Frågan om proletariatets diktatur har grundläggande betydelse för den moderna arbetarrörelsen i alla kapitalistiska länder utan undantag. För att vinna full klarhet i denna fråga måste man känna dess historia. I internationell måttstock sammanfaller historien om läran rörande den revolutionära diktaturen i allmänhet och proletariatets diktatur i synnerhet med den revolutionära socialismens historia och särskilt med marxismens historia. Vidare - och detta är naturligtvis det viktigaste - utgör historien om den förtryckta och exploaterade klassens alla revolutioner mot exploatörerna huvudmaterialet och huvudkällan till vårt vetande i frågan om diktaturen. Den som inte förstått, att varje revolutionär klass måste upprätta sin diktatur för att kunna segra, han har ingenting förstått av revolutionens historia eller vill inte veta någonting på detta område.
I rysk måttstock har det år 1902-1903 av Sarjas och Iskras[2] redaktion, eller rättare sagt, av G. V. Plechanov författade och av denna redaktion redigerade, ändrade och fastställda programmet för Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti i teoretiskt avseende en särskild betydelse. Frågan om proletariatets diktatur är i detta program klart och bestämt formulerad och därtill ställd just i samband med kampen mot Bernstein, mot opportunisterna. Men den allra största betydelsen har naturligtvis erfarenheterna av revolutionen, d. v. s. i Ryssland erfarenheterna av år 1905.
De tre senaste månaderna av nämnda år - oktober, november och december - utgjorde en period av utomordentligt kraftig, omfattande revolutionär masskamp - en period som förenade denna kamps två mäktigaste metoder - den politiska masstrejken och det väpnade upproret. (Vi anmärker inom parentes, att den bolsjevistiska kongressen, "Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis III kongress", redan i maj 1905 betecknade "uppgiften att organisera proletariatet för omedelbar kamp mot självhärskardömet genom väpnat uppror" "såsom en av partiets viktigaste och mest aktuella uppgifter" och uppdrog åt alla partiorganisationer att "klargöra de politiska masstrejkernas roll, vilka vid upprorets början och under dess förlopp kan vara av stor betydelse".)
För första gången i världshistorien uppnåddes ett sådant utvecklingsstadium och en sådan styrka i den revolutionära kampen, att det väpnade upproret framträdde i samband med masstrejken, detta specifikt proletära vapen. Det är klart, att denna erfarenhet har världsomfattande betydelse för alla proletära revolutioner. Och bolsjevikerna har med största uppmärksamhet och iver studerat denna erfarenhet, såväl dess politiska som dess ekonomiska sida. Jag hänvisar till analysen av de månatliga uppgifterna rörande de ekonomiska och politiska strejkerna år 1905, om formerna för sambandet mellan de förra och de senare, om det då för första gången i världen uppnådda utvecklingsstadiet av strejkkampen; denna analys gav jag i tidskriften Prosvesjtjenie 1910-1911 och gav ytterligare en kort sammanfattning därav i den utländska bolsjevistiska litteraturen under denna tidsperiod.
Genom masstrejkerna och det väpnade upproret kom frågan om den revolutionära makten och om diktaturen av sig själv på dagordningen, ty dessa kampmetoder ledde oundvikligt - först i lokalt omfång - till att de gamla myndigheterna drevs bort, att proletariatet och de revolutionära klasserna övertog makten, att godsägarna fördrevs, att fabrikerna ibland besattes o. s. v., o. s. v. Den revolutionära masskampen under denna period framkallade sådana i världshistorien förut okända organisationer som sovjeter av arbetardeputerade, och efter dem sovjeter av soldatdeputerade, bondekommittéer o. d. Resultatet var, att de grundläggande frågorna (sovjetmakten och proletariatets diktatur), vilka nu intresserar de klassmedvetna arbetarna i hela världen, praktiskt ställdes på dagordningen i slutet av år 1905. Medan sådana framstående representanter för det revolutionära proletariatet och den oförfalskade marxismen som Rosa Luxemburg genast uppskattade betydelsen av denna praktiska erfarenhet och uppträdde på möten och i pressen med kritisk analys av den, visade sig det överväldigande flertalet av de officiella representanterna för de officiella socialdemokratiska och socialistiska partierna, bland dem även reformisterna och personer som påminde om blivande "kautskyister" och "longuetister", anhängare av Hillquit i Amerika o. s. v., fullkomligt oförmögna att förstå denna erfarenhets betydelse och att fullgöra sin plikt som revolutionärer, d. v. s. att taga itu med studiet av och propagandan för lärdomarna av denna erfarenhet.
I Ryssland tog bolsjevikerna och mensjevikerna genast efter det beväpnade decemberupprorets nederlag 1905[3] itu med att draga lärdomar ur denna erfarenhet. Detta arbete påskyndades särskilt därigenom, att i april 1906 den så kallade "Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis enhetskongress" hölls i Stockholm, varvid både mensjevikerna och bolsjevikerna var representerade och formellt förenade sig. Förberedelserna till denna kongress bedrevs synnerligen energiskt av båda fraktionerna. Båda fraktionerna publicerade före kongressen, i början av 1906, utkast till sina resolutioner i alla de viktigaste frågorna. Dessa utkast, som jag publicerade i min broschyr "Referat om Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis enhetskongress (brev till Petersburgs arbetare)", Moskva, 1906 (110 sidor, varav nära hälften utgjordes av texten till båda fraktionernas resolutionsförslag och de av kongressen slutgiltigt antagna resolutionerna), utgör det viktigaste materialet för studiet av frågans dåvarande uppställning.
Diskussionerna om sovjeternas betydelse förknippades redan då med frågan om diktaturen. Bolsjevikerna hade redan före oktoberrevolutionen 1905 väckt frågan om diktaturen (se min broschyr "Socialdemokratins två taktiker i den demokratiska revolutionen", Genève, juli 1905, avtryckt i artikelsamlingen "Under tolv år"[4]). Mensjevikerna intog en avvisande inställning till denna paroll om "diktaturen". Bolsjevikerna betonade, att sovjeterna av arbetardeputerade faktiskt "utgjorde den revolutionära maktens embryo", som det bokstavligen hette i det bolsjevistiska resolutionsförslaget (sid. 95 i "Referatet"). Mensjevikerna erkände sovjeternas betydelse, de var för "medverkan till deras bildande" o. s. v., men de ansåg dem inte för den revolutionära maktens embryo, de talade överhuvud taget inte om en "ny revolutionär makt" av en eller annan typ och avvisade direkt parollen om diktatur. Det är inte svårt att se, att fröet till alla nuvarande meningsskiljaktigheter med mensjevikerna redan ligger i denna frågeställning. Det är inte heller svårt att se, att mensjevikerna (både de ryska och de icke-ryska, såsom kautskyisterna, longuetisterna o. s. v.) i och med denna sin frågeställning uppträdde och uppträder som reformister eller opportunister, vilka i ord erkänner den proletära revolutionen men i handling förnekar det allra väsentligaste och mest grundläggande i begreppet "revolution".
Redan före revolutionen 1905 analyserade jag i den ovannämnda broschyren "Två taktiker" mensjevikernas argument, då. de beskyllde mig för att "på ett omärkligt sätt ha förväxlat begreppen: revolution och diktatur" ("Under tolv år", sid. 459). Jag bevisade utförligt, att mensjevikerna just genom denna beskyllning ådagalägger sin opportunism, sin verkliga politiska natur som den liberala bourgeoisiens drabanter, som förmedlare av dess inflytande bland proletariatet. När revolutionen blir en obestridlig makt, då börjar också dess motståndare "erkänna revolutionen", sade jag och hänvisade (sommaren 1905) till de ryska liberalernas exempel, vilka förblev konstitutionella monarkister. Nu, år 1920, kunde man tillfoga att i Tyskland och i Italien de liberala borgarna, eller åtminstone de högst bildade och mest slipade bland dem, är redo att "erkänna revolutionen". Men genom att "erkänna" revolutionen och samtidigt vägra att erkänna en bestämd klass' (eller bestämda klassers) diktatur, ådagalade de dåtida ryska liberalerna och mensjevikerna och ådagalägger de nutida tyska och italienska liberalerna, Turati-anhängarna och kautskyisterna just sin reformism, sin fullständiga oduglighet som revolutionärer.
Ty när revolutionen redan blivit en obestridlig makt, när också liberalerna "erkänner" den, när de härskande klasserna inte bara ser, utan även känner de förtryckta massornas oövervinneliga kraft, då begränsas - såväl för teoretikerna som för de praktiska ledarna av politiken - hela frågan till en noggrann klassdefinition av revolutionen. Men utan begreppet "diktatur" kan man inte ge denna noggranna klassdefinition. Utan att förbereda diktaturen kan man inte vara revolutionär i handling. Denna sanning förstod inte mensjevikerna år 1905, och förstår inte de italienska, tyska, franska o. a. socialisterna år 1920, när de fruktar Kommunistiska Internationalens[5] stränga "villkor"; en fruktan som är typisk för folk, som kan erkänna diktaturen i ord, men inte förmår förbereda den i handling. Det skadar därför inte att utförligt återge en framställning av Marx' åsikter, som jag i juli 1905 riktade mot de ryska mensjevikerna, men som också gäller för de västeuropeiska mensjevikerna av år 1920 (jag ersätter tidningarnas namn o. d. med alt helt enkelt ange, när det rör sig om mensjeviker eller bolsjeviker).
"Mehring berättar i sina anmärkningar till Marx' av honom utgivna artiklar i Neue Rheinische Zeitung av 1848, att den borgerliga litteraturen bl. a. förebrådde denna tidning att den 'som enda medel att genomföra demokratin krävde omedelbart införande av diktaturen' (Marx, "Nachlass", band III, sid. 53). Ur vulgärt-borgerlig synpunkt utesluter begreppen diktatur och demokrati varandra. Borgaren, som inte förstår klasskampsteorin, som är van att på den politiska arenan se den lilla tvisten mellan bourgeoisiens olika cirklar och kotterier, förstår med diktatur upphävandet av alla demokratins friheter och garantier, varje slags godtycke och maktmissbruk i diktatorns personliga intresse. I grunden framträder just denna vulgärt-borgerliga synpunkt även hos våra mensjeviker, vilka förklarar bolsjevikernas förkärlek för 'diktatur'-parollen därmed, att Lenin 'lidelsefullt önskar pröva lyckan' (Iskra, nr 103, sid. 3, spalt 2). För att utreda för mensjevikerna begreppet klassdiktatur till skillnad från persondiktatur, och den demokratiska diktaturens uppgifter till skillnad från den socialistiska diktaturen, skadar det inte att uppehålla sig vid Neue Rheinische Zeitungs åsikter:

'Varje provisoriskt statstillstånd - skrev Neue Rheinische Zeitung den 14 september 1848 - efter en revolution kräver en diktatur, och en energisk diktatur. Vi har från början förebrått Camphausen' (preussisk statsminister efter den 18 mars 1848), 'att han inte uppträdde diktatoriskt, att han inte genast slog sönder och avlägsnade kvarlevorna av de gamla institutionerna[6]. Medan herr Camphausen således invaggade sig i konstitutionella drömmar, förstärkte det slagna partiet' (d. v. s. det reaktionära partiet) 'sin ställning i byråkratin och armén, ja, dristade sig t. o. m. här och var att övergå till öppen kamp.'

Med dessa ord, säger Mehring med rätta, sammanfattas i några få satser det, som Neue Rheinische Zeitung ingående hade behandlat i sina långa artiklar om regeringen Camphausen. Vad säger oss nu dessa Marx' ord? Att den provisoriska revolutionära regeringen måste uppträda diktatoriskt (en sats, som mensjevikerna, vilka avvisar diktaturparollen, absolut inte kunde förstå) ; att denna diktaturs uppgift är att tillintetgöra de gamla institutionernas kvarlevor (just det, som tydligt påvisas i den av Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis III kongress antagna resolutionen om kampen mot kontrarevolutionen och som utelämnats ur mensjevikernas resolution,[7] såsom vi ovan påvisade). För det tredje framgår slutligen ur dessa ord, att Marx gisslade de borgerliga demokraterna för deras 'konstitutionella illusioner' under revolutionens och det öppna inbördeskrigets epok. Meningen i dessa ord framgår särskilt tydligt ur en artikel i Neue Rheinische Zeitung, den 6 juli 1848.

'En konstituerande nationalförsamling - skrev Marx - måste framför allt vara en aktiv, revolutionärt aktiv församling. Församlingen i Frankfurt[8] företar parlamentariska skolövningar och låter regeringarna handla. Antag, att det skulle lyckas detta lärda koncilium att efter den allra mognaste överläggning tänka ut den bästa dagordning och den bästa författning, vartill tjänar den bästa dagordning och den bästa författning, om regeringen under tiden satt bajonetten på dagordningen?'

Här har vi innebörden av parollen: diktatur . . .
De stora frågorna i folkens liv avgöres endast genom makt. De reaktionära klasserna själva griper vanligen såsom de första till våldet, till inbördeskriget, 'sätter bajonetten på dagordningen', som det ryska självhärskardömet gjorde och fortsätter att göra systematiskt och oavlåtligt, överallt och allestädes, ända sedan den 22 (9) januari. Men så snart ett sådant läge uppstått, så snart bajonetten verkligen satts främst på den politiska dagordningen, så snart upproret visat sig vara nödvändigt och oundvikligt - då blir de konstitutionella illusionerna och parlamentariska skolövningarna bara en täckmantel för det borgerliga förräderiet mot revolutionen, en täckmantel för bourgeoisiens 'avvikande' från revolutionen. Då måste den verkligt revolutionära klassen framföra just diktaturparollen." [Se "Under tolv år", sid. 463-464, i uppl. av år1919 sid. 489-491.]
Så uttalade sig bolsjevikerna om diktaturen före oktoberrevolutionen 1905.
Efter denna revolutions erfarenheter undersökte jag ingående frågan om diktaturen i broschyren: "Kadetternas seger och arbetarpartiets uppgifter", Petersburg, 1906 (broschyren är daterad den 10 april [28 mars] 1906). Ur denna broschyr skall jag anföra alla de väsentligaste uttalandena, men anmärker, att jag i stället för ett antal egennamn helt enkelt anger, när det rör sig om kadetterna eller mensjevikerna. I allmänhet är broschyren riktad mot kadetterna och delvis mot de partilösa liberalerna, som till hälften är kadetter, till hälften mensjeviker. I det väsentliga hänför sig likväl allt som säges om diktaturen just till mensjevikerna, vilka i denna fråga för varje steg gled över till kadetterna.
"Vid samma tid, när skotten tystnat i Moskva, när militär- och polisdiktaturen firade sina vilda orgier, när avrättningarna och masstortyren utsträcktes till hela Ryssland - hörde man i kadetternas press tal mot våldet från vänster, mot de revolutionära partiernas strejkkommittéer.[9] Kadettprofessorerna, vilka för Dubasovs[Moskvas generalguvernör, som undertryckte december. upproret 1905. - Red.] räkning köpslog med vetenskapen, gick så långt, att de översatte ordet diktatur med orden 'förstärkt skydd'. 'Vetenskapsmännen' förvanskade t. o. m. sitt skollatin för att nedsätta den revolutionära kampen. Diktatur innebär - märk detta en gång för alla, herrar kadetter - en oinskränkt makt, som stödjer sig på våld och inte på lag. Under inbördeskriget kan varje segrande makt endast bli en diktatur. Men saken är den, att diktaturen kan vara en mindretalets diktatur över flertalet, polisklickens diktatur över folket, men också det överväldigande folkflertalets diktatur över en klick våldsmän, rövare och folkmaktens usurpatorer. Genom sin vulgära förvrängning av det vetenskapliga begreppet diktatur, genom sina jämmerrop över våldet från vänster under en epok, när det laglösaste, nedrigaste våld från höger fått fritt spelrum, har herrar kadetter tydligt visat, vilken ställning 'kompromissarna' intar i den skärpta revolutionära kampen. 'Kompromissaren' gömmer sig fegt undan när kampen flammar upp. När det revolutionära folket segrat (30 [17] oktober), kryper 'kompromissaren' fram ur sitt hål, kråmar sig skrytsamt, skrävlar och skriker med full hals: detta var en 'ärorik' politisk strejk. När kontrarevolutionen segrar - börjar 'kompromissaren' överhopa de besegrade med hycklande förmaningar och trösteord. Den segrande strejken var 'ärorik'. De besegrade strejkerna var brottsliga, råa, meningslösa och anarkistiska. Det besegrade upproret var vansinne, ett elementärt raseri, barbari och idioti. Med ett ord, 'kompromissarens' politiska samvete och politiska förstånd består i att krypa för dem, som. för ögonblicket är starkare, att gå i vägen för de kämpande, att hindra än den ena, än den andra sidan, att dämpa kampen och avtrubba det revolutionära medvetandet hos folket, som för en förtvivlad kamp för friheten." [Se "Kadetternas seger och arbetarpartiets uppgifter", Petersburg 1906, sid. 18-19. - Red.]
Vidare. Det är fullt motiverat att här anföra den mot hr R. Blank riktade utredningen av frågan om diktaturen. Denna R. Blank utlade år 1906 mensjevikernas åsikter i en tidning, som formellt var partilös men i verkligheten mensjevistisk, och prisade dem för att de "strävar efter att bringa den ryska socialdemokratiska rörelsen in på den väg, på vilken den internationella socialdemokratin går med Tysklands stora socialdemokratiska parti i spetsen."

