Proletärer i alla länder, förena er!

TAL AV FOLKRÖRELSEN PERU PÅ DEN INTERNATIONELLA KONFERENSEN I BARCELONA, 3 NOVEMBER 2017

Folkrörelsen Peru, Perus Kommunistiska Partis alstrade organ för arbetet i utlandet, uttrycker sina varma kommunistiska hälsningar till de kamrater som närvarar vid denna Internationella Konferens, vilken genomförs som en del av vårt firande av Oktoberrevolutionens hundraårsjubileum. Vi inleder med vår fullständiga, fasta, frivilliga och medvetna hälsning och fasthållelse till vårt Anförarskap Ordförande Gonzalo, Anförare för Partiet och revolutionen, Partiets enighetscentrum och segergaranti till kommunismen, till vår allsmäktiga ideologi marxismen-leninismen-maoismen, gonzalos tänkande, huvudsakligen gonzalos tänkande för den peruanska revolutionen, och till den hjältemodige kombattanten Perus Kommunistiska Parti och dess Centralkommitté, som idag fortsätter att leda folkkriget under komplexa förhållanden genom att tillämpa gonzalos tänkande för att lösa de nya problemen. På så vis mobiliserar Partiet massorna för att återta det som förlorats mitt i folkkriget och i kamp på liv och död mot de motsatta linjerna: den revisionistiska och kapitulationistiska högeropportunistiska linjen (HOL), och den ”vänster”-opportunistiska linjen och dess väpnade revisionism; revisionistiska linjer som har strukturerats i direkt samarbete med imperialismen och reaktionen.

Vi firar detta hundraårsjubileum tillsammans med hela vår klass det internationella proletariatet, med de förtryckta folken och med alla världens kommunister och revolutionärer, och firar då inte bara årsdagen av en segrande revolution, utan understryker dess stora betydelse såsom den etablerats i vårt Partis Internationella Linje:

”Med oktoberrevolutionens triumf år 1917 markeras en extraordinär milstolpe i världshistorien, slutet på den borgerliga revolutionen och början på den proletära världsrevolutionen. Denna nya era präglas av våldets förstärkning, den visar bourgeoisiens oförmåga att leda revolutionen och proletariatets mognad för att ta, leda och upprätthålla makten för proletariatets diktatur. Inom denna era inramas också de förtryckta nationernas revolutioner.”

I detta sammanhang skall vi göra en kort sammanfattning av den nuvarande situationen i folkkriget i Peru, för att sedan fortsätta med några punkter angående den internationella situationen.

Perus Kommunistiska Parti och dess Centralkommitté konfronterar idag en komplex situation inom den krök på vägen och den inflexion som orsakades av Ordförande Gonzalos gripande 1992 och strukturerandet – utanför Partiet – av den högeropportunistiska linjen. Hela lögnhistorien om ”fredsavtalen”, iscensatt av råttorna från HOL under ledning av yankeeimperialismen och den peruanska reaktionen, blev krossad av Partiet och massorna med folkkriget, som inte har upphört för ett enda ögonblick. Trots detta fick emellertid lögnhistorien och problemen med kröken återverkningar på nationell liksom på internationell nivå. Mitt i Partiets kamp för att härda ledning och ena själva Partiet genom att framhärda i folkkriget, och mitt i Partiets reorganisationsprocess som slogs fast av Centralkommmittén 1995, uppkom de militaristiska, antimaoistiska och anti-gonzalos tänkande positioner som kom att struktureras kring 2011 såsom ”vänster”-opportunistisk linje (VOL), ledd av bröderna Quispe i direkt samarbete med imperialismen och reaktionen. Dessa förrädare, som öppet avsvär sig och attackerar Ordförande Gonzalo och hans tänkande, utvecklar idag en väpnad revisionism och genomför kringirrande aktioner, inte för att erövra makten för proletariatet och folket, utan för att skaffa sig en bättre position inom den gamla ordningen. 2011 lyckades dessa eländiga individer usurpera några av Partiets och Folkets Befrielsearmés apparater, vilket ledde till den komplexa situation i vilken Partiet och folkkriget befinner sig idag.

