinesiska kamraterna har avvikit från den kommunistiska världsrörelsen också ifråga om formerna för de olika ländernas övergång till socialismen.

Det är känt att SUKP och de andra marxist-leninistiska partierna, som klart sagts i Moskvakonferensernas dokument och i SUKP:s program, utgår från möjligheten av fredlig och icke-fredlig övergång till socialismen. Trots detta påstår de kinesiska kamraterna envetet, att vårt parti och de andra partierna bara erkänner den fredliga vägen.

I sitt brev av den 30 mars 1963 framlade SUKP:s centralkommitté återigen sin inställning i denna fråga:

"Arbetarklassen och dess förtrupp - de marxistisk-leninistiska partierna - eftersträvar att genomföra den socialistiska revolutionen på fredlig väg, utan inbördeskrig. Ett förverkligande av denna möjlighet skulle motsvara arbetarklassens och hela folkets intressen, landets nationella intressen. Emellertid är valet av utvecklingsvägar för revolutionen inte bara beroende av arbetarklassen. Om utsugarklasserna tillgriper våld mot folket, blir arbetarklassen tvungen att använda den icke fredliga vägen för att erövra makten. Allt beror på de konkreta betingelserna, på det klassmässiga styrkeförhållandet inom landet och på världsarenan.

I vilken form övergången från kapitalism till socialism än må ske, är den naturligtvis möjlig endast genom socialistisk revolution, proletariatets diktatur i dess olika former. SUKP sätter högt värde på arbetarklassens självuppoffrande kamp med kommunisterna i spetsen i kapitalets länder och anser det vara sin plikt att ge dem allt bistånd och stöd."

Vi har många gånger klargjort vår ståndpunkt, och det är inte nödvändigt att mer ingående framlägga den här.

Men vad har då de kinesiska kamraterna för inställning i denna fråga? Denna inställning går som en röd tråd genom alla deras uttalanden och brevet från KKP:s CK av den 14 juni.

De kinesiska kamraterna anser att det viktigaste kriteriet på en revolutionär anda är att man alltid och i alla sammanhang bekänner sig till det väpnade upproret. De kinesiska kamraterna förnekar därmed faktiskt möjligheten att utnyttja fredliga kampformer för den socialistiska revolutionens seger, medan marxismen-leninismen lär oss, att kommunisterna bör behärska alla former av revolutionär klasskamp - såväl former med våld som utan våld.

En annan viktig fråga är frågan om sambandet mellan den internationella arbetarklassens kamp och de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska folkens nationella frihetsrörelse.

Den internationella revolutionära arbetarrörelsen, som idag representeras både av det socialistiska världssystemet och de kapitalistiska ländernas kommunistiska partier - och de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska folkens nationella frihetsrörelse är vår tids stora krafter. Riktiga relationer mellan dem utgör ett av huvudvillkoren för seger över imperialismen.

Hur löser då de kinesiska kamraterna denna fråga? Det framgår av deras nya "teori", enligt vilken vår tids viktigaste motsättning inte skulle vara motsättningen mellan socialismen och imperialismen, utan motsättningen mellan den nationella frihetsrörelsen och imperialismen. Den avgörande kraften i kampen mot imperialismen är enligt de kinesiska kamraternas mening inte det socialistiska världssystemet och inte den internationella arbetarklassens kamp, utan också här den nationella frihetsrörelsen.

Härigenom vill de kinesiska kamraterna tydligen på det lättaste sättet vinna popularitet hos de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska folken. Men må ingen låta sig bedragas av denna "teori". Dess faktiska innebörd är, vare sig de kineiska teoretikerna vill det eller ej, att isolera den nationella frihetsrörelsen från den internationella arbetarklassen och dess skapelse, det socialistiska världssystemet. Men detta skulle innebära en mycket stor fara för den nationella frihetsrörelsen själv.

Skulle i själva verket Asiens många folk ha kunnat segra trots all sin heroism och osjälviskhet, om inte Oktoberrevolutionen och därefter det socialistiska världssystemets uppkomst hade skakat imperialismen i dess grundvalar och underminerat kolonialisternas krafter?

Och ser inte de befriade folken nu, då de inträtt i en ny etapp av sin kamp samt koncentrerar ansträngningarna på att befästa de politiska vinningarna och den ekonomiska oavhängigheten, att det skulle ha varit oerhört mycket svårare, ja kanske alldeles omöjligt, att lösa dessa uppgifter utan de socialistiska staternas bistånd?

