Proletärer i alla länder, förena er!

Ur tidskriften Sol Rojo (Röd sol) nr. 53:
SIONISMEN, IMPERIALISMEN OCH PALESTINAS OÖVERVINNERLIGA NATIONELLA BEFRIELSEKAMP

Frågan om Palestina, staten Israel och sionismen kan inte förstås utanför imperialismens kontext. Såväl den ”judiska” nationalismen i form av sionismen som den palestinska nationalismen definieras av sina respektive förhållanden till imperialismen. Medan sionismen sedan den skapades är den europeiska judiska borgarklassens projekt för att tjäna imperialismen och bekämpa de förtryckta folken, så representerar den palestinska nationalismen sedan sin början det palestinska folkets kamp för nationell befrielse, mot imperialismen och sionismen. Alltså utgör sionismen i alla dess varianter och det imperialistiska missfostret Israel en del av de reaktionära och kontrarevolutionära krafterna, och det palestinska folket utgör en del av de framstegsvänliga och revolutionära krafterna i världen.

Den palestinska kampen, det pågående sionistiska folkmordet och den kraftfulla globala rörelsen till stöd för Palestina understryker och skärper än mer huvudmotsättningen i världen idag, mellan imperialismen och tredje världens förtryckta nationer. Detta är det huvudsakliga, men som marxist-leninist-maoister vet vi att kampen mot imperialismen inte kan skiljas från klasskampen; vi vet att för att analysera problemen i den palestinska kampen (den Palestinska Myndighetens roll, ”fredsavtalen”, de övriga arabiska ländernas ståndpunkt etc.) så måste vi se på organisationernas, regeringarnas och deras ledares klasskaraktär. På så vis understryker den palestinska kampen även den brådskande frågan om vilken klass som måste leda den nationella befrielsekampen: bourgeoisien eller proletariatet.

Följaktligen, för att korrekt analysera sionismens roll och den palestinska kampens roll, så måste vi se frågan i sitt historiska sammanhang och som en del av klasskampen, och på så vis sopa bort alla de oklarheter och förvrängningar som sprids av imperialismen, reaktionen och revisionismen i denna fråga. Detta är syftet med denna artikel.

Antisemitismen

Antisemitismen, i betydelsen hat mot judar, har varit en del av de europeiska reaktionära utsugarklassernas ideologi sedan medeltiden, och har spridits framför allt av kyrkan, i synnerhet den lutheranska. Martin Luther sade att ”De [judarna] är en tung börda liksom en pest, en farsot eller en olycka i vårt land”. Under den borgerliga revolutionen så pekade de kontrarevolutionära krafterna ut judarna som anstiftare till uppror och oordning. Den tyske historikern Heinrich Leo (1799-1878) sade: ”Den judiska nationen skiljer sig tydligt från alla andra nationer i denna värld genom det faktum att den har en själ som är särskilt lämpad för anfrätning och nedbrytning”. Denna idé gick senare i arv till borgarklassen såsom härskande klass, särskilt med imperialismens utveckling som kapitalismens högsta och sista stadium: ”Judarna har överallt uppviglat plebejerna mot den härskande klassen. De har överallt uppviglat till missnöje med den etablerade makten... De har överallt uppmuntrat hatiska känslor mellan människor av samma blod. De är de som har uppfunnit teorin om klasskampen.” (Martin Bormann 1944).

Under imperialismens era (framför allt perioden fram till Andra Världskriget) så är antisemitismen en del av de imperialistiska borgarklassernas ideologi i Europa och Förenta Staterna, huvudsakligen som en ideologisk fasad för antikommunismen; och i kampen mot den internationella kommunistiska rörelsen och Sovjetunionen var alla imperialistmakterna sammansvurna. Eftersom judarna inte var en homogen grupp – de hade också sina reaktionärer, framstegsvänner och revolutionärer – så framhöll antisemitismen under denna period alltid idén om ”goda och onda judar”. Denna idé lades fram mycket tydligt i en artikel av Winston Churchill år 1920, där denne folkmördande imperialist uttrycker sin fullständiga enighet med teorin om den judiska ”världskonspirationen för att störta civilisationen”, men också sin hyllning till de ”nationella judarna” – sionisterna. Artikeln, som har titeln ”Sionism mot bolsjevism: en kamp för det judiska folkets själ” (Originaltitel “Zionism versus Bolshevism: a Struggle for the Soul of the Jewish People”) ger oss en klar bild av essensen i den imperialistiska borgarklassens antisemitism, och även i sionismen som en del av samma imperialistiska och antisemitiska ideologi:

”Konflikten mellan gott och ont som oavbrutet pågår i människans hjärta når ingenstans sådan intensitet som hos den judiska rasen.
[...]
Och det kan mycket väl vara så att just denna häpnadsväckande ras just nu håller på att skapa ett nytt moraliskt och filosofiskt system, lika ondskefullt som kristendomen var godhjärtad, som om det inte stoppas oåterkalleligen skulle krossa allt det som kristendomen har gjort möjligt. Det verkar nästan som om Kristus’ evangelium och Antikrists evangelium vore ödesbestämda att komma från samma folk; och att denna mystiska och hemlighetsfulla ras hade valts ut för dessa enastående yttringar, både det gudomliga och det djävulska.
[...]
Vi i Storbritannien vet mycket väl att under den stora kampen[Första Världskriget] så var inflytandet från vad som kan kallas de nationella judarna i många länder övervägande på de Allierades sida; och i vår egen armé har judiska soldater spelat den mest framstående roll, där några stigit till att befalla hela arméer, och andra har vunnit Viktoriakorset för tapperhet.
De nationella ryska judarna har, trots de svårigheter de lidit under, lyckats spela en ärofull och framgångsrik roll även i det nationella livet i Ryssland. Som bankirer och företagare har de ihärdigt främjat utvecklingen av Rysslands ekonomiska resurser.
[…]
I våldsam opposition mot hela denna sfär av judiska ansträngningar reser sig de internationella judarnas intriger. Anhängarna till denna ondskefulla konfederation är mestadels män som fötts upp bland de missnöjda befolkningarna i de länder där judar förföljs på grund av sin ras. De flesta, om inte alla, av dessa har övergett sina förfäders tro och avskilt alla andliga förhoppningar om livet efter detta från sina sinnen.
Denna rörelse bland judarna är inte ny. Från Spartacus-Weishaupts dagar till Karl Marx’ och vidare till Trotskij (Ryssland), Bela Kun (Ungern), Rosa Luxemburg (Tyskland) och Emma Goldman (USA), har den stadigt vuxit, denna världsomspännande sammansvärjning för civilisationens störtande och samhällets rekonstitution grundad på regression, avundsjuk ondsinthet och omöjlig jämlikhet.

Den spelade, som den moderne författaren fru Webster så skickligt har visat, en tydligt igenkännlig roll i den franska revolutionens tragedi. Den har varit drivkraften i varje subversiv rörelse under 1800-talet; och till slut har detta gäng av extraordinära personligheter från de europeiska och amerikanska storstädernas underjordiska värld slagit klorna i det ryska folket och i praktiken blivit det enorma imperiets obestridda härskare.

Det finns ingen som helst anledning att överdriva den roll som dessa internationella, och i huvudsak ateistiska, judar spelat i skapandet av bolsjevismen och i det nuvarande genomförandet av den ryska revolutionen. Denna roll är definitivt en mycket stor, och överträffar troligen alla andras.
[…]
Sionismen utgör den tredje sfären av den judiska rasens politiska uppfattningar. I våldsam motsats till den internationella kommunismen presenterar den för juden en nationell idé av befallande karaktär. Det har tillfallit den brittiska regeringen, som resultat av erövringen av Palestina, att ha möjligheten och ansvaret att säkerställa ett hem och ett centrum för nationellt liv åt den judiska rasen över hela världen.” [Understrykningarna är våra – RS] [vår översättning till svenska]

Den tyska ”nationalsocialistiska” fascismen framhöll samma idé:

”Vi måste skilja på två kategorier av judar… sionisterna och de som väljer att bli assimilerade. Sionisterna håller fast vid en strikt rasmässig ståndpunkt och genom att emigrera till Palestina hjälper de till att bygga sin egen judiska stat… Den tid kan inte vara långt borta då Palestina än en gång kommer att kunna ta emot sina söner som varit förlorade under mer än tusen år. Våra lyckönskningar och vår officiella välvilja kommer att vara med dem”. (Reinhardt Heydrich, chef för SS’ säkerhetstjänst, 1935) [vår översättning]

Den rättfärdiga och korrekta proletära ståndpunkten angående dessa ”nationella” och ”internationella” judar uttrycktes av den store Lenin, och den är fortfarande giltig idag:

”Judisk nationell kultur är rabbinernas och borgarnas paroll, våra fienders paroll. Men det finns andra element i den judiska kulturen och i judendomens hela historia. Av de 10,5 miljoner judarna i hela världen lever något mer än hälften i Galizien och Ryssland, efterblivna och halvt barbariska länder, som med våld håller judarna i en status som en kast. Den andra hälften lever i den civiliserade världen, och där är judarna inte en segregerad kast. Där har de stora universellt progressiva dragen i den judiska kulturen klart gjort sig gällande: dess internationalism, dess lyhördhet för epokens progressiva rörelser (procenten judar i de demokratiska och proletära rörelserna är överallt större än procenten judar inom den totala befolkningen).