I denna situation åtar sig Partiet, dess Centralkommitté, dess regionalkommittéer och de övriga partiorganen med fasthet uppgiften att bibehålla revolutionens kurs, samtidigt som man utvecklar massarbetet på landsbygden och i städerna samt deltar i och leder massornas kamper för dagskraven mitt i folkkriget för att återta det som förlorats och övervinna kröken. Konkret så har imperialismens, reaktionens och revisionismens attacker inte har uppnått sitt kontrarevolutionära mål, att förinta den proletära ledningen och folkkriget. Partiet har idag en Centralkommitté som härdats av Ordförande Gonzalo och i folkkriget, och är därmed kapabelt att fortsätta att allomfattande leda alla sina apparater och folkkriget och dessutom åta sig sin roll som röd fraktion i den internationella kommunistiska rörelsen.

Sedan 80-talet har PKP varit i förtruppen i försvaret av maoismen och i kampen mot revisionismen i den internationella kommunistiska rörelsen (IKR), avslöjat Avakians och Prachandas nya revisionism – sedan långt innan förräderiet fullbordades – och insisterat i den oförsonliga kampen mot försoningen och konvergenserna med revisionismen. Partiet kallar idag alla Partier och organisationer inom IKR att delta i den öppna och ärliga debatten om maoismens tillämpning och den internationella situationen och krossa revisionismen för att kunna ena kommunisterna på världsnivå kring en proletär allmän linje. Denna Konferens organiserad av Folkrörelsen Peru är en del av just denna uppgift.

Angående den internationella situationen vill vi understryka följande punkter:

1. Huvudmotsättningen i världen idag är fortfarande motsättningen mellan imperialismen (supermakterna och makterna) och de förtryckta nationerna, och den tredje världen är världsrevolutionens bas. De övriga grundläggande motsättningarna; motsättningen proletariat-bourgeoisie och den interimperialistiska motsättningen, blir också allt skarpare och vilken som helst av dessa ”kan bli den huvudsakliga beroende på klasskampens specifika omständigheter, tillfälligt eller i vissa länder”.

2. På världsnivå uttrycks sammansvärjningen och tvisten mellan de tre supermakterna, yankeeimperialismen, den kinesiska imperialismen och den ryska imperialismen, för att på nytt dela upp världen mellan sig. Nyuppdelningens process är redan igång, och uttrycker sig i den imperialistiska aggressionen mot de förtryckta folken och i det interimperialistiska kriget som förs genom andra stater och väpnade grupper, samtidigt som de förbereder sig för ett direkt tredje världskrig mellan supermakterna.

3. Det stadium vi befinner oss i är den proletära världsrevolutionens offensiv och imperialismens allmänna och slutliga kris. Inom denna period konfronterar vi fortfarande imperialismens allmänna kontrarevolutionära offensiv, som revisionismen är en del av; men de kan inte dölja verkligheten: att revolutionen är den historiska och politiska huvudtendensen och att en revolutionär situation i ojämlik utveckling uttrycks i världen.

Det vill säga att imperialismen – alla de imperialistiska supermakterna och makterna – idag står inför sitt oundvikliga behov att på nytt dela upp världen mellan sig i kampen om världsherraväldet, vilket oundvikligen innebär mer folkmords- och plundringskrig. Samtidigt står alla imperialisterna i maskopi i den reaktionära och omöjliga uppgiften att rädda det dödsdömda imperialistiska systemet i dess helhet, d.v.s. att krossa revolutionen. Dessa blodsugare är väl medvetna om att deras krig bevattnar massornas hat, alstrar mer uppror, mer revolution; att deras krig, som PKP säger, återverkar ”mot imperialisterna, och ger desto ännu mer anledning för de förtryckta nationerna, folken och klassen att resa sig i folkkrig”. Sammanfattningsvis: det problem som imperialisterna står inför idag är hur de skall genomföra nyuppdelningen av världen och samtidigt undvika att folken enar sig emot dem, och detta problem består huvudsakligen i att undvika att proletariatet till fullo åtar sig sin roll att leda revolutionen och de förtryckta folkens kamper för nationell befrielse.