Marxist-leninister understryker alltid den nationella frihetsrörelsens världshistoriska betydelse och dess stora framtid, men de anser att en av de viktigaste förutsättningarna för dess fortsatta segrar är ett fast förbund med de kapitalistiska ländernas arbetarrörelse. Denna ståndpunkt fastställdes i 1960 års Deklaration. Den grundar sig på den leninistiska idén om arbetarklassens ledning (hegemoni) som förutsättning för seger i den antiimperialistiska kampen. Endast med denna hegemoni får denna rörelse sist och slutligen en verklig socialistisk karaktär och kulminerar med övergången till den socialistiska revolutionens väg.

Denna Lenins tanke har verifierats av Oktoberrevolutionens erfarenheter och erfarenheterna från andra länder, och den väcker inte tvivel hos någon. Det visar sig emellertid, att de kinesiska kamraterna vill "korrigera" Lenin och bevisa, att det inte är arbetarklassen utan småbourgeoisin eller den nationella bourgeoisin eller till och med "en del patriotiska kungar, prinsar och aristokrater", som skall ha hegemonin i den världsomfattande kampen mot imperialismen. Och efter detta vill KKP-ledningen lära den kommunistiska världsrörelsen att man aldrig och inte under några omständigheter får förlora den proletära klassinställningen!

Garantin för den internationella arbetarklassens och den nationella frihetsrörelsens framtida segrar är deras fasta förbund och samarbete, deras samfällda och av gemensamma intressen dikterade kamp mot imperialismen, där arbetarklassen genom sina uppoffringar och genom att osjälviskt tjäna alla folks intressen får sin ledande roll erkänd samt övertyga sina bundsförvanter om att dess ledning är en pålitlig garanti för såväl dess egen som dess bundsförvanters seger.

Vårt leninistiska parti betraktar den nationella frihetsrörelsen som en integrerad del av den revolutionära världsprocessen, som en mäktig kraft, som uppträder mot imperialismen. Den stora appellen från den vetenskapliga kommunismens grundläggare Marx och Engels - "Proletärer i alla länder, förena er!" - har blivit det internationella proletariatets kampfana. Vladimir Iljitj Lenin, som fortsatte Marx' och Engels' verk, framhöll under de nya historiska förhållanden, som uppstod efter Stora oktoberrevolutionens seger, särskilt det oupplösliga bandet mellan den socialistiska revolutionen och den nationella frihetsrörelsen.

Parollen "Proletärer i alla länder, förena er!" har varit och är huvudparollen i kampen för världsrevolutionens seger. Under de nya förhållandena har denna paroll fått ett bredare innehåll. Lenin gillade som bekant parollen "Proletärer i alla länder och förtryckta folk, förena er!". I denna paroll understryks proletariatets ledande roll och den nationella frihetsrörelsens ökade betydelse. Vårt parti låter sig i hela sin verksamhet strikt ledas av denna marxist-leninistiska internationalistiska princip.

Man frågar sig: hur skall man förklara KKP-ledningens felaktiga teser i samtidens fundamentala problem? Antingen har de kinesiska kamraterna helt isolerat sig från den faktiska verkligheten, visar en dogmatisk och världsfrämmande inställning till problemen om krig, fred och revolution och förstår inte den nutida epokens konkreta förhållanden. Eller också ligger det andra syften, som inte har något med revolutionen att skaffa, bakom det öronbedövande larm om "världsrevolution", som de kinesiska kamraterna ställt till med.

Allt detta visar hur felaktig och ödesdiger den kurs är som KKP-ledningen söker påtvinga den kommunistiska världsrörelsen. Det som de kinesiska ledarna föreslår som "generallinje" är inget annat än en uppräkning av arbetarklassens allmännaste uppgifter, gjord utan hänsyn till tiden och det faktiska förhållandet mellan klasskrafterna, utan hänsyn till särdragen i den nutida historiska etappen. De kinesiska kamraterna märker inte eller vill inte märka hur uppgifterna för vår rörelse ändras under den nuvarande epokens betingelser. Genom att reducera generallinjen till uppgifter av allmän natur, vilka bevarar sin giltighet under alla etapper av övergången från kapitalism till socialism, berövar de den dess konkreta karaktär, målmedvetenhet och verkliga effektivitet.