Den som direkt eller indirekt ställer upp parollen om judisk ”nationell kultur” är (vilka goda avsikter han än må ha) en fiende till proletariatet, en anhängare till det gamla och det kastmässiga inom judendomen, en medhjälpare åt rabbinerna och borgarna. De judiska marxister däremot som förenar sig med de ryska, de litauiska, de ukrainska o a arbetarna i internationalistiska marxistiska organisationer och gör sin insats (på ryska likaväl som på jiddisch) för att skapa arbetarrörelsens internationalistiska kultur, dessa judar fullföljer – tvärtemot Bunds separatism judendomens bästa traditioner genom att bekämpa parollen om nationell kultur.” (V.I. Lenin – Kritiska anmärkningar i den nationella frågan, 1913)

Som slutsats kan vi konstatera att antisemitismen, liksom hela konceptet om ”raser”, utarbetades och spreds av de koloniala och imperialistiska makternas reaktionära härskande utsugarklasser, och motarbetades och bekämpades huvudsakligen av den marxistiska arbetarrörelsen, den internationella kommunistiska rörelsen. Denna rasism tjänade och fortsätter att tjäna som ett ideologiskt och politiskt verktyg; 1) som en del av den borgerliga nationalismen för att skapa icke klassbaserade gemenskaper, för att ersätta klasskampen med en kamp mellan ”raser” eller ”kulturer” och 2) för att rättfärdiga folkmordet, utsugningen och förtrycket av folken i kolonierna/de förtryckta länderna. För den tyska fascismen tjänade antisemitismen också som ett verktyg för deras lögnhistoria om att ”bekämpa både kapitalismen och kommunismen” och för att rättfärdiga deras plundringskrig i Östeuropa. Och som vi skall se så tillhör sionismen samma tradition av borgerlig chauvinistisk nationalism och rasistisk, antisemitisk imperialistisk och kolonial ideologi.

Sionismen – en kolonial, imperialistisk och rasistisk ideologi

Sionismen växte fram under slutet av 1800-talet som en liten sekt bland judiska borgerliga intellektuella i Europa. Inspirerade av borgarklassens chauvinistiska, koloniala och rasistiska nationalism från denna period ville sionismens grundare skapa en nationell rörelse i samma anda för judarna, med sikte på att skapa en judisk nationalstat och etablera sig själva som härskande klass i en sådan stat. För att uppnå detta mål behövde de slå fast två ideologiska koncept:

1) Att det som världens judar hade gemensamt var inte bara deras religion (och vissa kulturella element som härrör från denna religiösa gemenskap), utan att de var ett folk, en nation och en ”ras”.

2) Att denna ”ras” härstammade från de antika hebréerna, och att de därför hade rätten att ”återvända” till det mytiska territoriet ”Israel”.

Precis som myten om den ”ariska rasen” och andra nationalistiska myter från denna period, så är dessa två sionistiska koncept ideologiska skapelser utan någon historisk bas. Ett antal historiker och forskare (judar och andra) har redan sedan länge visat att världens judar inte har något gemensamt ursprung, utan tillhör flera olika grupper; några delvis härstammande från Mellanöstern, men de flesta är ättlingar till folk från andra delar av världen som konverterat till judendomen vid olika tidpunkter i historien. Schlomo Sand, historiker vid universitetet i Tel Aviv, har visat att de europeiska judarna (Ashkenazi), och bland dem sionismens grundare, huvudsakligen är ättlingar till khazarerna, som konverterade till judendomen på 700-talet och inte har någonting att göra med det palestinska territoriet.

Sionisterna visste att för att skapa sin ”moderna” nationalistiska rörelse så måste det vara som en sekulär rörelse baserad på ”ras” och ”nation” och inte på religion. Men eftersom deras nationalistiska myter inte hade någon grund i fakta så var de tvungna att basera sig på sagorna i Gamla Testamentet och på kristen mytologi. Det är ett faktum att sionismen är mer en produkt av kristendomen och av västerländsk imperialistisk ideologi än av judendomen.

