|
Rapport om en undersökning av bonderörelsen
i Hunan[1]
Mars 1927
[Denna rapport skrevs såsom ett
svar på den småaktiga kritik vilken vid denna tid både
inom och utom partiet riktades mot böndernas revolutionära
kamp. Kamrat Mao Tsetung gjorde under trettiotvå dagar i provinsen
Hunan en undersökning av bonderörelsen där och skrev
sedan denna rapport för att bemöta kritiken emot den. Högeropportunisterna
i partiet, som leddes av Chen Tu-hsiu, ville inte godta hans åsikter
utan höll fast vid sina felaktiga uppfattningar. Deras huvudfel
var att de, skrämda av den reaktionära utvecklingen inom Kuomintang,
inte vågade stödja de stora revolutionära bondestrider
som brutit ut eller var i färd med att bryta ut. För att ställa
sig in med Kuomintang föredrog de att svika bönderna, den
viktigaste bundsförvanten i revolutionen, och ställde sålunda
arbetarklassen och kommunistiska partiet isolerade och utan hjälp.
Det var huvudsakligen till följd av att Kuomintang var i stånd
att utnyttja denna svaghet inom det kommunistiska partiet som Kuomintang
vågade förråda revolutionen, sätta igång
sin "partirensning" och börja krig mot folket på
sommaren 1927.]
BONDEPROBLEMETS BETYDELSE
Under mitt besök i Hunan[2]
nyligen undersökte jag på platsen förhållandena
i de fem häradena[*]
Hsiangtan, Hsianghsiang, Hengshan, Liling och Changsha. Under de trettiotvå
dagarna från den 4 januari till den 5 februari sammankallade jag
i byarna och häradsstäderna erfarna bönder och kamrater
som arbetar inom bonderörelsen till konferenser för att få
fram fakta, och jag lyssnade uppmärksamt till deras rapporter och
samlade en hel mängd material. Många av bonderörelsens
hur och varför visade sig vara raka motsatsen till vad herrskapen
i Hankow och Changsha påstår. Jag såg och hörde
många underliga saker, som jag tidigare inte känt till. Jag
tror detsamma gäller för många andra platser också.
Allt tal som är riktat mot bonderörelsen måste snabbt
vederläggas. Alla de felaktiga åtgärder som revolutionära
myndigheter vidtagit beträffande bonderörelsen måste
snabbt upphävas. Endast på det sättet kan revolutionens
framtid gagnas. För bonderörelsens nuvarande uppsving är
en väldig tilldragelse. Inom mycket kort tid kommer flera hundra
miljoner bönder i Kinas mellersta, sydliga och nordliga provinser
att resa sig som en mäktig storm, som en orkan, en kraft så
snabb och våldsam att ingen makt, hur stark den än må
vara, förmår att hålla den tillbaka. De kommer att
krossa alla bojor som binder dem och storma framåt på vägen
till befrielse. De kommer att sopa alla imperialisterna, krigsherrarna,
de korrupta ämbetsmännen, lokala tyrannerna och elaka herrskapen
i graven. Varje revolutionärt parti och varje revolutionär
kamrat kommer att prövas av dem och efter deras beslut godtas eller
förkastas. Vi har tre ting att välja på. Ska vi gå
i spetsen för och leda dem? Ska vi släpa efter dem, gestikulerande
och kritiserande? Eller ska vi ställa oss i vägen för
och bekämpa dem? Varje kines är fri att välja, men händelserna
kommer att tvinga er att träffa ert val snabbt.
ORGANISERA ER!
Utvecklingen av bonderörelsen i Hunan kan i stort
sett uppdelas i två perioder med hänsyn till de härader
i provinsens mellersta och sydliga delar, där rörelsen redan
vunnit betydande framgångar. Den första, från januari
till september i fjol, var en organisationsperiod. Under denna period
var tiden från januari till juni en tid av underjordisk verksamhet
och tiden från juli till september, då den revolutionära
armen drev ut Chao Heng-ti,[3]
en tid av öppen verksamhet. Under denna period översteg medlemsantalet
i bondeföreningarna inte 300.000-400.000, de massor som stod direkt
under deras ledning uppgick till litet över en miljon, det förekom
ännu knappast någon kamp på landsbygden, och följaktligen
förekom det i andra kretsar mycket litet kritik av föreningarna.
Eftersom deras medlemmar tjänstgjorde som vägvisare, kunskapare
och bärare åt Nordexpeditionens arme, hade till och med en
del av officerarna ett gott ord att säga om bondeföreningarna.
