Om koalitionsregering[*]

Den 24 april 1945

I. DET KINESISKA FOLKETS GRUNDLÄGGANDE KRAV

Vår kongress hålls under följande omständigheter. Ett nytt läge har uppkommit efter nästan åtta år av beslutsam, hjältemodig och okuvlig kamp som Kinas folk med oräkneliga offer och under otaliga svårigheter fört emot de japanska angriparna. I världen som helhet har en avgörande seger vunnits i det rättvisa och heliga kriget mot de fascistiska angriparna, och den stund är nära då de japanska angriparna kommer att bli slagna av det kinesiska folket i samverkan med de allierade länderna. Men Kina är alltjämt oenigt och står fortfarande inför en allvarlig kris. Under dessa förhållanden, vad bör vi göra? Det mest nödvändiga är utan tvivel att ena representanter för alla politiska partier och grupper och människor som är icke partianslutna och upprätta en provisorisk demokratisk koalitionsregering i syfte att införa demokratiska reformer, övervinna den nuvarande krisen, mobilisera och ena alla antijapanska krafter i landet till att kämpa i effektiv samverkan med de allierade länderna för att besegra de japanska angriparna och sålunda sätta det kinesiska folket i stånd att befria sig självt ur deras klor. Efter detta blir det nödvändigt att sammankalla en nationalförsamling på bred demokratisk grundval och upprätta en i vederbörlig ordning bildad demokratisk regering, som också ska vara av koalitionskaraktär och kommer att ha en ännu bredare representation av folk ur alla partier och grupper och icke partianslutna och som ska leda det befriade folket i hela landet i uppbyggandet av ett oberoende, fritt, demokratiskt, enat, välmående och mäktigt nytt Kina. Kort sagt, vi måste ta enhetens och demokratins linje, besegra angriparna och bygga ett nytt Kina.

Vi anser att endast detta kan ge uttryck åt det kinesiska folkets grundläggande krav. Därför kommer min rapport att syssla huvudsakligen med dessa krav. Huruvida en demokratisk koalitionsregering bör upprättas eller inte har blivit en synnerligen allvarlig fråga för det kinesiska folket och för den demokratiska allmänna opinionen i de allierade länderna. Min rapport kommer därför att lägga särskild vikt vid att belysa denna fråga.

Under de åtta åren av försvarskrig emot Japan har Kinas kommunistiska parti övervunnit många svårigheter och haft stora framgångar, men som det nu ligger till står vårt parti och folket fortfarande inför allvarliga svårigheter. Det nuvarande läget kräver att vårt parti ska arbeta ännu mera gediget och intensivt och att det ska fortsätta att övervinna svårigheterna och sträva att uppfylla det kinesiska folkets grundläggande krav.

II. DET INTERNATIONELLA OCH DET INRIKESPOLITISKA LÄGET

Kan det kinesiska folket omsätta dessa grundläggande krav i verklighet? Detta kommer att bero av nivån på dess politiska medvetenhet, dess enhet och dess bemödanden. Samtidigt bjuder det nuvarande internationella och inrikespolitiska läget ytterligt gynnsamma möjligheter. Om det kinesiska folket kan utnyttja dessa möjligheter väl och fortsätta att kämpa ståndaktigt, energiskt och hårdnackat, kommer det otvivelaktigt att besegra angriparna och bygga ett nytt Kina. Det måste fördubbla sina ansträngningar i kampen för att genomföra sina heliga uppgifter.

Hurudantär det nuvarande internationella läget?

Det nuvarande militära läget är att sovjetarmén attackerar Berlin och Storbritanniens, Förenta staternas och Frankrikes allierade styrkor i samverkan med denna offensiv attackerar de hitlerska kvarlevorna, medan det italienska folket inleder uppror. Allt detta kommer att utplåna Hitler en gång för alla. Sedan Hitler utplånats, är nederlaget för de japanska angriparna inte långt borta. Tvärtemot de kinesiska och utländska reaktionärernas förutsägelser kommer den fascistiska aggressionens styrkor otvivelaktigt att kastas över ända och folkets demokratiska styrkor att segra. Världen kommer ofrånkomligen att slå in på framåtskridandets och inte på reaktionens väg. Naturligtvis måste vi alltjämt vara mycket vaksamma och räkna med möjligheten av vissa tillfälliga eller kanske till och med allvarliga bukter och vändningar i händelsernas gång; i många länder finns fortfarande starka reaktionära krafter vilka missunnar folket hemma och utomlands dess enhet, framsteg och befrielse. En var som förlorat denna möjlighet ur sikte kommer att begå politiska misstag. Historiens allmänna riktning är emellertid redan klart avgjord och kommer inte att ändras. Detta är dåligt endast för fascisterna och för reaktionärerna i alla länder, vilka i verkligheten är deras hjälpredor, men det är en lycka för folket och för de organiserade demokratiska krafterna i alla länder. Folket, och folket allena, är världshistoriens drivkraft. Sovjetfolken har byggt upp stor styrka och blivit huvudkraften i fascismens besegrande. Det är dess ansträngningar tillsammans med de som görs av folket i de andra anti-fascistiska allierade länderna som möjliggör fascismens förintande. Kriget har fostrat folket, och det är folket som kommer att vinna kriget, vinna freden och vinna framåtskridandet.

Detta nya läge är mycket olikt läget i första världskriget. Då fanns ännu inte Sovjetunionen och folket var inte politiskt väckt, såsom det är i många länder i dag. De två världskrigen representerar två helt skilda epoker.

Detta innebär inte att det inte kommer att förekomma någon kamp sedan de fascistiska angriparländerna besegrats, andra världskriget upphört och internationell fred upprättats. Fascismens kvarlevande krafter, som fortfarande är vida spridda, kommer säkerligen att fortsätta att ställa till bråk. Inom det läger som nu kämpar mot fascistisk aggression finns krafter som bekämpar demokrati och förtrycker andra nationer, och de kommer att fortsätta att förtrycka folket i olika länder och i kolonierna och halvkolonierna. Därför kommer det, sedan internationell fred upprättats, fortfarande att pågå många strider i större delen av världen — mellan de antifascistiska massorna och fascismens kvarlevor, mellan demokrati och antidemokrati, mellan nationell befrielse och nationellt förtryck. Folket kommer att uppnå den mest omfattande segern endast som följd av långvariga och ihållande ansträngningar, genom vilka fascismens återstående styrkor, de antidemokratiska styrkorna och alla de imperialistiska styrkorna besegras. Den dagen kommer förvisso varken mycket snabbt eller lätt, men den kommer säkerligen. Seger i det antifascistiska andra världskriget kommer att röja vägen för folkets seger i deras kamper efter kriget. En hållbar och varaktig fred kan säkras endast när segern i dessa kamper vunnits.

Hurudant är det nuvarande läget här hemma?

Kinas långvariga krig har krävt och kommer att fortsätta att kräva stora offer av det kinesiska folket, men samtidigt har just detta krig stålsatt folket. Det har väckt och enat det kinesiska folket i högre grad än alla dess stora strider under de gångna hundra åren. Det kinesiska folket står inför inte enbart en väldig fiende till nationen, utan också mäktiga inhemska reaktionära krafter, vilka faktiskt hjälper fienden. Detta är ena halvan av bilden. Men den andra halvan är att det kinesiska folket är inte endast mer politiskt medvetet än någonsin förr, utan har byggt mäktiga befriade områden och en landsomfattande demokratisk rörelse som växer dag för dag. Dessa utgör gynnsamma inrikes betingelser. Om de nederlag och bakslag som det kinesiska folkets led i sin kamp under de gångna hundra åren berodde på frånvaron av vissa nödvändiga internationella och inrikes betingelser, då är läget i dag annorlunda — alla de nödvändiga betingelserna finns. Det finns alla möjligheter att undvika nederlag och vinna seger. Vi kommer att segra, om vi kan ena hela folket i beslutsam kamp och ge det en riktig ledning.

Det kinesiska folket känner sig nu mycket säkrare om att det kan enas för att besegra angriparna och bygga ett nytt Kina. Tiden är inne för det att övervinna alla svårigheter och uppnå sina grundläggande krav, sina stora historiska strävanden. Finns det något tvivel om detta? Det tror jag inte.

Sådant är det allmänna internationella och inrikespolitiska läget i dag.

III. TVÅ LINJER I FÖRSVARSKRIGET MOT JAPAN

NYCKELN TILL KINAS PROBLEM

När vi talar om läget här hemma, måste vi också göra en särskild analys av Kinas försvarskrig.

Kina är ett av de fem största länderna som deltar i kriget mot fascismen, och det är det främsta landet i kampen mot de japanska angriparna på Asiens fastland. Det kinesiska folket har inte endast spelat en mycket stor roll i kriget mot Japan, det kommer också att spela en mycket stor roll, när det gäller att trygga freden i efterkrigsvärlden, och den avgörande rollen i tryggandet av freden i Östern. Kina har gjort mycket stora ansträngningar att befria sig självt och hjälpa de allierade länderna under de åtta år försvarskriget mot Japan pågått. Dessa bemödanden har främst gjorts av det kinesiska folket. Ett väldigt antal officerare och meniga i Kinas arméer har kämpat och gjutit sitt blod vid fronten; Kinas arbetare, bönder, intellektuella och industriföretagare har arbetat hårt bakom frontlinjerna; utlandskineserna har givit pengar för att stödja kriget; och alla de antijapanska politiska partierna har, med undantag för de bland deras medlemmar som är emot folket, spelat sin roll i kriget. Kort sagt, det kinesiska folket har med sitt blod och svett hjältemodigt bekämpat de japanska angriparna i åtta långa år. Men under ett antal år har de kinesiska reaktionärerna spritt rykten och vilselett den allmänna opinionen i syfte att hindra världen att få veta sanningen om den roll som det kinesiska folket spelat i kriget. Det har dessutom ännu inte gjorts någon omfattande summering av de skiftande erfarenheter Kina vunnit under dessa åtta krigsår. Därför bör denna kongress göra en riktig summering av alla dessa erfarenheter för att fostra folket och ge vårt parti en grundval för att formulera politiken.

När en dylik summering företas, står det klart för alla att det i Kina finns två skilda vägledande linjer. En leder till de japanska angriparnas nederlag, medan den andra inte endast omöjliggör deras nederlag men i vissa avseenden faktiskt hjälper dem och undergräver vårt försvarskrig.

Kuomintangregeringenspolitik för passivt motstånd mot Japan och dess reaktionära inrikespolitik, att aktivt förtrycka folket, har resulterat i militära bakslag, väldiga förluster av territorium, en finansiell och ekonomisk kris, förtryck och umbäranden för folket och splittring av nationens enhet. Denna reaktionära politik har blivit ett hinder för att mobilisera och ena alla det kinesiska folkets antijapanska krafter till ett effektivt genomförande av kriget och har hindrat folkets uppvaknande och enhet. Ändå har detta politiska uppvaknande och denna enhet aldrig upphört att utvecklas, utan har gått framåt längs en slingrande väg, under de japanska angriparnas och kuomintangregeringens dubbla förtryck. Det syns klart att det i Kina under en lång tid funnits två linjer, kuomintangregeringens linje att förtrycka folket och göra passivt motstånd, och det kinesiska folkets linje att höja sin egen medvetenhet och enhet för att föra ett folkkrig. Häri ligger nyckeln till alla problem i Kina.

HISTORIEN FÖLJER EN SLINGRANDE VÄG

För att hjälpa folk att förstå varför denna fråga om de två linjerna är nyckeln till alla problem i Kina, är det nödvändigt att följa det historiska förloppet i vårt försvarskrig mot Japan.

Det kinesiska folkets försvarskrig har följt en slingrande väg. Detbörjade för så länge sedan som 1931. Den 18 september detta år ockuperade de japanska angriparna Shenyang, och inom några få månader intog de tre nordöstra provinserna. Kuomintangregeringen antog en politik av icke-motstånd. Men folket och patrioterna bland soldaterna i dessa provinser organiserade, mot kuomintangregeringens vilja och ledda eller biträdda av Kinas kommunistiska parti, de Antijapanska frivilliga och den Antijapanska förenade armén och upptog ett heroiskt gerillakrig. Detta heroiska gerillakrig fick vid en tidpunkt stor omfattning och har trots många svårigheter och bakslag aldrig kunnat slås ned av fienden. När de japanska angriparna 1932 attackerade Shanghai, trotsade återigen en grupp patrioter inom Kuomintang kuomintangregeringens vilja och ledde 19:e routearmén att bekämpa de japanska angriparna. 1933 invaderade de japanska angriparna provinserna Jehol och Chahar, och för tredje gången trotsade en grupp av patrioter inom Kuomintang kuomintangregeringens vilja och samarbetade med kommunistiska partiet i att organisera den Antijapanska allierade armén till att bekämpa fienden. Men hela denna kamp mot Japan fick sitt stöd helt och hållet från det kinesiska folket, Kinas kommunistiska parti, andra demokratiska grupper och de patriotiska utlandskineserna, medan kuomintangregering med sin politik av icke-motstånd inte bidrog med någonting. Tvärtom, de antijapanska aktionerna i Shanghai och Chahar blev båda fördärvade av kuomintangregeringen. 1933 förintade den också folkstyret som 19:e routearmén upprättat i Fukien.

Varför förde kuomintangregeringen på den tiden en politik av ickemotstånd? Huvudskälet var att den år 1927 hade slagit sönder samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna och det kinesiska folkets enhet.

År 1924 accepterade dr Sun Yat-sen Kinas kommunistiska partis förslag och inkallade Kuomintangs Första rikskongress, i vilken kommunister deltog. Han antog också de Tre stora riktlinjerna: förbund med Ryssland, samarbete med kommunistiska partiet och bistånd åt bönderna och arbetarna, upprättade Whampoas militärakademi och skapade den nationella enhetsfronten mellan Kuomintang, kommunistiska partiet och alla delar av folket. Som följd härav förintades 1924—25 de reaktionära styrkorna i provinsen Kwangtung, den segerrika Nordexpeditionen genomfördes 1926—27, de flesta av områdena längs Yangtsefloden och Gula floden intogs, krigsherreregeringen i norr besegrades och folkets befrielsekamp utvecklades i en omfattning som aldrig förr skådats i Kinas historia. Men vid ett kritiskt ögonblick under Nordexpeditionens utveckling, på senvåren och tidigt på sommaren 1927, krossade kuomintangmyndigheternas förrädiska och reaktionära politik med "partirensning" och massakrer, denna nationella enhetsfront — enhetsfronten mellan Kuomintang, kommunistiska partiet och alla delar av folket, vilken förkroppsligade det kinesiska folkets kamp för befrielse — och alla dess revolutionära riktlinjer. Gårdagens bundsförvanter, Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket, ansågs nu vara fiender, och gårdagens fiender, imperialisterna och feodalerna, ansågs nu vara bundsförvanter. Så gick det till när detta överrumplande angrepp svekfullt inleddes mot Kinas kommunistiska parti och folket och den stora, dynamiska och livskraftiga revolutionen krossades. Därefter ersattes enhet med inbördeskrig, demokrati med diktatur och ett Kina fyllt av ljus med ett Kina täckt av mörker. Men Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket blev varken kuschade, besegrade eller utplånade. De tog sig samman, torkade bort blodet, begravde sina stupade kamrater och gick på nytt i strid. De höjde revolutionens stora baner och reste sig till väpnat motstånd. På ett väldigt område i Kina upprättade de folkstyren, genomförde jordreformen, byggde upp en folkarmé — Kinas Röda armé — och bevarade och utökade det kinesiska folkets revolutionära styrkor. Dr Sun Yat-sens revolutionära Folkets tre principer, som kuomintangreaktionärerna hade kastat på skräphögen, bars fram av folket, kommunistiska partiet och andra demokrater.

Sedan de japanska angriparna invaderat de tre nordöstra provinserna, föreslog Kinas kommunistiska parti 1933 alla kuomintangstyrkor, som då angrep de revolutionära basområdena och Röda armén, att ett stilleståndsavtal skulle ingås för att underlätta ett enat motstånd mot Japan. Detta förslag ställde tre villkor — att angreppen skulle upphöra, folket skulle få demokratiska rättigheter och att folket skulle beväpnas. Men kuomintangmyndigheterna förkastade förslaget.

Från denna tidpunkt blev kuomintangregeringens inbördeskrigspolitik alltmera ondsint, medan det kinesiska folkets med allt starkare stämma reste kraven om slut på inbördeskriget och enat motstånd mot Japan. Alla slag av folkliga patriotiska organisationer skapades i Shanghai och på många andra orter. Mellan 1934 och 1936 utstod Röda arméns huvudstyrkor norr och söder om Yangtsefloden, under ledning av vårt partis Centralkommitté, oräkneliga strapatser och förflyttade sig till nordvästra Kina och förenade sig med Röda arméns förband där. Det var under dessa två år som Kinas kommunistiska parti beslöt om och genomförde en ny och omfattande politisk linje i överensstämmelse med det nya läget — linjen för den Nationella enhetsfronten mot

Japan, med enat motstånd mot Japan och upprättandet av en ny-demokratisk republik som kampens mål. Den 9 december 1935 inledde massorna av studerande i Peiping en hjältemodig patriotisk rörelse under vårt partis ledning. De skapade Kinas nationella befrielses avantgardekår[1] och spred denna rörelse till alla stora städer i Kina. Den 12 december 1936 iscensatte två patriotiska kuomintanggrupper, Nordöstra armén och 17:e routearmén, som var för motstånd mot Japan, tillsammans det berömda Sianintermezzot i modig kamp mot den reaktionära kuomintangpolitiken att kompromissa med Japan och massakrera folket i hemlandet. Andra patrioter inom Kuomintang var likaledes missnöjda med kuomintangmyndigheternas politik vid denna tid. Det var under dessa omständigheter som kuomintangmyndigheterna tvingades att överge sin politik för inbördeskrig och erkänna folkets krav. Sian-intermezzots fredliga lösning blev vändpunkten; under de nya förhållandena växte samarbetet på hemmafronten fram, och det landsomfattande försvarskriget mot Japan tog sin början. I maj 1937, kort före Lukouchiaointermezzot,[2] sammankallade vårt parti den historiska rikskonferens vid vilken den nya politiska linje godkändes, som partiets Centralkommitté följt sedan 1935.

Från Lukouchiaointermezzot den 7 juli 1937 till Wuhans fall i oktober 1938 var kuomintangregeringen relativt aktiv i kriget mot Japan. Under denna period tvingade de omfattande japanska angreppen och hela folkets växande patriotiska vrede kuomintangregeringen att lägga tyngdpunkten i sin politik på motstånd mot de japanska angriparna, vilket gjorde det lättare att åstadkomma ett uppsving i hela arméns och folkets kamp mot Japan, och till en tid rådde en ny och dynamisk atmosfär. Hela folket, inklusive kommunisterna och andra demokrater, hoppades innerligt att kuomintangregeringen skulle gripa tillfället, att vid en tidpunkt då landet var i fara och folket fyllt av entusiasm, införa demokratiska reformer och i praktiken genomföra dr Sun Yat-sens revolutionära Folkets tre principer. Men deras förhoppningar gick om intet. Till och med under dessa två år av relativt aktivt motstånd fortsatte kuomintangmyndigheterna att bekämpa massornas mobilisering för ett folkkrig och att lägga band på folkets spontana bemödanden att enas till antijapansk och demokratisk handling. Kuomintangregeringen hade något ändrat sin tidigare hållning gentemot Kinas kommunistiska parti och de andra antijapanska partierna, men det fortsatte att vägra dem likaberättigande och förhindrade på många sätt deras aktivitet. Ett stort antal patrioter hölls fortfarande i fängelse av politiska skäl. Framförallt upprätthöll kuomintangregeringen fortfarande denoligarkiskadiktatur som den hade upprättat sedan den inledde inbördeskriget 1927, så att det var omöjligt att skapa en demokratisk koalitionsregering representerande nationens enhälliga vilja.