Då broderpartierna utarbetade sin nuvarande kurs, analyserade de konkret klasskrafternas fördelning såväl i de enskilda länderna som i världsmåttstock, särdragen för de två motsatta systemens utveckling och den nationella frihetsrörelsens utveckling under nuvarande etapp.

En exakt analys av förändringarna i världssituationen möjliggjorde för broderpartierna i hela världen att utarbeta en marxist-leninistisk karaktäristik av epoken: "Vår epok, vars huvudinnehåll är den med Stora socialistiska oktoberrevolutionen inledda övergången från kapitalismen till socialismen, är en epok av kamp mellan de två motsatta samhällssystemen, en epok av socialistiska revolutioner och nationella frihetsrevolutioner, en epok av imperialismens sammanbrott och kolonialsystemets avskaffande, en epok då allt fler folk slår in på socialismens väg, av socialismens och kommunismens seger i världsmåttstock."

Denna definition av den nuvarande epoken har tjänat som grundval för en riktig inställning vid utarbetande av den kommunistiska världsrörelsens strategi och taktik.

De marxist-leninistiska partierna har fastställt sin gemensamma linje, vars huvudsakliga satser kan sammanfattas i följande:

Karaktären och innehållet i den revolutionära världsprocessen under nuvarande epok bestäms av att den kamp mot imperialismen som utkämpas av de folk, som bygger upp socialismen och kommunismen, arbetarklassens revolutionära rörelse i de kapitalistiska länderna, de förtryckta folkens nationella frihetskamp och de allmänt demokratiska rörelserna flyter samman till en ström; den avgörande rollen i de antiimperialistiska revolutionära krafternas förbund spelar den internationella arbetarklassen och dess främsta skapelse, det socialistiska världssystemet, som utövar sitt huvudinflytande på den socialistiska världsrevolutionens utveckling genom exemplets makt, genom sitt ekonomiska uppbygge;

på grund av de uppkomna objektiva historiska förhållandena (den ytterligare skärpningen av imperialismens aggressivitet, tillkomsten av vapen med ofantlig förstörelsekraft osv.) intar kampen för att förebygga ett termonukleärt krig den centrala platsen bland alla de uppgifter, som de antiimperialistiska krafterna står inför under nuvarande epok. De kommunistiska partiernas främsta uppgift är att sammansluta alla fredsvänliga krafter för att försvara freden och rädda mänskligheten från en nukleär katastrof;

den socialistiska revolutionen genomförs som resultat av klasskampens inre utveckling i varje land, dess former och vägar bestäms av ifrågavarande lands konkreta förhållanden. Den allmänna lagen är att kapitalets makt störtas på revolutionärt sätt och att proletariatets diktatur upprättas i en eller annan form. Det är arbetarklassens och de kommunistiska partiernas uppgift att maximalt utnyttja nu förefintliga möjligheter till en fredlig väg för den socialistiska revolutionen, utan inbördeskrig, men samtidigt vara beredda på en icke fredlig väg, på väpnat undertryckande av bourgeoisins motstånd; den allmänt demokratiska kampen är en nödvändig beståndsdel av kampen för socialismen;

arbetarklassens och de kommunistiska partiernas mål i den nationella frihetsrörelsen är att slutföra den antiimperialistiska demokratiska revolutionens uppgifter, utveckla och befästa den nationella fronten, grundad på förbund med bönderna och den patriotiskt inställda nationella bourgeoisin samt förbereda betingelserna för att bilda en nationell demokratisk stat och övergå till en ickekapitalistisk utvecklingsväg;

relationer av samarbete och ömsesidigt bistånd mellan de socialistiska länderna, sammanhållning och enhet inom den internationella kommunistoch arbetarrörelsen samt trohet mot gemensamt utarbetade ståndpunkter och värderingar samt mot de leninistiska principerna för partilivet och för relationerna mellan partierna utgör nödvändiga betingelser för en fram gångsrik lösning av de historiska uppgifter, som kommunisterna står inför.

Detta är huvudvägarna för den revolutionära världsprocessens utveckling under vår epok, detta är huvudpunkterna för den internationella kommunistiska rörelsens generallinje under nuvarande etapp. Kampen för fred, demokrati, nationellt oberoende och socialism - det är i korthet innebörden i denna generallinje. Denna linjes konsekventa genomförande i praktiken är en borgen för den kommunistiska världsrörelsens framgångar.