Den andra perioden, från oktober i fjol till januari detta år,
var en period av revolutionär handling. Medlemsantalet i föreningarna
sprang upp till två miljoner, och de massor som stod direkt under
deras ledning ökade till tio miljoner. Eftersom bönderna,
då de anslutet sig till en bondeförening, vanligtvis bara
skriver in en medlem av familjen, betyder två miljoner medlemmar
en massanslutning av omkring tio miljoner. Nästan hälften
av bönderna i Hunan är nu organiserade. I härader som
Hsiang- tan, Hsianghsiang, Liuyang, Changsha, Liling, Ninghsiang; Pingkiang,
Hsiangyin, Hengshan, Hengyang, Leiyang, Chenhsien och Anhua har nästan
alla bönderna sammanslutit sig i bondeföreningarna eller har
kommit in under deras ledning. Det var i kraft av sin omfattande organisation
som bönderna gick till aktion och inom loppet av fyra månader
åstadkom en väldig revolution på landsbygden, en revolution
utan motstycke i historien.
NED MED DE LOKALA TYRANNERNA OCH DE ELAKA HERRSKAPEN!
ALL MAKT TILLBONDEFÖRENINGARNA!
De främsta målen för böndernas
angrepp är de lokala tyrannerna, de elaka herrskapen och de laglösa
godsägarna, men därjämte slår de också till
mot patriarkaliska idéer och institutioner, mot de korrupta ämbetsmännen
i städerna och mot dålig praxis och dåliga sedvänjor
i landsbygdsområdena. Angreppets kraft och fart är våldsam,
de som böjer sig för det överlever, men de som gör
motstånd går under. Som ett resultat härav har de privilegier
som de feodala godsägarna under tusentals år åtnjutit
slagits i småstycken. Varje smula av värdighet och prestige,
som godsägarna byggt upp, sopas ned i gruset. Med godsägarväldets
sammanbrott har bondeföreningarna nu blivit de enda organ som har
auktoritet och den populära parollen "All makt till bondeföreningarna"
har förverkligats. Till och med småsaker som ett gräl
mellan man och hustru dras inför bondeföreningarna. Ingenting
kan avgöras utan att någon från bondeföreningen
är med. Föreningen dikterar verkligen alla landsbygdens angelägenheter,
och det är bokstavligen så att "vad den säger gäller".
De som står utanför föreningarna kan endast tala väl
om dem och kan inte säga någonting emot dem. De lokala tyrannerna,
de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna har berövats
all rätt att yttra sig, och ingen av dem vågar ens muttra
en avvikande mening. Inför bondeföreningarnas makt och tryck
har de främsta bland de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen
flytt till Shanghai, de av andra rangen till Hankow, de av tredje rangen
till Changsha och de av fjärde rangen till häradshuvudstäderna,
medan de av femte rangen jämte de ännu mindre krypen kapitulerat
för bondeföreningarna i byarna.
"Här är tio yuan. Var snäll och
låt mig få gå med i bondeföreningen", säger
en av de mindre figurerna ur de elaka herrskapens led.
"Bah! Vem vill ha dina smutsiga pengar?"
svarar bönderna.
Många mellanstora och små godsägare
och rika bönder och till och med mellanbönder, som allesammans
tidigare var motståndare till bondeföreningarna, ansöker
nu förgäves om inträde i dem. När jag besökte
olika orter träffade jag ofta sådant folk som bönföll
mig: "Herr kommittéledamot från provinshuvudstaden,
var vänlig och rekommendera mig."
Under Chingdynastin bestod den av de lokala myndigheterna
sammanställda hushållsförteckningen av ett regelmässigt
register och "det andra" registret. Det förstnämnda
för hederligt folk och det sistnämnda för inbrottstjuvar,
banditer och andra icke önskvärda. På en del orter använder
bönderna nu denna metod för att skrämma dem, som tidigare
bekämpade föreningarna. De säger: "Sätt deras
namn i det andra registret."
Rädda att bli införda i det andra registret
försöker dessa människor olika knep för att vinna
inträde i bondeföreningarna, något som de är så
ivriga på att de inte känner sig säkra förrän
de skrivits in. Men i de flesta fall blir de blankt avvisade, och därför
sitter de alltid som på nålar. Så länge föreningens
dörrar hålls stängda för dem, är de som luffare
utan ett hem eller "bara slödder" som man säger
på landsbygden. Kort sagt, det som man för fyra månader
sedan såg ned på som "en hop bönder" har
nu blivit en mycket hedervärd institution. De som tidigare kastade
sig till marken inför herrskapsfolkets makt, bugar nu för
böndernas makt. Alla, vilka de än må vara, medger att
världen blivit annorlunda sedan oktober i fjol.
"DET ÄR FÖRFÄRLIGT" ELLER "DET ÄR
BRA"
Böndernas revolt störde herrskapens ljuva
drömmar. När nyheterna från landsbygden nådde
städerna, framkallade de omedelbart uppståndelse bland herrskapen.
Kort efter min ankomst till Changsha, träffade jag alla slags folk
och fick höra rätt mycket skvaller. Från mellanskikten
i samhället och upp till högerelementen i Kuomintang fanns
det inte en enda som inte summerade hela affären i frasen: "Det
är förfärligt!" Under trycket av "Det är
förfärligt"-skolans åsikter, som då översvämmade
staden, blev till och med ganska revolutionärt inställda människor
nedslagna, när de i tankarna försökte göra sig en
bild av händelserna på landsbygden; och de var ur stånd
att bestrida ordet "förfärligt". Till och med ganska
progressiva människor sade: "Fastän det är förfärligt,
är det oundvikligt i en revolution." Kort sagt, ingen kunde
helt bestrida ordet "förfärligt". Men, som redan
nämnts, faktum är att de stora bondemassorna har rest sig
för att fullgöra sin historiska uppgift och att demokratins
krafter på landsbygden har rest sig för att störta feodalismens
krafter där. De lokala tyrannernas, de elaka herrskapens och de
laglösa godsägarnas patriarkaliskt-feodala klass har under
tusentals år utgjort självhärskardömets grundval
och är imperialismens, krigsherraväldets och den korrupta
byråkratins hörnsten. Den nationella revolutionens verkliga
mål är att störta dessa feodala krafter. På några
få månader har bönderna uträttat vad dr Sun Yat-sen
ville men inte lyckades uträtta under de fyrtio år han ägnade
åt den nationella revolutionen. Detta är en underbar bragd
som aldrig tidigare utförts, inte bara på fyrtio utan på
tusentals år. Det är bra. Det är inte "förfärligt"
alls. Det är allt annat än "förfärligt".
"Det är förfärligt!" är uppenbarligen
en teori för att i godsägarnas intresse bekämpa böndernas
resning; det är uppenbarligen en godsägarklassens teori för
att bevara den gamla feodala ordningen och hindra upprättandet
av den nya demokratiska ordningen, det är uppenbarligen en kontrarevolutionär
teori. Ingen revolutionär kamrat bör ge eko åt dylikt
struntprat. Om era revolutionära åsikter är fasta och
ni har besökt byarna och sett er omkring, känner ni er säkerligen
hänförda som aldrig förr. Oräkneliga tusental av
de förslavade - bönderna - är i färd med att slå
de fiender som frossade på deras kött. Vad bönderna
gör är fullkomligt rätt, vad de gör är bra.
"Det är bra!" är böndernas och alla andra revolutionärers
teori. Varje revolutionär kamrat bör veta att den nationella
revolutionen kräver en stor förändring på landsbygden.
Revolutionen år 1911[4]
åstadkom inte denna förändring, därför misslyckades
den. Denna förändring äger nu rum, och den är en
viktig faktor för revolutionens fullbordan. Varje revolutionär
kamrat måste stödja den, annars tar han ställning för
kontrarevolutionen.
FRÅGAN OM "ATT GÅ FÖR LÅNGT"
Sedan finns det en annan grupp av människor, som
säger: "Ja, bondeföreningarna är nödvändiga,
men de går en smula för långt." Detta är
medelvägens anhängares mening. Men hurudant är det faktiska
läget? Det är sant att bönderna på landsbygden
är i viss mening "ostyriga". Bondeföreningen, som
har den högsta myndigheten, medger inte godsägaren någon
talan och sveper undan hans prestige. Det är detsamma som att slå
godsägaren till marken och hålla honom kvar där. Bönderna
hotar: "Vi ska sätta dig i det andra registret." De bötfäller
de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen, de kräver kontributioner
av dem och slår sönder deras bärstolar. Folk svärmar
in i husen hos lokala tyranner och elaka herrskap, som är motståndare
till bondeföreningen, och slaktar deras grisar och äter deras
spannmål. De till och med vilar sig en stund på de elfenbensinlagda
sängar som tillhör de unga damerna i de lokala tyrannernas
och de elaka herrskapens hem. Vid minsta provokation företar de
anhållanden, kröner de anhållna med höga pappershattar
och för dem i parad genom byarna i det de säger: "Ni
smutsiga godsägare, nu vet ni vilka vi är." De gör
vad de vill och vänder upp och ner på allting, och därmed
har de faktiskt skapat ett slags terror på landsbygden. Detta
är vad en del människor kallar "att gå för
långt", eller "att överskrida lämpliga gränser
vid en orätts rättande" eller "verkligen för
mycket". Dylikt tal må synas berättigat, men i verkligheten
är det felaktigt. För det första, har de lokala tyrannerna,
de elaka herrskapen och de laglösa godsägarna själva
drivit bönderna till detta. Under långa tider har de brukat
sin makt till att terrorisera bönderna och förtrampa dem;
det är därför bönderna har reagerat så kraftigt.
De våldsammaste revolterna och de allvarligaste tumulten har städse
inträffat på de orter där de lokala tyrannerna, de elaka
herrskapen och de laglösa godsägarna begått de värsta
illgärningarna. Bönderna är klarsynta. Vem är dålig
och vem är det inte, vem är den värste och vem är
inte fullt så ondsint, vem förtjänar att straffas hårt
och vem förtjänar att slippa lätt ifrån - bönderna
är noggranna i sin bokföring, och mycket sällan har straffet
gått utöver brottet. För det andra, en revolution är
inte som en middagsbjudning, eller som att skriva en essä, måla
en tavla eller brodera; den kan inte vara så förfinad, så
lugn och mild, så måttlig, snäll, artig, återhållsam
och storsint.[5] En revolution
är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar
en annan. En revolution på landsbygden är en revolution genom
vilken bönderna störtar den feodala godsägarklassens
välde. Bönder kan inte, utan att sätta in största
möjliga kraft, störta godsägarens djupt rotade välde,
som bestått i tusentals år. Landsbygden behöver ett
väldigt revolutionärt uppsving, ty endast ett sådant
kan resa folkets miljoner till att bli en mäktig kraft. Alla här
omnämnda handlingar, vilka sammanförts under beteckningen
"att gå för långt", härflyter ur böndernas
makt, som framgått ur det väldiga revolutionära uppsvinget
på landsbygden. Det var synnerligen nödvändigt att sådana
saker gjordes under bonderörelsens andra period, den revolutionära
handlingens period. Under denna period var det nödvändigt
att upprätta böndernas absoluta makt. Det var nödvändigt
att förbjuda illvillig kritik mot bondeföreningarna. Det var
nödvändigt att störta herrskapens makt helt och hållet,
att slå dem till marken och hålla dem kvar där. Det
ligger en revolutionär betydelse i alla de handlingar som etiketterats
såsom "att gå för långt" under denna
period. Det är, för att säga det rättframt, nödvändigt
att för en tid skapa terror i varje landsbygdsområde, eljest
skulle det vara omöjligt att undertrycka kontrarevolutionärernas
verksamhet på landsbygden eller att störta herrskapsfolkets
välde. Tillbörliga gränser måste överskridas
för att rätta till en orätt, ty eljest kan orätten
inte rättas.[6] De
som talar om att bönderna "gått för långt"
synes vid första ögonkastet skilja sig från de, vilka
såsom tidigare nämnts säger: "Det är förfärligt",
men i grund och botten utgår de från samma ståndpunkt
och framför likaledes en godsägarteori som ger uttryck för
de privilegierade klassernas intressen. Eftersom denna teori hindrar
bonderörelsens uppsving och sålunda stör revolutionen,
måste vi beslutsamt vända oss emot den.
"PACKETS RÖRELSE"
Kuomintangs högerflygel säger: "Bonderörelsen
är en packets, de lata böndernas rörelse." Denna
åsikt är vanlig i Changsha. När jag var på landsbygden
hörde jag herrskapen säga: "Det är riktigt att bilda
bondeföreningar, men de människor som nu leder dem är
inte bra. De borde ersättas med andra." Denna mening sammanfaller
helt med vad högerflygelns medlemmar säger; enligt bägge
är det bra att ha en bonderörelse (rörelsen finns redan
och ingen vågar säga något annat), men de säger
att de människor som leder rörelsen är dåliga och
de hatar särskilt dem som har hand om föreningarna på
lägre nivå och kallar dem "pack". Kort sagt, alla
de som herrskapen föraktade, de som de trampade ned i smutsen,
människor som inte hade någon plats i samhället, människor
som inte hade någon rätt att yttra sig, har nu oförväget
rätat på nackarna. De har inte endast rätat på
nackarna, utan har tagit makten i sina händer. De leder nu bondeföreningarna
i socknarna (på den lägsta nivån), vilka de gjort till
något bistert och skräckinjagande. De har höjt sina
grova, arbetsmärkta händer och lagt dem på herrskapen.
De binder de elaka herrskapen med rep, kröner dem med höga
pappershattar och för dem i parad genom byarna. (1 Hsiangtan och
Hsianghsiang kallar de detta att "paradera genom socknen"
och i Liling att "paradera över fälten".) Inte en
dag förgår utan att de tutar barska, skoningslösa anklagelseord
i dessa herrskaps öron. De ger order och bestämmer i allt.
Dessa som brukade räknas som de lägsta står nu över
alla andra, och därför kallas detta "att vända upp
och ned på allt".
REVOLUTIONENS FÖRTRUPPER
Där det finns två motsatta sätt att
betrakta ting och människor, framgår två motsatta åsikter.
"Det är förskräckligt" och "Det är
bra", "pack" och "revolutionens förtrupper"
- här har vi träffande exempel.
Vi sade ovan att bönderna utfört en revolutionär
uppgift, som lämnats outförd under många år, och
gjort ett viktigt arbete för den nationella revolutionen. Men har
denna stora revolutionära uppgift, detta viktiga revolutionära
arbete, utförts av samtliga bönder? Nej. Det finns tre slags
bönder, de rika, mellanbönderna och de fattiga bönderna.
De tre lever under skilda förhållanden och har därför
skilda åsikter om revolutionen. Vad som under den första
perioden tilltalade de rika bönderna var talet om att Nordexpeditionens
arme lidit ett förkrossande nederlag i Kiangsi, om att Chiang Kai-shek
sårats i benet[7]
och flugit tillbaka till Kwangtung,[8]
och om att Wu Pei-fu[9]
återtagit Yuehchow. Bondeföreningarna skulle säkerligen
inte bli gamla och Folkets tre principer[10]
skulle aldrig bestå, ty man hade aldrig hört talat om dem
förr. Sålunda kunde en funktionär i en bondeförening
i en socken (i regel en av "pack"typen) komma in i en rik
bondes hus med medlemsförteckningen i handen och spörja: "Vill
ni vara så vänlig och gå med i bondeföreningen?"
Vad svarade den rike bonden? En som uppträdde något så
när anständigt sade: "Bondeförening? Jag har levt
här i decennier och odlat min jord. Jag har aldrig hört talas
om något sådant förr, och ändå har jag lyckats
klara mig bra. Jag råder dej att låta bli det där."
En verkligt ondsint rik bonde kunde svara: "Bondeförening!
Struntprat! En förening för att få sitt huvud avslaget.
Ställ inte till tråkigheter för folk!" Likväl
har bondeföreningarna överraskande nog nu bestått i
många månader och har till och med vågat resa sig
upp mot herrskapen. Herrskap i trakten, som vägrade att lämna
ifrån sig sina opiumpipor, anhölls av föreningarna och
fick paradera genom byarna. I häradsstäderna blev dess utom
några stora godsägare avrättade såsom Yen Jungchiu
från Hsiangtan och Yang Chih-tse från Ninghsiang. På
Oktoberrevolutionens årsdag, vid tiden för det antibrittiska
massmötet och de stora tillställningarna för att fira
Nordexpeditionens seger, demonstrerade tiotusentals bönder i varje
socken i väldiga framströmmande kolonner och bar sina små
och stora baner jämte sina bärstänger och hackor. Det
var först då som de rika bönderna började bli bestörta
och oroliga. Under de stora festerna till firande av Nordexpeditionens
seger fick de veta att Kuikiang tagits, att Chiang Kai-shek inte blivit
sårad i benet och att Wu Pei-fu när allt kom omkring hade
blivit besegrad. Och vad mera är, de såg också sådana
paroller som "Leve Folkets tre principer!", "Leve bondeföreningarna!"
och "Leve bönderna!" klart utskrivna på de "röda
och gröna proklamationerna". "Vad nu?" undrade de
rika bönderna, mycket bestörta och ängsliga, "Leve
bönderna! Ska dessa människor nu betraktas som kejsare?"[11]
Bondeföreningarna sätter alltså näsan i vädret.
Folk från föreningarna säger till de rika bönderna:
"Vi ska införa er i det andra registret" eller "nästa
månad blir inträdesavgiften tio yuan per person". Under
inverkan av allt detta går de rika bönderna motvilligt in
i föreningarna,[12]
varvid en del betalar femtio fen eller en yuan i inträde (den vanliga
avgiften är endast tio kopparpengar), en del får inträde
först sedan de bett andra människor att lägga ett gott
ord för dem. Men det finns ganska många förhärdade
som ännu i dag inte anslutit sig. När de rika bönderna
ansluter sig till föreningarna, låter de vanligen skriva
in någon sextio eller sjuttio år gammal familjemedlem, ty
de lever i ständig fruktan för "utskrivning". De
rika bönder som anslutit sig, är inte pigga på att utföra
något arbete för föreningarna. De förblir inaktiva
hela tiden.