Med andra ord, R. Blank, liksom kadetterna, satte bolsjevikerna såsom oförnuftiga, omarxistiska rebelliska o. s. v. revolutionärer, i motsats till de "förnuftiga" mensjevikerna och utgav också det tyska socialdemokratiska partiet såsom mensjevistiskt. Detta är den vanliga metoden hos den internationella strömning av socialliberaler, pacifister o. a., vilka i alla länder prisar reformisterna och opportunisterna, kautskyisterna och longuetisterna såsom "förnuftiga" socialister i motsats till de "vanvettiga" bolsjevikerna.
I den ovannämnda broschyren svarade jag hr R. Blank på följande sätt:
"Hr Blank sammanställer två perioder av den ryska revolutionen: den första perioden omfattar ungefär oktober-december 1905. Detta är den revolutionära virvelstormens period. Den andra är den nuvarande perioden, som vi naturligtvis med rätta kan kalla perioden av kadettsegrar vid dumavalen eller kanske, om vi riskerar att gå i förväg, kadettdumans period.
Om denna period säger hr Blank, att tanke och förnuft åter gjort sig gällande och att man kan återvända till medveten, planmässig och systematisk verksamhet. Den första perioden karakteriserar hr Blank däremot som en period, då teori och praktik gått isär. Alla socialdemokratiska principer och idéer hade försvunnit, taktiken, som alltid förkunnats av den ryska socialdemokratins grundläggare, var bortglömd, och t. o. m. den socialdemokratiska världsåskådningens grundpelare hade ryckts upp ur jorden.
Detta hr Blanks viktigaste påstående är en fråga om fakta. Marxismens hela teori skiljde sig från 'praktiken' under den revolutionära virvelstormen.
Är detta riktigt? Vilken är den marxistiska teorins första och viktigaste 'grundpelare'? Den att proletariatet är det moderna samhällets enda konsekvent revolutionära klass och därför går i spetsen för varje revolution. Nu är frågan: har inte den socialdemokratiska världsåskådningens 'grundpelare' ryckts upp ur jorden av den revolutionära virvelstormen? Tvärtom, virvelstormen har bekräftat den på det mest glänsande sätt. Just proletariatet var under denna period den främsta och i början nästan enda kämpen. Nästan för första gången i världshistorien utmärkte sig en borgerlig revolution genom en omfattande, hittills t. o. m. i de mera utvecklade borgerliga länderna okänd användning av det rent proletära kampmedlet: den politiska masstrejken. Proletariatet gick till omedelbar revolutionär kamp i en tid, när hrr kadetter och hr Blank & Co uppmanade att deltaga i Bulyginska duman,[10] när kadettprofessorerna uppmanade studenterna att studera.[11] Med sitt proletära kampvapen erövrade proletariatet åt Ryssland hela den, med förlov sagt, 'konstitution',[12] vilken sedan dess blott fördärvats, stympats och avstubbats. Proletariatet använde i oktober 1905 det taktiska stridsmedel, om vilket ett halvår tidigare Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis bolsjevistiska III kongress' resolution talat, när den lade särskilt stor vikt på den politiska masstrejkens förknippande med upproret; - just detta förknippande karakteriserar hela den 'revolutionära virvelstormens' period, hela sista kvartalet av 1905. På så sätt har vår småborgerliga ideolog vanställt verkligheten på det mest skamlösa och upprörande sätt. Han har inte påvisat ett enda faktum, som skulle vittna om att den marxistiska teorin och 'den revolutionära virvelstormens' praktiska erfarenhet går isär; han har försökt undanskymma det väsentligaste draget i denna virvelstorm, vilken på det mest glänsande sätt bekräftat 'alla socialdemokratiska principer och idéer', 'alla den socialdemokratiska världsåskådningens grundpelare'.
Vilken är då den verkliga orsaken, som leder hr Blank till denna vidunderligt falska uppfattning, att alla marxistiska principer och idéer skulle ha försvunnit under 'virvelstormens' period? Undersökningen av denna omständighet är mycket intressant; den avslöjar för oss än en gång den politiska kälkborgerlighetens sanna natur.
Vari bestod den huvudsakliga skillnaden mellan 'den revolutionära virvelstormens' period och den nuvarande 'kadett'-perioden ifråga om de olika metoderna för den politiska verksamheten, de olika metoderna för folkens historiska skapande? Framförallt och huvudsakligen däri, att man under 'virvelstormens' period använde en del speciella metoder för detta skapande, vilka är främmande för andra perioder av det politiska livet. Här har vi de väsentligaste av dessa metoder: 1. folket 'erövrade' den politiska friheten - den förverkligades utan varje rätt och lag och utan varje inskränkning (mötesfrihet åtminstone i universiteten, tryckfrihet, förenings- och kongressfrihet o.s.v.); 2. nya organ för den revolutionära makten bildades - sovjeter av arbetar-, soldat-, järnvägsarbetar- och bondedeputerade, nya maktorgan i stad och på land o.s.v., m. m. Dessa organ bildades uteslutande av de revolutionära befolkningsskikten, de bildades utanför alla slags lagar och normer, helt och hållet på revolutionär väg, som produkt av folkets primitiva skapande, som uttryck för folkets självverksamhet när det befriat eller befriar sig från gamla polisbojor. De var slutligen just maktorgan, hur outvecklade, elementära, formlösa och flytande de än var till sin sammansättning och i sin verksamhet. De handlade som makt, besatte exempelvis tryckerier (Petersburg), häktade polistjänstemän, som hindrade det revolutionära folket att förverkliga sina rättigheter (exempel härpå förekom också i Petersburg, där den nya maktens motsvarande organ var svagast och den gamla makten starkast). De handlade som makt i det de vände sig till hela folket med uppmaningen att inte ge den gamla regeringen pengar. De konfiskerade den gamla regeringens pengar (järnvägsmännens strejkkommittéer i södern) och använde dem för den nya, folkregeringens behov - ja, det var utan tvivel början till en ny, en folk-, eller om man så vill, en revolutionär regering. Till sin sociala och politiska karaktär var detta fröet till de revolutionära folkelementens diktatur. Ni häpnar, hr Blank och hr Kiesewetter? Ni ser här intet 'förstärkt skydd', vilket för bourgeoisien är detsamma som diktatur? Vi har redan sagt er, att ni inte har någon uppfattning av det vetenskapliga begreppet diktatur. Vi skall genast förklara för er detta begrepp, men först skall vi påvisa den 'revolutionära virvelstormens' tredje aktions-'metod': folket använder våld mot dem, som utövat våld mot folket.
De av oss beskrivna maktorganen var fröet till en diktatur, ty denna makt erkände ingen annan makt och ingen lag, inga normer, från vem de än utgått. En oinskränkt, utom lagen stående makt, stödd på våldet i ordets bokstavliga mening - detta är just en diktatur. Men den kraft, på vilken denna nya makt stödde sig och strävade att stödja sig på, var inte bajonettens makt, som en handfull militärer tillägnat sig, inte en 'poliskammar'-makt, inte penningens makt, inte någon som helst gammal, inrotad institutions makt. Ingenting dylikt. Den nya maktens organ förfogade varken över vapen, penningar eller gamla institutioner. Dess makt - kan ni föreställa er det, hr Blank och hr Kiesewetter? – hade ingenting gemensamt med de gamla maktmedlen, ingenting gemensamt med det 'förstärkta skyddet', ifall man inte avser att folket åtnjöt förstärkt skydd mot polisens och andra gamla maktorgans förtryck.
Varpå stödde sig då denna makt? Den stödde sig på folkmassan. Detta är den grundläggande skillnaden mellan denna nya makt och alla den gamla maktens tidigare organ. De senare var organ för ett fåtals makt över folket, över arbetar- och bondemassan. De förra var organ för folkets, för arbetarnas och böndernas makt över minoriteten, över en handfull polisförtryckare, en handfull privilegierade adelsmän och ämbetsmän. Detta är skillnaden mellan en diktatur över folket och det revolutionära folkets diktatur, lägg det väl på minnet, hr Blank och hr Kiesewetter! Den gamla makten kunde såsom minoritetens diktatur hålla sig kvar uteslutande med hjälp av polisknep, uteslutande genom att avhålla och förhindra folkmassorna från att få del av makten, att övervaka dess utövande. Den gamla makten misstrodde systematiskt massan, skydde ljuset, höll sig kvar med hjälp av bedrägeri. Den nya makten kunde hålla och höll sig som det överväldigande flertalets diktatur uteslutande på grund av oerhörda massors förtroende, uteslutande därigenom, att den på det mest fria, mest vida och effektiva sätt förmådde hela massan att ta del av makten. Ingenting dolt, ingenting hemligt, inga reglementen, inga formaliteter. Är du en arbetare? Vill du kämpa för Rysslands befrielse från en handfull polisförtryckare? Du är vår kamrat. Välj ditt ombud, genast, omedelbart; välj den du anser lämplig - vi upptar honom gärna och med glädje som fullt berättigad medlem av vår arbetardeputerades sovjet, av vår bondekomitté, soldatdeputerades sovjet o. s. v., o. dyl. Detta är en makt, som är öppen för alla, som gör allt inför massans ögon, som är tillgänglig för massan, som utgår direkt från massan, som är ett direkt och omedelbart organ för folkmassan och dess vilja. - Sådan var den nya makten, eller rättare sagt, dess grodder, ty den gamla maktens seger förtrampade mycket tidigt den unga plantan.
Ni kommer kanske att fråga, hr Blank eller hr Kiesewetter, varför man här behöver 'diktatur' och 'våld'. Behöver då den överväldigande massan bruka våld mot en handfull människor, kan tiotals och hundratals miljoner vara diktatorer över tusenden eller tiotusenden?
Denna fråga framställer vanligen personer, som för förstå gången ser ordet diktatur användas i en för dem ny betydelse. Människorna är vana att se endast polismakten, endast polisdiktaturen. Det förefaller dem sällsamt, att det kan finnas en makt utan varje slags polis, att det kan finnas en diktatur, som inte är en polisdiktatur. Ni säger, att miljonerna inte behöver anlita våld mot tusenden? Ni misstar er, och ni misstar er därför, att ni inte betraktar företeelserna i deras utveckling. Ni glömmer, att den nya makten inte faller från himmelen utan växer fram, uppstår vid sidan av den gamla, mot den gamla makten, i kamp mot den. Utan våld mot våldsmännen; som har maktens medel och organ i sina händer, kan man inte befria folket från våldsmännen.
