Proletärer i alla länder, förena er!

LEVE 1. MAJ, DET INTERNATIONELLA PROLETARIATETS DAG!
UTVECKLA DEN REVOLUTIONÄRA SITUATIONEN; BEKÄMPA REPRESSIONEN OCH DET IMPERIALISTISKA KRIGET!

”Vi bevittnar nu ett föråldrat, senilt, fallfärdigt samhälles sönderfall, dess dödsryckningar; och samtidigt bevittnar vi havandeskapet, bildandet, det långsamma och ivriga utformandet av det nya samhället. Alla vi som genom vår ärliga ideologiska tillhörighet är knutna till det nya samhället och skiljer oss från det gamla samhället, måste på djupet fästa vår blick i denna ytterst viktiga, stormiga och intensiva period av människans historia.”

(José Carlos Mariategui – Världskrisens historia)

"Den proletära ledningen har i grunden förändrat hela revolutionens utseende, har åvägabragt en nygruppering av klasserna, givit upphov till ett väldigt uppsving i bonderevolutionen, förlänat grundlighet åt revolutionen mot imperialismen och feodalismen, skapat möjlighet för övergång från den demokratiska revolutionen till den socialistiska revolutionen och så vidare. Ingenting av detta var möjligt i den period, då revolutionen stod under borgerlig ledning."

(Ordförande Mao Tse-tung – Om motsättningar)

”Hur uppnås proletariatets hegemoni? Endast genom det verkliga Kommunistiska Partiet, det vill säga ett marxist-leninist-maoistiskt Parti, som konsekvent och med fasthet tjänar klassens intressen och försvarar folkets intressen.”

(Intervju med Ordförande Gonzalo)

Till firandet av den 1. maj och 150-årsdagen av Pariskommunen uttrycker Folkrörelsen Peru, Perus Kommunistiska Partis alstrade organ för utlandsarbetet, sina varma och högtidliga hälsningar till vår klass det internationella proletariatet och till världens förtryckta folk. Vid detta tillfälle återförsäkrar vi oss än en gång i de principer som etablerades 1848 i det Kommunistiska Manifestet, proletariatets program till kommunismen, och i den internationella proletära rörelsens övriga milstolpar: Pariskommunen 1871, då proletariatet tar makten för första gången; 1905, revolutionens generalrepetition; 1917, segern i Oktoberrevolutionen med vilken klassen etablerar sin diktatur och inleder den proletära världsrevolutionens era; 1949, den kinesiska revolutionens seger, med vilken den gemensamma diktaturen ledd av proletariatet etableras och löser steget till den socialistiska revolutionen; och 1966-1976, den Stora Proletära Kulturrevolutionen, som löser frågan om hur revolutionen fortsättes under proletariatets diktatur och fortsätter marschen till vårt slutmål kommunismen – samhället utan klasser och utan utsugning.

Den nuvarande situationen i världen fortsätter att bekräfta att 1) imperialismen – hela det globala utsugar- och förtryckarsystemet – befinner sig i sin allmänna och slutliga kris, och 2) en revolutionär situation i ojämn utveckling uttrycks i hela världen, och den proletära världsrevolutionen befinner sig i sin strategiska offensiv.

De återkommande överproduktionskriserna, oundvikliga i kapitalismen, leder till finanskriserna, skärper klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisien, skärper motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna (idag den huvudsakliga motsättningen på världsnivå) och skärper den interimperialistiska motsättningen. I sina desperata försök att upprätthålla denna gamla och ruttna ordning, sjunker de imperialistiska blodsugarna mer och mer ner i den borgerliga demokratins och parlamentarismens kris. Idag, då de tre supermakterna – yankeeimperialismen, den kinesiska och den ryska imperialismen – intensifierar sin nyuppdelning av världen och förbereder sig för ett tredje världskrig, och då alla imperialisterna intensifierar utsugningen och attackerna på proletariatet och folken, så tillgriper de mer och mer fascismen: ”skräckslagna inför revolutionen, upphäver reaktionen därför inte bara massornas ekonomiska erövringar, utan attackerar även de politiska erövringarna. Således ser vi i Italien den fascistiska diktaturen. Men på detta sätt undergräver och förstör bourgeoisien de demokratiska institutionerna, åsamkar dem dödliga skador. Och den förlorar all sin moraliska styrka och all sin ideologiska prestige.” (Mariategui)

I denna allmänna och slutliga kris är det inte längre möjligt för de härskande klasserna att tillämpa metoden med socialdemokratiska reformer - ”välfärdsstaten” - för att upprätthålla status quo, och i de imperialistiska länderna är det svårare och svårare att försörja ”medelklasserna” (de priviligerade skikten av småbourgeoisien och proletariatet) för att tjäna som ”buffert” och hålla tillbaka klasskampen. Även om bourgeoisien fortfarande får hjälp av sina intellektuella och den socialchauvinistiska arbetararistokratin, så har imperialismens kris börjat undergräva även dessa mellanskikts lojalitet gentemot systemet, vilket intensifierar den borgerliga demokratins kris och tendensen till öppen diktatur och fascism.