Hur står det till med mellanbönderna? Deras
hållning är vacklande. De tror inte att revolutionen ska
medföra mycket gott för deras del. De har ris i sina grytor
och ingen fordringsägare som knackar på deras dörr vid
midnatt. Även de bedömer en sak utifrån huruvida den
funnits tidigare, rynkar pannan och tänker för sig själva:
"Kan bondeföreningen verkligen bli bestående?"
"Kan Folkets tre principer verkligen segra?" Deras slutsats
är: "Tyvärr inte." De inbillar sig att allt beror
av Himmelens vilja och tänker: "En bondeförening? Vem
vet om det är Himmelens vilja eller ej?" Under första
perioden kunde folk från föreningen med registret i hand
besöka en mellanbonde och fråga: "Vill du vara vänlig
och gå med i bondeföreningen?" Mellanbonden svarade:
"Det är ingen brådska med det!" Det var inte förrän
under andra perioden, då föreningarna redan utövade
stor makt, som mellanbönderna gick in. De sköter sig bättre
i föreningarna än de rika bönderna, men de är ännu
inte särskilt entusiastiska; de vill alltjämt vänta och
se. Det är viktigt för bondeföreningarna att få
mellanbönderna att ansluta sig och att utföra bra mycket mera
upplysningsarbete bland dem.
De fattiga bönderna har alltid utgjort huvudstyrkan
i den bittra kampen på landsbygden. De har oförskräckt
kämpat igenom de två perioderna av underjordiskt arbete och
öppen verksamhet. Det är de som lättast godtar kommunistiska
partiets ledning. De är dödsfiender till de lokala tyrannernas
och de elaka herrskapens läger och angriper det utan minsta tvekan.
"Vi gick in i bondeföreningen för länge sen",
säger de till de rika bönderna, "varför tvekar ni
ännu?" De rika bönderna svarar spefullt: "Vad skulle
hindra er att gå in? Ni har ju varken en tegelpanna över
era huvuden eller en smula jord under fötterna." Det är
sant att de fattiga bönderna inte är rädda att förlora
någonting. Många av dem har verkligen "varken en tegelpanna
över sina huvuden eller en smula jord under fötterna".
Ja, vad skulle kunna avhålla dem från att gå med i
föreningarna? Enligt undersökningen av Changshas härad
utgör de fattiga bönderna 70 procent, mellanbönderna
20 procent och de rika bönderna och godsägarna tio procent
av befolkningen på landsbygden. De 70 procenten, de fattiga bönderna,
kan uppdelas i två kategorier: de ytterligt utblottade och de
mindre utblottade. De ytterligt utblottade,[13]
som utgör 20 procent, är de som berövats all egendom,
det vill säga människor som varken har jord eller pengar,
saknar varje medel till sitt uppehälle och är tvungna att
lämna sina hem för att bli legohjon eller daglönare eller
vandrande tiggare. De mindre utblottade,[14]
de övriga 50 procenten, är de delvis egendomslösa, det
vill säga folk med en smula jord eller en smula pengar, som äter
upp mer än de kan förtjäna och som lever i slit och armod
året runt, sådana som hantverkarna, arrendebönderna
(med undantag för de rika arrendebönderna) och de till hälften
självägande bönderna. Denna stora massa av fattiga bönder,
eller allt som allt 70 procent av landsbygdens befolkning, är bondeföreningarnas
ryggrad, förtruppen vid de feodala krafternas störtande och
de hjältar som utfört den stora revolutionära uppgift
som under många år lämnats ogjord. Utan de fattiga
böndernas klass ("packet" som herrskapet kallar dem),
skulle det ha varit omöjligt att åstadkomma den nuvarande
revolutionära situationen på landsbygden, att störta
de lokala tyrannerna och elaka herrskapen och fullborda den demokratiska
revolutionen. De fattiga bönderna, som utgör den mest revolutionära
gruppen, har vunnit ledningen av bondeföreningarna. Under såväl
första som andra perioderna var nästan alla ordförandena
och styrelseledamöterna på lägsta nivå i bondeföreningarna
fattiga bönder (bland förtroendemännen i sockenföreningarna
i Hengshans härad utgör de helt utblottade 50 procent, de
mindre utblottade 40 procent och de utfattiga intellektuella 10 procent).
Det är absolut nödvändigt att de fattiga bönderna
har ledningen. Utan de fattiga bönderna skulle det inte bli någon
revolution. Den som förnekar deras roll förnekar revolutionen.
