ELFTE KAPITLET

Bolsjevikernas parti i kamp för jordbrukets kollektivisering.
(1930-1934)

1. DEN INTERNATIONELLA SITUATIONEN UNDER AREN 1930-1934. DEN EKONOMISKA KRISEN I DE KAPITALISTISKA LÄNDERNA. JAPAN ANNEKTERAR MANDSJURIET. FASCISTERNAS MAKTTILLTRÄDE I TYSKLAND. TVÅ KRIGSHÄRDAR.

Samtidigt som Sovjetunionen nådde betydelsefulla framgångar i landets socialistiska industrialisering och i snabbt tempo utvecklade industrin, utbröt i slutet av 1929 i kapitalismens länder en ifråga om förödande kraft hittills osedd ekonomisk världskris, vilken fortsatte att fördjupas under de påföljande tre åren. Industrikrisen sammanflätades med en jordbrukskris, en agrarkris, och detta försämrade ytterligare de kapitalistiska ländernas läge.

Samtidigt som industriproduktionen i Sovjetunionen under de tre krisåren (1930-1933) mer än fördubblades och 1933 utgjorde 201 procent i jämförelse med 1929 års nivå, hade industriproduktionen i USA vid slutet av 1933 sjunkit till 65 procent av 1929 års nivå, Englands industriproduktion till 86 procent, Tysklands till 66 procent och Frankrikes till 77 procent.

Denna omständighet demonstrerade än en gång det socialistiska hushållningssystemets överlägsenhet i jämförelse med det kapitalistiska systemet. Den visade, att socialismens land är det enda land i världen, som är fritt från ekonomiska kriser. Som resultat av den ekonomiska världskrisen dömdes 24 miljoner arbetslösa till svält, elände och lidanden. Tiotals miljoner bönder led av agararkrisen.

Den ekonomiska världskrisen skärpte ytterligare motsättningarna mellan de imperialistiska staterna, mellan segerländerna och de besegrade länderna, mellan de imperialistiska staterna och de koloniala och avhängiga länderna, mellan arbetarna och kapitalisterna, mellan bönderna och godsägarna.

Kamrat Stalin påvisade i sin verksamhetsberättelse på sextonde partikongressen, att bourgeoisin kommer att söka en utväg ur den ekonomiska krisen å ena sidan i arbetarklassens undertryckande genom upprättandet av fascistisk diktatur, det vill säga, en diktatur av kapitalismens reaktionäraste, mest chauvinistiska och mest imperialistiska element, å andra sidan i lössläppandet av ett krig för koloniernas och inflytelsesfärernas nyuppdelning på bekostnad av de svagt försvarade ländernas intressen.

Så skedde också.

År 1932 skärptes krigshotet från Japans sida. Då de japanska imperialisterna såg, att de europeiska makterna och USA helt var upptagna av sina inre angelägenheter i samband med den ekonomiska krisen, beslöt de att begagna sig av tillfället och försöka utöva påtryckning på det svagt försvarade Kina, underkasta sig detta land och där bli situationens herrar. Utan att förklara krig mot Kina och genom att fräckt utnyttja de "lokala konflikter", som de själva framkallat, sände de japanska imperialisterna sina trupper som simpla inbrottstjuvar in i Mandsjuriet. De japanska trupperna besatte hela Mandsjuriet och skaffade sig bekväma positioner för erövring av Nordkina och för angrepp mot Sovjetunionen. För att skaffa sig fria händer utträdde Japan ur Nationernas Förbund och började forcera sina rustningar.

Denna omständighet föranledde USA, England och Frankrike att öka sina flottrustningar i Fjärran Östern. Japan fullföljde uppenbart målet att underkasta sig Kina och tränga ut de europeiska och amerikanska imperialistiska makterna därifrån. De senare svarade på detta med att öka sina rustningar.

Men Japan ställde sig också ett annat mål: att erövra Fjärran Österns sovjetområde. Det är klart, att Sovjetunionen ej kunde sluta ögonen för denna fara och började forcerat stärka Fjärran Östernområdets försvarsduglighet.

Således uppstod, tack vare de fascistiserade japanska imperialisterna, den första krigshärden i Fjärran Östern.

Inte endast i Fjärran Östern skärptes kapitalismens motsättningar på grund av den ekonomiska krisen, den skärptes också i Europa. Den ihållande krisen i industrin och jordbruket, den kolossala arbetslösheten och den växande otryggheten för de egendomslösa klasserna ökade arbetarnas och böndernas missnöje. Arbetarklassens missnöje förvandlades till revolutionär förbittring. Särskilt ökade missnöjet i Tyskland - ett land, som var ekonomiskt utmattat av kriget, av kontributionerna till de engelskfranska segerherrarna och av den ekonomiska krisen, där arbetarklassens lott var att försmäkta under sin egen och den utländska, den engelsk-franska bourgeoisins ok. Därom vittnade vältaligt de sex miljoner röster, som det tyska kommunistiska partiet erhöll vid de sista riksdagsvalen före fascisternas makttillträde. Den tyska bourgeoisin såg, att de borgerligt-demokratiska friheter, som bevarats i Tyskland, kunde spela den ett elakt spratt, att arbetarklassen kunde utnyttja dessa friheter till att utveckla den revolutionära rörelsen. Därför kom den till slutsatsen, att det endast fanns ett medel att upprätthålla bourgeoisins makt i Tyskland, nämligen att avskaffa de borgerliga friheterna, beröva parlamentet (riksdagen) all betydelse och upprätta en terroristisk, borgerligt-nationalistisk diktatur, i stånd att slå ned arbetarklassen och finna sig en basis bland de av revanschstämningar behärskade småborgerliga massorna. Och bourgeoisin gav makten åt fascistpartiet, som för att bedraga folket kallade sig nationalsocialistiska partiet, ty bourgeoisin kände väl till, att fascistpartiet för det första utgör den mest reaktionära och mot arbetarklassen mest fientliga delen av den imperialistiska bourgeoisin och för det andra det mest revanschlystna partiet, som var i stånd att dra med sig den nationalistiskt sinnade småbourgeoisins miljonmassor. Därvid hjälptes den av arbetarklassens förrädare - den tyska socialdemokratins ledare, som med sin samförståndspolitik röjde väg för fascismen.

Sådana var de betingelser, som avgjorde att de tyska fascisterna fick makten år 1933.

I sin verksamhetsberättelse på XVII partikongressen förklarade kamrat Stalin vid analysen av händelserna i Tyskland:

"Fascismens seger i Tyskland bör ej endast betraktas som ett tecken på svaghet hos arbetarklassen och som ett resultat av socialdemokratins svek mot arbetarklassen, vilket röjt väg för fascismen. Den måste också betraktas som ett tecken på svaghet hos bourgeoisin, som ett tecken på att bourgeoisin inte längre har kraft att härska med parlamentarismens och den borgerliga demokratins gamla metoder och därför är tvungen att i inrikespolitiken tillgripa terroristiska styrelsemetoder..." (Stalin, Leninismens grundfrågor, b. II, s. 343.) Sin inrikespolitik har de tyska fascisterna präglat genom att: anstifta mordbranden på riksdagshuset, bestialiskt slå ned arbetarklassen, tillintetgöra arbetarklassens organisationer och avskaffa de borgerligt-demokratiska friheterna. Sin utrikespolitik har de präglat genom utträdet ur Nationernas Förbund och öppen förberedelse till krig för att med våld revidera de europeiska staternas gränser till Tysklands förmån.

Således bildades, tack vare de tyska fascisterna, i Europas centrum en andra krigshärd.

Det är klart, att Sovjetunionen ej kunde sluta ögonen för ett sådant allvarligt faktum. Och den började vaksamt följa händelsernas gång i Västeuropa samt stärkte landets försvarsduglighet vid dess västra gränser.

2. FRÅN POLITIKEN ATT BEGRÄNSA KULAKELEMENTEN TILL POLITIKEN ATT LIKVIDERA KULAKERNA SOM KLASS. KAMPEN MOT FÖRVRÄNGNINGARNA AV PARTIETS POLITIK I KOLLEKTIV-RÖRELSEN. OFFENSIVEN MOT DE KAPITALISTISKA ELEMENTEN LÄNGS HELA FRONTEN. DEN SEXTONDE PARTIKONGRESSEN.

Böndernas massinträde i kollektivjordbruken, som utvecklades åren 1929-30, utgjorde resultatet av partiets och regeringens hela föregående arbete. Den socialistiska industrins tillväxt med masstillverkning av traktorer och maskiner för jordbruket; den beslutsamma kampen mot kulakerna under spannmålslagringskampanjerna 1928 och 1929; utbredningen av jordbrukskooperationen, vilken så småningom vande bönderna vid kollektivt jordbruk; den goda erfarenheten av de första kollektivjordbruken och sovjetjordbruken - allt detta förberedde övergången till den totala kollektiviseringen, till att bönderna i hela byar, räjonger och kretsar inträdde i kollektivjordbruken.

Övergången till den totala kollektiviseringen skedde ej i en sådan form, att böndernas stora massa enkelt och fredligt inträdde i kollektivbruken utan i form av böndernas masskamp mot kulakerna. Den totala kollektiviseringen innebar, att all jord i byn skulle övergå till kollektivjordbruket, men då en betydande del av denna jord befann sig i kulakernas händer, drev bönderna bort kulakerna från jorden, "avkulakiserade" dem, tog deras boskap och maskiner samt krävde av sovjetmakten, att kulakerna skulle arresteras och förvisas.

Den totala kollektiviseringen innebar således avskaffande av kulakerna.

Det var politiken, att på den totala kollektiviseringens grundval likvidera kulakerna som klass.

Vid denna tid fanns det i Sovjetunionen redan en tillräcklig materiell basis för att göra upp med kulakerna, bryta deras motstånd, likvidera dem som klass och ersätta deras produktion med kollektivjordbrukens och sovjetjordbrukens produktion.

