|
Ett urval av förord till artiklar
i
Det socialistiska uppsvinget på Kinas landsbygd[1]
September och december 1955
FÖRORD TILL "DENNA SOCKEN BLEV KOOPERATIV
PÅ TVÅ ÅR"[2]
December 1955
Alla de som inte tror, att det är möjligt
att inom tre år uppnå en kooperation av ett lägre stadium
i ett område (kooperation inom tre år var den paroll som
framfördes av massorna men kritiserades av opportunisterna), och
alla de som inte tror, att det är möjligt för de senare
befriade områdena att uppnå kooperation på samma gång
som de tidigare befriade, var goda och ta en titt på denna socken
i Kunshans härad, provinsen Kiangsu! Här har hela socknen
blivit kooperativ, inte på tre år utan på två.
Detta är inte något gammalt befriat område, utan till
100 procent ett nytt befriat område. Och det går med stormsteg
före många av de gamla befriade områdena. Vad kan ni
göra åt det? Hålla det tillbaka? Naturligtvis inte.
Opportunisterna har inget annat val än att medge sitt nederlag.
Massorna har en potentiellt outtömlig entusiasm för socialismen.
De som i en revolutionär period bara kan följa den gamla rutinen
är helt oförmögna att se denna entusiasm. De är
blinda och allt är mörkt framför dem. Ibland går
de så långt att de förväxlar rätt och fel
och vänder upp och ned på tingen. Har vi inte träffat
på tillräckligt med personer av denna typ? De som helt enkelt
följer den gamla rutinen, underskattar ständigt folkets entusiasm.
Framkommer det något nytt, ogillar de det alltid och skyndar sig
att bekämpa det. Efteråt måste de erkänna sitt
nederlag och göra en smula självkritik. Men nästa gång
något nytt framkommer, genomgår de om igen samma process
från början till slut. Detta är deras beteendemönster
gentemot allt som är nytt. Sådana människor är
alltid passiva, försummar alltid att röra sig framåt
i det kritiska ögonblicket och måste alltid få en knuff
i ryggen innan de tar ett steg. När ska sådana människor
kunna gå av egen drift och gå på ett riktigt sätt?
Ett botemedel för denna sjuka är att någon tid bege
sig ut bland massorna, erfara vad de tänker och se vad de gör,
för att på så sätt förvärva deras avancerade
erfarenhet och tillämpa den annorstädes. Detta är receptet
mot kronisk högeropportunism, och de som är anfäktade
av denna tillråds att pröva det.
FÖRORD TILL "VEM SÄGER ATT EN HÖNSFJÄDER
INTE KAN FLYGA UPP TILL HIMLEN?"[3]
December 1955
Här är en utmärkt artikel som kommer
att öppna ögonen på många människor. Partiorganisationen
på denna ort har aldrig vacklat i frågan om kooperationen.
Den stod helt bakom de fattigare bönderna i deras krav på
ett kooperativ och i deras segerrika tävlan mot de välbärgade
mellanbönderna, så att kooperativet växte och blev stort,
ökade sin produktion från år till år, och på
tredje året hade hela byn blivit kooperativ. De välbärgade
mellanbönderna hade hånat. "De där trashankarna
tror, att de kan sätta upp ett kooperativ. Man har väl aldrig
hört att en hönsfjäder flugit upp till himlen".
Men det är just vad den här hönsfjädern har gjort.
Här finner vi en kamp mellan de två vägarna - socialismens
och kapitalismens. I Kina är de rika bönderna ekonomiskt mycket
svaga (den del av jorden som de brukade på ett halvfeodalt sätt
togs ifrån dem under jordreformen, de flesta av de gamla rika
bönderna kan inte längre lega arbetskraft och de har ett illaluktande
rykte), men de välbärgade och ganska välbärgade
mellanbönderna är rätt starka och utgör mellan 20
och 30 procent av landsbygdsbefolkningen. En viktig sida av kampen mellan
de två vägarna på Kinas landsbygd är den fredliga
tävlan mellan å ena sidan fattigbönderna och de lägre
mellanbönderna och å andra sidan de välbärgade
mellanbönderna. Vem kan öka sin produktion under loppet av
två eller tre år - de välbärgade mellanbönderna,
som arbetar var för sig, eller fattigbönderna och de lägre
mellanbönderna, som arbetar tillsammans i kooperativ? Till en början
var det bara några få fattigbönder och lägre mellanbönder,
som organiserat sig i kooperativ, som tävlade med de välbärgade
mellanbönderna, vilka arbetade på egen hand, medan majoriteten
fortfarande stod vid sidan om och såg på. De båda
sidorna kämpade för att vinna massorna. Bakom de välbärgade
mellanbönderna stod godsägarna och de rika bönderna som
gav dem sitt stöd, ibland i hemlighet, ibland öppet. På
kooperativens sida stod kommunistiska partiet, vars organisationer överallt
borde ha varit lika fasta i sitt stöd åt kooperativen, som
kommunisterna i byn Nantsuichuang i Anyangs härad. Olyckligtvis
var inte alla partiavdelningar på landsbygden lika ståndaktiga.
Där de inte var det, uppstod förvirring. För det första,
spreds tvivlet om huruvida en hönsfjäder kunde flyga upp till
himlen. Detta är naturligtvis en allvarlig fråga. Har någon
under årtusendenas lopp sett sådant hända? Att det
inte kunde ske, föreföll självklart. Om inte partiet
hade vederlagt påståendet, skulle många fattigbönder
och lägre mellanbönder blivit förvirrade. Dessutom, skulle
kooperativen ha fått det besvärligt såväl vad
kadrer som materiella tillgångar, exempelvis krediter, beträffar,
om inte partiet och regeringen hade hjälpt till. De välbärgade
mellanbönderna vågade sprida sådana mossbelupna plattheter
som "en hönsfjäder kan inte flyga upp till himlen"
därför att kooperativen ännu inte hade ökat sin
produktion, de fattiga kooperativen inte blivit rika kooperativ och
kooperativen ännu inte vuxit i antal från några få
enskilda, isolerade enheter upp till tiotusentals och hundratusentals.
De vågade göra det därför, att partiet ännu
inte hade inlett en kraftfull, landsomfattande kampanj för att
bekantgöra kooperationens fördelar, och därför,
att partiet ännu inte i klara ordalag framhållit varför
den ålderdomliga plattheten "en hönsfjäder kan
inte flyga upp till himlen" inte längre höll streck i
socialismens tidevarv. De fattiga vill omvandla sina liv. Det gamla
systemet dör och ett nytt håller på att födas.
Hönsfjädrar flyger verkligen upp till himlen. Detta har redan
hänt i Sovjetunionen. Det händer nu i Kina. Och det kommer
att hända över hela världen. Många av våra
lokala partiorganisationer kan inte ges hela skulden för att de
försummat att ge de fattigare bönderna ett kraftfullt stöd,
ty de högre organisationerna hade ännu inte tilldelat de opportunistiska
idéerna dödsstöten, de hade inte heller gjort upp omfattande
planer för att befrämja kooperationen och ge mera effektiv
ledning åt rörelsen över hela landet. Under år
1955 gjorde vi allt detta, och under loppet av några månader
förändrades läget fullständigt. De massor som stått
vid sidan om och sett på slöt upp, hela grupper i taget,
och tog ställning för kooperativen. De välbärgade
mellanbönderna bytte linje. En del ansökte om inträde
i kooperativen, och andra förberedde sig att göra det. Inte
ens de mest fanatiska bland dem vågade längre diskutera sådana
frågor som huruvida en hönsfjäder kunde flyga upp till
himlen. Luften hade gått ur godsägarna och de rika bönderna.
Detta sammanhängde också med de straff som folkregeringen
gav ett antal kontrarevolutionärer som hade stört den allmänna
ordningen och försökt att ödelägga kooperativen.
Kort sagt, en grundläggande förändring skedde i styrkeförhållandet
mellan klasserna i vårt land under den senare hälften av
1955. Socialismen tog ett stort steg framåt, kapitalismen led
ett allvarligt bakslag. Med ännu ett år av hårt arbete
under 1956, kommer vi att i stort skapa en hållbar grund för
den socialistiska omdaningen i övergångsperioden.
FÖRORD TILL "HUR DEN LEDANDE STÄLLNINGEN
I WUTANGS JORDBRUKSPRODUCENTERS KOOPERATIV I KAOSHANS SOCKEN I CHANGSHAS
HÄRAD ÖVERGICK FRÅN MELLANBÖNDERNA TILL FATTIG
BÖNDERNA"
September 1955
Här har vi ett allmänt och allvarligt problem.
Partikommittéerna på alla nivåer och de kamrater
som sänts att vägleda arbetet med att organisera kooperativ
på landsbygden, bör ägna det full uppmärksamhet.
De ledande instanserna i kooperativen måste tillse att de fattiga
bönderna och de nya lägre mellanbönderna intar en dominerande
ställning inom dessa instanser, med de gamla lägre mellanbönderna
och de övre mellanbönderna - gamla eller nya - som hjälpstyrka.
Endast på detta sätt kan enhet mellan de fattiga bönderna
och mellanbönderna uppnås, kooperativen konsolideras, produktionen
utvidgas och den socialistiska omdaningen av hela landsbygden bli korrekt
genomförd i enlighet med partiets politik. Annorledes kan inte
enhet mellan fattiga bönder och mellanbönder uppnås,
kan inte kooperativen befästas, kan inte produktionen utvidgas
och kan inte den socialistiska omvandlingen av hela landsbygden genomföras.
Många kamrater förstår inte detta. De vidhåller
att det var nödvändigt för fattigbönderna att inta
ledarställningen under jordreformen, eftersom fattigbönderna
då utgjorde 50, 60 eller 70 procent av landsbygdsbefolkningen
och ännu inte blivit mellanbönder, medan mellanbönderna
vacklade i sin inställning till jordreformen. Följaktligen
var det en verklig nödvändighet. Men nu, i den period då
jordbrukets socialistiska omvandling försiggår, har flertalet
av de före detta fattigbönderna redan blivit nya mellanbönder,
medan de gamla mellanbönderna äger mera produktionsmedel så
att kooperativens brist på produktionsmedel inte kan lösas
utan deras medverkan. Därför påstår dessa kamrater,
att vi inte längre ska föra fram parollen om att stödja
sig på de fattiga bönderna och ge dem en ledande ställning,
och att denna paroll är skadlig för kooperationens utveckling.
Detta är, anser vi, en felaktig ståndpunkt.
Det är enbart genom att lita till den breda massan av fattiga bönder,
som förut bildade halvproletariatet, som arbetarklassen och kommunistiska
partiet i en socialistisk anda och medels det socialistiska systemet
kan grundligt omvandla hela systemet med småböndernas privata
ägande av produktionsmedlen och göra det relativt smidigt.
Annars kommer den att bli verkligt svår att genomföra. Ty
halvproletariatet på landsbygden håller mindre envist fast
vid systemet med småböndernas privata ägande och kan
lättare acceptera socialistisk omvandling. De flesta av dem har
nu blivit nya mellanbönder, men i jämförelse med de gamla
mellanbönderna, har flertalet (dvs med undantag av de nya välbärgade
mellanbönderna) en högre politisk medvetenhet och de drar
sig lätt till minnes sitt forna elände. Hos de lägre
skikten av de gamla mellanbönderna ligger dessutom ekonomisk status
och politisk inställning nära de lägre skiktens bland
de nya mellanbönderna och skiljer sig från de mellanbönders,
som är välbärgade eller ganska välbärgade,
dvs det övre skiktet av de nya och gamla mellanbönderna. Därför
måste vi under kooperationens utveckling ägna uppmärksamhet
åt:
1) de fattiga bönderna som fortfarande har svårigheter;
2) det lägre skiktet bland de nya mellanbönderna och
3) det lägre skiktet bland de gamla mellanbönderna.
Vi bör först leda dessa tre grupper av människor,
som lättare kan acceptera en socialistisk omvandling, till att
gå in i kooperativen grupp för grupp och från det ena
stadiet till det andra; dessutom bör vi bland dem utse ett visst
antal, som har högre politisk medvetenhet och större organisatorisk
förmåga, och utbilda dem till ryggrad i ledningen för
kooperativen och vara noga med att välja dem särskilt ur de
fattiga böndernas och de nya lägre mellanböndernas led.
Detta betyder inte att företa ytterligare en differentiering av
klasserna på landsbygden, utan är en fråga om politik
som måste behärskas av partiavdelningarna och av de kamrater
som sänts ut att vägleda arbetet under kooperationens utveckling
och som bör offentligen klargöras för bondemassorna.
Det betyder inte heller, att de välbärgade mellanbönderna
inte ska släppas in i kooperativen, vi menar blott att de ska släppas
in, när deras socialistiska medvetenhet blivit högre och när
de visar sig villiga att gå med och acceptera de fattiga böndernas
ledarskap (inklusive de nuvarande fattiga bönderna samt alla de
nya lägre mellanbönder som förr var fattigbönder),
och att vi inte med deras oxar och jordbruksredskap i tankarna bör
tvinga dem att gå med mot sin vilja. De som redan är med
i kooperativen och önskar stanna, bör tillåtas att bli
kvar. De som har ansökt om utträde, men efter övertalning
är villiga att stanna kvar, bör också få stanna.
Kooperativen kan organiseras även där produktionsmedlen är
ganska obetydliga, vilket har bevisats av de många kooperativ
som organiserats av fattiga bönder och lägre mellanbönder.
Dessutom menar vi inte, att inte en enda välbärgad mellanbonde
kan fungera som kader i ett kooperativ. Enskilda individer bland dem,
vilkas socialistiska medvetenhet är hög och som är rättvisa,
kompetenta och respekterade av flertalet av medlemmarna i kooperativet,
kan tjäna som kadrer. Emellertid måste den ledande ställningen
innehas av fattigbönderna (för att upprepa, de som nu är
fattiga bönder och alla de nya lägre mellanbönder, som
förut var fattiga bönder, vilka tillsammans utgör flertalet
eller det överväldigande flertalet av landsbygdsbefolkningen).
De bör utgöra ungefär två tredjedelar av hela medlemsantalet,
medan mellanbönderna (inklusive de gamla lägre mellanbönderna
och både de nya och gamla övre mellanbönderna) bör
utgöra omkring en tredjedel men inte mera. Vad den ledande principen
angår måste den vara politiken att kooperativen ska vara
till nytta för såväl fattiga bönder som mellanbönder,
och man får inte kränka någonderas intressen. Också
för den skull är det nödvändigt att de fattiga bönderna
har den ledande ställningen. I de kooperativ, där mellanbönderna
har ledningen, blir de fattiga bönderna vanligen knuffade åt
sidan och deras intressen kränks. Erfarenheterna från Kaoshans
socken i Changshas härad, provinsen Hunan, visar till fullo både
nödvändigheten och möjligheten att upprätta de fattiga
böndernas ledande ställning och att på denna grund fast
enas med mellanbönderna. De visar också faran av att inte
göra detta. Artikelns författare förstår till fullo
partilinjen. Den metod som användes var också riktig, nämligen,
att först genomföra den brådskande uppgiften att öka
produktionen och sedan upprätta de fattiga böndernas ledande
ställning och ledarskap. Resultatet är att de fattiga bönderna
håller huvudet högt, och att också mellanbönderna
med glatt mod accepterar deras ledarskap.
Författaren behandlar även ett annat ämne
av stor vikt, nämligen, är det bättre att upplösa
ett kooperativ, som befinner sig i oreda, än att söka reda
upp det hela och få det ut ur oredan och på en sund grundval?
Och är det möjligt att befästa ett sådant kooperativ?
Han visar på ett mycket övertygande sätt att vi inte
bör upplösa "111:e klasskooperativen" utan bör
gripa oss an med arbetet att reda upp dem. Om vi gör så,
är det helt möjligt för ett "III:e klasskooperativ"
att bli ett "I:a klasskooperativ". Detta är erfarenheten
från många orter runtom i landet, och är inte begränsat
till Kaoshans socken i Changshas härad.
FÖRORD TILL "EN ALLVARLIG LÄXA"[4]
September 1955
Livsblodet i allt ekonomiskt arbete är politiskt
arbete. Detta gäller alldeles särskilt i en tid då samhällssystemet
och det ekonomiska systemet genomgår grundläggande förändringar.
Den jordbrukskooperativa rörelsen har från första början
varit en hård ideologisk och politisk kamp. Inget kooperativ kan
upprättas utan att genomgå en sådan kamp. Innan ett
helt nytt samhällssystem kan byggas på det gamlas plats,
måste platsen sopas ren. Rester av gamla idéer, som återspeglar
det gamla systemet, kommer alltid att finnas kvar i människors
sinnen under lång tid, och försvinner inte lätt. Sedan
ett kooperativ har upprättats, måste det genomgå många
fler strider innan det kan befästas. Till och med då, kan
det falla samman i det ögonblick det slappnar av i sina bemödanden.
Sanlouszekooperativet i Hsiehyu härad, provinsen Shansi, höll
på att falla samman därför att det slappnade av just
efter det att det blivit starkt. Inte förrän den lokala partiavdelningen
hade kritiserat sina misstag, återupptagit masskolningen för
socialismen och mot kapitalismen och återupptagit sitt politiska
arbete, övervanns krisen och kooperativet kunde växa på
nytt. Bekämpandet av själviska, spontana tendenser till kapitalism
och befrämjandet av socialismens anda, som gör principen att
förbinda det kollektiva intresset med det individuella till en
norm för bedömning av alla ord och handlingar dessa är
de ideologiska och politiska garantierna för den gradvisa övergången
från den splittrade småbondehushållningen till den
kooperativa storhushållningen. Detta är en mödosam uppgift,
den måste genomföras konkret och omsorgsfullt i enlighet
med böndernas egen levande erfarenhet och inte på ett klumpigt
och förenklat sätt. Den bör utföras, inte isolerat
från våra ekonomiska åtgärder utan i samband
med dem. Vi har redan en ganska rik erfarenhet av detta slags arbete
i landsomfattande skala.
NOTER
[1] Det socialistiska uppsvinget
på Kinas landsbygd är ett arbete om den jordbrukskooperativa
rörelsen som utgavs av KKP:s Centralkommittés huvudkontor
under andra hälften av 1955. Den är en samling på 176
artiklar, som återspeglar läget inom den jordbrukskooperativa
rörelsen i olika delar av Kina, och är en guldgruva av erfarenheter
från alla sidor av rörelsen vid denna tid. Kamrat Mao Tsetung
tog direkt ansvar för redaktörskapet och skrev dels förordet
till boken, dels förord till 104 av artiklarna. Dessa förord
tjänade som en värdefull vägledning vid lösningen
av många problem i den jordbrukskooperativa rörelsen i Kina,
i det socialistiska uppbygget och partiarbetet.
[2] Socknen är Hsisu socken i Kunshans
härad, provinsen Kiangsu. Den hade totalt 677 hushåll. Två
kooperativ för jordbruksproducenter bildades våren 1954 och
ytterligare tio under hösten samma år. Under hösten
följande år växte antalet kooperativ till tretton, omfattande
89 procent av alla bondehushåll i socknen, och övergången
till kooperation på lägre stadium hade på detta sätt
i grunden genomförts.
[3] Denna artikel skildrar vad som hände
i byn Nantsuichuang, Anyangs härad, provinsen Honan. Ett kooperativ
för jordbruksproducenter bildades där nyårsdagen 1953.
Det var ett litet, fattigt kooperativ på arton hushåll,
och det mötte stora svårigheter i produktionen och att få
det att gå ihop. De välbärgade mellanbönderna hånade
det och sade: "De där trashankarna tror att de kan upprätta
ett kooperativ. Man har väl aldrig hört att en hönsfjäder
flugit upp till himlen!" Partiavdelningen sade: "Nåväl,
vi ska hålla ut. Vi ska se till att den här hönsfjädern
flyger rakt upp till himlen!" Kommunisterna och de andra medlemmarna
i kooperativet var optimister om kooperativet trots de många svårigheterna.
"Deras hjärtan slog som ett enda och de delade ljuvt och lett".
De välbärgade mellanbönderna i byn organiserade ett lag
för ömsesidig hjälp och planerade i hemlighet att "tävla"
med kooperativet. Men de förlorade tävlingen. Det året
fick kooperativet en anmärkningsvärd ökning i produktionen,
och medlemmarna ökade sina inkomster. Deras liv började förbättras.
Bönderna utanför kooperativet sade: "Det är inte
ett kooperativ för fattiga längre. Den där hönsfjädern
håller på att flyga rakt upp till himlen!" och de ansökte
ivrigt om inträde. Nästa höst var alla 88 familjerna
av fattig- och mellanbönder anslutna till kooperativet, dvs hela
byn utom fjorton familjer av godsägare, rika bönder och medlemmar
i två familjer som stod under övervakning på grund
av kriminell verksamhet.
[4] "En allvarlig läxa"
berättar vad som hände i Sanlouszes jordbrukskooperativ i
Hsiehyus (numera Yungchis) härad, Shansi. Detta kooperativ gick
bra under de första tre åren, men den spontana tendensen
till kapitalism utvecklades på grund av avslappning i det politiska
arbetet. Som ett resultat härav misslyckades kooperativet med att
uppfylla sin plan för ökad produktion under 1954, och medlemmarnas
inkomster sjönk avsevärt. Efter höstskörden stod
det på sammanbrottets rand. Först sedan detta fel rättats
till befästes kooperativet och började åter växa.
|