Alla de imperialistiska supermakterna och makterna använder idag liberalismen, fascismen och revisionismen för att mobilisera olika sektorer av massorna i nyuppdelningens och kontrarevolutionens tjänst. I de imperialistiska länderna sprider de chauvinismen med myten om ”friheten” och den ”västerländska demokratin” tillsammans med den öppna rasismen, och baserar sig på småbourgeoisien och arbetararistokratin för att mobilisera massorna  till stöd för det imperialistiska kriget och den borgerliga diktaturen, mot de förtryckta folken och proletariatet. Yankeeimperialismen liksom den ryska och kinesiska imperialismen och de europeiska makterna främjar rasismen mot de arabiska folken och invandrarna med en global kampanj ”mot islamismen” och ”mot terrorismen” för att legitimera sin aggression i Mellanöstern och repressionen i de imperialistiska länderna. På så vis försöker de hantera den allmänna opinionen samtidigt som de militariserar sina stater mer och mer och intensifierar den våldsamma repressionen i namn av att försvara ”demokratin”. I de förtryckta länderna siktar deras ansträngningar på att splittra folken och sätta massor mot massor, genom att använda nationella och religiösa motsättningar och så förvandla de folkliga och antiimperialistiska kamperna till schackpjäser som tjänar den imperialistiska nyuppdelningen, som vi ser i Mellanöstern där yankeeimperialismen använder sig av den Islamiska Staten liksom av de kurdiska styrkorna som legosoldater för att ta kontroll över regionen, och den ryska imperialismen baserar sig på lakejregimer såsom Assads i Syrien.

I de imperialistiska länderna liksom i de förtryckta länderna har revisionismen en central roll i dessa imperialismens planer. Några av revisionisterna underordnar sig – antingen dolt eller öppet – yankeeimperialismen och dess imperialistiska allierade i Europa genom att förespråka den ”västerländska demokratin”, liberalismen och den socialfascistiska eller ”kommunalistiska” reformismen och framställa PKK/PYD:s ”demokratiska konfederalism” som en förment ”revolutionär förebild” för världen. Andra ansluter sig till den ryska och kinesiska imperialismen och deras demagogi om den ”multipolära världen”, utnyttjar folkens rättfärdiga hat mot yankeeimperialismen för att främja de övriga supermakternas och makternas intressen och framställer reaktionära och fascistiska regimer såsom den chavistiska i Venezuela som exempel att följa för världens folk. Det spelar ingen roll om de kallas ”Podemos”, ”Syriza”, ”marxist-leninister”, trotskister eller ”frihetliga socialister”: det som alla revisionisterna har gemensamt är att de förråder proletariatet och direkt tjänar en eller annan imperialistisk supermakt eller makt, liksom revisionisterna i den II Internationalen gjorde några år innan Oktoberrevolutionen. Och precis som dessa gjorde så deklarerar dagens revisionister sin lojalitet gentemot den borgerliga diktaturen, avsvär sig det revolutionära våldet och förkastar förstörandet av den gamla staten och byggandet av den nya staten.

På vår sida, det internationella proletariatets och de förtryckta folkens sida, ser vi idag hur det som Ordförande Gonzalo lär oss bekräftas mer och mer, att maoismen, genom att förkroppsligas i världens folk, marscherar ohejdbart för att ta befälet för den nya stora vågen av den proletära världsrevolutionen. Folkkrigen och de väpnade kamperna  under maoismens fana går framåt mot alla odds i Peru, Indien, Filippinerna och på andra platser, där tusentals och åter tusentals arbetare och bönder hjältemodigt och medvetet  ger sina liv för att förstöra det gamla och bygga det nya under ledning av sina Kommunistiska Partier. Vi ser också hur dessa folkkrig återverkar i hela världen med bildandet av nya maoistiska Partier och organisationer, t.o.m. i de imperialistiska länderna. Detta, tillsammans med alla proletariatets och de förtryckta folkens övriga hjältemodiga kamper, är en obestridlig bekräftelse på att vi befinner oss i världsrevolutionens offensiv.

Som Ordförande Mao sade: ”utsikterna är lysande, men vägen är krokig”. För oss kommunister, för oss marxist-leninist-maoister, räcker det inte att bara ser det positiva och inte se problemen, motsättningen. Efter bankrutten för Avakians och Prachandas nya revisionism och den Revolutionära Internationalistiska Rörelsens (RIR) upplösning, befinner sig den internationella kommunistiska rörelsen i ett tillstånd av skingring. Även om majoriteten av de maoistiska Partierna och organisationerna har fördömt Avakians revisionism och Prachandas och hans följeslagares förräderi i Nepal, så kvarstår meningsskiljaktigheter och oklarheter som inte har blivit lösta. Många ledande kamrater vill bara tala om maoisternas ”enighet”, men inte om meningsskiljaktigheterna; och några fortsätter t.o.m. Avakians dunkla kampanj för att isolera och smutskasta PKP med samma gamla revisionistiska prat om ”dogmatism” och ”personkult” för att undvika debatten. Andra tiger helt enkelt och vill vara vän med alla, och tar därför inte ställning angående punkter som är avgörande för revolutionen.