För att underlätta den intensifierade utsugningen av proletariatet, plundringen av de förtryckta länderna och det imperialistiska kriget, genomför storbourgeoisien en chauvinistisk och rasistisk kampanj på världsnivå mot tredje världens folk, framför allt mot folken i Mellanöstern. Bakom slagord om ”extremism” och ”terrorism” intensifierar de repressionen och upphäver de demo-liberala rättigheterna i alla länder, idag med COVID-19-pandemin som förevändning. Vad vi ser nu är fortsättningen på imperialismens, revisionismens och världsreaktionens kontrarevolutionära offensiv mot den proletära revolutionen, men deras åtgärder är inget annat än ett ruttet och döende systems desperata och hopplösa försök, i dess slutgiltiga kris.

Revisionismens, reformisternas, de s.k. ”demokratiska socialisternas” och de ”anti-auktoritäras” roll är att försköna imperialismen, att framställa blodsugarna, folkmördarna och fascisterna och deras stater som ”demokrater” och försvarare av ”mänskliga rättigheter”, och att svepa in allt detta i falska ”radikala” slagord för att upprätthålla illusionen av ”demokrati”. Revisionisterna, inom eller utanför parlamenten, ”pacifister” eller beväpnade, har alla uppgiften att marknadsföra, inom proletariatets och folkets led, kapitulationen inför imperialismen och reaktionen.

Vad allt detta visar är att imperialismen, reaktionen och revisionismen skakar av skräck inför massorna och deras kamper. Proletariatet och de förtryckta folken går framåt och mobiliserar sig mer och mer i rättfärdiga och hjältemodiga kamper för sina dagskrav och mot utsugar- och förtryckarsystemet. I Peru, i Indien, i Filippinerna, i Turkiet och på andra platser utvecklas folkkrig och väpnade kamper under maoismens fana, som mobiliserar miljontals arbetare och bönder under ledning av Kommunistiska Partier, i kamp på liv och död mot revisionismen för att hålla revolutionens kurs och förstöra de gamla reaktionära staterna samtidigt som de bygger den nya makten. I hela världen mobiliserar sig proletariatet i hårda och våldsamma kamper till försvar för sina rättigheter, och går framåt i sitt klassmedvetande och i att avslöja revisionismens mörka roll. De förtryckta folken upphör aldrig att kämpa och göra motstånd mot de imperialistiska inkräktarna, och ropar efter den proletära ledning som behövs för att slutligen sopa bort blodsugarna, erövra verklig nationell suveränitet och fortsätta revolutionen. Kvinnorna över hela världen kämpar mot den gamla ruttna patriarkala ordningen, och de proletära feministerna går framåt i att avslöja och krossa den borgerliga feminismen, som försöker utnyttja kvinnornas rättfärdiga kamp som ännu ett politiskt verktyg för reaktionen, i utsugningens och folkmordskrigets tjänst.

Den avgörande punkten för att förena alla dessa kamper och slutligen sopa bort imperialismen och all utsugning från jordens yta är den proletära ledningen, det vill säga de Kommunistiska Partierna av ny typ, marxist-leninist-maoistiska och militariserade, som tillämpar vår klass’ allmängiltiga ideologi på varje revolutionens konkreta förhållanden, genom att bygga enhetsfronten som en front av folkets klasser under proletariatets hegemoni, förena alla folkets rättfärdiga kamper för att förbereda, inleda och utveckla folkkriget i varje land ända tills maktens erövring, och förena alla kamperna på världsnivå med sikte på världsfolkkriget för att slutligen omringa, förstöra och sopa bort imperialismen från jordens yta.

Detta är den marxistiska linjen, proletariatets enda linje, och proletariatet enat och organiserat under marxismen – idag marxism-leninism-maoismen, huvudsakligen maoismen – är bourgeoisiens och hela dess imperialistiska systems huvudfiende. Alla deras repressiva åtgärder och all deras reaktionära propaganda riktas i slutändan inte mot ”extremismen” eller ”antikapitalismen” i allmänhet, utan mot marxismen – mot marxist-leninist-maoisterna – eftersom de vet att mot en arbetarklass beväpnad med sin vetenskapliga ideologi och sina vapen så har de inget annat att vänta sig än nederlag. ”Med storindustrins utveckling rycks alltså undan bourgeoisiens fötter själva den grundval, på vilken den producerar och tillägnar sig produkterna. Den producerar framför allt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga.”

LEVE 1. MAJ, DET INTERNATIONELLA PROLETARIATETS DAG!
LEVE MARXISMEN-LENINISMEN-MAOISMEN, HUVUDSAKLIGEN MAOISMEN!
LEVE ORDFÖRANDE GONZALO OCH HANS ALLSMÄKTIGA TÄNKANDE!
FOLKKRIG TILL KOMMUNISMEN!