Just i början av denna period påpekade vi kommunister att det fanns två alternativa linjer för Kinas försvarskrig mot Japan, ett allomfattande folkkrig som skulle leda till seger, eller ett partiellt krig i vilket folket fortfarande undertrycktes och som skulle leda till nederlag. Vi påpekade också att kriget skulle bli långvarigt och oundvikligen innefatta många svårigheter och lidanden, men att det kinesiska folket, genom sina bemödanden, säkert skulle vinna den slutliga segern.

FOLKKRIGET

Under samma period fick den kommunistledda Röda arméns huvudstyrkor, som begivit sig till nordvästra Kina, ny beteckning och kallades kinesiska Nationella revolutionära arméns Åttonde routearmé, medan den kinesiska Röda arméns gerillaförband, som stannat kvar på skilda orter på bägge sidor om Yangtsefloden, fick beteckningen kinesiska Nationella revolutionära arméns Nya fjärde armé. Båda begav sig till fronterna för att kämpa, den förstnämnda i norra Kina och den sistnämnda i mellersta Kina. Under inbördeskrigets period hade den kinesiska Röda armén, som bevarat och utvecklat de demokratiska traditionerna från Whampoas militärakademi och från Nationella revolutionära armén under Nordexpeditionens dagar, vid en tidpunkt vuxit till flera hundratusen man. Men då försvarskriget mot Japan började, hade den minskats till några få tiotusental såsom resultat av den hänsynslösa förstörelse som kuomintangregeringen anställde i våra södra basområden, våra förluster under Långa marschen och andra orsaker. Följaktligen fanns det en del som såg ned på denna armé och menade att man huvudsakligen skulle lita till Kuomintang för motståndet mot Japan. Men folket är de bästa domarna. Folket visste att Åttonde routearmén och Nya fjärde armén, trots att deras numerär vid den tiden var liten, var av hög kvalitet, att de allena kunde föra ett verkligt folkkrig och att obegränsade utsikter skulle öppnas för dem så snart de nådde de antijapanska fronterna och förenade sig med de breda massorna där. Och folket hade rätt. Nu, när jag avlägger denna rapport, har redan vår armé utökats till 910 000 man, och antalet män i vår landsbygdsmilis, som alltjämt står kvar i normalt produktivt arbete, har vuxit till över 2 200 000. Trots det faktum att vår reguljära armé alltjämt är numerärt mycket mindre än Kuomintangs (samtliga förband under central eller lokal kontroll av Kuomintang), har den redan blivit huvudstyrkan i Kinas försvarskrig. Detta om man ska döma av den antal japanska och marionettstyrkor den befinner sig i strid med och utsträckningen av dess fronter, av dess effektivitet i strid, av det masstöd den åtnjuter i sina operationer samt av dess politiska kvalitet, dess sammanhållning och enhet.

Denna armé är kraftfull därför att alla dess medlemmar har en disciplin som grundar sig på politisk medvetenhet. De har kommit samman och de kämpar, inte för ett fåtal individers eller en liten klicks privata intressen, utan för de breda massornas och hela nationens intressen. Hela ändamålet med denna armé är att den ska stå orubbligt samman med och helhjärtat tjäna det kinesiska folket.

Vägleddav detta ändamål besitter denna armé en okuvlig anda och är fast besluten att övervinna alla fiender och aldrig ge sig. Vilka svårigheter och umbäranden som än må möta, så länge en enda man återstår kommer han att fortsätta kampen.

Vägledd av detta ändamål har denna armé åstadkommit en betydande enhet inom sina led och med dem som befinner sig utanför dess led. Inom armén råder enhet mellan officerare och manskap, mellan högre och lägre grader och mellan militärt arbete, politiskt arbete och underhållstjänst. Och utåt råder enhet mellan armén och folket, mellan armén och administrationsorganisationerna och mellan vår armé och de vänskapliga arméerna. Det är ytterst viktigt att övervinna allt som kan skada denna enhet.

Vägledd av detta ändamål har denna armé en riktig politik för att vinna fiendens officerare och manskap och för krigsfångarnas omhändertagande. Alla av de fientliga stridskrafternas medlemmar som ger sig, som går över till oss, eller som, sedan de lagt ned sina vapen, önskar gå med i kampen mot den gemensamme fienden, hälsas utan undantag välkomna och får en lämplig skolning. Det är förbjudet att döda, illa behandla eller skymfa krigsfångar.

Vägledd av detta ändamål har denna armé byggt upp ett system av strategi och taktik som är oundgängligt för folkkriget. Den är skicklig då det gäller att i överensstämmelse med de växlande konkreta betingelserna bedriva en smidig gerillakrigföring och är även skicklig i rörlig krigföring.

Vägledd av detta ändamål har denna armé byggt upp ett system för politiskt arbete, som är oundgängligt för folkkriget och är inriktat på att befordra enheten inom dess egna led, enhet med de vänskapliga arméerna och enhet med folket samt på att skapa upplösning bland fiendens styrkor och säkerställa seger i striden.

Vägledd av detta ändamål är hela armén, som opererar under gerillakrigföringens betingelser, i stånd att utnyttja och har faktiskt utnyttjat uppehållen mellan striderna och utbildningsperioderna till att producera spannmål och annat för det dagliga behovet. Sålunda har den blivit helt, till hälften eller åtminstone delvis självförsörjande så att ekonomiska svårigheter övervinns, levnadsvillkoren förbättras och folkets börda lättas. Alla möjligheter har utnyttjats till att i de olika militära basområdena upprätta ett antal små vapenfabriker.

Dessutom är denna armé stark därför att den har folkets självförsvarskårer och milisen — massornas väldiga väpnade organisationer — som kämpar i samverkan med den. I Kinas befriade områden är alla män och kvinnor, från ungdomarna till de medelålders, på frivillighetens och demokratins grund organiserade i folkets antijapanska självförsvarskårer utan att därför lämna sitt arbete i produktionen. Självförsvarskårernas bästa folk, med undantag för de som ansluter sig till armén eller gerillaförbanden, tillförs milisen. Utan att dessa massornas väpnade styrkor lämnade sin medverkan, skulle det vara omöjligt att besegra fienden.

Slutligen är denna armé stark till följd av sin uppdelning i två delar, huvudstyrkorna och de regionala styrkorna, av vilka de förstnämnda är disponibla för operationer i varje område, när helst behov därav uppstår, och de sistnämnda koncentrerar sig på att försvara sina egna orter och angripa fienden där i samverkan med den lokala milisen och självförsvarskårerna. Denna arbetsfördelning har vunnit folkets helhjärtade stöd. Utan denna riktiga arbetsfördelning — om, till exempel, uppmärksamhet ägnades endast åt huvudstyrkornas roll medan de regionala styrkornas roll försummades — skulle det likaledes vara omöjligt att besegra fienden under de betingelser som råder i Kinas befriade områden. Under de regionala styrkorna har organiserats talrika väpnade arbetslag, vilka är väl utbildade och följaktligen bättre kvalificerade för militärt-, politiskt- och massarbete. De tränger in i de längst bort belägna områdena bakom fiendens linjer, slår emot fienden och reser massorna till kamp mot Japan, och ger därmed stöd åt de olika befriade områdenas frontala militära operationer. I allt detta har de uppnått stora framgångar.

Allt det antijapanska folket i Kinas befriade områden uppmanas, av de demokratiska regeringar som leder det, att ansluta sig till arbetarnas, böndernas, ungdomens och kvinnornas organisationer samt till kultur-, yrkes- och andra organisationer, vilka helhjärtat utför olika uppgiftertill stöd för de väpnade styrkorna. Dessa uppgifter är inte begränsade till att samla folket till att ansluta sig till armén, transportera spannmål till den, ta vård om soldaternas familjer och hjälpa trupperna att tillgodose sina materiella behov. De omfattar också mobilisering av gerillaförbanden, milis- och självförsvarskårerna till att utföra vidsträckta rader och lägga ut landminor mot fienden, samla upplysningar om fienden, kamma ut förrädare och spioner, transportera och skydda sårade och ta direkt del i arméns operationer. På samma gång tar folket i alla de befriade områdena med entusiasm upp olika slag av politiskt-, ekonomiskt-, kulturellt- och hälsovårdsarbete. Det allra viktigaste i detta sammanhang är att mobilisera en och var för produktion av spannmål och andra behovsartiklar och försäkra sig om att alla administrationsinstitutioner och skolor, utom i särskilda fall, anslår sin fritid till produktion för sin egen försörjning, för att komplettera folkets och arméns produktionskampanjer för självförsörjning och sålunda bidra till ett stort produktionsuppsving till stöd för det långvariga försvarskriget. I Kinas befriade områden har fienden anställt stor förödelse, och översvämningar, torka och skador förorsakade av insekter har ofta förekommit. De demokratiska regeringarna där har emellertid lett folket i kampen för att övervinna dessa svårigheter på ett organiserat sätt, och makalösa resultat har uppnåtts i de stora masskampanjerna för utrotning av skadeinsekter, för flodkontroll och katastrofhjälp och sålunda gjort det möjligt att hålla ut i det långvariga försvarskriget. Med ett ord, allt för fronten, allt för att besegra de japanska angriparna och befria det kinesiska folket — detta är den allmänna parollen, den allmänna politiken för hela armén och hela folket i Kinas befriade områden.

Sådant är ett verkligt folkkrig. Endast genom att föra ett dylikt folkkrig kan vi besegra vår nationella fiende. Kuomintang har misslyckats just på grund av sitt desperata motstånd mot ett folkkrig.

När armén i Kinas befriade områden väl blir utrustad med moderna vapen, kommer den att bli ännu starkare och i stånd att åstadkomma det slutliga nederlaget för de japanska angriparna.

TVÅ STRIDSFRONTER

Från första början har det funnits två fronter i Kinas försvarskrig, Kuomintangs front och de befriade områdenas front.

Sedan Wuhan föll i oktober 1938 inställde de japanska angriparna sin strategiska offensiv mot Kuomintangs front och förflyttade undanför undan sina huvudstyrkor till de befriade områdenas front. Samtidigt utnyttjade de defaitistiska stämningarna inom kuomintangregeringen och förklarade sig villiga att sluta en kompromissfred med den. De bedrev en politik avsedd att bedra den kinesiska nationen och förmådde förrädaren Wang Ching-wei att lämna Chungking och upprätta en marionettregering i Nanking. Kuomintangregeringen började då att ändra sin politik och skiftade småningom tyngdpunkten från motstånd mot Japan till motstånd mot kommunistiska partiet och folket. Denna ändring visade sig först på det militära området. Kuomintang antog, för att bevara sina militära krafter, det passiva motståndets politik mot Japan; det vräkte stridens hela börda över på de befriade områdenas front genom att låta de japanska inkräktarna angripa de befriade områdena med hela sin styrka, medan det självt "satt på bergets topp för att se hur tigrarna slogs".

1939 antog kuomintangregeringen de reaktionära "åtgärderna för att begränsa främmande partiers verksamhet" och berövade helt folket och de antijapanska partierna de rättigheter de vunnit under försvarskrigets tidiga period. Därefter har i kuomintangområdena alla de demokratiska partierna och först och främst Kinas kommunistiska parti av kuomintangregeringen tvingats att gå under jorden. I varje provins inom dessa områden är fängelserna och koncentrationslägren fullpackade av kommunister, unga patrioter och andra kämpar för demokratin. Under de fem åren från 1939 till hösten 1943 inledde kuomintangregeringen tre omfattande antikommunistiska stormanlopp[3] för att splittra den nationella enheten och skapade således en allvarlig fara för inbördeskrig. Det var under denna period som Nya fjärde armén beordrades att "upplösa sig" och mer än 9 000 av dess soldater i södra Anhwei utplånades — en handling som chockerade världen. Till dags dato har kuomintangtruppernas angrepp mot de befriade områdenas styrkor inte upphört, och det finns inget tecken på att de kommer att göra det. Samtidigt har kuomintangreaktionärerna spytt ut förtal och smädelser av alla slag. Det är de som totat ihop sådana etiketter och uttryck som "förrädarparti", "förrädararmé", förrädarområden" samt "de saboterar försvarskriget och sätter staten i fara" för att svartmåla kommunistiska partiet, Åttonde routearmén och Nya fjärde armén och de befriade områdena. För att bemöta denna kris utgav Kinas kommunistiska partis Centralkommitté den 7 juli 1939 ett manifest med följande paroller: "Framhärda i motståndet och bekämpa kapitulation! Framhärda i enheten och bekämpa splittring! Framhärda i framåtskridandet och bekämpa bakåtsträveri!" Under dessa fem år har vårt parti, genom att tillämpa dessa tidsenliga paroller, kraftfullt slagit tillbaka de tre reaktionära och antifolkliga antikommunistiska stormanloppen och varje gång övervunnit krisen.

Det förekom faktiskt inga allvarliga strider på kuomintangfronten under dessa år. Den japanska aggressionens svärdsegg riktades huvudsakligen mot de befriade områdena. Redan 1943 höll armén och folket i de befriade områdena stånd emot 64 procent av de japanska invasionsstyrkorna i Kina och 95 procent av marionettrupperna, medan kuomintangfronten hade endast 36 procent av de förstnämnda och 5 procent av de sistnämnda emot sig.

År 1944 inledde de japanska angriparna operationer för att framtvinga att Kinas nord—sydgående stambanor öppnades för genomgångstrafik.[4] De panikslagna kuomintangstyrkorna var totalt oförmögna att bjuda motstånd. Inom några få månader hade stora områden i provinserna Honan, Hunan, Kwangsi och Kwangtung fallit i fiendens händer. Inte förrän då skedde en viss förändring i proportionerna mellan de fiendestyrkor som användes på de två fronterna. Men likväl befinner sig, när denna rapport lämnas, 22 1/2. divisioner, dvs 320 000 man eller 56 procent av Japans 40 divisioner (580 000 japanska soldater) i Kina (de i de tre nordöstra provinserna ej medräknade), på de befriade områdenas front och inte mer än 17 1/2 divisioner, dvs 260 000 man eller 44 procent, på Kuomintangs front. Vad marionettrupper beträffar, har deras proportionella fördelning på de två fronterna inte ändrats alls.

Det bör också påpekas att marionettrupperna, som uppgår till mer än 800 000 man (i de reguljära och lokala styrkorna), huvudsakligen utgörs antingen av förband som kapitulerat under sina kuomintangbefälhavare eller av förband som kuomintangofficerare organiserat sedan de kapitulerat. Kuomintangreaktionärerna har i förväg försett dessa marionettrupper med en falsk och förrädisk teori, nämligen, "rädda nationen genom att gå en slingrande väg", och har stött dem moraliskt och organisatoriskt efter deras kapitulation och dirigerat dem att angripa det kinesiska folkets befriade områden i samverkan med de japanska angriparna. Dessa reaktionärer har också mönstrat stora styrkor, som uppgår till inte mindre än 797 000 man, för att genomföra en blockad av och angripa gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och andra befriade områden. Som följd av kuomintangregeringens politik att undertrycka nyheter får många kineser och utlänningar inte veta någonting om detta allvarliga läge.

KINAS BEFRIADE OMRÅDEN

Kinas befriade områden, som leds av kommunistiska partiet, har nu en befolkning på 95 500 000. De finns från Inre Mongoliet i norr till ön Hainan i söder. Nästan var helst fienden beger sig, finner han Åttonde routearmén, Nya fjärde armén eller några andra av folkets styrkor i verksamhet. Detta väldiga befriade territorium består av nitton stora befriade områden, som täcker större eller mindre delar av provinserna Liaoning, Jehol, Chahar, Suiyuan, Shensi, Kansu, Ningsia, Shansi, Hopei, Honan, Shantung, Kiangsu, Chekiang, Anhwei, Kiangsi, Hupeh, Hunan, Kwangtung och Fukien. Yenan är den mittpunkt från vilken vägledning ges till alla dessa befriade områden. Gränsområdet Shensi—Kansu-—Ningsia väster om Gula floden, med en befolkning på endast l 500 000, är endast ett av de nitton områden som bildar denna väldiga befriade del av Kina. Det är faktiskt, vad befolkningen gäller, det minsta, med undantag för ett i östra delen av provinsen Chekiang och ett annat på ön Hainan. Folk, som är omedvetna om detta, tror att Kinas befriade områden huvudsakligen består av gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia. Denna missuppfattning härrör ur Kuomintangregeringens blockad. I vart och ett av de befriade områdena har alla den antijapanska nationella enhetsfrontens nödvändiga riktlinjer omsatts i praktiken, och folkvalda styren, det vill säga, lokala koalitionsregeringar, har upprättats eller håller på att upprättas, i vilka kommunister och representativa personligheter från andra antijapanska partier eller folk som inte tillhör något parti samarbetar. Folkets alla krafter har mobiliserats i de befriade områdena. Som resultat har Kinas befriade områden, trots fiendens starka tryck, Kuomintangs militära blockad och angrepp och en fullständig frånvaro av hjälp utifrån, stått fasta och ständigt vuxit. De har minskat det territorium som fienden ockuperat och utvidgat sitt eget. De har blivit ett föredöme för ett demokratiskt Kina och den huvudstyrka som driver ut de japanska angriparna och befriar det kinesiska folket i militär samverkan med de allierade länderna. De väpnade styrkorna i Kinas befriade områden, Åttonde routearmén, Nya fjärde armén och folkets övriga väpnade styrkor, har inte endast föregått med ett hjältemodigt exempel genom att bekämpa Japan, men har också givit ett gott exempel i genomförandet av den antijapanska nationella enhetsfrontens demokratiska riktlinjer. Den deklaration som Kinas Kommunistiska partis Centralkommitté utgav den 22 september 1937 och som framhöll att "eftersom dr Sun Yat-sens Folkets tre principer är vad Kina av i dag behöver, är vårt parti redo att kämpa för att helt och fullt förverkliga dem", har helt genomförts i Kinas befriade områden.

KUOMINTANGOMRÅDENA

Kuomintangs främsta härskande klick har hållit fast vid sitt diktatoriska styre och fört en politik för passivt motstånd mot Japan och en mot folket riktad inrikespolitik. Som följd härav har dess väpnade styrkor krympt till mindre än hälften av sin ursprungliga storlek, och de flesta av dem har praktiskt taget förlorat sin stridsduglighet. Det består ett djupt svalg mellan denna klick och de breda massorna och en allvarlig kris med massutarmning, ett sjudande missnöje och vitt spridda revolter. Klicken har inte bara fått sin roll i kriget starkt beskuren, den har också blivit ett hinder för mobiliseringen av och enheten bland alla det kinesiska folkets antijapanska krafter.