I Europa under sent 1800-tal och 1900-talets första årtionden gjorde det rasistiska förtrycket mot judarna att en stor del av dem motiverades att ansluta sig till progressiva och revolutionära kamper: ”Då de fann alla sina vägar till högkulturens centra stängda – till akademiska karriärer, fria yrken, tjänstemannayrken – så blev många av dem socialistiska revolutionärer och demokratiska innovatörer, och ett litet fåtal blev sionister.”  (Sand, Shlomo. The Invention of the Jewish People (p. 252). Verso. Kindle Edition.) [vår översättning]

Så, den mest reaktionära och opportunistiska klicken inom den judiska borgarklassen, sionisterna, bestämde sig för att inte kämpa mot den antisemitiska reaktionen utan i stället förena sig med den och dra nytta av antisemitismen som ett medel för att uppnå sina egna mål. Sionisterna lyssnade på Churchills och övriga reaktionärers uppmaning om att förkasta och bekämpa den proletära revolutionen och tjäna imperialismen. De antog hela den pseudovetenskapliga ideologin om ”raserna”, inklusive antisemitismen:

”Med andra ord; precis som tyskheten vid en viss punkt behövde ett överflöd av ariskhet för att definiera sig själv, så behövde polskheten katolicismen och ryskheten den ortodoxa pan-slavismen för att linda in sina nationella identiteter och sitt bildspråk. Till skillnad från den judiska reformrörelsen, eller från de liberala och socialistiska intellektuella grupperna som sökte delaktighet i de framväxande nationella kulturerna, så lånade sionismen i stor utsträckning från de dominanta nationalistiska ideologier som frodades i de länder där sionismen fötts och existerat under sina första år, och integrerade dem i sin nya plattform. Den inkluderade spår av tysk ”volkism” samtidigt som polska nationalromantiska drag utmärkte mycket av dess retorik.” (Ibid.) [vår översättning]

”Den rasistiska pseudovetenskap som frodades i alla Europas läro-laboratorier under det sena 1800-talets imperialistiska era sipprade via etnocentrisk nationalism in i de centrala offentliga arenorna och blev en del av de nya politiska partiernas ideologiska vävnad. Bland dessa fanns den unga sionistiska rörelsen.
[…]
Nathan Birnbaum, kanske den förste sionistiske intellektuelle – det var han som myntade termen ’sionism’ år 1890 – fortsatte argumentationen där Hess slutade:

Man kan inte förklara ett folks specifika mentala och känslomässiga särart annat än genom naturvetenskapen. ’Rasen är allt’ sade vår store landsman Lord Beaconsfield [Benjamin Disraeli]. Folkets särart kommer ur rasens särart. Variationen mellan raserna är orsaken till nationernas stora mångfald. Det är på grund av skillnaderna mellan raserna som tysken eller slaven tänker annorlunda än juden. Det är denna skillnad som förklarar varför tysken skapade Nibelungensången och juden skapade Bibeln.

[…]
När Houston Stewart Chamberlain publicerade sin berömda rasideologiska bok The Foundations of the Nineteenth Century år 1899 så mottog Birnbaum den med förståelse, och förkastade endast den brittiske tänkarens felaktiga antisemitiska ståndpunkt. Judarna var inte någon ”blandras” som Chamberlain påstod – utan hade faktiskt bevarat sitt arv genom att endast gifta sig inom gruppen, och de var dessutom en väsentlig del av den vita rasen.” (Ibid.) [vår översättning]

Vi ser således att alla sionismens grundare och ledare delade samma rasistiska ideologi som de imperialistiska borgarklasserna i Europa och Nordamerika, och att de även såg sig själva som en del av samma ”vita ras” som enligt denna ideologi representerade den ”västerländska civilisationen” i kamp mot de ”underlägsna raserna” från kolonierna i Asien, Afrika etc. Några sionister framhöll t.o.m. de europeiska judarnas (Ashkenazi) ”överlägsenhet” gentemot judarna från Mellanöstern:

”’…Resultatet är att i dagens jude finner vi en på många sätt särskilt värdefull människotyp. Andra nationer må ha andra överlägsna drag, men när det gäller intellektuella gåvor så kan judarna knappast överträffas av någon nation.
Har alla världens judar sådana exceptionella mentala förmågor? Den unge Ruppin menade att de inte hade det, och betonade i en fotnot, ’Det är kanske tack vare denna stränga urvalsprocess som Ashkenazim idag är överlägsna i aktivitet, intelligens och vetenskaplig förmåga jämfört med sefarderna och de arabiska judarna, trots deras gemensamma ursprung’.” (Ibid.) [vår översättning]

Och, eftersom sionisternas mål inte var att försvara judarna mot förtrycket, utan att samarbeta med förtryckarna för att etablera sig själva som härskande klass i en judisk nationalstat, så är det inte så konstigt att de öppet uttryckte sin enighet med antisemitismen:

”I Paris nådde jag som sagt en friare attityd till antisemitismen, som jag nu började att förstå historiskt och ursäkta. Framför allt så insåg jag det tomma och meningslösa i att försöka bekämpa antisemitismen” (Theodor Herzl)

