Proletärer i alla länder, förena er!

Leve folkkrigets XXIII årsdag!

VÄRLDSFOLKKRIGET STÅR PÅ DAGORDNINGEN!

“Världens folk, var modiga, våga kämpa, trotsa svårigheterna och gå framåt i vågor, så kommer hela världen att tillhöra folket. Alla sorters monster kommer att förintas”

- Ordförande Mao Tsetung

Upphöjande vår jublande hälsning och fasthållelse, till bredden fylld av klassoptimism, till vår Anförare Ordförande Gonzalo, den störste levande marxist-leninist-maoisten på jorden, Partiets enighetscentrum och segergaranti till kommunismen; till vår allsmäktiga ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande; till Perus Kommunistiska Parti, den hjältemodiga kombattanten, dess Centralkommitté, Politbyrån och Ständiga utskottet, slutande leden med den kamrat som idag leder Centralkommittén och tillsammans med andra kamrater leder det segerrika och kraftfulla folkkriget, återbekräftande oss i principerna att “ledningen aldrig dör”, “när man en gång fanan hissats kan man inte hala den” och “Folkkrig till Kommunismen!” och alla partidokument och evenemang, särskilt den I Kongressen, som gav oss Partiets enhetsbas, det ärorika, transcendentala och historiska III Plenum och Ordförande Gonzalos Tal som strålar segerrikt och kraftfullt inför världen som ett vapen i striden. Folkrörelsen Peru uttrycker inför denna nya årsdag av folkkriget vår gränslösa revolutionära glädje för de uppnådda målen i partiplanernas tillämpning och vi återbekräftar vårt löfte att fortsätta tjäna Partiet och Revolutionen varje gång mer och bättre, tjänande den peruanska revolutionen som är del av och utvecklas till tjänst av den proletära världsrevolutionen. Således uttrycker vi också vår hälsning till Folkets befrielsearme, ryggraden i den nya Makten och utan vilken vårt folk inte har någonting; till den nya makten i dess sex former, huvudsakligen till de Öppna folkkommittéerna som lyser inför solljuset som ett obestridligt bevis på marxismen-leninismen-maoismens universella giltighet; vi hälsar alla partimedlemmar, kombattanter och massor som skuldra vid skuldra under Partiets ledning kämpar varje dag, spillande sitt dyrbara blod i folkkriget, besegrande fiendens omringnings- och undertryckningskampanjer; vi gör en speciell hälsning till massorna i Stödbaserna, som är ett exempel för hela vårt folk och alla världens folk i förmåga att uthärda vilket offer som helst, uppvisande ett extraordinär hjältemod i att alltid behålla vår oförgängliga Kommunistiska röda fana i högsta topp.

Vi ser att på denna nya årsdag hur situationen både internationellt som nationellt uppvisar förträffliga förhållanden för den största utveckling av den proletära världsrevolutionen och i synnerhet för folkkriget i Peru som är dess ledfackla.

