SLUTORD

Vilka är huvudresultaten av den historiska väg, som det bolsjevikiska partiet tillryggalagt?

Vad lär oss Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikerna) historia?

1. Partiets historia lär oss först och främst, att den proletära revolutionens seger, den proletära diktaturens seger är omöjlig utan ett proletariatets revolutionära parti, som är fritt från opportunism, oförsonligt mot kompromissare och kapitulanter, revolutionärt i förhållande till bourgeoisin och dess statsmakt.

Partiets historia lär oss, att om proletariatet lämnas utan ett sådant parti, så betyder det att lämna det utan en revolutionär ledning, och att lämna det utan en revolutionär ledning betyder att omintetgöra den proletära revolutionens sak.

Partiets historia lär oss, att ett sådant parti ej kan vara ett vanligt socialdemokratiskt parti av västeuropeisk typ, som är uppfostrat i borgfredens förhållanden, som släpar efter i opportunisternas kölvatten, i drömmar om "sociala reformer" och i fruktan för den sociala revolutionen.

Partiets historia lär oss, att ett sådant parti kan vara endast ett parti av ny typ, ett marxistiskt-leninistiskt pari, den sociala revolutionens parti, som är i stånd att förbereda proletariatet till avgörande drabbningar med bourgeoisin och att organisera den proletära revolutionens seger.

Ett sådant parti är i Sovjetunionen det bolsjevikiska partiet. "Under den förrevolutionära perioden — säger kamrat Stalin — under den mer eller mindre fredliga utvecklingens period, då II Internationalens partier utgjorde den härskande kraften i arbetarrörelsen och de parlamentariska kampformerna ansågs vara huvudformerna — under dessa förhållanden hade partiet inte och kunde inte ha den allvarliga och avgörande betydelse, som det erhöll senare, under de öppna revolutionära sammandrabbningarnas förhållanden. För att försvara II Internationalen mot angrepp säger Kautsky, att II Internationalens partier är instrument för freden men inte för kriget, och att det var just därför de visade sig vara ur stånd att uträtta något som helst betydelsefullt under kriget, under perioden av proletariatets revolutionära aktioner. Det är alldeles riktigt. Men vad betyder det? Det betyder, att II Internationalens partier är odugliga för proletariatets revolutionära kamp, att de inte är proletariatets kamppartier, som leder arbetarna till makten, utan en valapparat, som är anpassad till parlamentsvalen och den parlamentariska kampen. Härmed förklaras egentligen också det faktum, att inte partiet utan parlamentsfraktionen var proletariatets viktigaste politiska organisation under den period, då II Internationalens opportunister härskade. Det är bekant, att partiet under denna period i själva verket var ett bihang och ett betjänande element åt parlamentsfraktionen. Det behöver väl knappast bevisas att under sådana förhållanden och med ett sådant parti i spetsen kunde det inte ens bli tal om att förbereda proletariatet till revolution.

Saken ändrades likväl i grunden i och med den nya periodens inträdande. Den nya perioden är en period av öppna sammandrabbningar mellan klasserna, en period av revolutionära aktioner från proletariatets sida, den proletära revolutionens period, en period då krafterna direkt förberedes för imperialismens störtande, för proletariatets maktövertagande. Denna period ställer proletariatet inför nya uppgifter: att ställa om hela partiarbetet på nya, revolutionära spår, att uppfostra arbetarna i en anda av revolutionär kamp om makten, att förbereda och flytta fram reserverna, att sluta förbund med grannländernas proletärer, att upprätta fasta förbindelser med frihetsrörelserna i kolonierna och de avhängiga länderna o. s. v. Att tro, att dessa nya uppgifter kan lösas med de gamla socialdemokratiska partiernas krafter, vilka är uppfostrade i parlamentarismens fredliga förhållanden — det betyder att viga sig till hopplös förtvivlan, till oundvikligt nederlag. Att med sådana uppgifter på skuldrorna låta de gamla partierna stå kvar i spetsen — det betyder att man kommer att vara fullständigt orustad. Det behöver väl knappast bevisas, att proletariatet ej kunde finna sig i ett sådant förhållande.