Här har ni ett litet enkelt exempel, hr Blank och hr Kiesewetter, för att ni skall kunna tillägna er denna för kadettförståndet ouppnåeliga och för kadettanken 'svindlande' vishet. Föreställ er, att Avramov torterar och lemlästar Spiridonova.[13] På Spiridonovas sida står, låt oss säga, tiotals och hundratals obeväpnade människor. På Avramovs sida står en handfull kosacker. Vad skulle folket göra, om man inte torterade Spiridonova i pinorum? Det skulle använda våld mot Avramov och hans följe. Det skulle möjligen offra några av sina kämpar, som Avramov skulle skjuta ner, men det skulle i alla fall med våld avväpna Avramov och hans kosacker och därvid troligen på fläcken döda några av dessa, med förlov sagt, människor samt inspärra de övriga i något fängelse för att hindra dem från vidare gemenheter och för att överlämna dem åt folkdomstolen.
Här ser ni, hr Blank och hr Kiesewetter: när Avramov med sina kosacker torterar Spiridonova, så är detta militär- och polisdiktatur över folket. När det revolutionära folket (som är i stånd att kämpa mot våldsmännen och inte endast att förmana, trösta, beklaga, fördöma, jämra sig och stöna, som inte är kälkborgerligt och inskränkt, utan revolutionärt) använder våld mot Avramov och hans anhang - så är detta det revolutionära folkets diktatur. Det är diktatur, ty det är folkets makt över Avramov, en makt, som inte är begränsad av något slags lagar (kälkborgaren skulle troligen vara emot, att man med våld befriar Spiridonova från Avramov: det vore ju inte 'lagligt'! Har vi en sådan 'lag', som tillåter att döda Avramov? Har inte några av kälkborgerlighetens ideologer skapat teorin om, att man inte med våld skall motsätta sig det onda?) Det vetenskapliga begreppet diktatur innebär ingenting annat än den oinskränkta, av inga lagar och inga som helst regler bundna makten, som omedelbart stödjer sig på våldet. Ingenting annat än detta innebär begreppet 'diktatur' - lägg detta ordentligt på minnet herr kadetter. Vidare, i det av oss anförda exemplet ser vi just folkets diktatur, ty folket, befolkningens massa, den formlösa massan, som 'tillfälligt' samlas på ett bestämt ställe, uppträder själv och omedelbart på scenen, fäller och verkställer själv domen, använder sin makt, skapar en ny revolutionär rätt. Detta är slutligen just det revolutionära folkets diktatur. Varför endast det revolutionära och inte hela folkets? Därför att det bland hela folket, som ständigt och på det svåraste lider av Avramovs dåd, finnes personer, som är fysiskt undertryckta och förskrämda, andligt förslöade t. ex. genom teorin, att man inte med våld skall motsätta sig det onda, eller vilka helt enkelt utan teori, av fördom, vana och rutin är förslöade, likgiltiga människor, vad man kallar kälkborgare, brackor, som mera har förmåga att undvika den skarpa kampen, att kringgå den eller t. o. m. att gömma sig (man kunde råka illa ut i slagsmålet!). Det är därför, som diktaturen inte förverkligas av hela folket utan endast av det revolutionära folket, som likväl på intet sätt fruktar hela folket, som inför hela folket framlägger orsakerna till sina handlingar och alla deras detaljer, som gärna vill förmå hela folket att deltaga ej blott i statens 'förvaltning', utan även i makten, även i själva organisationen av staten.
Det av oss anförda enkla exemplet innehåller sålunda alla element av det vetenskapliga begreppet: 'det revolutionära folkets diktatur', och även av begreppet 'militär- och polisdiktatur'. Från detta enkla exempel, som t. o. m. en lärd kadettprofessor kan förstå, kan vi övergå till samhällslivets mera komplicerade företeelser.
Revolutionen, i detta ords trängre, omedelbara betydelse, är just en sådan period i folkets liv, när den under århundraden samlade förbittringen över avramovarnas dåd bryter sig fram i handlingar och inte i ord, i den miljonhövdade folkmassans och inte enskilda personers handlingar. Folket vaknar och reser sig för att befria sig från avramovarna. Folket frigör det ryska livets otaliga spiridonovor från avramovarna, brukar våld mot avramovarna, erövrar makten över avramovarna. Detta försiggår naturligtvis inte så enkelt och så 'plötsligt' som i det av oss för hr professor Kiesewetters räkning förenklade exemplet - denna folkets kamp mot avramovarna, kampen i trängre, omedelbar mening, denna folkets befrielse från avramovarna sträcker sig över månader och år av 'revolutionära virvelstormar'. Denna folkets självbefrielse från avramovarna är just det reala innehållet av det, som man kallar den stora ryska revolutionen. Om man betraktar denna frigörelse ur synpunkten av det historiska skapandets metoder, försiggår den i de former, vilka vi just beskrev, då vi talade om den revolutionära virvelstormen, nämligen: folket erövrar den politiska friheten, d. v. s. en sådan frihet, vars förverkligande avramovarna förhindrade; - folket skapar en ny, revolutionär makt, en makt över avramovarna, en makt över den gamla polisregimens våldsmän; - folket brukar våld mot avramovarna för att avlägsna, avväpna och oskadliggöra alla dessa rasande hundar, varenda Avramov, Dubasov, Min[14] o. a., o. dyl.
Är det bra, att folket använder sådana olagliga, oordnade, planlösa och osystematiska kampmetoder som frihetens erövrande, skapandet av en ny, formellt av ingen erkänd revolutionär makt, att folket brukar våld mot sina förtryckare? Ja, det är mycket bra. Det är det högsta uttrycket för folkets frihetskamp. Detta är den stora tid, då de frihetsdrömmar, som Rysslands bästa män haft, omsättes i handling, i folkmassornas egna och inte enskilda hjältars handlingar. Detta är lika bra som när folkhopen (i vårt exempel) befriar Spiridonova från Avramov, som när Avramov våldsamt avväpnas och oskadliggöres.
Här närmar vi oss centralpunkten i kadetternas dolda tankar och farhågor. Kadetten är en kälkborgerlighetens ideolog just därför, att han överför på politiken, på hela folkets befrielse, på revolutionen, den kälkborgares synpunkt, som i vårt exempel om Avramovs tortyr av Spiridonova skulle ha hållit hopen tillbaka och rått den att inte överträda lagen, att inte skynda på med offrets befrielse ur händerna på bödeln, som handlar i den lagliga statsmaktens namn. I vårt exempel skulle självfallet en sådan kälkborgare rent av vara ett moraliskt missfoster, men tillämpat på hela samhällslivet är kälkborgarens moraliska missbildning en egenskap som, vi upprepar det, alldeles inte är personlig utan social, möjligen betingad av den borgerliga, brackiga rättsvetenskapens i hjärnan fast ingrodda fördomar.[15]
Varför anser hr Blank, att det inte ens erfordras ett bevis för att alla marxistiska principer skulle ha blivit bortglömda under 'virvelstormens' period? Därför, att han förvränger marxismen till brentanism, att han inte anser såsom marxistiska sådana 'principer' som frihetens erövring, som den revolutionära maktens upprättande, som folkets våldsutövning. En sådan uppfattning framskymtar i hela hr Blanks artikel, ja, inte endast hos Blank, utan hos alla kadetter, alla skriftställare ur det liberala och radikala lägret ända till bernsteinarna i Bes Saglavia,[16] hr Prokopovitj, Kuskova och tutti quanti, [Alla andra. – Red.] som nu prisar Plechanov för hans kärlek till kadetterna.
Låt oss undersöka, hur denna åsikt uppstått och varför den måste uppstå.
Den har uppstått omedelbart ur den västeuropeiska socialdemokratins bernsteinska eller, allmännare sagt, opportunistiska uppfattning. Denna upfattnings fel, vilka systematiskt och längs hela linjen avslöjats av 'de ortodoxa' i västern, överföres nu 'i tysthet', med annan tillsats och av annan anledning till Ryssland. Bernsteinarna antog och antager marxismen med uteslutande av dess omedelbart revolutionära sida. Den parlamentariska kampen betraktar de inte som ett av kampmedlen, vilket är särskilt lämpat för bestämda historiska perioder, utan som den huvudsakliga och nästan uteslutande kampformen, vilken gör 'våld', 'erövring' och 'diktatur' överflödiga. Och just denna banala, kälkborgerliga förvrängning av marxismen överfördes nu till Ryssland av hrr Blank och andra av Plechanovs liberala lovsångare. De har så levat sig in i denna förvrängning, att de inte ens anser det vara nödvändigt att bevisa, att de marxistiska principerna och idéerna blivit bortglömda under den revolutionära virvelstormens period.
Varför måste en dylik åsikt uppstå? Därför att den på det mest djupgående sätt motsvarar småbourgeoisiens klassläge och intressen. Det 'rengjorda' borgerliga samhällets ideolog anser alla socialdemokratins kampmetoder vara tillåtna, utom just de, vilka det revolutionära folket använder under 'virvelstormens' epok och vilka den revolutionära socialdemokratin godkänner och hjälper till att använda. Bourgeoisiens intressen kräver, att proletariatet deltager i kampen mot självhärskardömet, men endast på ett sådant sätt, att inte kampen övergår till proletariatets och böndernas hegemoni, endast så, att inte den gamla, absolutistiskt-feodala polismaktens organ helt avlägsnas. Bourgeoisien vill bibehålla dessa organ och endast lägga dem under sin omedelbara kontroll - den behöver dem mot proletariatet, vars proletära kamp allt för mycket skulle underlättas, om dessa organ fullständigt tillintetgjordes. Det är därför, som bourgeoisiens klassintressen kräver såväl monarki som första kammare, kräver att det revolutionära folkets diktatur förhindras. Kämpa mot självhärskardömet, säger bourgeoisien till proletariatet, men rör inte de gamla maktorganen - dem behöver jag. Kämpa 'parlamentariskt', d. v. s. inom de gränser jag enligt överenskommelse med monarkin föreskriver dig, kämpa med hjälp av organisationer - bara inte sådana som de allmänna strejkkommittéerna,[17] som sovjeterna av arbetar- och soldatdeputerade o. s. v., utan sådana, som den av mig i samförstånd med monarkin stiftade lagen erkänner och begränsar samt oskadliggör gentemot kapitalet.
