FÖRSTA KAPITLET

Kampen för att skapa ett socialdemokratiskt arbetarparti i Ryssland.
(1883-1901)

1. LIVEGENSKAPENS UPPHÄVANDE OCH INDUSTRIKAPITALISMENS UTVECKLING I RYSSLAND. DET MODERNA INDUSTRIPROLETARIATETS UPPKOMST. ARBETARRÖRELSENS FÖRSTA STEG.

Tsarryssland beträdde senare än andra länder den kapitalistiska utvecklingens väg. Fram till 1860-talet fanns det mycket få fabriker och verkstäder i Ryssland. De adliga godsägarnas feodalhushållning var förhärskande. Under feodalsystemet kunde industrin inte undergå någon verklig utveckling. De livegnas ofria arbete resulterade i en låg arbetsproduktivitet inom lantbruket. Hela den ekonomiska utvecklingens gång drev hän mot livegenskapens avskaffande. Tsarregeringen, som var försvagad av det militära nederlaget under Krimkriget och uppskrämd av böndernas "revolter" mot godsägarna, såg sig nödsakad att år 1861 upphäva livegenskapen.

Men också sedan livegenskapen upphävts fortsatte godsägarna att förtrycka bönderna. Godsägarna plundrade bönderna, genom att vid "befrielsen" avskära och fråntaga dem en betydande del av den jord, som dessa tidigare brukat. Denna del av jorden kallade bönderna "avskurna jordstycken". Bönderna tvangs att betala lösen åt godsägarna för sin "befrielse" - sammanlagt cirka två miljarder rubel.

Sedan livegenskapen upphävts var bönderna tvungna att på de mest betungande villkor arrendera jord av godsägarna. Utom kontanta arrendeavgifter tvang godsägaren ej sällan bönderna att utan lön och med egna redskap och hästar bruka en viss del av godsägarens jord. Detta kallades "avtjänande" eller "dagsverksskyldighet". Oftast var bonden tvungen att för den arrenderade jorden avlämna hälften av sin skörd in natura till godsägaren. Detta kallades "hälftenbruk".

På så sätt förblev läget ungefär detsamma som under livegenskapen, bara med den skillnaden att bonden nu personligen var fri, att man inte kunde sälja eller köpa honom som ett föremål.

Godsägarna pressade medelst olika roffarmedel (arrende, böter) den sista musten ur det efterblivna bondehushållet. På grund av godsägarnas förtryck kunde den stora massan av bönderna inte förbättra sitt jordbruk. Detta var orsaken till lantbrukets ytterliga efterblivenhet i det förrevolutionära Ryssland, varav följde täta missväxter och hungerår.

Kvarlevorna av den feodala hushållningen, de oerhörda pålagorna och friköpsavgifterna åt godsägarna, vilka ofta översteg bondehushållets inkomster, ledde till att bondemassorna ruinerades och utarmades samt tvingade bönderna att lämna hembyn och söka sig arbetsförtjänst. De gick till fabrikerna och verkstäderna. Fabriksägarna erhöll billig arbetskraft.

Arbetarna och bönderna hade över sig en hel armé av landsfogdar, fiskaler, gendarmer, poliskonstaplar och lantpoliser, som skyddade tsaren, kapitalisterna och godsägarna mot de arbetande, mot de utsugna. Ända till 1903 upprätthölls husagan. Ehuru livegenskapen var upphävd, måste bönderna slita spö för den ringaste förseelse eller för att de inte betalt pålagorna. Arbetarna piskades av polisen och kosackerna, särskilt under strejkerna, när arbetarna nedlade arbetet, därför att de inte längre kunde uthärda fabriksägarnas trakasserier. Arbetarna och bönderna hade inga som helst politiska rättigheter i det tsaristiska Ryssland. Det tsaristiska självhärskardömet var folkets värsta fiende.

Tsarryssland var ett folkens fängelse. Tsarrysslands talrika icke-ryska folkslag var fullständigt rättslösa och utsattes ständigt för alla slags förödmjukelser och kränkningar. Tsarregeringen vande den ryska befolkningen att betrakta de infödda folkslagen i de nationella områdena som lägre raser, kallade dem officiellt för "utbördingar" samt uppammade förakt och hat mot dem. Tsarregeringen underblåste medvetet nationell oenighet, hetsade det ena folket mot det andra, organiserade judepogromer och blodiga fejder mellan tatarerna och armenierna i Transkaukasien.

I de nationella områdena innehades alla eller nästan alla statliga ämbeten av ryska tjänstemän. Alla ärenden inför institutioner och domstolar fördes på ryska språket. Det var förbjudet att utge tidningar och böcker på de nationella språken, i skolorna var det förbjudet att undervisa på modersmålet. Tsarregeringen strävade att kväva varje yttring av den nationella kulturen och bedrev en politik, som gick ut på att med våld "förryska" de ickeryska nationaliteterna. Tsarismen uppträdde som de icke-ryska folkens bödel och tyrann.

Efter livegenskapens upphävande gick industrikapitalismens utveckling i Ryssland tämligen snabbt framåt, trots kvarlevorna från feodalismen, som fortfarande hämmade denna utveckling. Under 25 år, från 1865 till 1890, ökade antalet arbetare på enbart de stora fabrikerna, verkstäderna och järnvägarna från 706.000 till 1.433.000, det vill säga till mer än det dubbla.

Ännu snabbare började den kapitalistiska storindustrin i Ryssland utvecklas på 1890-talet. Vid slutet av 90-talet hade antalet arbetare på de stora fabrikerna och verkstäderna, i gruvindustrin och järnvägsväsendet inom enbart 50 guvernement i europeiska Ryssland ökat till 2.207.000 och i hela Ryssland till 2.792.000 personer.

Detta var ett modernt industriproletariat, som helt och hållet skilde sig från fabriksarbetarna under livegenskapens period samt från arbetarna inom småindustrin, hemslöjds- och all möjlig annan industri, genom sin koncentrering i stora kapitalistiska företag och genom sin revolutionära kampduglighet.

Det industriella uppsvinget på 1890-talet var i främsta rummet förknippat med det ökade järnvägsbygget. Under ett decennium (1890-1900) anlades över 21.000 verst [1 verst = 1.067 meter. - övers.] nya järnvägslinjer. För järnvägarna krävdes en kolossal mängd metall (till räls, lokomotiv och vagnar), det krävdes allt mer bränsle, stenkol och olja. Detta medförde att metallurgin och bränsleindustrin utvecklades.

Liksom i alla kapitalistiska länder avlöstes också i det förrevolutionära Ryssland de industriella uppsvingsåren av industrikriser, av stagnationer i industrin, vilka tungt drabbade arbetarklassen och dömde hundratusentals arbetare till arbetslöshet och elände.

Ehuru kapitalismens utveckling i Ryssland efter livegenskapens upphävande fortskred ganska snabbt, stod Ryssland likväl i sin ekonomiska utveckling långt efter de andra kapitalistiska länderna. Den väldiga majoriteten av befolkningen var fortfarande sysselsatt inom lantbruket. I sin berömda bok "Kapitalismens utveckling i Ryssland" anförde Lenin viktiga siffror från den allmänna folkräkning, som företogs år 1897. Det visade sig att omkring fem sjättedelar av hela befolkningen var sysselsatt inom jordbruket, medan endast omkring en sjättedel av befolkningen var sysselsatt inom stor- och småindustrin, handeln, järnvägsväsendet och sjöfarten, med byggnads- och skogsarbete och så vidare.

Detta visar att Ryssland, trots kapitalismens utveckling i detta land, var ett i ekonomiskt avseende efterblivet agrarland, ett småborgerligt land, det vill säga ett land, där den på småegendom baserade, föga produktiva, individuella bondehushållningen fortfarande var förhärskande.

