Proletärer i alla länder, förena er!

FOLKRÖRELSEN PERUS HUVUDTAL VID DEN INTERNATIONELLA KONFERENSEN I MADRID DEN 27 OKTOBER 2012

Folkrörelsen Peru, Perus Kommunistiska Partis alstrade organ för utlandsarbetet, uttrycker sina revolutionära hälsningar till de närvarande kamraterna, liksom till alla Partierna och organisationerna i den Internationella Kommunistiska Rörelsen. Vårt Parti, lett med fasthet av sin Centralkommitté, fortsätter att föra det oövervinnerliga folkkriget i den komplicerade situation som övervinnandet av kröken har lett fram till, och går framåt i massarbetet mitt i kampen på liv och död mot HOL och VOL. Och, eftersom det är ett folkkrig som är del av och tjänar världsrevolutionen, strävar Partiet som sig bör i kampen för maoismen och mot revisionismen på världsnivå.

Vi har kallat till denna Konferens i syfte att på ett öppet och ärligt sätt debattera huvudfrågorna i tvålinjerskampen idag inom vår rörelse på världsnivå, för att så tjäna till dennas enighet. Som vi påpekade i kallelsen, insisterar vi på att vi kommunister måste tillämpa vår klass, det internationella proletariatets, metoder. D.v.s. att det som åligger varje kommunist är att ta ställning och lägga fram sin position klart och öppet i tvålinjerskamp, baserad på marxismen-leninismen-maoismens, huvudsakligen maoismens principer, kämpa oförsonligt mot revisonismen, och förkasta de borgerliga metoderna: försoning, smutsig kamp, principlös kamp och varje slags opportunism. Endast så kan vi, världens kommunister, ena oss och gå framåt i vår uppgift att genomdriva maoismen som enda befäl och vägledning för den proletära världsrevolutionen.

Vilka är de nuvarande meningsskiljaktigheterna och vilka är de huvudfrågor som bör debatteras för närvarande? Några kamrater säger att vad vi ser idag är en kamp mellan å ena sidan Avakians ”nya syntes” och å andra sidan gonzalos tänkande, vilka antas vara två teorier som båda kämpar för att drivas igenom som ”allmängiltig ideologi”. Vi är inte eniga med denna position. För oss står kampen mellan å ena sidan det internationella proletariatets ideologi, marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen, och å andra sidan revisionismen, idag huvudsakligen den nya revisionismen som framställer sig som ”maoism” och tjänar imperialismens planer på att förinta revolutionen i alla länder. För oss är Ordförande Gonzalo Anförarskap för vår revolution i Peru, Partiets enighetscentrum och segergaranti till kommunismen, för att han är ett Anförarskap grundat på gonzalos tänkande, den skapande tillämpningen av maoismen på vår verklighet i Peru – baserad på hela den praktiska erfarenheten av vår revolution. Det är inte, och har aldrig varit, PCP:s position att gonzalos tänkande är allmängiltigt. Däremot insisterar vi på att 1) Ordförande Gonzalo och gonzalos tänkande har haft och fortsätter idag att ha en avgörande roll av obestridlig vikt i kampen för att försvara och tillämpa maoismens principer och genomdriva den på världsnivå, och 2) Ordförande Gonzalo och gonzalos tänkande ger bidrag till marxismen, såsom de Kommunistiska Partiernas militarisering, och ”vi anser att denna erfarenhet är allmängiltig, och att det därför är ett krav och en nödvändighet att världens Kommunistiska Partier militariseras”.

Några säger att PCP och MPP ”stämplar alla som revisionister” och ”attackerar andra Kommunistiska Partier och folkkrig” då vi insisterar i kampen och förkastar försoningen. Vi uttrycker vår totala oenighet med sådana anklagelser. Vad vi tillämpar är 1) oförsonlig kamp mot revisionisterna, d.v.s. de förrädare, grupper och organisationer som inte längre befinner sig i vår klass’ led, såsom HOL och VOL i Peru eller förrädarna i Nepal, och 2) Tvålinjerskamp inom proletariatets led på världsnivå för att bekämpa och krossa alla de revisionistiska positioner som dyker upp inom den Internationella Kommunistiska Rörelsen [IKR]. Det är i detta syfte som vi har kallat till denna Konferens: att utveckla tvålinjerskampen inom våra led för att ena oss i kampen mot den nya revisionismen och gå framåt i vår gemensamma uppgift att föra fram den proletära världsrevolutionen. Om man tvärtom vägrar att debattera och avvisar varje kritik och varje uttryck för farhågor såsom ”attacker”, så tjänar detta inte enigheten, utan opportunismen och imperialismens planer. Och när några till och med sluter upp i den reaktionära kampanjen för att isolera och smutskasta PCP, dess Centralkommitté och det folkkrig det leder, så ger det anledning att tänka att det finns ett mer direkt inflytande från reaktionen.