Härav är det klart, varför bourgeoisien talar om 'virvelstormens' period med ringaktning, förakt, ilska och hat - men om den av Dubasov beskyddade konstitutionalismens[18] period med hänförelse och extas, med oändlig kälkborgerlig förälskelse ... i reaktionen. Allt detta är en ständig och oföränderlig egenskap hos kadetterna: de strävar att stödja sig på folket, men fruktar dess revolutionära självverksamhet.
Det är också klart, varför bourgeoisien fruktar 'virvelstormens' upprepande värre än elden, varför den ignorerar och undanskymmer den nya revolutionära krisens företeelser och varför den understödjer och sprider konstitutionella illusioner bland folket.
Vi har nu fullständigt klarlagt, varför hr Blank och hans gelikar förklarar, att alla marxistiska principer och idéer blivit bortglömda under 'virvelstormens' period. Liksom alla kälkborgare erkänner herr Blank marxismen med uteslutande av dess revolutionära sida - erkänner de socialdemokratiska kampmetoderna med uteslutande av de mest revolutionära och omedelbart revolutionära metoderna.
Hr Blanks förhållande till 'virvelstormens' period är en i högsta grad karakteristisk illustration till den borgerliga oförståelsen för de proletära rörelserna, den borgerliga fruktan för skarp och avgörande kamp, det borgerliga hatet mot alla yttringar av ett radikalt, i ordets egentliga mening direkt revolutionärt medel för att lösa de sociala och historiska frågorna genom att bryta ned de gamla institutionerna. Hr Blank har avslöjat sig, har med en gång avslöjat hela sin borgerliga inskränkthet. Han hade hört och läst om, att socialdemokraterna under virvelstormens period begick 'fel', och han skyndade sig att draga slutsatsen därav och med eftertryck, oemotsägligt och grundlöst förklara, att alla marxismens 'principer' (om vilka han inte har något begrepp!) blivit bortglömda. Vi anmärker med anledning av dessa 'fel': har det kanske i arbetarrörelsens utveckling, i socialdemokratins utveckling, funnits en sådan period, då inte ett eller annat fel begåtts, då inte en eller annan avvikelse åt höger eller vänster förekommit? Är kanske inte historien om den parlamentariska perioden av den tyska socialdemokratins kamp - den period, vilken synes alla inskränkta borgare i hela världen såsom toppunkten, utöver vilken man inte kan nå! - full av sådana fel? Om inte hr Blank vore fullständigt okunnig i socialismens frågor, skulle han lätt erinra sig såväl Mühlberger som Dühring och frågan om ångbåtssubventionerna,[19] om 'de unga',[20] om bernsteinismen[21] och mycket, mycket annat. Men för hr Blank är det inte viktigt att studera socialdemokratins verkliga utveckling, han vill bara nedsätta kampens proletära slagkraft för att kunna höja sitt kadettpartis borgerliga ynkedom till skyarna.
Om vi betraktar saken ur synpunkten av socialdemokratins avvikelse från dess vanliga, 'normala', väg, så ser vi i själva verket, att socialdemokratin också i detta avseende under 'den revolutionära virvelstormens' period visar större och inte mindre fasthet och ideologisk helgjutenhet än under föregående perioder. Den taktik, som följdes under 'virvelstormens' epok, har inte åtskilt socialdemokratins båda flyglar, utan närmat dem till varandra. I stället för de tidigare differenserna inträdde enhet i uppfattningarna om det väpnade upproret. Socialdemokrater från båda fraktionerna arbetade i sovjeterna av arbetardeputerade, dessa egenartade organ för den gryende revolutionära statsmakten, insatte soldater och bönder i dessa sovjeter, utgav revolutionära manifest tillsammans med de småborgerliga revolutionära partierna. De tidigare stridigheterna från den förrevoutionära epoken avlöstes av solidaritet i praktiska. Den revolutionära vågens stigning sköt meningsskiljaktigheterna åt sidan, tvingade alla att erkänna kamptaktiken, avlägsnade frågan om duman, ställde frågan om upproret i förgrunden; närmade socialdemokratin och den revolutionära borgerliga demokratin till varandra i omedelbart, intimt samarbete. I Severny Golos[Nordens Röst. - Red.] uppmanade mensjevikerna och bolsjevikerna gemensamt till strejk och uppror, uppmanade arbetarna att inte inställa kampen, förrän de hade makten i sina händer. Den revolutionära situationen dikterade själv de praktiska parollerna. Stridigheterna rörde sig endast om detaljer i upp skattningen av händelserna: Natjalo[Början. - Red.] t. ex. betraktade sovjeterna av arbetardeputerade som organ för den: revolutionära självstyrelsen. Novaja Sjisn[Det Nya Livet. - Red.] såg i dem fröet till den revolutionära statsmaktens organ, vilka förenar proletariatet och den revolutionära demokratin. Natjalo var böjd för att erkänna proletariatets diktatur. Novaja Sjisn var för proletariatets och böndernas demokratiska diktatur. Men har inte varje period i vilket som helst europeiskt socialistiskt partis utveckling att uppvisa dylika och liknande differenser inom socialdemokratin?
Nej, hr Blanks förvrängning av saken, hans skriande förvanskning av gårdagens historia finner sin förklaring endast däri, att vi inför våra ögon har ett litet mönster på egenkär borgerlig brackighet, för vilken den revolutionära virvelstormens perioder förefaller såsom vanvett ('alla principer är bortglömda', 'omdömet och själva det enkla förnuftet har nästan försvunnit'), men perioderna av revolutionens undertryckande och kälkborgerliga 'framsteg' (under dubasovarnas skydd) förefaller såsom perioder av förnuftig, medveten och planmässig verksamhet. Denna jämförande värdering av två perioder ('virvelstormens' period och kadettperioden) går som en röd tråd genom hela hr Blanks artikel. När mänsklighetens historia rör sig framåt med ett lokomotivs hastighet, så är detta - 'virvelstorm', 'stormflod', 'upplösning' av alla 'principer och idéer'. När historien skrider framåt med en lastpråms snigelfart, då är detta - förnuftet och planmässigheten själv. När folkmassorna själva, med hela sin jungfruliga primitivitet, sin enkla, grovhuggna beslutsamhet, börjar göra historia, direkt och omedelbart börjar omsätta 'principer och teorier' i verkligheten - då blir borgaren skräckslagen och skriker, att 'förnuftet träder i bakgrunden'. (Är det inte tvärtom, ni kälkborgarhjältar? Framträder inte just i sådana ögonblick i historien massornas och inte enskilda personers förnuft? Blir inte massornas förnuft just då en levande, verksam kraft, och inte en studerkammarkraft?). När massornas omedelbara rörelse undertryckas med arkebuseringar, avrättningar, prygel, arbetslöshet och svält, när professorsvetenskapens vägglöss, underhållna med dubasovska pengar, kryper fram ur springorna och börjar verka i stället för folket, i massornas namn, säljer och förråder deras intressen åt en handfull privilegierade - då förefaller det kälkborgerlighetens riddare som om det stilla och lugna framåtskridandets epok inträtt, som om 'omdömets och förnuftets ordning inträtt'. Borgaren är ständigt och överallt sig själv trogen: vare sig ni tar Poljarnaja Svesda [Polstjärnan. -- Red.] eller Nasja Sjisn, vare sig ni läser Struve eller Blank[22], ser ni överallt detsamma, överallt denna inskränkta, professorspedantiska, byråkratiskt förbenade värdering av de revolutionära och de reformistiska perioderna. De förra är perioder av vanvett, tolle Jahre [Vanvettiga år. – Red.], när omdöme och förnuft försvinner. De senare är perioder av 'medveten, systematisk' verksamhet.
Misstyd inte mina ord. Säg inte, att jag talar om, att hrr Blank föredrar den ena eller andra perioden. Det är inte alls fråga om att föredraga - de historiska periodernas växling är inte beroende av vår subjektiva inställning. Saken är den, att herrarna Blank vid analysen av den ena eller andra periodens egenskaper (alldeles oberoende av våra sympatier eller vad vi föredrager) förvränger sanningen på ett samvetslöst sätt. Saken är den, att just de revolutionära perioderna utmärker sig genom större vidd, större rikedom, större medvetande, större planmässighet, mera system, större djärvhet och ett rikare historiskt skapande i jämförelse med perioderna av kälkborgerligt, reformistiskt kadettframåtskridande. Men hrr Blank framställer saken upp- och nervänd. De utger ynkedomen som historiskt skapande rikedom. De betraktar de förtryckta eller undertryckta massornas overksamhet som 'systemets' triumf i byråkraternas och borgarnas verksamhet. De skriker att omdömet och förnuftet försvunnit, när alla slags kanslister och liberala penny-a-liner (skribenter, som får betalt per rad) inte längre får peta med lagförslag, utan vi inträder i en period av det 'simpla folkets' omedelbara politiska verksamhet, när det helt enkelt, direkt och omedelbart slår sönder organen som förtrycker folket, erövrar makten, bemäktigar sig det som ansågs tillhöra alla möjliga folkplundrare - med ett ord, när just omdömet och förnuftet hos miljoner förtryckta människor vaknar, inte bara till läsning av böcker, utan till handling, till levande, mänsklig handling, till historisk, skapande verksamhet." [Se artikeln "Kadetternas seger och arbetarpartiets uppgifter", sid. 44-57.]
Sådana var striderna om diktaturen åren 1905-1906 i Ryssland.
Hrr Dittman, Kautsky, Crispien och Hilferding i Tyskland, Longuet & Co i Frankrike, Turati och hans vänner i Italien, Macdonald och Snowden i England o. s. v. - betraktar i själva verket frågan om diktaturen alldeles på samma sätt som hr Blank och kadetterna i Ryssland år 1905. De förstår inte diktaturen, kan inte förbereda den, är inte i stånd att begripa och förverkliga den.

