|
Föreläsningar i ett forum i
Yenan om litteratur och konst
Maj 1942
INLEDNING
Den 2 maj 1942
Kamrater! Ni har inbjudits till detta forum i dag för
att utbyta idéer och granska förhållandet mellan litterärt
och konstnärligt arbete och revolutionärt arbete i allmänhet.
Vårt syfte är att säkerställa att den revolutionära
litteraturen och konsten följer en riktig utvecklingsväg och
ger bättre hjälp till det övriga revolutionära arbetet
för att underlätta störtandet av vår nations fiende
och genomförandet av den nationella befrielseuppgiften.
I vår kamp för det kinesiska folkets befrielse
finns olika fronter, däribland pennans och gevärets fronter,
de kulturella och militära fronterna. För att besegra fienden
måste vi i första hand lita till armén med gevär.
Men denna arme ensam är inte nog. Vi måste också ha
en kulturarmé - en sådan är absolut oumbärlig,
för att ena våra led och besegra fienden. Efter Fjärdemajrörelsen
har en sådan kulturarmé tagit form i Kina, och den har
hjälpt den kinesiska revolutionen, genom att den undan för
undan beskurit domänerna och försvagat inflytandet för
Kinas feodala kultur och compradorkultur, vilka tjänar den imperialistiska
aggressionen. För att bekämpa den nya kulturen kan de kinesiska
reaktionärerna nu endast "ställa upp kvantitet mot kvalitet".
Med andra ord, vad reaktionärerna har är pengar, och ehuru
de inte kan producera något gott kan de sätta in alla krafter
och producera i mängd. Litteraturen och konsten har allt sedan
Fjärdemajrörelsen utgjort ett viktigt och framgångsrikt
avsnitt av den kulturella fronten. Under det tioåriga inbördeskriget
växte den revolutionära litterära och konstnärliga
rörelsen starkt. Denna rörelse och det revolutionära
kriget gick bägge i samma allmänna riktning, men dessa två
broderarméer var inte förbundna i sitt praktiska arbete
emedan reaktionärerna hade avskurit dem från varandra. Sedan
försvarskriget mot Japan utbröt, har allt flera revolutionära
författare och konstnärer kommit till Yenan och våra
övriga antijapanska basområden, och detta är mycket
bra. Men därav följer inte nödvändigtvis att de,
i och med att de kommit till basområdena, redan helt smält
samman med folkmassorna här. De och massorna måste fullständigt
smälta samman, om vi ska kunna gå framåt i vårt
revolutionära arbete. Syftet med vårt möte i dag är
just att säkerställa, att litteratur och konst passar väl
in i hela den revolutionära maskinen såsom en beståndsdel
av denna, att de kan verka såsom mäktiga vapen för att
ena och fostra folket och för att angripa och förinta fienden,
och att de hjälper folket att som en man bekämpa fienden.
Vilka problem måste vi lösa för att uppnå detta
mål? Jag tror de är problemen om författarnas och konstnärernas
klasståndpunkt, deras inställning, deras publik, deras arbete
och deras studier.
Problemet om klasståndpunkten. Vår ståndpunkt
är proletariatets och folkmassornas. För medlemmar av kommunistiska
partiet innebär detta att hålla fast vid partiets ståndpunkt,
hålla fast vid partiandan och partiets politik. Finns det några
av våra litterära och konstnärliga arbetare, som fortfarande
missuppfattar eller inte klart förstår detta problem? Det
tror jag. Många av våra kamrater har ofta avvikit från
den riktiga ståndpunkten.
Problemet om inställningen. Av den ståndpunkt
man intar följer särskilda inställningar till särskilda
ting. Till exempel, ska man lovprisa eller avslöja? Detta är
en fråga om inställning. Vilken inställning är
önskvärd? Jag skulle vilja säga bägge. Frågan
är vem man har att göra med. Det finns tre slags människor:
fienden, våra allierade i enhetsfronten och vårt eget folk;
de senare är massorna och deras avantgarde. Var och en av dessa
tre fordrar en olika inställning från vår sida. Vad
fienden, det vill säga den japanska imperialismen och folkets alla
övriga fiender, angår, är det de revolutionära
författarnas och konstnärernas uppgift att avslöja deras
falskhet och grymhet och att samtidigt framhålla att deras nederlag
är oundvikligt, för att på så sätt uppmuntra
den antijapanska armén och folket att ståndaktigt och som
en man kämpa för att störta dem. Vad våra olika
allierade i enhetsfronten beträffar, bör vår inställning
vara en som innebär både förbund och kritik, och det
bör finnas olika slag av förbund och olika slag av kritik.
Vi stöder dem i deras motstånd mot Japan och lovordar dem
för varje framgång. Men om de inte är aktiva i försvarskriget,
bör vi kritisera dem. Om någon bekämpar kommunistiska
partiet och folket och slår in på reaktionens väg,
kommer vi att bestämt bekämpa honom. Folkmassorna, deras arbete
och kamp, deras armé och deras parti bör vi förvisso
lovorda. Även folket har sina brister. Bland proletariatet finns
många som har småborgerliga idéer kvar, medan såväl
bönderna som småbourgeoisin i städerna hyser efterblivna
idéer. Dessa är bördor, som hindrar dem i deras kamp.
Vi bör vara tålmodiga och ägna lång tid åt
att fostra dem och hjälpa dem att kasta av sig dessa bördor
och att bekämpa sina brister och misstag så att de kan rycka
fram med stora steg. De har format om sig själva i kampen eller
är i färd med att göra det, och vår litteratur
och konst bör ge en bild av denna process. Så länge
de inte håller fast vid sina fel, bör vi inte uppehålla
oss vid deras negativa sida och följaktligen göra misstaget
att förlöjliga dem eller, än värre, vara fientliga
emot dem. Vad vi skriver bör hjälpa dem att enas, att göra
framsteg, att sträva framåt som en man, att lägga av
det som är efterblivet och utveckla det som är revolutionärt
och bör absolut inte verka i motsatt riktning.
Problemet om publiken, det vill säga för
vem skapas våra litterära och konstnärliga arbeten.
I gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia[1]
och i de antijapanska baserna i norra och mellersta Kina är detta
problem ett annat än i kuomintangområdena och skiljer sig
ännu mera från vad det var i Shanghai före försvarskriget.
Under shanghaiperioden utgjordes den revolutionära litteraturens
och konstens publik huvudsakligen av en grupp av studerande, kontorister
och affärsbiträden. Efter försvarskrigets utbrott blev
publiken i kuomintangområdena något bredare, men den bestod
fortfarande i huvudsak av samma slags folk emedan regeringen där
hindrade arbetarna, bönderna och soldaterna att få tillgång
till revolutionär litteratur och konst. I våra basområden
är läget ett helt annat. Här består de litterära
och konstnärliga verkens publik av arbetare, bönder, soldater
och revolutionära kadrer. Det finns studerande i basområdena
också, men de skiljer sig från de studerande av den gamla
typen. De är antingen förutvarande eller blivande kadrer.
Kadrerna av alla typer, kämparna i armén, arbetarna på
fabrikerna och bönderna i byarna, vill, när de väl blivit
läskunniga, allesammans ha böcker och tidningar att läsa,
och de som inte är läskunniga vill se pjäser och operor,
titta på teckningar och målningar, sjunga sånger och
höra musik. De utgör publiken för våra litterära
och konstnärliga verk. Ta enbart kadrerna. Tro inte att de är
få, de är många fler till antalet än läsarna
av någon bok som utges i kuomintangområdena. Där uppgår
en upplaga vanligtvis bara till tvåtusen exemplar, och till och
med tre upplagor blir inte mer än sammanlagt sextusen. Men vad
kadrerna i basområdena beträffar, finns enbart i Yenan över
tiotusen som läser böcker. Många av dem är dessutom
stålsatta revolutionärer sedan många år. De har
kommit från alla delar av landet och kommer att gå ut i
arbete på skilda orter så det är mycket viktigt att
bedriva bildningsarbete bland dem. Våra litterära och konstnärliga
arbetare måste i det avseendet utföra ett bra arbete.
Eftersom publiken för vår litteratur och
konst består av arbetare, bönder och soldater och av deras
kadrer, uppkommer problemet att väl förstå och känna
dem. Ganska mycket arbete måste göras för att förstå
och känna dem väl, för att förstå och väl
känna alla de olika slagen av människor och allt som förekommer
i parti- och regeringsorganisationerna, i byarna och fabrikerna, i Åttonde
routearmén och Nya fjärde armén. Våra författare
och konstnärer har sitt litterära och konstnärliga arbete
att utföra, men deras främsta uppgift är att väl
förstå och känna folk. Hur har det i detta avseende
stått till med våra författare och konstnärer?
Jag skulle vilja säga att de har brustit i kännedom och förståelse.
De har varit som "en hjälte utan plats att visa sitt mannamod
på". Vad betyder det att brista i kännedom? Att inte
känna människor väl. Författarna och konstnärerna
har inte god kännedom vare sig om dem de skildrar eller om sin
publik. Det händer även att de knappast känner dem alls.
De känner inte arbetarna väl, känner inte bönderna
väl, känner inte soldaterna väl och känner inte
kadrerna väl heller. Vad betyder det att brista i förståelse?
Att inte förstå språket, det vill säga att inte
vara välbekant med massornas rika, livfulla språk. Eftersom
många författare och konstnärer isolerar sig från
massorna och för ett innehållslöst liv, är de naturligtvis
obevandrade i massornas språk. Följaktligen inte bara saknar
språket i deras arbeten krydda utan innehåller ofta obestämbara
uttryck som de själva myntat och som står i strid med folkets
språkbruk. Många kamrater är begivna på att tala
om en "masstil". Men vad betyder det egentligen? Det betyder
att våra författares och konstnärers tankar och känslor
bör vara sammansvetsade med arbetar-, bonde- och soldatmassornas.
För att uppnå denna sammansvetsning bör de samvetsgrant
tillägna sig massornas språk. Hur kan ni tala om litterärt
och konstnärligt skapande, om ni till och med finner massornas
språk till större delen obegripligt? Med "en hjälte
utan plats att visa sitt mannamod på" menar vi, att er samling
av stora sanningar inte uppskattas av massorna. Ju mer ni bemödar
er att inför massorna framstå som veteraner och spela "hjältar",
ju mer ni anstränger er att prångla ut sådan smörja
till massorna, desto mindre hågade är de att godta den. Om
ni vill att massorna ska förstå er, om ni vill vara ett med
massorna, måste ni besluta er för att genomgå en lång
och till och med smärtsam härdningsprocess. Jag borde kanske
nämna hur mina egna känslor förändrades. Jag började
livet som studerande och lade mig i skolan till med en studerandes sätt.