Den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen avancerar

I alla delar av världen bekräftas den obestridliga sanningen att länderna vill ha sin självständighet, nationerna sin befrielse och folken revolutionen. Den imperialistiska aggressionen tillspetsar huvudmotsättningen i världen mellan de förtryckta nationerna och imperialismen, hela världen är på krigsfot och imperialisternas krig löper över hela jorden, bara för att alstra mer motstånd, mer uppror, mer revolution. Yankee-imperialismen genomför sin ockupation av Afghanistan och Irak, men de är långt från att kunna genomföra kyrkogårdarnas fred och går från nederlag till nederlag; i Afghanistan fortsätter kriget och yankee-imperialismens horder tar till all sin beväpning ? missiler, stridsflyg etc. ? men allt deras folkmord kan inte släcka folkets väpnade motstånd; i Irak, likadant eller värre för dem, de säger “de stora striderna är avslutade” (Bush) d.v.s. att kriget inte är slut och att de irakiska styrkorna börjar tillämpa stridsformer som är mer passande för situationen att konfrontera en imperialistisk invasion, det är precis det, och ingenting annat, när de säger att “det finns ett terroristnät som inte tillhör Al-Quaida” (Rumsfeld). Och än mer, i alla andra delar där de skickat sina horder, som t.ex. till Filipinerna och till Colombia, finns ingen fred bara mer krig. Allt detta tjänar som Ordförande Mao Tsetung påpekar och för att besegra imperialismens dominans är det nödvändigt att formera en bred enhetsfront och alla dessa tilldragelser tjänar formeringen av en stor anti-imperialistisk rörelse, det är nödvändigt att driva fram dess formering, och vi måste kämpa ihärdigt för att den vägleds av marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, strävande efter att de Kommunistiska Partierna åtar sig ledningen som det åligger dem, för att inleda talrika folkkrig över hela jorden, förenande sig i en enda flodvåg i världsfolkkriget. Bara på detta sätt bekämpar vi den allmänna kontrarevolutionära offensiven ledd av yankee-imperialismen i dess ställning som ensam hegemonist och världsgendarm. Det är nödvändigt att driva fram uppgiften att genomföra världskampanjen “Yankee go home!”

Angående den interimperialistiska motsättningen, tvisterna mellan de imperialistiska länderna är viktiga tilldragelser. Dylika kamper fungerar som reservkrafter åt revolutionen. Vi måste veta att dra nytta av dessa. Det är nödvändigt att hålla i åtanke hur detta skedde i försvaret av Sovjetunionen liksom i den Kinesiska Revolutionen. För oss är frågan att centrera vår uppmärksamhet i revolutionen, att utveckla den genom folkkrig, inte centrera i det imperialistiska kriget, vi måste se på det sätt Ordförande Mao påpekade: “Efter Andra världskrigets kollapsade tre av de besegrade imperialismerna. Frankrike och England är försvagade och på tillbakagång. Socialistiska revolutioner har segrat i över 10 länder. Kolonialsystemet bröt ihop. Den kapitalistiska världen kommer aldrig igen uppleva den relativa stabilitet den hade efter det Första världskriget”. Om revolutionen inte hindrar att ett Tredje världskrig bryter ut så är vår uppgift att konfrontera det och besegra det med Världsfolkkrig.

Revolutionen, inte imperialistkriget, är huvudtendensen i världen, både historiskt som politiskt, vi är inom de “50 till 100 år” under vilka imperialismen, revisionismen och världsreaktionen sopas bort från jordens yta, vi är i den strategiska offensiven av den proletära världsrevolutionen och det finns en revolutionär situation i ojämlik utvecklingen i världen, detta är inte blott formler eller mantran, det är oumbärliga politiska fakta att helt och fullt förstå och åtaga sig, förutan det är omöjligt för kommunisterna att orientera sig och dra upp en riktig och korrekt ideologisk och politisk linje; vi ser att om man inte förstår detta, förstår man inte heller den nya stora vågen av den proletär världsrevolutionen och går till “fredsförhandlings”-ståndpunkter etc., för om man inte har en korrekt ståndpunkt angående den internationella situationen förstår man inte den internationella klasskampen och således tror man inte på sin egen revolution. Folkkrigen i Nepal och Turkiet, de väpnade kamperna i Indien och andra ställen är delar av den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen och vad som åligger är att utveckla den mer, och detta är endast möjligt med mer folkkrig, vilken annan väg som helst i det globala panoramat leder till att begränsa revolutionen och tillåter inte att man tjänar den nya stora vågen som det åligger.