”Varje land kan bara ta upp ett begränsat antal judar om det inte vill ha problem med magen. Tyskland har redan för många judar” (Chaim Weizmann)

”Vi är också eniga med de kulturella antisemiterna i det avseendet att vi tror att tyskar av judisk tro är ett icke önskvärt och demoraliserande fenomen” (Chaim Weizmann)

”Om vi inte erkänner antisemitismens rättfärdighet så förnekar vi rättfärdigheten i vår egen nationalism. Om vårt folk förtjänar och vill leva sitt eget nationella liv, så är det en främmande kropp som kastats in i de nationer bland vilka det lever, en främmande kropp som insisterar på sin egen särskilda identitet, vilket begränsar dessa nationers livsdomäner. Det är därför inte mer än rätt att de kämpar emot oss för sin egen nationella integritet. I stället för att bygga samfund för försvar mot antisemiterna, som vill inskränka våra rättigheter, borde vi bygga samfund för försvar mot våra vänner som önskar försvara våra rättigheter.” (Jacob Klatzkin)

Då är det inte heller så konstigt att sionisterna i Tyskland hade en vänskaplig relation och ett direkt samarbete med Hitlers fascistregim, som vi ska se i nästa avsnitt, eller att folkmördaren Netanyahu för några år sedan höll ett tal där han försvarade Hitler, med den skamlösa lögnen att Förintelsen inte var Hitlers idé utan en palestiniers.

Sionismen i samarbete med den tyska fascismen

Under perioden fram till Andra Världskriget ägnade sig sionisterna åt att etablera goda relationer till de härskande klasserna och deras imperialistiska stater. Eftersom sionisterna inte var mer än en sekt av intellektuella som ville bli kolonisatörer, så var hela deras projekt beroende av att kunna övertyga en av imperialistmakterna att ge dem territoriet och medlen för att kolonisera det; helst det palestinska territoriet.

1920, i och med det ottomanska imperiets fall, erövrades Palestina av det Brittiska Imperiet. Följaktligen vände sig sionisterna framför allt till de brittiska imperialisterna för sitt projekt. Churchill sade att skapandet av en judisk stat i Palestina ”skulle i varje avseende vara fördelaktigt, och skulle i synnerhet harmonisera med det brittiska imperiets sannaste intressen”, och Imperiet inledde etablerandet av de judiska bosättningarna och den våldsamma repressionen mot det palestinska motståndet.

När hitlerfascisterna kom till makten i Tyskland så ville sionisterna mest av allt bli accepterade av fascistregimen såsom anhängare till samma ”rasmässiga” världsbild, och deklarerade sin lojalitet gentemot den imperialistiska staten och dess regim. 1933 skrev Tysklands Sionistiska Förbund ett brev till Nazistpartiet:

”Må vi därför tillåtas att framföra våra synpunkter, vilka vi anser möjliggöra en lösning i enlighet med principerna för den nya Tyska Staten för Nationellt Uppvaknande och vilka samtidigt må betyda för judarna en nyordning av förutsättningarna för deras existens…
[…]
Ett svar på judefrågan som är sant tillfredsställande för nationalstaten kan endast åstadkommas genom samarbete med den judiska rörelse som strävar efter judarnas sociala, kulturella och moraliska förnyande… en återfödelse av det nationella livet, såsom sker i det tyska livet genom att hålla fast vid kristna och nationella värderingar [under nazisterna!], måste också äga rum inom den judiska nationella gruppen.
[…]
Trohet gentemot sin egen sort och sin egen kultur ger judarna den inre styrka som förhindrar förorätt mot respekten för den tyska nationalitetens känslor och ovärderliga egenskaper; och att vara rotad i sin egen andlighet skyddar juden från att bli en rotlös kritiker av den tyska essensens nationella grunder.
[…]
Sionismens förverkligande skulle bara kunna skadas av förbittringen hos judar utomlands mot den tyska utvecklingen. Bojkottspropaganda som den som nu genomförs mot Tyskland är på många sätt o-sionistisk. (Cohen, Peter – The Capitalist Holocaust)

Således, när de icke-sionistiska judarna och andra grupper runtom i världen kallade till bojkott mot fascistregimen i Tyskland, så förkastade sionisterna bojkotten och erbjöd den tyska regimen ett sätt att bekämpa bojkotten: ”En sionistisk affärsman i Palestina gav tyskarna ett erbjudande. Tyska judar skulle köpa tyska varor i Tyskland och sedan exportera dem till Palestina. Köparen skulle emigrera till Palestina och sälja godset för att få tillbaka inköpspriset, minus en andel som nazistregeringen skulle behålla som kommission” (Ibid).