Alla dessa ytterst viktiga principiella punkter för den internationella kommunistiska rörelsen under nuvarande betingelser, vilka kollektivt utformades av de broderliga kommunist- och arbetarpartierna i Deklarationerna 1957 och 1960, har kommit till uttryck i SUKP:s nya program, som helt grundar sig på en marxist-leninistisk sammanfattning av de revolutionära erfarenheterna såväl i vårt land som i internationell måttstock.

V.

KKP-ledarnas felaktiga åsikter i nutidens grundläggande politiska och teoretiska frågor är oupplösligt förknippade med deras praktiska verksamhet, som syftar till att undergräva det socialistiska världslägrets och den internationella kommunistiska rörelsens enhet.

De kinesiska kamraterna erkänner i ord, att enheten mellan Sovjetunionens och Kinesiska folkrepubliken är en stöttepelare för hela den socialistiska gemenskapen, men i själva verket undergräver de förbindelserna med vårt parti och med vårt land i alla riktningar.

KKP-ledningen talar ofta om sin trohet mot de socialistiska ländernas gemenskap. De kinesiska kamraternas hållning till denna gemenskap gendriver emellertid deras braskande deklarationer.

Statistiken visar, att Kinesiska folkrepubliken under de senaste tre åren reducerat handeln med den socialistiska gemenskapens länder till mindre än hälften. En del socialistiska länder har särskilt starkt fått känna på resultaten av denna de kinesiska kamraternas kurs.

Den kinesiska ledningens handlande står i skriande motsättning inte bara till principerna för de ömsesidiga relationerna mellan de socialistiska länderna utan också i en rad fall till allmänt vedertagna regler och normer, som alla stater bör hålla sig till.

Kränkningen av tidigare undertecknade avtal har tillfogat en del socialistiska staters folkhushållning allvarlig skada. Det är helt begripligt, att även Kinas eget näringsliv vållas rätt stort avbräck genom inskränkningen i de ekonomiska förbindelserna.

För att i folkmassornas ögon rättfärdiga sitt handlande framförde ledningen för Kinas kommunistiska parti för kort tid sedan en teori om att "förlita sig på de egna resurserna". Att utföra det socialistiska uppbygget i varje land med stöd framför allt av folkets egna ansträngningar och med bästa möjliga utnyttjande av landets inhemska resurser är allmänt sett en riktig väg att lägga den materiella och tekniska grunden för socialismen. Uppbygget av socialismen i varje land är framför allt en sak för vederbörande lands folk, för dess arbetarklass och kommunistiska parti.

Sovjetunionen, som var det första socialistiska landet, nödgades bygga upp socialismen endast med stöd av de egna krafterna och utnyttjande av de inre resurserna. Och trots att det nu finns ett system av socialistiska länder, innebär detta inte, att folket i något land kan sitta med armarna i kors och uteslutande hoppas på hjälp från andra socialistiska länder. Varje socialistiskt lands kommunistiska parti anser det vara sin plikt att mobilisera alla inre reserver för ett framgångsrikt ekonomiskt uppbygge. Deklarationen av Kinas kommunistiska partis centralkommitté att det skall genomföra det socialistiska uppbygget huvudsakligen med egna krafter kan därför inte väcka invändningar i sin direkta betydelse.

Såsom framgår av hela texten i brevet från Kinas kommunistiska partis centralkommitté och av talrika uttalanden i den kinesiska pressen inläggs i denna tes dock faktiskt ett innehåll, som man på intet sätt kan vara överens om.

Under formuleringen "socialismens uppbygge huvudsakligen med egna krafter" döljer sig tanken att man skall skapa självtillräckliga nationella hushåll, för vilka de ekonomiska förbindelserna med andra länder inskränker sig till endast handel. Denna inställning söker de kinesiska kamraterna påtruga andra socialistiska länder.

Proklamerandet av kursen "förlitan på de egna krafterna" var uppenbarligen något som ledningen för Kinas kommunistiska parti behövde för att försvaga de intima vänskapsbanden mellan de socialistiska länderna. En sådan politik har naturligtvis ingenting gemensamt med den socialistiska internationalismens principer. Man kan inte bedöma den såsom något annat än ett försök att undergräva den socialistiska gemenskapens enhet.