Kapitalismens utveckling försiggick inte endast i städerna utan också på landsbygden. Bondeklassen, som var det förrevolutionära Rysslands talrikaste klass, sönderföll och differentierades. Av de mest välbärgade bönderna på landsbygden avskildes ett överskikt av kulaker, en lantbourgeoisi, medan å andra sidan många bönder ruinerades och antalet fattigbönder, proletärer och halvproletärer på landsbygden ökades. Antalet medelstora bönder minskade emellertid årligen.

År 1903 räknade man i Ryssland ungefär 10 miljoner bondgårdar. I sin broschyr "Till de fattiga på landsbygden" beräknade Lenin, att av detta antal inte mindre än tre och en halv miljon gårdar innehades av bönder, som saknade hästar. Dessa fattiga bondefamiljer besådde vanligen en obetydlig jordlapp, den övriga jorden lämnade de åt kulakerna och gick själva ut på arbetsförtjänst. På grund av sin ställning stod fattigbönderna närmast proletariatet. Lenin kallade dem lantproletärer eller halvproletärer.

Å andra sidan hade halvannan miljon (av hela antalet 10 miljoner bondgårdar) rika bondgårdar, som innehades av kulaker, slagit under sig hälften av all odlad bondejord. Denna bondebourgeoisi blev allt rikare, trängde undan fattig- och medelbönderna, berikade sig på lantarbetarnas och daglönarnas arbete samt förvandlades till jordbrukskapitalister.

Redan på 1870-talet men isynnerhet på 80-talet började arbetarklassen i Ryssland vakna och tog upp kamp mot kapitalisterna. I det tsaristiska Ryssland var arbetarnas ställning oerhört svår. På 80-talet uppgick arbetsdagen på fabriker och verkstäder till minst 12½ timme, i textilindustrin ända till 14-15 timmar. Kvinno- och barnarbete exploaterades i stor utsträckning. Barnen arbetade lika många timmar som de vuxna, men erhöll liksom kvinnorna betydligt mindre arbetslön. Arbetslönen var omåttligt låg. Största delen av arbetarna erhöll endast 7-8 rubel i månaden. De allra högst avlönade arbetarna på metallfabrikerna och i gjuterierna erhöll ej mer än 35 rubel i månaden. Något arbetsskydd existerade inte, vilket medförde massor av olycks- och dödsfall bland arbetarna. Det fanns ingen arbetarförsäkring, och läkarhjälp erhöll man endast mot betalning. Bostadsförhållandena var ohyggligt svåra. I arbetarkasernerna, i små kyffen bodde 10-12 arbetare. Fabriksägarna bedrog ofta arbetarna vid uträkningen av lönerna, tvingade dem att köpa livsmedel till hutlösa priser i fabrikernas butiker och plundrade arbetarna genom att pålägga dem böter.

Arbetarna började träffa överenskommelser med varandra och hos fabriksägaren gemensamt framföra krav på förbättringar i sitt outhärdliga läge. De nedlade arbetet, det vill säga förklarade strejk. De första strejkerna på 70- och 80-talen utbröt vanligen på grund av måttlösa böter, bedrägeri och uppskörtning vid utbetalning av lönerna åt arbetarna eller för att lönesatserna sänkts.

Under de första strejkerna hände det ibland att arbetare, vars tålamod fullständigt tagit slut, krossade maskinerna, slog in fönstren på fabriksbyggnaderna, förstörde fabrikernas butiker och kontor.

De upplysta arbetarna började förstå, att det behövdes organisation för att kunna föra framgångsrik kamp mot kapitalisterna. Arbetarföreningar började bildas.

År 1875 organiserades i Odessa "Sydryska arbetarförbundet". Denna första arbetarorganisation existerade 8-9 månader, varpå den revs upp av tsarregeringen.

I Petersburg organiserades 1878 "Nordryska arbetarförbundet", som leddes av snickaren Chalturin och klensmeden Obnorskij. I detta förbunds program hette det, att förbundet ifråga om sina uppgifter anslöt sig till Västeuropas socialdemokratiska arbetarpartier. Som sitt slutmål angav förbundet genomförandet av den socialistiska revolutionen - "störtandet av det bestående politiska och ekonomiska statssystemet som ett ytterst orättvist system". En av dem, som organiserade förbundet, Obnorskij, hade vistats någon tid i utlandet och där lärt känna den verksamhet, som de marxistiska socialdemokratiska partierna och den av Marx ledda Första Internationalen bedrev. Detta satte sin prägel på "Nordryska arbetarförbundets" program. Som sin närmaste uppgift satte förbundet erövrande av politisk frihet och politiska rättigheter för folket (yttrande- och tryckfrihet, församlingsfrihet och så vidare). Bland de närmaste kraven fanns också kravet på arbetsdagens begränsande.

Antalet medlemmar i förbundet uppgick till 200 och det hade lika många sympatiserande. Förbundet började deltaga i arbetarstrejker och leda dem. Tsarregeringen sprängde även detta arbetarförbund.

Men arbetarrörelsen fortsatte att växa och spred sig till allt flera nya distrikt. 80-talet medförde ett stort antal strejker. Under en period av fem år (1881-1886) förekom mer än 48 strejker med 80.000 strejkande arbetare.

Särskilt betydelsefull i den revolutionära rörelsens historia är den stora strejk, som utbröt 1885 på Morosovs fabrik i Orechovo-Sujevo.

På denna fabrik arbetade omkring 8.000 man. Arbetsförhållandena försämrades dag för dag: från 1882 till 1884 hade arbetslönen sänkts fem gånger, varvid lönesatserna år 1884 på en gång sänkts med en fjärdedel, d. v. s. med 25 procent. Och till på köpet betungade fabriksägaren Morosov arbetarna med böter. Som det visade sig under rättegången efter strejken, hade i form av böter avdragits 30 till 50 kopek från varje rubel av arbetslönen till fabriksägarens fördel. Arbetarna uthärdade inte detta rofferi och i januari 1885 förklarade de strejk. Denna hade organiserats i förväg. Den leddes av arbetaren Peter Moisejenko, en föregångsman, som tidigare varit medlem av "Nordryska arbetarförbundet" och redan ägde revolutionär erfarenhet. Strax före strejken utarbetade Moisejenko tillsammans med andra av de mest medvetna vävarna en rad krav till fabriksägaren, vilka godkändes på ett hemligt rådslag av arbetarna. Framför allt krävde arbetarna att rofferiet med böterna skulle upphöra.

Denna strejk slogs ned med väpnad makt. Över 600 arbetare arresterades och tiotals av dem ställdes inför domstol. Liknande strejker förekom år 1885 på fabrikerna i Ivanovo-Vosnesensk.

Uppskrämd av arbetarrörelsens tillväxt såg sig tsarregeringen följande år nödsakad att utfärda en lag om böter. I denna lag förklarades, att bötespengarna inte fick hamna i fabriksägarens ficka utan skulle användas för arbetarnas behov.

På grund av erfarenheterna från den morosovska och andra strejker förstod arbetarna, att de kunde uppnå mycket genom organiserad kamp. Ur arbetarrörelsens egna led började framträda skickliga ledare och organisatörer, vilka oryggligt försvarade arbetarklassens intressen.

På grundval av arbetarrörelsens tillväxt och under inflytande av den västeuropeiska arbetarrörelsen började vid denna tid de första marxistiska organisationerna att bildas i Ryssland.

2. FOLKLIGHETSRÖRELSEN OCH MARXISMEN I RYSSLAND. PLECHANOV OCH HANS GRUPP "ARBETETS FRIGÖRELSE". PLECHANOVS KAMP MOT FOLKLIGHETSRÖRELSEN. MARXISMENS SPRIDNING I RYSSLAND.