Härav följer att ett nytt parti är nödvändigt, ett kampparti, ett revolutionärt parti, som är tillräckligt djärvt för att leda proletärerna till kamp för makten, tillräckligt erfaret att finna sig tillrätta i den revolutionära situationens komplicerade förhållanden och tillräckligt smidigt att undgå alla slags blindskär på vägen till målet.

Utan ett sådant parti är det inte ens lönt att tänka på imperialismens störtande, på erövrandet av proletariatets diktatur. Detta nya parti är leninismens parti." (Stalin, Leninismens grundfrågor, d. I, s. 85—86.)

2. Partiets historia lär oss vidare, att arbetarklassens parti ej kan fullgöra rollen av ledare för sin klass, ej kan fullgöra rollen av den proletära revolutionens organisatör och ledare, om det ej tillägnat sig arbetarrörelsens framskridna teori, den marxistisk-leninistiska teorin.

Den marxistisk-leninistiska teorins kraft består i att den ger partiet möjlighet att orientera sig i den föreliggande situationen, att förstå det inre sammanhanget mellan de händelser, som försiggår runt omkring, förutse händelsernas gång och ställa diagnosen ej endast hur och vart händelserna för närvarande utvecklas, utan också hur och vart de måste utvecklas i framtiden.

Endast ett parti, som tillägnat sig den marxistisk-leninistiska teorin, kan marschera framåt med tillförsikt och föra arbetarklassen framåt.

Och tvärtom, ett parti som ej tillägnat sig den marxistisk-leninistiska teorin, är tvunget att trevande irra omkring, förlorar tillförsikten till sina handlingar, är inte i stånd att leda arbetarklassen framåt.

Det kan tyckas, att man bemästrat den marxistisk-leninistiska teorin, om man samvetsgrant utantill lär sig enskilda slutsatser och teser från Marx', Engels' och Lenins verk, lär sig citera dem vid lämpliga tillfällen och slår sig till ro därmed i förhoppning om att de inlärda slutsatserna och teserna passar för vilken situation som helst, för alla tillfällen i livet. Men ett sådant förhållande till den marxistisk-leninistiska teorin är fullständigt oriktigt. Den marxistisk-leninistiska teorin får ej betraktas som en samling dogmer, som en katekes, en trosbekännelse, och marxisterna själva ej som bokstavsträlar och testydare. Den marxistiskleninistiska teorin är vetenskapen om samhällets utveckling, vetenskapen om arbetarrörelsen, vetenskapen om den proletära revolutionen, vetenskapen om det kommunistiska samhällets uppbyggande. Som en vetenskap står den inte och kan inte stå stilla på ett ställe — den utvecklas och fullkomnas. Det är klart, att den i sin utveckling måste berikas med ny erfarenhet, med nya kunskaper, och att enskilda av dess teser och slutsatser måste förändras med tidens lopp, måste ersättas med nya slutsatser och teser, som motsvarar de nya historiska förhållandena.

Att tillägna sig den marxistisk-leninistiska teorin betyder alls inte att lära sig alla dess formler och slutsatser utantill och haka sig fast vid varje bokstav av dessa formler och slutsatser. För att tillägna sig den marxistisk-leninistiska teorin är det framför allt nödvändigt att lära sig att skilja mellan dess bokstav och dess väsen.

Att tillägna sig den marxistisk-leninistiska teorin betyder att tillägna sig denna teoris väsen och lära sig att använda denna teori vid lösandet av den revolutionära rörelsens praktiska frågor under olika betingelser för proletariatets klasskamp.