Avakians ”nya syntes” och dess återverkningar i den Internationella Kommunistiska Rörelsen

Ända sedan RIM:s begynnelse har RCP(USA) haft en ledande roll i dess formering, och i RIM:s historia kan vi se det historiska förloppet bakom de nuvarande meningsskiljaktigheterna. PCP pekade redan från början på de huvudsakliga problem som RCP uppvisade vid den tidpunkten:

- Opposition mot att definiera maoismen som tredje, ny och högre etapp av marxismen, med universell giltighet.

- Opposition mot folkkrigets allmänna giltighet såsom det internationella proletariatets militära teori, för att tillämpas på varje lands specifika förhållanden.

- Problem rörande massarbetet, som för oss är för att inleda eller utveckla folkkriget.

- Problem rörande ledningen, som ”är en nyckelfråga och kräver tid för sin formering, utveckling och erkända auktoritet” (ett problem kopplat till oppositionen mot den marxistiska tesen om revolutionens Anförare och Anförarskap, vilken har att göra med maoismens tillämpning på varje revolutions specifika förhållanden.)

- Andra frågor, såsom frågan om huvudmotsättningen i världen, den revolutionära situationen i ojämlik utveckling i världen, revolutionen som huvudtendens, världskriget och kriterier angående RIM:s roll. Och, vad gäller tvålinjerskampen, att den inte hanteras som sig bör.

Det är lämpligt att se hur PCP sammanfattade detta i följande citat ur vårt Partis Enhetsbas: ”Dessa är utvecklingsproblem, men som om de inte hanteras riktigt och korrekt kan bli till splittringsfenomen, och dessa negativa möjligheter kan inte annat än väcka oro. Vi anser att RIM:s Kommitté siktar på att genomtvinga benämningen ”marxism-leninism-mao tsetungs tänkande”, att hålla oss inom ramen för deklarationen och att lösa Kommitténs ledningsproblem, vilket ger anledning att tänka att det finns hegemonistiska tendenser.” (PCP – Internationella Linjen, 1988)

Om vi ser på dessa ideologiska och politiska problem som redan från början uttryckts i RIM:s själva ledning, och framför allt representeras av RCP, och om vi ser på Partiets varning här ovan, så kan vi bättre förstå dagens situation. Har problemen ”hanterats som sig bör”? Har de blivit till ”splittringsfenomen”? Det har de uppenbarligen. Dessa problem fortsätter inte bara existera, utan har blivit till en strukturerad revisionism med namnet ”den nya syntesen”, och fortsätter att återverka inom det internationella proletariatets led, går samman med den allmänna kontrarevolutionära offensiven och revisionism av alla slag och bildar vad vi har definierat som den nya revisionismen – d.v.s. en revisionism för att revidera marxismen av idag, maoismen. Alltså, för att göra utvärderingen av RIM och maoismens tillämpning, är det avgörande att se på den roll som RCP, Avakian och den ”nya syntesen” spelar. Se hur de har påverkat och fortsätter att påverka det arbete som utförs av Partierna och organisationerna i RIM, och se dess roll i likvideringen av densamma. Se dess hegemonistiska roll i CoRIM och det svarta arbetet för att isolera PCP och attackera Ordförande Gonzalo och hans tänkande, och se hur den ”nya syntesens” revisionistiska positioner idag fortsätter att uttryckas i den Internationella Kommunistiska Rörelsen, inklusive i form av konvergenser och försoning med densamma bland dem som talar om att ”kritisera den”.

Vi skall inte här i detalj fördjupa vår kritik av den ”nya syntesen”, men det är nödvändigt att se på dess huvudpunkter och koppla dem till de problem som uttrycks i olika Partier och organisationer inom IKR.