Sedan, i maj 1933, undertecknade sionisterna och den tyska regimen ett Överföringsavtal för att underlätta exporten av ”judisk” egendom från Tyskland till Palestina, och på så vis undergräva effekterna av bojkotten och möjliggöra den ”etniska rensningen” av Tyskland för att stödja det sionistiska projektet i Palestina.

Majoriteten av judarna i världen, och även några sionister, motsatte sig med fasthet detta samarbete med den tyska fascismen, och påpekade helt riktigt att för sionismens ledare ”var projektet i Palestina viktigare än miljontals judars individuella behov över hela världen. Sådana människor var ingenting mer än en ’reservoar från vilken de skulle välja ut unga invandrare för att bygga sin stat’” (Ibid.) Och detta bekräftades under hela den tyska fascistregimens och dess folkmords existens. Sionisterna deklarerade öppet att de inte var intresserade av att rädda judar från förtrycket och folkmordet i Europa, utan bara av att importera ett urval av de ”bästa” judarna till Palestina för skapandet av deras sionistiska stat. Chaim Weizmann, blivande premiärminister i Israel, sade 1937:

”De gamla kommer att förgås; de kommer att bära sitt öde, eller inte. De är damm, ekonomiskt och moraliskt damm, i en grym värld… Två miljoner, kanske mindre… endast en gren kommer att överleva. De måste acceptera det. Resten måste de lämna till framtiden, till sina ungdomar. Om de känner och lider, så kommer de att hitta ett sätt.” (Ibid.)

Och den blivande premiärministern David Ben-Gurion:

”Om jag visste att det skulle vara möjligt att rädda alla barnen i Tyskland genom att ta dem till England, och bara hälften av dem genom att föra dem till Eretz Yisrael, så skulle jag välja det senare alternativet. För vi måste väga in inte bara dessa barns liv, utan också Israels folk och dess öde.” (Ibid.)

Så sionisterna har aldrig representerat, och kan aldrig representera, Förintelsens offer; de är dess medbrottslingar. Folkmord och fascism har varit integrerade delar av deras ideologi från början.

Ockupationen av Palestina och skapandet av den sionistiska staten

Vid slutet av Andra Världskriget skapade folkmordet mot judar i Europa förutsättningarna för att vinna brett internationellt stöd för skapandet av den sionistiska staten i Palestina. Sionisterna drog nytta av situationen för att marknadsföra sionismen som ett ”befrielseprojekt”, och en stor del av världens judar blev sionister. De hade redan stödet från imperialismen, huvudsakligen yankeeimperialismen, som snabbt höll på att ersätta det Brittiska Imperiet som den största imperialistiska supermakten och behövde ”Israel” som sin utpost i Mellanöstern; en politisk och militär bas för att bekämpa och hålla tillbaka de förtryckta folken, i konkurrens och samförstånd med de övriga imperialisterna.

Men för att säkra sin ”judiska” stat behövde sionisterna även stöd från Sovjetunionen, ett socialistiskt land som hade stöd från det internationella proletariatet och folken, och som också hade en av de största judiska befolkningarna i världen. För att få världens arbetares stöd och dra nytta av den enorma prestige som Sovjetunionen hade efter Världskriget, främjade och använde sionisterna den så kallade ”socialistiska sionismen” eller ”vänstersionismen”. Medan de lovade imperialisterna en ”den västerländska civilisationens utpost”, försökte de dra till sig kommunisterna och arbetarna med löftet om ett ”socialistiskt Israel”. 1947 röstade en majoritet i FN – inklusive Sovjetunionen – för skapandet av staten Israel.

Detta beslut av Sovjetunionen, d.v.s. av dess Kommunistiska Parti under ledning av Kamrat Stalin, är ett av de problem som är kopplade till det som Perus Kommunistiska Parti har påpekat i sin Internationella Linje: ”För kommunisterna och för vårt Parti är det en brådskande uppgift att utvärdera den Kommunistiska Internationalen, särskilt dess 7:e Kongress, kopplad till Världskriget och Kamrat Stalins roll. 1943 upplöstes Internationalen och ersattes av en Informationskommitté.” Man bör komma ihåg att fram till detta beslut 1947, så hade Sovjetunionen tillämpat en fast anti-sionistisk linje och stött det palestinska motståndet mot imperialismen och sionismen.