Att tillägna sig den marxistisk-leninistiska teorin betyder att förstå att berika denna teori med den revolutionära rörelsens nya erfarenhet, förstå att berika den med nya teser och slutsatser, förstå att utveckla den och föra den framåt utan att rygga tillbaka för att — på basis av teorins eget väsen — ersätta några av dess teser och slutsatser, som redan blivit föråldrade, med

nya teser och slutsatser, som motsvarar den nya historiska situationen.

Den marxistisk-leninistiska teorin är ingen dogm, utan en vägledning till handling.

Före den andra ryska revolutionen (februari 1917) utgick marxisterna i alla länder ifrån, att den parlamentariska demokratiska republiken är den ändamålsenligaste formen för samhällets politiska organisation under övergångsperioden från kapitalismen till socialismen. Visserligen påvisade Marx på 70-talet, att ej den parlamentariska republiken, utan en politisk organisation av Pariskommunens typ är den ändamålsenligaste formen för proletariatets diktatur. Men denna Marx' anvisning erhöll tyvärr ingen vidare utveckling i Marx' arbeten och överlämnades åt glömskan. Dessutom lämnade Engels' auktoritativa förklaring i hans kritik av förslaget till Erfurtprogrammet 1891 — att den demokratiska republiken är "den specifika formen för proletariatets diktatur" — intet tvivel om att marxisterna fortfarande ansåg den demokratiska republiken som den politiska formen för proletariatets diktatur. Denna Engels' tes blev sedan den ledande grundsatsen för alla marxister, däribland också för Lenin. Men den ryska revolutionen 1905 och särskilt revolutionen i februari 1917 förde fram en ny form för samhällets politiska organisation: arbetar- och bondedeputerades Sovjeter. Stödd på studiet av två revolutioners erfarenhet i Ryssland kom Lenin — med utgångspunkt från marxismens teori — till den slutsatsen, att den bästa politiska formen för proletariatets diktatur ej är den parlamentariska demokratiska republiken, utan Sovjetrepubliken. På denna grund förde Lenin i april 1917, under övergångsperioden från den borgerliga revolutionen till den socialistiska, fram parollen om organisation av en Sovjetrepublik som den bästa politiska formen för proletariatets diktatur. Opportunisterna i alla länder klamrade sig fast vid den parlamentariska republiken och beskyllde Lenin för att han avlägsnade sig från marxismen, att han förstörde demokratin. Men den verkliga marxisten, som tillägnat sig marxismens teori, var naturligtvis Lenin och inte opportunisterna, ty Lenin förde den marxistiska teorin framåt, berikade den med ny erfarenhet, medan opportunisterna drog den tillbaka och förvandlade en av dess satser till en dogm.

Vad skulle det ha blivit av partiet, av vår revolution, av marxismen, om Lenin skulle ha sträckt vapen inför marxismens bokstav och ej haft mod att ersätta en av marxismens gamla satser, formulerad av Engels, med en ny sats om Sovjetrepubliken, vilken motsvarade den nya historiska situationen. Partiet skulle ha irrat omkring i mörkret, Sovjeterna skulle ha desorganiserats, vi skulle ej ha sovjetmakten, den marxistiska teorin skulle ha lidit en betydande skada. Proletariatet skulle ha förlorat, proletariatets fiender skulle ha vunnit.