Vid sidan av kursen på att inskränka de ekonomiska förbindelserna har ledningen för Kinas kommunistiska parti företagit en rad åtgärder, som syftat till att skärpa relationerna med Sovjetunionen.

De kinesiska ledarna undergräver sammanhållningen inte bara i det socialistiska lägret, utan också i hela den kommunistiska världsrörelsen, förtrampar den proletära internationalismens princper och kränker grovt normerna för de ömsesidiga relationerna mellan broderpartierna.

Ledningen för Kinas kommunistiska parti organiserar och stöder olika partifientliga renegatgrupper, som uppträder mot de kommunistiska partierna i USA, Brasilien, Italien, Belgien, Australien och Indien. I exempelvis Belgien stöder KKP-ledningen Grippa-gruppen, som uteslöts ur partiet på den senaste kongressen. I USA ger den stöd åt undermineringsverksamheten av den vänsteropportunistiska gruppen Hammer and Steel, som gjort kamp mot USA:s kommunistiska parti till huvudsyftet för sin verksamhet. I Brasilien får de fraktionsgrupper (t.ex. Amazonas-Grabois-gruppen), som uteslutits ur kommunistiska partiet, stöd från de kinesiska kamraternas sida.

I Australien har KKP:s centralkommitté försökt organisera splittringsverksamhet mot kommunistiska partiet och dess ledning med hjälp av en tidigare medlem i ledningen, E. Hill. Efter att på sin tid ha besökt Kinesiska folkrepubliken uppträdde E. Hill offentligt mot Australiens kommunistiska parti och försökte snickra ihop en grupp likasinnade. Sedan Australiens kommunistiska parti uteslutit Hill ur partiets centralkommitté, begav han sig demonstrativt till Peking.

I Italien uppmuntrar kinesiska representanter verksamheten av en grupp tidigare funktionärer i kommunistiska partiets Padua-federation, vilka utgett flygblad med en provokatorisk maning till "revolutionärt" uppror.

Särskilt bemödar sig kamraterna från KKP att utföra undermineringsarbete i kommunist- och arbetarpartierna i de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska länderna.

De kinesiska ledarna prisar avfällingar och renegater, som hamnat utanför den kommunistiska rörelsens led, och återger i sina tidningar och tidskrifter förtalsartiklar ur dessa renegatgruppers publikationer, riktade mot Sovjetunionens kommunistiska partis politik och mot hela den kommunistiska världsrörelsens linje.

Kinesiska representanter på Ceylon upprätthåller nära kontakt med E. Samarakkodys grupp, som är ett verktyg för den trotskistiska "4:e internationalen".

Trotskisterna från "4:e internationalen" försöker utnyttja de kinesiska kamraternas hållning för egna syften och har t.o.m. vänt sig till KKP:s centralkommitté med ett öppet brev, där de direkt förklarar: "4:e internationalen, som redan från första dagen av sin tillkomst har fört... en kamp mot de idéer ni vänder er mot idag, står på er sida... 4:e internationalens internationella sekretariat välkomnar den diskussion ni har igångsatt inom hela den kommunistiska rörelsen. Det manar er att utveckla den."

De kinesiska ledarna attackerar häftigt de kommunsitiska broderpartierna och deras ledare, som inte vill frångå den internationella kommunistiska rörelsens generallinje. De har publicerat och på många språk spridit artiklar, som skymfar verksamheten av USA:s, Frankrikes, Italiens och Indiens kommunistiska partier. Vilka skymford använder inte författarna av dessa artiklar mot kända ledare för broderpartierna! De talar om "dubbelspel" och "högeropportunism", "revisionism" och "oförenlighet med den kommunistiska moralens normer", "socialdemokratisk urartning" och "klenmodighet", "oansvarighet" och "pladder", "högfärd och ringaktning mot de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska ländernas revolutionära folk."

De kinesiska ledarna beskyller USA:s och Västeuropas kommunistiska partier för att göra "gemensam sak med de mest äventyrliga amerikanska imperialisterna". Ledningen för Indiens kommunistiska parti kallas aldrig för något annat än "klicken". Mot ledarna för de kommunistiska partierna i Frankrike, Italien, Indien och USA utslungas vidunderliga anklagelser om "bekymmer för imperialismens och alla reaktionärers öde". Och i sitt brev av den 14 juni sjunker KKP-ledningen så djupt att den insinuerar, att även SUKP skulle "uppträda som imperialismens medhjälpare". Ingen utom trotskisterna hade dittills vågat - med tanke på den uppenbara orimligheten - komma med dylika äreröriga beskyllningar mot Lenins stora parti!