Jag ansåg det då under min värdighet att utföra
minsta lilla fysiska arbete, till exempel, att bära mitt eget bagage
i närvaro av mina medstuderande, som inte förmådde att
bära någonting vare sig på axlarna eller i händerna.
Vid den tiden kände jag det såsom om de intellektuella var
de enda rena människorna i världen medan arbetarna och bönderna,
jämförda med dem, var smutsiga. Jag hade ingenting emot att
bära kläder tillhörande andra intellektuella, vilka jag
trodde vara rena, men jag ville inte ta på mig kläder som
tillhörde en arbetare eller en bonde, eftersom jag trodde dem vara
smutsiga. Men sedan jag blev revolutionär och levde tillsammans
med arbetare och bönder och med soldater ur den revolutionära
armen, lärde jag småningom att känna dem väl och
de lärde också småningom att känna mig väl.
Det var då och först då som jag i grunden förändrade
de borgerliga och småborgerliga känslor som inympats i mig
i de borgerliga skolorna. Jag kom att känna att de icke omgestaltade
intellektuella var orena jämförda med arbetarna och bönderna,
och att, när allt kom omkring, arbetarna och bönderna var
de renaste människorna och att de, även om deras händer
var smutsiga och deras fötter nedsmorda med dynga, i verkligheten
var renare än de borgerliga och småborgerliga intellektuella.
Detta är vad som menas med en förändring i känslorna,
en förändring från en klass till en annan. Om våra
författare och konstnärer, som kommer från intelligentsian,
vill att deras arbeten ska bli väl mottagna av massorna, måste
de förändra och omvandla sitt tänkande och sina känslor.
Utan en sådan förändring, utan en sådan omvandling
kan de inte göra någonting bra och kommer att vara missanpassade.
Det sista problemet är studier, varmed jag menar
studier av marxismen-leninismen och av samhället. En var som betraktar
sig som en revolutionär marxistisk författare, och särskilt
en var författare, som är medlem av kommunistiska partiet,
måste ha kunskap om marxismen-leninismen. För närvarande
saknas emellertid hos en del kamrater de grundläggande marxistiska
uppfattningarna. Det är till exempel en grundläggande marxistisk
uppfattning att varat bestämmer medvetandet, att klasskampens och
den nationella kampens objektiva verklighet bestämmer våra
tankar och känslor. En del av våra kamrater vänder emellertid
upp och ned på detta förhållande och hävdar att
allt bör utgå från "kärlek". Vad kärlek
angår, kan det i ett klassamhälle endast finnas klasskärlek.
Men dessa kamrater söker en kärlek, som går över
klassgränserna, en abstrakt kärlek och även en abstrakt
frihet, en abstrakt sanning, en abstrakt mänsklig natur osv. Detta
visar att dessa kamrater blivit mycket starkt påverkade av bourgeoisin.
De bör grundligt frigöra sig från denna påverkan
och anspråkslöst studera marxismen-leninismen. Det är
riktigt att författare och konstnärer ska studera litterärt
och konstnärligt skapande, men marxismen-leninismens vetenskap
måste studeras av alla revolutionärer, författare och
konstnärer inte undantagna. Författare och konstnärer
bör studera samhället, det vill säga, de bör studera
de olika klasserna i samhället, deras respektive villkor och ömsesidiga
förhållanden, deras fysionomi och psykologi. Först då
vi har ett riktigt grepp om allt detta, kan vi ha en litteratur och
en konst som är innehållsrik och rätt orienterad.
Jag tar i dag upp dessa problem bara för att introducera dem. Jag
hoppas att ni allesammans ska uttrycka era åsikter såväl
om dem som om alla med dem sammanhängande problem.
SLUTORD
Den 23 maj 1942
Kamrater! Vårt forum har denna månad hållit
tre möten. I vårt sökande efter sanningen har vi genomfört
livliga debatter i vilka dussintals partikamrater och icke partianslutna
kamrater har talat, skalat fram problemen och gjort dem mera påtagliga.
Detta kommer, tror jag, att vara till stort gagn för hela den litterära
och konstnärliga rörelsen.
Då vi diskuterar ett problem, bör vi utgå
från verkligheten och inte från definitioner. Vi skulle
använda en galen metod, om vi först ur läroböcker
sökte fram definitioner rörande litteratur och konst och därefter
använde dessa till att fastställa de vägledande principerna
för våra dagars litterära och konstnärliga rörelse
och för bedömningen av de olika meningar och kontroverser
som uppstår i dag. Vi är marxister, och marxismen lär,
att då vi tar upp ett problem, bör vi utgå från
objektiva fakta, inte från abstrakta definitioner, och att vi
bör dra våra vägledande principer, vår politik
och våra åtgärder ur en analys av dessa fakta. Vi bör
göra likadant i den diskussion vi nu för om litterärt
och konstnärligt arbete.
Vilka är fakta för närvarande? Fakta
är: försvarskriget mot Japan som Kina utkämpat i fem
år; det världsomfattande antifascistiska kriget; Kinas storgodsägarklass'
och storbourgeoisis vacklan i försvarskriget och deras politik
för despotiskt undertryckande av folket; den revolutionära
rörelse som pågått inom litteraturen och konsten sedan
Fjärdemajrörelsen--dess stora bidrag till revolutionen under
de sista tjugotre åren och dess många brister; Åttonde
routearméns och Nya fjärde arméns antijapanska demokratiska
basområden och att ett stort antal författare och konstnärer
där förenats med dessa arméer och med arbetarna och
bönderna; skillnaden såväl ifråga om omgivning
som uppgifter mellan de författare och konstnärer som befinner
sig i basområdena och de som befinner sig i kuomintangområdena,
och slutligen de tvistefrågor rörande litteratur och konst
som uppstått i Yenan och de övriga antijapanska basområdena.
Dessa är de aktuella, obestridliga fakta, och i ljuset från
dem har vi att överväga våra problem.
Vad är då sakens kärna? Enligt min
mening består den huvudsakligen i problemen att arbeta för
massorna och hur man ska arbeta för massorna. Om dessa två
problem inte löses eller inte blir riktigt lösta, kommer våra
författare och konstnärer att vara illa anpassade till sin
omgivning och sina uppgifter och bli ställda inför en rad
yttre och inre svårigheter. Mina avslutande anmärkningar
kommer att koncentreras på dessa bägge problem och även
beröra några med dem närbesläktade.
I
Det första problemet är: litteratur och konst
för vem?
Detta problem har marxisterna, särskilt Lenin,
löst för länge sen. Så långt tillbaka i tiden
som 1905 framhöll Lenin eftertryckligt att vår litteratur
och konst bör "tjäna ... det arbetande folkets miljoner
och tiotals miljoner".[2] För kamrater som sysslar med litterärt
och konstnärligt arbete i de antijapanska basområdena kanske
det vill synas att detta problem redan är löst och inte kräver
ytterligare diskussion. Så är i verkligheten inte fallet.
Många kamrater har inte funnit en klar lösning. Följaktligen
är det oundvikligt att deras känslor, deras arbeten, deras
handlingar och deras åsikter om litteraturens och konstens vägledande
principer, stått mer eller mindre i strid med massornas och den
praktiska kampens behov. Bland de många kulturmänniskor,
författare, konstnärer och andra litterära och konstnärliga
arbetare som tillsammans med kommunistiska partiet, Åttonde routearmén
och Nya fjärde armén deltar i den stora befrielsekampen,
kan naturligtvis finnas ett fåtal karriärister, som är
med oss endast till en tid, men det övervägande flertalet
arbetar energiskt för den gemensamma saken. Genom att förlita
oss på dessa kamrater har vi uppnått en hel del inom litteraturen,
dramatiken, musiken och de sköna konsterna. Många av dessa
författare och konstnärer har börjat sitt arbete efter
försvarskrigets utbrott. Många andra utförde en mängd
revolutionärt arbete före kriget, utstod många svårigheter
och påverkade genom sin verksamhet och sina arbeten stora folkmassor.
Varför säger vi då att det även bland dessa kamrater
finns en del, som inte nått fram till en klar lösning av
problemet om vem litteraturen och konsten är till för? Är
det tänkbart att det ännu finns några som hävdar
att den revolutionära litteraturen och konsten inte är till
för folkets massor utan för exploatörerna och förtryckarna?
Det finns förvisso litteratur och konst som är
till för exploatörerna och förtryckarna. Litteratur och
konst för godsägarklassen är feodal litteratur och konst.
Sådan var den härskande klassens litteratur och konst under
Kinas feodala era. Och ända intill denna dag har litteratur och
konst av detta slag alltjämt ett avsevärt inflytande i Kina.
Litteratur och konst för bourgeoisin är borgerlig litteratur
och konst. Sådana människor som Liang Shih-chiu,[3] som Lu
Hsun kritiserade, talar om litteratur och konst såsom stående
över klasserna, men i verkligheten håller de fast vid borgerlig
litteratur och konst och bekämpar proletär litteratur och
konst. Sedan finns det litteratur och konst som tjänar imperialisterna
- till exempel Chou Tso-jens, Chang Tzu-pings[4] och deras gelikars arbeten
- och som vi kallar för förrädarlitteratur och förrädarkonst.
Hos oss är litteraturen och konsten till för folket, men inte
för någon av de nyssnämnda grupperna. Vi har sagt att
Kinas nya kultur under nuvarande skede är de av proletariatet ledda
folkmassornas antiimperialistiska och antifeodala kultur. Allt som verkligen
hör massorna till måste i dag nödvändigtvis ledas
av proletariatet. Allt det som står under bourgeoisins ledning
kan omöjligen höra massorna till. Detsamma gäller naturligtvis
den nya litteratur och konst, som ingår i den nya kulturen. Vi
bör överta det rika arvet och de goda traditionerna inom litteratur
och konst, som lämnats oss från gångna tider i Kina
och främmande länder, men syftet måste likväl vara
att tjäna folkets massor. Inte heller vägrar vi att använda
det förgångnas litterära och konstnärliga former,
men i våra händer blir dessa gamla former, sedan de omdanats
och genomsyrats av nytt innehåll, också något revolutionärt
i folkets tjänst.