Vid undersökningen av den förimperialistiska kapitalismen kom Engels och Marx till den slutsatsen, att den socialistiska revolutionen ej kan segra i ett enskilt land, att den endast kan segra vid ett samtidigt slag i alla eller de flesta civiliserade länder. Detta var i mitten av 1800-talet. Denna slutsats blev sedan den ledande för alla marxister. Vid början av 1900-talet växte likväl den förimperialistiska kapitalismen över i imperialistisk kapitalism, den uppåtgående kapitalismen förvandlades till en döende kapitalism. På grundvalen av undersökningen av den imperialistiska kapitalismen kom Lenin — med utgångspunkt från den marxistiska teorin — till den slutsatsen, att Engels' och Marx' gamla formel inte längre motsvarar den nya historiska situationen och att den socialistiska revolutionen fullkomligt är i stånd att segra i ett enskilt land. Opportunisterna i alla länder klamrade sig fast vid Engels' och Marx' gamla formel och beskyllde Lenin för att avlägsna sig från marxismen. Men den verkliga marxisten, som tillägnat sig marxismens teori, var naturligtvis Lenin, och inte opportunisterna, ty Lenin förde den marxistiska teorin framåt, berikade den med ny erfarenhet, medan opportunisterna drog den tillbaka och förvandlade den till en mumie.

Vad skulle det ha blivit av partiet, av vår revolution, av marxismen, om Lenin skulle ha sträckt vapen för marxismens bokstav, om det skulle fattats honom teoretiskt mod att låta en av marxismens gamla slutsatser falla och ersätta den med den nya slutsatsen om möjligheten av socialismens seger i ett enskilt land, vilken motsvarade den nya historiska situationen? Partiet skulle ha irrat omkring i mörkret, den proletära revolutionen skulle ha förlorat sin ledning, den marxistiska teorin skulle ha börjat förtorka. Proletariatet skulle ha förlorat, proletariatets fiender skulle ha vunnit.

Opportunismen innebär inte alltid ett direkt förnekande av den marxistiska teorin eller dess enskilda teser och slutsatser. Opportunismen yttrar sig ibland i försök att klamra sig fast vid enskilda, redan föråldrade satser av marxismen och förvandla dem till dogmer, för att därmed hålla tillbaka en fortsatt utveckling av marxismen — följaktligen också hålla tillbaka utvecklingen av proletariatets revolutionära rörelse.

Man kan utan överdrift säga, att efter Engels' död den geniala teoretikern Lenin, och efter honom Stalin och andra av Lenins lärjungar, varit de enda marxisterna, vilka fört den marxistiska teorin framåt och berikat den med ny erfarenhet i de nya förhållandena av proletariatets klasskamp.

Och just därför att Lenin och leninisterna fört den marxistiska teorin framåt, är leninismen den fortsatta utvecklingen av marxismen, marxismen under de nya betingelserna för proletariatets klasskamp, marxismen under imperialismens och de proletära revolutionernas epok, marxismen under epoken av socialismens seger på en sjättedel av jordklotet.

Bolsjevikernas parti skulle ej förmått segra i oktober 1917, om ej dess ledande kadrer hade tillägnat sig marxismens teori, ifall de ej hade lärt sig att betrakta denna teori som vägledning till handling, därest de ej hade lärt sig att föra den marxistiska teorin framåt och berika den med den nya erfarenheten av proletariatets klasskamp.

I sin kritik av de tyska marxisterna i Amerika, vilka åtagit sig att leda den amerikanska arbetarrörelsen, skrev Engels:

"Tyskarna har nu emellertid inte förstått att av sin teori göra den hävstång, som skulle kunna sätta de amerikanska massorna i rörelse. I de flesta fall förstår de ej själva denna teori och behandlar den doktrinärt och dogmatiskt som någonting, som måste läras utantill — och att bara det är tillräckligt för alla tillfällen i livet. För dem är den ett credo och ingen vägledning till handling." (Brev till Sorge d. 29 nov. 1886.) Lenin skrev i sin kritik av Kamenjev och några gamla bolsjeviker, som i april 1917 klamrade sig fast vid den gamla formeln om proletariatets och böndernas revolutionärt-demokratiska diktatur, medan den revolutionära rörelsen gått vidare och krävde övergång till den socialistiska revolutionen:

"Vår lära är ingen dogm, utan en vägledning till handling — det betonade ständigt Marx och Engels, varvid de med all rätt hånade inpluggandet och det enkla upprepandet av 'formler', vilka i bästa fall endast är i stånd att ange de allmänna uppgifterna, som oundvikligen förändras genom den konkreta ekonomiska och politiska situationen inom varje särskilt skede av den historiska processen... Det gäller att tillägna sig den obestridliga sanningen, att en marxist måste räkna med det levande livet, med verklighetens exakta fakta, och inte fortsätta att klamra sig fast vid gårdagens teori..." (Lenin, Saml. verk, b. XX, s. 100—101.)

3. Partiets historia lär oss vidare, att den proletära revolutionens seger är omöjlig utan att de småborgerliga partier krossas, som är verksamma inom arbetarklassens led, där de driver arbetarklassens efterblivna skikt i bourgeoisins armar och på så sätt slår sönder arbetarklassens enhet.

Vårt partis historia är historien om kampen mot de småborgerliga partierna — socialistrevolutionärerna, mensjevikerna, anarkisterna och nationalisterna — och deras krossande. Utan att övervinna dessa partier och driva ut dem ur arbetarklassens led skulle det varit omöjligt att uppnå enhet inom arbetarklassen, och utan arbetarklassens enhet skulle det varit omöjligt att förverkliga den proletära revolutionens seger.

Utan att krossa dessa partier, som till en början var för kapitalismens bevarande och sedan, efter Oktoberrevolutionen, för kapitalismens återupprättande, skulle det varit omöjligt att upprätthålla proletariatets diktatur, att besegra den utländska militärinterventionen, att bygga upp socialismen.

Man kan inte anse det som en tillfällighet, att alla de småborgerliga partierna, vilka i akt och mening att bedraga folket kallade sig "revolutionära" och "socialistiska" partier — socialistrevolutionärerna, mensjevikerna, anarkisterna, nationalisterna — blev kontrarevolutionära partier redan före den socialistiska Oktoberrevolutionen och i fortsättningen förvandlades till agenter för utländska borgerliga spionagetjänster, till ett band av spioner, skadegörare, diversanter, mördare och landsförrädare.

"Proletariatets enhet — säger Lenin — kan under den sociala revolutionens epok förverkligas endast av marxismens fullt ut revolutionära parti, endast genom en skoningslös kamp mot alla övriga partier." (Lenin, Saml. verk, b. XXVI, s. 50.)

4. Partiets historia lär oss vidare, att utan en oförsonlig kamp mot opportunisterna i sina egna led, utan att slå ned kapitulanterna i sin egen mitt kan arbetarklassens parti ej bevara enheten och disciplinen i sina led, ej uppfylla sin roll som den proletära revolutionens organisatör och ledare, sin roll som det nya, socialistiska samhällets byggmästare.

Vårt inre partilivs utvecklingshistoria är historien om kampen mot de opportunistiska grupperna inom partiet — "ekonomisterna", mensjevikerna, trotskisterna, bucharinmännen, elementen med nationalistiska avvikelser — och deras krossande.

Partiets historia lär oss, att alla dessa kapitulantgrupper i själva verket var mensjevismens agenter inom vårt parti, dess eftersläp, dess fortsättning. Liksom mensjevismen utförde de funktionen att föra in borgerligt inflytande i arbetarklassen och i partiet. Därför var kampen för att likvidera dessa grupper i partiet en fortsättning av kampen för mensjevismens likviderande.

Utan att slå ned "ekonomisterna" och mensjevikerna, skulle vi ej kunnat bygga upp partiet och föra arbetarklassen till den proletära revolutionen.

Utan att slå ned trotskisterna och bucharinmännen, skulle vi ej kunnat förbereda de betingelser som var nödvändiga för socialismens uppbyggande.

Utan att slå ned alla slags element med nationalistiska avvikelser skulle vi ej kunnat uppfostra folket i internationalismens anda, ej kunnat försvara fanan för den stora vänskapen mellan folken i Sovjetunionen, skulle vi ej kunnat upprätta de Socialistiska Sovjetrepublikernas Union.

Det kan förefalla, som om bolsjevikerna ägnat alltför mycken tid åt kampen mot de opportunistiska elementen i partiet, att de överskattat deras betydelse. Men det är alldeles oriktigt. Man får inte tolerera opportunism i sin mitt, liksom man inte får tolerera en kräftböld i en sund organism. Partiet är arbetarklassens ledande trupp, dess längst framskjutna fäste, dess kampstab. Det får ej tillåtas att i arbetarklassens ledande stab skulle sitta klentrogna, opportunister, kapitulanter, förrädare. Att kämpa på liv och död mot bourgeoisin och samtidigt ha kapitulanter och förrädare i sin egen stab, i sin egen fästning — det betyder att råka i samma belägenhet som folk, vilka beskjutes både framifrån och i ryggen. Det är inte svårt att förstå, att en sådan kamp bara kan sluta med nederlag. Fästningar kan lättast tas inifrån. För att uppnå seger, måste man framför allt rensa arbetarklassens parti, dess ledande stab, dess längst framskjutna fäste från kapitulanter, från desertörer, från strejkbrytare, från förrädare. Man kan inte anse det som en tillfällighet, att trotskisterna, bucharinmännen, de nationalistiska avvikelseelementen i sin kamp mot Lenin, i sin kamp mot partiet slutade på samma sätt som mensjevikernas och socialistrevolutionärernas partier, att de blev agenter för de fascistiska spionagetjänsterna, blev spioner, skadegörare, mördare, diversanter och landsförrädare.

"Om man har reformister, mensjeviker i sina led — säger Lenin — är det omöjligt att segra i den proletära revolutionen, är det omöjligt att försvara den. Detta är uppenbart principiellt

fastslaget. Detta har bekräftats påtagligt genom erfarenheten i Ryssland och i Ungern ... I Ryssland har det många gånger förekommit svåra situationer, då sovjetregimen säkert skulle ha störtats, om mensjevikerna, reformisterna, de småborgerliga demokraterna skulle ha blivit kvar inom vårt parti..." (Lenin, Saml. verk, b. XXV, s. 462—463.)

"Om det lyckats vårt parti — säger kamrat Stalin — att skapa hos sig en inre enhet och en oförliknelig sammanhållning i sina led, så har det framför allt kunnat ske därför, att det i tid förmådde rensa ut opportunismens ogräs, att det förmådde driva ut likvidatorerna, mensjevikerna ur partiet. Vägen till de proletära partiernas utveckling och stärkande går över deras rensning från opportunister och reformister, socialimperialister och socialchauvinister, socialpatrioter och socialpacifister. Partiet starkes genom att det rensar ut de opportunistiska elementen." (Stalin, Leninismens grundfrågor, d. I, s. 97.)

5. Partiets historia lär oss vidare, att partiet inte kan uppfylla sin roll som arbetarklassens ledare om det, berusat av framgångarna, börjar bli övermodigt, om det upphör att lägga märke till bristerna i sitt arbete, om det fruktar att erkänna sina fel, fruktar att i tid öppet och ärligt rätta dem.

Partiet är oövervinnligt, om det ej fruktar kritik och självkritik, om det ej suddar ut felen och bristerna i sitt arbete, om det lär och uppfostrar kadrerna på grund av felen i partiarbetet, om det förstår att i tid rätta sina fel.

Partiet går under, om det döljer sina fel, skyler över ömmande frågor, döljer sina brister med att falskt paradera med sin hälsa, om det ej tolererar kritik och självkritik, genomsyras av en känsla av självbelåtenhet, hänger sig åt egenkärlek och börjar vila på lagrarna.