För det första så står det klart att den ”nya syntesen” inte är någon tillämpning av maoismen på de konkreta förhållandena i revolutionen i USA, och inte heller på de aktuella förhållandena i världen – och inte ens avakianisterna själva gör några större ansträngningar för att framställa den som detta. Faktum är att RCP:s långa dokument inte handlar om praktiska och konkreta erfarenheter, utan om den store intellektualoiden Avakians ”introspektion”, grubblerier och ”destillering”. Detta, för oss marxister, är vad som kallas idealism. Det finns dock inget tvivel om att enligt dem så bör ”den nya syntesen” ersätta MLM [marxismen-leninismen-maoismen] på världsnivå. Som det uttrycks i ”RCP:s Manifest”, så antas vi ha gått in i ett ”nytt stadium” av världsrevolutionen, i vilken vi måste ifrågasätta de s.k. ”fel” som antas vara resultat av den konkreta tillämpningen av vår ideologi, gjord av Marx, Lenin och Ordförande Mao. Så ser vi, att oppositionen mot maoismen fortsätter att vara ett av RCP:s huvudsakliga kännetecken. D.v.s. att när de för fram sina attacker mot Ordförande Gonzalo och hans tänkande, och mot hela den marxistiska tesen om Anförare och Anförarskap, så är det inte för att de är ”anti-auktoritära” eller ”mer demokratiska”, utan för att de inte vill att maoismen tillämpas på varje lands konkreta förhållanden, genom att uttryckas i vägledande tänkande och revolutionens Anförarskap och förkroppsligas i proletariatet och det revolutionära folket. De vill reducera marxismen till en ”ren vetenskap”, skild från klasskampen. Vad leder detta till? Vad innebär det när Partierna, som Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), förkastar maoismens konkreta tillämpning och nöjer sig med en maoism ”i allmänhet”? Det leder till att förvandla maoismen till en död dogm som tillhör det förgångna, till ett evangelium av tomma ord, för att dyrka och hylla, men inte för att tillämpa på de konkreta problemen, nya problem, som dyker upp på revolutionens väg. Och om de Kommunistiska Partierna inte tillämpar maoismen för att bemöta dagens problem – t.ex. imperialismens plan för ”fredsavtal” – så återstår inget annat än att tillämpa pragmatismen, subjektivismen, den kortsiktiga politiken, vilket oundvikligen leder till opportunism och revisionism. Det är alltså inte konstigt att en del kan säga, nu när det är ett tveklöst faktum, att den s.k. taktiken med ”fredsavtal” i Nepal var felaktig, men att man i andra länder visst kan tillämpa samma ”taktik”. Det är alltså inte heller konstigt att VOL i Peru (som t.o.m. i några av sina monstruösa luntor kallar sig själva ”Perus RCP”), förkastar gonzalos tänkande och bara vill ha en ”maoism i allmänhet”, skild från sin tillämpning i praktiken, eller att de ersätter den proletära världsrevolutionen med ”socialistisk världsrevolution”.