Den så kallade ”socialistiska sionismen” eller ”arbetarsionismen” dominerade den sionistiska statens politik fram till 70-talet. Denna påstådda socialism förverkligades genom organisationsformer såsom Kibbutzen och Moshav, agrara ”kommuner” eller ”kooperativ” som i verkligheten var korporativa och fascistiska organ; verktyg för bosättarkolonialismen, byggda på stulen mark. En ”socialism” baserad på samma ideologi som socialfascisternas och de samtida revisionisternas runtom i världen; förskönandet av imperialismen – ”den västerländska civilisationen” – och den fortsatta utsugningen och förtrycket av de förtryckta folken.

Den ”socialistiska sionismens” ledare, bland dem David Ben-Gurion, började omedelbart tillämpa den rasistiska och koloniala ideologin i praktiken, med imperialisternas hjälp:

”[…]David Ben-Gurion, som var fast besluten att säkra demografisk exklusivitet för judarna i varje framtida stat. Detta var en besatthet som inte bara vägledde hans handlingar före 1948, utan också lång tid efter staten Israels skapande. Som vi skall se så fick detta honom att 1948 iscensätta den etniska rensningen av Palestina” (Pappe, Ilan, Tio myter om Israel)

Och sionisterna slog fast metoderna för denna etniska rensning:

”Nedrivningar av de fängslade eller avrättade upprorsmännens hem, liksom av förmodade upprorsmäns eller deras släktingars, var rutin; ännu en taktik lånad från britternas metoder som de utvecklat i Irland. Två andra metoder hämtade från Imperiet som användes i stor skala för att undertrycka palestinierna var fängslandet av tusentals utan rättegång och utvisningen av besvärliga upprorsmän.” (Khalidi, Rashid. The Hundred Years’ War on Palestine)

”Inom loppet av sju månader förstördes 531 byar och elva bostadsområden i städerna tömdes. Massfördrivningen åtföljdes av massakrer, våldtäkter och fängslandet av män över tio års ålder i arbetsläger under perioder på mer än ett år.” (Pappe, Ilan. Ten Myths About Israel)

Så inleddes det som på arabiska kallas ”Nakba” (katastrofen), d.v.s. den sionistiska statens folkmord, fördrivning och förtryck av det palestinska folket, som nu har pågått i 76 år och genomförs med imperialismens, huvudsakligen Yankeeimperialismens, fullständiga ekonomiska, politiska och militära stöd.

Den palestinska kampen för nationell befrielse och klasskampen

Med förverkligandet av det sionistiska projektet exkluderades den palestinska nationen från den s.k. ”avkoloniseringsprocessen” efter Andra Världskriget, genom vilken några av kolonierna befriade sig från direkt kolonial kontroll och vann sin formella självständighet, men i verkligheten blev halvkolonier under fortsatt imperialistisk utsugning och förtryck. I Palestina bestämde sig i stället imperialisterna för att tillämpa samma gamla typ av direkt och öppen bosättarkolonialism som de hade tillämpat på den amerikanska kontinenten, i Sydafrika, etc.

Den palestinska nationella rörelsen växte fram som en del av den tidens arabiska nationalism, men under den sionistiska koloniseringens specifika omständigheter. Och liksom i alla de förtryckta nationerna så har Palestinas nationella befrielserörelse redan från början utvecklats oskiljaktigt kopplad till klasskampen, mitt i kampen mellan proletariatet och borgarklassen om ledningen i rörelsen. Kampen för proletär ledning undergrävdes och fördröjdes på grund av problemet med Sovjetunionens beslut som vi nämnt ovan, och på grund av revisionismens och den ”socialistiska sionismens” mörka roll.

1967 grundades Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP), som under inflytande från det socialistiska Kina och Mao Tsetungs tänkande åtog sig att föra den palestinska kampen som ett folkkrig mot imperialismen och sionismen, men som samtidigt samarbetade med den sovjetiska socialimperialismen, som ville använda den palestinska kampen som en bricka i den interimperialistiska konflikten med Yankeeimperialismen. I biografin om Leila Khaled, kombattant i PFLP, finner vi följande kommentarer:

”Det högsta målet för den palestinska befrielserörelsen är Palestinas fullständiga befrielse, nedmonteringen av den sionistiska statsapparaten, och byggandet av ett socialistiskt samhälle i vilket både araber och judar kan leva i fred och harmoni. För att uppnå vårt mål har vi antagit folkkrigets och den långvariga väpnade kampens strategi.”