Det finns en revolutionär situation i ojämlik utveckling i världen, som tillspetsas mer för var dag, och den utrycks genom en större tillspetsning av alla de grundläggande motsättningarna i världen, speciellt den huvudsakliga, förhållandena är magnifika för den proletära världsrevolutionens större utveckling och avancemang. Vår kulles problem på internationell nivå ligger i de subjektiva förutsättningarna, i bristen på marxist-leninist-maoistiska Kommunistiska Partier. Problemet ligger på oss, det finns inte ett land på jorden där proletariatet inte ropar efter sin förtrupp; alla ståndpunkter motsatta denna är tengsiaopingism, det finns inte ett land där man kan lägga fram “efteråt” väntande på en större tillspetsning av klasskampen, detta är en oförnekbar sanning, än mer, det är lag. Förutsättningarna finns, klassen ropar: “Att kommunisterna åtar sig sin roll! Led oss till strid!”

Det finns de i den internationella kommunistiska rörelsen som sår kapitulation, utmålande imperialismen som allsmäktig, medan de attackerar Ordförande Gonzalo tjänande yankee-imperialismens planer, undergrävande huvuduppgiften för världens kommunister att kämpa för att maoismen är den proletära världsrevolution befäl och vägledning och förkroppsligar sig i folken alstrande marxist-leninist-maoistiska militariserade Kommunistiska Partier för att leda den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen vilken vi går in i idag. Dessa personer, de ökända “destillatörerna” är inte för den Revolutionära Internationalistiska Rörelsens enhet, liksom Trotskij gömmer de sin splittrarverksamhet bakom skrik på “enighet”; för detta försöker de på alla sätt att sätta den ene mot den andre, användande den gamla taktiken att låta “de två tigrarna slåss”, blåsande upp den ene för att försöka isolera den andre för att kunna intrigera, sättande i rörelse kumpaner utan ställning. Men revisionisterna följer alla reaktionärers lag och, p.g.a. denna, även om de idag kan skapa störningar så är deras slutliga misslyckande och nederlag ofrånkomligt; det som åligger vänstern är att varje gång än mer omfamna Ordförande Gonzalos röda linje och utveckla en oförsonlig tvålinjerskamp för att krossa revisionismen.

Således, den internationella situationen presenterar för oss ett slående faktum: världsfolkkriget är på dagordningen, idag mer än någonsin.

Folkkriget brinner segerrikt och kraftfullt

I Peru är den revolutionära situationen i ökande utveckling. Masskamperna utrycks mer och mer slående och för varje dag blir de mer sammangjutna med folkkriget. Partiplanerna har uppfyllts segerrikt den ena efter den andra, p.g.a. detta reaktionens desperation och dess skri om “senderistisk infiltration” i alla samhällets delar, sägande att Partiet är i fackföreningarna, i utbildningscentren, i kåkstäderna, “vinner bönderna”, “cocaodlarna är med sendero”, etc., till sinom och sist, bekräftande således med sina egna ord att det skett ett språng i massornas införlivande i folkkriget på landsbygden och i staden; på samma gång som deras inringnings- och undertryckningskampanjer blir besegrade av Folkets Befrielsearmés motkampanjer och flyr med svansen mellan benen från slagfältet. Tvisterna i reaktionens barm utvidgas; “yankeen med indianmössa”-regimen har under tre år gått från kris till kris, problemen inom CNI visar dess oförmåga att bekämpa folkkriget, de kan inte och vet inte hur de ska komma upp ur gyttjan; de har oövervinnliga problem i alla aspekter och de kan inte ens lösa problemet med den gamla statens nya konstitution. Således, reaktionen har inget annat medel än att ta sin tillflykt till nya lögnhistorier och spy upp att Partiet är “strategiskt besegrat och inte kan vinna”.