Samtidigt som flera Partier och organisationer i världen idag erkänner Ordförande Gonzalos allmängiltiga bidrag till marxismen, så undviker ett parti som Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) helt enkelt fullständigt frågan om PKP, Ordförande Gonzalo och kampen mot revisionismen inom RIR när de gör sin sammanfattning av den internationella kommunistiska rörelsens och marxismen-leninismens-maoismens historia. När vi marxist-leninist-maoister kallar till att utveckla tvålinjerskampen i IKR genom att tillämpa den marxistiska metoden med kritik och självkritik, så anklagar en del oss för att ”attackera” andra Partier och organisationer. Så uttrycks i den internationella kommunistiska rörelsen en tendens till försoning och liberalism, mot vilken vi kommunister insisterar på oförsonlig kamp mot revisionismen såsom huvudfara för att kunna förena oss på världsnivå och inleda och utveckla folkkrigen till segern.

Det finns många viktiga punkter att debattera inom den internationella kommunistiska rörelsen: maoismens och folkkrigets allmängiltighet för de imperialistiska länderna liksom de förtryckta länderna, de Kommunistiska Partiernas militarisering, kampen mot den parlamentariska kretinismen och ”fredsavtalen”; dessa är några av de viktigaste. Men idag skall vi fokusera på den akuta frågan om revisionismen som agent för de imperialistiska supermakterna och makterna för att undergräva och manipulera klassens och folkens rättfärdiga kamper med sikte på att förinta, neutralisera eller förvandla dem till schackpjäser i nyuppdelningen av världen; och huvudsakligen hur revisionismen uttrycker sig inom själva de marxist-leninist-maoistiska Kommunistiska Partierna. Som Ordförande Gonzalo lär oss: ”[revisionisterna] har förrått världsrevolutionen och förråder revolutionen i varje land, förråder klassen och folket, för att tjäna imperialistiska supermakter och makter, att tjäna revisionismen och särskilt socialimperialismen, att underordna sig kommandostaven, att vara spelpjäser i spelet om världsherraväldet, det är att förråda revolutionen.”

Tvärtemot de marxist-leninist-maoistiska principerna vacklar idag några av Partierna inom den internationella kommunistiska rörelsen eller undviker att ta tydlig ställning angående den kinesiska och den ryska imperialismens karaktär och roll. Några, som ledningen för Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna), talar diffust om en ”internationell antiimperialistisk front” mot yankeeimperialismen, men såvitt vi vet har de inte tagit tydlig ställning i fråga om den kinesiska och ryska imperialismen. I fallet med Filippinernas Kommunistiska Parti (FKP), så bjuder dess ledare öppet in den kinesiska imperialismen att ”investera” i Filippinerna och ”samarbeta” med den gamla filippinska staten, vilket de påstår skall skapa förutsättningar för ”sociala reformer” i landet. Medan FKP fortsätter folkkriget mot den gamla staten, så insisterar de samtidigt på ”fredssamtal” och förespråkar öppet den påstådda möjligheten till en ”fredlig lösning” genom den gamla staten, i en påstådd enhetsfront med den kompradora storbourgeoisien som är fullständigt underkastad imperialismen. Denna öppna revidering av marxismen, som de t.o.m. presenterar i maoismens namn, är direkt kopplad till FKP:s position angående imperialismen: enligt FKP:s uttalanden finns det bara en imperialism och det är yankeeimperialismen. På så vis framlägger FKP, liksom flera revisionistiska grupper i världen, i verkligheten en ny version av den revisionistiske förrädaren Teng Hsiao-Pings revisionistiska tes: en så kallad ”front” i vilken proletariatet och folken måste förena sig med de övriga supermakterna och makterna mot yankeeimperialismen. Sammanfattningsvis är det en politik för att sälja ut revolutionen, massornas dyrbara blod, för en grynvälling; för att kapitulera och skaffa poster inom det gamla systemet åt en handfull s.k. ”maoistiska” ledare, liksom i fallet med råttorna från HOL i Peru och med Prachanda och hans följeslagare i Nepal.