Den som angriper dem, angriper revolutionen. De har aldrig tagit fel
ifråga om revolutionens allmänna kurs. De har skämt
ut de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen. De har slagit ned de
lokala tyrannerna och de elaka herrskapen, stora som små, och
hållit dem i underläge. Många av deras handlingar under
den revolutionära handlingens period, vilka betecknades såsom
att "gå för långt", var i verkligheten just
vad revolutionen behövde. Vissa häradsstyrelser, häradshögkvarter
för Kuomintang och häradsorganisationer av bondeföreningarna
i Hunan har redan gjort en rad misstag; några har t o m på
godsägarnas begäran skickat soldater att arrestera funktionärer
i föreningarnas organisationer på lägre nivå.
Rätt många ordförande och styrelseledamöter i sockenföreningarna
i Hengshans och Hsianghsiangs härader har kastats i fängelse.
Dessa misstag är mycket allvarliga och underblåser reaktionärernas
övermod. För att avgöra huruvida det rör sig om
misstag eller inte, behöver ni bara se hur glada de laglösa
godsägarna blir och hur de reaktionära stämningarna växer
varhelst ordförandena eller styrelseledamöterna i de lokala
bondeföreningarna arresteras. Vi måste bekämpa det kontrarevolutionära
snacket om "en packets rörelse" och "en rörelse
av lata bönder" och måste särskilt akta oss för
att göra misstaget att hjälpa de lokala tyrannerna och de
elaka herrskapen i deras angrepp mot de fattiga böndernas klass.
Ehuru ett fåtal av ledarna för de fattiga bönderna utan
tvivel hade sina brister, har de flesta av dem nu bättrat sig.
De strävar själva energiskt att förbjuda spel och undertrycka
banditismen. Där bondeföreningarna är mäktiga har
hasardspelet helt stoppats och banditismen försvunnit. På
en del platser är det bokstavligen sant att folk inte tar några
saker som lämnats vid vägkanten och att dörrarna inte
är reglade nattetid. Enligt undersökningen i Hengshan har
85 procent av de fattiga bondeledarna gjort stora framsteg och har bevisat
att de är dugliga och arbetar hårt. Endast 15 procent har
några dåliga vanor kvar. Det mesta man kan säga om
dem är att de utgör "en osund minoritet", och vi
får inte verka som ekon av de lokala tyrannerna och de elaka herrskapen
genom att utan urskiljning fördöma dem som "pack".
Problemet om den "osunda minoriteten" kan angripas endast
under bondeföreningarnas egna paroller om att "stärka
disciplinen" genom att bedriva propaganda bland massorna, genom
att uppfostra den "osunda minoriteten" och genom att strama
upp disciplinen i föreningarna. Under inga förhållanden
bör soldater godtyckligt sändas att företa sådana
arresteringar som skulle skada de fattiga böndernas anseende och
underblåsa de lokala tyrannernas och de elaka herrskapens övermod.
Denna punkt kräver särskild uppmärksamhet.
NOTER
[*] Ang. häraderna i Kina se fotnot
i Valda verk av Mao Tsetung, band I, s. 25.
[1] "Rapport om en undersökning
av bonderörelsen i Hunan" består av åtta delar.
I detta band har de första sju tagits med, men inte den åttonde,
som har rubriken "Fjorton stordåd". Hela texten finns
med i Valda verk av Mao Tsetung, band I, s. 25-62.
[2] Provinsen Hunan var då centrum
för bonderörelsen i Kina.
[3] Chao Heng-ti, som då styrde
Hunan, var agent för krigsherrarna i norr. Han störtades 1926
av Nordexpeditionens arme.
[4] 1911 års revolution var en
borgerlig revolution som störtade Chingdynastins självhärskardöme.
Den 10 oktober det året gjorde en avdelning av Chingdynastins
Nya arme som stod under revolutionärt inflytande, uppror i Wuchang
i provinsen Hupeh. Bourgeoisin och småbourgeoisin samt de breda
massorna av arbetare, bönder och soldater svarade entusiastiskt
och snart smulades Chingdynastins välde sönder. I januari
1912 upprättades Republiken Kinas provisoriska regering i Nanking
med Sun Yat-sen som provisorisk president. Så gjorde man slut
på Kinas feodala monarkiska system som hade bestått i mer
än två tusen år. Tanken på en demokratisk republik
hade trängt långt in i folkets hjärtan. Men bourgeoisin
som ledde revolutionen var mycket försonlig till sin natur. Den
mobiliserade inte bondemassorna i stor omfattning för att krossa
godsägarklassens feodala välde på landsbygden, utan
överlämnade i stället under imperialistiska och feodala
påtryckningar statsmakten till krigsherren i norr, Yuan Shih-kai.
Som följd härav slutade revolutionen i nederlag.
[5] Dessa var Konfutses dygder sådana
de skildrats av en av hans lärjungar.