Varför har ett sådant allvarligt läge uppstått under ledning av Kuomintangs främsta härskande klick? Det har uppstått därför att klicken representerar intressena hos Kinas storgodsägare, storbankirer och stora compradorer. Den handfull människor som bildar detta reaktionära skikt monopoliserar alla kuomintangregeringens viktiga militära, politiska, ekonomiska och kulturella organisationer. De sätter skyddet av sina egna intressen framför motstånd mot Japan. Även de säger "nationen framför allt", men deras handlingar överensstämmer inte med kraven från nationens stora flertal. Även de säger "staten framför allt", men vad de menar är storgodsägarnas, storbankirernas och de stora compradorernas feodal-fascistiska diktatur och inte en folkets demokratiska stat. Därför är de rädda för folkets resning, rädda för den demokratiska rörelsen och rädda för fullständig massmobilisering för krig mot Japan. Häri ligger rötterna till deras politik för passivt motstånd mot Japan och deras reaktionära inrikespolitik mot folket, demokratin och kommunistiska partiet. De har en falsk politik för allting. Till exempel, å ena sidan bekämpar de Japan, men å den andra för de en passiv krigspolitik och är dessutom det ständiga målet för de japanska frestelserna till kapitulation. De pratar om att utveckla Kinas ekonomi, men i verkligheten bygger de upp sitt eget byråkratkapital, dvs de stora godsägarnas, bankirernas och compradorernas kapital, och monopoliserar Kinas ekonomiska livslinjer samt förtrycker hänsynslöst bönderna, arbetarna, småbourgeoisin och den icke-monopolistiska bourgeoisin. De pratar om att förverkliga "demokrati" och "ge statsmakten tillbaka till folket", men likväl undertrycker de hänsynslöst folkets rörelse för demokrati och vägrar att införa ens den mildaste demokratiska reform. De säger att "kommunistproblemet är ett politiskt problem som bör lösas politiskt" men likväl undertrycker de Kinas kommunistiska parti militärt, politiskt och ekonomiskt, betraktar det som "fiende nr l" och de japanska angriparna endast som "fiende nr 2" och är dag och natt upptagna med förberedelser för inbördeskrig och komplotter för att utplåna kommunistiska partiet. De säger att de ska upprätta en "modern stat", men likväl arbetar de desperat för att vidmakthålla de stora godsägarnas, bankirernas och compradorernas feodal-fascistiska diktatur. De upprätthåller formella diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen, men är i verkligheten fientligt inställda till den. De sjunger "Asien före Europa" i kör tillsammans med USA-isolationisterna för att förlänga det fascistiska Tysklands liv, vilket är detsamma som att förlänga livet på fascister allestädes, deras egna fascistiska styre över det kinesiska folket inräknat, men samtidigt hänger de sig likväl åt diplomatiska manövrer och klär ut sig till antifascistiska hjältar. Om ni söker rötterna till dessa motsägelsefulla och hycklande politiska linjer, kommer ni att finna att de alla växer fram ur de stora godsägarnas, bankirernas och compradorernas samhällsskikt.

Kuomintang är emellertid inte ett homogent politiskt parti. Fastän det kontrolleras och leds av den reaktionära klicken som representerar de stora godsägarnas, bankirernas och compradorernas skikt, får det inte helt identifieras med denna klick. En del av Kuomintangs ledare tillhör inte denna klick av vilken de till och med ringaktas, skjuts åt sidan eller angrips. Många av dess kadrer och män i ledet och många medlemmar i ungdomsförbundet Folkets tre principer är missnöjda med denna klicks ledning, och en del till och med bekämpar den. Detsamma gäller alla kuomintangarméer, regeringsorgan och ekonomiska och kulturella institutioner som denna reaktionära klick kontrollerar. Det finns ganska många demokratiska element i alla dessa. Dessutom är den reaktionära klicken själv, uppdelad som den är i flera kämpande fraktioner, ingen sammansvetsad grupp. Det är otvivelaktigt fel att betrakta Kuomintang såsom en homogen grupp av reaktionärer.

EN KONTRAST

Det kinesiska folket har kommit till insikt om den skarpa kontrasten mellan de befriade områdena och kuomintangområdena.

Är inte fakta klara nog? Här finns två linjer, linjen för ett folkkrig och linjen för passivt motstånd, vilken är emot ett folkkrig; den ena leder till seger även under de svåra förhållanden som råder i Kinas befriade områden, där all hjälp utifrån saknas, och den andra leder till nederlag även under de ytterligt gynnsamma förhållandena i Kuomintangområdena, där utländskt bistånd finns.

Kuomintangregeringen skyller sina misslyckanden på brist på vapen. Men man kan fråga, vilka av de två har brist på vapen, kuomintangtrupperna eller de befriade områdenas trupper? Bland alla Kinas styrkor är det de i de befriade områdena som lider mest av brist på vapen. De enda vapen de har är de vapen som de tar från fienden eller tillverkar under de svåraste förhållanden.

Är det inte sant att de styrkor som lyder direkt under Kuomintangs centralregering är mycket bättre beväpnade än soldaterna i provinserna? Och ändå är stridsdugligheten hos de flesta av de centrala styrkorna underlägsen den hos provinstrupperna.

Kuomintang har en väldig reserv av människor, men likväl gör dess felaktiga rekryteringspolitik det mycket svårt att få ersättningsmanskap. Kinas befriade områden däremot, som är avskurna från varandra av fienden och invecklade i ständiga strider, är ändå i stånd att mobilisera outtömliga mänskliga reserver därför att systemet med milis och självförsvarskårer, som är väl anpassat till folkets behov, tillämpas överallt och därför att missbruk av och ödsling med tillgängliga trupper undviks.

Trots att Kuomintang har kontrollen över väldiga arealer, som överflödar av spannmål, och folket förser det med 70—100 miljoner tanspannmål varje år, lider dess armé ständigt brist på mat och dess soldater är utmärglade därför att den största delen av spannmålen förskingras av dem genom vilkas händer den passerar. Men fastän merparten av Kinas befriade områden, som ligger i fiendens uppland, har ödelagts av fiendens politik "bränn allt, döda alla, plundra allt", och trots att en del regioner såsom norra Shensi är mycket torra, har vi framgångsrikt löst spannmålsfrågan genom våra egna bemödanden att öka jordbruksproduktionen.

Kuomintangområdena står inför en mycket allvarlig ekonomisk kris; de flesta industrierna är konkursmässiga och tom sådana förnödenheter som tyg måste importeras från Förenta staterna. Men Kinas befriade områden är, genom att industrin utvecklats, i stånd att fylla sina behov av tyg och andra förnödenheter.

I kuomintangområdena lever arbetarna, bönderna, affärsbiträdena, regeringstjänstemännen, de intellektuella och kulturarbetarna i djup misär. I de befriade områdena har hela folket mat, kläder och arbete.

Det är kännetecknande för kuomintangområdena att de styrande utnyttjar den landsomfattande krisen till att sko sig och samtidigt har blivit handelsmän och mutkolvar utan skam eller anständighet. Det är kännetecknande för Kinas befriade områden att kadrerna föregår med gott exempel på hur man lever enkelt och arbetar hårt och vid sidan om sina reguljära uppgifter deltar i produktionen; ärlighet högaktas medan korruption är strängt förbjuden.

I kuomintangområdena har folket ingen frihet alls. I Kinas befriade områden har folket full frihet.

Vem är skyldig till alla de missförhållanden som kuomintanghärskarna står inför? Ligger skulden på andra, eller på dem själva? Ska man skylla på främmande länder för att de inte ger dem nog bistånd, eller på kuomintangregeringens diktatoriska styre, korruption och inkompetens? Ligger inte svaret i öppen dager?

VEM "SABOTERAR FÖRSVARSKRIGET OCH SÄTTER STATEN I FARA"?

Är det inte, i ljuset av de ovedersägliga bevisen, kuomintangregeringen själv som har saboterat det kinesiska folkets försvarskrig och satt vårt land i fara? I tio hela år ägnade sig denna regering endast åt inbördeskriget, vände svärdseggen mot folket och försummade fullständigt landets försvar, och genom sin politik för icke-motstånd prisgav den de fyra nordöstra provinserna. När de japanska angriparna bröt igenom söder om Stora muren, åstadkom denna regering ett yrvaket motstånd och slog sedan till reträtt från Lukouchiao hela vägen ned till provinsen Kweichow. Och ändå påstår Kuomintang att "kommunistiska partiet saboterar försvarskriget och sätter staten i fara" (se resolutionerna från Kuomintangs Centrala exekutivkommittés 11:e plenarmöte i september 1943). Det enda bevis de har är att kommunistiska partiet har enats med alla grupper bland befolkningen för att skapa de befriade områdena, som hjältemodigt bekämpar Japan. Kuomintangs logik är så olik den som det kinesiska folket använder, att man inte ska förundras över att de i många frågor misslyckas med att komma fram till ett gemensamt språk.

Här är två frågor.

För det första, precis vad var det som fick kuomintangregeringen att överge ett så väldigt och så välbefolkat territorium, som sträcker sig från provinsen Heilungkiang till Lukouchiao och från Lukouchiao till Kweichow? Kan det vara någonting annat än dess politik, först för icke-motstånd och sedan för passivt motstånd mot Japan och dess inrikespolitik att bekämpa folket?

För det andra, precis vad är det som satt Kinas befriade områden i stånd att krossa de hänsynslösa och långvariga angreppen från japanernas och marionetternas styrkor, återta så stora territorier och befria en så väldig befolkning ur nationens fiendes klor? Kan det vara någonting annat än vår riktiga linje, linjen för ett folkkrig?

"OLYDNAD MOT REGERINGENS OCH MILITÄRENS ORDER"

Kuomintangregeringen anklagar också ständigt Kinas kommunistiska parti för "olydnad mot regeringens och militärens order". Vi behöver endast säga att de kinesiska kommunisterna, som besitter samma sunda förnuft som det kinesiska folket, lyckligtvis inte löd sådana "order från regeringen och militären", som faktiskt skulle ha inneburit att till de japanska angriparna överlämna de befriade områdena som det kinesiska folket under stora svårigheter och lidanden hade återtagit från dem. Några exempel är "Åtgärder för att begränsa främmande partiers verksamhet" 1939, ordern att "upplösa Nya fjärde armén", att den skulle "dra sig tillbaka norr om Gula flodens gamla strömfåra" 1941, ordern att "upplösa Kinas kommunistiska parti" 1943, ordern till oss att "inom en bestämd tidsrymd upplösa alla styrkor med undantag för tio divisioner" 1944, och det förslag som kuomintangregeringen i samtal som nyligen hölls med oss kallade "en eftergift" och som skulle kräva att vi överlämnar våra väpnade styrkor och lokala styrelser i utbyte mot några poster inom dess diktatoriska regering, men utan att en koalitionsregering bildas. Lyckligtvis har vi inte fogat oss efter dylika ordet och förslag och har sålunda åt det kinesiska folket bevarat en obefläckad sträcka jord och en hjältemodig antijapansk armé. Bör inte det kinesiska folket skatta sig lyckligt över dylik "olydnad"? Anser inte kuomintangregeringen att den gjort tillräckligt sedan den genom sina egna fascistiska regeringsdekret och defaitistiska militära order skänkt de japanska angriparna det väldiga befolkade området från Heilungkiang till Kweichow? De japanska angriparna och reaktionärerna välkomnar dessa "order från regeringen och militären", men kan någon rättskaffens kinesisk patriot välkomna sådana ting? Därest det inte finns en koalitionsregering; inte bara till formen utan i verkligheten, inte en fascistisk diktatur utan en demokratisk regering, är det då tänkbart att det kinesiska folket skulle tillåta de kinesiska kommunisterna att till kuomintangregeringen, som är defaitistisk, fascistisk och diktatorisk, överlämna såväl de befriade områdena, där folket vunnit frihet, som de folkarméer vilka har utfört så ypperliga tjänster i det pågående försvarskriget? Kunde det kinesiska folkets antijapanska sak vara vad den i dag är, om vi inte hade de befriade områdena och folkets armé? Och kan man möjligen föreställa sig hurudan den kinesiska nationens framtid då skulle bli?

FARAN FÖR INBÖRDESKRIG

Till denna dag framhärdar den främsta härskande klicken i Kuomintang i sin reaktionära politik: diktatur och inbördeskrig. Det finns många tecken på att den länge vidtagit och nu forcerar förberedelser för att släppa löst ett inbördeskrig så snart ett visst allierat lands styrkor har rensat en ansenlig del av det kinesiska fastlandet från de japanska angriparna. Den hoppas också att generalerna i vissa allierade länder ska utföra samma arbete i Kina som den brittiske generalen Scobie[5] utfört i Grekland. Den applåderar det slaktande som Scobie och den reaktionära grekiska regeringen förövat. Den planerar att ännu en gång såsom 1927—37 kasta Kina ned i inbördeskrigets malström. Bakom rökridån "sammankalla nationalförsamlingen" och "en politisk uppgörelse" förbereder den i hemlighet inbördeskrig. Om våra landsmän inte uppmärksammar detta, inte avslöjar dess intriger och hejdar dessa förberedelser, kommer de en vacker dag att få höra dånet från inbördeskrigets kanoner.

UNDERHANDLINGAR

Efter att ha fått de andra demokratiska partiernas medgivande lade Kinas kommunistiska parti i Folkets politiska råd i september 1944 fram kravet att Kuomintangs enpartidiktatur omedelbart skulle avskaffas och en demokratisk koalitionsregering omedelbart bildas för att besegra de japanska angriparna, bygga ett nytt Kina och förhindra inbördeskrig. Detta krav var otvivelaktigt tidsenligt, och under loppet av några få månader har det vunnit de breda massornas varma gillande.

Vi har haft underhandlingar i många omgångar med Kuomintang-regeringen i frågan om att avskaffa enpartidiktaturen, bilda en koalitionsregering och införa väsentliga demokratiska reformer, men den har förkastat alla våra förslag. Kuomintang är ovilligt inte endast att avskaffa enpartidiktaturen och bilda en koalitionsregering, det är ovilligt att införa en enda av de trängande nödvändiga demokratiska reformerna, såsom avskaffande av hemliga polisen, annullerande av reaktionära lagar och dekret som undertrycker folkets frihet, frigivande av politiska fångar, erkännande av de andra politiska partiernas legala status, erkännande av de befriade områdena och tillbakadragande av de arméer som genomför blockad mot och angriper dem. Som en följd härav har de politiska förhållandena i Kina blivit mycket spända.

TVÅ UTSIKTER

I ljuset av läget som helhet och av den analys som ovan gjorts av de verkliga internationella och inrikespolitiska förhållandena, vill jag be alla som är här, att vara på sin vakt och inte förvänta sig att vår sak ska gå framåt gnisselfritt och lätt. Nej, det kommer den inte att göra. I verkligheten finns två möjligheter, två utsikter, en god och en dålig. En möjlighet eller utsikt är att den fascistiska diktaturen fortsätter och demokratiska reformer inte kommer att tillåtas, att tyngdpunkten kommer att ligga på kamp mot folket i stället för mot de japanska angriparna, samt även att inbördeskrig måhända kommer att bryta ut, sedan de japanska angriparna besegrats, och dra Kina tillbaka till dess gamla eländiga läge, utan oberoende, frihet, demokrati, enhet, välstånd eller kraft. Denna möjlighet eller utsikt finns fortfarande och har inte upphört att existera eller automatiskt försvunnit bara genom det gynnsamma internationella läget och den ökande politiska medvetenheten och organiserade styrkan hos vårt folk. De som hoppas att denna möjlighet eller utsikt ska bli verklighet i Kina är, på hemmafronten, den reaktionära klicken inom Kuomintang, och, utomlands, de imperialistsinnade reaktionärerna. Detta är en sida som måste tas med i beräkningen.

Men det finns en annan sida, och vi kan, återigen i ljuset av läget som helhet och den analys som ovan gjorts av de internationella och inrikespolitiska förhållandena, vinna ökad tillit och ökat mod i vår strävan till denna andra möjlighet eller utsikt. Den är att övervinna alla svårigheter, ena hela folket, avskaffa Kuomintangs fascistiska diktatur, genomföra demokratiska reformer, konsolidera och utöka de anti-japanska styrkorna, grundligt besegra de japanska angriparna och bygga ett oberoende, fritt, demokratiskt, enat, välmående och mäktigt nytt Kina. De som hoppas att denna möjlighet eller utsikt ska bli verklighet i Kina är, på hemmafronten, massorna, kommunistiska partiet och de andra demokratiska partierna, och, utomlands, alla de nationer sombehandlar oss som jämlikar samt de progressiva och massorna.

Vi vet mycket väl att vi kommunister tillsammans med hela det kinesiska folket fortfarande står inför stora svårigheter och många hinder och har en lång och slingrande väg att tillryggalägga. Men vi vet lika väl att vi, tillsammans med hela det kinesiska folket, kommer att övervinna alla svårigheterna och hindren och fullgöra den uppgift historien har förärat Kina. Den stora uppgiften för oss och hela folket är att avvärja den första möjligheten eller utsikten och arbeta för den andra med all den energi vi kan uppbåda. I grunden gynnar det internationella och inrikespolitiska läget oss kommunister tillsammans med det kinesiska folket som helhet. Detta har jag redan gjort fullt klart. Vi hoppas att kuomintangmyndigheterna, med tanke på den allmänna trenden i världen och folkstämningen i Kina, ska ha mod att ändra sin nuvarande felaktiga politik så att kriget kan vinnas, det kinesiska folkets lidanden minskas och ett nytt Kina snart komma till stånd. Det måste inses att, hur slingrande vägen än blir, det kinesiska folket säkerligen kommer att genomföra uppgiften att uppnå oberoende och befrielse och att tiden är inne för det att göra detta. Det blir vår generations ansvar att förverkliga de stora förhoppningar som oräkneliga martyrer under de senaste hundra åren hyst, och varje försök att hejda oss kommer oundvikligen att sluta i ett misslyckande.

IV. KINAS KOMMUNISTISKA PARTIS POLITIK

Jag har analyserat de två linjerna i Kinas försvarskrig. En sådan analys är absolut nödvändig. Ty hitintills vet många kineser ännu inte vad som verkligen sker i detta krig. Många människor i kuomintangområdena och i främmande länder hålls i okunnighet av kuomintangregeringens blockadpolitik. De visste praktiskt taget ingenting om Kinas befriade områden intill dess att en grupp kinesiska och utländska journalister 1944 kom hit på en rundresa. Så snart denna grupp återvänt, låste kuomintangregeringen dörren och vägrade låta några andra journalister komma hit — så rädd var den att det verkliga läget i de befriade områdena skulle bli känt för yttervärlden. På samma sätt har den undertryckt sanningen om kuomintangområdena. Därför anser jag att det är vår plikt att ge allmänheten så mycket som möjligt av den sanna bilden av "de två områdena". Endast när människor klart ser hela läget i Kina, kommer de att förstå varför det är en sådan skillnad mellan den politik som förs av Kinas två största politiska partier, kommunistiska partiet och Kuomintang, och varför det pågår en sådan kamp mellan de två linjerna. Endast då kommer folk att förstå att tvisten mellan de två partierna inte är en onödig eller oviktig eller av kitslighet orsakad tvist, såsom en del har påstått, utan är en principiell tvist av vilken hundratals miljoner människors liv beror.

I Kinas nuvarande allvarliga läge hoppas folket, demokraterna och de demokratiska partierna här hemma och folken i andra länder, som oroar sig för läget i Kina, att enhet kommer att ersätta oenighet och att demokratiska reformer kommer att införas, och de vill alla veta vilken politik Kinas kommunistiska parti har för att lösa dagens många livsviktiga problem. Våra partimedlemmar har naturligtvis ett ännu djupare intresse för dessa saker.

Våra riktlinjer i den Antijapanska nationella enhetsfronten i kriget har alltid varit klara och bestämda, och de har prövats under åtta år av krig. Vår kongress bör dra slutsatser ur dem som vägledning för vår framtida kamp.

Jag ämnar har förklara ett antal av de bestämda slutsatser som vårt parti kommit fram till rörande de viktigaste riktlinjerna för lösningen av Kinas problem.

VÅRT ALLMANNA PROGRAM

Ett gemensamt program, som alla är ense om, är synnerligen behövligt för det kinesiska folket, Kinas kommunistiska parti och alla de anti-japanska demokratiska partierna i syfte att mobilisera och ena alla de antijapanska krafterna bland det kinesiska folket, fullständigt utplåna de japanska angriparna och bygga ett nytt Kina som är oberoende, fritt, demokratiskt, enat, välmående och mäktigt.

Ett dylikt gemensamt program kan delas i två delar, den allmänna och den specifika. Låt oss först ta upp det allmänna och sedan det specifika programmet.

Utgående från huvudförutsättningen, att de japanska angriparna måste utplånas fullständigt och ett nytt Kina byggas, är vi kommunister och det överväldigande flertalet av befolkningen i nuvarande stadium av Kinas utveckling överens om följande grundläggande förslag. För det första, Kina bör inte ha ett feodalt, fascistiskt och folkfientligt statssystem under storgodsägarnas och storbourgeoisins diktatur, ty den främsta härskande kuomintangklickens arton år långa regeringstid har redan bevisat dess fullständiga bankrutt. För det andra, Kina kan omöjligen upprätta den gamla typen av demokratisk diktatur — en rent nationellt-borgerlig stat — och bör därför inte försöka göra det, ty å enasidan har den kinesiska nationella bourgeoisin visat sig vara ekonomiskt och politiskt mycket lös i köttet, och, å andra sidan, har det nu länge funnits en ny faktor, nämligen, det uppvaknade kinesiska proletariatet med dess ledare, Kinas kommunistiska parti, som har uppvisat stor förmåga på den politiska arenan och tagit ledningen över bondemassorna, småbourgeoisin i städerna, intelligentsian och andra demokratiska krafter. För det tredje, det är likaledes omöjligt för det kinesiska folket att upprätta ett socialistiskt statssystem i det nuvarande stadiet, då det fortfarande är dess uppgift att bekämpa utländskt och feodalt förtryck och de nödvändiga samhälleliga och ekonomiska betingelserna för en socialistisk stat fortfarande saknas.

Vad föreslår vi då? Vi föreslår att, efter de japanska angriparnas grundliga nederlag, upprätta ett statssystem som vi benämner Ny-demokrati, nämligen, ett demokratiskt förbund av enhetsfrontskaraktär grundat på folkets överväldigande flertal under ledning av arbetarklassen.

Det är detta slag av statssystem som verkligen fyller kraven från det överväldigande flertalet av den kinesiska befolkningen, därför att det kan vinna och faktiskt har vunnit gillande från, för det första, miljoner industriarbetare och tiotals miljoner hantverkare och jordbruksarbetare, för det andra, från bönderna, vilka utgör 80 procent av Kinas befolkning, dvs 360 miljoner av en befolkning på 450 miljoner, samt, för det tredje, från det stora antalet småbourgeoisi i städerna såväl som från den nationella bourgeoisin, de upplysta herrskapen och andra patrioter.

Det existerar naturligtvis fortfarande motsättningar bland dessa klasser, främst motsättningen mellan arbete och kapital, och följaktligen har var och en av dem sina särskilda krav. Det skulle vara hyckleri och fel att förneka att dessa motsättningar och skilda krav existerar. Men under Ny-demokratins hela stadium kommer dessa motsättningar, dessa skilda krav, inte att växa och höja sig över de krav som är gemensamma för alla, och de bör inte heller tillåtas göra detta; de kan regleras. Om en sådan reglering kan uppnås, kan dessa klasser tillsammans förverkliga de politiska, ekonomiska och kulturella uppgifterna i den ny-demokratiska staten.

Den politik för Ny-demokrati som vi förespråkar består i att kasta över ända förtrycket utifrån och det inre feodala och fascistiska förtrycket och sedan upprätta, inte den gamla typen av demokrati, utan ett politiskt system som är en enhetsfront av alla de demokratiska klasserna. Dessa våra synpunkter stämmer helt överens med dr Sun Yat-sens revolutionära synpunkter. I Manifestet från Kuomintangs Första rikskongress, skrev dr Sun:

Detta är en viktig politisk föreskrift från dr Sun. Det kinesiska folket, Kinas kommunistiska parti och alla andra demokrater måste respektera den, beslutsamt tillämpa den och föra en bestämd kamp mot alla individer och grupper som bryter mot den eller bekämpar den och på så sätt försvara och utveckla denna helt riktiga politiska princip för Ny-demokrati.

Den ny-demokratiska statens organisatoriska princip bör vara demokratisk centralism, med folkkongresser, som bestämmer de viktigaste politiska riktlinjerna och väljer styrelserna på de olika nivåerna. Den är på en och samma gång demokratisk och centraliserad, det vill säga, centraliserad på demokratins grund och demokratisk under centraliserad vägledning. Detta är det enda system som helt och fullt kan ge uttryck åt demokrati, med hela makten lagd hos folkkongresserna på alla nivåer, och samtidigt garantera en centraliserad administration där styrelserna på varje nivå utövar centraliserad ledning av alla angelägenheter som folkkongresserna på respektive nivåer gett dem att sköta samt skyddar allt som är av vikt för folkets demokratiska liv.

Armén och de andra väpnade styrkorna utgör en viktig del av den ny-demokratiska statsmaktens apparat, utan vilken staten inte kan försvaras. Den ny-demokratiska statens väpnade styrkor tillhör, liksom alla andra maktorgan, folket och skyddar folket. De har ingenting gemensamt med den gamla typen av armé, polis osv, vilka tillhör de få och förtrycker folket.

Den ekonomi för Ny-demokrati som vi förespråkar stämmer likaledes helt med dr Suns principer. I jordfrågan var dr Sun förkämpe för "jorden till dess brukare". Rörande industri och handel, sade dr Sun i Manifestet, ur vilket vi citerade ovan:

I det nuvarande stadiet är vi helt överens med dr Suns åsikter i ekonomiska frågor.

En del människor misstänker, att de kinesiska kommunisterna bekämpar utvecklingen av enskilt initiativ, privatkapitalets tillväxt och skydd åt privategendomen, men de misstar sig. Det är det utländska och det feodala förtrycket som grymt fjättrar utvecklingen av det kinesiska folkets enskilda initiativ, förhindrar privatkapitalets tillväxt och förstör folkets egendom. Den Ny-demokrati som vi förespråkar har just till uppgift att undanskaffa dessa bojor och hindra denna förstörelse, att garantera att folket fritt ska kunna utveckla sin individualitet inom samhällets ram och fritt utveckla sådan privatkapitalistisk hushållning som kommer att vara till nytta för och inte "dominera folkets försörjning" samt att skydda alla passande former av privategendom.

I enlighet med dr Suns principer och den kinesiska revolutionens erfarenhet, bör Kinas nationalhushållning i det nuvarande stadiet utgöras av en statlig sektor, en privat sektor och en kooperativ sektor. Men staten får här förvisso inte vara en som "ägs privat av ett fåtal", utan en ny-demokratisk stat "i vilken hela folket har del" under proletariatets ledning.

Ny-demokratins kultur bör likaledes vara en "i vilken hela folket har del", det vill säga, den bör vara en nationell och vetenskaplig kultur av masskaraktär och får under inga omständigheter vara en kultur som "ägs privat av ett fåtal".

Sådant är det allmänna eller grundläggande program som vi kommunister förespråkar för det nuvarande stadiet, den borgerligt-demokratiska revolutionens hela stadium. Detta är vårt minimiprogram jämfört med vårt framtida eller maximiprogram för socialism och kommunism. Dess förverkligande kommer att föra den kinesiska staten och det kinesiska samhället ett steg framåt, från en kolonial, halvkolonial och halvfeodal stat och ett dito samhälle, till en ny-demokratisk stat och ett ny-demokratiskt samhälle.

Den politiska ledningen från proletariatets sida och de av proletariatet ledda statliga och kooperativa sektorerna inom hushållningen, som vårt program kräver, är socialistiska faktorer. Ändå kommer detta programs genomförande inte att förvandla Kina till ett socialistiskt samhälle.

Vi kommunister döljer inte våra politiska åsikter. Vårt framtida eller maximiprogram är definitivt och otvivelaktigt att föra Kina framåt till socialism och kommunism. Både vårt partis namn och vår marxistiska världsåskådning pekar otvetydigt på detta högsta framtidsideal, en framtid av ojämförlig glans och storslagenhet. Varje kommunist har, när han inträder i partiet, två klart definierade mål, den ny-demokratiska revolutionen nu och socialism och kommunism i framtiden, och för dessa kommer han att kämpa trots fientligheten hos kommunismens fiender och trots deras vulgära och okunniga förtal, smädelser och förlöjliganden, vilka vi beslutsamt måste övervinna. Vad de välmenande skeptikerna gäller, bör vi förklara saker för dem välvilligt och tålmodigt och inte angripa dem. Allt detta är mycket klart, bestämt och otvetydigt.

Men alla kommunister och kommunistsympatisörer i Kina måste kämpa för att uppnå målet för det nuvarande stadiet. De måste kämpa mot utländskt och feodalt förtryck för att befria det kinesiska folket från dess eländiga koloniala, halvkoloniala och halvfeodala belägenhet och upprätta ett av proletariatet lett ny-demokratiskt Kina, som har till huvuduppgift att befria bönderna, ett Kina som efterlever dr Sun Yat-sens revolutionära Folkets tre principer, ett Kina som är oberoende, fritt, demokratiskt, enat, välmående och mäktigt. Detta är vad vi faktiskt har hållit på med. Tillsammans med det kinesiska folkets massor har vi kommunister hjältemodigt kämpat för detta mål under de gångna tjugofyra åren.

Om någon kommunist eller kommunistsympatisör talar om socialism och kommunism men underlåter att kämpa för detta mål, om han nedvärderar denna borgerligt-demokratiska revolution, slappnar av eller sackar efter än så litet och visar den minsta gnutta illojalitet eller svalhet eller tvekar att spilla sitt blod eller ge sitt liv för denna revolution, då förråder den människan medvetet eller omedvetet socialismen och kommunismen i mindre eller högre grad och är förvisso inte en politiskt medveten och ståndaktig kämpe för kommunismen. Det är en marxistisk lag att socialismen kan uppnås endast genom det demokratiska stadiet. Och i Kina är kampen för demokratin långvarig. Det skulle vara en ren illusion att försöka bygga ett socialistiskt samhälle på ruinerna av den koloniala, halvkoloniala och halvfeodala ordningen utan en enad ny-demokratisk stat, utan att utveckla den ny-demokratiska hushållningens statliga sektor, de privatkapitalistiska och kooperativa sektorerna, och en nationell och vetenskaplig kultur av masskaraktär, dvs en ny-demokratisk kultur, samt utan att befria och utveckla undratals miljoner människors individualitet — kort sagt, utan en genomgående och av kommunistiska partiet ledd borgerligt-demokratisk revolution av en ny typ.

En del människor förstår inte varför kommunisterna, så långt ifrån att frukta kapitalismen, förespråkar dess utveckling under vissa givna betingelser. Vårt svar är enkelt. Att ersätta utländskt imperialistiskt och inhemskt feodalt förtryck med en viss grad av kapitalistisk utveckling är inte endast ett framsteg utan en oundviklig process. Den gynnar proletariatet lika väl som bourgeoisin, och kanske mest det förstnämnda. Det är inte den inhemska kapitalismen utan den utländska imperialismen och den inhemska feodalismen som är överflödig i Kina i dag. Vi har faktiskt för litet kapitalism. Konstigt nog undviker en del förespråkare för den kinesiska bourgeoisin att öppet förespråka en utveckling av kapitalismen, och nämner den endast i förtäckta ordalag. Det finns andra som helt bestrider att Kina bör tillåta en nödvändig grad av kapitalistisk utveckling och talar om att nå socialismen i ett steg och "i ett slag förverkliga" de uppgifter som Folkets tre principer och socialismen ställer. Uppenbarligen återspeglar dessa åsikter antingen den kinesiska nationella bourgeoisins svaghet eller också är de ett demagogiskt knep från storgodsägarnas och storbourgeoisins sida. Vi kommunister förstår klart, med utgångspunkt från vår kunskap om de marxistiska lagarna för samhällelig utveckling, att under Ny-demokratins statssystem i Kina blir det i det samhälleliga framstegets intresse nödvändigt att främja utvecklingen av den privatkapitalistiska sektorn i hushållningen (förutsatt att den inte dominerar folkets försörjning) lika väl som utvecklingen av den statliga sektorn och de enskilda och kooperativa sektorerna som sköts av det arbetande folket. Vi kommunister kommer inte att låta oss kollras bort av tomt prat eller svekfulla knep.

Det finns en del människor som tvivlar på att vi kommunister menar allvar när vi säger att "eftersom Folkets tre principer är vad Kina i dag behöver, är vårt parti redo att kämpa för deras fullständiga genomförande".

Detta är resultatet av att de inte fattar att de grundläggande satserna i Folkets tre principer, som dr Sun Yat-sen lade fram i Kuomintangs Första rikskongress' Manifest 1924 och vilka vi har accepterat, överensstämmer med vissa grundläggande satser i vårt partis program för det nuvarande stadiet, det vill säga, med vårt minimiprogram. Det bör påpekas att dessa dr Sun Yat-sens Folkets tre principer överensstämmer med vårt partis program för det nuvarande stadiet endast i vissa grundläggande satser och inte i allt. Vårt partis program för Ny-demokrati är mycket mera omfattande än dr Suns principer, särskilt eftersom vårt partis teori, program och praktik i Ny-demokrati har utvecklats mycket med utvecklingen av den kinesiska revolutionen under de tjugo år som gått sedan dr Suns död, och de kommer att utvecklas ytterligare. I grunden är emellertid dessa Folkets tre principer ett program för Ny-demokrati, som skiljer sig från de tidigare, de gamla Folkets tre principer. Naturligtvis är de "vad Kina i dag behöver" och naturligtvis "är vårt parti redo att kämpa för deras fullständiga genomförande". För oss kinesiska kommunister är kampen för vårt partis minimiprogram och kampen för dr Suns revolutionära, eller nya, Folkets tre principer i grunden (fast inte i alla avseenden) en och densamma. Av detta skäl kommer de kinesiska kommunisterna att, liksom hittills och nu, även i framtiden visa sig vara de mest uppriktiga och grundliga verkställarna av de revolutionära Folkets tre principer.

En del människor är misstänksamma och tror, att när kommunistiska partiet väl kommit till makten, kommer det att följa Rysslands exempel och upprätta proletariatets diktatur och ett enpartisystem. Vårt svar är att en ny-demokratisk stat, som grundar sig på ett förbund mellan de demokratiska klasserna, i princip skiljer sig från en socialistisk stat under proletariatets diktatur. Vårt system för Ny-demokrati kommer utan allt tvivel att byggas under proletariatets och kommunistiska partiets ledning, men under hela det ny-demokratiska stadiet kan Kina omöjligen ha en en-klass-diktatur och en enpartiregering och bör därför inte försöka det. Vi har ingen orsak att vägra samarbete med alla politiska partier, samhällsgrupper och individer, förutsatt att deras inställning till kommunistiska partiet är samarbetsvillig och inte fientlig. Det ryska systemet har formats av Rysslands historia; i Ryssland har den ena människans exploatering av den andra avskaffats som samhällssystem, det politiska, ekonomiska och kulturella systemet för den nyaste typen av demokrati, dvs socialism, har införts, och eftersom folket har förkastat alla de antisocialistiska partierna stödjer det endast Bolsjevikpartiet. Allt detta har format det ryska systemet, vilket är fullkomligt nödvändigt och rimligt där. Men även i Ryssland, där Bolsjevikpartiet är det enda politiska partiet, är det system som används inom statens maktorgan fortfarande ett förbund mellan arbetare, bönder och intellektuella och ett förbund mellan partimedlemmar och icke partianslutna, och inte ett system under vilket endast arbetarklassen och bolsjevikerna får arbeta inom regeringsorganen. Det kinesiska systemet för det nuvarande stadiet formas av den kinesiska historiens nuvarande stadium, och under en lång tid framöver kommer det att finnas en speciell form för staten och den politiska makten, en form som skiljer sig från det ryska systemet, men är fullkomligt nödvändig och rimlig för oss, nämligen, den ny-demokratiska formen för stat och politisk makt, grundad på förbundet mellan de demokratiska klasserna.

VÅRT SPECIFIKA PROGRAM

Vårt parti måste också ha ett specifikt program för varje period, grundat på detta allmänna program. Vårt allmänna program för Ny-demokrati kommer att förbli oförändrat under den borgerligt-demokratiska revolutionens stadium, det vill säga, i flera årtionden. Men betingelserna har förändrats eller förändras från fas till fas under detta stadium och det är enbart naturligt att vi måste ändra vårt specifika program i enlighet därmed. Till exempel, vårt allmänna program för Ny-demokrati har förblivit detsamma under Nordexpeditionens, det agrarrevolutionära krigets och försvarskrigets mot Japan perioder, men det har förekommit ändringar i vårt specifika program, därför att våra vänner och fiender inte har förblivit desamma i dessa tre perioder. Det kinesiska folket står nu inför följande läge:

Hurudant är under dessa omständigheter vårt specifika program, eller, med andra ord, vilka är folkets omedelbara krav?

Vi anser följande krav vara passande och minimala:

Det viktigaste för att uppnå dessa krav är ett omedelbart avskaffande av Kuomintangs enpartidiktatur och upprättandet av en demokratisk provisorisk centralregering, en koalitionsregering, som åtnjuter hela nationens stöd och innesluter representanter för alla de antijapanska partierna och människor som icke är partianslutna. Utan denna förutsättning är det omöjligt att åstadkomma någon verklig förändring i kuomintangområdena och därför i landet som helhet.

Dessa krav uttrycker önskningarna hos de kinesiska massorna och även hos breda skikt av den demokratiska allmänna opinionen i de allierade länderna.

Ett specifikt minimiprogram, som godkänns av alla de antijapanska demokratiska partierna är absolut oundgängligt, och vi är beredda att överlägga med dem på grundval av det program som skisserats här ovan. Olika partier kan ha olika krav, men alla bör träffa överenskommelse om ett gemensamt program.

Vad kuomintangområdena angår, befinner sig detta program fortfarande i det stadium där det är ett krav från folket. Vad de av Japan ockuperade områdena angår, är det ett program vars genomförande måste anstå till dess de återvunnits med undantag för punkten om organiserandet av underjordiska styrkor för väpnade resningar. Vad de befriade områdena angår, är det ett program som redan blivit, blir och bör fortsätta att bli omsatt i praktiken.

Det kinesiska folkets omedelbara krav eller specifika program, som skisserats här ovan, berör många livsviktiga krigstids- och efterkrigsproblem som kräver ytterligare klarläggning. Då vi här nedan förklarar dessa problem, ska vi kritisera några av de felaktiga åsikter som Kuomintangs främsta ledande klick företräder och samtidigt besvara några frågor som ställts av andra människor.

1. Förinta de japanska angriparna fullständigt, tillåt inga kompromisser på halva vägen

Kairokonferensen[7] beslöt med rätta att de japanska angriparna måste tvingas att ge sig utan villkor. Men de japanska angriparna arbetar nu bakom kulisserna för en kompromissfred, medan de projapanska elementen i kuomintangregeringen tar förbindelse med Japans hemliga emissarier genom marionettregeringen i Nanking, och det har inte satts stopp för detta. Följaktligen är faran ännu inte helt över för en kompromiss på halva vägen. Kairokonferensen fattade ett annat bra beslut, nämligen, att de fyra nordöstra provinserna, ön Taiwan och Penghuöarna bör återlämnas till Kina. Men om kuomintangregeringens nuvarande politik består, kan man inte lita på att den ska kämpa hela vägen till Yalufloden och återta allt vårt förlorade territorium. Vad bör det kinesiska folket göra under dessa förhållanden? Det bör kräva att kuomintangregeringen ska förinta de japanska angriparna fullständigt och inte tillåta någon kompromiss på halva vägen. Alla intriger för en kompromiss måste omedelbart stoppas. Det kinesiska folket bör kräva att kuomintangregeringen ändrar sin nuvarande politik som är inriktad på passivt motstånd och använder hela sin militära styrka till aktiv krigföring mot Japan. Folket bör utöka sina egna väpnade styrkor — Åttonde routearmén, Nya fjärde armén och folkets övriga väpnade förband —och på eget initiativ utveckla antijapanska väpnade styrkor i stor omfattning varhelst fienden nått fram, och de bör förbereda sig att återta allt förlorat territorium genom att kämpa i direkt samverkan med de allierade. Under inga omständigheter får folket sätta sin lit enbart till Kuomintang. Det är det kinesiska folkets heliga rätt att besegra de japanska angriparna. Om reaktionärerna försöker beröva det denna rätt, undertrycka dess antijapanska verksamhet eller underminera dess styrka, då bör det kinesiska folket beslutsamt slå tillbaka i självförsvar, om övertalning visar sig vara lönlös. Ty dylika handlingar av förräderi mot nationen från de kinesiska reaktionärernas sida enbart hjälper och underblåser de japanska angriparna.