”Sovjetunionens mål är att neutralisera och slutligen slänga ut USA ur Mellanöstern. Som förespråkare av samlevnaden, den fredliga övergången till socialismen, och den icke-kapitalistiska utvecklingsvägen, stödjer Sovjetunionen de ’arabiska nationella regimerna’ i deras antiimperialistiska kamp, ger dem lån till industriella projekt, och vapen för att strida mot de israeliska erövrarna. Som förespråkare av den ’politiska lösningen’ erkänner Sovjetunionen Israels legitimitet och respekterar dess suveränitet […] Sovjetunionen är en förkämpe för ’fred och samlevnad’, inte för folkkrig och revolutionärt våld.” (Leila Khaled – My People Shall Live – en revolutionärs självbiografi, redigerad av George Haijar, 1973)

Den palestinska bourgeoisien å andra sidan har två aspekter; en antiimperialistisk aspekt, att kämpa mot imperialismen och sionismen, och en landsutförsäljande aspekt, att samarbeta med dem. Imperialismen och sionisterna tillämpar politiken att samarbeta med den palestinska byråkratiska och/eller kompradora bourgeoisien för att hålla tillbaka och undergräva den nationella befrielserörelsen, och en politik av folkmord och repression mot de palestinska revolutionära styrkorna. Alla de ”fredsavtal” som imperialismen har genomtvingat har genomförts med hjälp av den palestinska bourgeoisiens fullständiga samarbete, idag representerat av den ”Palestinska Myndigheten” ledd av Fatah:

”Den Palestinska Myndighetens ansvarsområden, som dess israeliska, amerikanska och europeiska sponsorer ser det, inkluderade förhindrandet av våld mot israeler och säkerhetssamarbete med Israel.
[…]
Det pågående kriget mot Gaza, som inkluderade stora israeliska markoffensiver under 2008-2009, 2012 och 2014, kombinerades med reguljära israeliska militära intrång i de palestinska områdena på Västbanken och i Östra Jerusalem. Dessa innefattade gripanden och mord, nedrivningar av hem, och undertryckande av befolkningen; allt detta ägde rum med den Fatah-ledda Palestinska Myndighetens tysta samförstånd. Dessa händelser bekräftade att den Palestinska Myndigheten var ett organ utan någon självständighet eller någon verklig auktoritet utöver den som Israel tillät, då den medverkade i att slå ner protesterna på Västbanken medan Israel slog till mot Gaza.”

Hamas’ roll måste också förstås i detta sammanhang. Hamas’ uppkomst är kopplad till Yankeeimperialismens politik – tillämpad i Palestina av den sionistiska staten – att främja de islamistiska rörelserna i arabvärlden för att använda dem som brickor och för att ersätta eller bekämpa de proletära rörelserna. Problemet med denna politik, i Palestina liksom på andra platser, är att dessa islamistiska grupper också har en antiimperialistisk aspekt, och baserar sig på stödet från de breda massorna, vilka huvudsakligen är antiimperialistiska och anti-sionistiska.

”Hamas startades i Gaza av militanter i Muslimska Brödraskapet som kände att Brödraskapet hade varit allt för tillmötesgående mot den israeliska ockupanten i utbyte mot en mild behandling. Och faktum är att under ockupationens första två årtionden, då de militära myndigheterna tryckte ned alla andra palestinska politiska, sociala, kulturella, professionella och akademiska grupper, så lät de Brödraskapet operera fritt. På grund av dess användbarhet för ockupationen när det gällde att splittra den palestinska nationella rörelsen, så utvidgades Israels överseende med Brödraskapet till att omfatta Hamas […]” (Ibid.)

Senare, som vi ser nu, p.g.a. dess viktiga roll i de rättfärdiga och hjältemodiga väpnade aktionerna mot ockupationen, förvandlades Hamas till sionisternas huvudfiende. Ordföranden i PFLP, Ahmad Sa’adat, sade så här år 2005: ”Både vänstern och islamisterna är för kampen mot imperialismen. Därför är det möjligt att bygga en enhetsfront med islamisterna”.

Sammanfattningsvis så fortsätter det palestinska folkets hjältemodiga och oövervinnerliga kamp att gå framåt, och dess huvudsakliga och mest avancerade form är de väpnade aktionerna mot imperialismen och den sionistiska staten; väpnade aktioner som är rättfärdiga och som tjänar världsrevolutionen, oavsett om de nu leds av proletära eller borgerliga och religiösa organisationer. Den palestinska kampens hela historia och nutid bekräftar emellertid att det organiserade proletariatet är den enda klass som är kapabel att leda den nationella befrielsekampen och genomföra den till fullo, och att kampen mot revisionismen är avgörande för att kunna härda den proletära ledning som krävs. I Palestina liksom i alla andra länder måste proletariatet med brådskande nödvändighet bygga sitt Kommunistiska Parti som ett Parti av ny typ, ett marxist-leninist-maoistiskt och militariserat Parti, för att leda enhetsfronten som en front av alla folkets klasser och utveckla folkkriget fram till maktens erövring i hela det palestinska territoriet, från floden till havet.