Pladdret om “det strategiska besegrandet” fortsätter att repeteras av drängar över hela jorden, vilka tävlar om vem som bäst kan tjäna sina husbönder, reaktionen och imperialismen, huvudsakligen yankee, och skränar att “Folkets Befrielsearmé finns inte”, “det finns ingen ny makt”, “det finns ingen strategisk jämvikt”. Om Folkets Befrielsearmé verkligen inte finns, vilken väpnad organisation verkställer de slående gerillaaktionerna? Vilken väpnad organisation utvecklar folkkriget i landet? Vem är det de reaktionära väpnade styrkorna och polisstyrkorna slagits mot i 23 år?; den militära praktiken, solid slående verklig fakta och endast en revolutionär väpnad styrka som Folkets Befrielsearmé kan utföra och upprätthålla den; frågan ligger i att det är en armé av ny typ och är uppbyggd, kämpar och utvecklas enligt andra principer, Ordförande Mao påpekar: “Ni slåss på ert sätt och vi på vårt; vi slåss när vi kan vinna och retirerar när vi inte kan”.

Angående den nya Makten, sedan 82 har Partiet förstört, demolerat den gamla Makten på landsbygden; skapande, på så sätt, Maktvacuum. Förblir detta Maktvacuum ett politiskt dödsrike, som ett klasskampens interregnum? Förstörandet av den gamla Makten innefattar, som dess andra sida, uppbyggandet av den nya Makten, genom den gamla Makten skapar man den nya, den av förenad diktatur, baserad på arbetar-bondealliansen, ledd av Partiet och vidmakthållen av Folkets Befrielsearmé. Frågan är den att den nya Makten följer i sin utveckling folkkrigets fluiditet med den konkreta verklighetens specifikationer, men med Öppna folkkommittéer som funnits under många år besitter den nya Staten sin relativa stabilitet.

Angående den strategiska jämvikten. Den strategiska defensiven, jämvikten och offensiven är det långvariga krigets tre delar, som Ordförande Gonzalo påpekar: “den första är den längsta och, som den internationella erfarenheten visar, utvecklingen av den andra och tredje är intimt förbunden med komplicerade situationer i den samlade klasskampen i hela landet och med världssituationen, då de kommer att sopa bort reaktionens och imperialismens dominans i hela landet, och installera en Folkrepublik i hela det nationella området, med konsekvensen återverkningar i världen, med början i grannländerna; detta är kortfattat frågan och riktningen som folkkriget i Peru följer, orubbligt och himmelsstigande, med oböjlig uthållighet”. Det är precis p.g.a. den svåra och komplexa situationen med kröken på vägen som en säregen situation presenterar sig i den andra etappen. Men följaktligen om inte den strategiska jämvikten finns, varför försöker imperialismen och den peruanska reaktionen med alla medel utveckla sitt kontrasubversiva krig?, varför säger de reaktionära väpnade styrkorna att “vi kan inte bekämpa Sendero i djungeln”? Varför utvidgar de användandet av bombardemang av den nya Makten?, varför ökar de den direkta yankee-imperialistiska interventionen? Varför bibehåller de och förstärker de rondas? Det är varken för nöjes skull eller för dekoration, det är slående bekräftelser på den strategiska jämviktens existens. Folkkriget följer lagar, det utvecklas inte som en spontan eller improviserad sak; lagarna som styr folkkriget är etablerade i Partiets militära linje, Partiets Enhetsbas centrum, och de tjugotre åren av folkkrig har bekräftat den tusen och en gång; att förneka den är att förneka gonzalos tänkande, på var och en som försöker göra det kommer verkligheten att explodera i ansiktet.

