SJÄTTE KAPITLET

Bolsjevikernas parti under det imperialistiska krigets period. Den andra revolutionen i Ryssland.
(1914—mars 1917)

1. DET IMPERIALISTISKA KRIGETS UTBROTT OCH ORSAKER.

Den 14 (27 n.st.) juli 1914 påbjöd tsarregeringen allmän mobilisering. Den 19 juli (l augusti) förklarade Tyskland krig mot Ryssland.

Ryssland inträdde i kriget.

Redan långt före krigets utbrott hade Lenin och bolsjevikerna förutsett dess oundviklighet. På socialisternas internationella kongresser hade Lenin uppträtt med egna förslag, som var inriktade på att fastställa en revolutionär linje för socialisternas uppträdande i händelse av ett krigsutbrott.

Lenin påvisade att kriget är kapitalismens ofrånkomliga följeslagare. Rov av främmande områden, erövring och utplundring av kolonier, tillägnande av nya marknader har mer än en gång tjänat som anledning till kapitalistiska staters erövringskrig. För de kapitalistiska länderna är kriget ett lika naturligt och rättmätigt tillstånd som utsugningen av arbetarklassen.

Särskilt blev krigen oundvikliga, då kapitalismen i slutet av 1800- och början av 1900-talet slutgiltigt växte över i sitt högsta och sista utvecklingsstadium: imperialismen. Under imperialismen har de mäktiga kapitalist- och banksammanslutningarna (monopolen) tillskansat sig den avgörande rollen i de kapitalistiska staternas liv. Finanskapitalet blev herre i de kapitalistiska staterna. Finanskapitalet krävde nya marknader, erövring av nya kolonier, nya områden för kapitalexport, nya råvarukällor.

Men redan i slutet av 1800-talet var hela jordklotets yta uppdelad mellan de kapitalistiska staterna. Därjämte försiggår kapitalismens utveckling under imperialismens epok ytterst olikmässigt och språngartat: en del länder, som tidigare stått på främsta platsen, utvecklar sin industri relativt långsamt, andra, som tidigare varit efterblivna, hinner upp och går förbi dem i snabba språng. Förhållandet mellan de imperialistiska staternas ekonomiska och militära krafter förändrades. Det framträdde en strävan till en ny uppdelning av världen. Kampen för en nyuppdelning av världen gjorde ett imperialistiskt krig oundvikligt. Kriget 1914 var ett krig för nyuppdelning av världen och inflytelsesfärerna. Det hade länge förberetts av alla de imperialistiska staterna. De som bar skulden därför var alla länders imperialister.

I all synnerhet förbereddes detta krig av Tyskland och Österrike å ena sidan samt Frankrike, England och det av dem avhängiga Ryssland å andra sidan. År 1907 bildades trippelalliansen eller ententen: förbundet mellan England, Frankrike och Ryssland. Det andra imperialistiska förbundet bestod av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien. Vid krigsutbrottet 1914 utträdde dock Italien ur detta förbund och anslöt sig sedan till ententen. Tyskland och Österrike-Ungern fick understöd av Bulgarien och Turkiet.

Tyskland förberedde sig till det imperialistiska kriget för att erövra kolonier från England och Frankrike samt från Ryssland: Ukraina, Polen, de baltiska länderna. Tyskland hotade Englands välde i Nära östern, där det byggt Bagdadbanan. England fruktade ökningen av Tysklands flottrustningar.

Tsarryssland strävade att dela upp Turkiet, drömde om att erövra sunden från Svarta havet till Medelhavet (Dardanellerna), att erövra Konstantinopel. I tsarregeringens planer ingick också erövrandet av Galizien, en del av Österrike-Ungern.

England strävade att genom kriget slå sin farliga konkurrent Tyskland, vars varor före kriget alltmera började tränga ut de engelska varorna från världsmarknaden. Dessutom hade England föresatt sig att ta Mesopotamien och Palestina av Turkiet samt att vinna fast fot i Egypten.

De franska kapitalisterna strävade att frånta Tyskland det kol- och järnrika Saarområdet och Elsass-Lothringen, som Tyskland erövrade från Frankrike i kriget 1870—71.

Det var således mycket stora motsättningar mellan de två grupperna av kapitalistiska stater, som ledde till det imperialistiska kriget.

Detta rövarkrig för världens uppdelning berörde alla imperialistiska länders intressen och därför drogs senare Japan, Amerikas Förenta Stater och en rad andra stater med i detsamma.

Kriget blev ett världskrig.

Bourgeoisin förberedde det imperialistiska kriget i djup hemlighet för sina folk. Då kriget bröt ut, försökte varje imperialistisk regering bevisa, att det inte var den som anfallit grannarna, utan att den just var den angripna. Bourgeoisin bedrog folket och dolde krigets verkliga syfte, dess imperialistiska roffarkaraktär. Varje imperialistisk regering förklarade, att kriget fördes till försvar för dess fosterland.

Opportunisterna i II Internationalen hjälpte bourgeoisin att bedraga folket. II Internationalens socialdemokrater svek skändligt socialismens sak, den internationella proletära solidaritetens sak. Inte nog med att de ej uppträdde mot kriget, de hjälpte tvärtom bourgeoisin att i fosterlandsförsvarets namn hetsa de krigförande staternas arbetare och bönder mot varandra.

Det var ingen tillfällighet att Ryssland inträdde i det imperialistiska kriget på ententens — Frankrikes och Englands — sida. Det bör observeras, att Rysslands viktigaste industrigrenar före 1914 befann sig i händerna på utländskt kapital, huvudsakligen franskt, engelskt och belgiskt, d. v: s. ententeländernas. Rysslands viktigaste metallurgiska industriföretag befann sig i de franska kapitalisternas händer. Överhuvud var den metallurgiska industrin till nästan tre fjärdedelar (72 procent) beroende av utländskt kapital. Stenkolsindustrin — i Donbass — erbjöd en likadan bild. Omkring hälften av oljeutvinningen befann sig i det engelskfranska kapitalets händer. En betydande del av den ryska industrins vinster gick till utländska, företrädesvis engelsk-franska banker. Alla dessa omständigheter plus de miljardlån, som tsaren upptagit i Frankrike och England, fjättrade tsarismen vid den engelsk-franska imperialismen, förvandlade Ryssland till en vasall åt dessa länder, till deras halvkoloni.

Då den ryska bourgeoisin började kriget, räknade den med att kunna hjälpa upp sin sak: erövra nya marknader, berika sig på krigsbeställningar och leveranser och samtidigt utnyttja krigssituationen för att undertrycka den revolutionära rörelsen.

