Vändpunkten i andra världskriget[*]

Den 12 oktober 1942

Engelsk och amerikansk press har jämfört slaget vid Stalingrad med slaget vid Verdun, och det "röda Verdun" är ryktbart över hela världen. Jämförelsen är inte helt riktig. Slaget vid Stalingrad är av annan natur än slaget vid Verdun under första världskriget. Men ett har de gemensamt — nu liksom då har många människor av den tyska offensiven missletts till att tro att Tyskland fortfarande kan vinna kriget. År 1916, två år innan första världskriget slutade på vintern 1918, företog de tyska styrkorna flera angrepp mot den franska fästningen Verdun. Överbefälet vid Verdun innehades av den tyske kronprinsen, och de styrkor som sattes in i striden utgjorde gräddan av den tyska armén. Slaget var av avgörande betydelse. Sedan de ursinniga tyska anfallen misslyckats, hade det tysk-österikisk-turkisk-bulgariska blocket inte längre någon framtid, och från och med då ökade dess svårigheter, det övergavs av sina anhängare, det föll sönder och bröt slutligen samman. Men det engelsk-amerikansk-franska blocket, som trodde att den tyska armén fortfarande var mycket stark, begrep vid denna tid inte situationen och var omedvetna om att deras seger närmade sig. Historiskt sett för alla reaktionära krafter, som befinner sig på randen till förintelse, en sista desperat kamp mot de revolutionära krafterna, och en del revolutionärer låter sig för en tid bedras av denna manifestation av yttre styrka men inre svaghet. De fattar inte det viktiga faktum att fienden närmar sig förintelsen medan de själva närmar sig segern. De fascistiska krafternas uppkomst och det aggressionskrig som de under några år har fört är just jämt uttrycket för denna sista desperata kamp, och angreppet mot Stalingrad i det pågående kriget är uttrycket för fascismens egen sista desperata kamp. Också vid denna vändpunkt i historien har många människor inom den antifascistiska fronten i världen bedragits av fascismens vildsinta yttre och har inte förmått att genomskåda dess väsen. I fyrtioåtta dagar — från den 23 augusti, då hela den tyska styrkan gick över Donkröken och satte in alla krafter i angreppet mot Stalingrad, över den 15 september, då några förband bröt in i industridistriktet i stadens nordvästra del, och fram till den 9 oktober, då Sovjetunionens Informationsbyrå meddelade att Röda armén brutit igenom den tyska omringningen i detta distrikt — pågick en exempellöst bitter strid, en strid som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Slutligen vanns denna strid av de sovjetiska stridskrafterna. Under dessa 48 dagar grep nyheterna, om varje bakslag eller framgång i kampen om denna stad, kring hjärtana på oräkneliga människomiljoner, fyllde dem ömsom med oro, ömsom med glädje. Denna kamp är inte endast vändpunkten i kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland, eller i det pågående antifascistiska världskriget; den är vändpunkten i hela mänsklighetens historia. Under de fyrtioåtta dagar den pågick iakttog folken i världen Stalingrad med ännu större oro än den med vilken de iakttog Moskva i oktober i fjol.

Före sin seger på västfronten synes Hitler ha varit försiktig. När han angrep Polen, när han angrep Norge, när han angrep Holland, Belgien och Frankrike och när han angrep Balkan, koncentrerade han hela sin styrka på en uppgift åt gången och vågade inte att splittra sin uppmärksamhet. Efter sin seger på västfronten blev han yr av framgången och försökte att besegra Sovjetunionen på tre månader. Han inledde en offensiv mot detta väldiga och mäktiga socialistiska land längs hela fronten från Murmansk i norr till Krim i söder, och i och med att han gjorde detta, spred han sina styrkor. Misslyckandet för hans fälttåg mot Moskva i oktober i fjol markerade slutet på det första skedet i det sovjetisk-tyska kriget, och Hitlers första strategiska plan misslyckades. Röda armén stoppade den tyska offensiven i fjol och inledde under vintern en motoffensiv på alla fronter, vilken utgjorde det andra skedet i det sovjetisk-tyska kriget, och Hitler slog om till reträtt och defensiv. Under denna period beslöt Hitler, sedan han avskedat sin överbefälhavare i fält, Brauchitsch, och själv tagit högsta befälet, att överge planen för en allomfattande offensiv. Han skrapade ihop alla tillgängliga styrkor i Europa och förberedde en slutlig offensiv och inbillade sig att denna, ehuru den var begränsad till sydfronten, skulle drabba Sovjetunionens livscentra. Därför att det rörde sig om en slutlig offensiv, av vilken fascismens öde berodde, koncentrerade Hitler största möjliga styrkor och överförde till och med en del av sitt flyg och sina tanks från fronten i Nordafrika. Med det tyska angreppet mot Kertsj och Sevastopol i maj i år ingick kriget i sitt tredje skede. Efter att ha samlat en armé på över l 500 000 man, som stöddes av huvudparten av hans flygvapenoch pansarstyrkor, inledde Hitler en av måttlöst ursinne kännetecknad offensiv mot Stalingrad och Kaukasus. Han strävade att snabbt erövra bägge dessa mål i det dubbla syftet att skära av Volga och ta Baku och hade för avsikt att därefter stöta upp mot Moskva i norr samt bryta igenom till Persiska viken i söder. Samtidigt anvisade han de japanska fascisterna att samla sina trupper i Mandsjuriet såsom förberedelse till ett angrepp på Sibirien efter Stalingrads fall. Hitlers dåraktiga förhoppning var att kunna försvaga Sovjetunionen i sådan utsträckning att han skulle bli i stånd att frigöra den tyska arméns huvudstyrkor från krigsskådesplatsen i Sovjetunionen för att möta en engelsk-amerikansk attack på västfronten samt för att erövra Nära österns tillgångar och åstadkomma en förening med japanerna. Detta skulle samtidigt tillåta japanerna att frigöra sina huvudstyrkor i norr och med ryggen fri gå västerut mot Kina och söderut mot Storbritannien och Förenta staterna. Det var så Hitler beräknat att vinna seger för det fascistiska lägret. Men hur gick det i verkligheten i detta skede? Hitlers planer strandade på den sovjetiska taktiken, som beseglade hans öde. Sovjetunionen tillämpade politiken att först locka fienden in på djupet och sedan resa ett envist motstånd. I fem månaders strider lyckades den tyska armén vare sig att tränga igenom till oljefälten i Kaukasus eller att ta Stalingrad, med påföljd att Hitler har tvingats att låta sina trupper göra halt framför höga berg och utanför en ointaglig stad. Ur stånd att rycka fram och ur stånd att retirera, lider de väldiga förluster och råkar i allt värre trångmål. Oktober är redan här, och vintern närmar sig. Snart kommer krigets tredje skede att vara slut och det fjärde att ta sin början. Inte en enda av Hitlers strategiska angreppsplaner mot Sovjetunionen har lyckats. Under innevarande period koncentrerade Hitler, som mindes sitt misslyckande i fjol somras, då hans styrkor var uppdelade, sin styrka på sydfronten. Men eftersom han alltjämt önskade slå två flugor i en smäll, genom att i ett enda slag skära av Volga i öster och ta Kaukasus i söder, delade han sina styrkor på nytt. Han insåg inte att hans styrka inte svarade mot hans ambitioner, och nu är han dödsdömd — "när bärstången inte är säkrad i bägge ändar glider lasten av". Vad Sovjetunionen beträffar, blir den starkare ju mer den kämpar. Sta-lins briljanta strategiska ledning har vunnit initiativet helt och hållet och drar överallt Hitler mot förintelsen. Krigets fjärde skede, som börjar i vinter, kommer att innebära att Hitlers undergång rycker närmare.

Jämför vi Hitlers ställning under krigets första och tredje skeden, kan vi se att han står på tröskeln till slutligt nederlag. Både vid Stalingrad och i Kaukasus har Röda armén nu taktiskt stoppat den tyska offensiven. Hitler, som misslyckats i sina angrepp mot Stalingrad och Kaukasus, närmar sig nu utmattningsstadiet. De styrkor som Hitler lyckades samla ihop under vintern, från december i fjol till maj i år, har redan förbrukats. Inom mindre än en månad kommer vintern att sätta in på den sovjetisk-tyska fronten, och Hitler blir tvungen att snabbt övergå till defensiven. Hela bältet väster och söder om Don är hans mest sårbara område, och Röda armén kommer att gå över till motoffensiv där. Driven av fruktan för sin stundande undergång kommer Hitler denna vinter att ännu en gång reorganisera sina styrkor. Han blir kanske i stånd att skrapa samman resterna av sina styrkor, utrusta dem och sammanställa dem till några få nya divisioner, för att möta farorna på såväl öst- som västfronterna. Dessutom kommer han att vända sig till sina tre fascistiska kompanjoner, Italien, Rumänien och Ungern, med begäran om hjälp och pressa ut ytterligare en del kanonföda från dem. Han står emellertid inför de väldiga förluster som ett vinterfälttåg i öster kommer att medföra och måste vara redo att möta en andra front i väster medan Italien, Rumänien och Ungern, som blir pessimistiska, när de ser att allt är slut för Hitler, undan för undan kommer att avfalla från honom. Kort sagt, efter den 9 oktober står bara en väg öppen för Hitler, vägen till utplåning.

Röda arméns försvar av Stalingrad under dessa fyrtioåtta dagar uppvisar vissa likheter med försvaret av Moskva i fjol. Hitlers plan för innevarande år har gäckats på samma sätt som hans plan för fjolåret. Skillnaden är emellertid den, att ehuru sovjetfolket fullföljde sitt försvar för Moskva med en motoffensiv under vintern, hade de ännu att emotse den tyska arméns sommaroffensiv innevarande år, dels därför att Tyskland och dess europeiska medbrottslingar ännu hade en viss stridskraft kvar, och dels därför att Storbritannien och Förenta staterna fördröjde öppnandet av en andra front. Men nu, efter slaget om Stalingrad, kommer läget att vara ett helt annat än i fjol. Å ena sidan kommer Sovjetunionen att under vintern inleda en mycket omfattande andra motoffensiv, och Storbritannien och Förenta staterna kommer inte längre att vara i stånd att dröja med att öppna en andra front (ehuru något exakt datum ännu inte kan förutsägas), och folken i Europa kommer att vara redo att svara med att resa sig. Å andra sidan har Tyskland och dess europeiska medbrottslingar inte längre kraft att iscensätta större offensiver, och Hitler har inget annat val än att ändra hela linjen för sin politik till strategisk defensiv. När Hitler väl är tvungen att gå över till strategisk defensiv, är fascismens öde så gott som beseglat. En fascistisk stat som Hitlers bygger redan från födelsen sitt politiska och militära liv på att gå på offensiven, och när dess offensiv en gång upphör, upphör också dess liv. Slaget vid Stalingrad kommer att stoppa fascismens offensiv och är därför ett avgörande slag. Det är avgörande för hela världskriget.

Mot Hitler står tre mäktiga fiender, Sovjetunionen, Storbritannien och Förenta staterna samt folken i de av Tyskland ockuperade områdena. På östfronten står, fast som klippan, Röda armén, vars motoffensiv kommer att fortsätta under hela andra vintern och därutöver. Det är denna kraft som kommer att avgöra hela krigets utgång och mänsklighetens öde. På västfronten kommer, även om Storbritannien och Förenta staterna fortsätter sin nuvarande politik att titta på och skjuta upp, andra fronten att öppnas, om inte förr så när det är dags att dra skinnet av den döde tigern. Sedan har vi den inre fronten mot Hitler, den stora folkresningen som håller på att mogna i Tyskland, i Frankrike och i andra delar av Europa. Folken kommer att svara med en tredje front i samma ögonblick som Sovjetunionen inleder en allomfattande motoffensiv och kanonerna börjar dåna på den andra fronten. Sålunda kommer ett angrepp från tre fronter att konvergera mot Hitler — detta är den stora historiska process som kommer att följa på slaget vid Stalingrad.

Napoleons politiska liv tog slut vid Waterloo, men den avgörande vändpunkten däri var hans nederlag i Moskva. Hitler går i dag Napoleons väg, och det är slaget vid Stalingrad som har beseglat hans dödsdom.

Denna utveckling kommer att ha en direkt inverkan på Fjärran östern. Det kommande året blir inte nådigt för den japanska fascismen heller. Dess huvudvärk kommer att förvärras allt efter som tiden går och intill dess att den nedstiger i sin grav.

Alla som har en pessimistisk syn på läget i världen bör ändra sin synpunkt.

NOTER

[*]Denna ledare skrevs för Dagbladet Befrielsen i Yenan.[TILLBAKA]