20 oktober 1920

[1] Lenins artikel "Till diktaturfrågans historia" är skriven i slutet av oktober 1920. Den trycktes första gången i Kommunistiska Internationalen nr 14, den 6 november 1920. Liksom alla Lenins skrifter om proletariatets diktatur är denna artikel riktad mot den ryska och internationella, mot den öppna och den maskerade, d. v. s. centristiska, reformismen, vilken förnekar det viktigaste i marxismen, nämligen dess "lära om den revolutionära diktaturen i allmänhet och den proletära diktaturen i synnerhet". Den visar, hur bolsjevismen i motsats härtill allt sedan sin uppkomst ständigt ställt just diktaturproblemet i brännpunkten och bur den ständigt utvecklat marxismens lära om dilloturen på grundval av erfarenheterna av de internationella revolutionerna och särskilt den ryska revolutionen 1905-1907.[TILLBAKA]

[2] I Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis program, som antogs på II partikongressen i april 1903, är frågan om proletariatets diktatur formulerad på följande sätt:
"Därigenom att proletariatets sociala revolution ersätter privatäganderätten över produktions- och omsättningsmedlen med samhällets äganderätt och inför en planmässig organisation av den samhälleliga produktionsprocessen för att säkra samtliga samhällsmedlemmar välstånd och allsidig utveckling, upphäver den samhällets uppdelning i klasser och befriar därmed hela den undertryckta mänskligheten genom att göra slut på alla slag av exploatering av den ena delen av samhället genom den andra. En ovillkorlig förutsättning för denna sociala revolution är proletariatets diktatur, d.v.s. proletariatet måste erövra en sådan politisk makt, som tillåter det att undertrycka varje motstånd av exploatörerna."
Detta ställe i programmet bildar tillsammans med dess allmänna del ännu i dag en del av Sovjetunionens Kommunistiska partis (bolsjevikernas) program. Då programförslaget utarbetades för II kongressen, hade Plechanov i sitt första utkast upptagit en paragraf om proletariatets diktatur; i det andra utkastet hade han likväl bortlämnat den och endast upptagit den på nytt i den här anförda formuleringen efter påtryckning av Lenin. Det av II partikongressen antagna programmet för Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti var det enda bland alla II Internationalens partiprogram, som innehöll en paragraf om proletariatets diktatur.[TILLBAKA]

[3] Lenin menar här det väpnade upproret i Moskva i december 1905, som växte fram ur den av Moskvas arbetardeputerades sovjet förklarade generalstrejken.[TILLBAKA]

[4] Broschyren "Socialdemokratins två taktiker i den demokratiska revolutionen" är skriven i juni-juli 1905 och utkom som broschyr i Genéve i augusti samma år samt intogs i artikelsamlingen "Under 12 år", 1908 (Samlade skrifter i urval, V bandet).
Diktaturproblemet behandlas särskilt. ingående av Lenin i VI och X kap. av denna broschyr samt i "Slutordets" III kap.[TILLBAKA]

[5] "21 villkor för inträdet i Kommunistiska Internationalen" antogs på Kominterns II kongress i augusti 1920. Till grundval för dessa villkor lades Lenins teser "Villkor för inträdet i Kommunistiska Internationalen".[TILLBAKA]

[6] Den tyska revolutionen 1848. Mars-upproret 1848 i Berlin, Preussens huvudstad, störtade inte konungadömet men tvång Preussens konung att utlova "friheter" och att inkalla ett parlament. Samtidigt bildades en ny regering, i vilken två representanter för den liberala bourgeoisien, Camphausen och Hansernann, intogs. Camphausen blev regeringschef. Marx kallade Camphausens "marsregering" för en "storbourgeoisiens" regering. Och vad denna storbourgeoisie, liksom Tysklands bourgeoisie överhuvud taget var, framgår av Marx' i anm. 65 återgivna karakteristik av den. Den var inte i stånd att "uppträda diktatoriskt", den kunde bara ingå en kompromiss med kontrarevolutionen samt förråda arbetarnas och böndernas revolution, ”Folket hade - skrev Marx i Neue Rheinische Zeitung - tillåtit att en storbourgeoisiens regering bildades. 'Högbourgeoisien', som alltid varit antirevolutionär, avslöt av fruktan för folket, d.v.s. för arbetarna och det demokratiska borgerskapet (småbourgeoisien i städerna - Red.) ett skydds- och angreppsförbund med reaktionen". Reaktionen triumferade först i Preussen (redan i november 1848) och sedan i hela Tyskland, tack vare bourgeoisiens omedelbara medverkan, speciellt med Camphausens, sedan Hansemanns och de följande borgerliga regeringarnas understöd.[TILLBAKA]

[7] I resolutionen om provisoriska revolutionära regeringen, vilken antogs av Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis III kongress 1905, heter det:
"Allt efter styrkeförhållandena och andra faktorer, vilka inte i förväg noggrant kan bestämmas, är det tillåtet för representanter för vårt parti att inträda i en provisorisk revolutionär regering i syfte att skoningslöst bekämpa alla kontrarevolutionära försök samt försvara arbetarklassens självständiga intressen". Oberoende av om partiet deltager i den provisoriska revolutionära regeringen eller icke, kräver resolutionen att "det av socialdemokratin ledda, väpnade proletariatet ständigt utövar tryck på den provisoriska regeringen för att försvara, befästa och utvidga de under revolutionen uppnådda resultaten". Härmed underströks tydligt, att man av provisoriska regeringen måste kräva en aktiv och hänsynslös kamp mot kontrarevolutionen, att en diktatur är nödvändig. Med arbetarklassens och böndernas demokratiska diktatur avsågs i bolsjevikernas resolution en revolutionär regering, i vilken proletariatets parti kunde deltaga (se broschyren "Socialdemokratins två taktiker i den demokratiska revolutionen", Samlade skrifter i urval, band V, sid. 43, samt artikeln, "Socialdemokratin och den provisoriska revolutionära regeringen" i samma band, sid 23).
De resolutioner, vilka antogs av den samtidigt med III partikongressen hållna mensjevistiska konferensen i Genéve, utgick från en helt annan uppfattning. Mensjevikerna var vid denna tid emot deltagande i en provisorisk revolutionär regering och förklarade, att denna regering endast kunde vara borgerlig och att den vid "regleringen av kampen mellan den för sin frihet kämpande nationens motsatta klasser inte bara måste driva den revolutionära utvecklingen framåt, ulan också bekämpa de faktorer, som hotar den kapitalistiska ordningens grundvalar." I motsats till bolsjevikernas resolution innehöll den mensjevistiska resolutionen inte ett ord om en hänsynslös kamp mot kontrarevolutionen. Mensjevikerna inskränkte provisoriska regeringens och därmed också revolutionens uppgift till att upprätta och skydda den kapitalistiska ordningen.
En ingående analys av den mensjevistiska resolutionen om provisoriska revolutionära regeringen och en motivering av bolsjevikernas resolution återfinnes i den ovannämnda skriften "Socialdemokratins två taktiker i den demokratiska revolutionen", Samlade skrifter i urval, band V, sid. 43. Där återfinnes också den fullständiga texten till dessa båda resolutioner.[TILLBAKA]