Ännu år 1927 producerade kulakerna över 600 miljoner pud spannmål, varav de levererade omkring 130 miljoner pud varuspannmål. Kollektivjordbruken och sovjetjordbruken kunde 1927 leverera endast 35 miljoner pud varuspannmål. År 1929 hade kollektivjordbruken och sovjet jordbruken växt ut till en betydande kraft, tack vare bolsjevikpartiets fasta kurs på sovjetjordbrukens och kollektivjordbrukens utveckling samt den socialistiska industrins framgångar, som försåg landsbygden med traktorer och lantbruksmaskiner. Redan detta år producerade kollektivjordbruken och sovjetjordbruken minst 400 miljoner pud spannmål, varav de redan levererade över 130 miljoner pud varuspannmål, det vill säga mer än kulakerna levererade 1927. Och 1930 skulle kollektivjordbruken och sovjetjordbruken leverera - och gjorde det också - över 400 miljoner pud varuspannmål, det vill säga ojämförligt mycket mera än kulakerna leverade 1927.

Förskjutningen av klasskrafterna i landets ekonomi och förefintligheten av den materiella basis, som var nödvändig för att ersätta kulakernas spannmålsproduktion med kollektivjordbrukens och sovjetjordbrukens produktion, gav således bolsjevikpartiet möjlighet att överge politiken att begränsa kulakerna och övergå till en ny politik, till politiken att likvidera kulakerna som klass på grundval av den totala kollektiviseringen.

Intill 1929 fullföljde sovjetmakten politiken att begränsa kulakerna. Sovjetmakten pålade kulaken höjd skatt, krävde av honom att han skulle sälja spannmål till staten till fastställda priser, begränsade kulakernas jordbruksareal till visst omfång genom lagen om jordarrende, begränsade kulakjordbrukets storlek genom lagen om lönearbetets användande i det individuella bondebruket. Men den förde ännu inte politiken att likvidera kulakerna, ty lagarna om jordarrende och om anställning av arbetskraft tolererade kulakernas existens och förbudet mot "avkulakisering" gav en viss garanti i detta avseende. Denna politik ledde till att kulakernas tillväxt hölls tillbaka, att enskilda kulakskikt, som ej kunde bära dessa inskränkningar, utträngdes och ruinerades. Men den tillintetgjorde inte den ekonomiska grunden för kulakerna som klass, den ledde inte till kulakernas likviderande. Det var en begränsnings men ej en likvideringspolitik gentemot kulakerna. Den var nödvändig till en viss tid, så länge kollektivjordbruken och sovjetjordbruken ännu var svaga och ej kunde ersätta kulakernas spannmålsproduktion med sin egen produktion.

I samband med kollektivjordbrukens och sovjetjordbrukens tillväxt företog sovjetmakten i slutet av 1929 en tvär vändning från denna politik. Den övergick till politiken att likvidera, att tillintetgöra kulakerna som klass. Den upphävde lagen om jordarrende och anställning av arbetskraft och berövade således kulakerna både jorden och lönearbetarna. Den upphävde förbudet mot "avkulakiseringen". Den gav bönderna tillstånd att konfiskera kulakernas boskap, maskiner och andra inventarier till förmån för kollektivbruken. Kulakerna exproprierades. De exproprierades på samma sätt, som kapitalisterna 1918 exproprierades på industrins område, likväl med den skillnaden, att kulakernas produktionsmedel denna gång ej övergick i statens händer, utan i händerna på de förenade bönderna, i händerna på kollektivjordbruken.

Det var en ytterst djupgående revolutionär omvälvning, ett språng från det gamla kvalitativa samhällstillståndet till ett nytt kvalitativt tillstånd, ett språng som till sina följder hade samma betydelse som den revolutionära omvälvningen i oktober 1917.

Det säregna i denna revolution bestod i att den utfördes uppifrån på statsmaktens initiativ, med direkt understöd nedifrån av böndernas miljonmassor, vilka kämpade mot kulakförtrycket, för ett fritt liv i kollektivjordbruken.

Denna revolution löste med ett slag tre grundläggande frågor i det socialistiska uppbygget:

a) Den likviderade den talrikaste utsugarklassen i vårt land, kulakklassen, bålverket för kapitalismens restaurering.

b) Den förde över den talrikaste arbetande klassen i vårt land, bondeklassen, från det individuella jordbrukets väg, vilket alstrar kapitalism, till det samhälleliga, socialistiska kollektiva jordbrukets väg.

c) Den gav sovjetmakten en socialistisk basis på det mest omfattande och livsnödvändiga, men också mest efterblivna området av folkhushållningen - lantbruket.

Härmed hade de sista källorna inom landet till kapitalismens restaurering tillintetgjorts och samtidigt hade de nya, avgörande betingelserna, vilka var nödvändiga för den socialistiska folkhushållningens uppbyggande, skapats.
Då kamrat Stalin 1929 angav grunderna för politiken att likvidera kulakerna som klass och konstaterade resultaten av böndernas massrörelse för den totala kollektiviseringen, skrev han:

"Det sista hoppet för alla länders kapitalister, som drömmer om kapitalismens återupprättande - 'privategendomens heliga princip' - i Sovjetunionen ramlar och går upp i rök. Bönderna, vilka de betraktar som ett material till att göda marken för kapitalismen, överger i massor 'privategendomens' prisade fana och beträder kollektivismens, socialismens väg. Det sista hoppet att återupprätta kapitalismen ramlar." (Stalin, Leninismens grundfrågor, d. II, s. 23.)

Politiken att likvidera kulakerna som klass stadfästes i SUKP(b):s CK:s historiska beslut av den 5 januari 1930 "Om kollektiviseringens tempo och statens åtgärder till kollektivuppbyggets hjälp". Beslutet tog fullkomlig hänsyn till de olikartade förhållandena i Sovjetunionens olika räjonger, till att Sovjetunionens olika områden i olika grad var färdiga för kollektivisering.

Det fastställdes olika tempo för kollektiviseringen. SUKP(b):s CK uppdelade Sovjetunionens områden i tre grupper med hänsyn till kollektiviseringens tempo.

Till den första gruppen hänfördes de viktigaste spannmålsräjongerna, som var mest förberedda för kollektiviseringen, där det fanns mera traktorer, mera sovjetjordbruk och där man hade större erfarenhet i kampen mot kulakerna under de gångna spannmålslagringskampanjerna: Nordkaukasien (Kuban, Don, Terek), mellersta Volga, nedre Volga. Ifråga om denna grupp av spannmålsräjonger föreslog CK att i huvudsak avsluta kollektiviseringen våren 1931.

Den andra gruppen av spannmålsräjonger, som bestod av Ukraina, Centrala svartmylleområdet, Sibirien, Ural, Kasachstan och andra spannmålsräjonger, kunde i huvudsak avsluta kollektiviseringen våren 1932.

De övriga områdena, landskapen och republikerna (Moskvadistriktet, Transkaukasien, Centralasiatiska republikerna o. s. v.) kunde få dra ut kollektiviseringsfristen till slutet av femårsplanen, d. v. s. till 1933.

Partiets CK ansåg det nödvändigt att i samband med kollektiviseringens växande tempo ytterligare påskynda uppförandet av fabriker för tillverkning av traktorer, combines, redskap som tillkopplas traktorerna o. s. v. Samtidigt krävde CK att man "energiskt skulle slå tillbaka tendenserna till underskattande av hästdragkraften på innevarande stadium av kollektivrörelsen, villa tendenser ledde till att hästarna bortslumpades och utsåldes".

Krediterna till kollektivbruken fördubblades för året 1929-1930 (upp till 500 miljoner rubel).

Det föreslogs att utskiftningen av jord till kollektivbruken skulle ske på statens bekostnad.

I beslutet gavs den ytterst viktiga anvisningen, att kollektivrörelsens huvudform i nuvarande etapp utgöres av jordbrukartellen, i vilken endast de huvudsakliga produktionsmedlen kollektiviseras.

CK varnade med största bestämdhet partiorganisationerna för "varje slags 'dekreterande' uppifrån gentemot kollektivrörelsen, vilket kunde skapa fara för att den verkliga socialistiska tävlan ifråga om organisation av kollektivbruk ersattes med kollektiviseringslek". (SUKP(b) i resolutioner, d. II, s. 662.)

Detta CK:s beslut bragte klarhet i frågan om hur partiets nya politik på landsbygden skulle förverkligas.

Med kulakernas likvidering och den totala kollektiviseringens genomförande som politiskt underlag utvecklades en mäktig kollektivrörelse. Bönderna i hela byar och räjonger inträdde samtidigt i kollektivbruken, sopade kulakerna ur vägen och frigjorde sig från kulakträldomen.

Men jämsides med de kolossala framgångarna i kollektiviseringen började snart yppa sig bristfälligheter i partifunktionärernas praktik, förvrängningar av partipolitiken ifråga om kollektivuppbygget. Trots CK:s varning för överdriven hänförelse med anledning av kollektiviseringens framgångar, började många partifunktionärer på ett konstlat sätt forcera kollektiviseringen utan hänsyn till betingelserna ifråga om tid och rum, utan att räkna med i vilken grad bönderna var beredda att inträda i kollektivbruken. Det visade sig, att frivillighetsprincipen i kollektivuppbygget kränktes. I en rad räjonger ersattes frivilligheten med tvång till inträde i kollektivbruket under hot om "avkulakisering", förlust av rösträtten o. s. v.

I en rad räjonger ersatte man förberedelsearbetet och det tålmodiga klargörandet av grunderna för partiets politik på kollektiviseringens område med att på ett byråkratiskt ämbetsmannasätt uppifrån dekretera uppblåsta sifferuppgifter om kollektivbruk som skulle ha bildats, att på ett konstlat sätt blåsa upp kollektiviseringsprocenten.

Tvärtemot CK:s anvisning om att jordbruksartellen, i vilken endast de huvudsakliga produktionsmedlen göres till gemensam egendom, är kollektivrörelsens huvudlänk, gjorde man på flera ställen ett huvudlöst språng över artelen in i kommunen, man gjorde bostadshus, icke varuproducerande mjölk- och småboskap, fjäderfä o. s. v. till samhällelig egendom.

Hänförda av kollektiviseringens första framgångar, bröt de ledande funktionärerna i några områden CK:s direkta anvisningar om tempot och fristerna för kollektiviseringen. I jakten efter uppblåsta siffror började Moskvadistriktet orientera sina funktionärer på att avsluta kollektiviseringen våren 1930, ehuru det hade ej mindre än tre år (till slutet av 1932) till sitt förfogande. Ännu grövre brott mot anvisningarna förekom i Transkaukasien och i Centralasien.

Kulakerna och deras eftersägare utnyttjade dessa överdrifter i provokatoriskt syfte och uppträdde med förslag om att i stället för jordbruksarteler organisera kommuner, att omedelbart kollektivisera bostadshus, småboskap och fjäderfä. Samtidigt bedrev kulakerna agitation för att boskapen skulle nedslaktas, innan man inträdde i kollektivjordbruken, i det de försäkrade bönderna att i kollektivjordbruket "tar de i alla fall" boskapen. Klassfienden räknade med, att de överdrifter och fel, som de lokala organisationerna begick vid kollektiviseringen, skulle göra bönderna förbittrade och framkalla revolter mot sovjetmakten.

Resultatet av de fel partiorganisationerna begått och av klassfiendens direkta provokatoriska aktioner blev, att det - mot bakgrunden av de allmänna otvivelaktiga framgångarna i kollektiviseringen - under andra hälften av februari 1930 framträdde farliga tecken på allvarligt missnöje bland bönderna i en del räjonger. På några ställen lyckades kulakerna och deras agenter till och med egga bönderna till direkt sovjetfientligt uppträdande.

Då partiets Centralkommitté erhållit en rad alarmerande signaler om förvrängningar av partiets linje, vilka hotade att omintetgöra kollektiviseringen, började den omedelbart rätta till läget och inställa partikadrerna på att snarast möjligt korrigera de begångna felen. Den 2 mars 1930 publicerades på beslut av CK kamrat Stalins artikel "Svindel av framgångarna". I denna artikel uttalades en varning åt alla dem, som i sin hänförelse över kollektiviseringens framgångar förföll till grova misstag och avvek från partilinjen, som försökte föra bönderna över på kollektivbruksvägen medelst administrativa påtryckningsåtgärder. I artikeln betonades med all kraft frivillighetsprincipen i kollektivuppbygget och påvisades nödvändigheten av att taga hänsyn till de olikartade förhållandena i Sovjetunionens olika räjonger vid fastställandet av kollektiviseringens tempo och metoder. Kamrat Stalin erinrade om, att kollektivrörelsens huvudlänk utgöres av jordbruksartelen, i vilken endast de huvudsakliga produktionsmedlen göres till samhällelig egendom, främst ifråga om spannmålsodlingen, medan jordstycket vid stugan, boningshusen, en del av mjölkboskapen och småboskapen, fjäderfäet o. s. v. inte blir samhällelig egendom.

Kamrat Stalins artikel hade en utomordentligt stor politisk betydelse. Den hjälpte partiorganisationerna att rätta sina fel samt utdelade det kraftigaste slag åt sovjetmaktens fiender, som hoppades att på grund av överdrifterna kunna resa bönderna mot sovjetmakten. Böndernas breda massor övertygades om, att bolsjevikpartiets linje ej har någonting gemensamt med de huvudlösa "vänster"- överdrifterna, som förekom ute i landet. Artikeln hade en lugnande inverkan på bondemassorna.

För att slutföra de genom kamrat Stalins artikel påbörjade rättelserna av överdrifterna och felen, beslöt SUKP(b):s CK att än en gång rikta ett slag mot dessa fel samt publicerade den 15 mars 1930 beslutet "Om kampen mot förvrängningarna av partiets linje i kollektivrörelsen".

I detta beslut analyserades ingående de begångna felen, vilka var resultat av en avvikelse från partiets lenin-stalinska linje, resultat av ett direkt brott mot partiets direktiv.

CK påvisade, att förekomsten av "vänster"-överdrifter var en direkt hjälp åt klassfienden.

CK föreslog: "Funktionärer, som ej förmår eller ej vill föra en beslutsam kamp mot förvrängningarna av partilinjen, bör avsättas från posterna och ersättas med andra". (SUKP(b) i resolutioner, d. II, s. 663.)

CK förnyade ledningen i några av partiets områdes- och landskapsorganisationer (Moskvadistriktet, Transkaukasien), vilka begått politiska fel och ej förmått rätta dem.

Den 3 april 1930 publicerades kamrat Stalins artikel "Svar till kamrater kollektivjordbrukare". Här påvisade han roten till felen i bondefrågan och de viktigaste felen i kollektivrörelsen: ett oriktigt förhållande till medelbonden, brott mot den leninska frivillighetsprincipen vid kollektivjordbrukens organiserande, brott mot den leninska principen om hänsynstagande till de olikartade förhållandena i olika räjonger av Sovjetunionen, språng över artelen in i kommunen.

Tack vare alla dessa åtgärder uppnådde partiet, att de överdrifter, som begåtts av lokala funktionärer i en rad räjonger, likviderades.

Av Centralkommittén krävdes den största fasthet och förmåga att gå mot strömmen, för att i tid vända en betydande del av partikadrerna in på rätt väg, vilka hänförda av framgångarna huvudstupa fallit av och hamnat på sidan av partiets linje.

Partiet uppnådde, att förvrängningarna av partilinjen i kollektivrörelsen likviderades.

På denna grundval befästes kollektivrörelsens framgångar.

På denna grundval bereddes jordmån för en ny mäktig tillväxt av kollektivrörelsen.

Före partiets övergång till politiken att likvidera kulakerna som klass pågick den beslutsamma offensiven mot de kapitalistiska elementen i syfte att likvidera dem huvudsakligen i städerna, i industrin. Jordbruket, landsbygden blev tills vidare efter industrin, efter staden. Till följd härav hade offensiven en ensidig, ofullständig, inte allmän karaktär. Men nu, då landsbygdens efterblivenhet började tillhöra det förflutna, avtecknade sig böndernas kamp för kulakernas likviderande med full klarhet, och partiet övergick till politiken att likvidera kulakerna - offensiven mot de kapitalistiska elementen antog en allmän karaktär, den ensidiga offensiven gick över till en offensiv utefter hela fronten. Vid tidpunkten för sextonde partikongressens inkallande höll redan den allmänna offensiven mot de kapitalistiska elementen på att utvecklas längs hela linjen.

Sextonde partikongressen sammanträdde den 26 juni 1930. I kongressen deltog 1.268 delegater med beslutande röst och 891 med rådgivande röst, vilka representerade 1.260.874 partimedlemmar och 711.609 kandidater.

Partiets sextonde kongress har ingått i partiets historia som "kongressen för socialismens breda offensiv på hela fronten, likvideringen av kulakerna som klass och den totala kollektiviseringens förverkligande." (Stalin.)

I CK:s politiska verksamhetsberättelse påvisade kamrat Stalin, vilka väldiga segrar bolsjevikpartiet vunnit vid utvecklandet av den socialistiska offensiven.

Den socialistiska industrialiseringen hade fortskridit så långt, att industrins specifika vikt inom folkhushållningens hela bruttoproduktion översteg lantbrukets specifika vikt. Under budgetåret 1929-30 utgjorde industrins andel redan inte mindre än 53 procent av hela folkhushållningens bruttoproduktion, och lantbrukets andel omkring 47 procent.

Till femtonde kongressen, år 1926-27, uppnådde hela industrins bruttoproduktion i allt 102,5 procent av förkrigsnivån, men till sextonde kongressen, d. v. s. 1929-30, uppnådde den omkring 180 procent av förkrigsnivån.

Den tunga industrin - produktionen av produktionsmedel, maskinindustrin - stärktes alltmera.

". . . Vi befinner oss på tröskeln till förvandlingen från ett agrarland till ett industriland" - yttrade kamrat Stalin under hela kongressens stormande bifall.

Men industrins starka utvecklingstempo får ej förväxlas med industrins utvecklingsnivå - förklarade kamrat Stalin. Trots det oanade tempot i den socialistiska industrins utveckling står vi fortfarande långt efter de framskridna kapitalistiska länderna ifråga om industrins utvecklingsnivå. Så var det med framställningen av elektrisk energi, trots de kolossala framgångarna i Sovjetunionens elektrifiering. Så var det med metallproduktionen. Tackjärnstillverkningen i Sovjetunionen skulle enligt planen i slutet av 1929-30 uppgå till 5,5 miljoner ton, medan tackjärnstillverkningen i Tyskland år 1929 utgjorde 13,4 miljoner ton, i Frankrike 10,45 miljoner ton. För att på kortaste tid likvidera vår tekniskt-ekonomiska efterblivenhet var det nödvändigt att ytterligare påskynda vår industris utvecklingstempo, var det nödvändigt att föra den mest energiska kamp mot opportunisterna, som strävade att sänka utvecklingstempot för den socialistiska industrin. ". . . Folk, som pratar om nödvändigheten av att sänka tempot för vår industris utveckling, är fiender till socialismen och agenter för våra klassfiender" - påvisade kamrat Stalin. (Leninismens grundfrågor, d. II, s. 121.)

Sedan planen för första femårsplanens första år framgångsrikt uppfyllts och överskridits, uppkom bland massorna parollen att "uppfylla femårsplanen på fyra år". Inom en rad framskridna industrigrenar (olje- och torvindustrin, allmänna maskinindustrin, jordbruksmaskinindustrin, elektrotekniska industrin) gick planens uppfyllande till den grad framgångsrikt, att man inom dessa grenar t. o. m. kunde förverkliga femårsplanens program på 2½-3 år. Detta bekräftade, att parollen "femårsplanen på fyra år" var fullkomligt reell och avslöjade opportunismen hos de klentrogna, vilka tvivlade på möjligheten av dess förverkligande.

Sextonde kongressen uppdrog åt partiets CK att "också framdeles trygga ett bolsjevikiskt kamptempo i det socialistiska uppbygget, verkligen uppnå att femårsplanen uppfylles på fyra år".

Till sextonde partikongressen hade uppnåtts ett väldigt genombrott i jordbrukets utveckling i Sovjetunionen. De breda bondemassorna hade svängt över till socialismen. Till den l maj 1930 omfattade kollektiviseringen i de viktigaste räjongerna i de spannmålsproducerande distrikten 40-50 procent av bondehushållen (i stället för 2-3 procent våren 1928). Kollektivjordbrukens åkerareal uppgick till 36 miljoner hektar.

Således hade det utökade program, som fastställdes i CK:s beslut av den 5 januari 1930 (30 miljoner hektar), överskridits. Femårsplanens program för upprättandet av kollektivjordbruk hade under loppet av två år redan överskridits mer än halvannan gång.

Kollektivjordbrukens varuproduktion hade under tre år ökat till mer än det 40-dubbla. Redan 1930 erhöll staten från kollektivjordbruken, sovjetjordbruken ej inberäknade, mer än hälften av hela produktionen av varuspannmål i landet.
Detta innebar, att jordbrukets öde härefter inte skulle komma att bestämmas av de individuella bondebruken, utan av kollektivjordbruken och sovjetjordbruken.

Om sovjetmakten före böndernas massinträde i kollektivbruken huvudsakligen stödde sig på den socialistiska industrin, så började den härefter att också stödja sig på den snabbt växande socialistiska delen av jordbruket, på kollektivjordbruken och sovjetjordbruken.

Kollektivbönderna blev, som sextonde partikongressen påvisade i ett av sina beslut, "ett verkligt och fast stöd för sovjetmakten".

3. INSTÄLLNING PÅ REKONSTRUKTION AV ALLA FOLKHUSHÅLLNINGSGRENAR. TEKNIKENS ROLL. KOLLEKTIVRÖRELSENS FORTSATTA TILLVÄXT. POLITISKA AVDELNINGAR VID MASKIN- OCH TRAKTORSTATIONERNA. RESULTATEN AV FEMÅRSPLANENS UPPFYLLANDE PÅ FYRA ÅR. SOCIALISMENS SEGER LÄNGS HELA FRONTEN. PARTIETS SJUTTONDE KONGRESS.

Sedan det blivit klart, att tunga industrin och särskilt maskinindustrin inte endast skapats och befästs, utan också utvecklades vidare i tämligen snabbt tempo, reste sig för partiet den aktuella uppgiften att rekonstruera alla folkhushållningens grenar på basis av den nya, moderna tekniken. Man måste leverera ny, modern teknisk utrustning, nya arbetsmaskiner, nya maskiner åt bränsleindustrin, metallurgin, lätta industrin, livsmedelsindustrin, skogsindustrin, försvarsindustrin, trafikväsendet och jordbruket. Med hänsyn till den kolossala stegringen i efterfrågan på jordbruksprodukter och industriartiklar var det nödvändigt att fördubbla, tredubbla produktionen inom alla folkhushållningsgrenar. Men detta var omöjligt att uppnå utan att fabrikerna och verkstäderna, kollektivjordbruken och sovjetjordbruken försågs med ny, modern utrustning i tillräcklig mängd, ty den gamla utrustningen var ej i stånd att bära en sådan produktionsökning.

Utan en rekonstruktion av folkhushållningens huvudgrenar var det omöjligt att tillfredsställa landets och dess folkhushållnings nya, allt mera växande behov.

Utan en rekonstruktion var det omöjligt att slutföra socialismens offensiv längs hela fronten, ty man måste slå ned de kapitalistiska elementen i stad och på land och ge dem nådestöten inte endast genom den nya organisationen av arbetet och egendomen, utan också genom den nya tekniken, genom vår tekniks överlägsenhet.

Utan rekonstruktion var det omöjligt att i tekniskt-ekonomiskt avseende hinna upp och gå förbi de framskridna kapitalistiska länderna, ty om Sovjetunionen ifråga om industrins utvecklingstempo överträffade de kapitalistiska länderna, så stod Sovjetunionen fortfarande betydligt efter dem ifråga om industrins utvecklingsnivå, ifråga om den framställda produktionsmängden.

För att likvidera denna efterblivenhet måste man förse hela vår folkhushållning med ny teknik, måste man rekonstruera alla grenar av folkhushållningen på den nya, moderna teknikens grundval.

Tekniken erhöll sålunda en avgörande betydelse.

Det hela hindrades ej så mycket av bristen på nya maskiner och arbetsmaskiner - ty maskinindustrin hade möjlighet att leverera ny utrustning - som av ett oriktigt förhållande till tekniken från våra driftsledares sida, underskattande av teknikens roll under rekonstruktionsperioden, ett ringaktande förhållande till tekniken. Våra ekonomiska funktionärer ansåg att tekniken var "specialisternas" sak, att den var en andrarangssak, som anförtrotts de "borgerliga specialisterna", att de kommunistiska driftsledarna ej var förpliktade att inblanda sig i produktionstekniken, ty de skulle inte befatta sig med tekniken utan med en viktigare sak, nämligen med den "allmänna" ledningen av produktionen.

Man överlämnade således åt de borgerliga "specialisterna" att husera efter behag med produktionens angelägenheter, medan de kommunistiska driftsledarna förbehöll sig den "allmänna" ledningen, att underteckna handlingarna.

Det behöver inte bevisas, att den "allmänna" ledningen, då man förhöll sig på så sätt till det hela, måste urarta till prat om ledning "i allmänhet", till ett meningslöst undertecknande av papper, till en papperskvarn.

Det är klart att vi med ett sådant ringaktande förhållande till tekniken från de kommunistiska driftsledarnas sida aldrig skulle komma att vare sig hinna upp eller gå förbi de framskridna, kapitalistiska länderna. Ett sådant förhållande till tekniken, och därtill under rekonstruktionsperioden, dömde vårt land till att bli efter och vårt utvecklingstempo till att sjunka. I själva verket dolde, maskerade denna inställning till tekniken en hemlig önskan hos en del av de kommunistiska driftsledarna att hålla tillbaka tempot i industrins utveckling, att sänka det och skapa sig en "lugn miljö", att vältra ansvaret för produktionen på "specialisterna".

Det var nödvändigt att rikta de kommunistiska driftsledarnas uppmärksamhet på tekniken, att hos dem inympa smak för tekniken, visa dem att behärskandet av den nya tekniken är en livssak för de bolsjevikiska driftsledarna, att om vi ej behärskar den nya tekniken riskerar vi att döma vårt fosterland till efterblivenhet, till vegeterande.

Detta var en uppgift, som måste lösas för att man skulle kunna gå framåt.

En synnerligen betydande roll för lösandet av denna fråga spelade kamrat Stalins tal på industriledarnas första konferens i februari 1931.

"Ibland frågar man - sade kamrat Stalin i sitt tal - om det inte vore möjligt att något sakta tempot, att hålla rörelsen tillbaka. Nej, det går inte, kamrater! Tempot får inte saktas !... Att sakta tempot - det betyder att bli efter. Och de efterblivna blir slagna. Men vi vill inte bli slagna. Nej, det vill vi inte!

Det gamla Rysslands historia bestod bland annat däri, att man oupphörligt slog det för dess efterblivenhets skull. De mongoliska khanerna slog det. De turkiska bekerna slog det. De svenska feodalerna slog det. De polsk-litauiska panerna slog det. De engelsk-franska kapitalisterna slog det. De japanska baronerna slog det. Alla slog det - för efterblivenhetens skull . . .

Vi har blivit 50-100 år efter de framskridna länderna. Vi måste på tio år tillryggalägga denna distans. Antingen kommer vi att göra det, eller gör man slut på oss...

Inom högst tio år måste vi tillryggalägga den distans, som vi blivit efter de framskridna kapitalistiska länderna. Härför har vi alla 'objektiva' möjligheter. Det är bara förmågan att riktigt utnyttja dessa möjligheter, vilken ej räcker till. Och det beror på oss. Bara på oss! Det är på tiden att vi lär oss utnyttja dessa möjligheter. Det är på tiden att göra slut på den ruttna inställningen om icke-inblandning i produktionen. Det är på tiden att tillägna sig en annan, en ny inställning, som står i överensstämmelse med den nuvarande perioden : att inblanda sig i allt. Om du är fabriksdirektör, så blanda dig i alla angelägenheter, träng in över allt, låt ingenting undgå dig, studera och studera än en gång. Bolsjevikerna måste behärska tekniken. Det är på tiden att bolsjevikerna själva blir specialister. Tekniken avgör allt under rekonstruktionsperioden." (Stalin, Leninismens grundfrågor, d. II, s. 213-216.) Den historiska betydelsen av kamrat Stalins tal bestod i att det gjorde slut på de kommunistiska driftsledarnas ringaktande förhållande till tekniken, riktade de kommunistiska driftsledarnas uppmärksamhet på tekniken, inledde ett nytt skede i kampen för teknikens behärskande med bolsjevikernas egna krafter och underlättade därmed utvecklandet av folkhushållningens rekonstruktion.

Från och med nu förvandlades teknikens sak från de borgerliga "specialisternas" monopol till en livssak för de kommunistiska driftsledarna själva, och det föraktfulla öknamnet "specialist" till ett hedersnamn för bolsjeviken, som behärskar tekniken. Från och med nu måste framträda - och gjorde det också sedan - hela trupper, tusentals och tiotusentals röda specialister, vilka behärskade tekniken och var i stånd att leda produktionen. Det var nya, produktionstekniska sovjetintellektuella från arbetarklassen och bönderna, vilka nu utgjorde vår ekonomiska lednings huvudkraft.

Allt detta måste underlätta - och har också underlättat - utvecklingen av folkhushållningens rekonstruktion.

Rekonstruktionens utveckling pågick ej endast inom industrin och trafikväsendet. Den pågick i ännu starkare tempo inom jordbruket. Det kan man också förstå: jordbruket var mindre än de andra grenarna mättat med maskiner och var allra mest i behov av nya maskiner. Det var också särskilt nödvändigt att i ökat tempo förse jordbruket med maskiner nu, då varje månad, varje vecka uppvisade en ny ökning i kollektivuppbygget, och således nya krav på tusen och åter tusen traktorer och lantbruksmaskiner.

Året 1931 uppvisade en ny ökning av kollektivrörelsen. I de viktigaste spannmålsräjongerna hade redan över 80 procent av hela antalet bondehushåll förenats i kollektivjordbruk. Den totala kollektiviseringen var här redan i huvudsak fullbordad. I mindre viktiga spannmålsräjonger och i räjonger med odling av tekniska kulturer var över 50 procent av hushållen förenade. 200.000 kollektivjordbruk och 4.000 sovjetjordbruk besådde redan två tredjedelar av hela åkerarealen, medan de individuella bönderna besådde endast en tredjedel.

Det var en väldig seger för socialismen på landsbygden.

Men kollektivbygget utvecklades tillsvidare inte på djupet, utan på bredden, inte i fråga om förbättring av kollektivjordbrukens arbetskvalitet och deras kadrer, utan ifråga om ökning av kollektivjordbrukens kvantitet och kollektivjordbrukens omslutande av ständigt nya räjonger. Denna omständighet förklaras av att kol-lektivbruksaktivens, kollektivbrukskadrernas tillväxt ej hann följa med den kvantitativa tillväxten av själva kollektivjordbruken. På grund härav utfördes arbetet i de nya kollektivjordbruken ej alltid på ett tillfredsställande sätt, och kollektivjordbruken själva förblev tills vidare svaga, hade ännu ej vunnit stadga. Kollektivjordbrukens stärkande hämmades också av sådana fakta som bristen på specialutbildat folk på landsbygden som var nödvändigt för kollektivjordbruken (bokförare, ekonomiska ledare, sekreterare) och böndernas brist på erfarenhet ifråga om, att bedriva stordrift i kollektivjordbruken. Kollektivjordbrukarna var bönder, som i går varit privatbrukare. De hade erfarenhet av att bedriva jordbruk på små jordlotter. Men de hade ännu ingen, erfarenhet av att leda stordriften i kollektivjordbruken. Det krävdes tid för att vinna en sådan erfarenhet.

På grund av dessa omständigheter yppade sig under den första tiden allvarliga brister i kollektivbruksarbetet. Det visade sig, att arbetet ännu var illa organiserat i kollektivjordbruken, att arbetsdisciplinen var svag. I många kollektivjordbruk delades inkomsterna ej efter antalet presterade arbetsdagsnormer utan efter antalet familjemedlemmar. Ofta gick det så, att lättingen fick mera spannmål än en strävsam, hederlig kollektivjordbrukare. I samband med sådana brister i kollektivledningen sjönk kollektivjordbrukarnas intresse för arbetet, det förekom många skolkningar från arbetet, t. o. m. under den brådaste tiden, en del av kollektivjordbrukens sädesfält stod oskördade ända tills snön kom, och själva skörden utfördes vårdslöst och medförde kolossala förluster av spannmål. Personlig oansvarighet ifråga om maskiner och hästar, bristen på personligt ansvar i arbetet försvagade kollektivjordbruken och minskade kollektivjordbrukens inkomster.

Särskilt illa stod det till i de räjonger, där f.d. kulaker och deras hantlangare lyckades smyga sig in i kollektivjordbruken och erhålla en eller annan anställning. Ofta begav sig de "avkulakiserade" till en annan räjong, där de inte var kända och där de smusslade sig in i kollektivjordbruken för att anstifta skada och bedriva ofog. Till följd av parti- och sovjetfunktionärernas bristande vaksamhet trängde kulakerna ibland in i kollektivjordbruken också i sin hemräjong. De före detta kulakernas inträngande i kollektivbruken underlättades genom den omständigheten, att de i kampen mot kollektivjordbruken tvärt ändrade sin taktik. Tidigare uppträdde kulakerna öppet mot kollektivjordbruken, förde en vildsint kamp mot de aktivaste och ledande kollektivbrukarna, mördade dem från bakhåll, tände eld på deras stugor, deras visthus o. s. v. Därmed ville kulakerna skrämma bondemassan, hålla den borta från kollektivjordbruken. Nu då den öppna kampen mot kollektivjordbruken rönt motgång, ändrade de sin taktik. Nu sköt de inte längre med krypskyttegevär med avsågad pipa, utan de utgav sig för synnerligen stillsamma, fredliga och fogliga samt fullkomligt sovjettrogna människor. Då de trängt in i kollektivjordbruken, bedrev de där i all tysthet skadegörelse. Överallt bemödade de sig att demoralisera kollektivjordbruken inifrån, riva upp arbetsdisciplinen i kollektivjordbruken, bringa förvirring i registreringen av skörden, registreringen av arbetet. Kulakerna tog sikte på att ödelägga häststammen i kollektivbruken och lyckades fördärva en mängd hästar. Kulakerna infekterade avsiktligt hästarna med rots, skabb och andra sjukdomar, lämnade dem utan skötsel o. s. v. De förstörde också traktorer och maskiner.

Kulakerna lyckades lura kollektivbrukarna och ostraffat utföra sitt skadegörararbete, emedan kollektivjordbruken ännu var svaga och oerfarna och kollektivbrukskadrerna ännu ej hunnit stärkas.

För att göra slut på kulakernas skadegörelse i kollektivjordbruken och påskynda arbetet med kollektivjordbrukens befästande var det nödvändigt att ge kollektivjordbruken en snar och effektiv hjälp med folk, med råd och ledning.

En sådan hjälp erhöll kollektivjordbruken av bolsjevikpartiet. I januari 1933 fattade partiets CK beslut om organiserande av politiska avdelningar vid de maskin- och traktorstationer, som betjänade kollektivjordbruken. Till hjälp åt kollektivjordbruken sändes 17.000 partiarbetare ut på landet för att arbeta i de politiska avdelningarna.

Det var en betydelsefull hjälp.

På två år (1933 och 1934) hann maskin- och traktorstationernas politiska avdelningar utföra ett stort arbete för att avlägsna bristerna i kollektivjordbrukens arbete, för att fostra aktiva kadrer i kollektivjordbruken, för att befästa kollektivjordbruken, att rensa dem från fientliga kulak- och skadegörarelement.

De politiska avdelningarna fullgjorde med heder den uppgift som ålagts dem: de stärkte kollektivbruken i organisatoriskt och ekonomiskt avseende, fostrade nya kollektivbrukskadrer, bragte ordning i kollektivjordbrukens ekonomiska ledning och höjde kollektivbrukarmassornas politiska nivå.

En kolossal betydelse för höjande av kollektivbrukarmassornas aktivitet i kampen för kollektivbrukens befästande hade första Unionskongressen med slagbrigadörerna från kollektivjordbruken (februari 1933) och det tal som kamrat Stalin höll på densamma.

I sitt tal jämförde kamrat Stalin det gamla systemet på landsbygden före kollektivbrukens tid med det nya systemet, kollektiv-brukssystemet, och sade:

"Under det gamla systemet arbetade bönderna var och en för sig, de arbetade med förfädernas gamla metoder, med gamla arbetsredskap, arbetade för godsägarna och kapitalisterna, för kulakerna och spekulanterna, arbetade för ett liv under svältgränsen och för att berika andra. Under det nya systemet, kollektivbrukssystemet, arbetar bönderna gemensamt, i artel, de arbetar med hjälp av nya redskap - traktorer och lantbruksmaskiner, de arbetar för sin egen och sina kollektivjordbruks räkning, de lever utan kapitalister och godsägare, utan kulaker och spekulanter, de arbetar för att dag för dag förbättra sitt materiella och kulturella läge." (Leninismens grundfrågor, del II, s. 320.)

I sitt tal påvisade kamrat Stalin, vad bönderna i själva verket uppnått genom att slå in på kollektivjordbrukens väg. Bolsjevikpartiet hade hjälpt fattigböndernas miljonmassor att gå in i kollektivjordbruken, frigöra sig från kulakträldomen. Och då de inträtt i kollektivjordbruken och där kommit i åtnjutande av den bästa jorden och de bästa produktionsredskapen, hade fattigböndernas miljonmassor, som tidigare fört ett liv under svältgränsen, nu i kollektivbruken höjt sig till medelbondens nivå och blivit människor med en tryggad ställning.

Det var det första steget, den första vinningen på kollektivuppbyggets väg.

Det andra steget, sade kamrat Stalin, kommer att bestå i att lyfta kollektivbrukarna - både f. d. fattigbönder och f. d. medelbönder - ännu högre och göra alla kollektivbrukare välbärgade och alla kollektivbruk bolsjevikiska.

"För att bli välbärgade kollektivbrukare - sade kamrat Stalin - kräves numera bara ett: att arbeta ärligt i kollektivjordbruket, att riktigt utnyttja traktorerna och maskinerna, att riktigt utnyttja arbetsdjuren, att riktigt bruka jorden och vara aktsam med kollektivjordbrukets egendom." (Leninismens grundfrågor, del II, s. 326.)

Kamrat Stalins tal gjorde ett starkt intryck på kollektivbrukarnas miljoner och blev ett praktiskt kampprogram för kollektivbruken.

Mot slutet av 1934 hade kollektivjordbruken blivit en fast, oövervinnlig kraft. Vid denna tid omslöt de redan omkring tre fjärdedelar av alla bondehushåll i hela Sovjetunionen och c:a 90 procent av hela åkerarealen.

Redan år 1934 arbetade inom Sovjetunionens lantbruk 281.000 traktorer och 32.000 combines. Vårsådden år 1934 utfördes 15- 20 dagar snabbare än 1933 och 30-40 dagar snabbare än 1932. Spannmålslagringsplanen uppfylldes detta år 3 månader tidigare än 1932.

Så hade kollektivjordbruken stärkts under två år tack vare den kolossala hjälp, som partiet och arbetar- och bondestaten visat dem.

Kollektivsystemets säkra seger och lantbrukets uppsving i samband därmed gav sovjetmakten möjlighet att avskaffa kortsystemet för spannmål och andra produkter samt upprätta fria inköp av livsmedelsprodukter.

Sedan de politiska avdelningarna vid maskin- och traktorstationerna, vilka bildats som tillfälliga politiska organ uppfyllt sina uppgifter, fattade CK beslut om att ombilda maskin- och traktorstationernas politiska avdelningar till vanliga partiorgan och sammansmälte de politiska avdelningarna med partiets förefintliga räjongkommittéer.

Alla dessa framgångar, såväl på lantbrukets område som också på industrins område, hade erövrats tack vare femårsplanens framgångsrika uppfyllande.

Vid början av 1933 blev det klart, att den första femårsplanen redan var uppfylld, uppfylld före den fastställda tiden, uppfylld under loppet av fyra år och tre månader.

Det var en kolossal, en världshistorisk seger för arbetarklassen och bönderna i Sovjetunionen.

I sitt referat på partiets Centralkommittés och Centrala kontrollkommissions plenum i januari 1933 sammanfattade kamrat Stalin resultaten av den första femårsplanen. Som det framgick av referatet, hade partiet och sovjetmakten under den gångna perioden, perioden av den första femårsplanens uppfyllande, uppnått följande grundläggande resultat:

a) Sovjetunionen hade förvandlats från ett agrarland till ett industriland - ty industriproduktionens specifika vikt inom hela folkhushållningens produktion hade vuxit till 70 procent.

b) Det socialistiska hushållningssystemet hade likviderat de kapitalistiska elementen på industrins område och blivit det enda hushållningssystemet inom industrin.

c) Det socialistiska hushållningssystemet hade likviderat kulakerna som klass på jordbrukets område och blivit den förhärskande kraften inom jordbruket.

d) Kollektivbrukssystemet hade avskaffat eländet, fattigdomen. på landsbygden - tiotals miljoner fattigbönder hade höjts till människor i tryggad ställning.

e) Det socialistiska systemet hade avskaffat arbetslösheten i industrin, bibehållit 8-timmars arbetsdagen i en rad industrigrenar, övergått till 7-timmars arbetsdag i det övervägande flertalet företag, infört 6-timmars arbetsdag i hälsovådliga företag.

f) Socialismens seger på folkhushållningens alla områden hade tillintetgjort den ena människans utsugning av den andra.

Betydelsen av dessa den första femårsplanens vinningar bestod i främsta rummet däri, att de slutgiltigt befriat arbetarna och bönderna från utsugningens ok och banat väg för ALLA arbetande i Sovjetunionen att trygga sig ett välbärgat och kulturellt liv.

I januari 1934 sammanträdde sjuttonde partikongressen. I kongressen deltog 1.225 delegater med beslutande röst och 736 delegater med rådgivande röst, vilka representerade 1.874.488 partimedlemmar och 935.298 kandidater.

Kongressen summerade partiets arbete under den gångna perioden, konstaterade socialismens avgörande framgångar inom alla grenar av hushållningen och kulturen samt slog fast, att partiets generallinje segrat på alla områden.

Sjuttonde partikongressen ingick i historien som "segrarnas kongress".

I sin verksamhetsberättelse framhävde kamrat Stalin de grundläggande omdaningar, som försiggått i Sovjetunionen under den period berättelsen omfattade.

"Sovjetunionen har under denna period i grunden omdanats och kastat av sig efterblivenhetens och de medeltida kvarlevornas hölje. Från ett agrarland har det blivit ett industriland. Från ett- land med individuellt småjordbruk har det blivit ett land med kollektivt, mekaniserat storjordbruk. Från ett okunnigt, analfabetiskt och ociviliserat land har det blivit, eller rättare - håller på att bli ett upplyst och kulturellt land, täckt av ett väldigt nät av hög-, mellan- och lägre skolor, som arbetar på Sovjetunionens nationaliteters språk." (Stalin, Leninismens grundfrågor, d. II, s. 353.)

Den socialistiska industrin utgjorde vid denna tid redan 99 procent av landets hela industri. Det socialistiska jordbruket - kollektivjordbruken och sovjetjordbruken - brukade omkring 90 procent av hela landets åkerareal. Vad varuomsättningen beträffar, så var de kapitalistiska elementen fullständigt utträngda ur handeln.

Vid den nya ekonomiska politikens införande yttrade Lenin, att i vårt land finnes element av fem samhälleligt-ekonomiska formationer. Den första formationen - den patriarkaliska hushållningen, i betydande grad en naturahushållning, d. v. s. som nästan alls inte bedrev någon handel. Den andra formationen - småvaruproduktionen, majoriteten av bondehushållen, sysselsatt med försäljning av lantbruksprodukter, samt hantverkarna. Denna ekonomiska formation omfattade under neps första år största delen av befolkningen. Den tredje formationen - den privatekonomiska kapitalismen, vilken begynte leva upp i början av nep. Den fjärde formationen - statskapitalismen, huvudsakligen koncessioner, vilka ej erhöll någon som helst betydande utveckling. Den femte formationen - socialismen, den socialistiska industrin, vilken då ännu var svag, sovjetjordbruken och kollektivjordbruken, vilka i början av nep intog en alldeles obetydlig plats i folkhushållningen, den statliga handeln samt kooperationen, vilka också var svaga i början av nep.

Lenin påvisade, att bland alla dessa formationer måste den socialistiska formationen taga överhanden.

Den nya ekonomiska politiken var beräknad på full seger för de socialistiska hushållningsformerna.

Och till sjuttonde partikongressen hade detta mål redan förverkligats.

"Vi kan nu säga - yttrade kamrat Stalin med anledning härav - att de första, tredje och fjärde samhälleligt-ekonomiska formationerna inte längre existerar, den andra samhälleligt-ekonomiska formationen har trängts tillbaka till en andrarangsposition, medan den femte samhälleligt-ekonomiska formationen, den socialistiska formationen, är den oinskränkt härskande och den ensamt dominerande kraften i hela folkhushållningen." (Sammastädes, s. 355.)

Den ideologiskt-politiska ledningens frågor intog en viktig plats i kamrat Stalins referat. Han varskodde partiet om att ehuru partiets fiender, opportunisterna av alla schatteringar, alla slags element med nationalistiska avvikelser är slagna, så är rester av deras ideologi ännu vid liv i enskilda partimedlemmars hjärnor och ger sig ofta tillkänna. Kapitalismens kvarlevor i ekonomin och särskilt i människornas medvetande utgör en gynnsam jordmån för ett upplivande av de slagna antileninska gruppernas ideologi. Människornas medvetande står i sin utveckling efter deras ekonomiska ställning. Därför finnes kvarlevor av de borgerliga uppfattningarna i människornas hjärnor och kommer fortfarande att finnas kvar, ehuru kapitalismen redan likviderats i ekonomin. Härvid måste man ta hänsyn till, att den kapitalistiska omgivningen, mot vilken krutet måste hållas torrt, bemödar sig att stimulera och underhålla dessa kvarlevor.

Kamrat Stalin uppehöll sig bland annat vid kapitalismens kvarlevor i människornas medvetande på den nationella frågans område, där de är särskilt livskraftiga. Bolsjevikpartiet kämpade på två fronter - såväl mot avvikelsen till storrysk chauvinism, som också mot avvikelsen till lokalnationalism. I en rad republiker (Ukraina, Bjeloryssland o. a.) lät partiorganisationerna kampen mot den lokala nationalismen slappna, lät den växa ut ända därhän att den slöt kontakt med de fientliga krafterna, slöt kontakt med interventionisterna och blev en fara för staten. Till svar på frågan, vilken avvikelse i den nationella frågan som utgjorde huvudfaran, svarade kamrat Stalin:

"Huvudfaran utgör den avvikelse, mot vilken man upphört att kämpa och sålunda låtit växa ut till en fara för staten." (Stalin, Leninismens grundfrågor, d. II, s. 392.)

Kamrat Stalin manade partiet att stärka det ideologiskt-politiska arbetet, att systematiskt avslöja de fientliga klasserna och de mot leninismen fientliga riktningarnas ideologi och resterna av deras ideologi.

Kamrat Stalin påvisade vidare i sitt referat, att fattande av riktiga beslut i och för sig ännu inte tryggar sakens framgång. För att trygga sakens framgång måste man riktigt placera ut folk, som är i stånd att förverkliga de ledande organens beslut, och organisera kontroll av dessa besluts utförande. Utan dessa organisatoriska åtgärder riskerar man, att besluten förblir beslut på papperet, lösryckta från livet. Här hänvisade kamrat Stalin till Lenins bekanta sats, att det viktigaste i organisationsarbetet är urval av folk och kontroll av besluten. Härvid betonade kamrat Stalin, att klyftan mellan de fattade besluten och det organisatoriska arbetet ifråga om beslutens fullgörande och kontrollen av dessa besluts utförande utgör det grundläggande onda i vårt praktiska arbete.

För att förbättra kontrollen av utförandet av partiets och regeringens beslut upprättade sjuttonde partikongressen i stället för Centrala kontrollkommissionen - Arbetar- och bondeinspektionen, som sedan tolfte kongressens tid redan hunnit fullgöra sina uppgifter, Kommissionen för partikontroll vid SUKP(b):s CK och Kommissionen för sovjetkontroll vid Sovjetunionens Folkkommissariers råd.

Kamrat Stalin formulerade på följande sätt partiets organisatoriska uppgifter under den nya etappen: Vi måste

1. driva upp vårt organisatoriska arbete till de krav, som partiets politiska linje ställer;

2. höja den organisatoriska ledningen till den politiska ledningens nivå;

3. uppnå att den organisatoriska ledningen fullständigt säkerställer förverkligandet av partiets politiska paroller och beslut.

I slutet av sitt referat uttalade kamrat Stalin varningen, att ehuru socialismens framgångar är stora och ehuru de framkallar en känsla av berättigad stolthet, får man likväl inte låta sig hänföras av de uppnådda framgångarna, inte "bli inbilsk" och vagga sig till ro.

"... Man får inte vagga partiet till ro - utan utveckla dess vaksamhet, inte insöva det - utan hålla det i ett tillstånd av kampberedskap, inte avväpna det utan rusta det, inte demobilisera det - utan hålla det i mobiliseringstillstånd för genomförandet av den andra femårsplanen", påvisade kamrat Stalin. (Sammastädes, s. 403.)

Sjuttonde partikongressen åhörde kamraterna Molotovs och Kujbysjevs referat om andra femårsplanen för folkhushållningens utveckling. Den andra femårsplanens uppgifter var ännu storslagnare än den första femårsplanens uppgifter. Till slutet av andra femårsplanen, år 1937, skulle industriproduktionen ökas till det ungefär åttadubbla av förkrigstidens. Nybyggnadsarbeten inom hela folkhushållningen planerades till ett omfång av 133 miljarder rubel under andra femårsplanen mot något över 64 miljarder rubel under första femårsplanen.

En sådan kolossal omfattning av nybyggnadsarbetena säkrade en fullständig teknisk nyutrustning av alla folkhushållningens grenar. Under andra femårsplanen fullbordades i huvudsak jordbrukets mekanisering. Traktorbeståndets kapacitet skulle ökas från två och en kvarts miljon hästkrafter 1932 till något över åtta miljoner hästkrafter 1937. Det planerades att i stor omfattning införa ett system av agrotekniska åtgärder (riktigt växelbruk, sådd med rena utsädessorter, vinterträda o. s. v.).

Kolossala arbeten planerades för den tekniska rekonstruktionen av trafikväsendet och kommunikationerna.

Det fastställdes ett omfattande program för det fortsatta höjandet av arbetarnas och böndernas materiella och kulturella nivå.

Sjuttonde kongressen ägnade stor uppmärksamhet åt de organisatoriska frågorna och fattade efter ett referat av kamrat Kaganovitj ett speciellt beslut i frågorna om parti- och sovjetuppbygget. Den organisatoriska frågan erhöll ännu större betydelse, då partiets generallinje segrat, då partiets politik prövats i livet genom miljoner arbetares och bönders erfarenhet. Den andra femårsplanens nya komplicerade uppgifter krävde en höjning av arbetets kvalitet i alla grupper.

"Den andra femårsplanens huvuduppgifter - slutgiltig likvidering av de kapitalistiska elementen, övervinnande av kapitalismens kvarlevor i ekonomin och i människornas medvetande, fullbordande av hela folkhushållningens rekonstruktion på den modernaste tekniska basis, bemästrande av den nya tekniken och de nya företagen, mekanisering av jordbruket och höjande av dess produktivitet - reser med all skärpa frågan om höjande av arbetets kvalitet i alla grenar, i främsta rummet den organisatoriskt praktiska ledningens kvalitet" hette det i kongressens beslut i de organisatoriska frågorna. (SUKP(b) i resolutioner, d. II, s. 591.)

På sjuttonde kongressen antogs nya partistadgar, som skilde sig från de gamla partistadgarna framför allt däri, att i stadgarna införts en inledande del. I stadgarnas inledande del ges en kort definition av det kommunistiska partiet, en precisering av dess betydelse för proletariatets kamp och dess plats i systemet av den proletära diktaturens organ. De nya stadgarna räknar ingående upp en partimedlems förpliktelser. I dem har införts strängare regler för intagande i partiet samt en punkt om grupper av sympatiserande. I stadgarna är frågan om partiets organisatoriska struktur mera ingående utarbetad, punkterna om de förra particellerna - grundorganisationerna, som man började kalla dem efter sjuttonde partikongressen - hade fått en ny formulering. I de nya stadgarna hade också punkterna om den inre partidemokratin och partidisciplinen erhållit en ny formulering.

4. BUCHARINMÄNNENS URARTANDE TILL POLITISKA DUBBELSPELARE. DE TROTSKISTISKA DUBBELSPELARNAS URARTANDE TILL ETT VITGARDISTISKT MÖRDAR- OCH SPIONBAND. DET SKÄNDLIGA MORDET PÅ S. M. KIROV. PARTIETS ÅTGÄRDER FÖR HÖJANDET AV BOLSJEVIKERNAS VAKSAMHET.

Socialismens framgångar i vårt land gladde inte bara partiet, inte bara arbetarna och kollektivbrukarna. De gladde också alla våra sovjetintellektuella, alla ärliga medborgare i Sovjetunionen.

De gladde emellertid inte, utan förbittrade alltmera resterna av de slagna utsugarklasserna.

De bragte de slagna klassernas eftersägare - de ynkliga resterna av bucharinmännen och trotskisterna - till raseri.

Dessa herrar uppskattade inte arbetarnas och kollektivbrukarnas vinningar ur synpunkten av folkets intressen, vilket hälsade varje sådan vinning med tillfredsställelse, utan ur synpunkten av sin ynkliga, från livet lösryckta och genomruttna fraktionsgrupps intressen. Då socialismens framgångar i vårt land innebar seger för partiets politik och slutgiltigt fiasko för dessa herrars politik, så började de - i stället för att erkänna uppenbara fakta och ansluta sig till den allmänna saken - hämnas på partiet och folket för sina misslyckanden, för sitt fiasko, började bekämpa och skada arbetarnas och kollektivbrukarnas sak, spränga schakt, anlägga mordbrand på fabriker, föröva skadegörelse i kollektivjordbruken och sovjetjordbruken för att omintetgöra arbetarnas och kollektivbrukarnas vinningar och bland folket framkalla missnöje med sovjetmakten. Och för att härvid skydda sin ynkliga grupp från att bli avslöjad och krossad, maskerade de sig till folk som var hängivna partiet, började alltmera fjäska för partiet, förhärliga partiet, krypa för det, medan de i verkligheten fortsatte sin dolda undermineringsverksamhet mot arbetarna och bönderna.

På sjuttonde kongressen uppträdde Bucharin, Rykov och Tomskij med botfärdiga tal, lovprisade partiet och höjde dess framgångar till skyarna. Men kongressen kände, att deras tal bar prägeln av falskhet och dubbelspel ty partiet kräver av sina medlemmar ej förhärligande och lovprisande av dess vinningar, utan ärligt arbete på socialismens front, vilket dock länge inte kunnat iakttagas hos bucharinmännen. Partiet såg, att dessa herrar i verkligheten i sina falska tal riktade sig till sina anhängare utanför kongressen, lärde dem dubbelspel och manade dem att ej lägga ned vapnen.

På sjuttonde kongressen uppträdde också trotskister: Sinojev och Kamenjev, vilka till övermått gisslade sig själva för sina fel och förhärligade partiet - även det till övermått - för dess vinningar. Men kongressen kunde ej undgå att se, att såväl den vedervärdiga självgisslan som det sliskiga och fadda lovprisandet av partiet utgjorde avigsidan av dessa herrars onda och oroliga samvete. Partiet visste likväl ännu inte, anade inte att dessa herrar, samtidigt som de uppträdde på kongressen med sliskiga tal, förberedde ett skändligt mord på S. M. Kirov.

Den l december 1934 blev S. M. Kirov skändligt mördad med ett revolverskott i Smolny i Leningrad.

Mördaren, som anhölls på platsen för brottet, visade sig vara medlem av en kontrarevolutionär illegal grupp, som organiserats av ett antal deltagare i den sovjetfientliga sinovjevgruppen i Leningrad.

Mordet på S. M. Kirov, partiets och arbetarklassens älskade son, utlöste våldsam förbittring och djup sorg bland de arbetande i vårt land.

Genom undersökningen fastställdes att ett antal f. d. medlemmar av den sinovjevska oppositionen 1933-34 i Leningrad bildat en illegal kontrarevolutionär terroristgrupp med det s. k. "Leningradcentrum" i spetsen. Denna grupp ställde sig målet att mörda det kommunistiska partiets ledare. Till första offer utsågs S. M. Kirov. Av de uttalanden, som deltagarna i denna kontrarevolutionära grupp gjorde, framgick att de stod i förbindelse med representanter för utländska kapitalistiska stater och erhöll pengar av dem.

De avslöjade medlemmarna i denna organisation dömdes av Sovjetunionens Högsta domstols krigskollegium till högsta straff - arkebusering.

Kort därefter konstaterades att ett illegalt, kontrarevolutionärt "Moskvacentrum" existerade. Undersökningen och domstolen klarlade den nedriga roll, som Sinovjev, Kamenjev, Jevdokimov och andra ledare av denna organisation spelade ifråga om att bland sina meningsfränder uppamma terroristiska stämningar, ifråga om förberedelse till mord på medlemmar av CK och sovjetregeringen.

Dessa personers dubbelspel och nedrighet gick så långt, att Sinovjev - en av dem som organiserade och inspirerade mordet på S. M. Kirov, som drev på mördaren att fortare utföra detta illdåd - skrev en lovprisande nekrolog vid Kirovs död och fordrade att den skulle publiceras.

Inför domstolen gav sig sinovjevmännen sken av att vara ångerfulla, men i själva verket fortsatte de också i detta ögonblick sitt dubbelspel. De dolde sin förbindelse med Trotskij. De dolde att de tillsammans med trotskisterna sålt sig åt det fascistiska spionaget, dolde sin spion- och skadegörarverksamhet. Sinovjevmännen dolde inför rätten sin förbindelse med bucharinmännen, dolde att det existerade ett förenat trotskij-bucharinskt band av fascismens legodrängar.

Mordet på kamrat Kirov var, som det senare klarlades, utfört av detta förenade trotskij-bucharinska band.

Redan då, år 1935, blev det klart att sinovjevgruppen var en maskerad vitgardistorganisation, vilken fullständigt förtjänade att man behandlade dess medlemmar som vitgardister.

Ett år senare blev det bekant, att Trotskij, Sinovjev; Kamenjev och deras medbrottslingar var de sannskyldiga, direkta och verkliga organisatörerna av mordet på Kirov samt organisatörer av förberedande åtgärder till mord på andra medlemmar av CK. Sinovjev, Kamenjev, Bakajev, Jevdokimov, Pikel, I. N. Smirnov, Mratjkovskij, Ter Vaganjan, Reingold och andra ställdes inför rätta. De ertappade brottslingarna måste inför rätta offentligt erkänna, att de inte endast mördat Kirov, utan också förberett mord på alla övriga partiets och regeringens ledare. Rannsakningen fastställde vidare, att dessa missdådare slagit in på vägen till organiserande av diversionshandlingar, på spionagets väg. Under rättegången, som försiggick i Moskva 1936, blottades hos dessa personer det oerhördaste moraliska och politiska förfall, den måttlösaste nedrighet och förräderi, som de beslöjade med förljugna förklaringar om tillgivenhet för partiet.

Huvudinspiratören och huvudorganisatören för hela detta band av mördare och spioner var Judas Trotskij. Trotskijs medhjälpare och verkställarna av hans kontrarevolutionära anvisningar var Sinovjev, Kamenjev och deras trotskistiska följe. De förberedde nederlag för Sovjetunionen i händelse av ett angrepp av imperialisterna, de blev defaitister i förhållande till arbetar- och bondestaten, de blev föraktliga drängar och agenter åt de tyska och japanska fascisterna.

Den viktigaste lärdom, som partiorganisationerna måste dra av processerna i anledning av det skändliga mordet på S. M. Kirov, bestod i att de måste likvidera sin egen politiska blindhet, likvidera sin politiska sorglöshet och skärpa sin vaksamhet, skärpa alla partimedlemmars vaksamhet.

I sitt brev till partiorganisationerna, som utsändes i samband med det skändliga mordet på S. M. Kirov, påvisade partiets CK: a) "Man måste göra slut på den opportunistiska godtrogenheten, som grundar sig på den oriktiga förutsättningen, att fienden i den mån våra krafter växer blir allt tamare och oförargligare. En sådan förutsättning är grundfalsk. Den är en genklang av högeravvikelsen, som försäkrade alla och envar, att fienderna i all stillhet kommer att glida in i socialismen, att de sist och slutligen kommer att bli verkliga socialister. Det är inte bolsjevikernas sak att vila på lagrarna och slöa till. Det är inte godtrogenhet vi behöver, utan vaksamhet, en verklig, bolsjevikisk, revolutionär vaksamhet. Man måste hålla i minnet, att ju hopplösare fiendernas ställning blir, dess hellre kommer de att gripa till det 'yttersta medlet' som det enda medel dessa till undergång dömda kunde uppbringa i sin kamp mot sovjetmakten. Vi måste komma ihåg detta och vara vaksamma." b) "Undervisningen om partiets historia bland partimedlemmar, studiet av varje slags partifientliga grupperingar i vårt partis historia, deras metoder i kampen mot partiets linje, deras taktik - och så mycket mer: studiet av vårt partis taktik och metoder i kampen mot de partifientliga grupperingarna, den taktik och de metoder, som möjliggjort för vårt parti att övervinna och slå ned dessa grupperingar, måste ställas på tillbörligt högre plan. Det är nödvändigt, att partimedlemmarna inte endast känner till, hur partiet bekämpade och övervann kadetterna, socialistrevolutionärerna, mensjevikerna och anarkisterna, utan också hur partiet bekämpade och övervann trotskisterna, de 'demokratiska centralisterna', 'arbetaroppositionen', sinovjevmän-nen, elementen med högeravvikelser, de åt höger och vänster urartade elementen o. s. v. Man får inte glömma, att kännedomen om och förståelsen för vårt partis historia är det viktigaste medlet som behövs för att helt säkerställa den revolutionära vaksamheten hos partiets medlemmar." En kolossal betydelse under denna period hade den 1933 påbörjade rensningen av partiets led från främmande element och sådana som sugit sig fast vid partiet - i all synnerhet den ytterst noggranna kontrollen av varje medlems partidokument och de gamla partimedlemsböckernas utbytande mot nya, som företogs efter det nedriga mordet på S. M. Kirov.

Före kontrollen av medlemmarnas partidokument härskade i många partiorganisationer godtycke och vårdslöshet med handhavandet av partimedlemsböckerna. I en rad lokala partiorganisationer avslöjades ett absolut otillåtligt kaos i registreringen av kommunisterna, vilket fienderna utnyttjade för sina nedriga syften, i det de använde partiböckerna som skydd för spionage, skadegörarverksamhet o. s. v. Intagandet i partiet och utställandet av partimedlemsböcker hade många ledare av partiorganisationer i sin tur anförtrott åt mindre ansvariga personer och ofta åt partimedlemmar, vars förflutna var fullständigt okontrollerat.

I ett speciellt brev av den 13 maj 1935 till alla partiorganisationerna om registrering, utfärdande och förvaring av partimedlemsböckerna gav partiets CK anvisning att i alla organisationer genomföra en noggrann kontroll av partidokumenten, att "införa en bolsjevikisk ordning inom vårt eget parti".

Kontrollen av partidokumenten hade en stor politisk betydelse. I resolutionen från partiets CK-plenum den 25 december 1935 efter referat av CK:s sekreterare, kamrat Jesjov, om resultaten av kontrollen av partidokumenten, hette det, att denna var en organisatorisk-politisk åtgärd av oerhörd betydelse för stärkandet av SUKP(b):s led.

Efter genomförandet av kontroll och ombyte av partidokumenten återupptogs medlemsintagningen i partiet. Härvid krävde SUKP(b):s CK, att de nya partimedlemmarna inte intogs i klump, utan på grundval av strängt genomfört individuellt intagande bland "de av vårt lands bästa människor, som är verkligt avancerade och arbetarklassens sak verkligt hängivna, främst bland arbetarna men också bland bönderna och de intellektuella från det arbetande folket, vilka prövats på olika avsnitt av kampen för socialismen".

I det CK återupptog intagningen av nya medlemmar i partiet, förpliktade den partiorganisationerna att behålla i minnet, att de fientliga elementen också framdeles kommer att försöka tränga in i SUKP(b):s led. Till följd härav "består varje partiorganisations uppgift i att på allt sätt höja den bolsjevikiska vaksamheten, hålla det Leninska partiets fana högt och garantera partiet mot att främmande, fientliga och tillfälliga element tränger in i dess led."(SUKP(b) :s CK:s beslut av den 29 september 1936. "Pravda" nr 270, 1936.) I det bolsjevikpartiet rensade sina led och stärkte dem, tillintetgjorde partiets fiender och skoningslöst kämpade mot förvrängningarna av partiets linje, slöt det ännu tätare upp omkring partiets CK, under vars ledning partiet och Sovjetlandet gick över till den nya etappen - till fullbordande av det klasslösa, socialistiska samhällets uppbygge.

KORT SAMMANFATTNING

Under åren 1930-1934 löste bolsjevikpartiet den proletära revolutionens svåraste historiska uppgift efter maktens erövrande - miljoner självägande småbondebruks överförande på kollektivjordbrukens väg, på socialismens väg.

Likvideringen av kulakerna som den talrikaste utsugarklassen och de stora bondemassornas övergång på kollektivjordbrukens väg ledde till uppryckande av kapitalismens sista rötter i landet, till fullbordande av socialismens seger i jordbruket, till sovjetmaktens slutgiltiga befästande på landsbygden.

I det kollektivjordbruken övervann en rad svårigheter av organisatorisk karaktär, vann de slutgiltig styrka och slog in på vägen till ett välbärgat liv.

Som resultat av den första femårsplanens uppfyllande hade i vårt land byggts upp ett orubbligt fundament för den socialistiska ekonomin - den förstklassiga socialistiska tunga industrin och det mekaniserade kollektiva jordbruket, arbetslösheten hade avskaffats, den ena människans utsugning av den andra hade avskaffats, betingelser hade skapats för en oavbruten förbättring av de arbetandes materiella och kulturella läge i vårt fosterland.

Dessa gigantiska framgångar hade uppnåtts av arbetarklassen, kollektivjordbrukarna och alla arbetande i vårt land tack vare partiets och regeringens djärva, revolutionära och kloka politik.

I sin strävan att försvaga och undergräva Sovjetunionens makt förstärker de omringande kapitalistiska staterna sitt "arbete" på att inom Sovjetunionen organisera mördar-, skadegörar- och spionband. Särskilt forceras den kapitalistiska omringningens fientliga verksamhet i förhållande till Sovjetunionen i och med fascisternas makttillträde i Tyskland och Japan. I trotskisterna och sinovjevmännen fann fascismen trogna drängar, som åtog sig att utföra spionage, skadegörelse, terror och diversion, som gick in för Sovjetunionens nederlag, för att återupprätta kapitalismen.

Sovjetmakten straffar med fast hand detta människosläktets avskum och anställer en skoningslös räfst med dessa element, såsom de folkfiender och fosterlandsförrädare de är.