En annan punkt, direkt kopplad till den föregående, är hur den nya revisionismen betonar de intellektuellas vikt. Enligt RCP ”medför denna nya syntes” – i motsats till MLM och hela IKR:s praktiska erfarenhet – ”en högre värdering av den viktiga roll som de intellektuella spelar”. I samma dokument förklarar de att Avakian ”har kritiserat tendensen [i MLM och IKR:s historia] till ”reifikation” av proletariatet och andra utsugna (eller tidigare utsugna) grupper i samhället.” Alltså måste vi, enligt Avakian, bryta med den påstådda ”dogmatismen” hos marxist-leninist-maoisterna som insisterar på att proletariatet skall leda revolutionen – och underordna oss de stora intellektuella som, där de satt sig bekvämt i sina bibliotek (eller kanske i utlandet?), har förstått bättre än kommunisterna hur man skall göra revolution och leda den. Och notera att när han talar om ”de intellektuellas viktiga roll”, så säger han inte ett ord om dessa intellektuellas klasskaraktär, eftersom, som han också förklarar, ”sanningen inte har någon klasskaraktär”. D.v.s. att den nya revisionismen, liksom all revisionism, siktar mot den revolutionens proletära ledning och mot proletariatets diktatur. De är inte för att härda proletära intellektuella, utan för att genomtvinga borgerliga och småborgerliga intellektuellas auktoritet och på så vis genomtvinga bourgeoisiens principer i de Kommunistiska Partierna: borgerlig demokrati, liberalism, parlamentarism, etc. Vi är säkra på att de närvarande kamraterna är eniga med oss när vi säger att detta är ren revisionism, som inte har något att göra med marxismen. Men trots detta ser vi hur samma idéer uttrycks inom våra led. Om ett Parti inte har en enhetsbas som tillämpar maoismens principer på uppbyggnaden av de tre instrumenten i sitt land, hur skall det garantera proletariatets ledning över Partiet, Armén och Fronten? Om det inte tillämpar maoismen kommer det, än en gång, att tillgripa pragmatismen och revisionismen, bygga upp ett ”massparti”, lett av borgerliga intellektuella, en Armé av ”hjältar” av Guevara-typ, eller en Front baserad på klassförsoning i stället för den gemensamma diktaturen som siktar på proletariatets diktatur. Än en gång ser vi hur denna nya revisionism i Nepal har tjänat imperialismens planer alldeles utmärkt. Det är samma sak som de har försökt göra i Peru, och det är samma sak som de vill göra i Indien, Filippinerna, i Turkiet eller i vilket som helst land där folkkrig eller revolutionära väpnade kamper utvecklas. Vad som åligger kommunisterna för att konfrontera denna imperialistiska plan är inte att ”bryta med” MLM:s principer, utan att bryta med revisionismen och försvara och konkret tillämpa maoismen. Vi insisterar på den maoistiska principen att revolutionen inte leds av de ”stora intellektuella” som sitter på sina kontor eller i utlandet (som Avakians position att revolutionen kan ledas från utlandet), utan av kommunisterna som befinner sig på slagfältet och har den konkreta erfarenheten av att tillämpa maoismen på klasskampen i sina respektive länder. Därför fördömer vi också de eländiga kapitulanter och intellektualoider i utlandet som aldrig har varit i kriget, men tror att de vet bättre än de kommunistiska militanterna i Peru hur revolutionen skall göras, och ämnar ”destillera” erfarenheten av folkkriget i Peru, attackerar det med sina monstruösa luntor från Tyskland eller Belgien eller Sverige där de har funnit sig bekvämt tillrätta i det imperialistiska systemet.

Avakian och de andra intellektuella av den ovan nämnda typen, baserar inte sin auktoritet eller sin teori på sina egna erfarenheter från klasskampen, och därför behöver de schackra med andras hjältemodiga folkkrig och väpnade kamper för att kunna framställa sig som ”marxistiska auktoriteter”. Alltså ser vi hur RCP och andra upphöjde folkkriget i Peru när det var opportunt för dem – men när vårt folkkrig ställdes inför de svåra förhållandena under kröken började de vackla och mer och mer tjäna imperialismens och reaktionens lögnhistorier, och ta krökens situation och gripandet av vårt Anförarskap som en chans att genomtvinga sin hegemonism och sin ”nya syntes”. Därefter upphöjde de folkkriget i Nepal, vilket lämpligt nog publicerades i hela den reaktionära och revisionistiska världspressen med foton och reportage, och presenterade det som det stora exemplet på ”maoismen i det 21 århundradet”, och när kommunisterna uttryckte sin kritik och sina farhågor rörande detsamma, anklagade högern oss för att vara ”dogmatiker” och ”religiösa”. Idag, när förräderiet i Nepal redan är ett faktum, vill ingen åta sig sitt ansvar. Nu, när det gäller revolutionen i Indien och andra länder, faller en del återigen i opportunisternas fälla: att schackra med revolutionen i Indien, utnyttja dess folks hjältemodiga kamp för sitt ”samlande av styrkor” genom sitt ”solidaritetsarbete”, som inte är grundat på maoismens principer, utan på småborgerliga och borgerliga intellektuellas välgörenhet i de imperialistiska länderna. Därför vill de inte föra tvålinjerskamp, därför vill de varken kritisera eller debattera meningsskiljaktigheterna inom IKR. I stället för den marxistiska metoden med tvålinjerskamp, tillämpar de tesen att ”två förenas i ett”. Vi å andra sidan är för att stödja revolutionen i Indien – men det måste vara ett stöd lett av proletariatet och baserat på proletariatets principer och dess allmängiltiga ideologi marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen. Vi är inte emot att man mobiliserar de intellektuella eller småbourgeoisien som del av detta stöd – problemet är när detta stöd tar dessa grupper och deras principer som grund, och så ersätter våra principer med borgerliga principer och så lämnar dörren öppen för imperialismens och reaktionens planer på att förinta revolutionerna genom ”fredsavtal”, parlamentarisk kretinism, val, amnesti, flerpartisystem, såsom vi redan har sett i Peru med HOL och med förräderiet i Nepal.