2. Avskaffa Kuomintangs enpartidiktatur, upprätta en demokratisk koalitionsregering

För att utplåna de japanska angriparna är det nödvändigt att genomföra demokratiska reformer i hela landet. Detta kommer likväl att bli omöjligt därest inte Kuomintangs enpartidiktatur avskaffas och en demokratisk koalitionsregering upprättas.

Kuomintangs enpartidiktatur är i verkligheten en diktatur, som utövas av en antifolklig klick inom Kuomintang, och denna diktatur är den som spränger Kinas nationella enhet, är upphovet till nederlagen på kuomintangfronten under kriget och det främsta hindret för att mobilisera och ena det kinesiska folkets antijapanska krafter. Det kinesiska folket har genom åtta års bitter erfarenhet i försvarskriget blivit fullt medvetet om denna diktaturs skadlighet, och det kräver naturligtvis att den omedelbart avskaffas. Denna reaktionära diktatur är också skapare av inbördeskrig; därest den inte omedelbart avskaffas, kommer den återigen att dra inbördeskrigets olycka över folket.

Det kinesiska folkets rop på denna antifolkliga diktaturs avskaffande är så vida spritt och ger sådant genljud att kuomintangmyndigheterna själva har tvingats att offentligen förklara sig överens om "tidigare avslutning av det politiska förmyndarskapet", vilket visar i hur hög grad detta "politiska förmyndarskap" eller enpartidiktaturen förverkat folkets stöd och sin prestige. Det finns inte en enda människa i Kina som alltjämt vågar påstå att "politiskt förmyndarskap" eller enpartidiktatur innebär något gott eller inte bör avskaffas eller "avslutas", och detta markerar en stor förändring i läget.

Det står klart och utom allt tvivel att den bör "avslutas". Men det råder skilda meningar om hur detta ska ske. Några säger, avsluta den med ens och upprätta en provisorisk demokratisk koalitionsregering. Andra säger, vänta lite, inkalla "nationalförsamlingen" och "återlämna statsmakten till folket" och inte till en koalitionsregering.

Vad betyder detta?

Det betyder att det finns två sätt att göra saker på, det hederliga sättet och det ohederliga sättet.

Först, det hederliga sättet. Det hederliga sättet är att omedelbart proklamera avskaffande av Kuomintangs enpartidiktatur, att upprätta en provisorisk centralregering sammansatt av representanter för Kuomintang, Kommunistiska partiet, Demokratiska förbundet och folk som inte är partianslutna samt att kungöra ett demokratiskt politiskt handlingsprogram i överensstämmelse med det kinesiska folkets omedelbara krav, vilka vi framfört här ovan, i syfte att återställa nationens enhet och besegra de japanska angriparna. En rundabordskonferens med representanter för de olika partierna och folk utan partianslutning bör inkallas för att diskutera och träffa överenskommelse om dessa ting, och därefter bör det handlas i överensstämmelse därmed. Detta är enhetens väg, som det kinesiska folket beslutsamt kommer att understödja.

För det andra, det ohederliga sättet. Det ohederliga sättet är att åsidosätta kraven från massorna och alla de demokratiska partierna och att envisas med att inkalla en så kallad nationalförsamling, som regisseras av den antifolkliga klicken i Kuomintang, och använda den till att anta en "författning", som i praktiken kommer att vara antidemokratisk och kommer att utgöra en stödjepelare för denna klicks diktatur och vars syfte är att drapera en mantel av laglighet över en olaglig "nationalregering" — en regering som bildats privat genom utnämning av några dussin kuomintangmedlemmar, har tvingats på folket och är helt utan rotfäste i folkviljan — och på detta sätt låtsas "ge tillbaka statsmakten till folket" medan den i verkligheten "ges tillbaka" till samma reaktionära klick inom Kuomintang. Var och en som inte är med härpå kommer att bli anklagad för att sabotera "demokratin" och "enheten". Detta kommer sedan att bli ett "skäl" att beordra bestraffningsåtgärder mot honom. Detta är söndringens väg, som det kinesiska folket beslutsamt kommer att bekämpa.

De steg som våra reaktionära hjältar förbereder sig att ta i överensstämmelse med denna splittringspolitik kommer sannolikt att leda dem i fördärvet. De lägger en snara runt sina egna halsar och drar åt den, och denna snara är "nationalförsamlingen". Deras avsikt är att använda "nationalförsamlingen" som ett magiskt vapen, först för att hindra bildandet av en koalitionsregering, för det andra för att bevara sin diktatur och för det tredje förbereda ett rättfärdigande av inbördeskrig. Historiens logik går emellertid stick i stäv mot deras önskningar, och de kommer att "lyfta upp en sten endast för att tappa den på sina tår". För nu är det alldeles tydligt för alla att folket i kuomintangområdena inte har någon frihet och att folket i de av japanerna ockuperade områdena inte kan delta i val, medan de befriade områdena, som har frihet, inte erkänns av kuomintangregeringen. Då så är fallet, hur kan hela nationen välja delegater? Hur kan en "nationalförsamling" komma till stånd? Den nationalförsamling, som de ropar efter, är en som kuomintangdiktaturen riggade till i varenda detalj för åtta år sedan under inbördeskrigets period. Om en sådan församling inkallas, kommer hela nationen oundvikligen att resa sig emot den, och hur, om man får fråga, ska våra reaktionära hjältar klara sig ur den klämman? Allt som allt, inkallandet av den falska nationalförsamlingen kommer endast att leda dem i fördärvet.

Vi kommunister föreslår två steg för att avsluta Kuomintangs enpartidiktatur. För det första, i nuvarande stadium, att genom ett gemensamt avtal mellan representanter för alla partier och personer utan partianslutning upprätta en provisorisk koalitionsregering. För det andra, i nästa stadium, att efter fria och utan restriktioner genomförda val inkalla en nationalförsamling och bilda en reguljär koalitionsregering. I bägge fallen kommer det att bli en koalitionsregering i vilken representanterna för alla klasser och politiska partier, som är villiga att delta, är enade kring ett gemensamt demokratiskt program i kampen mot Japan i dag och för nationellt uppbygge i morgon.

Detta är den enda kurs Kina kan välja, vilka avsikter Kuomintang och. de övriga partierna, grupperna eller individerna än må ha, vare sig de gillar det eller inte och vare sig de är medvetna om det eller ej. Detta är en historisk lag, en obeveklig utvecklingstendens som ingen kraft kan kasta om.

Ifråga om detta och alla andra problem rörande demokratiska reformer förklarar vi kommunister att, ehuru de bestämmande i Kuomintang fortfarande envist håller fast vid sin felaktiga politik och använder förhandlingar för att vinna tid och lugna den allmänna opinionen, vi är beredda att återuppta förhandlingarna med dem i det ögonblick de visar vilja att uppge sin nuvarande felaktiga politik och gå med på demokratiska reformer. Men förhandlingarna måste baseras på den allmänna principen om motstånd, enhet och demokrati, och vi kommer inte att gå med på några så kallade åtgärder, planer eller tomma uttalanden som avviker från denna allmänna princip, hur tilltalande de än låter.

3. Frihet för folket

För närvarande är det kinesiska folkets kamp för frihet huvudsakligen riktad mot de japanska angriparna. Men kuomintangregeringen hindrar folket att bekämpa de japanska angriparna genom att beröva det dess frihet och binda det till händer och fötter. Därest inte detta problem löses, blir det omöjligt att mobilisera och ena alla antijapanska krafter inom nationen. Det är just för att lösa folkets bojor, så att det kan bli fritt att bekämpa Japan, att enas och vinna demokrati, som vårt program för fram sådana krav som avskaffande av enpartidiktaturen; upprättande av en koalitionsregering; likvidering av hemliga polisen; upphävande av undertryckande lagar och dekret; bestraffning av förrädare, spioner, projapanska element, fascister och korrupta ämbetsmän; frigivande av de politiska fångarna; erkännande av alla de demokratiska partiernas legala status; bortdragande av de trupper som omringar eller angriper de befriade områdena; erkännande av de befriade områdena; avskaffande av pao-chia-systemet och många andra krav rörande ekonomin, kulturen och massrörelsen.

Frihet är något som människor vinner genom kamp, den skänks inte av någon som en förmån. Folket i Kinas befriade områden har redan vunnit frihet, och folket kan och måste vinna frihet också i de andraområdena. Ju större det kinesiska folkets frihet och ju starkare dess organiserade demokratiska krafter är, desto större blir möjligheten att bilda en provisorisk och enad koalitionsregering. När denna koalitionsregering väl är bildad, kommer den i sin tur att ge full frihet åt folket och därmed befästa sin egen grundval. Endast då blir det möjligt att hålla fria och utan restriktioner genomförda val i hela landet sedan de japanska angriparna kastats över ända, att skapa en demokratisk nationalförsamling och att upprätta en reguljär och enad koalitionsregering. Därest folket inte har frihet, kan det inte existera någon nationalförsamling eller regering som verkligen är vald av folket. Står inte detta klart nog?

Yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet och frihet ifråga om politisk övertygelse och religiös tro och personlig frihet är folkets viktigaste friheter. I Kina har endast de befriade områdena helt gjort dessa friheter till verklighet.

Dr Sun Yat-sen förklarade år 1925 i det Testamente han skrev på dödsbädden:

Dr Suns ovärdiga efterträdare, som har förrått honom, förtrycker folkets massor i stället för att resa dem och berövar dem all deras yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet, organisationsfrihet och frihet ifråga om politisk övertygelse och religiös tro samt personliga frihet. De sätter etiketterna "förrädarparti", "förrädararmé" och "förrädarområden" på kommunistiska partiet, Åttonde routearmén och Nya fjärde armén samt de befriade områdena, som allesammans verkligen reser massorna och skyddar deras fri- och rättigheter. Vi hoppas att det snart ska bli ett slut på denna omkastning av rätt och orätt. Om den varar länge till, kommer det kinesiska folket att förlora allt tålamod.

4. Folkets enhet

Det är en bjudande nödvändighet att förvandla ett splittrat Kina till ett enat Kina för att förinta de japanska angriparna, förhindra inbördeskrig och bygga ett nytt Kina; detta är det kinesiska folkets historiska uppgift.

Men hur ska Kina bli enat? Genom autokratiskt enande, företaget av en diktator, eller genom demokratiskt enande, företaget av folket? Sedan Yuan Shih-kais[8 tid koncentrerade sig krigsherrarna i norr på autokratiskt enande. Men vad blev resultatet? Tvärtemot deras önskningar var det inte enhet utan splittring de åstadkom, och slutligen föll de från maktens tinnar. Den antifolkliga klicken i Kuomintang, som följer Yuan Shih-kai i spåren, sökte uppnå autokratiskt enande och förde inbördeskrig i hela tio års tid endast för att släppa in de japanska angriparna medan de själva drog sig undan till berget Omei.[9] Och nu skriker de åter från sin bergstopp ut sin teori om autokratiskt enande. Vem skriker de till? Kommer någon rakryggad patriotisk kines att lyssna till dem? Folket, som genomlevat sexton år av krigsherrarnas i norr välde och arton år av diktatoriskt kuomintangvälde, har förvärvat en rik erfarenhet och skarpa ögon. Det vill ha demokratiskt enande, genomfört av massorna, och inte autokratiskt enande, genomfört av en diktator. Så tidigt som 1935 lade vi kommunister fram den Antijapanska nationella enhetsfrontens politik, och vi har kämpat för den allt sedan dess. År 1939, när Kuomintang genomtvingade sina reaktionära "Åtgärder för begränsade av främmande partiers verksamhet", och därigenom skapade en överhängande fara för kapitulation, splittring och tillbakagång, och när de skrek ut sin teori om autokratiskt enande, förklarade vi åter: Enandet måste grundas på motstånd och inte på kapitulation, på enhet och inte på splittring, på framsteg och inte på tillbakagång. Endast enhet som grundas på motstånd, enhet och framsteg är verklig enhet, och varje annat slag av enhet skulle vara en humbug. Sex år har förflutit, men frågan förblir densamma.

Kan enhet existera, om folket inte har frihet och demokrati? Det kommer att bli enhet så snart folket har bägge delarna. Det kinesiska folkets rörelse för frihet, demokrati och en koalitionsregering är samtidigt en rörelse för enhet. När vi i vårt specifika program lägger fram en mängd krav om frihet, demokrati och en koalitionsregering, syftar vi samtidigt till enhet. Det är enkelt sunt förnuft att om inte den antifolkliga kuomintangklickens diktatur avskaffas och en demokratisk koalitionsregering bildas, kommer det inte endast att vara omöjligt att genomföra några demokratiska reformer inom kuomintangområdena och att mobilisera arméerna och folket där för att slå de japanska angriparna, utan dessutom kommer den katastrof som ett inbördeskrig utgör att bli följden. Varför kräver så många demokrater med eller utan partianslutning, bland dem många i Kuomintang, som en man en koalitionsregering? Därför att de är klart medvetna om den nuvarande krisen och inser att det inte finns någon annan väg att övervinna den och att uppnå både enhet mot fienden och enhet för nationellt uppbygge.

5. Folkarmén

Utan en armé som står på folkets sida är det omöjligt för det kinesiska folket att uppnå frihet och enande, upprätta en koalitionsregering, grundligt besegra de japanska angriparna och bygga upp ett nytt Kina. De enda väpnade styrkor som för närvarande står helt på folkets sida är de befriade områdenas Åttonde routearmé och Nya fjärde armé, vilka inte är särskilt stora, de är långt ifrån tillräckliga. Likväl intrigerar den grupp inom Kuomintang, som är emot folket, utan uppehåll för att undergräva och förinta de befriade områdenas arméer. År 1944 lade kuomintangregeringen fram ett så kallat memorandum som krävde att kommunistiska partiet skulle "inom en viss fastställd tid upplösa" fyra femtedelar av de befriade områdenas väpnade styrkor. År 1945, under de allra senaste förhandlingarna, har den ytterligare krävt att kommunistiska partiet ska lämna ifrån sig alla de väpnade styrkorna i de befriade områdena, varefter den skulle tillerkänna kommunistiska partiet "legal status".

Dessa människor säger till kommunisterna: "Överlämna era trupper och vi ska tillerkänna er frihet." Enligt deras teori bör ett politiskt parti, som inte har någon armé, åtnjuta frihet. Likväl var det så att den frihet som Kinas kommunistiska parti åtnjöt under åren 1924—27, då det hade endast en liten väpnad styrka, försvann när kuomintangregeringen inledde sin politik för "partirensning" och massakrer. Och i dag har Kinas Demokratiska förbund och demokraterna inom Kuomintang, vilka inte har några väpnade styrkor, inte heller någon frihet. Låt oss ta arbetarna, bönderna, de studerande och de progressivt inriktade människorna i kultur-, undervisnings- och industrikretsar under kuomintangregeringen — under de senaste arton åren har ingen av dessa haft någon väpnad styrka och ingen av dem har haft någon frihet. Kan det vara så att alla dessa demokratiska partier och människor har vägrats frihet därför att de organiserat arméer, gjort sig skyldiga till "feodal separatism", skapat "förrädarområden" och brutit mot "regerings- och militära order"? Inte alls. De har tvärtom vägrats frihet just därför att de inte gjort något av allt detta.

"Armén tillhör staten" — det är fullkomligt sant, och det finns inteen armé i världen som inte tillhör en stat. Men vad slags stat? En stat under storgodsägarnas, storbankirernas och storcompradorernas feodala och fascistiska diktatur, eller en de breda folkmassornas ny-demokratiska stat? Den enda slags stat som Kina bör upprätta är en ny-demokratisk stat, och på denna grund bör det upprätta en ny-demokratisk koalitionsregering. Alla Kinas väpnade styrkor måste tillhöra en sådan regering i en sådan stat så att de kan trygga folkets frihet och effektivt bekämpa utländska angripare. I det ögonblick som en ny-demokratisk koalitionsregering kommer till stånd i Kina, kommer Kinas befriade områden att överlämna sina väpnade styrkor till den. Men då måste alla Kuomintangs väpnade styrkor samtidigt överlämnas till den.

År 1924 sade dr Sun Yat-sen: "Denna dag bör markera inledningen till en ny epok i den nationella revolutionen ... Det första steget är att ena de väpnade styrkorna och folket, och nästa steg är att omvandla dem till folkets väpnade styrkor."[10] Det är därför att Åttonde routearmén och Nya fjärde armén har tillämpat denna politik som de blivit "folkets väpnade styrkor", det vill säga, folkets armé, och blivit i stånd att vinna segrar. Under Nordexpeditionens tidigare period tog kuomintangarméerna dr Sun Yat-sens "första steg", och därför vann de segrar. Under Nordexpeditionens senare period uppgav de till och med det "första steget", tog ställning emot folket och följaktligen har de från och med den tidpunkten och fram till i dag blivit mer och mer korrupta och degenererade. Eftersom de är "som fisken i vattnet", när de utkämpar ett inre krig, kan de inte vara annat än "fiskar på land" då det gäller att utkämpa ett yttre krig. Varje patriotisk officer i kuomintangarmén, som har ett samvete, bör ta sig an uppgiften att återuppliva Sun Yat-sens anda och omvandla sina soldater.

I arbetet med att omvandla de gamla arméerna bör en lämplig skolning ges åt alla officerare, som är i stånd att bli omskolade, för att hjälpa dem att göra sig av med sin förlegade inställning och förvärva en riktig inställning, så att de kan bli kvar och tjäna i folkets armé.

Det är hela nationens plikt att kämpa för skapandet av det kinesiska folkets armé. Utan en folkarmé har folket ingenting. I denna fråga får det inte förekomma något som helst tomt teoretiserande.

Vi kommunister är redo att ge vårt stöd till uppgiften att omvandla den kinesiska armén. Alla de militära styrkor som är villiga att ena sig med folket och bekämpa de japanska angriparna, i stället för att bekämpa de kinesiska befriade områdenas väpnade styrkor, bör anses som vänskapliga trupper och lämnas tillbörligt bistånd av Åttonde routearmén och Nya fjärde armén.

6. Jordfrågan

För att utplåna de japanska angriparna och bygga ett nytt Kina är det absolut nödvändigt att reformera jordsystemet och frigöra bönderna. Dr Sun Yat-sens tes om "jorden till dess brukare" är riktig i vår revolutions nuvarande period, som till sin natur är borgerligt-demokratisk.

Varför säger vi att vår revolution i dess nuvarande period är av borgerligt-demokratisk natur? Vi menar att skottavlan för denna revolution inte är bourgeoisin i allmänhet utan nationellt och feodalt förtryck, att de åtgärder som vidtas i denna revolution i allmänhet är inriktade inte på att avskaffa privat egendom utan på att beskydda den, och att som ett resultat av denna revolution arbetarklassen kommer att bli i stånd att bygga upp den styrka som krävs för att leda Kina i riktning mot socialismen, fastän kapitalismen fortfarande kommer att sättas i stånd att växa i en passande omfattning under en ganska lång period. "Jorden till dess brukare" innebär att överflytta jorden från de feodala exploatörerna till bönderna, att omvandla de feodala godsägarnas privategendom till böndernas privategendom och frigöra dem ur feodala jordbruksförhållanden och på så sätt möjliggöra ett jordbrukslands omvandling till ett industriland. Sålunda är "jorden till dess brukare" ett borgerligt-demokratiskt krav och inte ett proletärt-socialistiskt krav. Det är alla revolutionära demokraters krav och inte allenast vårt, kommunisternas, krav. Skillnaden är att, under de betingelser som råder i Kina, vi kommunister allena behandlar detta krav med särskilt allvar och inte bara pratar om det utan omsätter det i praktiken. Vilka är de revolutionära demokraterna? Bortsett från proletärerna, som är de grundligaste bland de revolutionära demokraterna, utgör bönderna den allra största gruppen. Böndernas överväldigande flertal, det vill säga alla utom de rika bönderna, som har en feodal svans, kräver aktivt "jorden till dess brukare". Småbourgeoisin i städerna är också revolutionära demokrater och "jorden till dess brukare" kommer att visa sig vara till fördel även för dem, ty det kommer att bidra till att utveckla produktivkrafterna inom jordbruket. Den nationella bourgeoisin är en vacklande klass — de gillar också "jorden till dess brukare" därför att de behöver marknader, men många av dem fruktar parollen därför att de, för det mesta, är förbundna med jordegendom. Dr Sun Yat-sen var den förste revolutionära demokraten i Kina. Han representerade såväl den nationella bourgeoisins revolutionära sektion som städernas småbourgeoisi och bönderna, han genomförde en väpnad revolution och lade fram sin tes om "utjämning av jordägandet" och "jorden till dess brukare". Olyckligtvis tog han inte initiativet och reformerade jordsystemet när han hade makten. Och när Kuomintangs folkfientliga klick tog makten, förrådde den helt och hållet allt som han stod för. Det är denna klick som nu, därför att den representerar de stora godsägarnas, bankirernas och compradorernas skikt, envist bekämpar "jorden till dess brukare". Eftersom Kina inte har något politiskt parti som uteslutande representerar bönderna, och eftersom den nationella bourgeoisins politiska partier inte har något grundligt program i jordfrågan, har Kinas kommunistiska parti blivit ledare för bönderna och alla andra revolutionära demokrater. Orsaken är att det är det enda parti som har formulerat och genomfört ett grundligt program i jordfrågan, allvarligt kämpat för böndernas intressen och därför vunnit böndernas överväldigande flertal som sin stora bundsförvant.