"Ett politiskt partis förhållande till sina fel — säger Lenin — är ett av de viktigaste och säkraste kriterierna på partiets allvar och på att det i verkligheten uppfyller sina plikter mot sin klass och mot de arbetande massorna. Att öppet erkänna ett misstag, blotta dess orsaker, analysera den situation som framkallat det, ingående diskutera medlen att rätta felet — det är just tecknet på ett allvarligt parti, det betyder just att det uppfyller sina plikter, det är just uppfostran och skolning av klassen, och sedan även av massan." (Lenin, Saml. verk, b. XXV, s. 200.) Och vidare:

"Alla revolutionära partier, som hittills gått under, har gått under till följd av att de blev övermodiga och inte förmådde se, vari deras kraft låg, att de fruktade att tala om sina svagheter . Men vi skall ej gå under, ty vi fruktar inte att tala om våra svagheter och vi skall lära oss att övervinna svagheten." (Lenin, Saml. verk, b. XXVII, s. 260—261.)

6. Slutligen lär oss partiets historia, att arbetarklassens parti utan omfattande förbindelser med massorna, utan ett ständigt stärkande av dessa förbindelser, utan förmåga att lyssna till massornas röst och förstå deras mest trängande behov, utan beredvillighet att inte endast lära massorna, utan också gå i lära hos dem — inte kan vara ett verkligt massparti, som är i stånd att dra med sig arbetarklassens och alla arbetandes miljoner.

Partiet är oövervinnligt, om det förstår att, som Lenin säger, "hålla kontakt med, närma sig, till en viss grad, om ni så vill, sammansmälta med de arbetandes bredaste massa, i främsta rummet den proletära, men också med den icke proletära, arbetande massan." (Sammastädes, s. 174.)

Partiet går under, om det innesluter sig i sitt trånga partiskal, om det lösrycker sig från massorna, om det överdrages med en byråkratisk rost.

"Det kan betraktas som en regel — säger kamrat Stalin — att så länge bolsjevikerna upprätthåller förbindelsen med de breda folkmassorna, kommer de att vara oövervinnliga. Och omvänt, bolsjevikerna behöver bara lösrycka sig från massorna och förlora kontakten med dem, de behöver bara låta sig överdragas av byråkratisk rost, så kommer de att förlora all styrka och förvandlas till intet.

De gamla grekerna hade i sin mytologi en berömd hjälte, Antaios, som enligt vad sagorna förtäljer var son till havsguden Poseidon och jordens gudinna Gaia. Han hyste en särskild tillgivenhet för sin moder, som fött, närt och uppfostrat honom. Det fanns ingen hjälte, som han ej skulle ha besegrat, denne Antaios. Han ansågs vara en oövervinnlig hjälte. Vari bestod hans styrka? Den bestod däri, att för varje gång striden med en motståndare blev honom svår, vidrörde han jorden, sin moder, som fött och närt honom, och fick ny kraft. Han hade emellertid också sin svaga sida — det var faran för att på ett eller annat sätt bli lösryckt från jorden. Fienderna räknade med denna hans svaghet och låg på lur efter honom. Och så framträdde en fiende, som använde sig av denna hans svaghet och besegrade honom. Det var Herakles. Hur besegrade han honom? Han ryckte honom lös från jorden, lyfte upp honom i luften, berövade honom möjligheten att beröra jorden och kvävde honom så i luften.

Jag tror, att bolsjevikerna påminner oss om hjälten Antaios i den grekiska gudasagan. Liksom Antaios är de starka därigenom att de behåller kontakten med sin moder, med massorna, vilka fött, närt och fostrat dem. Och så länge de behåller kontakten med sin moder, med folket, har de alla chanser att förbli oövervinnliga.

Här ligger nyckeln till den bolsjevikiska ledningens oövervinnlighet." (Stalin, "Kampen mot fascismens trotskistiska agenter och partiets uppgifter", Stockholm 1937, Arbetarkultur, s. 50—51.)

Det är de viktigaste lärdomarna av den historiska väg, som det bolsjevikiska partiet tillryggalagt.

SLUT.