[8] Marx menar här Nationalförsamlingen i Frankfurt, som inkallades efter marsrevolutionen 1848 i Tyskland för att utarbeta en riksförfattning. Nationalförsamlingen bestod huvudsakligen av ämbetsmän från den förrevolutionära perioden samt borgare. Bland de deputerade befann sig många universitetsprofessorer, vilket föranledde Marx att ironiskt karakterisera Nationalförsamlingen som ett "lärt koncilium". Majoriteten i Nationalförsamlingen innehades av den liberala bourgeoisien, vilken utmärkte sig genom alla de för den tidens tyska bourgeoisie karakteristiska egenskaperna, nämligen feghet gentemot reaktionen och fruktan för arbetarnas och böndernas revolutionära rörelse, förräderi mot denna rörelse och kohandel med "kronan" (se ann. 65). Marx betecknade denna bourgeoisie som en tandlös gubbe. Engels och Marx karakteriserade National-församlingen i Frankfurt sort en "församling av gamla käringar". Ont resultaten av denna församlings "verksamhet" säger Lenin i broschyren "Socialdemokratins två taktiker" följande: "De (d.v.s. Nationalförsamlingens medlemmar) talade vackra ord, fattade alla slags demokratiska 'beslut', 'konstituerade' alla slags friheter, men lämnade i verkligheten makten kvar i konungens händer, organiserade ingen väpnad kamp mot militärmakten, som stod till konungens förfogande. Och medan befriarna i Frankfurt pratade, avvaktade konungen den rätta tidpunkten, förstärkte sina militärkrafter, och kontrarevolutionen, stödd på den reala makten, slog demokraterna och alla deras härliga 'beslut' till marken."[TILLBAKA]

[9] "Mot våldet från vänster" och "mot de revolutionära partiernas strejkutskott" uppträdde P. Struve (vid denna tid kadett) i artikeln "Två strejkutskott", som publicerades i kadettidskriften Severnaja Svesda (Nordstjärnan) nr 3 av den 12 januari 1906 (30 december 1905). Artikeln utgjorde ett slags svar från kadetternas sida på det väpnade decemberupproret i Moskva. Struve var upprörd över "våldet från vänster" och beskyllde här de revolutionära partierna för alt med detta våld fördärva och undergräva revolutionens sak.
Vad beträffar översättningen av ordet "diktatur" med orden "förstärkt skydd", som Lenin här talar om, så avser han kadettprofessorn A. Kiesewetters tal på ett möte i Moskva i Februari 1906, där denne till svar på de socialdemokratiska talarnas anföranden yttrade: "Hur ni än bemödar er att förmildra uttrycket proletariatets 'diktatur', så kommer det inte att lyckas er. Diktatur är ett latinskt ord och betyder på ryska 'utomordentligt skydd' ("ochrana"), och därmed kan man var som helst utom i Moskva försöka locka någon." Kadettprofessorn jämförde alltså redan år 1906 diktaturen med den tsaristiska polisregimens värsta företeelser, dess hemliga polis (ochranan) och dess gendarmeri.[TILLBAKA]

[10] "Bulyginska duman" kallades den rådgivande riksduman, som enligt lagen av den 19 (6) augusti 1906 skulle inkallas, men som generalstrejken i oktober gjorde om intet. Förslaget till detta rådgivande organ, som skulle tjäna som ett nytt byråkratiskt bihang till den byråkratiska statsapparaten, utarbetades under ledning av inrikesministern Bulygin. Valen till denna duma baserades på en mycket hög egendomscensus. Den kunde därför, som Lenin sade, endast vara en "rådgivande korporation av representanter för godsägarna och storbourgeoisien", "valda under uppsilat och med bistånd av den absolutistiska regeringens lakejer på grundvalen av en så utpräglad stånds- och indirekt rösträtt, att den rent av är ett hån mot folkrepresentationens idé" (artikeln "Bojkotten mot Bulyginska duman och upproret"). Bolsjevikerna förklarade en aktiv bojkott mot "Bulyginska duman", men mensjevikerna intog en förvirrad opportunistisk hållning. För det första menade de att valen skulle utnyttjas till påtryckning på väljarna, så att anhängarna av en demokratisk folkrepresentation valdes, för det andra skulle egenmäktiga val organiseras i syfte att bilda "revolutionära självstyrelser" och därnäst en Konstituerande församling. Utförligare uppgifter om Bulyginska duman och om striden mellan bolsjevikerna och mensjevikerna i denna fråga ingår i Samlade skrifter i urval, V bandet, ovannämnda artikel samt i ann. 13.[TILLBAKA]

[11] Lenin åsyftar här den politiska studentstrejken hösten 1905 ävensom kadettprofessorernas bemödanden att bringa den på fall.[TILLBAKA]

[12] Med "konstitution" menar Lenin här tsarens manifest av den 17 oktober 1905, vilket utgavs till följd av generalstrejken i oktober och vari lovades att en folkrepresentation skulle inkallas och arbetarnas rösträtt utvidgas, samt Wittes lag om riksduma (i stället för den Bulyginska, se ann. 10) och dumaval, vilken utgavs i samband med det väpnade upproret i Moskva (se härom utförligare i anm. 14 och 15, Samlade skrifter i urval, V bandet).[TILLBAKA]

[13] Lenin åsyftar här en konkret händelse. Maria Spiridonova, medlem av socialistrevolutionärernas parti, häktades år 1905 och beskylldes för att ha mördat en ämbetsman, Lusjenovski, som lett undertryckandet av bonderörelsen i guvernementet Tambov. I häktet misshandlades Spiridonova ohyggligt av kosackofficeren Avramov, vilken senare dödades av socialistrevolutionärerna.[TILLBAKA]

[14] Här menar Lenin den tsaristiska regimens lakejer under revolutionen 1905. Avramov omnämnes i ann. 13. Durnovo, inrikesminister i Wittes regering, slog ned revolutionen 1905. Amiral Dubasov, generalguvernör i Moskva, var en ärkereaktionär, som blodigt undertryckte bonderörelsen i flera guvernement och blev särskilt beryktad genom undertryckandet av decemberupproret i Moskva, där arbetare nedsköts utan dom och rannsakning. Min var befälhavare för Semjonovska livgardet och ledde trupperna vid decemberupprorets kuvande i Moskva, där han gav order att "inte taga några fångar", d. v. s. skjuta ned alla revolutionära arbetare, som råkade i soldaternas händer.[TILLBAKA]

[15] Lenin förlöjligar här det för alla brackor utmärkande kryperiet för de borgerliga lagarna, vilket även propageras av den borgerliga vetenskapen. Den borgerliga rättsvetenskapen avslöjar inte de bestående lagarnas sociala rötter och analyserar inte de klassintressen, ur vilka dessa lagar framgår. Den ställer sig endast uppgiften att utlägga lagarnas bokstav utan att ens tänka på att kritisera dem. Den borgerliga rättsvetenskapen böjer sig för dessa lagar, vilka skyddar de borgerliga klassernas intressen och håller dem heliga. Varje handling, som kränker dessa lagar eller överskrider den borgerliga laglighetens och ordningens ram, förklarar denna vetenskap vara otillåtna. Den borgerliga rättsvetenskapen går därför i huvudsak ut på att stärka kälkborgarna i deras tro, att den borgerliga statens lagar och det av dem skyddade sociala systemet är oförgängliga.[TILLBAKA]

[16] Tidskriften Bes Saglavija (Utan rubrik) utgavs år 1906 av en halvkadettisk grupp, till vilken J. Kuskova, S. Prokopovitj och S. Bogutjarsky hörde.[TILLBAKA]

[17] De allmänna strejkkommittéerna bildades år 1905 i de stora arbetarcentra i syfte att sammansluta strejkrörelsen i resp. stads eller distrikts alla företag. Under deras ledning reste sig en väldig våg av politiska generalstrejker. I allmänhet uppstod alla dessa strejkkommittéer tidigare än arbetarsovjeterna och tjänade, exempelvis å Ivanovo-Vosnesensk, som underlag för sovjeternas bildande.[TILLBAKA]