Från 1927 till 1936 beslöt Kinas kommunistiska parti olika åtgärder för en grundlig reform av jordsystemet och omsatte dr Suns "jorden åt dess brukare" i praktiken. Det var just Kuomintangs reaktionära klick och ingen annan, detta gäng av ovärdiga efterföljare till dr Sun Yat-sen, som visade tänder och klor och kämpade emot "jorden åt dess brukare" under tio år av krig mot folket.

Kommunistiska partiet har under försvarskrigets period gjort en stor eftergift genom att ändra politiken "jorden till dess brukare" till att bli en politik för att sänka arrendeavgifter och räntor. Denna eftergift är riktig, ty den har bidragit till att få Kuomintang med i kriget mot Japan och minskat det motstånd som godsägarna i de befriade områdena gjorde mot vår mobilisering av bönderna för kriget. Om inget särskilt hinder uppstår, är vi beredda att fortsätta denna politik efter kriget, först genom att utvidga sänkningen av arrendeavgifter och räntor till hela landet och sedan genom att vidta passande åtgärder för att steg för steg uppnå "jorden till dess brukare".

De som har förrått dr Sun bekämpar emellertid inte bara sänkning av arrendeavgifter och räntor utan även "jorden till dess brukare". Kuomintangregeringen har inte genomfört dekretet om en "25-procentig sänkning av arrendeavgifterna" och liknande dekret som den själv utfärdat. Endast vi i de befriade områdena har genomfört dem, och för detta brott kallas de befriade områdena för "förrädarområden".

Under försvarskrigets gång har det framkommit en så kallad teori om två skeden, ett skede av "nationell revolution" och ett skede av "revolution för demokrati och folkets försörjning". Denna teori är felaktig.

"När vi står inför en farlig fiende, bör vi inte ta upp frågan om demokratiska reformer eller folkets försörjning; det är bättre att vänta till dess att japanerna är borta" — sådan är den absurda teori som Kuomintangs reaktionära klick framlägger i syfte att förhindra en fullständig seger i kriget. Ändå finns det människor som fört denna teori vidare och blivit dess slaviska anhängare.

"När vi står inför en farlig fiende, är det omöjligt för oss att bygga upp baser mot japanerna och motstå deras angrepp därest vi inte löser frågan om demokrati och folkets försörjning" — detta är vad Kinas kommunistiska parti har förespråkat, och vad mera är, redan har omsatt i praktiken med utmärkta resultat.

Under perioden för försvarskriget mot Japan tjänar sänkning av arrendeavgifter och räntor och de andra demokratiska reformerna allesammans kriget. För att minska godsägarnas motstånd mot krigsansträngningarna har vi avstått från att avskaffa deras äganderätt till jorden och har endast sänkt arrendeavgifterna och räntorna. Samtidigt har vi uppmuntrat dem att överföra sina tillgångar till industrin och givit de upplysta herrskapen tillfälle att delta i offentlig verksamhet för kriget och i regeringsarbetet sida vid sida med andra folkets representanter. Vad de rika bönderna angår, har vi uppmuntrat dem att utveckla produktionen. Allt detta är en del av den resoluta linjen för demokratiska reformer i landsbygdsområdena och är absolut nödvändigt.

Det finns två linjer. Antingen envist bekämpa de kinesiska böndernas strävan att lösa problemet om demokrati och folkets försörjning och bli korrupt, oduglig och helt oförmögen att bekämpa Japan; eller beslutsamt stödja de kinesiska bönderna i deras strävan och vinna den största bland bundsförvanter, som utgör 80 procent av befolkningen och därigenom smida en enorm kämpande kraft. Den förra är kuomintangregeringens linje, den senare är Kinas befriade områdens linje.

Opportunisternaslinje är att vackla mellan dessa två, bedyra att de stödjer bönderna men ändå sakna beslutsamhet att sänka arrendeavgifterna och räntorna, beväpna bönderna eller upprätta demokratisk politisk makt i landsbygdsområdena.

Kuomintangs folkfientliga klick har, med uppbjudande av alla de krafter den förfogar över, riktat alla slag av ondsinta angrepp mot Kinas kommunistiska parti, både öppet och i det fördolda, militärt och politiskt, både med och utan blodsutgjutelse. Ser man dispyten mellan de två partierna i dess sociala sammanhang, gäller den väsentligen denna fråga om jordbruksförhållandena. På vilken punkt stötte vi oss med Kuomintangs reaktionära klick? Var det inte i denna fråga? Har inte denna klick, just genom att den i denna fråga givit de japanska angriparna en stor hjälp, vunnit deras gillande och uppmuntran? Har inte alla anklagelserna mot Kinas kommunistiska parti — "saboterar försvarskriget och sätter staten i fara", "förrädarparti", "förrädararmé", "förrädarområden", "olydnad mot regeringens och militärens order" — riktats mot det just därför att det i denna fråga utfört ett samvetsgrant arbete för nationens sanna intressen?

Det är bönderna som är källan till Kinas industriarbetare. I framtiden kommer ytterligare tiotals miljoner bönder att bege sig till städerna och ta arbete i fabrikerna. Om Kina ska kunna bygga upp mäktiga nationella industrier och många stora moderna städer, måste det bli en lång process i vilken landsbygdsinvånare omvandlas till stadsinvånare.

Det är bönderna som utgör huvudmarknaden för Kinas industri. Endast de kan leverera livsmedel och råmaterial i stor omfattning och absorbera fabrikstillverkade produkter i stora mängder.

Det är bönderna som är källan till den kinesiska armén. Soldaterna är bönder i militäruniform, de japanska angriparnas dödsfiender.

Det är bönderna som är den politiska huvudstyrkan för demokrati i Kina i nuvarande stadium. Kinesiska demokrater kan ingenting uppnå därest de inte litar till de 360 miljoner böndernas stöd.

Det är bönderna som står i mittpunkten för den kinesiska kulturella rörelsens omsorg i nuvarande stadium. Om de 360 miljoner bönderna lämnas utanför, blir då inte "analfabetismens utplånande", "skolarbetets popularisering", "litteratur och konst för massorna" och "folkhälsan" i stort sett tomt prat?

När jag säger detta, förbiser jag naturligtvis inte den politiska, ekonomiska och kulturella vikten av folket i övrigt, som uppgår till omkring 90 miljoner, och alldeles särskilt förbiser jag inte arbetarklassen, som politiskt är den mest medvetna och därför kvalificerad att leda hela den revolutionära rörelsen. Låt oss inte ha några missförstånd.

Det är absolut nödvändigt, inte bara för kommunister utan för varje demokrat i Kina att begripa dessa fakta.

När reformer av jordsystemet företas — även en sådan elementär reform som sänkning av arrendeavgifter och räntor — blir bönderna mer intresserade av produktionen. När sedan bönderna hjälps att organisera jordbruks- och andra kooperativ steg för steg på frivilliggrund, kommer produktivkrafterna att växa. För närvarande kan jordbrukskooperativen endast vara kollektiva arbetsorganisationer för ömsesidig hjälp grundade på den enskilde bondens hushållning (dvs på böndernas privatägande), sådana som lag för arbetsbyte, lag för ömsesidig hjälp och grupper för arbetsbyte. Men ändå är ökningen i arbetets produktivitet och produktionen redan förvånande. Sådana organisationer har utvecklats vida omkring i Kinas befriade områden och bör från och med nu spridas så mycket som möjligt.

Det kanske kan nämnas att kooperativa organisationer av typen lag för arbetsbyte länge funnits bland bönderna. Men i det förgångna var de endast ett medel med vilket bönderna sökte avhjälpa sin misär. I dag är lagen för arbetsbyte i Kinas befriade områden annorlunda både till form och innehåll. De har blivit ett medel med vilket bondemassorna ökar produktionen och strävar för ett bättre liv.

När allt kommer omkring beror den goda eller dåliga, stora eller lilla inverkan som varje kinesiskt politiskt partis politik och praktik har på folket på om och i vilken grad det bidrar till att utveckla dess produktivkrafter och på om det fjättrar eller frigör dessa krafter. De samhälleliga produktivkrafterna i Kina kan frigöras endast genom att förinta de japanska angriparna, genomföra en jordreform, frigöra bönderna, utveckla modern industri, och upprätta ett oberoende, fritt, demokratiskt, enat, välmående och kraftfullt nytt Kina — och detta kommer att vinna det kinesiska folkets gillande.

Det bör vidare framhållas att det inte är lätt för intellektuella från städerna, som kommer ut för att arbeta på landsbygden, att förstå landsbygdsområdenas kännetecken, dvs att de fortfarande grundar sig på en splittrad och efterbliven individuell hushållning, och att de befriade områdena dessutom är tillfälligt avskurna från varandra av fienden och inbegripna i ett gerillakrig. Eftersom de inte förstår dessa kännetecken, tar de sig ofta an och behandlar landsbygdsproblem och landsbygdsarbete på ett olämpligt sätt utifrån synpunkten på liv och arbete i städerna, och så skiljer de sig från landsbygdens verklighet och misslyckas med att identifiera sig med bönderna. Det är nödvändigt att övervinna detta genom uppfostran.

Kinas många revolutionära intellektuella måste vakna till insikt om nödvändigheten att bli ett med bönderna. Bönderna behöver dem och väntar hjälp av dem. De bör bege sig till landsbygden med entusiasm, lägga av studentklädseln, ta arbetskläder på och villigt hugga i med vilket slag av arbete som helst hur enkelt det än må vara. De bör lära sig vad bönderna önskar och hjälpa till att resa och organisera dem i

kampen för att genomföra den demokratiska revolutionen på landsbygden, som är en av de viktigaste uppgifterna i Kinas demokratiska revolution.

Sedan de japanska angriparna utplånats, bör vi konfiskera den jord som de och de ledande förrädarna tillvällat sig och fördela den bland de bönder som har lite eller ingen jord.

7. Industriproblemet

För att besegra de japanska angriparna och bygga ett nytt Kina är det nödvändigt att utveckla industri. Men under kuomintangregeringen råder beroende av främmande länder för allt, och dess finansiella och ekonomiska politik ruinerar folkets hela ekonomiska liv. Ett fåtal små industriföretag är allt som finns i kuomintangområdena, och i de flesta fall har de inte kunnat undgå konkurs. Frånvaron av politiska reformer gör att alla produktivkrafterna ödeläggs, och detta gäller såväl jordbruket som industrin.

I det stora hela kommer det att vara omöjligt att utveckla industrin om Kina inte är oberoende, fritt, demokratiskt och enat. Att utplåna de japanska angriparna är att söka oberoende. Att avskaffa Kuomintangs enpartidiktatur, upprätta en demokratisk och enad koalitionsregering, omvandla alla Kinas soldater till en folkets väpnade styrka, genomföra jordreformen och frigöra bönderna är att söka frihet, demokrati och enhet. Utan oberoende, frihet, demokrati och enhet är det omöjligt att bygga upp industri i verkligt stor omfattning. Utan industri kan det inte finnas något starkt nationellt försvar, ingen välmåga för folket, inget välstånd och ingen styrka för nationen. De sista 105 årens historia sedan Opiumkriget 1840,[11] och särskilt de arton åren sedan Kuomintang kom till makten, har inpräntat denna viktiga sanning i det kinesiska folket. Ett Kina som inte är fattigt och svagt utan välmående och starkt, innebär ett Kina som inte är kolonialt eller halvkolonialt utan självständigt, inte halvfeodalt utan fritt och demokratiskt, inte splittrat utan enat. I det halvkoloniala, halvfeodala och splittrade Kina har många människor i åratal drömt om att utveckla industri, bygga upp ett nationellt försvar och bringa folket välmåga och landet välstånd och makt, men alla deras drömmar har krossats. Många välmenande pedagoger, vetenskapsmän och studerande har grävt ned sig i sitt eget arbete eller i sina studier och inte brytt sig om politiken, i tron att de kunde tjäna sitt land med sina kunskaper, men detta har också visat sig vara en dröm, en dröm som har krossats. Detta är förvisso ett gott tecken, ty dessa barnsliga drömmars krossande markerar en början på Kinas väg till välstånd och styrka. Det kinesiska folket har lärt mycket i kriget. Det vet att sedan det slagit de japanska angriparna måste det bygga ett ny-demokratiskt Kina, som åtnjuter oberoende, frihet, demokrati, enhet, välstånd och styrka och att alla dessa ting är inbördes förbundna och oumbärliga. Om det gör detta, står Kina inför en ljus framtid. Endast när ny-demokratins politiska system förhärskar i alla delar av Kina kommer det kinesiska folkets produktivkrafter att frigöras och få alla möjligheter att utvecklas. För varje dag som går förstår alltfler människor denna sanning.

När ny-demokratins politiska system vunnit seger, måste det kinesiska folket och dess regering vidta praktiska åtgärder för att steg för steg bygga tung och lätt industri under ett antal år och omvandla Kina från ett jordbrukande land till ett industriland. Den ny-demokratiska staten kan inte konsolideras, om den inte såsom grundval har en solid nationalhushållning, ett mycket mer avancerat jordbruk än för närvarande, och en storindustri som intar en förhärskande ställning inom nationalhushållningen, med kommunikationer, handel och finans på en motsvarande nivå.

Vi kommunister är beredda att kämpa för detta mål i samverkan med alla de demokratiska partierna och industrikretsarna inom landet. Den kinesiska arbetarklassen kommer att spela en stor roll i detta företag.

Ända sedan första världskriget har den kinesiska arbetarklassen medvetet kämpat för Kinas oberoende och befrielse. År 1921 föddes Kinas kommunistiska parti, arbetarklassens avantgarde, och Kinas befrielsekamp ingick då i ett nytt skede. Under de tre följande perioderna, Nordexpeditionens, det revolutionära agrarkrigets och försvarskrigets mot Japan, har arbetarklassen och Kinas kommunistiska parti arbetat oerhört hårt och lämnat ett ovärderligt bidrag till det kinesiska folkets befrielsesak. I kampen för att slutgiltigt besegra de japanska angriparna, och särskilt när det gäller att återta de stora städerna och de viktiga kommunikationslinjerna, kommer den kinesiska arbetarklassen att spela en mycket stor roll. Det kan förutsägas att den kinesiska arbetarklassens ansträngningar och bidrag efter försvarskriget kommer att bli ännu större. Den kinesiska arbetarklassens uppgift är att kämpa inte endast för upprättandet av en ny-demokratisk stat utan också för Kinas industrialisering och lantbrukets modernisering.

Politiken att reglera arbetarnas och kapitalets intressen kommer att antas under det ny-demokratiska statssystemet. Å ena sidan kommer denatt skydda arbetarnas intressen, i överensstämmelse med betingelserna införa en åtta- till tiotimmarsdag, ge ett passande arbetslöshetsunderstöd och socialförsäkring samt trygga fackföreningarnas rättigheter. Å andra sidan kommer den att garantera en legitim profit åt rätt skötta statsägda, privatägda och kooperativa företag — så att både de offentliga och privata sektorerna och både arbete och kapital kommer att samarbeta för att utveckla industriproduktionen.

De företag och den egendom i Kina som ägs av de japanska angriparna och de mest framträdande förrädarna kommer när Japan är besegrat att konfiskeras och ställas till regeringens förfogande.

8. Frågan om kulturen, undervisningen och de intellektuella

De olyckor som det utländska och feodala förtrycket har åsamkat det kinesiska folket berör också vårt lands kultur. Alldeles särskilt har de progressiva kulturella och undervisningsinstitutionerna och de progressiva kulturarbetarna och pedagogerna blivit lidande. För att vi ska kunna sopa bort utländskt och feodalt förtryck och bygga ett ny-demokratiskt Kina, behöver vi ett stort antal pedagoger och lärare för folket, likaså vetenskapare, ingenjörer, tekniker, läkare, journalister, författare, skriftställare, konstnärer och vanliga kulturarbetare som hör folket till. De måste vara genomsyrade av andan att tjäna folket och arbeta hårt. Förutsatt att de intellektuella tjänar folket på ett hedersamt sätt, bör de alla värdesättas och anses som varande värdefulla nationella och samhälleliga tillgångar. Problemet med de intellektuella är särskilt viktigt i Kina därför att landet är kulturellt efterblivet som en följd av utländskt och feodalt förtryck och därför att det finns ett trängande behov av intellektuella i folkets befrielsekamp. De många revolutionära intellektuella har spelat en mycket stor roll i folkets befrielsekamp under de senaste femtio åren och särskilt sedan Fjärdemajrörelsen år 1919 och under de åtta år som försvarskriget varat. De kommer att spela en ännu större roll i de strider som kommer. Därför är det en folkregerings uppgift att systematiskt ur folkets led utveckla alla slag av intellektuellt rustade kadrer och samtidigt se till att ena sig med och omskola alla de nyttiga intellektuella som redan finns.

En livsviktig uppgift för det nya Kina är att avskaffa analfabetismen bland 80 procent av befolkningen.

Lämpliga och beslutsamma åtgärder bör tas för att avskaffa all förslavande feodal och fascistisk kultur och utbildning.

Energiska åtgärder bör vidtas för att förhindra och kurera endemiskaoch andra sjukdomar bland folket och utvidga folkets sjuk- och hälsovård.

Den gamla typen av pedagoger och kulturarbetare och läkare bör ges en passande omskolning så att de kan tillägna sig en ny syn och nya metoder för att tjäna folket.

Det kinesiska folkets kultur och utbildning bör vara ny-demokratisk, det vill säga, Kina bör upprätta en egen ny nationell, vetenskaplig kultur och utbildning av masskaraktär.

Vad utländsk kultur angår, vore det en felaktig politik att utestänga den. Vi bör hellre så långt som möjligt ta det som är progressivt i den och använda det i utvecklingen av Kinas nya kultur. Det vore också fel att blint kopiera den. Vi bör hellre kritiskt ta det som kan fylla det kinesiska folkets aktuella behov. Den nya kulturen som skapats i Sovjetunionen bör vara ett föredöme för oss, när vi bygger vår folkkultur. Detsamma gäller den gamla kinesiska kulturen, vi bör varken helt förkasta den eller blint kopiera den, utan bör acceptera den med urskiljning för att hjälpa Kinas nya kultur framåt.