Innan de marxistiska grupperna uppstått, bedrevs det revolutionära arbetet i Ryssland av "de folkliga" (narodnikerna, av narod = folk), som var motståndare till marxismen.

Den första ryska marxistiska gruppen uppstod 1883. Det var gruppen "Arbetets frigörelse", som G. V. Plechanov organiserade i utlandet, i Geneve, dit han för sin revolutionära verksamhet varit tvungen att fly undan tsarregeringens förföljelser.

Plechanov hade själv hittills varit "folklighetsman". Under emigrationen lärde han känna marxismen, varpå han bröt med folklighetsrörelsen och blev en framstående propagandist för marxismen.

Gruppen "Arbetets frigörelse" utförde ett stort arbete för att sprida marxismen i Ryssland. Den översatte till ryska Marx' och Engels' arbeten: "Kommunistiska partiets manifest", "Lönarbete och kapital", "Socialismens utveckling från utopi till vetenskap" och andra, vilka den lät trycka i utlandet och började sprida illegalt i Ryssland. G. V. Plechanov, Sasulitj, Axelrod och andra medlemmar av denna grupp skrev också en rad arbeten, i vilka de klarlade Marx' och Engels' lära och förklarade den vetenskapliga socialismens idéer.

Marx och Engels, proletariatets stora läromästare, var de första som i motsats till de utopiska socialisterna klargjorde, att socialismen inte är någon uppfinning av drömmare (utopister) utan ett ofrånkomligt resultat av det moderna kapitalistiska samhällets utveckling. De visade, att det kapitalistiska systemet kommer att falla, alldeles som det feodala systemet har fallit, att kapitalismen själv skapar sin dödgrävare i proletariatets gestalt. De visade, att endast proletariatets klasskamp, endast proletariatets seger över bourgeoisin kommer att befria mänskligheten från kapitalismen, från exploateringen.

Marx och Engels lärde proletariatet att bli medvetet om sina krafter, att bli medvetet om sina klassintressen och att sammansluta sig för den avgörande kampen mot bourgeoisin. Marx och Engels upptäckte lagarna för det kapitalistiska samhällets utveckling och bevisade vetenskapligt att det kapitalistiska samhällets utveckling och klasskampen i detsamma oundvikligen måste leda till kapitalismens fall, till proletariatets seger, till proletariatets diktatur.

Marx och Engels lärde, att det är omöjligt att på fredlig väg frigöra sig från kapitalets makt och förvandla den kapitalistiska egendomen till samhällelig egendom, att arbetarklassen kan uppnå detta endast genom att tillgripa revolutionärt våld mot bourgeoisin, genom den proletära revolutionen, genom att upprätta sitt politiska välde: proletariatets diktatur, vilken måste slå ned utsugarnas motstånd och skapa ett nytt, klasslöst kommunistiskt samhälle.

Marx och Engels lärde, att industriproletariatet är det kapitalistiska samhällets mest revolutionära och därför mest progressiva klass, att endast en sådan klass som proletariatet kan samla omkring sig alla med kapitalismen missnöjda krafter och föra dem till storms mot kapitalismen. Men för att besegra den gamla världen och skapa det nya, klasslösa samhället måste proletariatet ha sitt eget arbetarparti, vilket Marx och Engels kallade kommunistiska partiet.

Det var just med spridandet av Marx' och Engels' åsikter som den första ryska marxistiska gruppen, Plechanovs grupp "Arbetets frigörelse", sysselsatte sig.

Gruppen "Arbetets frigörelse" höjde marxismens baner i den ryska pressen i utlandet vid en tidpunkt, då det ännu inte fanns någon socialdemokratisk rörelse i Ryssland. Det var nödvändigt att framför allt teoretiskt, ideologiskt bereda väg för denna rörelse. Det viktigaste ideologiska hindret på vägen för marxismens och den socialdemokratiska rörelsens spridning var vid denna tid "de folkligas" åsikter, som då var förhärskande bland de upplysta arbetarna och de revolutionärt sinnade intellektuella.

I och med kapitalismens utveckling i Ryssland blev arbetarklassen en mäktig progressiv kraft, som var i stånd att föra organiserad revolutionär kamp. Men "de folkliga" förstod inte arbetarklassens ledande roll. De ryska "folklighetsmännen" hade den oriktiga uppfattningen, att det inte var arbetarklassen utan bönderna, som utgjorde den revolutionära huvudkraften, samt att tsarens och godsägarnas makt kunde störtas enbart medelst bonde- "revolter". "De folkliga" kände ej arbetarklassen och förstod inte, att bönderna ensamma utan förbund med arbetarklassen och utan dess ledning ej kan besegra tsarismen och godsägarna. "De folkliga" förstod inte, att arbetarklassen är samhällets mest revolutionära och mest progressiva klass.

"De folkliga" försökte till en början att resa bönderna till kamp mot tsarregeringen. I detta syfte klädde sig de unga revolutionära intellektuella i bondekläder och begav sig ut på landsbygden - "till folket", som man sade på den tiden. Härav kommer också namnet "de folkliga". Men bönderna följde dem inte, emedan de inte heller på rätt sätt kände eller förstod bönderna. De flesta "folklighetsmännen" häktades av polisen. Då beslöt "de folkliga" att fortsätta kampen mot det tsaristiska självhärskardömet endast med egna krafter, utan folket, vilket ledde till ännu allvarligare misstag.

"De folkligas" hemliga förening "Folkviljan" (Narodnaja Volja) vidtog förberedelser för att döda tsaren. Den l mars 1881 lyckades folkviljemännen döda tsar Alexander II med en bomb. Detta medförde emellertid inte den ringaste fördel för folket. Genom att döda enskilda personer kunde man inte störta det tsaristiska självhärskardömet och ej tillintetgöra godsägarklassen. I den dödade tsarens ställe kom en annan, Alexander III, under vilken arbetarnas och böndernas liv ytterligare försämrades.

Den väg "de folkliga" valt för kampen mot tsarismen genom enskilda attentat och individuell terror var oriktig och skadlig för revolutionen. Den individuella terrorns politik härledde sig ur "de folkligas" oriktiga teori om aktiva "hjältar" och en passiv "hop", som väntar på stordåd av "hjältarna". Enligt denna bedrägliga teori är det endast enskilda framträdande individer, som gör historien, medan massan, folket, klassen, "hopen", som "de folkliga" författarna föraktfullt uttryckte sig, är oförmögen till målmedvetna, organiserade aktioner och endast blint följer efter "hjältarna". Därför tog "de folkliga" avstånd från revolutionärt massarbete bland bönderna och inom arbetarklassen samt övergick till individuell terror. "De folkliga" tvingade en av den tidens största revolutionärer, Stefan Chalturin, att upphöra med arbetet på att organisera ett revolutionärt arbetarförbund och helt ägna sig åt terrorn.

"Folklighetsmännen" avledde de arbetandes uppmärksamhet från kampen mot förtryckarklassen genom för revolutionen gagnlösa attentat mot enskilda representanter för denna klass. De hämmade utvecklandet av arbetarklassens och böndernas revolutionära initiativ och aktivitet.

"De folkliga" hindrade arbetarklassen att komma till insikt om sin ledande roll i revolutionen och fördröjde bildandet av ett självständigt parti för arbetarklassen.

Ehuru "folklighetsmännens" hemliga organisation slogs sönder av tsarregeringen, fortlevde deras åsikter ännu länge bland de revolutionärt sinnade intellektuella. De rester av "de folkliga", som ännu fanns kvar, gjorde ett segt motstånd mot marxismens spridning i Ryssland och hämmade arbetarklassens organisering.

Därför kunde marxismen i Ryssland växa och stärkas endast i kamp mot folklighetsrörelsen.

