Om arméns produktion för sitt eget underhåll och om betydelsen av de stora rörelserna för korrigering och för produktion[*]

Den 27 april 1945

Under rådande förhållanden, i vilka vår armé står inför stora materiella svårigheter och utför spridda operationer, är det absolut otillåtligt för de ledande instanserna att påtaga sig fullt ansvar för arméns försörjning, ty att göra detta skulle både lägga band på initiativet hos ett stort antal officerare och meniga på de lägre nivåerna och inte tillgodose deras behov. Vi bör säga: "Kamrater, låt oss alla gå till aktion och övervinna våra svårigheter!" Om bara ledningen i de högre instanserna ställer uppgifterna bra och ger de lägre instanserna fria händer att övervinna svårigheterna genom egna ansträngningar, kommer problemen att lösas och, faktiskt, att lösas på ett mera nöjaktigt sätt. Men om, i stället, de högre instanserna alltid påtar sig tyngre bördor än de verkligen förmår bära, inte vågar ge de lägre instanserna fria händer och inte väcker de breda massornas entusiasm för att reda sig själva, kommer resultatet, trots alla de högre instansernas bemödanden, att bli att både högre och lägre instanser råkar i en kinkig belägenhet och att problemet aldrig blir löst under rådande förhållanden. De senaste årens erfarenheter har givit rikligt med bevis för den saken. Principen om "enhetlig ledning och decentraliserad förvaltning" har bevisats vara den riktiga för organiserandet av all ekonomisk verksamhet i våra befriade områden under nuvarande förhållanden.

De befriade områdenas väpnade styrkor uppgår redan till över 900 000 man. För att besegra de japanska angriparna måste vi utöka styrkorna till många gånger detta antal. Men vi har hittills inte fått någon hjälp utifrån. Och även om vi får det i framtiden, måste vi ändå skaffa fram medlen till vårt eget uppehälle; på den punkten bör vi inte hysa några som helst illusioner. I den närmaste framtiden måste vi ta nödvändigt antal militära formationer från områden, där de nu är sysselsatta med spridda operationer, och koncentrera dem för angrepp mot särskilda fientliga mål. Dylika stora formationer för koncentrerad aktion kommer att vara ur stånd att syssla med produktion för att försörja sig själva, och vad mera är, de kommer att behöva stor tillförsel av förnödenheter från upplandet. Endast de lokala trupper och regionala formationer som stannar kvar (och de kommer alltjämt att vara avsevärda) kommer att kunna både kämpa och producera såsom tidigare. Kan det, så länge detta är fallet, finnas något tvivel om att alla soldater utan undantag, i den mån striderna och utbildningen inte hindras därav, bör använda det tillfälle de nu har till att lära hur de genom produktion ska bli delvis självförsörjande?

Arméns produktion för sitt eget underhåll är under våra förhållanden, trots att den är efterbliven eller bakåtsträvande till formen, progressiv till sitt väsen och av stor historisk betydelse. Formellt sett bryter vi mot principen om arbetsfördelning. Under våra förhållanden — landets fattigdom och oenighet (som är en följd av den främsta härskande kuomintangklickens förbrytelser) samt folkets långvariga och spridda gerillakrig — är emellertid det vi gör progressivt. Se hur bleka och avtärda kuomintangsoldaterna ser ut och hur friska och starka våra soldater från de befriade områdena är! Se vilka svårigheter vi hade innan vi började producera för självförsörjning och hur mycket bättre ställt vi därefter har haft det! Låt oss be två arméförband här, låt oss säga två kompanier, att välja mellan de två metoderna, det vill säga, mellan att låta de högre instanserna förse dem med vad de behöver för sitt uppehälle eller att själva producera allt vad de behöver eller större delen eller hälften eller till och med mindre än hälften av vad de behöver, medan de högre instanserna förser dem med litet eller intet. Vilken metod ger de bästa resultaten? Vilken kommer de att föredra? Efter ett års allvarligt experiment i produktion för självförsörjning kommer de säkerligen att svara att den andra metoden ger bättre resultat och vara villiga att praktisera den, och de kommer säkert att säga att den första metoden ger sämre resultat och vara ovilliga att acceptera den. Skälet är att den andra metoden kan förbättra levnadsvillkoren för varenda man i armén, medan den första metoden, under rådande svåra materiella förhållanden, aldrig kan tillgodose deras behov hur mycket de ledande instanserna än må anstränga sig för saken. Därför, att vi gått in för vad som synes vara en "efterbliven" och "bakåtsträvande" metod, kan våra trupper övervinna brist på ting som de behöver för sitt uppehälle och förbättra sina levnadsvillkor så att varje soldat är frisk och stark. Som resultat härav blir vi i stånd att lätta skattebördan på folket, som också har svårigheter, och vinner därmed dess stöd, vi är i stånd att hålla det långvariga kriget i gång och att utöka våra väpnade styrkor, kan sålunda utvidga våra befriade områden, minska de områden som är ockuperade av fienden och nå fram till vårt mål att vinna slutlig seger över angriparen och befria hela Kina. Är inte detta av stor historisk betydelse?