Vilka är då folkets massor? De bredaste
folkgrupperna,, som utgör mer än 90 procent av hela vår
befolkning, är arbetarna, bönderna, soldaterna och städernas
småbourgeoisi. Därför är vår litteratur och
konst i första hand avsedda för arbetarna, den klass som leder
revolutionen. I andra hand är de avsedda för bönderna,
de talrikaste och mest orubbliga av våra bundsförvanter i
revolutionen. I tredje hand är de avsedda för de beväpnade
arbetarna och bönderna, nämligen för Åttonde routearmén
och Nya fjärde armén och folkets övriga väpnade
förband, vilka utgör det revolutionära krigets huvudstyrkor.
I fjärde hand är de avsedda för de arbetande massorna
av städernas småbourgeoisi och de småborgerliga intellektuella,
som bägge också är våra bundsförvanter i
revolutionen och i stånd till långvarigt samarbete med oss.
Dessa fyra grupper av människor utgör den kinesiska nationens
överväldigande flertal, folkets bredaste massor.
Vår litteratur och vår konst ska vara avsedd
för de fyra grupper av människor som jag nämnt. För
att tjäna dem måste vi intaga proletariatets klasståndpunkt
och inte småbourgeoisins. Författare, som klänger sig
fast vid en individualistisk, småborgerlig ståndpunkt, kan
i dag inte i sanning tjäna massorna av revolutionära arbetare,
bönder och soldater. Dessa författares intresse är huvudsakligen
inriktat på ett litet antal småborgerliga intellektuella.
Och här har vi det avgörande skälet till att en del av
våra kamrater är ur stånd att riktigt lösa problemet
"för vem?" Då jag säger detta, avser jag inte
teorin. I teorin eller i ord finns det ingen enda i våra led,
som betraktar massorna av arbetare, bönder och soldater såsom
mindre betydelsefulla än de småborgerliga intellektuella.
Jag avser praktiken, handlingarna. Betraktar de i praktiken, i handling,
de småborgerliga intellektuella såsom betydelsefullare än
arbetarna, bönderna och soldaterna? Jag tror att de gör det.
Många kamrater intresserar sig för att studera de småborgerliga
intellektuella och analysera deras psykologi, och de koncentrerar sig
på att porträttera dessa intellektuella och ursäkta
eller försvara deras brister i stället för att väg
leda de intellektuella till att ansluta sig till dem för att närma
sig massorna av arbetare, bönder och soldater, deltaga i massornas
praktiska kamp, porträttera och fostra massorna. Många kamrater,
som kommer från småbourgeoisin och själva är intellektuella,
söker vänner endast bland de intellektuella och koncentrerar
sig på att studera och skildra dem. Sådana studier och skildringar
är på sin plats, om de görs från proletär
ståndpunkt. Men det är inte så de görs, i varje
fall inte helt så. Kamraterna tar småbourgeoisins ståndpunkt
och utför arbeten som uttrycker småbourgeoisins egen inställning,
vilket framgår av ett ganska stort antal litterära och konstnärliga
verk. Ofta visar de gentemot de intellektuella av småborgerlig
härkomst en innerlig sympati, vilken går så långt
som till sympati för och även lovprisande av deras brister.
A andra sidan förstår och studerar dessa kamrater inte massorna
av arbetare, bönder och soldater, vilka de sällan kommer i
kontakt med, har inga intima vänner bland dem och är inte
skickliga att porträttera dem. När de skildrar dem, är
kläderna arbetande människors kläder men ansiktena är
småborgerliga intellektuellas. I vissa avseenden tycker de om
arbetarna, bönderna och soldaterna och de kadrer, som härstammar
från dem. Men det händer att de inte tycker om dem, och i
vissa avseenden gillar de dem inte. De tycker varken om deras känslor,
deras sätt eller deras spirande litteratur och konst (väggtidningarna,
väggmålningarna, folksångerna, folksagorna osv). Ibland
tycker de även om dessa ting, men det är då de är
på jakt efter något nytt, någonting som de kan pryda
sina egna verk med eller också efter vissa drag av efterblivenhet.
Vid andra tillfällen visar de öppet förakt för dessa
ting och är partiska till förmån för det som hör
de småborgerliga intellektuella eller till och med bourgeoisin
till. Dessa kamrater står med bägge fötterna på
de småborgerliga intellektuellas sida eller, för att säga
det litet elegantare, i deras själs innersta består fortfarande
den småborgerliga intelligentsians kungadöme. Sålunda
har de ännu inte löst eller inte klart löst problemet
"för vem?". Detta gäller inte blott nykomlingar
i Yenan; även bland de kamrater, som legat vid fronten och arbetat
i våra basområden samt i Åttonde routearmén
och Nya fjärde armen under flera år, finns många som
inte löst detta problem fullständigt. Det krävs lång
tid, åtminstone åtta eller tio år för att lösa
det riktigt grundligt. Men hur lång tid det än må ta,
måste vi lösa det och lösa det otvetydigt och grundligt.
Våra litterära och konstnärliga arbetare måste
genomföra denna uppgift och ändra sin ståndpunkt. De
måste undan för undan gå över till arbetarnas,
böndernas och soldaternas sida, till proletariatets sida, genom
att bege sig in i deras mitt och in i den praktiska kampen och genom
studier av marxismen och samhället. Endast på detta sätt
kan vi få en litteratur och en konst, som verkligen är till
för arbetarna, bönderna och soldaterna, en sant proletär
litteratur och konst.
Frågan om "för vem?" är en
grundfråga, den är en principfråga. Kontroverserna
och meningsmotsättningarna, den strid och oenighet som i det förgångna
uppstod mellan en del kamrater gällde inte denna principiella grundfråga
utan andrahandsfrågor och till och med frågor som inte berörde
några principer. I denna principfråga har det emellertid
knappast funnits några meningsskiljaktigheter alls mellan de bägge
kämpande sidorna, och de har visat sig nästan fullständigt
överens; de är bägge i viss mån böjda för
att se ned på arbetarna, bönderna och soldaterna och att
skilja sig från massorna. Jag säger "i viss mån",
därför att dessa kamrater allmänt talat inte ser ned
på arbetarna, bönderna och soldaterna och skiljer sig från
massorna på samma sätt som Kuomintang. Tendensen finns där
likväl. Därest inte detta grundproblem löses, blir många
andra problem svåra att lösa. Ta till exempel sekterismen
inom författar- och konstnärskretsar. Detta är också
en principfråga, men sekterismen kan utplånas endast genom
att man för fram och samvetsgrant tillämpar parollerna: "För
arbetarna och bönderna!", "För Åttonde routearmén
och Nya fjärde armén!" samt "Gå ut till
massorna!" I annat fall kan problemet om sekterismen aldrig lösas.
Lu Hsun sade en gång:
Ett gemensamt mål är en förutsättning
för en enhetsfront ... Faktum att vår front inte är
enad visar, att vi inte förmått att enas om våra
mål och att vissa människor arbetar endast för små
grupper eller faktiskt bara för sig själva. Om vi alla sätter
som mål att tjäna arbetarnas och böndernas massor,
kommer vår front självfallet att bli enad.[5]
Problemet existerade vid den tiden i Shanghai, nu existerar
det även i Chungking. På dessa orter kan problemet knappast
bli grundligt löst därför att de härskande där
förtrycker de revolutionära författarna och konstnärerna
och vägrar dem friheten att gå ut bland arbetarnas, böndernas
och soldaternas massor. Här hos oss är läget ett helt
annat. Vi uppmuntrar revolutionära författare och konstnärer
att verka för att skapa intima kontakter med arbetarna, bönderna
och soldaterna, vi ger dem full frihet att gå ut bland massorna
och full frihet att skapa en verkligt revolutionär litteratur och
konst. Här hos oss närmar sig därför problemet sin
lösning. Men en näraliggande lösning är inte detsamma
som en fullständig och genomgripande lösning. Vi måste,
såsom vi sagt, studera marxismen och studera samhället, just
för att uppnå en fullständig och genomgripande lösning.
Med marxismen menar vi den levande marxismen, som spelar en verksam
roll i massornas liv och kamp, inte marxism i ord. Då marxism
i ord förvandlats till marxism i det verkliga livet, finns det
ingen sekterism mer. Då är inte endast problemet om sekterismen
utan också många andra problem lösta.
II
Efter att ha avgjort frågan om vem vi ska tjäna,
kommer vi till nästa fråga, hur vi ska tjäna. Ska vi,
som några av våra kamrater uttrycker saken, ägna oss
åt att höja nivån eller ska vi ägna oss åt
att popularisera?
Tidigare hände att några kamrater i viss
eller till och med allvarlig utsträckning förringade och försummade
populariseringen och lade allt för stor vikt vid standardhöjningen.
Man bör lägga vikt vid att höja standarden, men att göra
det ensidigt och uteslutande, att lägga överdriven vikt därvid,
är ett misstag. Bristen på en klar lösning av problemet
"för vem?", som jag nyss berörde, kommer till uttryck
också i detta sammanhang. Eftersom dessa kamrater inte är
klara över frågan "för vem?", har de ingen
riktig norm för den "standardhöjning" och "popularisering",
som de talar om, och är naturligtvis ännu mindre i stånd
att hitta det riktiga förhållandet mellan dessa bägge
ting. Eftersom vår litteratur och konst huvudsakligen är
avsedda för arbetarna, bönderna och soldaterna, betyder "popularisering"
att popularisera bland arbetare, bönder och soldater, och "standardhöjning"
innebär att avancera från deras nuvarande nivå. Vad
bör vi popularisera bland dem? Bör vi popularisera vad den
feodala godsägarklassen behöver och beredvilligt kan acceptera?
Bör vi popularisera vad bourgeoisin behöver och beredvilligt
kan acceptera? Bör vi popularisera vad de småborgerliga intellektuella
behöver och beredvilligt kan acceptera? Nej, inget av allt detta
duger. Vi bör popularisera endast vad arbetarna, bönderna
och soldaterna behöver och beredvilligt kan acceptera. Före
uppgiften att fostra arbetarna, bönderna och soldaterna står
följaktligen uppgiften att lära av dem. Detta är ännu
mera sant då det gäller standardhöjningen. Man måste
ha en grund från vilken höjningen ska ske. Ta en hink vatten,
till exempel, varifrån ska den höjas, om inte från
marken? Den svävar väl inte någonstans mitt i luften?