Gruppen "Arbetets frigörelse" bekämpade "de folkligas" oriktiga uppfattningar och påvisade, vilken skada deras lära och deras kampmetoder tillfogade arbetarrörelsen.

I sina mot "de folkliga" riktade arbeten visade Plechanov, att deras åsikter inte hade någonting gemensamt med den vetenskapliga socialismen, även om de kallade sig socialister.

Plechanov var den förste, som underkastade "de folkligas" oriktiga uppfattningar en marxistisk kritik. Samtidigt som han tillfogade "de folkligas" åsikter välriktade slag, utvecklade han ett glänsande försvar för de marxistiska åsikterna.

Vari bestod "de folkligas" felaktiga grunduppfattningar, vilka Plechanov tillfogade ett förintande slag?

För det första påstod "de folkliga", att kapitalismen i Ryssland var en "tillfällig" företeelse, att den ej skulle komma att utvecklas i Ryssland, och följaktligen skulle inte heller proletariatet komma att växa och utvecklas.

För det andra ansåg "de folkliga" ej arbetarklassen vara den ledande klassen i revolutionen. De drömde om att nå fram till socialismen utan proletariatet. Den viktigaste revolutionära kraften ansåg "de folkliga" vara bönderna, ledda av de intellektuella, samt böndernas byalag, vilket de betraktade som embryot och grundvalen för socialismen.

För det tredje hade "de folkliga" en felaktig och skadlig uppfattning om hela förloppet av mänsklighetens historia. De kände inte och förstod inte lagarna för samhällets ekonomiska och politiska utveckling. I detta avseende var de fullständigt efterblivna. Enligt deras uppfattning är det inte klasserna och klassernas kamp, som skapar historien, utan endast enskilda framstående personligheter - "hjältar", vilka massan, "hopen", folket, klasserna blint följer.

Samtidigt som Plechanov kämpade mot "de folkliga" och avslöjade dem, skrev han en rad marxistiska arbeten, med vars hjälp marxisterna i Ryssland skolade och uppfostrade sig. Sådana arbeten av Plechanov som "Socialismen och den politiska kampen", "Våra meningsskiljaktigheter", "Till frågan om den monistiska historieuppfattningens utveckling" röjde väg för marxismens seger i Ryssland.

I sina arbeten gav Plechanov en framställning av marxismens huvudfrågor. Särskilt betydelsefull var hans bok "Till frågan om den monistiska historieuppfattningens utveckling", som utkom 1895. Lenin påvisade att denna bok "uppfostrat en hel generation av ryska marxister". (Lenin.Saml. verk, band XIV, s. 347, ryska upplagan.)

I sina mot "de folkliga" riktade arbeten visade Plechanov, att det var absurt att ställa frågan så som "de folkliga" gjorde det: skall kapitalismen utvecklas i Ryssland eller inte? Saken är den, sade Plechanov och bevisade sitt påstående med fakta, att Ryssland redan slagit in på den kapitalistiska utvecklingens väg och att det inte fanns någon kraft, som skulle kunna leda bort landet från denna väg.

Revolutionärernas uppgift bestod inte i att fördröja kapitalismens utveckling i Ryssland - det skulle de för övrigt inte ha kunnat göra. Revolutionärernas uppgift bestod i att stödja sig på den mäktiga revolutionära kraft, som skapas genom kapitalismens utveckling, på arbetarklassen - att utveckla dess klassmedvetande, organisera den, hjälpa den att bilda sitt eget arbetarparti.

Plechanov krossade också "de folkligas" andra oriktiga grunduppfattning: deras förnekande av proletariatets ledande roll i den revolutionära kampen. "De folkliga" betraktade proletariatets uppkomst i Ryssland som ett slags "historisk olycka", de skrev om "proletarismens kräftböld". Plechanov försvarade marxismens lära och dess fullkomliga tillämplighet på Ryssland samt bevisade, att ehuru bönderna till antalet var de övervägande och proletariatet relativt fåtaligt så var det just till proletariatet och dess tillväxt, som revolutionärerna måste fästa sina största förhoppningar.

Varför just vid proletariatet?

Därför att proletariatet, oavsett dess nuvarande fåtalighet, är en arbetande klass, som är förknippad med den mest framskridna hushållningsformen, med storproduktionen, och på grund härav har en stor framtid.

Därför att proletariatet som klass växer år för år, utvecklas politiskt, lätt kan organiseras till följd av arbetsförhållandena inom storproduktionen, samt på grund av sin proletära ställning är den mest revolutionära, ty i en revolution har det ingenting att förlora, utom sina bojor.

Annorlunda förhåller det sig med bönderna.

Bönderna (det var fråga om de individuella bönderna. -Red.) är, oavsett sitt stora antal en sådan arbetande klass, som är förknippad med den mest efterblivna hushållningsformen, med småproduktionen, och till följd härav har de inte och kan inte ha någon stor framtid.

Bönderna växer inte som klass, tvärtom, de differentieras år för år i bourgeoisi (kulaker) och fattigbönder (proletärer, halvproletärer). Dessutom är det svårare att organisera dem till följd av deras splittring, och de ansluter sig inte så beredvilligt som proletariatet till den revolutionära rörelsen på grund av sin ställning som små egendomsbesittare.

"De folkliga" påstod att socialismen i Ryssland inte skall komma genom proletariatets diktatur, utan genom böndernas byalag, vilket de betraktade som embryot och basen för socialismen. Men byalaget var inte och kunde inte vara varken basen eller embryot till socialismen, ty i byalaget härskade kulakerna, "blodsugarna", som exploaterade fattigbönderna, lantarbetarna och de mindre bemedlade medelbönderna. Att byalaget formellt innehade jorden, och att det tid efter annan företogs omdelningar av jorden efter antalet familjemedlemmar, förändrade på intet sätt saken. Det var de medlemmar av byalaget, som hade dragdjur, inventarier och utsäde, det vill säga de välbärgade medelbönderna och kulakerna, vilka brukade jorden. De bönder som var utan häst, fattigbönderna och i allmänhet de mindre bemedlade var tvungna att lämna jorden åt kulakerna och bli daglönare, lantarbetare. Böndernas byalag var i själva verket en lämplig form att skyla kulakernas övervåld samt ett billigt redskap i tsarismens händer, då det gällde att driva in skatter av bönderna enligt principen om solidarisk borgen. Just därför fick böndernas byalag vara i fred för tsarismen. Det skulle varit löjligt att anse byalaget som embryot eller basen för socialismen.

Plechanov krossade också "de folkligas" tredje oriktiga grunduppfattning om "hjältarnas", de framstående personligheternas och deras idéers förstarangsroll i den samhälleliga utvecklingen samt om massans, "hopens", folkets, klassernas intiga roll. Plechanov anklagade "de folkliga" för idealism och bevisade att sanningen inte står att söka hos idealismen utan hos den av Marx och Engels förkunnade materialismen.

Plechanov utvecklade och gav grunden för den marxistiska materialismens ståndpunkt. Han bevisade i överensstämmelse med den marxistiska materialismen, att samhällsutvecklingen i sista hand ej bestämmes av framstående personligheters önskningar och idéer, utan av utvecklingen av samhällets materiella existensvillkor, av förändringarna i produktionssätten för framställandet av de materiella nyttigheter, som är nödvändiga för samhällets existens, av förändringarna i det inbördes förhållandet mellan klasserna då det gäller produktion av materiella nyttigheter, av klassernas kamp om rollen och platsen ifråga om produktion och fördelning av de materiella nyttigheterna. Det är inte idéerna, som bestämmer människornas samhälleligt-ekonomiska ställning, utan det är människornas samhälleligt-ekonomiska ställning, som bestämmer deras idéer. Framstående personligheter kan förvandlas till nollor, ifall deras idéer och önskningar går emot den ekonomiska samhällsutvecklingen, emot den progressiva klassens behov, och tvärtom - framstående män kan bli verkligt framstående personligheter, ifall deras idéer och önskningar på ett riktigt sätt ger uttryck åt den ekonomiska samhällsutvecklingens behov, åt den progressiva klassens behov.

På "de folkligas" påstående att massan är en hop, att endast hjältarna skapar historien och formar hopen till ett folk, svarade marxisterna: det är inte hjältarna som skapar historien, utan det är historien som skapar hjältar - följaktligen är det inte hjältarna som skapar folket, utan folket som skapar hjältarna och driver historien framåt. Hjältar, framstående personligheter kan spela en betydande roll i samhällslivet endast i den mån de förstår att riktigt uppfatta betingelserna för samhällets utveckling, förstår hur de skall förändras till det bättre. Hjältarna, de framstående personligheterna kan råka i en situation, där de blir löjliga, fullständigt överflödiga och misslyckade figurer, om de inte förstår att riktigt uppfatta samhällets utvecklingsbetingelser och börjar spjärna emot samhällets historiska behov, i det de inbillar sig vara historiens "danare".

"De folkliga" tillhörde just dessa misslyckade hjältars kategori.

Plechanovs litterära verk, hans kamp mot "de folkliga" undergrävde i hög grad deras inflytande bland de revolutionära intellektuella. Men folklighetsrörelsens ideologiska krossande var ännu inte på långt när fullbordat. Denna uppgift - att slå ned folklighetsrörelsen såsom marxismens fiende - föll på Lenins lott.

Kort efter det "Folkviljans" parti slagits sönder, tog de flesta av "folklighetsmännen" avstånd från den revolutionära kampen mot tsarregeringen och började predika försoning och överenskommelse med den tsaristiska regeringen. På 80- och 90-talen blev "de folkliga" talesmän för kulakernas intressen.

Gruppen "Arbetets frigörelse" utarbetade två förslag till program för de ryska socialdemokraterna (det första år 1884 och det andra år 1887). Detta var ett mycket viktigt steg för att förbereda det marxistiska socialdemokratiska partiets bildande i Ryssland.

Men gruppen "Arbetets frigörelse" hade också sina allvarliga fel. I dess första programutkast fanns ännu rester av "de folkligas" åsikter, den individuella terrorns taktik tilläts. Vidare hade Plechanov inte tagit i betraktande, att proletariatet under revolutionens gång kan och måste dra med sig bönderna, att proletariatet endast i förbund med bönderna kan vinna seger över tsarismen. Vidare betraktade Plechanov den liberala bourgeoisin som en kraft, vilken kan ge stöd - om än ett osäkert stöd - åt revolutionen, medan han i några av sina arbeten fullständigt lämnade bönderna ur räkningen, i det han t. ex. förklarade att:
"Förutom bourgeoisin och proletariatet ser vi inga andra samhällskrafter, på vilka oppositionella eller revolutionära kombinationer hos oss skulle kunna stödja sig." (Plechanov, b. III, s. 119, ryska uppl.).

Dessa felaktiga uppfattningar av Plechanov var embryot till hans framtida mensjevikiska åsikter.

Varken gruppen "Arbetets frigörelse" eller den tidens marxistiska cirklar var ännu i praktiken förknippade med arbetarrörelsen. Det var ännu en period, då marxismens teori, marxismens idéer och socialdemokratins programmatiska riktlinjer uppstod och befästes i Ryssland. Under årtiondet 1884-1894 existerade socialdemokratin ännu i form av enskilda mindre grupper och cirklar, som ej alls eller i mycket ringa grad var förknippade med arbetarnas massrörelse. Liksom det ännu ofödda barnet, som redan håller på att utveckla sig i moderlivet, så genomgick socialdemokratin, som Lenin skrev, den "embryonala utvecklingsprocessen".

Gruppen "Arbetets frigörelse" "lade endast teoretiskt grunden för socialdemokratin och tog det första steget till arbetarrörelsen" - skrev Lenin.

Uppgiften att sammansmälta marxismen med arbetarrörelsen i Ryssland och likaså att rätta de fel, som gruppen "Arbetets frigörelse" begått, fick Lenin på sin lott att utföra.

3. BÖRJAN AV LENINS REVOLUTIONÄRA VERKSAMHET. "KAMPFÖRBUNDET FÖR ARBETARKLASSENS BEFRIELSE" I PETERSBURG.

Vladimir Iljitj (Uljanov) Lenin, bolsjevismens grundare, föddes i staden Simbirsk (numera Uljanovsk) år 1870. År 1887 inträdde Lenin i universitetet i Kasan, men blev snart arresterad och förvisad från universitetet för att han deltagit i den revolutionära studentrörelsen. I Kasan anslöt sig Lenin till en marxistisk cirkel, som organiserats av Fedosejev. Sedan Lenin flyttat över till Samara bildades snart kring honom den första cirkeln av marxister i Samara. Redan dä frapperades alla av Lenins kunskaper i marxismen.

I slutet av 1893 flyttade Lenin över till Petersburg. Redan de första gångerna han uppträdde, gjorde han ett starkt intryck på deltagarna i de marxistiska cirklarna i Petersburg. En ovanligt djupgående kunskap om Marx, förmåga att tillämpa marxismen på den tidens ekonomiska och politiska situation i Ryssland, en glödande, orubblig tro på arbetarsakens seger, en utomordentlig organisationstalang - allt detta gjorde Lenin till Petersburgsmarxisternas erkända ledare.

De upplysta arbetare, vilkas studier Lenin ledde i cirklarna, hyste en varm kärlek till honom.

"Våra lektioner - berättade arbetaren Babusjkin i sina minnen om Lenins föreläsningar i arbetarcirklarna - var ytterst livliga och intressanta, vi var alla mycket nöjda med dessa lektioner och beundrade alltid vår föreläsares klokhet."

År 1895 sammanslöt Lenin alla marxistiska arbetarcirklar i Petersburg (det fanns redan omkring 20 sådana) till en organisation, "Kampförbundet för arbetarklassens befrielse". Härmed förberedde han det revolutionära marxistiska arbetarpartiets bildande.

Lenin ställde som uppgift för "Kampförbundet" att sluta intimare kontakt med arbetarnas massrörelse och politiskt leda densamma. Lenin föreslog att man skulle övergå från marxistisk propaganda bland ett litet antal upplysta arbetare, samlade i propagandacirklar, till aktuell politisk agitation bland arbetarklassens breda massor. Denna omställning till massagitation hade den största betydelse för arbetarrörelsens fortsatta utveckling i Ryssland.

Under 90-talet inträdde en uppsvingsperiod inom industrin. Antalet arbetare ökade. Arbetarrörelsen stärktes. Från 1895 till 1899 strejkade, enligt ofullständiga uppgifter, minst 221.000 arbetare. Arbetarrörelsen formade sig till en betydande kraft i landets politiska liv. Livet själv bekräftade marxisternas åsikter, vilka de hävdade i kampen mot "de folkliga", om arbetarklassens ledande roll i den revolutionära rörelsen.

Under Lenins ledning förknippade "Kampförbundet för arbetarklassens befrielse" arbetarnas kamp för ekonomiska krav - för förbättrade arbetsförhållanden, för kortare arbetsdag, för högre arbetslöner - med den politiska kampen mot tsarismen. "Kampförbundet" uppfostrade arbetarna politiskt.

Under Lenins ledning började Petersburgs "Kampförbund för arbetarklassens befrielse" för första gången i Ryssland förverkliga socialismens sammansmältande med arbetarrörelsen. Då det utbröt strejk i någon fabrik, reagerade "Kampförbundet", som genom sina medlemmar i cirklarna var väl underrättat om läget på företagen, ögonblickligen med att ge ut flygblad och socialistiska proklamationer. I dessa flygblad avslöjades fabriksägarnas repressalier mot arbetarna, klargjordes hur arbetarna borde kämpa för sina intressen och kungjordes arbetarnas krav. Flygbladen blottade hela sanningen om kapitalismens kräftböld, om arbetarnas eländiga liv, om deras omåttligt tunga arbetsdag på 12-14 timmar och deras rättslösa ställning. Här framlades också de politiska fordringar, som läget krävde. I slutet av 1894 författade Lenin tillsammans med arbetaren Babusjkin det första av dessa agitationsflygblad samt ett upprop till de strejkande arbetarna på Semjannikovs fabrik i Petersburg. Hösten 1895 skrev Lenin ett flygblad till de strejkande arbetarna och arbeterskorna på Thorntons fabrik. Denna fabrik tillhörde engelska fabrikanter, som från densamma erhöll miljonprofiter. Arbetsdagen var på denna fabrik över 14 timmar, men vävarna tjänade bara omkring 7 rubel i månaden. Strejken slutade framgångsrikt för arbetarna. På kort tid utgav "Kampförbundet" tiotals sådana flygblad och upprop till arbetarna på olika fabriker. Varje sådant flygblad medförde en kraftig stegring av arbetarnas mod. De såg, att de fick hjälp, att socialisterna försvarade dem.

Under "Kampförbundets" ledning strejkade 30.000 textilarbetare i Petersburg sommaren 1896. Deras huvudkrav var kortare arbetsdag. Under trycket av denna strejk var tsarregeringen tvungen att utfärda lagen av den 2 juni 1897, genom vilken arbetsdagen begränsades till 11½ timme. Innan denna lag utfärdades, var arbetsdagen överhuvud inte begränsad.

I december 1895 arresterades Lenin av tsarregeringen. Inte heller i fängelset upphörde Lenin med den revolutionära kampen. Han hjälpte "Kampförbundet" med sina råd och anvisningar samt sände från fängelset broschyrer och flygblad. Där skrev Lenin broschyren "Om strejker" samt flygbladet "Till den tsaristiska regeringen", i vilket tsarregeringens otyglade godtycke avslöjades. I fängelset skrev Lenin vidare förslaget till partiprogram (det var skrivet med mjölk mellan raderna i en medicinsk bok).

"Kampförbundet" i Petersburg gav en mäktig impuls till arbetarcirklarnas sammanslutning i liknande förbund även i andra städer och distrikt i Ryssland. I mitten av 90-talet uppstod marxistiska organisationer i Transkaukasien. 1894 bildades "Arbetarförbundet" i Moskva. I Sibirien organiserades i slutet av 90-talet sibiriska "Socialdemokratiska förbundet". På 90-talet uppstod i Ivanovo-Vosnesensk, Jaroslavl och Kostroma marxistiska grupper, vilka senare sammanslöts i "Socialdemokratiska partiets nordryska förbund". I Rostov vid Don, Jekaterinoslav, Kiev, Nikolajev, Tula, Samara, Kasan, Orechovo-Sujevo och i andra städer bildades under senare hälften av 90-talet socialdemokratiska grupper och förbund.

Petersburgs "Kampförbund för arbetarklassens befrielse" hade sin betydelse däri, att det, enligt Lenins uttryck, utgjorde det första allvarliga embryot till ett revolutionärt parti, baserat på arbetarrörelsen.

Det var på det petersburgska "Kampförbundets" revolutionära erfarenhet Lenin stödde sig i sitt fortsatta arbete för att skapa det marxistiska socialdemokratiska partiet i Ryssland.

Sedan Lenin och hans närmaste stridskamrater arresterats, förändrades sammansättningen av ledningen för Petersburgs "Kampförbund" betydligt. Det kom nytt folk, vilka kallade sig "de unga", Lenin och hans stridskamrater åter "de gamla". De började genomföra en oriktig politisk linje. De gjorde gällande att man skulle mana arbetarna endast till ekonomisk kamp mot företagarna, men vad den politiska kampen beträffade, så var denna den liberala bourgeoisins sak och ledningen av den politiska kampen måste tillkomma densamma.

Sådana personer kallades "ekonomister".

Detta var den första kompromissande, opportunistiska gruppen inom de marxistiska organisationernas led i Ryssland.

4. LENINS KAMP MOT FOLKLIGHETSRÖRELSEN OCH DEN "LEGALA MARXISMEN". DEN LENINSKA IDÉN OM FÖRBUNDET MELLAN ARBETARKLASSEN OCH BÖNDERNA. RYSSLANDS SOCIALDEMOKRATISKA ARBETARPARTIS FÖRSTA KONGRESS.

Ehuru Plechanov redan på 80-talet hade tillfogat "de folkligas" idésystem det avgörande slaget, vann likväl "de folkligas" uppfattningar i början av 90-talet alltjämt sympati bland en viss del av den revolutionära ungdomen. En del av de unga trodde fortfarande, att Ryssland skulle kunna undgå den kapitalistiska utvecklingsvägen samt att bönderna och inte arbetarklassen skulle komma att spela huvudrollen i revolutionen. De "folklighetsmän", som ännu fanns kvar, försökte på allt sätt att hindra marxismens spridning i Ryssland, de bekämpade marxisterna och gjorde allt vad de kunde för att smutskasta dem. Det var nödvändigt att slutgiltigt ideologiskt krossa folklighetsrörelsen för att trygga den fortsatta spridningen av marxismen och möjligheten att bilda ett socialdemokratiskt parti.

Detta arbete utförde Lenin.

I sin bok "Vad är 'folkvännerna' och hur kämpar de mot socialdemokraterna?" (1894) avslöjade Lenin fullständigt "de folkligas" verkliga ansikte som falska "folkvänner", vilka i själva verket gick emot folket.
90-talets "folklighetsmän" hade i verkligheten för länge sedan tagit avstånd från varje revolutionär kamp mot tsarregeringen. De liberala "folklighetsmännen" predikade försoning med tsarregeringen. "De tror helt enkelt - skrev Lenin om den tidens "folklighetsmän" - att om man bara begär vackert och vänligt av denna regering, så kan den ordna upp allting till det bästa." (Lenin.Saml. verk, b. I, s. 161.)

90-talets "folklighetsmän" blundade för de fattigas läge på landsbygden, för klasskampen på landsbygden, för kulakernas utsugning av fattigbönderna och lovprisade kulakhushållens utveckling. De uppträdde i själva verket som talesmän för kulakernas intressen.

Samtidigt hetsade "de folkliga" i sina tidskrifter mot marxisterna. De förvrängde och förfalskade medvetet de ryska marxisternas åsikter och påstod, att marxisterna ville ruinera landsbygden, att marxisterna ville "koka ur varje bonde i fabrikskitteln". Lenin avslöjade denna "folklighetsmännens" förljugna kritik och påvisade, att det inte var fråga om marxisternas "önskningar", utan om kapitalismens verkliga utveckling i Ryssland, under vilken proletariatets antal oundvikligen ökar. Men proletariatet kommer att bli det kapitalistiska systemets dödgrävare.

Lenin visade, att det är marxisterna och inte "de folkliga", som är de verkliga folkvännerna, vilka vill avskaffa kapitalisternas och godsägarnas förtryck samt tillintetgöra tsarismen.

I sin bok "Vad är folkvännerna?" förde Lenin för första gången fram idén om ett revolutionärt förbund mellan arbetarna och bönderna som det viktigaste medlet att störta tsarismen, godsägarna och bourgeoisin.