Tsarryssland inträdde oförberett i kriget. Rysslands industri var mycket efterbliven i jämförelse med de andra kapitalistiska ländernas. Här fanns övervägande gamla fabriker och verkstäder med utsliten maskinell utrustning. Med den förhandenvarande halvfeodala jordegendomen och den utarmade, ruinerade bondemassan kunde lantbruket ej tjäna som en fast ekonomisk grundval för en långvarig krigföring.

Tsaren stödde sig i huvudsak på de feodala godsägarna. De ärkereaktionära storgodsägarna i block med storkapitalisterna huserade efter behag i landet och i Riksduman. De understödde helt den tsaristiska regeringens såväl inrikes- som utrikespolitik. Den ryska imperialistiska bourgeoisin förlitade sig på det tsaristiska självhärskardömet som den pansrade näve, vilken skulle kunna säkra densamma erövring av nya marknader och nya områden å ena sidan samt å andra sidan undertrycka arbetarnas och böndernas revolutionära rörelse.

Den liberala bourgeoisins parti, kadetterna, gav sig sken av att bilda en opposition, men det understödde utan förbehåll tsarregeringens utrikespolitik.

Socialistrevolutionärernas och mensjevikernas småborgerliga partier, som maskerade sig med socialismens fana, hjälpte ända från själva krigsutbrottet bourgeoisin att bedraga folket, att dölja krigets imperialistiska rövarkaraktär. De predikade nödvändigheten av försvar, nödvändigheten att värna det borgerliga "fosterlandet" mot de "preussiska barbarerna", understödde "borgfreds"- politiken och hjälpte sålunda den ryska tsarens regering att föra krig, på samma sätt som de tyska socialdemokraterna hjälpte den tyska kejsarens regering att föra krig mot de "ryska barbarerna".

Endast bolsjevikernas parti förblev den revolutionära internationalismens stolta baner troget, stod orubbligt kvar på de marxistiska positionerna av energisk kamp mot det tsaristiska självhärskardömet, mot godsägarna och kapitalisterna, mot det imperialistiska kriget. Det bolsjevikiska partiet vidhöll ända från krigets första dagar den inställningen, att kriget inte börjats för att försvara fosterlandet, utan för att slå under sig främmande områden, för att plundra främmande folk till fördel för godsägarna och kapitalisterna, samt att arbetarna måste föra en resolut kamp mot detta krig.

Arbetarklassen stödde bolsjevikernas parti.

Det är sant, att borgarnas patriotiska yra, som i början av kriget grep de intellektuella och kulakskikten bland bönderna, även spred sig till en viss del av arbetarna. Men det var företrädesvis medlemmarna av huliganorganisationen "Ryska folkets förbund" samt en del socialistrevolutionärt och mensjevikiskt sinnade arbetare. De återspeglade självfallet inte och kunde ej återspegla stämningarna inom arbetarklassen. Det var också just dessa element, som deltog i bourgeoisins chauvinistiska manifestationer, vilka organiserades av tsarregeringen under krigets första dagar.

2. PARTIERNA I II INTERNATIONALEN GÅR ÖVER PÅ SINA IMPERIALISTISKA REGERINGARS SIDA.
II INTERNATIONALENS UPPLÖSNING I ENSKILDA SOCIALCHAUVINISTISKA PARTIER.

Lenin hade mer än en gång varnat för II Internationalens opportunistism och dess ledares vacklan. Han betonade hela tiden att II Internationalens ledare endast i ord var emot kriget, men att de i händelse av krig kunde ändra sin inställning och gå över på den imperialistiska bourgeoisins sida, kunde bli anhängare av kriget. Redan krigets första dagar bekräftade, att Lenin haft rätt i sitt förutseende.

På II Internationalens kongress i Köpenhamn 1910 fattades beslut om att socialisterna i parlamenten skulle rösta mot krigskrediter. Vid tiden för Balkankrigen 1912 förklarade II Internationalens internationella kongress i Basel, att arbetarna i alla länder anser det vara ett brott att skjuta på varandra för att öka kapitalisternas profiter. Så var det i ord, i resolutionerna.

Men då det imperialistiska krigets åska bröt lös och det gällde att omsätta dessa beslut i handling, visade sig II Internationalens ledare vara förrädare, som svek proletariatet, de visade sig vara bourgeoisins drängar, de blev anhängare av kriget.

Den 4 augusti 1914 röstade den tyska socialdemokratin i riksdagen för krigskrediterna, för det imperialistiska krigets stödjande. Detsamma gjorde den övervägande majoriteten av socialisterna i Frankrike, England, Belgien och andra länder.

Den II Internationalen hade upphört att existera. Den föll i verkligheten sönder i enskilda socialchauvinistiska partier, vilka förde krig mot varandra.

De socialistiska partiernas ledare, som svikit proletariatet, gick över till socialchauvinismens position, till försvar av den imperialistiska bourgeoisin. De bistod de imperialistiska regeringarna i att insöva arbetarklassen och infektera den med nationalismens gift. Under fosterlandsförsvarets skylt började dessa socialförrädare hetsa de tyska arbetarna mot de franska, de engelska och franska arbetarna mot de tyska. Endast en obetydlig minoritet inom II Internationalen stod kvar på den internationalistiska positionen och gick emot strömmen, visserligen inte med full tillförsikt och inte alldeles bestämt, men den gick i alla fall mot strömmen.

Endast bolsjevikernas parti höjde genast och utan tvekan fanan till energisk kamp mot det imperialistiska kriget. I de teser om kriget, som Lenin skrev hösten 1914, visade han att II Internationalens fall inte var en tillfällighet. II Internationalen hade bragts till undergång av opportunisterna, för vilka det revolutionära proletariatets bästa representanter redan länge varnat.

Den II Internationalens partier var också före kriget anstuckna av opportunism. Opportunisterna predikade öppet avståndstagande från den revolutionära kampen, förkunnade teorin om "kapitalismens fredliga inväxande i socialismen". II Internationalen ville ej bekämpa opportunismen, ville ha fred med den och lät den stärkas. Till följd av sin försonlighetspolitik gentemot opportunismen blev II Internationalen själv opportunistisk.

Tack vare sina profiter från kolonierna, från utsugningen av efterblivna länder, bestack den imperialistiska bourgeoisin systematiskt de kvalificerade arbetarnas överskikt, den s. k. arbetararistokratin, genom en högre arbetslön och andra allmosor. Från detta arbetarskikt hade inte så få fackförenings- och kooperationsledare, kommunal- och parlamentsdeputerade, funktionärer i pressen och i de socialdemokratiska organisationerna kommit. Av fruktan att förlora sin ställning blev dessa vid krigsutbrottet motståndare till revolutionen, de mest nitiska försvarare för sin bourgeoisi, för sina imperialistiska regeringar.

Opportunisterna blev socialchauvinister.