[18] Här menas tiden för den I (Witteska) riksduman år 1906 (se härom anm. 14 i Samlade skrifter i urval, band V), då kadetterna under ivrigt lovprisande av denna "med förlov sagt, konstitution" (Lenins uttryck) utsådde bedrägliga förhoppningar om att redan denna duma, som i verkligheten endast var ett tsarregeringens rådgivande organ, utgjorde ett parlament.
I samma broschyr, "Kadetternas seger och arbetarpartiets uppgifter", vilken Lenin här citerar, skrev han följande:
"Det säregna i den ryska revolutionens nuvarande läge består i, att de objektiva förhållandena skjuter i förgrunden en energisk utomparlamentarisk kamp för parlamentarismen. Därför finns det också i ett sådant ögonblick ingenting skadligare och farligare än författningsillusioner och parlamentarisk lek".[TILLBAKA]

[19] Frågan om penningunderstöd åt ångbåtsbolagen, som upprätthöll trafiken med Östasien, Australien och Afrika, utlöste 1885 en skarp kamp inom den tyska socialdemokratin. Regeringen, som för denna subvention krävde 4,4 milj. mk, fullföljde därmed syftet att exploatera de koloniala och halvkoloniala länderna samt att utvidga Tysklands inflytelsesfärer där.
Att rösta för beviljandet av denna subvention innebar att understödja den tyska bourgeoisiens kolonialpolitik, som bestod i utplundring av koloniernas och halvkoloniernas undertryckta folk. Den socialdemokratiska riksdagsfraktionens majoritet, liksom hela den växande högerflygeln av den tyska socialdemokratin, understödde bourgeoisiens kolonialpolitik. Fraktionens minoritet åter, understödd av partiets huvudorgan, Der Sozialdemokrat, som då (under socialistlagens tid) utgavs i Schweiz, gick till kamp mot denna opportunistiska inställning. Engels' energiska ingripande ledde till att minoriteten segrade och att fraktionen i dess helhet blev tvungen alt rösta emot bevillningen av ångbåtssubventionen. Striden inom fraktionen och inom partiet i dess helhet i denna fråga var så skarp, och högerflygelns opportunism framträdde i så krassa former, att Engels' i samband härmed - och inte för första gången - var hågad att bryta med högerflygeln. Den 3 juni 1885 skrev han till Sorge:
"Beträffande riksdagstyskarna så hade du en likadan förkänsla som jag - i frågan om ångbåtssubventionen avslöjade de en kolossal kälkborgaraptit. Det var inte långt ifrån att det gått till brytning, vilket nu, så länge socialistlagen gäller, inte vore önskvärt. Men så snart vi i Tyskland får en smula elbowroom (armbågsfrihet), skall väl brytningen komma, och då blir den bara till nytta" (kurs. av oss. - Red.)
I ett brev till Bebel i juli samma år, där han angriper W. Liebknecht, som sökte medla i partistriden, skrev Engels åter om nödvändigheten att bryta med opportunisterna:
"I hela denna historia - säger han ironiskt om W. Liebknecht - spelar Liebknecht den komiska rollen av en ligghöna, som kläckt ankungar: han ville driva upp "bildade" socialister, och se – ur äggen har idel brackor och kälkborgare krupit fram... Nåväl, det enda resultatet av hela saken blir, att partiet vaknar till medvetande om, att det existerar två strömningar inom detsamma, av vilka den ena anger riktningen för massan, den andra för flertalet s. k. ledare, och att dessa riktningar alltmera måste divergera. Härigenom förberedes den kommande sprängningen, och detta är mycket bra" (Marx-Engets, Briefe an A. Bebel, W. Liebknecht, K. Kautsky und andere, 1933, sid. 299 ff; kurs. av oss. - Red.)
Som vi vet, kunde endast bolsjevikerna med Lenin i spetsen - efter Marx' och Engels' död de enda konsekventa marxisterna - fortsätta och genomföra denna kurs på brytning med opportunisterna såväl i Ryssland som inom den tyska socialdemokratin och inom hela II Internationalen.[TILLBAKA]

[20] "De unga" kallades den "vänster"-opportunistiska strömning inom den tyska socialdemokratin, som började bildas under socialistlagens tid (1879-1890) och framträdde såsom särskild oppositionell gruppering inom detta parti i början på 90-talet. Denna "vänster"-opportunism (Ernst Kampfmeyer, G. Müller, Br. Wille m. fl.), som närdes av högeropportunismens tillväxt inom den tyska socialdemokratin samt uppträdde emot denna, utgjorde själv en typisk, åt anarkismen lutande, småborgerligt revolutionär riktning av samma art som otsovisterna, ultimatisterna och vperjodisterna i Ryssland under reaktionsperioden. Engels fullföljde sin och Marx' kamplinje på två fronter: han gisslade högeropportunismen inom den tyska socialdemokratin och den försonliga inställningen gentemot densamma, som härskade i de ledande kretsarna, samtidigt som han med all kraft uppträdde emot "vänster"-opportunismen, mot de anarkistiska tendenserna och "de ungas" revolutionära fraser. "De unga" uteslöts ur socialdemokratin och gled senare helt och hållet ned till anarkismen eller till högeropportunismen.[TILLBAKA]

[21] Edvard Bernstein - förkrigsperiodens mest framträdande opportunist, som under kriget var chauvinist och efter kriget blev socialfascist, uppträdde redan 1897 såsom en äkta agent för bourgeoisien inom arbetarrörelsen och "kritiserade" marxismen. I den tyska socialdemokratins teoretiska organ Neue Zeit publicerade han en artikelserie, "Socialismens problem", vilken han senare omarbetade och utvidgade samt utgav som bok "Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter". I denna bok liksom i artiklarna i Neue Zeit förkastade Bernstein marxismens viktigaste läror. Ökningen och skärpningen av kapitalismens motsägelser ersatte han med deras mildrande och slutliga upphävande; ökningen och skärpningen av klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisien ersatte han med en avspänning av denna kamp, med samarbete mellan proletariatet och bourgeoisien; oundvikligheten och nödvändigheten av den sociala revolutionen och proletariatets diktatur ersatte han med en fredlig omgestaltning av det kapitalistiska samhället genom samarbete mellan klasserna på den borgerliga demokratins grundval och genom kapitalismens övergång till socialism. I konsekvens härmed krävde han, att det socialdemokratiska partiet skulle ombildas från proletariatets parti till ett socialreformistiskt mellanklassparti, således i grund och botten till ett liberalt borgerligt parti. I sin bok "upprepade han flera gånger det banala borgerliga gycklet" om Marx' och Engels' "primitiva demokratism". Neue Zeits redaktion, som leddes av K. Kautsky, publicerade Bernsteins artiklar utan den ringaste invändning. Först efter långt dröjsmål uppträdde Kautsky mot Bernstein och "kritiserade" honom i en rad frågor, framför allt i den viktigaste och väsentligaste frågan i marxismens revolutionära teori, nämligen i frågan om proletariatets diktatur, om nödvändigheten för proletariatet att krossa statsmaskineriet. Detta gjorde han likväl på ett sådant sätt, att hans "kritik" "inte var en polemik mot Bernstein, utan i själva verket en eftergift åt honom, ett utlämnande av positionerna åt opportunismen" (se Lenin, Samlade skrifter i urval, band 12, sid. 113). Även i fortsättningen kritiserade såväl Kautsky som de ledande kretsarna inom den tyska socialdemokratin och II Internationalen muntligen Bernstein och bernsteinismen. De visade sin "ortodoxi" i ord, men i praktiken anpassade de sig allt mera till opportunismen. "Opportunisterna anpassade sig .. till bourgeoisien ... de 'ortodoxa' i sill tur anpassade sig till opportunismen ... Följden var, att opportunismen vann överhanden, ty kedjan mellan bourgeoisiens politik och de 'ortodoxas' politik var sluten" (Stalin, Leninismens grundvalar, 1934, sid. 17)
Lenin bekämpade konsekvent Bernstein och hans anhängare, Vollmar, David, Herz & Co. Redan på 1890-talet och i början av 1900-talet bekämpade han bernsteinismen och opportunismen överhuvud taget både inom den tyska socialdemokratin och inom II Internationalen. En konsekvent strid mot Bernstein och hans ryska anhängare ("ekonomisterna") fördes endast av Iskra och Sarja under Lenins ledning åren 1900-1903. Det enda parti, som allt sedan sitt grundande år 1903 satte kurs på brytning med opportunisterna såväl i Ryssland som i II Internationalen (även med centristerna, kautskyisterna) och konsekvent genomförde denna kurs, var bolsjevikernas parti.[TILLBAKA]

[22] Här åsyftas släktskapen mellan kadetternas och mensjevikernas ståndpunkter. Under den första ryska revolutionsperioden var Struve redaktör för kadettidningen Polarnaja Svesda (Polstjärnan) och Blank för den halvkadettiska och halvmensjevistiska tidningen Nasja Sjisa (Vårt liv).[TILLBAKA]