Behöver man förvåna sig över att den imperialistiska propagandan gläds över dessa handlingar av de kinesiska kamraterna? Det är ingen tillfällighet, att den borgerliga pressen ideligen skriver om "kris" inom den internationella kommunistiska rörelsen och uppmanar de imperialistiska regeringarna att för sina intressen utnyttja de meningsskiljaktigheter, som uppstått genom KKP:s CK:s hållning.

KKP:s representanter har utträtt ur redaktionskollegiet för tidskriften Internationell revy (Fredens och socialismens problem), kommunist- och arbetarpartiernas kollektiva tidskrift för teori och information och stoppat denna tidskrifts utgivning på kinesiska för att därigenom beröva de kinesiska kommunisterna en objektiv källa till informationer om den internationella kommunistiska rörelsens verksamhet. Den kinesiska ledningens splittringsverksamhet inom den internationella kommunistiska rörelsens led framkallar berättigad indignation och opposition från de marxistleninistiska broderpartiernas sida.

I brevet från KKP: s centralkommitté heter det, att i relationerna mellan de kommunistiska broderpartierna är det för ett parti "otillåtligt att ställa sig över de andra broderpartierna och otillåtligt att blanda sig i broderpartiernas inre angelägenheter..." Det är en riktig och bra deklaration. Men det är just de kinesiska kamraterna, som själva tillgriper sådana otillåtliga handlingar. De struntar i den kommunistiska världsrörelsens intressen, handlar stick i stäv med de normer och principer, som framlagts i Deklarationerna 1957 och 1960, och söker ställa de andra broderpartierna under sitt inflytande och sin kontroll.

Ett åskådligt exempel på KKP-ledningens särskilda linje i det socialistiska lägret och i den internationella kommunistiska rörelsen är dess hållning i den albanska frågan. De albanska ledarna framträdde som bekant öppet under andra hälften av 1960 med ett vänsteropportunistiskt program i vår tids grundfrågor och började föra en fientlig politik mot SUKP och andra broderpartier. Den albanska ledningen inledde en antisovjetisk kampanj i landet, vilket ledde till att de politiska, ekonomiska och kulturella förbindelserna med Sovjetunionen bröts.

Det överväldigande flertalet kommunist- och arbetarpartier har resolut fördömt denna antileninistiska verksamhet av de albanska ledarna. En helt annan hållning intog KKP:s ledare, som gjorde allt för att kunna utnyttja de albanska ledarna som sitt språkrör. Det är nu bekant, att de kinesiska kamraterna direkt drev dem till öppen kamp mot Sovjetunionen och andra socialistiska länder och broderpartier.

I sina angrepp på SUKP och andra marxist-leninistiska partier ger KKP-ledningen särskilt utrymme åt den jugoslaviska frågan. De söker framställa det hela som om svårigheterna i den kommunistiska rörelsen beror på förbättringarna av Sovjetunionens och de andra socialistiska ländernas relationer till Jugoslavien. I strid mot fakta hävdar de envetet, att Jugoslavien inte är ett socialistiskt land.

SUKP tog som bekant år 1955 tillsammans med andra broderpartier initiativet till att normalisera relationerna till Jugoslavien för att eliminera den långvariga konflikt, som Stalin bär största ansvaret för. Vid den tiden hyste KKP-ledarna inga som helst tvivel om karaktären av det socialistiska Jugoslavien. Sålunda konstaterade tidningen Jen Min Jih Pao, att "Jugoslavien har redan nått viktiga framgångar i det socialistiska uppbygget"".

En objektiv analys av de social-ekonomiska processerna i Jugoslavien visar, att socialismens positioner stärkts under de efterföljande åren. Medan den socialistiska sektorn inom industrin år 1958 uppgick till 100 procent, inom lantbruket 6 procent och i handeln 97 procent, så uppgår den socialistiska sektorn nu till 100 procent i industrin, 15 procent i lantbruket och 100 procent i handeln. Under den tid, som gått sedan relationerna började normaliseras, har Jugoslaviens ståndpunkter närmat sig Sovjetunionens och de andra socialistiska ländernas i de utrikespolitiska frågorna.