Arméns produktion för sitt eget underhåll har inte blott förbättrat levnadsvillkoren i armén och lättat bördan på folket samt därmed gjort det möjligt att ytterligare utöka armén. Den har dessutom haft många omedelbara verkningar. De är följande:

De allmänna rörelserna för korrigering och för produktion, vilka började 1942 respektive 1943, har spelat och spelar alltjämt en avgörande roll, den ena i vårt ideologiska och den andra i vårt materiella liv. Därest vi inte griper dessa två länkar vid den rätta tidpunkten, kommer vi att vara ur stånd att gripa revolutionens hela kedja och vår kamp kommer inte att gå framåt.

Som vi vet finns det bara några få tiotusental kvar av de medlemmar som anslöt sig till vårt parti före 1937, och de flesta av våra nuvarande l 200 000 medlemmar kommer från bönderna och andra grupper av småbourgeoisin. Dessa kamraters revolutionära iver är beundransvärd, och de önskar få marxistisk skolning, men de har fört med sig in i partiet idéer, som inte går ihop med marxismen eller som inte helt och hållet står i överensstämmelse med marxismen. Detsamma gäller en del av dem som anslöt sig till partiet före 1937. Detta utgör en mycket allvarlig motsättning, en väldig svårighet. Kunde vi under sådana förhållanden ha ryckt framåt utan hinder, därest vi inte satt i gång en omfattande rörelse för marxistisk fostran, det vill säga, korrigeringsrörelsen? Uppenbarligen inte. Men eftersom vi löst eller är i färd med att lösa denna motsättning bland ett stort antal kadrer — motsättningen inom partiet, mellan proletär ideologi och icke-proletära ideologier (inberäknat småbourgeoisins, bourgeoisins och till och med godsägarklassens, men huvudsakligen småbourgeoisins), det vill säga motsättningen mellan marxistisk ideologi och icke-marxistiska ideologier — kan vårt parti gå framåt med stora jämna steg i en aldrig förut skådad (men dock inte fullständig) ideologisk, politisk och organisatorisk enhet. Från och med nu kan och bör vårt parti växa ännu mera, och vägledda av den marxistiska ideologins principer ska vi förmå att styra dess fortsatta utveckling ännu effektivare.

Den andra länken är rörelsen för produktion. Försvarskriget har pågått i åtta år. När det började hade vi mat och kläder. Men förhållandena försämrades oavbrutet till dess vi befann oss i stora svårigheter, led brist på spannmål, brist på matolja och salt, brist på sängkläder och kläder, brist på pengar. Denna stora svårighet, denna stora motsättning kom i släptåget på de stora japanska offensiverna och kuomintangregeringens tre stora angrepp mot folket (de "antikommunistiska stormanloppen") under 1940—43. Skulle vår kamp mot Japan ha utvecklats om vi inte övervunnit denna svårighet, inte löst denna motsättning, inte fattat denna länk? Uppenbarligen inte. Men vi har lärt och lär oss alltjämt att utveckla produktionen, och därför är vi åter fulla av styrka och livskraft. Eftersom vi inte fruktar någon fiende, ska vi om några få år vara dem alla överlägsna.

Det består sålunda inget tvivel om den historiska betydelsen av de bägge rörelserna för korrigering och produktion.

Låt oss gå framåt och sprida dessa två stora rörelser till varenda vrå såsom en grundval för uppfyllandet av andra uppgifter i vår kamp. Om vi kan göra detta, säkerställer vi fullständig befrielse för det kinesiska folket.

Nu är tiden inne för vårplöjningen, och det är att hoppas att de ledande kamraterna, all den arbetande personalen och folkets massor i varje befriat område ska gripa produktionslänken i god tid och sträva att uppnå ännu större framgångar än under förlidet år. Större ansträngningar måste göras detta år, särskilt i de områden som ännu inte lärt att utveckla produktionen.

NOTER

[*] Detta skrevs som en ledare for Dagbladet Befrielsen, som utgavs i Yenan.[TILLBAKA]