9. Frågan om de nationella minoriteterna

Kuomintangs folkfientliga klick förnekar att det finns många nationaliteter i Kina och kallar alla utom Han-nationaliteten för "stammar". Den har övertagit den reaktionära politik som Chingdynastins och krigsherrarnas i norr regeringar förde emot de nationella minoriteterna och har förtryckt och exploaterat dem på alla möjliga sätt. Klara exempel på detta är massakrerna 1943 av de mongoler som tillhörde Ikhchaoförbundet, det väpnade undertryckandet av de nationella minoriteterna i Sinkiang sedan 1944 och massakrerna på Hui-folket i provinsen Kansu under senare år. Dessa händelser är uttryck för en felaktig Hanchauvinistisk ideologi och politik.

1924 skrev dr Sun Yat-sen i Manifestet från Kuomintangs Första rikskongress att "Kuomintangs princip för nationalism har tvåfaldig betydelse, för det första, den kinesiska nationens befrielse och, för det andra, jämlikhet för alla nationaliteter i Kina" och, "Kuomintang förklarar högtidligt att det tillerkänner alla nationaliteter i Kina självbestämmanderätt och att en fri och enad kinesisk republik (ett fritt förbund av alla nationaliteter) kommer att upprättas när revolutionen mot imperialisterna och krigsherrarna har segrat".

Kinas kommunistiska parti är helt överens med dr Suns nationalitetspolitik sådan den här uttryckts. Kommunister måste aktivt hjälpa folk ur alla nationella minoriteter att kämpa för den och hjälpa dem, inklusive alla deras ledare som har rötter hos massorna, att kämpa för sin politiska, ekonomiska och kulturella frigörelse och utveckling och att upprätta sina egna arméer som ska trygga folkets intressen. Deras tal- och skriftspråk och deras levnadssätt och traditioner och religiösa tro måste respekteras.

Den hållning som gränsområdet Shensi—Kansu—Ningsia och de befriade områdena i norra Kina i åratal intagit till mongolernas och huiernas nationaliteter är riktig och det arbete de utfört har varit fruktbärande.

10. Frågan om utrikespolitiken

Kinas kommunistiska parti är överens med Atlantdeklarationen och med besluten från de internationella konferenserna i Moskva, Kairo, Teheran och Krim,[12] därför att alla dessa beslut bidrar till att besegra de fascistiska angriparna och upprätthålla världsfreden.

Den grundläggande principen i den utrikespolitik som Kinas kommunistiska parti förespråkar är följande: Kina ska upprätta och stärka diplomatiska förbindelser med alla länder och avgöra alla gemensamma frågor, såsom samordnande av militära operationer under kriget, fredskonferenser, handel och investeringar, utgående från de grundläggande villkoren att de japanska angriparna måste helt besegras och världsfreden upprätthållas, att det måste finnas ömsesidig respekt för nationellt oberoende och jämlikhet, samt att ömsesidiga intressen och vänskap måste främjas mellan stater och mellan folk.

Kinas kommunistiska parti är helt överens med förslagen från konferensen i Dumbarton Oaks och besluten från Krimkonferensen rörande upprättandet av en organisation med syfte att trygga internationell fred och säkerhet efter kriget. Det välkomnar Förenta nationernas konferens i San Francisco om en internationell organisation. Det har utnämnt sin egen representant i Kinas delegation till denna konferens för att uttrycka det kinesiska folkets vilja.[13]

Vi anser att kuomintangregeringen måste upphöra med sin fientlighet mot Sovjetunionen och snabbt förbättra de kinesisk-sovjetiska förbindelserna. Sovjetunionen var det första landet som förkastade de orättvisa fördragen och ingick nya, rättvisa fördrag med Kina. Vid tidpunkten för Kuomintangs Första rikskongress, som sammankallades av dr Sun Yat-sen år 1924, och den därpå följande Nordexpeditionen, var Sovjetunionen det enda landet som bistod Kinas befrielsekrig. När försvarskriget mot Japan bröt ut 1937 var Sovjetunionen återigen det första landet som hjälpte Kina emot de japanska angriparna. Det kinesiska folket känner tacksamhet mot sovjetregeringen och sovjetfolket för denna hjälp. Vi anser att utan Sovjetunionens deltagande blir det omöjligt att uppnå en slutgiltig och genomgående lösning av Stilla havsproblemen.

Vi ber regeringarna i alla de allierade länderna, först och främst Förenta staternas och Storbritanniens regeringar, att allvarligt och uppmärksamt lyssna till det kinesiska folkets röst och inte skada vänskapen med det genom att bedriva en utrikespolitik som går tvärt emot dess vilja. Vi vidhåller att om någon utländsk regering bistår de kinesiska reaktionärerna och bekämpar det kinesiska folkets demokratiska sak, kommer den att begå ett grovt misstag.

Det kinesiska folket välkomnar de åtgärder som många utländska regeringar vidtagit då de förkastat sina orättvisa fördrag och slutit nya rättvisa fördrag med Kina. Vi anser emellertid att upprättandet av rättvisa fördrag inte i och för sig innebär att Kina verkligen vunnit äkta jämlikhet. Äkta och faktisk jämlikhet kan aldrig vara en gåva från utländska regeringar utan måste vinnas huvudsakligen av det kinesiska folket genom dess egna bemödanden. Och sättet att vinna det är att politiskt, ekonomiskt och kulturellt bygga ett ny-demokratiskt Kina. I annat fall blir Kina oberoende och jämlikt endast till namnet men inte till gagnet. Det vill säga, Kina kan aldrig vinna äkta oberoende och jämlikhet genom att följa kuomintangregeringens nuvarande politik.

Vi anser att det, sedan de japanska angriparna besegrats och kapitulerat utan villkor, blir nödvändigt att hjälpa det japanska folkets alla demokratiska krafter att upprätta sitt eget demokratiska system så att den japanska fascismen och militarismen jämte dess politiska, ekonomiska och samhälleliga rötter kan grundligt utplånas. Därest det japanska folket inte har ett demokratiskt system, kommer det att bli omöjligt att grundligt utplåna den japanska fascismen och militarismen och omöjligt att säkra freden i Stilla havet.

Vi anser att Kairokonferensens beslut rörande Koreas självständighet är riktigt. Det kinesiska folket bör hjälpa det koreanska folket att vinna befrielse.

Vi hoppas att Indien ska uppnå självständighet. Ty ett självständigt och demokratiskt Indien är inte endast behövligt för det indiska folket utan är väsentligt för världsfreden.

Vad länderna i Sydostasien beträffar — Burma, Malajstaterna, Indonesien, Vietnam och Filippinerna — hoppas vi att deras folk, sedande japanska angriparna besegrats, kommer att utöva sin rätt att upprätta egna självständiga och demokratiska stater. Vad Thailand angår, bör det behandlas såsom de fascistiska satellitstaterna i Europa.

***

Detta om huvudpunkterna i vårt specifika program.

Vi upprepar: ingen av detta specifika programs punkter kan segerrikt genomföras i hela landet utan en demokratisk koalitionsregering, som åtnjuter hela nationens stöd.

Genom sin tjugofyraåriga kamp för det kinesiska folkets befrielse har Kinas kommunistiska parti uppnått en sådan position att varje politiska parti eller samhällsgrupp, varje kines eller utlänning som ignorerar dess åsikter i frågor som rör Kina, kommer att begå ett allvarligt misstag och göra sig säker om att misslyckas. Det fanns, och finns ännu, människor som söker att ignorera våra åsikter och följa sin egen bigotta kurs, men de har alla hamnat i en återvändsgränd. Varför? Helt enkelt därför, att våra åsikter överensstämmer med de kinesiska massornas intressen. Kinas kommunistiska parti är det kinesiska folkets mest lojale talesman, och envar som inte visar respekt för det underlåter faktiskt att visa respekt för de kinesiska massorna och är dömd att lida nederlag.

UPPGIFTERNA I KUOMINTANGOMRÅDENA

Jag har nu givit en detaljerad förklaring av vårt partis allmänna och specifika program. Det råder inget tvivel om att dessa program småningom kommer att genomföras i hela Kina; detta är den utsikt som det internationella och det inrikespolitiska läget som helhet har öppnat för det kinesiska folket. För ögonblicket skiljer sig emellertid förhållandena i kuomintangområdena, i de områden som ockuperas av fienden och i de befriade områdena från varandra och gör det nödvändigt för oss att markera skillnaden mellan dem då vi uppfyller vårt program. Skilda förhållanden ger upphov till skilda uppgifter. En del av dessa uppgifter har jag redan förklarat ovan, medan andra fortfarande kräver förtydligande.

I kuomintangområdena kan folket inte fritt delta i patriotisk verksamhet, och demokratiska rörelser anses illegala. Ändå blir olika samhällsskikt, demokratiska partier och individer alltmer aktiva. Kinas demokratiska förbund utgav i januari i år ett manifest som kräver att Kuomintangs enpartidiktatur ska upphöra och en koalitionsregering upprättas. Många grupper bland folket har gjort liknande uttalanden. Inom Kuomintang uppvisar också många människor växande tvivel och missnöje med den politik som deras eget partis ledande instanser för, de blir alltmer medvetna om faran i sitt partis isolering från folket och kräver därför demokratiska reformer anpassade till tiden. I Chungking och andra orter växer demokratiska rörelser bland arbetarna, bönderna, i kulturkretsar, bland de studerande, i lärarkretsar, bland kvinnorna, i industri- och handelskretsar, bland regeringsanställda och till och med bland en del soldater och officerare. Dessa fakta visar att de demokratiska rörelserna bland alla förtryckta skikt steg för steg inriktar sig på ett gemensamt mål. En svaghet inom de nuvarande rörelserna är att de grundläggande samhällsskikten ännu inte anslutit sig till dem i vittomfattande skala och att de viktigaste krafterna, nämligen bönderna, arbetarna, soldaterna och de lägre skikten bland de regeringsanställda och lärarna, som alla lider så bittert, ännu inte är organiserade. En annan svaghet är att många av rörelsens demokratiska personligheter fortfarande är oklara och tveksamma om den grundläggande politiken, nämligen att en ändring i läget måste sökas genom att föra kamp på en demokratisk massbasis. Det objektiva läget tvingar emellertid alla förtryckta skikt, politiska partier och samhällsgrupper att småningom vakna och enas. Inget förtryck från kuomintangregeringens sida kan hindra denna rörelses framryckning.

Alla förtryckta skikt, politiska partier och samhällsgrupper i kuomintangområdena måste utvidga sin demokratiska rörelse i vittomfattande skala och steg för steg sammansvetsa sina spridda styrkor till att kämpa för nationell enhet, upprättande av en koalitionsregering, de japanska angriparnas nederlag och byggandet av ett nytt Kina. Kinas kommunistiska parti och folket i de befriade områdena bör ge dem all möjlig hjälp.

I kuomintangområdena bör kommunisterna fortsätta med politiken för en bred nationell enhetsfront mot Japan. Vi bör i kampen för gemensamma mål samarbeta med var och en som inte bekämpar oss i dag, även om han gjorde det i går.

UPPGIFTERNA I DE OMRÅDEN SOM OCKUPERAS AV JAPANERNA

I de ockuperade områdena bör kommunisterna mana alla som bekämpar Japan att följa de franska och italienska exemplen och bilda organisationer och underjordiska styrkor för att förbereda väpnade resningar, så att de, när tiden är inne, kan handla inifrån i samverkan med arméerna som anfaller utifrån och på så sätt utplåna de japanska angriparna. De illdåd, den plundring, de våldtäkter och förödmjukelser som våra bröder och systrar i de ockuperade områdena fått utstå från de japanska angriparna och deras krypande lakejer har väckt en brinnande vrede hos alla kineser, och hämndens timme nalkas snabbt. Segrarna i kriget i Europa och vår Åttonde routearmés och Nya fjärde armés segrar har stimulerat och höjt den antijapanska andan hos folket i de ockuperade områdena. Det önskar ivrigt att bli organiserat för att kunna uppnå befrielse så snabbt som möjligt. Därför måste vi lägga lika stor vikt vid vårt arbete inom de ockuperade områdena som i de befriade områdena. Ett stort antal av vår arbetande personal måste sändas för att arbeta där. Ett stort antal aktivister bland folket där måste utbildas och befordras och delta i det lokala arbetet. Vi måste intensifiera vårt underjordiska arbete i de fyra nordöstra provinserna, som varit ockuperade längre än någon annan region och som utgör ett nyckelområde för de japanska angriparnas trupp- och industrikoncentration. Vi bör, i syfte att återvinna dessa förlorade territorier, stärka vår solidaritet med de människor som flytt söderut från nordöstra Kina.

Kommunister bör bedriva den allra bredaste enhetsfrontspolitik i alla de ockuperade områdena. För att störta den gemensamme fienden måste de enas med envar som är emot de japanska angriparna och deras krypande lakejer.

Vi bör varna alla marionettarméer, marionettpolisen och andra, som bistår fienden och bekämpar sina landsmän, att de snabbt måste inse det brottsliga i sina handlingar, ångra sig i tid och sona sina brott genom att hjälpa sina landsmän i kampen mot fienden. I annat fall kommer nationen med säkerhet att ställa dem till ansvar den dag fienden lider sammanbrott.

Kommunister bör rikta övertygande propaganda till alla marionettorganisationer som har massanslutning för att vinna över de vilseledda massorna till vår sida och mot nationens fiende. Samtidigt bör bevis samlas mot de oförbätterliga kollaboratörer vilka utfört de hemskaste brotten, så att de kan ställas inför rätta när de förlorade territorierna återtagits.

De kuomintangreaktionärer som har förrått nationen, genom att organisera kollaboratörer till att öppet bekämpa det kinesiska folket, kommunistiska partiet, Åttonde routearmén, Nya fjärde armén och andra enheter av folkets väpnade styrkor, måste varnas att ångra sig i tid. I annat fall blir de, när de förlorade territorierna återtas, säkerligen straffade för sina brott tillsammans med dem som samarbetat med Japan, och ingen nåd kommer att visas dem.

UPPGIFTERNA I DE BEFRIADE OMRÅDENA

Vårt parti har med imponerande resultat genomfört hela sitt ny-demokratiska program i de befriade områdena och på så sätt byggt upp en väldig antijapansk styrka, och från och med nu bör denna styrka utvecklas och befästas på alla sätt.

Under rådande förhållanden bör de befriade områdenas trupper inleda omfattande angrepp på alla platser, som kan erövras från japanerna och marionetterna, i syfte att utvidga de befriade områdena och minska de ockuperade områdena.

Men samtidigt bör vi betänka att fienden fortfarande är stark och måhända kommer att inleda ytterligare angrepp mot de befriade områdena. Armén och folket i våra områden måste vid alla tidpunkter vara redo att krossa hans angrepp och måste på alla sätt arbeta för att befästa dessa områden.

Vi måste utöka de befriade områdenas arméer, gerillaförband, folkmilis och självförsvarsstyrkor och öka deras stridsduglighet genom att påskynda deras utbildning och konsolidering i syfte att bygga upp tillräcklig styrka för att slutgiltigt besegra angriparna.

Armén i de befriade områdena måste stödja regeringen och visa omsorg om folket, medan de demokratiska styrelserna måste leda folket i arbetet för att stödja armén och ta god vård om familjerna till de soldater som bekämpar Japan. På detta sätt kommer förhållandena mellan armén och folket att bli ännu bättre.

I de lokala koalitionsregeringarnas och massorganisationernas arbete bör kommunister fortsätta att intimt samverka med alla antijapanska demokrater på grundval av det ny-demokratiska programmet.

I militärt arbete bör kommunister likaledes intimt samverka med alla antijapanska demokrater som är villiga att samverka med oss, vare sig de tillhör de befriade områdenas arméer eller inte.

För att öka entusiasmen för kriget och produktionen hos massorna av arbetare, bönder och andra arbetande människor, måste vi grundligt tillämpa politiken att sänka arrendeavgifter och räntor och öka arbetarnas och kontoristernas löner. Kadrerna i de befriade områdena måste flitigt lära sig att utföra ekonomiskt arbete. Alla tillgängliga krafter måste mobiliseras för en vittomfattande utveckling av jordbruket, industrin och handeln och för att förbättra soldaternas och folkets försörjning. För detta syfte måste det bedrivas kampanjer för arbetstävlan, och belöningar bör ges åt arbetets hjältar och dem som är föredömen i arbetet. När de japanska angriparna drivs ut ur städerna måste vår personal snabbt lära sig att utföra ekonomiskt arbete i städerna.

Vårt kultur- och undervisningsarbete måste utvecklas för att höja den politiska medvetenhetsnivån hos folket i de befriade områdena och framför allt hos arbetarnas, böndernas och soldaternas massor och för att utbilda ett stort antal kadrer. Vid genomförande av detta arbete bör de som utför det använda former och välja ett innehåll som passar de förhållanden som råder på landsbygden och landsbygdsbefolkningens behov och önskemål.

I allt vårt arbete i de befriade områdena måste våra mänskliga och materiella resurser användas ytterst sparsamt. Inom varje verksamhetsområde måste långsiktiga planer göras och missbruk och slöseri undvikas. Detta är nödvändigt både för att besegra de japanska angriparna och för att bygga upp det nya Kina.

I allt vårt arbete i de befriade områdena måste vi noggrant se till att hjälpa den lokala befolkningen att sköta de lokala angelägenheterna samt skola fram många lokala kadrer från de bästa bland ortsbefolkningen. Om kamrater som kommer från andra orter inte identifierar sig med folket på platsen och helhjärtat, noggrant och på sätt som passar de aktuella förhållandena hjälper de lokala kadrerna, och om de inte visar lika stor omsorg om dem som om sina egna syskon, blir det omöjligt att genomföra den demokratiska revolutionens stora uppgift i landsbygdsområdena.

När ett förband ur Åttonde routearmén, Nya fjärde armén eller någon annan av folkets väpnade styrkor anländer till en ort, bör det omedelbart hjälpa ortsbefolkningen att organisera styrkor under ledning av de lokala kadrerna, inte enbart milis och självförsvarskårer utan också lokala trupper och regionala styrkor. Detta kommer att göra det möjligt att småningom skapa reguljära styrkor och reguljära arméformationer ledda av människor på orten. Detta är en ytterst viktig uppgift. Om den inte genomförs, kan vi varken bygga stabila antijapanska basområden eller utöka folkarmén.

Ortsbefolkningen bör naturligtvis å sin sida varmt välkomna och hjälpa de revolutionära arbetare och folkstyrkor som kommer från andra områden.

Alla bör uppmärksammas på frågan om att ta itu med hemliga sabotörer. Det är lätt att upptäcka och ta itu med dem som är öppna fiender till eller saboterar nationens sak, men inte dem som arbetar i det fördolda. Vi bör därför ta upp denna sak med största allvar och samtidigt vara mycket försiktiga när vi har att göra med sådana människor.

Alla religioner tillåts inom Kinas befriade områden i enlighet med principen om religionsfrihet. Alla protestanter, katoliker, muhammedaner, buddhister och andra trosbekännelser åtnjuter folkregeringens skydd så länge de följer dess lagar. Var och en är fri att tro eller inte tro; varken tvång eller diskriminering är tillåtna.

Vår kongress bör föreslå folket i de befriade områdena att en folkkonferens för de kinesiska befriade områdena[14] ska hållas i Yenan så snabbt som möjligt, för att diskutera frågorna om att samordna de olika befriade områdenas verksamhet, stärka deras arbete i försvarskriget, hjälpa folkets antijapanska demokratiska rörelse i kuomintangområdena, hjälpa folkets underjordiska väpnade styrkor i de ockuperade områdena och främja nationell enhet och skapandet av en koalitionsregering. Nu när Kinas befriade områden blivit tyngdpunkten i folkets landsomfattande kamp för att bekämpa Japan och rädda nationen, sätter de breda massorna i hela landet sitt hopp till oss, och det är vår plikt att inte svika dem. En sådan konferens skulle sätta stark fart på det kinesiska folkets kamp för sin nationella befrielses sak.

V. LÅT HELA PARTIET ENAS OCH KÄMPA FÖR ATT UTFÖRA SINA UPPGIFTER!

Kamrater! När vi nu är klara över våra uppgifter och riktlinjer för att utföra dem, vilken bör då vår hållning vara vid genomförandet av dessa riktlinjer och utförandet av dessa uppgifter?