Varför har då de kinesiska ledarna så markant ändrat sin inställning i den jugoslaviska frågan? Det är svårt att ge någon annan förklaring till detta än att de häri sett en enligt deras mening gynnsam anledning till att misskreditera SUKP:s och de andra marxist-leninistiska partiernas politik.

De sovjetiska kommunisterna vet, att det alltjämt råder meningsskiljaktigheter i en rad principiella ideologiska frågor mellan SUKP och JKF. Det har vi öppet sagt till de jugoslaviska ledarna och gör det fortfarande. Men det skulle vara oriktigt att fördenskull "utesluta" Jugoslavien från socialismen, att avskära det från de socialistiska länderna och driva det in i imperialismens läger, såsom KKP-ledarna gör.

Det finns nu 14 socialistiska länder i världen. Vi är fast övertygade om att deras antal kommer att bli betydligt större i en nära framtid. Den krets av frågor de broderpartier möter, som står vid den statliga ledningens roder, blir större, och vart och ett av dessa partier arbetar under olika förhållanden. Det är därför ingenting förvånande i att det under dylika förhållanden kan förekomma olika metoder hos broderpartierna vid lösningen av de ena eller andra frågorna. Hur skall då marxist-leninister uppträda i sådana fall? Förklara, att det ena eller andra socialistiska landet, vars ledare inte är överens med dem, inte längre är socialistiskt? Detta vore ju detsamma som rena godtycket, en sådan metod har ingenting gemensamt med marxismen-leninismen.

Om vi skulle följa de kinesiska ledarnas exempel, skulle vi på grund av våra allvarliga meningsskiljaktigheter med ledarna för Albanska arbetspartiet redan för länge sedan ha förklarat, att Albanien inte är ett socialistiskt land. Men det vore en oriktig, subjektiv inställning till frågan. Trots meningsskiljaktigheterna med de albanska ledarna, anser de sovjetiska kommunisterna Albanien vara ett socialistiskt land och vidtar för sin del åtgärder för att förhindra att Albanien avskiljs från den socialistiska gemenskapen.

Vi ser med beklagande, hur KKP: s ledare undergräver den traditionella sovjetisk-kinesiska vänskapen och försvagar enheten mellan de socialistiska länderna.

SUKP verkar och kommer att verka för den socialistiska gemenskapen och hela den kommunistiska världsrörelsens enhet och sammanhållning.

VI.

Låt oss göra några sammanfattningar!

Den tid, som gått efter antagandet av 1960 års Deklaration har fullständigt bestyrkt riktigheten i den internationella kommunist- och arbetarrörelsens marxistisk-leninistiska program. Sovjetunionens framgångar i det kommunistiska uppbygget och framgångarna för det socialistiska uppbygget i de andra socialistiska länderna utövar ett allt större revolutionerande inflytande på människornas sinnen i hela världen. Det revolutionära Kuba har tänt en socialistisk fyrbåk på det västra halvklotet. Avgörande slag har tillfogats det koloniala systemet, som står nära sin slutgiltiga avveckling. Nya segrar har vunnits av de imperialistiska ländernas arbetarklass. Den revolutionära världsrörelsen går orubbligt framåt.

Allt detta visar, att den kommunistiska världsrörelsens generallinje fastställdes riktigt i Deklarationen 1960. Nu består uppgiften i att arbeta och verka i enlighet med denna generallinje, utveckla och konkretisera den efter varje kommunistiskt partis förhållanden. Därför är alla försök att påtvinga den internationella kommunist- och arbetarrörelsen en ny generallinje, som sker i brevet från KKP:s centralkommitté den 14 juni, ohållbara och skadliga. Att anta denna "generallinje" skulle vara detsamma som att frångå 1960 års Deklaration, att instämma med programpunkter, som strider mot denna av 81 partier antagna Deklaration. Vårt parti kommer inte att göra det.

Vårt ärorika leninistiska parti har under hela sin historia fört en oförsonlig kamp mot höger- och vänsteropportunism, trotskism och revisionism, dogmatism och sekterism, nationalism och chauvinism i alla dess yttringar såväl inom landet som på den internationella arenan. I denna kamp för marxismen-leninismens renhet har vårt parti härdats och stärkts, och det fruktar inte några utfall av nutida splittrare och opportunister, varifrån de än må komma.