Lögnhistorien att “Sendero är strategiskt besegrade” är oskiljaktig från lögnhistorien om “Partiets splittring”, ja inte bara i två utan i tre eller fyra “fraktioner” och “det finns ingen Centralkommitté?. Denna plumpa lögnhistoria är inte ny, det är en gammal reaktionär dröm som går tillbaka till folkkrigets början. Råttorna i den revisionistiska och kapitulationistiska högeropportunistiska linjen, under yankee-imperialismens ledning genom dess agenter i CIA, har försökt och försöker tjäna denna illasinnade plan, men tack vare Ordförande Gonzalos mästerliga hantering av tvålinjerskampen har dom aldrig kunnat strukturera sig inom Partiet, vilket, mästerligt tillämpande marxismen-leninismen-maoismen, gonzlos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande, krossat dem med folkkrig. Så hela världen vet redan att råttorna inte har något med Partiet att göra. De som idag än mer bidrager till denna lek och fortsätter skymfa den peruanska revolutionen är de påstådda “vännerna” som från utlandet med alla medel försöker att blåsa upp imperialismens missfoster utan att tröttna på att rapa om “PKPs svaghet”, förnekande klara fakta som att nyckelfrågan är att vi kan räkna med en erkänd och beprövad ledning, härdad till Ordförande Gonzalos avbild och liknelse, som leder folkkriget, övervinnande kröken, byggande upp Maktens erövring i hela landet, en Centralkommitté led av en kamrat som hela Partiet har slutit leden med.

Lögnhistorierna mot vårt anförarskap och kamrat Feliciano kommer nu nära nog dagligen; under direkt ledning av yankee-imperialismen använder reaktionen alla sina desinformationsmedel, de vill banka in i sinnet på den nationella och internationella allmänna opinionen att “Ordförande Gonzalo är en förrädare”, detta för att röja vägen för att sätta i verket sin illasinnade plan att mörda honom och de försöker att använda de “nya domarna” för detta mål, här “deklarationerna” och “intervjuerna” med vilka de försöker mörka den totala isolering i vilken man håller vår Anförare. Inför denna accelerering i fiendens planer måste vi driva fram kampanjen att försvara Ordförande Gonzalos liv än mer, och, förenat med denna, försvaret av kamrat Felicianos liv, med ledstjärnan att utveckla de existerande kamp- och organisationsformerna mer samt att utveckla nya och bättre, för att kunna ta det nödvändiga språnget, inte tillåtande “destillerarnas” månglande, vilka endast utbasunerar att använda kampanjen för sina egna svarta intressen i imperialismens planers tjänst.

Kriget vinns av den som framhärdar en minut mer, folkkriget är och kommer alltid att vara blodigt och långvarigt men segerrikt; vi återförsäkrar oss i det, med fullständig övertygelse att det är så och inte kan vara annorlunda, vi drömmer inte om en “snabb seger”, vi vet att framhärda och vi framhärdar utan att någonsin upphöra med den väpnade kampen förrän vi med världsfolkkrig, genom blod och eld, har sopat bort imperialismen, revisionismen och världsreaktionen från jordens yta, och därefter genom successiva kulturrevolutioner gå in i den alltid gyllene Kommunismen tillsammans med hela mänskligheten. Så är vårt Parti, så är kommunisterna. De är kommunister som garanterar Maktens Erövring. Andra sorters personer som inte är av det rätta virket, de gnäller “för det dröjer”, de förtvivlar, centrerar bara på sitt eget skinn, gråtande över att världen inte rör sig efter deras nycker, efter vad deras kolossala ego vill; kapitulerar och säljer sig som “ärelösa horor”. I folkkriget så har vi inte sett få av dem, så är det i varje revolution, än mer i en stor revolution. Att opportunisterna lämnar oss, det är bra, det stärker oss än mer, pesten gör ingen gott.

Vi är det nya, vi är vårt lands, vårt Amerikas, vår hela världs framtid; imperialisterna, revisionisterna och alla reaktionärer drömmer om att kunna dränka revolutionen i blod, men det kommer de aldrig att lyckas med, för det spillda blodet dränker inte revolutionen utan vattnar den och “de fallnas blod ropar: ljus, ljus! Vi kommer till kommunismen!”

Leve Ordförande Gonzalo!

Leve marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande!

Leve Perus Kommunistiska Parti!

Leve Folkkrigets XXIII Årsdag!

För de Kommunistiska Partiernas återbildande, som marxist-leninist-maoistiska militariserade Partier!

Folkkrig till Kommunismen!