Det nuvarande internationella och inrikespolitiska läget öppnar ljusa utsikter och erbjuder oss och hela det kinesiska folket gynnsammare betingelser än någonsin; detta är uppenbart och står utom tvivel. Men samtidigt finns det alltjämt allvarliga svårigheter. Envar, som ser endast den ljusa sidan men inte svårigheterna, kan inte kämpa effektivt för att utföra partiets uppgifter.

Under vårt partis tjugofyraåriga historia, som innesluter de åtta åren av försvarskriget mot Japan, har det tillsammans med det kinesiska folket byggt upp en väldig styrka för den kinesiska nationen; framgångarna i vårt arbete är uppenbara och otvivelaktiga. Men samtidigt finns det fortfarande brister i vårt arbete. Envar, som ser endast framgångarna men inte bristerna, kan inte heller kämpa effektivt för att utföra partiets uppgifter.

Under de tjugofyra år som förflutit sedan Kinas kommunistiska partis födelse år 1921 har det genomgått tre stora strider — Nordexpeditionen, det agrarrevolutionära kriget och försvarskriget mot Japan som fortfarande pågår. Vårt parti har från första början ställt sig på den marxist-leninistiska teorins grund, ty marxismen-leninismen kristalliserar världsproletariatets riktigaste och mest revolutionära vetenskapliga tänkande. När marxismen-leninismens allmängiltiga sanning började förenas med den kinesiska revolutionens konkreta praktik, antog den kinesiska revolutionen en helt ny prägel och Ny-demokratins hela historiska stadium framträdde. Väpnat med marxist-leninistisk teori och ideologi har Kinas kommunistiska parti infört en ny arbetsstil bland det kinesiska folket, en arbetsstil som väsentligen medför att teorin förenas med praktiken, att nära länkar smids mellan partiet och massorna samt att självkritik utövas.

Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning, som återspeglar den proletära kampens praktik världen över, blir till ett oövervinneligt vapen för det kinesiska folket när den förenas med den konkreta praktiken i den revolutionära kamp som det kinesiska proletariatet och det kinesiska folket för. Detta har Kinas kommunistiska parti uppnått. Vårt parti har växt och gått framåt genom ståndaktig strid mot varje yttring av dogmatism och empirism, vilka står i strid mot denna princip. Dogmatismen är skild från den konkreta praktiken medan empirismen förväxlar fragmentarisk erfarenhet med allmängiltig sanning. Båda slagen av opportunistiskt tänkande står i strid med marxismen. Under loppet av sina tjugofyra kampar har vårt parti med framgång bekämpat detta felaktiga tänkande och bekämpar det alltjämt. På detta sätt har partiet i hög grad befästs ideologiskt. Vårt parti har nu l 210 000 medlemmar. Det överväldigande flertalet har anslutit sig till partiet under försvarskriget, och det finns olika föroreningar i deras ideologi. Detsamma gäller en del av de medlemmar som anslöt sig till partiet före kriget. Korrigeringsarbetet har under de senaste åren bedrivits med stor framgång och har gjort mycket för att avlägsna dessa föroreningar. Detta arbete bör fortsättas och den ideologiska fostran inom partiet bör utvecklas i ännu bredare omfattning och i andan att vi ska "lära av misstag i det förflutna för att undvika misstag i framtiden" och "bota sjukdomen för att rädda patienten". Vi måste sätta partiets ledande kadrer på alla nivåer i stånd att begripa att intim förening av teori och praktik är ett hallmärke, som skiljer vårt parti från alla andra politiska partier. Därför är ideologisk fostran den nyckellänk vi måste gripa fatt i, då vi ska ena hela partiet för stora politiska strider. Om inte detta görs, kan partiet inte utföra någon av sina politiska uppgifter.

Ett annat hallmärke, som skiljer vårt parti från alla andra politiska partier, är att vi är nära förbundna med folkets bredaste massor. Vår utgångspunkt är att helhjärtat tjäna folket och aldrig för ett ögonblick skilja oss från massorna, att i samtliga fall utgå från folkets intressen och inte från våra egna personliga intressen eller från en liten grupps intressen samt att identifiera vårt ansvar inför folket med vårt ansvar inför partiets ledande organ. Kommunister måste alltid vara redo att kämpa för sanningen, ty sanningen ligger i folkets intressen. Kommunister måste alltid vara redo att rätta sina misstag, därför att misstag är emot folkets intressen. Tjugofyra års erfarenhet säger oss, att den rätta uppgiften, politiken och arbetsstilen ständigt överensstämmer med massornas krav på en given tidpunkt och plats och ständigt stärker banden mellan oss och massorna, och att fel uppgift, politik och arbetsstil ständigt strider mot massornas krav på en given tidpunkt och plats och ständigt fjärmar oss från massorna. Orsaken till att sådana onda ting som dogmatism, empirism, kommandometoder, svanspolitik, sekterism, byråkrati och en högmodig hållning i arbetet är avgjort skadliga och inte kan tålas, och skälet till att envar, som lider av dessa sjukdomar, måste övervinna dem, är att de fjärmar oss från massorna. Vår kongress bör mana hela partiet att vara vaksamt och se till att ingen kamrat på någon post skiljer sig från massorna. Den bör lära varje kamrat att älska folket och uppmärksamt lyssna till massornas röst; att var helst han befinner sig identifiera sig med massorna och uppgå i dem i stället för att stå över dem. Partiet bör också lära honom att, allt efter den nivå på vilken massorna befinner sig, väcka dem eller höja deras politiska medvetenhet och hjälpa dem att steg för steg organisera sig frivilligt och att sätta i gång alla väsentliga kamper som medges av de inre och yttre förhållandena på en given tidpunkt och plats. Kommandometoder är felaktiga i allt slags arbete, ty eftersom de går ut över massornas politiska medvetenhetsnivå och kränker principen om frivillig massaktion återspeglar de impulsivitetens sjuka. Våra kamrater får inte ta för givet att allt som de förstår också förstås av massorna. Huruvida massorna förstår det och är redo att gå till aktion, kan vi upptäcka endast genom att gå in i deras mitt och företa undersökningar. Om vi gör det, kan vi undvika kommandometoder. Svanspolitik är också felaktig i allt slags arbete, ty eftersom den släpar efter massornas politiska medvetenhetsnivå och kränker principen om att leda massorna framåt, återspeglar den senfärdighetens sjuka. Våra kamrater får inte ta för givet att massorna inte har något begrepp om det som kamraterna själva ännu inte förstår. Det händer ofta att massorna ligger före oss och är ivriga att rycka fram ett steg och att våra kamrater det oaktat försummar att handla som massornas ledare och hänger efter vissa efterblivna element, återspeglar deras åsikter och, dessutom, förväxlar dessa med de breda massornas. Med ett ord, varje kamrat måste bringas till insikt om att de förnämsta proven på en kommunists ord och handlingar är huruvida de överensstämmer med det stora folkflertalets högsta intressen och åtnjuter dess stöd. Varje kamrat måste hjälpas att begripa, att så länge vi stöder oss på folket, har en fast tro på massornas outtömliga skaparkraft och följaktligen litar på och identifierar oss med dem, kan ingen fiende krossa oss medan vi kan krossa varje fiende och övervinna varje svårighet.

Samvetsgrann tillämpning av självkritik är ytterligare ett hallmärke, som skiljer vårt parti från alla andra politiska partier. Damm samlas, som vi säger, i ett rum, om det inte regelbundet rengörs, våra ansikten blir smutsiga, om vi inte regelbundet tvättar dem. Våra kamraters hjärnor och vårt partis arbete kan också samla damm och behöver också sopas och tvättas. Ordstävet "Rinnande vatten blir aldrig unket och en dörrtapp blir aldrig maskäten" betyder att ständig rörelse hindrar bakterier och andra organismer att tränga in. Enda effektiva sättet att hindra alla slag av politiskt damm och politiska bakterier att besmitta våra kamraters hjärnor och vårt partis kropp är att regelbundet kontrollera vårt arbete och att därvid utveckla en demokratisk arbetsstil, att frukta varken kritik eller självkritik och att tillämpa sådana goda folkliga kinesiska maximer som "Säg allt du vet och säg det utan återhållsamhet", "Klandra inte talaren men tag varning av hans ord" och "Rätta misstag, om du gjort några, och värj dig mot dem, om du inga gjort". Skälet till att korrigeringsrörelsen, vars syfte var att "lära av misstag i det förflutna för att undvika misstag i framtiden och bota sjukdomen för att rädda patienten", fick så stora resultat, var att den kritik och självkritik som genomfördes var ärlig och samvetsgrann och inte ytlig och förvrängd. Vi kinesiska kommunister grundar allt vårt handlande på de breda kinesiska folkmassornas högsta intressen och är fullt övertygade om vår saks rättfärdighet, skyr aldrig något personligt offer och är alltid redo att ge våra liv för saken — kan vi då vara ovilliga att göra oss av med någon idé, synpunkt, mening eller metod som inte passar folkets behov? Kan vi vara villiga att låta politiskt damm och politiska bakterier smutsa våra rena ansikten och äta sig in i våra sunda organismer? Oräkneliga revolutionära martyrer har låtit sina liv i folkets intresse, och våra hjärtan fylls av smärta när vi, de levande, tänker på dem — kan det då finnas något personligt intresse som vi inte skulle vilja offra eller någon villfarelse som vi inte vill göra oss av med?

Kamrater! När denna kongress är slut ska vi bege oss till fronten och vägledda av kongressens beslut kämpa för att tillfoga de japanska angriparna deras slutliga nederlag och för att bygga ett nytt Kina. För att uppnå detta mål ska vi enas med hela folket i vårt land. Låt mig upprepa: vi ska enas med vilken klass, vilket parti, vilken grupp eller enskild individ som helst, om de är för de japanska angriparnas nederlag och för att bygga upp ett nytt Kina. För att uppnå detta mål ska vi fast ena alla vårt partis krafter kring den demokratiska centralismens principer för organisation och disciplin. Vi ska enas med varje kamrat som står fast vid partiets program, stadgar och beslut. Under Nordexpeditionens period uppgick vårt medlemsantal till mindre än 60 000 varav de flesta senare skingrades av fienden; under det agrarrevolutionära krigets period hade vi ett medlemsantal på inte fullt 300 000, av vilka de flesta likaledes skingrades av fienden. Nu har vi över l 200 000 medlemmar; och nu får vi under inga förhållanden tillåta att fienden skingrar oss. Om vi kan utnyttja erfarenheterna från dessa tre perioder, om vi är blygsamma och på vår vakt mot högmod samt är i stånd att stärka enheten mellan alla kamrater inom partiet och med allt folket utanför partiet, kan vi vara säkra om att vi, så långt ifrån att bli skingrade av fienden, beslutsamt ska förinta de japanska aggressorerna och deras tjänstaktiga hejdukar grundligt, helt och fullständigt och därefter bygga ett ny-demokratiskt Kina.

Erfarenheten från de tre revolutionsperioderna, och särskilt den från försvarskriget mot Japan, har övertygat oss och hela det kinesiska folket om att utan Kinas kommunistiska partis bemödanden, utan de kinesiska kommunisterna som det kinesiska folkets ryggrad kan Kina aldrig vinna oberoende och befrielse eller bli industrialiserat och modernisera sitt lantbruk.

Kamrater! Jag är fast övertygad om att med Kinas kommunistiska parti, väpnat med erfarenheten från de tre revolutionerna, kan vi utföra vår stora politiska uppgift.

Tusen sinom tusen martyrer har heroiskt givit sina liv för folket; låt oss hålla deras fana högt och marschera framåt längs den väg som färgats röd av deras blod.

Ett ny-demokratiskt Kina kommer snart att födas. Låt oss hälsa den stora dagen!

NOTER

[*] Denna politiska rapport avgavs inför Kinas kommunistiska partis Sjunde rikskongress.[TILLBAKA]

[1] Kinas Nationella befrielses avantgardekår, eller som den kortare kallades, Nationella avantgardekåren, var en revolutionär ungdomsorganisation, som under Kinas kommunistiska partis ledning bildades i september 1936 av den framstegsvänliga ungdom som deltog i Niondedecemberrörelsen av år 1935. Efter försvarskrigets utbrott luktade många av dess medlemmar krutrök och deltog i byggandet av basområden bakom fiendens linjer. Den nationella avantgardekårens organisationer i kuomintangområdena upplöstes med våld av Chiang Kai-sheks regering år 1938. De som fanns i de befriade områdena uppgick senare i Ungdomsförbundet för nationens räddning, en organisation av ännu bredare omfattning.[TILLBAKA]

[2] Den 7 juli 1937 angrep de japanska invasionsstyrkorna den kinesiska garnisonen vid Lukouchiao, tio kilometer sydväst om Peking. Under inflytande av den uppflammande och hela nationen omfattande antijapanska rörelsen reste garnisonen motstånd. Denna händelse markerar början av det kinesiska folkets hjältemodiga Försvarskrig mot Japan, som pågick i åtta år.[TILLBAKA]

[3] För en fylligare redogörelse för de tre antikommunistiska stormanloppen se "En kommentar till Kuomintangs Centrala exekutivkommittés och Folkets politiska råds möten", s. 133—146 i detta band.[TILLBAKA]

[4] Dessa operationer för att framtvinga att Kinas nord—sydgående stambanor öppnades för genomgående trafik utgjorde den offensiv som den japanska armén i maj 1 944 inledde för att ta järnvägen Kanton—Hankow i hela dess längd och sålunda försäkra sig om en obruten landförbindelse mellan norra och södra Kina.[TILLBAKA]

[5] Scobie förde befälet över den brittiska imperialismens aggressionsstyrkor i Grekland. I oktober 1944, då de slagna tyska inkräktarna retirerade på den europeiska kontinenten, gick Scobies trupper in i Grekland. Med sig förde de den reaktionära grekiska regeringen, som suttit i landsflykt i London. Scobie vägledde och bistod denna regering att angripa det grekiska folkets befrielsearmé, som hade fört en långvarig och hjältemodig kamp mot de tyska inkräktarna, och att massakrera de grekiska patrioterna och kastade på detta sätt Grekland i ett blodbad.[TILLBAKA]

[6] Pao chia var det administrativa system med vilket den reaktionära kuomintangklicken genomtvingade sitt fascistiska styre på grundnivån. Den l augusti 1932 utgav Chiang Kai-shek sina "Bestämmelser för organiserandet av Pao och Chiaoch för en folkräkning i häradena", vilka gällde provinserna Honan, Hupeh och Anhwei. Bestämmelserna föreskrev att "pao och chia ska organiseras på grundval av hushållen; det ska finnas en huvudman för varje hushåll, för varje chia, som består av tio hushåll, och för varje pao, som består av tio chia". Grannar ålades att övervaka varandras förhavanden och att rapportera om dem till myndigheterna, och alla kunde bestraffas om en befanns skyldig. Bestämmelserna föreskrev också kontrarevolutionära åtgärder för uttagning av tvångsarbete. Den 7 november 1934 kungjorde kuomintangregeringen officiellt att detta fascistiska styre skulle upprättas i alla provinser och municip under dess välde.[TILLBAKA]

[7] Kairokonferensen, som i november 1943 hölls av Kina, Förenta staterna och Storbritannien, utgav Kairodeklarationen vilken klart stipulerade att Taiwan och vissa andra territorier skulle återlämnas till Kina. I juni 1950 sände Förenta staternas regering i öppen strid mot denna överenskommelse en flotta att kontrollera Taiwan i ett försök att beröva Kina dess suveränitet över ön.[TILLBAKA]

[8] Yuan Shih-kai var under Chingdynastins sista år ledare för krigsherrarna i norr. Sedan Chingdynastin störtats i 1911 års revolution tillvällade han sig presidentposten i republiken och organiserade krigsherrarnas i norr första regering, som representerade de stora godsägarnas och de stora compradorernas klasser. Han gjorde detta genom att lita till kontrarevolutionärt väpnat våld och till imperialisternas stöd samt genom att dra fördel av för-sonarkaraktären hos bonrgeoisin, som då ledde revolutionen. År 1915 ville han göra sig till kejsare och godtog, för att vinna de japanska imperialisternas stöd, de Tjugoen kraven, med vilka Japan åsyftade att uppnå exklusiv kontroll över hela Kina. I december samma år utbröt i provinsen Yunnan en resning, som riktade sig emot hans usurpering av tronen och omedelbart fick landsomfattande gensvar och stöd. Yuan Shih-kai dog i Peking i juni 1916.[TILLBAKA]

[9] Omei är ett berömt berg i sydvästra delen av provinsen Szechuan. Här står det som symbol för Szechuans bergsområden, som var den härskande Chiang Kai-shekklickens sista tillflykt under försvarskriget mot Japan.[TILLBAKA]

[10] Från dr Sun Yat-sens "Uttalande vid min avresa till Norden", daterat den 10 november 1924.[TILLBAKA]

[11] Från 18:e århundradets slut och under många årtionden framåt exporterade Storbritannien en ständigt växande mängd opium till Kina. Denna trafik inte blott tvingade Kinas folk att bruka narkotika utan plundrade också Kina på dess silver. Den framkallade ett förbittrat motstånd i Kina. Under förevändning att skydda sin handel med Kina inledde Storbritannien år 1840 väpnad aggression mot landet. De kinesiska trupperna, som leddes av Lin Tse-hsu reste motstånd, och folket i Kanton organiserade spontant "Kuva britterna-kårer", som tilldelade de brittiska aggressionstrupperna hårda slag. År 1842 undertecknade emellertid den korrupta Chingregimen Nankingavtalet med Storbritannien. Detta avtal föreskrev att Kina till Storbritannien skulle betala skadestånd och avstå Hongkong och stadgade att Shanghai, Foochow, Amoy, Ningpo och Kanton skulle öppnas för brittisk handel samt att tulltaxorna för brittiska importvaror skulle fastställas gemensamt av Kina och Storbritannien.[TILLBAKA]

[12] Atlantdeklarationen avgavs gemensamt av Förenta staterna och Storbritannien då de avslutade sin konferens på Atlanten i augusti 1941. Moskvakonferensen hölls i oktober 1943 av Sovjetunionens, Förenta staternas och Storbritanniens utrikesministrar. Teherankonferensen mellan Sovjetunionen, Förenta staterna och Storbritannien hölls i Irans huvudstad från novembertill december 1943. Sovjetunionens, Förenta staternas och Storbritanniens konferens på Krim hölls i februari 1945 i Yalta. Vid alla dessa internationella konferenser uttalade deltagarna skriftligen sin föresats att genom gemensamma ansträngningar besegra det fascistiska Tyskland och Japan och att efter kriget förhindra aggressionskrafterna och fascismens rester att återuppstå, att upprätthålla världsfreden och hjälpa folken i alla länder att förverkliga sina strävanden efter oberoende och demokrati. Men så snart kriget var över bröt Förenta staternas och Storbritanniens regeringar alla dessa internationella överenskommelser.[TILLBAKA]

[13] Såsom representant för Kinas befriade områden deltog kamrat Tung Pi-wu i Förenta nationernas konferens om Internationell organisation, som hölls i San Francisco från april till juni 1945 med representanter från femtio länder. Förslagen till Förenta nationernas organisation uppgjordes i Dumbarton Oaks i Förenta staterna, där representanter för Sovjetunionen, Förenta staterna, Storbritannien och Kina sammanträffade från augusti till oktober 1944 i överensstämmelse med besluten från konferenserna i Moskva och Teheran.[TILLBAKA]

[14] Med Japans kapitulation förändrades läget, och Folkkonferensen för Kinas befriade områden blev inte inkallad, ehuru en förberedande kommitté för denna konferens bildats i Yenan efter Kinas kommunistiska partis Sjunde rikskongress och hållit ett öppningsmöte, vilket övervakades av representanter från alla de befriade områdena.[TILLBAKA]