Livet visar, att SUKP, sedan det blivit hela folkets politiska organisation, har stärkt sina förbindelser med massorna, förvärvat än större styrka och utmärker sig för ännu fastare disciplin. I och med socialismens seger har arbetarklassens ideologi, marxismen-leninismen, blivit en ideologi för hela folket och för dess avancerade del. Arbetarklassens mål, kommunismens uppbygge, har blivit hela folkets mål. Och över detta ökade inflytande för den kommunistiska ideologin kan marxist-leninister naturligtvis endast glädjas. Vi kan säga, att vårt parti aldrig tidigare efter V.I. Lenins död varit så starkt, så skickat att lösa de djärvaste uppgifter förbundna med uppbyggandet av en ny värld.

Nu då socialismen segrat fullständigt och slutgiltigt i vårt land, då vi lägger sten till sten för kommunismens sköna byggnad, är vårt parti och hela sovjetfolket ännu mer övertygade om att marxismen-leninismens stora idéer skall triumfera i hela världen.

Vår övertygelse delas av de socialistiska ländernas folk och av det arbetande folket i hela världen, och de uppskattar i hög grad den stora insats Sovjetunionen gör för den gemensamma saken i kampen för freden, demokratin, den nationella friheten och oavhängigheten och socialismen.

Sovjetunionens kommunistiska parti har varit och är för nära vänskap med Kinas kommunistiska parti. Allvarliga meningsskiljaktigheter råder mellan oss och KKP-ledarna, men vi anser att relationerna mellan de båda partierna och mellan våra både folk måste uppbyggas utgående från att vi har ett gemensamt mål - att bygga upp ett nytt, kommunistiskt samhälle - och att vi har en gemensam fiende - imperialismen. De båda stora länderna Sovjetunionen och Kinesiska folkrepubliken kan med förenade ansträngningar göra mycket för kommunismens seger. Detta vet våra vänner och fiender mycket väl.

Ett möte mellan delegationer från KKP och SUKP försiggår nu i Moskva. KKP:s representanter på detta möte fortsätter tyvärr att tillspetsa situationen. SUKP:s delegation visar trots detta största tålamod och uthållighet och söker åstadkomma positiva resultat av förhandlingarna. Den närmaste framtiden kommer att utvisa, om de kinesiska kamraterna är överens om att vi skall bygga våra ömsesidiga relationer på basis av vad som förenar oss och inte på det som skiljer oss, på basis av marxismen-leninismens principer.

Våra fiender bygger sina beräkningar på en fördjupning av meningsskiljaktigheterna mellan KKP och SUKP. De försöker redan nu utröna, om det är något de kan dra fördel av. Den amerikanska tidningen Daily News skrev nyligen: "Låt oss hetsa det röda Ryssland och det röda Kina mot varandra, så de sliter varandra i stycken!" Vi kommunister får aldrig glömma dessa imperialisternas lömska beräkningar.

Vårt parti förstår sitt ansvar inför den internationella kommunistiska rörelsen och inför hela världens folk och manar de kinesiska kamraterna att gå in för att avveckla meningsskiljaktigheterna och stärka våra partiers verkliga enhet enligt marxismen-leninismens och den proletära internationalismens principer.

Vårt leninistiska parti har kämpat och kämpar tillsammans med alla broderpartier för arbetarklassens och alla arbetandes sammanhållning i kampen mot imperialismen, för fred, demokrati, nationell oavhängighet och socialism.

SUKP:s centralkommitté förklarar med all ansvarskänsla inför partiet och hela sovjetfolket, att vi har gjort och kommer att göra allt, som står i vår förmåga, för att stärka enheten med Kinas kommunistiska parti, för att sammansvetsa den kommunistiska världsrörelsen under Lenins fana, för att sammansvetsa länderna i det socialistiska världssystemet, för att effektivt hjälpa alla folk, som kämpar mot kolonialismen, för att stärka freden och för att kommunismens stora ideal skall segra på hela jorden.

Sovjetunionens alla arbetande människor kommer ännu fastare att sluta upp kring sitt kommunistiska parti och dess leninistiska centralkommitté samt sätta in all sin energi för att förverkliga det kommunistiska uppbyggets storslagna program.

SOVJETUNIONENS KOMMUNISTISKA PARTIS CENTRALKOMMITTÉ

(Pravda den 14 juli 1963)

NOTER

[*] Sådana påståenden framfördes i den ledande artikeln "Om USA:s kommunistiska partis deklaration" i tidningen Jen Min Jih Pao den 8 mars 1963.