Socialchauvinisterna, bland dem de ryska mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, predikade klassfred mellan arbetarna och bourgeoisin inom landet samt krig mot de andra folken utanför sitt eget land. De bedrog massorna ifråga om vilka som var de verkliga krigsanstiftarna och förklarade att bourgeoisin i deras länder ej bar skulden till kriget. Många socialchauvinister inträdde som ministrar i sina länders imperialistiska regeringar.

Ej mindre farliga för proletariatets sak var de förstuckna socialchauvinisterna, de s. k. centristerna. Centristerna — Kautsky, Trotskij, Martov och andra — rättfärdigade och försvarade de öppna Socialchauvinisterna, svek således proletariatet tillsammans med Socialchauvinisterna, samtidigt som de skylde sitt svek med "vänster"- fraser om kamp mot kriget, vilka var avsedda att bedraga arbetarklassen. I verkligheten understödde centristerna kriget, ty centristernas förslag att ej rösta mot krigskrediterna utan inskränka sig till att lägga ned rösterna, då frågan om krigskrediterna avgjordes, var detsamma som att understödja kriget. Liksom Socialchauvinisterna krävde också de, att man skulle inställa klasskampen under krig för att ej hindra sin imperialistiska regering att föra krig. Centristen Trotskij gick emot Lenin, mot det bolsjevikiska partiet i alla de viktigaste frågorna om kriget och socialismen.

Redan från krigets första dagar började Lenin dra samman krafter för att grunda en ny international — den III Internationalen. Redan i manifestet mot kriget i november 1914 ställde bolsjevikpartiets CK uppgiften att grunda den III Internationalen i stället för II Internationalen, som gjort en så skymflig bankrutt.

På en konferens i London i februari 1915 av ententländernas socialister uppträdde kamrat Litvinov på uppdrag av Lenin. Litvinov fordrade att socialisterna (Vandervelde, Sembat, Guesde) skulle lämna de borgerliga regeringarna i Belgien och Frankrike samt fullständigt bryta med imperialisterna och avstå från samarbete med dem. Han krävde av alla socialister energisk kamp mot deras imperialistiska regeringar samt utdömande av röstningen för krigskrediterna. Men Litvinovs röst var på denna konferens som en ropandes röst i öknen.

I början av september 1915 samlades i Zimmerwald internationalisternas första konferens. Lenin kallade denna konferens det "första steget" i utvecklandet av en internationell rörelse mot kriget. På denna konferens bildade Lenin Zimmerwalds vänstergrupp. Men inom Zimmerwaldvänstern var det endast bolsjevikernas parti med Lenin i spetsen, som intog en riktig, fullt konsekvent ställning mot kriget. Zimmerwaldvänstern utgav på tyska språket tidskriften "Vorbote", i vilken artiklar av Lenin publicerades.

År 1916 lyckades man inkalla internationalisternas andra konferens i den schweiziska byn Kienthal. Den kallades andra Zimmerwaldkonferensen. Vid denna tid hade internationalistgrupper avskilt sig i nästan alla länder och de internationalistiska elementens brytning med Socialchauvinisterna framträdde skarpare. Men det viktigaste var att massorna själva vid denna tid radikaliserats under inflytande av kriget och de olyckor det dragit med sig. Det manifest, som Kienthalkonferensen utsände, hade utarbetats på basis av en överenskommelse mellan de olika grupperna, vilka kämpade på konferensen. Det var ett steg framåt i jämförelse med Zimmerwaldkonferensens manifest.

Men inte heller Kienthalkonferensen godkände den bolsjevikiska politikens grundsatser: att förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig, de egna imperialistiska regeringarnas nederlag i kriget, organiserande av III Internationalen. Icke desto mindre bidrog Kienthalkonferensen till att utskilja de internationalistiska element, av vilka senare den Kommunistiska, III Internationalen bildades.

Lenin kritiserade de fel, som de inkonsekventa internationalisterna bland vänstersocialdemokraterna, exempelvis Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, gjorde sig skyldiga till, men på samma gång hjälpte han dem att intaga en riktig ståndpunkt.

3. DET BOLSJEVIKISKA PARTIETS TEORI OCH TAKTIK I KRIGETS, FREDENS OCH REVOLUTIONENS FRÅGOR.

Bolsjevikerna var inte helt enkelt pacifister (anhängare av freden), som suckade efter fred och inskränkte sig till fredspropaganda, så som de flesta vänstersocialdemokrater gjorde. Bolsjevikerna gick in för aktiv revolutionär kamp för freden ända till störtande av den krigförande imperialistiska bourgeoisins makt. Bolsjevikerna förknippade fredens sak med den proletära revolutionens seger, då de ansåg att det säkraste medlet att göra slut på kriget och uppnå en rättvis fred, en fred utan annexioner och kontributioner, var att störta den imperialistiska bourgeoisins makt.

Mot det mensjevikiska och socialistrevolutionära uppgivandet av revolutionen och den förrädiska parollen om att iakttaga "borgfred" under krigstiden uppställde bolsjevikerna parollen: "Förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig". Denna paroll innebar att det arbetande folket, bland dem de beväpnade arbetarna och bönderna i soldatrock, måste vända vapnen mot sin bourgeoisi och störta dess makt, om de ville undgå kriget och uppnå en rättvis fred.

Mot den mensjevikiska och socialistrevolutionära politiken att försvara det borgerliga fosterlandet ställde bolsjevikerna upp politiken "den egna regeringens nederlag i det imperialistiska kriget". Detta innebar, att man måste rösta mot krigskrediterna, bilda illegala revolutionära organisationer inom armén, främja soldaternas förbrödring vid fronten samt organisera revolutionära aktioner av arbetarna och bönderna mot kriget och leda dem till uppror mot den egna imperialistiska regeringen.

Bolsjevikerna ansåg, att det minst onda för folket i det imperialistiska kriget vore militärt nederlag för tsarregeringen, ty det skulle underlätta folkets seger över tsarismen och arbetarklassens framgångsrika kamp för frigörelse från kapitalistiskt slaveri och imperialistiska krig. Härvid ansåg Lenin, att inte endast de ryska revolutionärerna utan också arbetarklassens revolutionära partier i alla krigförande länder måste genomföra politiken: nederlag för den egna imperialistiska regeringen.

Bolsjevikerna var inte mot varje slags krig. De var endast mot erövringskrig, mot det imperialistiska kriget. Bolsjevikerna menade att det förekommer två slags krig:

a) rättvist krig, icke i erövringssyfte, ett befrielsekrig, som har till syfte att antingen försvara folket mot angrepp utifrån och mot försök att förslava det eller att befria folket från kapitalismens slaveri eller slutligen att befria kolonier och avhängiga länder från imperialisternas förtryck, samt

b) orättvist krig, ett erövringskrig, som har till syfte att erövra och förslava främmande länder, främmande folk.

Krig av det förra slaget understödde bolsjevikerna. Mot krig av det andra slaget ansåg bolsjevikerna att man måste föra en energisk kamp, inbegripet revolution och den egna imperialistiska regeringens störtande.

En enorm betydelse för hela världens arbetarklass hade Lenins teoretiska arbeten under krigstiden. Våren 1916 skrev Lenin boken: "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium." I denna bok visade Lenin, att imperialismen är det högsta stadiet av kapitalismen, då denna redan hunnit förvandlas från en "progressiv" kapitalism till en parasiterande, en förruttnande kapitalism, att imperialismen är den döende kapitalismen. Detta betyder naturligtvis inte, att kapitalismen kommer att dö bort av sig själv, utan proletariatets revolution, att den själv kommer att ruttna ned till roten. Lenin lärde alltid att det är omöjligt att störta kapitalismen utan en revolution av arbetarklassen. Därför visade Lenin i sin bok, samtidigt som han definierade imperialismen som den döende kapitalismen, att "imperialismen är tröskeln till proletariatets sociala revolution".

Lenin visade, att det kapitalistiska förtrycket alltmera ökar under imperialismens epok, att proletariatets förbittring mot kapitalismens grundvalar växer under imperialismens förhållanden, att elementen för det revolutionära utbrottet hopar sig inom de kapitalistiska länderna.

Lenin visade, att den revolutionära krisen skarpes i de koloniala och avhängiga länderna under imperialismens epok, att elementen av förbittring mot imperialismen ökar och att elementen av ett frihetskrig mot imperialismen hopar sig i dessa länder.

Lenin visade, att olikmässigheten i kapitalismens utveckling samt dess motsättningar särskilt skärpts under imperialismens förhållanden, att kampen om marknader för varuavsättning och kapitalexport, kampen om kolonierna och råvarukällorna gör att periodiska imperialistiska krig för en nyuppdelning av världen blir oundvikliga.

Lenin visade, att det just är till följd av denna olikmässighet i kapitalismens utveckling som imperialistiska krig bryter ut, vilka försvagar imperialismens krafter och gör det möjligt att bryta igenom imperialismens front, där den visar sig vara svagast.

På grund av allt detta kom Lenin till den slutsatsen, att det är fullkomligt möjligt för proletariatet att bryta igenom den imperialistiska fronten någonstädes på ett eller flera ställen, att det är möjligt att socialismen till en början segrar i några länder eller till och med i ett enskilt land, att en samtidig seger för socialismen i alla länder är omöjlig till följd av den kapitalistiska utvecklingens olikmässighet i dessa länder, att socialismen till en början kommer att segra i ett eller i några länder, medan de övriga länderna under loppet av en viss tid kommer att förbli borgerliga. Formuleringen av denna geniala slutsats, som Lenin gett i två olika artiklar, skrivna under det imperialistiska krigets period, lyder på följande sätt:

1. "Den ekonomiska och politiska utvecklingens olikmässighet är en absolut lag för kapitalismen. Härav följer, att socialismen till en början kan segra i några eller till och med i ett enskilt kapitalistiskt land. Sedan proletariatet i detta land segrat, exproprierat kapitalisterna och hos sig organiserat en socialistisk produktion, skulle det ställa sig emot den övriga, kapitalistiska världen och dra med sig de förtryckta klasserna i andra länder" . . . (Ur artikeln "Om parollen Europas Förenta Stater", skriven i augusti 1915.) (Lenin.Saml. skr. i urval, b. IX, s. 31, Sthlm., Arbetarkultur, 1936.)

2. "Kapitalismens utveckling försiggår i högsta grad olikmässigt i olika länder. Annorlunda kan det inte heller vara under varuproduktionen. Härav den ovederläggliga slutsatsen: socialismen kan inte segra samtidigt i alla länder. Till en början kommer den att segra i ett eller i några länder, medan de övriga under en viss tid kommer att förbli borgerliga eller förborgerliga. Detta måste framkalla inte bara friktion, utan också en direkt strävan av bourgeoisin i andra länder att slå ned den socialistiska statens segrande proletariat. I dessa fall skulle ett krig från vår sida vara berättigat och rättvist. Det vore ett krig för socialismen, för de andra folkens befrielse från bourgeoisin." (Ur artikeln "Den proletära revolutionens militärprogram", skriven hösten 1916.) (Lenin.Saml. verk, b. XIX, s. 325.) Detta var den socialistiska revolutionens nya fulländade teori, teorin om möjligheten av socialismens seger i enskilda länder, om betingelserna för dess seger, om perspektiven för dess seger, en teori, vars grundvalar Lenin tecknade redan 1905 i broschyren "Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen".

Den avvek i grunden från den uppfattning, som var gängse bland marxisterna under den förimperialistiska kapitalismens period, då marxisterna ansåg att socialismens seger i ett land, vilket som helst, vore omöjlig, att socialismens seger skulle komma att försiggå samtidigt i alla civiliserade länder. På grundvalen av de uppgifter om den imperialistiska kapitalismen, vilka Lenin framlade i sin mycket uppmärksammade bok "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium", kullkastade han denna mening som föråldrad och förde fram en ny teoretisk uppfattning, enligt vilken socialismens samtidiga seger i alla länder anses vara omöjlig, medan socialismens seger i ett enskilt kapitalistiskt land erkännes vara möjlig.

Den oskattbara betydelsen av Lenins teori om den socialistiska revolutionen består inte bara i, att den berikat marxismen med en ny teori och fört den framåt. Dess betydelse består dessutom i, att den skänker proletärerna i de enskilda länderna ett revolutionärt perspektiv, frigör deras initiativ evad det gäller anstormen mot deras egen, nationella bourgeoisi, lär dem att utnyttja en krigssituation till att organisera en sådan anstorm och stärker deras tro på den proletära revolutionens seger.

Sådan var bolsjevikernas teoretiska och taktiska uppfattning i krigets, fredens och revolutionens frågor.

På grundvalen av denna uppfattning utförde bolsjevikerna sitt praktiska arbete i Ryssland.

Trots de grymma polisförföljelserna företog de bolsjevikiska deputerade i duman, Badajev, Petrovskij, Muranov, Samojlov och Sjagov, vid krigets början en turné till en rad organisationer och höll föredrag om bolsjevikernas ställning till kriget och revolutionen. I november 1914 anordnades en överläggning av den bolsjevikiska fraktionen i Riksduman för att behandla frågan om förhållandet till kriget. På tredje dagen häktades samtliga deltagare i sammanträdet. Domstolen dömde alla deputerade till förlust av medborgerliga rättigheter och tvångsbosättning i östra Sibirien. Tsarregeringen anklagade de bolsjevikiska deputerade i Riksduman för "riksförräderi".

Inför rätta upprullades en bild av dumadeputeradenas verksamhet, som gjorde vårt parti heder. Bolsjevikdeputeradena förhöll sig tappert inför den tsaristiska domstolen och förvandlade den till en tribun, där tsarismens erövringspolitik avslöjades.

Annorlunda förhöll sig Kamenjev, som inkallats i detta mål. Feg som han var, tog han vid första tecken till fara avstånd från det bolsjevikiska partiets politik. Inför domstolen förklarade Kamenjev, att han ej var ense med bolsjevikerna i frågan om kriget, och som bevis härpå anhöll han att man skulle inkalla mensjeviken Jordanskij som vittne.

Ett stort arbete utförde bolsjevikerna mot krigsindustrikommittéerna, vilka tjänade krigets syften, och mot mensjevikernas försök att dra arbetarna in under den imperialistiska bourgeoisins inflytande. Bourgeoisin var i högsta grad intresserad av att inför alla framställa det imperialistiska kriget som hela folkets krig. Under kriget vann bourgeoisin stort inflytande över statens angelägenheter, genom att den grundade en egen allrysk organisation: semstvo- och stadsförbunden. Det var nödvändigt för den att dra in också arbetarna under sin ledning och sitt inflytande. Bourgeoisin uppfann ett medel härför — att bilda "arbetargrupper" inom krigsindustrikommittéerna. Mensjevikerna tog upp denna bourgeoisins idé. Det var fördelaktigt för bourgeoisin att i dessa krigsindustrikommittéer dra in representanter för arbetarna, vilka bland arbetarmassorna skulle agitera för nödvändigheten att öka arbetsproduktiviteten på granat-, kanon-, gevärs-, patron- och andra fabriker och verkstäder, som arbetade för försvaret. "Allt för kriget, allt till kriget" — var bourgeoisins paroll. I verkligheten betydde denna paroll: "med alla medel berika sig på krigsleveranserna och på ockupation av främmande områden". Mensjevikerna deltog beskäftigt i detta falskt-patriotiska geschäft, som bourgeoisin tänkt ut. De hjälpte kapitalisterna genom att ivrigt agitera för att arbetarna skulle deltaga i valen till "arbetargrupper" inom krigsindustrikommittéerna. Bolsjevikerna var emot detta påfund. De var för bojkott mot krigsindustrikommittéerna och genomförde med framgång denna bojkott. Men en del arbetare deltog likväl i krigsindustrikommittéernas verksamhet under ledning av den kända mensjeviken Gvosdjev och provokatören Abrosimov. Då arbetarnas befullmäktigade i september 1915 samlades för att utföra de slutgiltiga valen till krigsindustrikommittéernas "arbetargrupper", visade det sig att majoriteten av de befullmäktigade var emot deltagande i dem. Majoriteten av arbetarrepresentanterna antog en skarp resolution emot deltagande i krigsindustrikommittéerna och förklarade att arbetarna ställer sig uppgiften att kämpa för fred, för tsarismens störtande.

Bolsjevikerna utvecklade likaledes ett stort arbete inom armén och flottan. De klargjorde för soldat- och matrosmassorna, vem som bar skulden till krigets ohyggliga fasor och folkets lidanden samt förklarade att revolutionen var den enda utvägen för folket ur det imperialistiska slaktandet. Bolsjevikerna bildade celler inom hären och flottan, vid fronten och i avdelningarna bakom fronten samt spred flygblad med upprop mot kriget.

I Kronstadt bildade bolsjevikerna "Huvudkollektivet för Kronstadts militärorganisation", som stod i nära förbindelse med partiets Petrogradskommitté. Partiets Petrogradskommitté bildade en militärorganisation för arbetet inom garnisonen. I augusti 1916 rapporterade chefen för Petrogradochranan: "i Kronstadtkollektivet har man tagit saken mycket allvarligt, konspirativt, och deltagarna är alla tystlåtet och försiktigt folk. Detta kollektiv har också representanter i land".

Vid fronten bedrev partiet agitation för förbrödring mellan de krigförande arméernas soldater, varvid man betonade att det var världsbourgeoisin som var fienden och att man kunde göra slut på kriget endast genom att förvandla det imperialistiska kriget till inbördeskrig samt rikta vapnen mot den egna bourgeoisin och dess regering. Allt oftare förekom det, att enskilda truppavdelningar vägrade gå till angrepp. Sådana fakta ägde rum redan 1915 och särskilt 1916.

Ett särskilt omfattande arbete utförde bolsjevikerna bland nordfrontens arméer i det baltiska området. Överbefälhavaren för nordfrontens armé, general Russkij, rapporterade i början av 1917 till överbefälet om det kolossala revolutionära arbete, som bolsjevikerna utvecklat på denna front.

Kriget var en ytterst betydelsefull vändpunkt i folkens och den internationella arbetarklassens liv. Det satte staternas, folkens, den socialistiska rörelsens öde på ett kort. Därför var det på samma gång en probersten, ett prov för alla partier och riktningar, som kallade sig socialistiska. Kommer dessa partier och riktningar att förbli trogna socialismens och internationalismens sak eller skall de föredra att svika arbetarklassen, rulla in sina fanor och kasta dem för sin nationella bourgeoisis fötter? - så stod frågan då.

Kriget visade att II Internationalens partier inte bestod provet, att de svek arbetarklassen och lade ned fanorna inför sin egen nationella, imperialistiska bourgeoisi.

Annorlunda kunde de inte heller förhålla sig, dessa partier som odlat opportunismen i sina led och som fostrats till eftergifter åt opportunisterna, åt nationalisterna.

Kriget visade att bolsjevikernas parti var det enda, som med heder bestod provet och ända till slutet förblev socialismens sak, den proletära internationalismens sak troget.

Det är också klart: endast ett parti av ny typ, endast ett parti som fostrats i en anda av oförsonlig kamp mot opportunismen, endast ett parti som var fritt från opportunism och nationalism - endast ett sådant parti kunde bestå det stora provet att förbli arbetarklassens sak, socialismens och internationalismens sak troget.

Bolsjevikpartiet var just ett sådant parti.

4. DE TSARISTISKA TRUPPERNAS NEDERLAG VID FRONTEN. DET EKONOMISKA FÖRFALLET.
TSARISMENS KRIS.

Kriget hade redan pågått i tre år. Kriget hade ryckt bort miljoner människoliv, stupade, sårade och sådana som dött i de epidemier kriget förorsakade. Bourgeoisin och godsägarna hade inhöstat rikedomar under kriget. Men arbetarna och bönderna måste utstå allt större nöd och umbäranden. Kriget ödelade Rysslands folkhushållning. Omkring 14 miljoner friska arbetare hade inkallats till armén och ryckts bort från hushållningen. Fabriker och verkstäder lade ned driften. Den besådda åkerarealen minskade, emedan det rådde brist på arbetskraft. Befolkningen och soldaterna vid fronten svalt, gick barfota och i trasor. Kriget slukade alla landets resurser.

Tsararmén led det ena nederlaget efter det andra. Det tyska artilleriet öste hela skurar av granater över tsartrupperna. I tsararmén fattades kanoner, fattades granater, fattades till och med gevär. Ibland fanns endast ett gevär på tre soldater. Redan under kriget avslöjades den tsaristiska krigsministern Suchomlinov som förrädare, det visade sig att han stod i förbindelse med tyska spioner. Suchomlinov utförde det tyska spionageväsendets uppdrag: att omintetgöra frontens försörjning med granater, att ej leverera kanoner till fronten, ej ge den gevär. En del tsaristiska ministrar och generaler främjade själva i all tysthet den tyska arméns framgångar: tillsammans med kejsarinnan, som var förbunden med tyskarna, utlämnade de militärhemligheter åt tyskarna. Intet under, att tsararmén led nederlag och tvingades retirera. Till 1916 hade tyskarna redan hunnit erövra Polen och en del av Baltikum.

Allt detta utlöste hat och förbittring mot den tsaristiska regeringen bland arbetarna, bönderna, soldaterna och de intellektuella, ökade och skärpte den revolutionära rörelsen bland folkmassorna mot kriget, mot tsarismen, såväl bakom fronten som vid fronten, såväl i centrum som i de avlägsnaste områden.

Även den ryska imperialistiska bourgeoisin började gripas av missnöje. Den retades av den omständigheten att äventyrare i stil med Rasputin huserade vid tsarhovet och öppet arbetade för avslutandet av separatfred med tyskarna. Bourgeoisin blev alltmera övertygad om, att tsarregeringen var oförmögen att föra ett framgångsrikt krig. Den fruktade att tsarismen kunde gå med på separatfred med tyskarna för att rädda sin ställning. Därför beslöt den ryska bourgeoisin att genomföra en palatsrevolution i syfte att avsätta tsar Nikolaj II och till tsar i hans ställe utropa hans broder Mikael Romanov, som var förbunden med bourgeoisin. Härmed ville den slå två flugor i en smäll: för det första slå sig fram till makten och trygga ett fortsättande av det imperialistiska kriget, för det andra - med en liten palatsrevolution förebygga utbrottet av den stora folkrevolutionen, vars vågor började gå allt högre.

I denna sak understöddes den ryska bourgeoisin helt av de engelska och franska regeringarna. Dessa såg att tsaren var oduglig att fortsätta kriget. De fruktade att tsaren skulle göra slut på det hela genom en separatfred med tyskarna. Om tsarregeringen slöt separatfred så skulle Englands och Frankrikes regeringar med Ryssland förlora en bundsförvant i kriget, som inte endast band motståndarens krafter vid sina fronter, utan också levererade åt Frankrike tiotusentals utvalda ryska soldater. Därför stödde de den ryska bourgeoisin i dess försök att genomföra en palatsrevolution.

Tsaren stod sålunda isolerad.

På samma gång som misslyckandena vid fronten fortsatte, ökade det ekonomiska förfallet alltmera. Under januari- och februaridagarna 1917 nådde förfallet på livsmedels-, råämnes- och bränsleområdena djupast och tog sig de skarpaste uttryck. Livsmedelstillförseln till Petrograd och Moskva inställdes nästan helt och hållet. Det ena företaget efter det andra började slå igen. Driftinställelserna ökade arbetslösheten. Särskilt arbetarnas ställning blev outhärdlig. Bland allt bredare folkmassor vann den övertygelsen insteg, att det endast fanns en utväg ur det olidliga läget: det tsaristiska självhärskardömets störtande.
Tsarismen upplevde klart en kris på liv och död.

Bourgeoisin hade för avsikt att lösa krisen genom en palatsrevolution.

Men folket löste den på sitt eget sätt.

5. FEBRUARIREVOLUTIONEN. TSARISMENS FALL. BILDANDET AV ARBETAR- OCH SOLDATDEPUTERADES SOVJETER. PROVISORISKA REGERINGEN BILDAS. DUBBELVÄLDET.

Året 1917 inleddes med en strejk den 9 januari. Under strejken ägde demonstrationer rum i Petrograd, Moskva, Baku och Nisjnij-Novgorod, varvid omkring en tredjedel av alla arbetare i Moskva deltog i strejken den 9 januari. En tvåtusenhövdad demonstration skingrades av ridande polis på Tverskojbulevarden. På Viborgska chaussén i Petrograd anslöt sig soldater till demonstranterna.

"Idén om en generalstrejk - rapporterade Petrogradpolisen - vinner dag för dag nya anhängare och blir populär liksom 1905."

Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna bemödade sig att leda in den begynnande revolutionära rörelsen i för den liberala bourgeoisin nödvändiga spår. Till den 14 februari, dagen för Riksdumans öppnande, föreslog mensjevikerna att organisera ett arbetartåg till Riksduman. Men arbetarmassorna följde bolsjevikerna - inte till duman, utan till demonstration.

Den 18 februari 1917 gick Putilovverkens arbetare i Petrograd ut i strejk. Den 22 februari strejkade arbetarna vid de flesta storföretagen. På Internationella kvinnodagen, den 23 februari (8 mars n. st.), gick arbetarkvinnorna på uppmaning av bolsjevikernas Petrogradkommitté ut på gatan för att demonstrera mot hungern, kriget och tsarismen. Arbetarkvinnornas demonstration understöddes av arbetarna genom en allmän strejkaktion i Petrograd. Den politiska strejken började växa över i en allmän politisk demonstration mot det tsaristiska systemet.

Den 24 februari (9 mars) upprepas demonstrationerna med än större kraft. Det var redan omkring 200.000 arbetare, som strejkade.

Den 25 februari (10 mars) omfattar den revolutionära rörelsen hela det arbetande Petrograd. De politiska strejkerna i de olika stadsdelarna övergår till en politisk generalstrejk i hela Petrograd. Överallt förekommer demonstrationer och sammanstötningar med polisen. Över arbetarmassorna fladdrar röda fanor med parollerna: "Ned med tsaren!", "Ned med kriget!", "Bröd!".

På morgonen den 26 februari (11 mars) börjar den politiska strejken och demonstrationen växa över i upprorsförsök. Arbetarna avväpnar polisen och gendarmeriet samt beväpnar sig själva. Ändock slutar den väpnade sammandrabbningen med polisen med att demonstrationen på Snamenska torget beskjutes.
General Chabalov, som förde befälet över Petrograds militärkrets, förklarar att arbetarna måste återgå till arbetet den 28 februari (13 mars), i annat fall kommer de att sändas till fronten. Den 25 februari (10 mars) ger tsaren general Chabalov ordern: "Jag befaller att redan i morgon inställa oordningarna i huvudstaden."
Men det var inte längre möjligt att "inställa" revolutionen.

På dagen den 26 februari (11 mars) öppnade 4:e kompaniet av Pavlovska regementets reservbataljon eld, men inte mot arbetarna utan mot avdelningar av den ridande polisen, som börjat skottväxling med arbetarna. Kampen om militären fördes ytterst energiskt och ihärdigt, i synnerhet av arbetarkvinnorna, som vände sig direkt till soldaterna, förbrödrade sig med dem och uppmanade dem att hjälpa folket att störta det förhatliga tsaristiska självhärskardömet.

Ledningen av det bolsjevikiska partiets praktiska arbete handhades vid denna tid av vårt partis i Petrograd befintliga Centralkommittés byrå med kamrat Molotov i spetsen. CK:s byrå utsände den 26 februari (11 mars) ett manifest med uppmaning att fortsätta den väpnade kampen mot tsarismen, att bilda en provisorisk revolutionär regering.

Den 27 februari (12 mars) vägrade militären i Petrograd att skjuta på arbetarna och började gå över på det upproriska folkets sida. Ännu på morgonen den 27 februari fanns det endast 10.000 revolterande soldater, men på kvällen var deras antal redan över 60.000.

De upproriska arbetarna och soldaterna började anhålla de tsaristiska ministrarna och generalerna samt befria revolutionärer ur fängelserna. De befriade politiska fångarna anslöt sig till den revolutionära kampens sak.

På gatorna pågick fortfarande skottväxling med poliser och gendarmer, som förskansat sig på hustaken med kulsprutor. Men militärens snabba övergång på arbetarnas sida avgjorde det tsaristiska självhärskardömets öde.

Då nyheten om revolutionens seger i Petrograd spreds till andra städer och till fronten, började arbetarna och soldaterna överallt avsätta de tsaristiska ämbetsmännen.

Den borgerligt-demokratiska Februarirevolutionen hade segrat. Revolutionen segrade, emedan arbetarklassen var revolutionens förkämpe och gick i spetsen för en rörelse av miljonmassor bönder i soldatrock "för fred, för bröd, för frihet". Proletariatets hegemoni var förutsättningen för revolutionens framgång.

"Proletariatet utförde revolutionen, det presterade hjältemod, det göt sitt blod, det drog de arbetandes och den fattiga befolkningens bredaste massor med sig . . ." - skrev Lenin under revolutionens första dagar. (Lenin, Saml. verk. b. XX, s. 23 -24.)

Den första revolutionen 1905 förberedde den snabba segern för den andra revolutionen 1917.

"Utan de tre åren, 1905-1907, av väldiga klasstrider och det ryska proletariatets revolutionära energi, skulle det varit omöjligt att genomföra den andra revolutionen så snabbt, det vill säga att slutföra dess begynnelseetapp på några dagar" - skrev Lenin. (Sammastädes, s. 13.)

Redan under de första dagarna av revolutionen uppstod Sovjeterna. Den segerrika revolutionen stödde sig på arbetar- och soldatdeputerades Sovjeter. De upproriska arbetarna och soldaterna bildade arbetar- och soldatdeputerades Sovjeter. Revolutionen 1905 hade visat, att Sovjeterna var organ för det väpnade upproret och på samma gång embryot till den nya revolutionära makten. Sovjeternas idé levde i arbetarmassornas medvetande, och de förverkligade den redan dagen efter tsarismens störtande, bara med den skillnaden att 1905 bildades endast arbetardeputerades Sovjeter, medan i februari 1917 på bolsjevikernas initiativ uppstod arbetar- och soldatdeputerades Sovjeter.

Samtidigt som bolsjevikerna ledde massornas direkta kamp på gatorna, besatte kompromisspartierna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, deputeradeplatserna i Sovjeterna och skaffade sig majoriteten inom dem. Härtill medverkade delvis den omständigheten, att de flesta av bolsjevikpartiets ledare befann sig i fängelse och i förvisning (Lenin var i emigration, Stalin och Sverdlov i sibirisk förvisning), medan mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fritt promenerade omkring på Petrograds gator. Så kom det sig, att i spetsen för Petrograds Sovjet och dess Exekutivkommitté stod representanter för kompromisspartierna: mensjeviker och socialistrevolutionärer. Likadant var det i Moskva och i en rad andra städer. Endast i Ivanovo-Vosnesensk, Krasnojarsk och några andra städer tillhörde majoriteten i Sovjeterna redan från första början bolsjevikerna.

Då det väpnade folket - arbetarna och soldaterna - sände sina representanter till Sovjeten, betraktade de den som organ för folkmakten. De ansåg och trodde, att arbetar- och soldatdeputerades Sovjet skulle komma att förverkliga alla det revolutionära folkets krav och framför allt att fred skulle slutas.

Men arbetarnas och soldaternas överdrivna lättrogenhet spelade dem ett elakt spratt. Socialistrevolutionärerna och mensjevikerna hade inte ens en tanke på att sluta kriget, att uppnå fred. Deras avsikt var att utnyttja revolutionen till att fortsätta kriget. Vad revolutionen och folkets revolutionära krav beträffar, så ansåg socialistrevolutionärerna och mensjevikerna, att revolutionen redan avslutats, och att uppgiften nu bestod i att befästa den samt gå över på den "normala", konstitutionella tillvarons spår tillsammans med bourgeoisin. Därför vidtog den socialistrevolutionära och mensjevikiska ledningen av Petrograds Sovjet alla åtgärder den kunde för att tysta ned frågan om krigets likviderande och frågan om freden samt för att överlämna makten åt bourgeoisin.

Den 27 februari (12 mars) 1917 bildade Riksdumans liberala deputerade, sedan de bakom kulisserna fört underhandlingar med de socialistrevolutionära och mensjevikiska ledarna, Riksdumans Provisoriska kommitté med godsägaren och monarkisten Rodsianko, fjärde dumans ordförande, i spetsen. Och några dagar efteråt ingick Riksdumans Provisoriska kommitté och de socialistrevolutionära och mensjevikiska ledarna för arbetar- och soldatdeputerades Sovjets Exekutivkommitté bakom bolsjevikernas rygg en överenskommelse att formera en ny regering för Ryssland - den borgerliga Provisoriska regeringen med furst Lvov i spetsen, vilken tsar Nikolaj II redan före februariomvälvningen utsett till statsminister för sin regering. I Provisoriska regeringen inträdde kadetternas huvudman Miljukov, oktobristernas huvudman Gutjkov samt andra framträdande representanter för kapitalistklassen, medan socialistrevolutionären Kerenskij togs in som representant för "demokratin".

Resultatet blev att de socialistrevolutionära och mensjevikiska ledarna för Sovjetens Exekutivkommitté lämnade makten åt bourgeoisin, och då arbetar- och soldatdeputerades Sovjet senare fick kännedom om detta, godkände den med sin majoritet de socialistrevolutionära och mensjevikiska ledarnas handlingar trots bolsjevikernas protester.

Så bildades den nya statsmakten i Ryssland, vilken som Lenin sade bestod av representanter för "bourgeoisin och de bourgeoiserade godsägarna".

Men vid sidan av den borgerliga regeringen existerade en annan makt: arbetar- och soldatdeputerades Sovjet. Soldatdeputerade i Sovjeten var huvudsakligen bönder, som mobiliserats för kriget. Arbetar- och soldatdeputerades Sovjet var organet för arbetarnas och böndernas förbund mot tsarmakten samt därjämte organet för deras makt, organet för arbetarklassens och böndernas diktatur.

På så sätt uppstod en egenartad sammanflätning av två makter, två diktaturer: bourgeoisins diktatur, personifierad i Provisoriska regeringen, samt proletariatets och böndernas diktatur, personifierad i arbetar- och soldatdeputerades Sovjet.

Det uppstod ett dubbelvälde.

Hur skall det förklaras, att socialistrevolutionärerna och mensjevikerna i början hade majoriteten i Sovjeterna?

Hur skall det förklaras, att arbetarna och bönderna, sedan de segrat, frivilligt överlämnade makten åt bourgeoisins representanter?

Lenin förklarade det så, att miljoner politiskt oprövade människor vaknat och dragits in i politiken. Det var till största delen småbrukare, bönder, arbetare, som ännu helt nyligen varit bönder, människor som stod mitt emellan bourgeoisin och proletariatet. Ryssland var då det mest småborgerliga av alla de stora europeiska länderna. Och i detta land "översvämmade en gigantisk småborgerlig våg allt, kvävde det klassmedvetna proletariatet inte endast med sitt antal, utan också ideologiskt, det vill säga besmittade, fångade mycket stora kretsar av arbetare genom en småborgerlig syn på politiken." (Lenin, Saml. verk., b. XX, s. 115.)

Det var just denna våg av småborgerliga element, som lyfte mensjevikernas och socialistrevolutionärernas småborgerliga partier upp till ytan.

Lenin visade, att en annan orsak härtill var förändringen av proletariatets sammansättning under kriget samt proletariatets bristande medvetenhet och organisering i början av revolutionen. Under kriget försiggick betydande förändringar i själva proletariatets sammansättning. Omkring 40 procent av arbetarstammen var mobiliserad till armén. Under krigsåren hade många småägare, hantverkare, butiksägare, vilka var främmande för den proletära psykologin, tagit arbete på fabrikerna för att komma undan mobiliseringen.

Det var just dessa småborgerliga mellanskikt av arbetare, som bildade en fruktbar jordmån för de småborgerliga politikerna - mensjevikerna och socialistrevolutionärerna.

Just därför var de politiskt oprövade breda folkmassorna, som översvämmats av de småborgerliga elementens våg och berusats av revolutionens första framgångar, under de första revolutionsmånaderna fångna av kompromisspartierna och samtyckte till att avstå statsmakten åt bourgeoisin i den naiva tron, att bourgeoisins makt ej skulle komma att hindra Sovjeterna att utföra sitt arbete.

Bolsjevikpartiet stod inför uppgiften att genom ett tålmodigt upplysningsarbete bland massorna blotta Provisoriska regeringens imperialistiska karaktär, avslöja socialistrevolutionärernas och mensjevikernas förräderi och visa att det var omöjligt att uppnå fred utan att ersätta Provisoriska regeringen med Sovjeternas regering.

Och bolsjevikpartiet grep sig an detta arbete med den största energi.

Partiet återupprättade sina legala pressorgan. Redan fem dagar efter februarirevolutionen började tidningen "Pravda" utkomma i Petrograd och några dagar senare "Sotsialdemokrat" i Moskva. Partiet började träda i spetsen för massorna, som frigjorde sig från tron på den liberala bourgeoisin, tron på mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Det klargjorde tålmodigt för soldaterna och bönderna nödvändigheten av gemensamma aktioner med arbetarklassen. Det klargjorde för dem, att bönderna ej kommer att få vare sig fred eller jord om inte revolutionen föres vidare, om inte den borgerliga Provisoriska regeringen ersattes med en Sovjeternas regering.

KORT SAMMANFATTNING

Det imperialistiska kriget utbröt till följd av de kapitalistiska ländernas olikmässiga utveckling, till följd av att jämvikten mellan de ledande stormakterna rubbats, till följd av att en nyuppdelning av världen medelst krig och upprättande av ett nytt jämviktsläge mellan krafterna blivit nödvändiga för imperialisterna.

Kriget skulle inte haft en så förödande karaktär och måhända överhuvud inte ens utvecklats med en sådan styrka, om ej II Internationalens partier svikit arbetarklassens sak, om de ej brutit II Internationalens kongressers beslut mot kriget, om de haft mod att gå aktivt tillväga och resa arbetarklassen mot sina egna imperialistiska regeringar, mot krigets anstiftare.

Bolsjevikpartiet visade sig vara det enda proletära partiet, som förblev socialismens och internationalismens sak troget samt organiserade inbördeskrig mot sin imperialistiska regering. Alla de övriga partierna inom II Internationalen, som var förbundna med bourgeoisin genom sina ledande överskikt, var i fångenskap hos imperialismen, gick över på imperialisternas sida.

Kriget, som var en återspegling av kapitalismens allmänna kris, skärpte denna kris och försvagade världskapitalismen. Rysslands arbetare och bolsjevikernas parti var de första i världen, som framgångsrikt utnyttjade kapitalismens svaghet, bröt igenom imperialismens front, störtade tsaren och skapade arbetar- och soldatdeputerades Sovjeter.

Berusade av revolutionens första framgångar och invaggade i lugn av mensjevikernas och socialistrevolutionärernas försäkringar att därefter allt skulle gå bra, fylldes småbourgeoisins, soldaternas och även arbetarnas breda massor av tilltro till Provisoriska regeringen och stödde densamma.

Bolsjevikpartiet ställdes inför uppgiften att upplysa de av de första framgångarna berusade arbetar- och soldatmassorna om, att det ännu var långt till revolutionens fullständiga seger, att så länge makten befann sig i händerna på den borgerliga Provisoriska regeringen och kompromissmakarna - mensjevikerna och socialistrevolutionärerna - huserade i Sovjeterna skulle folket få varken fred, jord eller bröd, att man för att uppnå fullständig seger måste ta ännu ett steg framåt och överlämna makten åt Sovjeterna.