Från vilken grund ska då litteraturen och konsten höjas?
Från de feodala klassernas grund? Från bourgeoisins grund?
Från de småborgerliga intellektuellas grund? Nej, inte från
någon av dessa, endast från arbetar-, bonde- och soldatmassornas
grund. Detta betyder ingalunda att man ska höja arbetarna, bönderna
och soldaterna till de feodala klassernas, bourgeoisins eller de småborgerliga
intellektuellas "höjder". Det betyder att man ska höja
litteraturens och konstens nivå i den riktning i vilken arbetarna,
bönderna och soldaterna själva rycker fram, i den riktning
i vilken proletariatet rycker fram. Här kommer åter igen
uppgiften att lära av arbetarna, bönderna och soldaterna.
Endast genom att utgå från arbetarna, bönderna och
soldaterna kan vi få en riktig uppfattning om standardhöjningen
och
populariseringen och hitta det riktiga förhållandet mellan
dessa bägge ting.
Vad är, när allt kommer omkring, källan
till all litteratur och konst? Litterära och konstnärliga
arbeten är, i sin egenskap av ideologiska former, produkter av
den mänskliga hjärnans återspegling av livet i ett givet
samhälle. Revolutionär litteratur och konst är produkter
av återspeglingar av folkets liv i revolutionära konstnärers
och författares hjärnor. Folkets liv är alltid en råmaterialfyndighet
för litteratur och konst, material i dess naturliga form, material
som är obearbetat, men synnerligen levande, rikt och grundläggande.
Det kommer all litteratur och konst att verka bleka vid en jämförelse.
Det skänker litteraturen och konsten en outtömlig källa,
dess enda källa. Det är den enda källan, ty det kan inte
finnas någon annan. Någon kan fråga, om det inte finns
en annan källa i böcker, i forna tiders och främmande
länders konst och litteratur? I verkligheten är de litterära
och konstnärliga arbeten som utförts i förgången
tid inte en källa utan en flod. De skapades av våra föregångare
och utlänningarna av det litterära och konstnärliga råmaterial
som de fann i folkets liv på sin tid och sin ort. Vi måste
överta allt det värdefulla i vårt litterära och
konstnärliga arv, kritiskt tillgodogöra oss det som kan vara
oss till nytta och använda detta som föredömen när
vi själva skapar verk av det litterära och konstnärliga
råmaterialet i folkets liv i vår egen tid och på vår
egen ort. Det gör en skillnad om man har eller saknar dylika föredömen,
det är skillnaden mellan det ofullgångna och det fulländade,
mellan det grovhuggna och det förfinade, mellan låg och hög
nivå och mellan långsamt och snabbt arbete. Därför
får vi under inga förhållanden försmå arvet
från de gamle och från utlänningarna eller vägra
att lära av dem, även om deras verk hör de feodala eller
borgerliga klasserna till. Men övertagandet av arven och deras
användning som föredömen får aldrig ersätta
vårt eget skapande arbete, ty detta kan inte ersättas av
någonting. Okritisk överföring eller kopiering från
de gamle och utlänningarna är den sterilaste och skadligaste
dogmatism inom litteraturen och konsten. Kinas revolutionära författare
och konstnärer, dessa lovande författare och konstnärer,
måste gå ut bland massorna. De måste under en lång
tid oreserverat och helhjärtat bege sig ut bland arbetare-, bonde-
och soldatmassorna, bege sig dit där striden står som hetast,
bege sig till den enda källan, den största och rikaste källan,
för att iaktta, uppleva, studera och analysera alla de olika slagen
av människor, alla klasser, alla massor, livets och kampens alla
livfulla mönster, allt litteraturens och konstens råmaterial.
Endast då kan de gå vidare till skapande arbete. I annat
fall har ni ingenting att arbeta med, och ni blir ingenting annat än
det slags humbugsförfattare och dito konstnärer, som Lu Hsun
i sitt testamente så allvarligt varnade sin son mot att bli.[6]
Ehuru människans samhälleliga liv är
litteraturens och konstens enda källa och är ojämförligt
livfullare och innehållsrikare än dessa, är folket inte
tillfredsställt med livet ensamt utan kräver också litteratur
och konst. Varför? Därför att, medan bägge är
sköna, kan och bör livet, sådant det återspeglas
i litterära och konstnärliga arbeten, befinna sig på
ett högre plan, vara mer intensivt, mera koncentrerat, mera typiskt,
närmare idealet och därför mera allmängiltigt än
verkligt vardagsliv. Revolutionär litteratur och konst bör
skapa en mängd olika gestalter ur det verkliga livet och hjälpa
massorna att driva historien framåt. Det förekommer, till
exempel, att människor lider av hunger, köld och förtryck,
och å andra sidan förekommer det att den ena människan
exploaterar och förtrycker den andra. Dessa fakta möter man
överallt, och folk betraktar dem som alldagliga. Författare
och konstnärer koncentrerar dylika vardagliga företeelser,
förkroppsligar motsättningarna och kampen inom dem och skapar
verk som väcker massorna, eldar dem med entusiasm och sporrar dem
att enas och kämpa för att förvandla sin omgivning. Utan
sådan litteratur och konst kunde denna uppgift inte genomföras,
i varje fall inte så snabbt och effektivt.
Vad menas med att popularisera och höja standarden
på litterära och konstnärliga arbeten? Vilket är
förhållandet mellan dessa båda uppgifter? Populära
verk är enklare och lättfattligare och tas i dag därför
mera beredvilligt emot av folkets breda massor. Verk av högre kvalitet,
som är mera förfinade, är svårare att skapa och
sprids för närvarande i allmänhet inte så lätt
och snabbt bland massorna. Problemet, som möter arbetarna, bönderna
och soldaterna, är detta: de är nu inbegripna i en bitter
och blodig kamp med fienden, men är, som ett resultat av de feodala
och borgerliga klassernas mångåriga herravälde, analfabeter
och oskolade, och därför kräver de ivrigt en vittomfattande
upplysningskampanj, skolning och litterära och konstnärliga
verk, som fyller deras mest trängande behov och som är lättfattliga,
för att stegra deras entusiasm i kampen och tro på seger,
stärka deras enhet och hjälpa dem att som en man bekämpa
fienden. Vad de främst behöver är inte "ytterligare
blomster på brokaden" utan "bränsle i snöväder".
Under nu rådande förhållanden är därför
populariseringen den mest trängande uppgiften. Det är fel
att förringa eller försumma populariseringen.
Icke dess mindre kan ingen hård och fast linje
dras mellan popularisering och standardhöjning. Det är inte
blott möjligt att också nu popularisera en del arbeten av
högre kvalitet, men de breda massornas kulturella nivå stiger
oavbrutet. Om populariseringen för alltid står kvar på
samma nivå, och samma slags material levereras månad efter
månad och år efter år, alltid samma "lille vallpojke"[7]
och samma "man, hand, mun, kniv, ko, get",[8]
kommer då inte uppfostrarna och de som uppfostras att ständigt
stå och stampa på samma fläck? Vad skulle det vara
för mening med dylik popularisering? Folket kräver popularisering
och därefter högre standard. De kräver högre standard
månad för månad och år för år. Här
betyder popularisering att popularisera för folket, och standardhöjning
betyder att höja nivån för folket. Och denna höjning
sker inte från mitt i luften eller bakom stängda dörrar,
utan är höjning på grundval av popularisering. Denna
höjning bestäms av populariseringen och vägleder samtidigt
denna. I Kina som helhet betraktat är revolutionens och den revolutionära
kulturens utveckling ojämn och sprids efter hand. Medan det på
en ort förekommer popularisering och därefter höjning
på grundval av denna, har populariseringen inte ens börjat
på andra orter. Följaktligen kan goda erfarenheter från
en ort, av hur populariseringen leder till högre standard, tillämpas
på andra orter och tjäna som vägledning för populariseringen
och standardhöjningen där, och på det sättet bespara
oss många krökar och bukter längs vägen. Ser vi
på världen så kan främmande länders goda
erfarenheter och särskilt den sovjetiska erfarenheten också
tjäna oss som vägledning. Hos oss är därför
standardhöjningen grundad på populariseringen medan populariseringen
vägleds av standardhöjningen. Just av det skälet är
det populariseringsarbete vi talar om alls inte ett hinder för
standardhöjning, utan ger i stället grundvalen för arbetet
med att höja standarden, vilket vi nu utför i begränsad
omfattning, och förbereder de nödvändiga betingelserna
för att vi i framtiden ska kunna höja standarden i en mycket
bredare omfattning.
Vid sidan om den standardhöjning som direkt tillgodoser
massornas behov, finns det en, som indirekt tillgodoser deras behov,
nämligen den standardhöjning som behövs för kadrerna.
Kadrerna utgör massornas framskridna element och har i allmänhet
fått mera skolning; litteratur och konst på högre nivå
är en nödvändighet för dem. Det skulle vara fel
att bortse härifrån. Allt som görs för kadrerna,
görs också för massorna, ty det är endast genom
kadrerna vi kan fostra och vägleda massorna. Om vi handlar i strid
häremot, om det vi ger kadrerna inte kan hjälpa dem att fostra
och vägleda massorna, då kommer vårt arbete för
att höja standarden att vara som att skjuta i blindo och kommer
att avvika från den grundläggande principen att tjäna
folkets massor.
För att sammanfatta: genom de revolutionära
författarnas och konstnärernas skapande arbete ges det råmaterial
som finns i folkets liv den ideologiska formen av litteratur och konst,
som tjänar folkets massor. Häri innefattas den mera avancerade
litteraturen och konsten, som utvecklats på grundval av den elementära
litteraturen och konsten och som begärs av de sektioner av massorna,
vilkas nivå höjts, eller mera omedelbart av kadrerna bland
massorna. Innesluten häri är också den elementära
litteratur och konst som omvänt vägleds av den mera avancerade
litteraturen och konsten och som för närvarande i första
hand är behövlig för det överväldigande flertalet
av massorna. All vår litteratur och konst, vare sig den är
mera avancerad eller elementär, är avsedd för folkets
massor och i första hand för arbetarna, bönderna och
soldaterna. De skapas för arbetarna, bönderna och soldaterna
och för att användas av dem.