[6] Den gamla kinesiska frasen "att
överskrida tillbörliga gränser för att rätta
en orätt" anfördes ofta i syfte att hålla folkets
aktivitet tillbaka. Reformer som höll sig inom den bestående
ordningens ram kunde tillåtas, men verksamhet som syftade till
att helt förinta den gamla ordningen skulle förbjudas. Handlingar
inom denna ram ansågs som "tillbörliga", men de
som syftade till att helt förinta den gamla ordningen sades "överskrida
tillbörliga gränser". Detta är en bekväm doktrin
för reformister och opportunister i de revolutionära leden.
Kamrat Mao Tsetung vederlade denna reformistiska doktrin. Hans påpekande,
att "tillbörliga gränser måste överskridas
för att rätta en orätt, ty eljest kan orätten inte
rättas", betyder att den revolutionära massmetoden och
inte den revisonistisk-reformistiska metoden måste brukas för
att göra slut på den gamla feodala ordningen.
[7] På vintern 1926 och våren
1927, när Nordexpeditionens arme marscherade in i Yangtsedalen,
hade Chiang Kai-shek ännu inte helt avslöjats som kontrarevolutionär;
bondemassorna trodde ännu att han var för revolutionen. Godsägarna
och de rika bönderna tyckte illa om honom och spred rykten om att
Nordexpeditionens arme lidit nederlag och att han blivit sårad
i benet. Chiang Kai-shek blev fullständigt avslöjad som kontrarevolutionär
den 12 april 1927, då han genomförde sin kontrarevolutionära
statskupp i Shanghai och annorstädes, massakrerade arbetarna, undertryckte
bönderna och angrep kommunistiska partiet. Godsägarna och
de rika bönderna ändrade då hållning och började
stödja honom.
[8] Kwangtung var den första revolutionära
basen under det Första revolutionära inbördeskriget (1924-27).
[9] Wu Pei-fu var en av de mest bekanta
krigsherrarna i norr. Tillsammans med Tsao Kun, som var ökänd
för att han "fixat" presidentvalet 1923 genom att muta
medlemmar av parlamentet, tillhörde han Chihli-(Hopei-)klicken.
Han understödde Tsao i dennes ledarställning och de bägge
omnämndes vanligen som "Tsao-Wu". Efter att ha besegrat
Tuan Chi-jui, en krigsherre som tillhörde Anhweiklicken, förvärvade
Wu Pei-fu 1920 i sin egenskap av agent för de anglo-amerikanska
imperialisterna kontrollen över den av krigsherrarna i norr tillsatta
regeringen i Peking. Det var han som gav order om massakern den 7 februari
1923 på de strejkande arbetarna vid Peking-Hankowjärnvägen.
År 1924 besegrades han i kriget mot Chang Tso-lin (allmänt
bekant såsom "kriget mellan Chihli- och Fengtienklickarna"),
och blev därpå utkastad ur Pekingregimen. År 1926 förenade
han sig på de japanska och brittiska imperialisternas tillskyndan
med Chang Tso-lin och återkom därmed till makten. När
Nordexpeditionens arme år 1926 trängde norrut från
Kwangtung, var han den förste av fienderna som den störtade.
[10] Folkets tre principer var Sun Yat-sens
principer och program för den borgerligt-demokratiska revolutionen
i Kina i frågorna rörande nationalismen, demokratin och folkförsörjningen.
Är 1924, i manifestet från Kuomintangs första rikskongress,
omformulerade Sun Yat-sen Folkets tre principer och tolkade nationalismen
såsom kamp mot imperialismen samt gav uttryck åt aktivt
stöd till arbetar- och bonderörelserna. De gamla Folkets tre
principer utvecklades sålunda till de nya, som bestod av de Tre
stora politiska riktlinjerna, dvs förbund med Ryssland, samarbete
med kommunistiska partiet och stöd åt bönderna och arbetarna.
De nya Folkets tre principer utgjorde den politiska grundvalen för
samarbetet mellan Kinas kommunistiska parti och Kuomintang under det
Första revolutionära inbördeskrigets period.
[11] Det kinesiska ordet för "leve"
är wansui, som ordagrant översatt betyder "tiotusen
år" och innebär att den det gäller tillönskas
ett mycket långt liv. Det var den traditionella hälsningen
till kejsaren och hade därför blivit en synonym för "kejsare".
[12] Rika bönder borde inte ha tillåtits
att ansluta sig till bondeföreningarna, men år 1927 insåg
bondemassorna ännu inte detta.
[13] Med de "ytterligt utblottade"
förstås här lantarbetarna (landsbygdsproletariatet)
och trasproletariatet på landsbygden.
[14] Med de "mindre utblottade"
avses landsbygdens halvproletariat.
|