I en rad arbeten under denna period kritiserade Lenin de av "folklighetsmännens" politiska kampmedel, som användes av deras huvudgrupp, "Folkviljans" anhängare, och senare av "de folkligas" efterföljare, socialistrevolutionärerna, i synnerhet den individuella terrorns taktik. Lenin ansåg den vara skadlig för den revolutionära rörelsen, emedan den ersatte massornas kamp med enstaka hjältars kamp. Den innebar, att de saknade tro på den revolutionära folkrörelsen.

I boken "Vad är folkvännerna?" skisserade Lenin de ryska marxisternas huvuduppgifter. Enligt Lenins uppfattning måste de ryska marxisterna i första hand organisera ett enhetligt, socialistiskt arbetarparti av de spridda marxistiska cirklarna. Lenin visade vidare, att det är just Rysslands arbetarklass, som i förbund med bönderna kommer att störta det tsaristiska självhärskardömet, varefter det ryska proletariatet i förbund med de arbetande och utsugna massorna, sida vid sida med proletariatet i andra länder skall gå den öppna politiska kampens raka väg till den segerrika kommunistiska revolutionen.

För mer än 40 år sedan visade sålunda Lenin riktigt arbetarklassens kampväg, fastställde arbetarklassens roll som samhällets ledande revolutionära kraft och böndernas roll som arbetarklassens bundsförvant.

Lenins och hans anhängares kamp mot folklighetsrörelsen ledde redan under 90-talet till dess slutgiltiga ideologiska, krossande.

En väldig betydelse hade också Lenins kamp mot den "legala marxismen". Som det alltid förekommer i historien, hänger sig tillfälliga "medlöpare" vanligen fast vid en stor samhällelig rörelse. Sådana "medlöpare" var också de så kallade "legala marxisterna". Marxismen hade börjat vinna stor spridning i Ryssland. Och nu började de borgerliga intellektuella skruda sig i marxistisk dräkt. De tryckte sina artiklar i legala, d. v. s. av tsarregeringen tillåtna tidningar och tidskrifter. Därför kallades de också "legala marxister".

De förde på sitt sätt kamp mot folklighetsrörelsen. Men denna kamp och marxismens baner sökte de utnyttja till att underordna och anpassa arbetarrörelsen till det borgerliga samhällets intressen, bourgeoisins intressen. Av Marx' lära kastade de överbord det viktigaste, läran om den proletära revolutionen, om proletariatets diktatur. Den mest namnkunniga legala marxisten, Peter Struve, lovsjöng bourgeoisin och i stället för att mana till revolutionär kamp mot kapitalismen manade han till att "erkänna vår okultur och gå i lära hos kapitalismen".

I kampen mot "de folkliga" ansåg Lenin det vara tillåtligt att för en tid ingå överenskommelse med de "legala marxisterna" för att utnyttja dem mot "de folkliga", exempelvis att i tryck gemensamt utge en artikelsamling mot "de folkliga". Men på samma gång kritiserade Lenin med all skärpa de "legala marxisterna" och avslöjade deras liberalt-borgerliga väsen.

Många av dessa "medlöpare" blev senare kadetter, d. v. s. anhängare av konstitutionella demokratiska partiet (den ryska bourgeoisins viktigaste parti), och under inbördeskriget blev de inbitna vitgardister.

Vid sidan av "Kampförbundet" i Petersburg, Moskva, Kiev o. s. v. uppstod socialdemokratiska organisationer också i de västra nationella gränsområdena i Ryssland. På 90-talet avskilde sig de marxistiska elementen från det polska nationalistiska partiet och bildade "Polens och Litauens socialdemokrati". I slutet av 90-talet bildades lettiska socialdemokratiska organisationer. I oktober 1897 bildades i Rysslands västliga guvernement Allmänna judiska socialdemokratiska förbundet - Bund.

1898 gjorde några "Kampförbund" - förbunden i Petersburg, Moskva, Kiev och Jekaterinoslav - samt Bund det första försöket att sammansluta sig i ett socialdemokratiskt parti. I detta syfte samlades de i mars 1898 i Minsk till Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis (RSDAP) första kongress.

I RSDAP:s första kongress deltog inalles 9 representanter. Lenin var ej med på kongressen, emedan han vid denna tid befann sig i förvisning i Sibirien. Partiets Centralkommitté, som valdes av kongressen, häktades inom kort. Det "Manifest", som utgavs i kongressens namn, var ännu i många avseenden otillfredsställande. Däri förbigicks proletariatets uppgift att erövra den politiska makten, ingenting sades om proletariatets hegemoni och frågan om proletariatets bundsförvanter i dess kamp mot tsarismen och bourgeoisin undveks.

I sina beslut och i "Manifestet" proklamerade kongressen att Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti bildats.

I denna formella akt, som spelade en stor revolutionär propagandistisk roll, bestod betydelsen av RSDAP:s första kongress. Men ehuru den första kongressen ägt rum, var det marxistiska socialdemokratiska partiet i Ryssland i verkligheten ännu inte bildat. Det lyckades inte kongressen att organisatoriskt förena och sammansluta de enskilda marxistiska cirklarna och organisationerna. Det fanns ännu ingen enhetlig linje i de lokala organisationernas arbete, intet partiprogram, inga partistadgar och ingen central ledning.

På grund av allt detta och till följd av en rad andra orsaker började den ideologiska söndringen öka i de lokala organisationerna, och denna omständighet skapade gynnsamma villkor för stärkandet av den opportunistiska riktningen inom arbetarrörelsen, nämligen "ekonomismen".

Det behövdes flera års ansträngande arbete av Lenin och tidningen "Iskra", som han organiserat, för att övervinna söndringen, betvinga den opportunistiska vacklan och förbereda bildandet av Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti.

5. LENINS KAMP MOT "EKONOMISMEN".
DEN LENINSKA TIDNINGEN "ISKRA" UTKOMMER.

Lenin hade inte deltagit i RSDAP:s första kongress. Han befann sig vid denna tid i förvisning i Sibirien, i byn Sjusjenskoje, dit tsarregeringen hade fördrivit honom, sedan han länge suttit i fängelse i Petersburg för "Kampförbundets" sak.

Men också i förvisningen fortsatte Lenin sitt revolutionära arbete. Här fullbordade han det synnerligen viktiga vetenskapliga arbetet "Kapitalismens utveckling i Ryssland", som fullbordade folklighetsrörelsens ideologiska krossande. Här skrev han också sin bekanta broschyr "De ryska socialdemokraternas uppgifter".

Ehuru Lenin var avskuren från det direkta, praktiska revolutionära arbetet, förmådde han likväl upprätthålla vissa förbindelser med dem som stod mitt uppe i det praktiska arbetet, brevväxlade med dem från förvisningen, gjorde förfrågningar och gav dem råd. Under denna tid sysslade Lenin särskilt med frågan om "ekonomisterna". Han insåg bättre an någon annan, att "ekonomismen" är urcellen till kompromissandet, till opportunismen, att "ekonomismens" seger inom arbetarrörelsen skulle innebära ett undergrävande av proletariatets revolutionära rörelse och nederlag för marxismen.

Och Lenin tog itu med att slå ned "ekonomisterna", redan från första dagen av deras framträdande.

"Ekonomisterna" gjorde gällande att arbetarna endast finge föra ekonomisk kamp, men vad den politiska kampen beträffar, så borde den lämnas åt den liberala bourgeoisin, vilken arbetarna skulle understödja. Lenin ansåg denna förkunnelse av "ekonomisterna" vara ett avfall från marxismen, ett förnekande av att arbetarklassen måste ha ett självständigt politiskt parti, ett försök att förvandla arbetarklassen till ett politiskt bihang åt bourgeoisin.