Det som krävs för oss marxist-leninist-maoister, huvudsakligen maoister, är att återförsäkra sig i det som etablerades av Ordförande Gonzalo 1988:

”På så vis utvecklar Sovjetunionens socialimperialism en skändlig kampanj i världen för att göra sig till hegemonisk supermakt genom att använda alla tillgängliga medel: bland dessa bör man särskilt framhäva upprätthållandet av falska partier, kommunistiska endast till namnet, ’borgerliga arbetarpartier’ som Engels sade. Och på samma sätt agerar den kinesiska revisionismen och varje revisionism i enlighet med sina förutsättningar och den kommandostav de följer.”

Och vi insisterar på det som PKP:s Centralkommitté lade fram i december 2016:

”Idag upplever vi en period av kamp mellan den nordamerikanska, den ryska och den kinesiska imperialismen; så har de tre huvudfienderna på världsnivå definierats idag, för oss som utvecklar demokratisk eller socialistisk revolution med folkkrig liksom för de nationalistiska rörelserna. Det som krävs är att varje revolution eller rörelse specifierar sin huvudfiende och förhindrar den andra supermaktens eller de övriga makternas dominans.”

Sammanfattningsvis: kommunisternas uppgift i varje land är att bekämpa sin imperialistiska huvudfiende genom att basera sig på massorna, inte på överenskommelser med andra supermakter och/eller makter. I den demokratiska revolutionen i de halvkoloniala och halvfeodala länderna måste kommunisterna ena folkets klasser under det Kommunistiska Partiets ledning mot imperialismen, byråkratkapitalismen och halvfeodalismen. I de imperialistiska länderna är huvudfienden den imperialistiska staten. De imperialistiska, kompradora och byråkratiska bourgeoisierna och deras gamla stater kan inte vara allierade – de är revolutionens måltavlor. Varje Parti måste tillämpa oberoendet, självbestämmandet och självförsörjningen för att aldrig bli någons schackpjäs. Det måste gå framåt på det ideologiska området för att förstå den revolutionära situationen och utveckla rektifikationskampanjer för att bibehålla revolutionens kurs. Kommunisternas uppgift idag i världen är att konstituera eller rekonstituera de Kommunistiska Partierna såsom militariserad marxist-leninist-maoistiska Partier där dessa inte redan finns, för att dessa skall inleda och utveckla folkkriget i varje land till kommunismen, och för att dessa folkkrig skall flyta samman i ett världsfolkkrig mot det imperialistiska världskriget.

Angående de förtryckta ländernas nationella befrielsekamper understryker vi att den avgörande punkten är att de måste ledas av proletariatet med dess marxist-leninist-maoistiska partier för att kunna segra och inte bli manipulerade och använda av imperialisterna. Vi stödjer de nationalistiska rörelserna så länge de är en del av kampen mot imperialismen, inte för nationalismen i sig själv. Med Kinas Kommunistiska Partis ord från 1963: ”I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internationalistisk och inte nationalistisk.”

Vi kallar alla kommunister och revolutionärer att fördöma och krossa  den revisionistiska tesen att imperialismen är ”stark” och de revolutionära styrkorna ”svaga”, en tes som bara tjänar till att rättfärdiga ”allianserna” och ”överenskommelserna” med imperialismen och reaktionen, och som inte motsvarar verkligheten. Vi kommunister upphöjer Ordförande Maos slagord, att alla reaktionärerna inte är mer än papperstigrar, och vi avslöjar och fördömer hur imperialisterna genomför nyuppdelningen av världen genom att utveckla och implementera fascismen med kärnvapen-utpressningen. Och slutligen kallar vi än en gång världens kommunister och revolutionärer att förkasta försoningen, gå emot strömmen och mobilisera massorna för att bombardera revisionismens högkvarter.

LEVE MAOISMEN, NED MED REVISIONISMEN!
FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN!
LEVE HUNDRAÅRSJUBILÉET AV OKTOBERREVOLUTIONEN!
NED MED IMPERIALISMENS NYUPPDELNING AV VÄRLDEN!
NED MED FASCISMEN OCH KÄRNVAPEN-UTPRESSNINGEN – LEVE FOLKKRIGET!
LEVE ORDFÖRANDE GONZALO OCH HANS ALLSMÄKTIGA TÄNKANDE!