Nu, då vi avgjort problemet om förhållandet
mellan standardhöjning och popularisering, kan också problemet
om förhållandet mellan specialisterna och de som populariserar
lösas. Våra specialister är inte avsedda endast för
kadrerna utan också, ja, faktiskt huvudsakligen, för massorna.
Våra litteraturspecialister bör ägna uppmärksamhet
åt massornas väggtidningar och åt de reportage som
skrivs i armén och i byarna. Våra dramatikspecialister
bör ägna uppmärksamhet åt de små teatertrupperna
i armén och i byarna. Våra musikspecialister bör ägna
uppmärksamhet åt massornas sånger. Våra specialister
inom de sköna konsterna bör ägna uppmärksamhet åt
massornas sköna konster. Alla dessa kamrater bör hålla
intim kontakt med de kamrater som arbetar med att popularisera litteratur
och konst bland massorna. A ena sidan bör de hjälpa och vägleda
dem som populariserar, och å andra sidan bör de lära
av dessa kamrater och genom dem dra näring från massorna
för att fylla på och berika sin skaparförmåga
så att deras specialiteter inte blir "elfenbenstorn",
skilda från massorna och från verkligheten och utan innehåll
eller liv. Vi bör uppskatta specialisterna, ty de är mycket
värdefulla för vår sak. Men vi bör tala om för
dem, att ingen revolutionär författare eller konstnär
kan göra något meningsfyllt arbete, utan att han är
nära förbunden med massorna, ger uttryck åt deras tankar
och känslor och tjänar som en lojal talesman för dem.
Endast genom att föra massornas talan kan han fostra dem, och endast
genom att vara massornas lärjunge kan han bli deras lärare.
Om han betraktar sig som massornas herre, som en aristokrat som härskar
över de "lägre skikten", då har massorna inget
bruk för honom, hur talangfull han än är, och hans arbete
har ingen framtid.
Är denna vår inställning utilistisk?
Materialister bekämpar inte utilismen i allmänhet utan endast
feodalherrarnas, bourgeoisins och småbourgeoisins klassmässiga
utilism. De bekämpar dessa hycklare, som angriper utilismen i ord
men i handling omfattar den mest själviska och kortsynta utilism.
Det finns ingen "ism" i världen som är fri från
utilistiska synpunkter; i ett klassamhälle kan utilismen förekomma
endast såsom den ena eller andra klassens utilism. Vi är
proletära revolutionära utilister och har som vår utgångspunkt
enheten mellan nuvarande och framtida intressen hos de breda massorna
som utgör över 90 procent av befolkningen. Följaktligen
är vi revolutionära utilister, som ställer oss de bredaste
och mest långsiktiga mål, inte trånga utilister, som
bekymrar sig endast om näraliggande delmål. Om ni, till exempel,
klandrar massorna för deras utilism och likväl, för er
egen eller en trång klicks nyttas skull, påtvingar marknaden
och gör reklam bland massorna för ett verk, som gillas endast
av ett fåtal men är onyttigt eller till och med skadligt
för flertalet, då inte bara kränker ni massorna utan
blottar också er brist på självkännedom. Ett ting
är bra endast då det bringar verklig nytta åt folkets
massor. Ert arbete må vara lika bra som "Vårsnön",
men om det för närvarande tillfredsställer endast ett
fåtal och massorna alltjämt sjunger "De fattiga lantbornas
sång",[9] kommer ni ingenstans med att bara klandra massorna
i stället för att söka höja deras nivå. Nu
är frågan hur man ska kunna åstadkomma en förening
mellan "Vårsnön" och "De fattiga lantbornas
sång", mellan högre standard och popularisering. Utan
en sådan förening kan ingen experts bästa konst undgå
att vara utilistisk i ordets trängsta mening. Ni må kalla
denna konst "ren och sublim", men detta är bara er beteckning
på den, som massorna inte kommer att godkänna.
När vi väl har löst den grundläggande
politikens problem, problemet om att tjäna arbetarna, bönderna
och soldaterna och hur man ska tjäna dem, kommer också sådana
andra problem, såsom huruvida man ska skriva om livets ljusa eller
om dess mörka sidor och problemet om enheten, att bli lösta.
Om varenda en är överens om den grundläggande politiken,
bör den följas av alla våra arbetare, alla våra
skolor, publikationer och organisationer inom litteraturens och konstens
områden och i all vår litterära och konstnärliga
verksamhet. Det är fel att avvika från denna politik, och
allt som står i strid med den måste vederbörligen rättas.
III
Eftersom vår litteratur och konst är till
för folkets massor, kan vi övergå till att diskutera
ett problem rörande förhållanden inom partiet, nämligen
förhållandet mellan partiets arbete inom litteratur och konst
och partiets arbete i dess helhet, och även ett problem rörande
partiets förhållande utåt, det vill säga förhållandet
mellan partiets arbete inom litteratur och konst och icke partianslutna
människors arbete inom detta område, ett problem rörande
enhetsfronten inom litteratör- och konstnärskretsar.
Låt oss betrakta det första problemet.
I dagens värld är all kultur, all litteratur och konst bestämda
klassers tillhörighet och sammankopplade med bestämda politiska
linjer. Det finns i själva verket ingenting sådant som konst
för konstens egen skull, konst som står över klasserna,
eller konst, som är lösgjord från eller oberoende av
politiken. Proletär litteratur och konst är en del av hela
den proletära revolutionära saken. De är, som Lenin sade,
kuggar och hjul[10] i hela den revolutionära maskinen. Därför
intar partiets arbete inom litteratur och konst en bestämd och
anvisad ställning i partiets revolutionära arbete som helhet
och är underordnat de revolutionära uppgifter, vilka partiet
ställer för en given revolutionär period. Allt motstånd
mot denna ordning leder med säkerhet till dualism eller pluralism
och innebär i grund och botten detsamma som Trotskis formulering
"politiken - marxistisk; konsten - borgerlig". Vi är
inte anhängare av att man överbetonar litteraturens och konstens
betydelse, men vi är inte heller för att man underskattar
den. Litteratur och konst är underordnade politiken, men utövar
i sin tur ett stort inflytande på politiken. Revolutionär
litteratur och konst är en del av hela den revolutionära saken,
de är kuggar och hjul i den, och fastän de i jämförelse
med vissa andra och viktigare delar må vara mindre betydelsefulla
och mindre angelägna och måhända intar en andrarangsställning,
är de oumbärliga kuggar och hjul i hela maskineriet, en oumbärlig
del av hela den revolutionära saken. Om vi inte hade någon
litteratur och konst ens i bredaste och vanligaste mening, kunde vi
inte föra den revolutionära saken vidare och vinna seger.
Det är fel att inte inse detta. Dessutom, då vi säger
att litteraturen och konsten är underordnade politiken, är
det klasspolitiken, massornas politik vi avser och inte några
få så kallade statsmäns politik. Politiken är,
vare sig den är revolutionär eller kontrarevolutionär,
kampen klass mot klass, inte ett fåtal individers verksamhet.
Den revolutionära kampen på de ideologiska och konstnärliga
fronterna måste vara underordnad den politiska kampen, därför
att endast genom politiken kan klassens och massornas behov finna uttryck
i koncentrerad form. Revolutionära statsmän, de politiska
specialister som känner den revolutionära politikens vetenskap
eller konst, är rätt och slätt ledare för miljoner
och åter miljoner av statsmän - massorna. Deras uppgift är
att samla denna massa statsmäns meningar, sålla och förädla
dem och återlämna dem till massorna, som då tar dem
och omsätter dem i praktiken. De är således inte det
slags aristokratiska "statsmän" som arbetar bakom stängda
dörrar och inbillar sig att de har monopol på visheten. Häri
ligger den principiella skillnaden mellan proletära statsmän
och bourgeoisins dekadenta statsmän. Och det är just därför
det kan råda fullständig överensstämmelse mellan
våra litterära verks politiska karaktär och deras sanningshalt.
Det skulle vara fel att inte inse detta och att nedvärdera proletariatets
politik och statsmän.
Låt oss härnäst ta upp frågan
om enhetsfronten inom den litterära och konstnärliga världen.
Eftersom litteratur och konst är underordnade politiken och eftersom
det allra viktigaste problemet i Kinas politik i dag är motstånd
mot Japan, måste författarna och konstnärerna i vårt
parti först och främst i denna fråga, om motstånd
mot Japan, enas med alla icke partianslutna författare och konstnärer
(från partiets sympatisörer och de småborgerliga författarna
och konstnärer till alla de av bourgeoisi- och godsägarklassernas
författare och konstnärer som är anhängare av motstånd
mot Japan). För det andra, bör vi enas med dem i frågan
om demokratin. I denna fråga finns det en grupp antijapanska författare
och konstnärer, som inte är överens med oss, så
enhetens utsträckning kommer oundvikligen att bli mera begränsad.
För det tredje, bör vi enas med dem i den litterära och
konstnärliga världens särskilda frågor, frågor
om metod och stil i litteratur och konst. Eftersom vi är anhängare
av socialistisk realism och vissa människor inte är överens
med oss, är möjligheterna att skapa enhet återigen ännu
mera begränsade. Medan det råder enhet i en fråga,
förekommer kamp och kritik i en annan. Dessa frågor är
samtidigt skilda och inbördes förbundna, så att det
till och med i de som ger upphov till enhet, såsom motståndet
mot Japan, samtidigt förekommer kamp och kritik. I en enhetsfront
är både "bara enhet och ingen kamp" och "bara
kamp och ingen enhet" felaktig politik - såsom fallet var
med högerkapitulationismen och svanspolitiken eller med "vänster"-exklusiviteten
och sekterismen, vilka i det förgångna tillämpades av
en del kamrater. Detta är lika sant inom litteraturen och konsten
som i politiken.
Bland de olika krafterna i enhetsfronten inom litterära
och konstnärliga kretsar i Kina utgör de småborgerliga
författarna och konstnärerna en viktig styrka. Det finns många
brister både i deras tänkande och i deras arbeten, men de
är jämförelsevis gynnsamt inställda till revolutionen
och står det arbetande folket nära. Det är därför
en särskilt viktig uppgift att hjälpa dem att övervinna
sina brister och att vinna dem för den front som tjänar det
arbetande folket.
IV
Litteratur- och konstkritiken är en av de viktigaste
kampmetoderna i litteraturens och konstens värld. Den bör
utvecklas, ty, såsom kamrater med rätta framhållit,
vårt hittillsvarande arbete har i detta avseende varit mycket
otillfredsställande. Litteratur- och konstkritiken är en komplicerad
fråga och kräver en mängd specialstudier. Här ska
jag koncentrera mig endast till grundproblemet om normerna för
kritiken. Jag ska också göra några korta kommentarer
till några speciella problem, som en del kamrater tagit upp, och
till vissa felaktiga åsikter.
I litteratur- och konstkritiken finns två normer:
den politiska och den konstnärliga. Enligt den politiska normen
är allt gott, om det bidrar till enheten och motståndet mot
Japan, om det uppmuntrar massorna att handla som en man, bekämpar
bakåtsträveri och främjar framåtskridandet. Dåligt
är däremot allt, som är skadligt för enheten och
motståndet mot Japan, förorsakar oenighet och split bland
massorna samt bekämpar framåtskridandet och släpar människor
bakåt. Hur kan vi skilja mellan det goda och det dåliga
- ska vi döma av motivet (den subjektiva avsikten) eller av resultatet
(den samhälleliga praktiken)? Idealister lägger tonvikten
på motivet och bryr sig inte om resultatet, medan mekaniska materialister
lägger tonvikten på resultatet och lämnar motivet åsido.
Till skillnad från dem bägge håller vi dialektiska
materialister på motivets och resultatets enhet. Motivet att tjäna
massorna är oskiljaktigt förbundet med resultatet att vinna
deras gillande; dessa två måste vara förenade. Motivet
att tjäna en individ eller en liten klick är inte bra, inte
heller är det bra att ha till motiv att tjäna massorna utan
att som resultat vinna deras gillande och vara dem till nytta. Då
vi granskar en författares eller konstnärs subjektiva avsikt,
det vill säga om han handlar utifrån ett riktigt och gott
motiv, dömer vi inte efter hans uttalanden utan efter den verkan
hans handlingar (huvudsakligen hans arbeten) har på massorna i
samhället. Normen för bedömning av subjektiva avsikter
eller motiv är samhällelig praktik och dess resultat. Vi vill
inte ha någon sekterism i vår litteraturoch konstkritik,
och enligt den allmänna principen om enhet för motstånd
mot Japan, bör vi tolerera litterära och konstnärliga
verk av en mängd olika politiska inställningar. Men samtidigt
måste vi i vår kritik bestämt hålla fast vid
principen och strängt kritisera och förkasta alla litterära
och konstnärliga verk, vilka uttrycker åsikter som riktar
sig mot nationen, mot vetenskapen, mot massorna och mot kommunistiska
partiet, ty dylika så kallade litterära och konstnärliga
verk, har såväl till motiv som till resultat att rasera enheten
för motstånd mot Japan. Enligt den konstnärliga normen
är alla verk av högre konstnärlig kvalitet goda eller
jämförelsevis goda, medan de som är av en lägre
konstnärlig kvalitet är dåliga eller jämförelsevis
dåliga. Även här måste givetvis den samhälleliga
verkan tas med i räkningen. Det finns knappast en författare
eller konstnär, som inte anser sitt eget verk skönt, och vår
kritik bör tillåta fri tävlan mellan hela mångfalden
av konstnärliga verk. Men det är också absolut nödvändigt
att göra dessa verk till föremål för en riktig
kritik i enlighet med konstvetenskapens normer så att konst av
lägre nivå undan för undan kan lyftas till en högre
nivå, och konst, som inte fyller de krav som de breda massornas
kamp ställer, kan förvandlas till konst som gör det.
Vi har den politiska normen och den konstnärliga
normen; vilket är förhållandet dem emellan? Politik
kan inte likställas med konst, inte heller kan en allmän världsåskådning
likställas med en metod för konstnärligt skapande och
kritik. Vi förnekar inte blott att det finns en abstrakt och absolut
oföränderlig politisk norm, utan också att det finns
en abstrakt och absolut oföränderlig konstnärlig norm.
Varje klass i varje klassamhälle har sina egna politiska och konstnärliga
normer. Men alla klasser i alla klassamhällen sätter oföränderligen
den politiska normen i första och den konstnärliga normen
i andra rummet.
Bourgeoisin utestänger alltid proletär litteratur
och konst, utan hänsyn till hur stora dess konstnärliga förtjänster
är. Proletariatet måste likaledes göra skillnad mellan
gångna tiders litterära och konstnärliga verk och bestämma
sin inställning till dem först efter att ha granskat deras
inställning till folket och huruvida de historiskt hade eller saknade
betydelse för framåtskridandet. Vissa arbeten som politiskt
är helt och hållet reaktionära kan ha en viss konstnärlig
kvalitet. Ju reaktionärare deras innehåll och ju högre
deras konstnärliga kvalitet är, desto giftigare är de
för folket och desto nödvändigare är det att förkasta
dem. Ett gemensamt drag hos alla exploaterande klassers litteratur och
konst under deras förfallsperiod är motsättningen mellan
deras reaktionära politiska innehåll och deras konstnärliga
form. Vad vi kräver är enhet mellan politik och konst, enhet
mellan innehåll och form, det revolutionära politiska innehållets
förening med högsta möjliga fulländning av den konstnärliga
formen. Konstnärliga arbeten, som saknar konstnärligt värde,
har ingen kraft, hur progressiva de än är politiskt sett.
Därför bekämpar vi både konstnärliga verk
med felaktiga politiska synpunkter och den tendens till "affisch-
och parollstil", som företräder en riktig politisk uppfattning
men saknar konstnärlig kraft. I frågor rörande litteratur
och konst måste vi föra kamp på två fronter.
Bägge dessa tendenser kan påträffas
i tänkandet hos många av våra kamrater. Ganska många
kamrater visar tendens att försumma den konstnärliga tekniken,
och därför är det nödvändigt att lägga
vikt vid höjandet av den konstnärliga standarden. Men som
jag ser saken är den politiska sidan för närvarande ett
större problem. Vissa kamrater saknar elementära politiska
kunskaper och hyser följaktligen alla slags förvirrade idéer.
Låt mig anföra några exempel från Yenan.
"Teorin om den mänskliga naturen." Finns
det något sådant som en mänsklig natur? Ja, givetvis.
Men det finns endast en konkret mänsklig natur, en abstrakt mänsklig
natur finns inte. I ett klassamhälle finns det endast en klassbetonad
mänsklig natur; det finns ingen mänsklig natur som står
över klasserna. Vi håller på proletariatets och folkmassornas
mänskliga natur, medan godsägare- och bourgeoisiklasserna
håller på sina klassers mänskliga natur, fastän
de inte säger så utan försöker framställa
den såsom den enda mänskliga natur som finns. Den mänskliga
natur som vissa småborgerliga intellektuella yrar om är också
skild ifrån eller står i motsättning till folkets massor.
Vad de kallar mänsklig natur är i grunden ingenting annat
än borgerlig individualism, och därför står, i
deras ögon, den proletära mänskliga naturen i motsats
till mänsklig natur. "Teorin om den mänskliga naturen",
som vissa människor i Yenan förfäktar som grunden för
sin så kallade teori om litteratur och konst, ställer saken
just på detta sätt och är helt felaktig.
"Den grundläggande utgångspunkten för
litteratur och konst är kärlek, kärlek till mänskligheten."
Kärlek kan naturligtvis vara en utgångspunkt, men det finns
en som går djupare. Kärleken som idé är en produkt
av objektiv praktik. Vi har till grundprincip att inte utgå från
idéer utan från objektiv praktik. Våra författare
och konstnärer, som kommer ur de intellektuellas led, älskar
proletariatet därför att samhället kommit dem att känna
att de och proletariatet delar samma öde. Vi hatar den japanska
imperialismen, därför att den japanska imperialismen förtrycker
oss. Det finns absolut ingenting sådant i världen som kärlek
eller hat utan anledning eller orsak. Vad den så kallade kärleken
till mänskligheten beträffar, har det inte funnits någon
sådan allomfattande kärlek sedan mänskligheten uppdelades
i klasser. Alla härskande klasser hittills har tyckt om att förespråka
denna kärlek, och detsamma gäller många så kallade
visa män och kloka karlar, men ingen har verkligen tillämpat
den, därför att detta är omöjligt i ett klassamhälle.
Det kommer att finnas en äkta kärlek till mänskligheten
- när klasserna är avskaffade över hela världen.
Klasserna har splittrat samhället i många antagonistiska
grupper. Det kommer att finnas kärlek till hela mänskligheten
när klasserna är avskaffade, men inte nu. Vi kan inte älska
våra fiender, vi kan inte älska det samhällsonda, vårt
mål är att förinta dem. Detta är sunt förnuft.
Finns det verkligen en del av våra författare och konstnärer
som ännu inte begriper detta?
"Litterära och konstnärliga verk har
alltid framhävt den ljusa sidan lika mycket som den mörka,
hälften av varje." Detta uttalande innehåller många
grumliga idéer. Det är inte sant att detta alltid skett
i litteratur och konst. Många småborgerliga författare
har aldrig upptäckt den ljusa sidan. Deras verk avslöjar endast
den mörka och är kända som "avslöjande-litteraturen".
En del av deras verk är helt enkelt specialiserade på att
förkunna pessimism och världströtthet. A andra sidan
återger sovjetlitteraturen under den socialistiska uppbyggnadsperioden
huvudsakligen den ljusa sidan. Även den skildrar brister i arbetet
och porträtterar negativa karaktärer, men detta tjänar
endast till att genom kontrastverkan visa hur ljus bilden som helhet
är, och sker inte enligt någon så kallad regel om "hälften
av varje". Bourgeoisins författare och konstnärer avbildar
under dess reaktionära period de revolutionära massorna som
pöbelhopar och sig själva som helgon och gör sålunda
ljust till mörkt och tvärtom. Endast verkligt revolutionära
författare och konstnärer kan på ett riktigt sätt
lösa problemet huruvida de ska prisa eller avslöja. Alla de
mörka krafter som skadar folkets massor måste avslöjas,
och all folkmassornas revolutionära kamp måste prisas. Detta
är grunduppgiften för de revolutionära författarna
och konstnärerna.
"Litteraturens uppgift har alltid varit att avslöja."
Detta påstående bottnar liksom det föregående
i okunnighet om historiens vetenskap. Litteratur och konst har, som
vi visat, aldrig helt ägnats åt att avslöja. För
revolutionära författare och konstnärer kan det aldrig
vara fråga om att avslöja massorna, utan endast aggressorerna,
exploatörerna och förtryckarna och det onda inflytande de
har på folket. Även massorna har sina brister. Dessa bör
övervinnas genom kritik och självkritik inom folkets egna
led, och sådan kritik och självkritik är också
en av de viktigaste uppgifterna för litteratur och konst. Men den
bör inte betraktas såsom något slags "avslöjande
av folket". Vad folket beträffar är det framför
allt fråga om att uppfostra det och höja dess nivå.
Endast kontrarevolutionära författare och konstnärer
skildrar folket såsom "födda dumhuvuden" och de
revolutionära massorna som "tyrannisk pöbel".
"Detta är alltjämt den satiriska essäns
period, och Lu Hsuns stil är fortfarande behövlig." Lu
Hsun, som levde under de mörka krafternas herravälde och var
berövad ordets frihet, använde brännande satir och isande
ironi i essäns form till att föra kamp, och det gjorde han
alldeles rätt i. Vi måste också dra skarpt löje
över fascisterna, de kinesiska reaktionärerna och allt som
skadar folket. Men i gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia och
i de antijapanska basområdena bakom fiendens linjer, där
fullständig demokrati och frihet garanteras de revolutionära
författarna och konstnärerna och förvägras endast
kontrarevolutionärerna, bör essäns stil inte rätt
och slätt vara likadan som Lu Hsuns. Här kan vi ropa så
högt som våra röster förmår och har inget
behov av beslöjade uttryck och omskrivningar, som det är svårt
för folket att förstå. När Lu Hsun, under sin "satiriska
essäperiod" sysslade med folket och inte med dess fiender,
förlöjligade eller attackerade han aldrig det revolutionära
folket och det revolutionära partiet, och hans essäer om dem
var skrivna på ett helt annat sätt än de som var riktade
mot fienden. Det är, som vi redan sagt, nödvändigt att
kritisera folkets brister, men då vi gör det, måste
vi helt ställa oss på folkets ståndpunkt och tala utifrån
en helhjärtad önskan att skydda och fostra det. Att behandla
kamrater såsom fiender är att gå över till fiendens
ståndpunkt. Ska vi då avskaffa satiren? Nej, satiren är
alltid nödvändig. Men det finns många slag av satir,
som var och en uttrycker en särskild inställning, en satir
för våra fiender, en satir för våra allierade
och en satir för våra egna led. Vi är inte motståndare
till satir i allmänhet. Men missbruk av satiren måste vi
göra slut på.
"Det ligger inte för mig att berömma
och lovprisa. Verk av människor, som lovprisar det som är
ljust, är inte nödvändigtvis stora, och verk av dem,
som skildrar det mörka, är inte nödvändigtvis usla."
Om ni är en borgerlig författare eller konstnär, hyllar
ni inte proletariatet utan bourgeoisin, och om ni är en proletär
författare eller konstnär, höjer ni inte bourgeoisin
till skyarna utan sjunget proletariatets och det arbetande folkets lov,
det måste vara det ena eller det andra. Verk av dem som lovprisar
bourgeoisin är inte nödvändigtvis stora, medan verk av
dem som visar att bourgeoisin är mörk inte nödvändigtvis
är usla. Verk av dem som sjunger proletariatets lov hör inte
nödvändigtvis till de icke stora, men verk av dem som skildrar
proletariatets så kallade "mörker" måste
med nödvändighet vara usla är inte detta historiska fakta
vad litteratur och konst angår? Varför ska vi inte hylla
folket, skaparna av mänsklighetens historia? Varför ska vi
inte lovprisa proletariatet, kommunistiska partiet, den Nya demokratin
och socialismen? Det finns en typ av människa, som inte har någon
entusiasm för folkets sak och står vid sidan av och ser kallt
på proletariatets och dess avantgardes kamp och segrar. Vad det
slagets människa är intresserad av och aldrig tröttnar
på att prisa, är sig själv och kanske några få
figurer i hennes eget lilla kotteri. Dylika småborgerliga individualister
är naturligtvis inte villiga att prisa det revolutionära folkets
dåd och dygder, att höja dess mod i kampen och dess förtröstan
om seger. Personer av den typen är bara termiter i de revolutionära
leden, och naturligtvis har det revolutionära folket inget behov
av dessa "sångare".[*]
"Det är inte en fråga om ståndpunkt.
Min klasståndpunkt är riktig, mina avsikter är goda
och jag förstår rätt bra, det är bara så
att jag inte är skicklig att uttrycka mig och därför
blir resultatet dåligt." Jag har redan behandlat den dialektiskt-materialistiska
åsikten om motiv och resultat. Nu vill jag fråga: är
inte frågan om resultatet, en fråga om ståndpunkten?
En person som handlar uteslutande på grundval av sitt motiv och
inte frågar efter vilket resultat hans handling kommer att få,
är lik en doktor, som bara ordinerar mediciner och inte bryr sig
om hur många av hans patienter som dör av dem. Eller ta ett
politiskt parti, som bara gör uttalanden men inte bryr sig om huruvida
de blir genomförda. Det kan med skäl frågas: är
detta en riktig ståndpunkt? Och är avsikten här god?
Misstag kan naturligtvis begås, trots att resultatet övervägts
på förhand, men är avsikten god, när man fortsätter
i samma gamla hjulspår sedan fakta visat att resultatet blir dåligt?
Då vi bedömer ett parti eller en doktor, måste vi se
till praktiken, till resultatet. Detsamma gäller då vi bedömer
en författare. En person med verkligt goda avsikter måste
ta resultatet i betraktande, sammanfatta erfarenheten och studera metoderna
eller, i skapande arbete, studera uttryckstekniken. En person med verkligt
goda avsikter måste med största uppriktighet kritisera bristerna
och felen i sitt eget arbete och vara besluten att rätta dem. Det
är just därför kommunisterna använder självkritikens
metod. Detta allena är den rätta ståndpunkten. Och endast
under förloppet av dylikt allvarligt och ansvarigt praktiskt handlande
är det möjligt att steg för steg komma till förståelse
av vad den riktiga ståndpunkten är och steg för steg
för skaffa sig ett gott grepp om den. Den som inte i praktiken
rör sig i denna riktning, den som endast självbelåtet
påstår att han "förstår rätt bra",
han har i verkligheten inte begripit någonting.
"Att mana oss att studera marxismen, är att
upprepa misstaget med den dialektiskt-materialistiska skapande metoden,
och detta kommer att skada skaparlusten." Att studera marxismen
betyder att använda den dialektisktmaterialistiska och historiskt-materialistiska
synpunkten i vår iakttagelse av världen, av samhället
och litteraturen och konsten, det betyder inte att man ska skriva in
filosofiska föreläsningar i våra litterära och
konstnärliga verk. Marxismen innesluter men kan inte sättas
i stället för realismen i litterärt och konstnärligt
skapande, på samma sätt som den innesluter men inte kan sättas
i stället för atom- och elektronteorierna i fysiken. Tomma,
torra dogmatiska formler förintar verkligen skaparlusten; och inte
nog med det - de förintar först marxismen. Dogmatisk "marxism"
är inte marxism utan antimarxism. Förintar då inte marxismen
skaparlusten? Jo, det gör den. Den förintar alldeles säkert
skaparlust som är feodal, borgerlig, småborgerlig, liberalistisk,
individualistisk, nihilistisk, är inställd på konst
för konstens egen skull, är aristokratisk, dekadent eller
pessimistisk och varje annan skaparlust, som är främmande
för folkets massor och för proletariatet. Bör inte, i
den mån det rör sig om proletära författare och
konstnärer, dessa slag av skaparlust förintas? Jo, det tror
jag; de bör förintas fullständigt. Och medan de förintas,
kan något nytt byggas upp.
V
De problem som här diskuterats existerar i våra
litteratör och konstnärskretsar i Yenan. Vad visar detta?
Det visar att felaktiga arbetsstilar fortfarande förekommer i allvarlig
omfattning i våra litteratör- och konstnärskretsar och
att det hos våra kamrater fortfarande finns många brister,
såsom idealism, dogmatism, tomma illusioner, tomt prat, förakt
för praktiken och avståndstagande från massorna, vilket
allt kräver en effektiv och allvarlig korrigeringskampanj.
Vi har många kamrater, som fortfarande inte är
riktigt klara över skillnaden mellan proletariatet och småbourgeoisin.
Det finns många partimedlemmar som anslutit sig till partiet organisatoriskt,
men som ideologiskt ännu inte helt anslutit sig till partiet eller
inte alls är med i det. Dessa som inte anslutit sig till partiet
ideologiskt bär alltjämt en mängd av de exploaterande
klassernas smörja i sina huvuden och har inte minsta begrepp om
vad proletär ideologi är, vad kommunism är eller vad
partiet är. "Proletär ideologi", tänker de.
"Samma gamla skräp!" De har ingen aning om att det inte
är någon lätt sak att tillägna sig detta skräp.
En del kommer aldrig så länge de lever att ha minsta kommunistiska
krydda i sig och slutet kan endast bli att de lämnar partiet. Därför
måste vi, trots att flertalet i vårt parti och i våra
led är rena och ärliga, på allvar företa oss att
skapa ordning såväl organisatoriskt som ideologiskt om vi
ska utveckla den revolutionära rörelsen mera effektivt och
snabbare föra den till framgång. För att vi ska få
ordning organisatoriskt krävs, att vi först skapar ordning
på det ideologiska området, att vi ser till att den proletära
ideologin tar upp kampen mot icke-proletär ideologi. Inom litteratör-
och konstnärskretsar i Yenan är en ideologisk kamp redan igång
och den är ytterst nödvändig. Intellektuella av småborgerlig
härkomst försöker ständigt envist att på alla
sätt, litterära och konstnärliga sätt inräknade,
framhäva sig själva och sprida sina åsikter, och de
vill att partiet och hela världen ska formas om efter deras beläte.
Det är under dessa omständigheter vår skyldighet att
ruska upp dessa kamrater och med skärpa säga åt dem:
"Det där går inte! Proletariatet kan inte foga sig efter
er. Att ge efter för er, skulle vara detsamma som att ge efter
för storgodsägarklassen och storbourgeoisin och ta risken
av att undergräva vårt parti och vårt land." Vem
måste vi då ge efter för? Vi kan forma partiet och
världen endast efter det proletära avantgardets förebild.
Vi hoppas att våra kamrater inom författare- och konstnärskretsar
ska inse allvaret i denna stora debatt och aktivt deltaga i denna kamp,
på det att varje kamrat ska bli sund och våra led alltigenom
ska bli verkligt eniga och ideologiskt och organisatoriskt befästa.
Många av våra kamrater är, på
grund av den förvirring som härskar i deras tänkande,
inte helt i stånd att göra en verklig skillnad mellan våra
revolutionära basområden och kuomintangområdena, och
som följd härav begår de många fel. En stor del
av våra kamrater har kommit hit från vindskuporna i Shanghai,
och då de kommit från dessa vindskupor till de revolutionära
basområdena, har de inte bara flyttat från en plats till
en annan, utan från en historisk epok till en annan. Det ena samhället
är halvfeodalt och halvkolonialt, befinner sig under storgodsägarnas
och storbourgeoisins välde, det andra är det revolutionära
Nya demokratiska samhället under proletariatets ledning. Att komma
till de revolutionära baserna betyder att inträda i en epok
utan motstycke i Kinas flertusenåriga historia, en epok i vilken
folkmassorna utövar statsmakten. Här är människorna
runt omkring oss och publiken för vår propaganda helt andra.
Den förflutna epoken är slut och kommer aldrig tillbaka. Därför
måste vi utan tvekan förena oss med de nya massorna. Om,
såsom jag förut sade, en del kamrater som lever bland de
nya massorna, fortfarande "brister i kunskap och förståelse"
och förblir "hjältar utan plats att visa sitt mannamod
på", kommer svårigheter att uppstå för dem,
och detta inte bara då de beger sig ut i byarna. Även här
i Yenan kommer svårigheter att uppstå för dem. En del
kamrater må tänka: "Nåväl, det är bättre
för mig att fortsätta att skriva för läsarna i 'stora
bakre området',[11] det är ett arbete som jag är väl
förtrogen med och har 'nationell betydelse'." Denna tanke
är fullständigt felaktig. Det stora bakre området håller
också på att förändras. Läsarna där
väntar sig att författarna i de revolutionära basområdena
ska berätta om de nya människorna och den nya världen
och inte tråka ut dem med samma gamla historier. Därför
är det nu så att i ju högre grad ett arbete är
skrivet för massorna i de revolutionära basområdena,
desto större blir dess nationella betydelse. Fadejev berättade
i Förintelse[12]
bara historien om ett litet gerillaförband och hade ingen avsikt
att göra något som föll läsarna i den gamla världen
på läppen, och likväl har denna bok övat ett världsomfattande
inflytande. I varje fall, är, som ni vet, dess inflytande i Kina
mycket stort. Kina är på väg framåt, inte bakåt,
och det är de revolutionära basområdena, inte något
av de efterblivna, bakåtsträvande områdena, som leder
Kina framåt. Detta är en grundfråga, som kamraterna
först och främst måste komma till insikt om genom korrigeringsrörelsen.
Eftersom det är väsentligt för oss att smälta in
i massornas nya epok, är det nödvändigt att grundligt
lösa problemet om förhållandet mellan individen och
massan. Följande två rader från ett av Lu Hsuns poem
bör kunna vara vårt motto:
Med bistert rynkad panna trotsar jag kallt
ettusen pekande fingrar,
med huvudet böjt, en villig oxe lik,
tjänar jag barnen[13]
De "ettusen pekande fingrarna" är våra
fiender, och vi kommer aldrig att ge efter för våra fiender,
hur vildsinta de än må vara. "Barnen" symboliserar
här proletariatet och massorna. Alla kommunister, alla revolutionärer,
alla revolutionära litterära och konstnärliga arbetare
bör lära av Lu Hsuns exempel och vara proletariatets och massornas
"oxar", som ända in i döden strävar med de
uppgifter som pålagts dem. Intellektuella, som önskar bli
ett med massorna, som önskar tjäna massorna, måste genomgå
en process under vilken de och massorna kommer att känna varandra
väl. Denna process kan och kommer säkert att medföra
mycken smärta och många slitningar. Men är ni bara beslutsamma
blir ni i stånd att fylla de krav den ställer på er.
I dag har jag diskuterat enbart några problem
rörande vår litterära och konstnärliga rörelses
grundläggande inriktning. Många särskilda problem återstår,
vilka kräver att vi studerar dem ytterligare. Jag är övertygad
om att kamraterna här är beslutna att gå fram i den
riktning som angivits. Jag tror att ni, under korrigeringsrörelsen
och under den långa studie- och arbetsperiod som väntar,
säkert ska bli i stånd att åstadkomma en omdaning av
er själva och i era arbeten, att skapa många goda verk som
folkets massor kommer att varmt välkomna, och att föra den
litterära och konstnärliga rörelsen i de revolutionära
basområdena och i hela Kina framåt till ett nytt, strålande
skede.
NOTER
[*] I Kina finns
ett slags stora termiter, som äter av stjälkarna på
grödan alldeles under markytan. Om kvällarna hör man
dem ofta avge ett läte som påminner om fågelsång.
övers. anm.
[1] Gränsområdet
Shensi-Kansu-Ningsia var det revolutionära basområdet, som
efter 1931 småningom byggdes upp genom revolutionär gerillakrigföring
i norra Shensi. När Centrala röda armen efter den Långa
marschen anlände till norra Shensi blev det säte för
Kinas kommunistiska partis Centralkommitté och revolutionens
centrala basområde. Det Röda området Shensi-Kansu-Ningsia
omdöptes efter den Antijapanska nationella enhetsfrontens bildande
år 1937 till Gränsområdet Shensi-Kansu-Ningsia. Nästan
trettio häraden, dvs Yenan, Fuhsien, Kanchuan, Yenchuan, Yenchang,
Anting (nu Tzechang), Ansai, Chihtan, Chingpien, Shenmu, Fuku, Tingpien,
Hsunyi, Chunhua, Huanhsien, Chingyang, Hoshui, Chenyuan, Ninghsien,
Chengning, Yenchih, Suiteh, Chingchien, Wupao,
Michih, Chiahsien m fl låg under dess förvaltning.
[2] Se
Lenin "Partiorganisation och partilitteratur" (13 nov. 1905),
vari han skildrar den proletära litteraturens kännetecken
som följer:
Den kommer att vara en fri litteratur,
därför att socialismens idé och sympatin för
det arbetande folket, men inte själviskhet eller karriärbegär,
kommer att tillföra dess led ständigt nya krafter. Den kommer
att vara en fri litteratur, därför att den varken kommer
att tjäna någon övermättad hjältinna eller
de uttråkade och av fetthjärta lidande "övre
tiotusen", utan det arbetande folkets miljoner och tiotals miljoner,
som utgör landets blomma, dess styrka och dess framtid. Den kommer
att vara en fri litteratur, som berikar mänsklighetens revolutionära
tänkande med det socialistiska proletariatets erfarenhet och
levande arbete, som skapar en ständig växelverkan mellan
erfarenheten från det förgångna (den vetenskapliga
socialismen, slutpunkten för socialismens utveckling från
sina primitiva, utopiska former) och nuet (arbetarnas, kamraternas
nuvarande kamp). (Lenin: Collected Works, FLPH, Moskva, 1962,
band X, s. 48-49.)
[3] Liang Shih-chiu, en medlem av det
kontrarevolutionära nationalsocialistiska partiet, propagerade
under lång tid reaktionära amerikanska borgerliga idéer
om litteratur och konst. Han bekämpade envist revolutionen och
hånade den revolutionära litteraturen och konsten.
[4] Chou Tso-jen och Chang Tzu-ping kapitulerade
för de japanska angriparna sedan dessa 1937 ockuperat Peking och
Shanghai.
[5] Se "Min åsikt om Förbundet
av författare på vänsterflygeln" i samlingsbandet
Två hjärtan, Lu Hsun, Samlade verk, kinesiska
uppl., band IV.
[6] Se essän "Döden"
i "Tillägg", Den sista samlingen av essäer skrivna
i en vindskupa i kvasikoncessionen, Lu Hsun, Samlade verk,
kinesiska uppl., band VI.
[7] "Lille
vallpojken" är ett folkligt kinesiskt sångspel med endast
två agerande, en vallpojke och en bondflicka, som sjunger en duett
bestående av frågor och svar. Under det tidigaste skedet
av försvarskriget mot Japan användes denna form med nya texter
för antijapansk propaganda, och var en tid mycket uppskattad av
publiken.
[8] De kinesiska tecknen för dessa
sex ord är mycket enkla. De består endast av några
streck vardera, och ingick vanligen i de första lektionerna i de
gamla läroböckerna för nybörjare.
[9] "Vårsnön" och
"De fattiga lantbornas sång" sjöngs i kungariket
Chu under tredje århundradet f v t. Musiken till den förstnämnda
var mera förfinad än den sistnämndas. I "Sung Yus
svar till konungen av Chu", som ingår i prins Chao Mings
Antologi av prosa och poesi, berättas att, när någon
i Chus huvudstad sjöng "Vårsnön", endast några
få personer stämde in, men när "De fattiga lantbornas
sång" togs upp sjöng tusentals människor med.
[10] Se Lenin, "Partiorganisation
och partilitteratur", vari han sade: "Litteraturen måste
bli en del av proletariatets gemensamma sak, 'kugge och hjul'
i en enda stor socialdemokratisk mekanism som sättes i rörelse
av hela det politiskt medvetna avantgardet för hela arbetarklassen."
(Lenin: Collected Works, FLPH, Moskva, 1962, band X, s. 45.)
[11]
Under försvarskriget låg frontlinjerna i norra, östra,
mellersta och södra Kina. De kuomintangområden i sydvästra
och nordvästra Kina som icke var ockuperade av de japanska inkräktarna
benämndes vanligen "stora bakre området".
[12] Förintelse av den
berömde sovjetiske författaren Alexander Fadejev (1901-56)
utkom 1927 och översattes till kinesiska av Lu Hsun. Romanen skildrar
den kamp som en partisanavdelning av arbetare, bönder och revolutionära
intellektuella i Sibirien förde mot de kontrarevolutionära
banditerna under inbördeskriget i Sovjetunionen.
[13] Denna vers är från Lu
Hsuns "Gyckel med mig själv" i Samlingen utanför
samlingen, Lu Hsun, Samlade verk, kinesiska uppl., band
VII.
|