1899 utgav en grupp "ekonomister" (Prokopovitj, Kuskova och andra, som senare blev kadetter) sitt manifest. De gick emot den revolutionära marxismen och krävde att man skulle avstå från att bilda ett proletariatets självständiga politiska parti och från att uppställa självständiga politiska krav för arbetarklassen. "Ekonomisterna" menade, att den politiska kampen var den liberala bourgeoisins sak, vad arbetarna angick, så var den ekonomiska kampen mot företagarna nog för dem.

Då Lenin blivit bekant med detta opportunistiska dokument, sammankallade han de i närheten boende, för politisk verksamhet förvisade marxisterna till en överläggning, varpå 17 kamrater med Lenin i spetsen antog en skarp anklagelseprotest mot "ekonomisternas" åsikter.

Denna protest, som Lenin hade avfattat, spreds i de marxistiska organisationerna över hela Ryssland och hade en kolossal betydelse för det marxistiska tänkandets och det marxistiska partiets utveckling i Ryssland.

De ryska "ekonomisterna" förkunnade samma åsikter som marxismens motståndare i de socialdemokratiska partierna i utlandet, de så kallade bernsteinianerna, det vill säga opportunisten Bernsteins anhängare.

Därför var Lenins kamp mot "ekonomisterna" på samma gång en kamp mot den internationella opportunismen.

Den huvudsakliga kampen mot "ekonomismen", för bildandet av proletariatets självständiga politiska parti fördes av den illegala tidningen "Iskra", som Lenin organiserat.

I början av år 1900 återvände Lenin och andra medlemmar av "Kampförbundet" från den sibiriska förvisningen till Ryssland. Lenin umgicks med tanken att ge ut en stor, illegal marxistisk tidning för hela Ryssland. De talrika små marxistiska cirklarna och organisationerna, som redan fanns i Ryssland, hade ännu ingen förbindelse med varandra. Vid denna tidpunkt, då - som kamrat Stalin sade - "hantverksmässighet och cirklarnas isolering från varandra frätte sönder partiet uppifrån och ned, då ideologisk söndring var det karakteristiska draget för det inre partilivet", var det de ryska revolutionära marxisternas huvuduppgift att organisera en allmän rysk illegal tidning. Endast en sådan tidning kunde sammanbinda de spridda marxistiska organisationerna med varandra och förbereda skapandet av ett verkligt parti.

Men på grund av polisförföljelserna var det omöjligt att organisera en sådan tidning i det tsaristiska Ryssland. Om en eller ett par månader skulle de tsaristiska spionerna ha snokat upp tidningen och gjort slut på den. Därför beslöt Lenin att ge ut tidningen i utlandet. Här trycktes den på ytterst tunt och hållbart papper, varpå den skickades till Ryssland på hemliga vägar. Enskilda nummer av "Iskra" trycktes om i Ryssland, i hemliga tryckerier i Baku, Kisjinjov och Sibirien.

Hösten 1900 reste Vladimir Iljitj till utlandet för att konferera med kamraterna i gruppen "Arbetets frigörelse" om utgivandet av den allryska politiska tidningen. Under förvisningen hade Lenin tänkt igenom denna sak i alla detaljer. Då han reste hem från Sibirien hade han haft en rad rådplägningar i denna sak i Ufa, Pskov, Moskva och Petersburg, överallt hade han kommit överens med kamraterna om en chifferskrift för hemlig korrespondens, om adresser, dit man kunde skicka litteratur o. s. v., samt med dem diskuterat planen för den kommande kampen.

Tsarregeringen kände, att den i Lenin hade sin farligaste fiende. Gendarmen Subatov, en av tsarochranans tjänstemän, skrev i sin hemliga korrespondens, att "för närvarande finns det ingen mera betydande man i revolutionen än Uljanov (Lenin)", varför han ansåg det vara ändamålsenligt att organisera mord på Lenin.

Då Lenin kom till utlandet, träffade han överenskommelse med gruppen "Arbetets frigörelse", det vill säga med Plechanov, Axelrod och V. Sasulitj, om att gemensamt utge "Iskra". Hela planen för tidningens utgivande hade från början till slut utarbetats av Lenin.

I december 1900 utkom i utlandet tidningen "Iskras" (Gnistan) första nummer. Under tidningens namn stod valspråket: "Ur gnistan födes flamman." Dessa ord var tagna ur dekabristernas [Adliga revolutionärer, som i december 1825 gick till aktion mot självhärskardömet och livegenskapen. - övers.] svar till diktaren Pusjkin, som sänt dem en hälsning i den sibiriska förvisningen.

Och sannerligen, ur den gnista, som Lenin tände, föddes sedan den stora revolutionära brandens flamma, som i grunden brände ned adelns och godsägarnas tsarmonarki och den borgerliga makten.

KORT SAMMANFATTNING

Det marxistiska socialdemokratiska arbetarpartiet i Ryssland bildades i kamp främst mot folklighetsrörelsen, mot dess felaktiga och för revolutionens sak skadliga uppfattningar.

Endast genom att ideologiskt krossa "de folkligas" uppfattningar kunde man röja väg för det marxistiska arbetarpartiets skapande i Ryssland. Plechanov och hans grupp "Arbetets frigörelse" tillfogade folklighetsrörelsen det avgörande slaget på 1880-talet.

På 90-talet fullbordade Lenin "de folkligas" ideologiska krossande och gav dem dödsstöten.

Gruppen "Arbetets frigörelse", grundad 1883, utförde ett betydande arbete för marxismens spridande i Ryssland, lade den teoretiska grundvalen till socialdemokratin och tog det första steget i riktning mot arbetarrörelsen.

I och med kapitalismens utveckling i Ryssland växte industriproletariatets antal snabbt. Under första hälften av 80-talet beträdde arbetarklassen den organiserade kampens väg, gick till massaktioner i form av organiserade strejker. Men de marxistiska cirklarna och grupperna sysselsatte sig endast med propaganda, de förstod inte att det var ändamålsenligt att övergå till massagitation inom arbetarklassen och därför var de ännu inte praktiskt förknippade med arbetarrörelsen, de ledde den inte.

Det av Lenin bildade "Kampförbundet för arbetarklassens befrielse" i Petersburg (1895), som bedrev massagitation bland arbetarna samt ledde masstrejker, innebar en ny etapp: övergång till massagitation bland arbetarna och marxismens sammansmältande med arbetarrörelsen. Petersburgs "Kampförbund för arbetarklassens befrielse" var det första embryot till det revolutionära proletära partiet i Ryssland. Efter Petersburgs "Kampförbund" bildades organisationer av marxister i alla viktiga industricentra liksom även i gränsområdena.

År 1898 gjordes det första, om än inte lyckade försöket att sammansluta de marxistiska, socialdemokratiska organisationerna i ett parti - då hölls RSDAP:s första kongress. Men denna kongress bildade ännu inte partiet: det fanns intet program, inga partistadgar, ingen central ledning, det fanns nästan inga förbindelser mellan de enskilda marxistiska cirklarna och grupperna.

För att förena och sammanknyta de spridda marxistiska organisationerna i ett parti utarbetade och förverkligade Lenin planen att utgiva den första allryska revolutionära marxistiska tidningen "Iskra".

De främsta motståndarna till det enhetliga politiska arbetarpartiets bildande var under denna period "ekonomisterna". De förnekade att ett sådant parti var nödvändigt. De understödde de enskilda gruppernas splittring och hantverksmässighet. Det var också just mot dem som Lenin och den av honom organiserade "Iskra" riktade sina slag.

De första numren av "Iskra" (1900-1901) utgjorde övergången till en ny period, den period då det verkligen bildades ett enhetligt parti av de spridda grupperna och cirklarna - Rysslands Socialdemokratiska Arbetarparti.