Vi kallar alla kommunister och revolutionärer att fördjupa och specificera sin kritik av den nya revisionismen, och inte bara avfärda den i ord och blunda för dess återverkningar i världen. Se hur sakerna hänger ihop, se hur samma revisionistiska positioner dyker upp på olika platser. När den revisionistiska tesen om ”personkulten” dyker upp än en gång, har vi inte tillräcklig historisk erfarenhet för att veta vad det innebär? Så, när revisionisterna, som VOL och andra, följer Avakians riktlinjer, försvarar och upphöjer reaktionens kontrarevolutionära lögnhistorier mot Ordförande Gonzalo och gonzalos tänkande, mot hela den marxistiska tesen om Anförare och Anförarskap, skall vi acceptera det och sprida samma gamla visa om ”auktoritarism” eller ”personkult”? När de attackerar proletariatets diktatur, med de välkända orden ur reaktionens kontrarevolutionära propaganda – ”oliktänkande”, ”flerpartisystem” etc. – skall vi acceptera det? När de attackerar det revolutionära våldet och sprider sin borgerliga pacifism för att avväpna proletariatet och folket, skall vi acceptera det och säga ”vi vill inte ha våld, vi använder det bara för att försvara oss”? När imperialismen vill upprepa i andra länder vad de har gjort i Peru med HOL och i Nepal med Prachanda, skall vi falla i samma fälla och säga att ”jo, men här är det annorlunda, här kan man visst delta i de reaktionära valen och sluta fredsavtal”?

För oss är svaret på var och en av dessa frågor NEJ! Vi kommer inte att acceptera någon som helst attack mot vår allsmäktiga och allmängiltiga proletära ideologi, allsmäktig för att den är sann, och sann för att den är vetenskaplig! Revisionisterna kommer alltid att ta varje bakslag, varje hinder eller problem på revolutionens väg som förevändning för att säga ”det är ideologin som inte fungerar, vi måste revidera den” – men vi kommunister vet att bakslagen och hindren är delar av processen, och lösningen är att tillämpa ideologin på de konkreta förhållandena. Det är i den revolutionära praktiken, inte i intellektualoidernas huvuden, som vår ideologi utvecklas, och så krossar vi dogmatismen liksom revisionismen – i tvålinjerskamp grundad på tillämpningen av våra principer. ”…den omvandlande handlingen, hur blygsam den än må vara, är det som sår idén… Handlingen som omvandlar världen, det är genom att utföra denna handling, genom att omvandla världen, som människan skapar idéer, skapar tänkande” (Ordförande Gonzalo).

Inför den nuvarande situationen, insisterar vi på följande punkter:

- Kämpa för att göra utvärderingen av maoismens tillämpning i tvålinjerskamp och krossa den nya revisionismen för att ena oss kring maoismen och genomdriva den som enda befäl och vägledning för den proletära världsrevolutionen.

- Avslöja och krossa imperialismens plan för ”fredsavtal”, parlamentarisk kretinism, amnesti och försoning. Ta fast ställning mot HOL och VOL i Peru, mot förräderiet i Nepal, mot varje ”fredsavtals”-politik och mot den väpnade revisionismen.

- Försvara Anförarskapet, Ordförande Gonzalo, gonzalos tänkande och Perus Kommunistiska Parti och dess Centralkommitté mot attackerna från revisionisterna, förrädarna och kapitulanterna som tjänar reaktionens planer. Krossa lögnhistorien om att ”PCP inte existerar” och att det ”inte har någon ledning”, som syftar till att isolera Partiet och utesluta det från debatten på världsnivå.

- Stöd folkkrigen och de revolutionära väpnade kamperna i världen och bekämpa och krossa samtidigt revisionismen och opportunismen. Utveckla stödarbetet baserat på det internationella proletariatets principer.

LEVE MAOISMEN! NED MED REVISIONISMEN!
LEVE DEN ÄRORIKA INTERNATIONELLA KOMMUNISTISKA RÖRELSEN!
LEVE MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN, HUVUDSAKLIGEN MAOISMEN!
FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN!